Ny juridisk litteratur
Civilrätt
Lars Afrell, Håkan Klahr och Per Samuelsson Lärobok i kapitalmarknadsrätt (2 uppl. Norstedts 1998, 344 s.). Betydligt omarbetad utgåva av denna lärobok. Jan Andersson Kapitalskyddet i aktiebolag. Ett kompendium (LitteraturCompagniet 1998, 126 s.). Lärobok. David Aversten Digitala signaturer och ansvarsproblem. Framförallt nyckelinnehavarens och Certification authority's ansvar mot förlitande part (Institutet för rättsinformatik rapport 1998:2, 104 s.). Skadeståndsrättslig studie. Folke Grauers Nyttjanderätt. Hyra, bostadsrätt, arrende och tomträtt ( 10 uppl. Juristförlaget i Lund 1998, 271 s.). Ajourförd kurslitteratur. Håkan Göransson och Claes Nordlöf Arbetslagstiftning. Lagar och andra författningar som de lyder 1 juli 1998 (25 uppl. Norstedts 1998, 471 s.). Förutom vissa redaktionella förändringar är nyheterna i denna utgåva bl. a. ändringar i jämställdhetslagen, nya ledighetslagar, ändrade arbetsmarknadspolitiska bestämmelser samt en ny arbetslöshetsförsäkring. Barbro Julstad Fastighetsindelning och markanvändning (Norstedts 1998, 210 s.). Överblick över bestämmelser av betydelse för fastighetsägares och andras rätt att använda mark. Tyngdpunkten ligger på regler som rör utformningen av fastigheter och deras äganderättsliga innehåll samt möjligheten att planera för bevarande eller förändring av markanvändning.

Gösta Kedner och Sven-Åke Svenberg Koncernredovisning (10 uppl. Studentlitteratur 1998, 339 s.). Läro- och handbok som omarbetats med hänsyn till Redovisningsrådets reviderade rekommendation om koncernredovisning. Bert Lehrberg Avtalstolkning. Tolkning av avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (2 uppl. Norstedts 1998, 185 s.). Uppdaterad och omarbetad utgåva av denna hand- och lärobok. Makes arvsrätt, dödsboförvaltare och dödförklaring. Slutbetänkande av Ärvdabalksutredningen (SOU 1998:110, 404 s.). Omarbetning av 3, 6, 16, 19, 20 och 23 kap. ärvdabalken. Ändringar föreslås i reglerna om makes arvsrätt. Vidare skall boutrednings- och skiftesmannainstituten slås samman till institutet dödsboförvaltare. Nya bestämmelser förordas också beträffande dödförklaring. Krister Moberg Moderbolags ansvar för dotterbolags skulder. Ansvarsgenombrott (Nerenius & Santérus 1998, 165 s.). Undersökning av under vilka omständigheter ett moderbolag svarar för ett dotterbolags skulder enligt svensk rätt, främst på grund av ansvarsgenombrott. Främst tysk och amerikansk rätt behandlas också. Även EG-rätten uppmärksammas. Annina H. Persson Förbehållsklausuler. En studie om en säkerhetsrätts nuvarande och framtida ställning (Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet 1998, 854 s.). Akademisk avhandling som belyser förbe-

812 Litteratur SvJT 1998 hållsklausuler också ur ett komparativt perspektiv. Deras ställning belyses från näringslivssynpunkt. Även sakrättsliga problem uppmärksammas. Mats Sjösten Vårdnad, boende och umgänge. Bestämmelserna i föräldrabalken och näraliggande regler (Norstedts 1998, 281 s.). Förutom 6 kap. föräldrabalken behandlas bl. a. sociallagstiftning samt europa- och barnkonventionerna. Översikter över rättsfall och JO-beslut finns i särskilda avsnitt. Peter Stangendahl Räntelagen. Lagkommentar (2 uppl. Tholin & Larsson 1998, 72 s.).
    Ton och rätt. Jubileumsskrift till STIM. Red. Gunnar Karnell och Kenth Muldin (Iustus 1998, 265 s.). Uppsatser i främst upphovsrätt. Svenska bidragsgivare är Per Jonas Nordell, Henry Olsson, Lars Pehrson, Ulf Peyron, Jan Rosén, Henrik Stannow och Lars Gustafsson, Stig Strömholm, Claës Uggla samt Yngve Åkerberg. Sven-Olof Wärnsund och Susanne Johansson God kreditgivningssed i konsumentförhållanden (Iustus 1998, 83 s.). Belysning av hur en kreditgivare allmänt bör agera för att konsumentkreditlagens krav skall anses uppfyllt.

Straffrätt
Peter L. Martens Pedofili. Barnpornografi och sexuella övergrepp mot barn (Brottsförebyggande rådet 1998, 52 s.). Omarbetad version av en bilaga till Barnpornografiutredningens betänkande (SOU 1997:29).

Processrätt
Bengt Lindell Civilprocessen (Iustus 1998, 671 s.) I en allmän del redovisas begrepp och principer och diskuteras rättskipningens funktioner. Därefter behandlas rättskipningens organisation, jurisdiktionsfrågor, parterna och deras talan, rättegången i domstolarna, dessas avgöranden, rättegångskostnader, bevis och säkerhetsåtgärder. Även europarättsfrågor belyses.

Offentlig rätt
E-plikt. Att säkra det elektroniska kulturarvet. Betänkande av E-pliktutredningen (SOU
1998:111, 252 s.). Förslag till utvidgade regler om pliktexemplar så att allmänt tillgänglig online-information omfattas av leveransplikt.

Utländsk och internationell rätt
EU-Karnov. EU:s rättsakter med kommentarer (Fakta Info Direkt 1998, 2603 s., 174 s.). Översättning och anpassning till svenska förhållanden av den danska EF-Karnov. Vissa EG-texter är på engelska när det saknas svenska versioner f. n. Två gånger per år skall supplement komma ut, vilka sedan inarbetas i nästa utgåva. Europafördrag. Maastricht- och Romfördragen i deras lydelse enligt Amsterdamfördraget. Sveriges anslutningsfördrag. Andra relevanta fördragstexter. EU-lagen (3 uppl. Norstedts 1998, 583 s.). Främst är det tillkomsten av Amsterdamfördraget med de ändringar och tillägg som detta innebär i tidigare fördragstexter som återspeglas i denna nya upplaga. Anders Kjellström och Henrik Norinder EG-rätt. Rättsfallssamling (2 uppl. Studentlitteratur

SvJT 1998 Ny juridisk litteratur 813 1998, 390 s.). Ett urval avgöranden från EG-domstolen återges med korta introduktioner. Joakim Nergelius Amsterdamfördraget och EU:s institutionella maktbalans (Norstedts 1998, 273 s.). EU-parlamentets nya roll i normgivningen, ökad rörelsefrihet för enskilda och ökad offentlighet inom EU-institutionerna tillhör det som behandlas i denna bok. Även subsidiaritetsprincipen tas upp.

Allmän och blandad juridik
Ulf Bernitz m. fl. Finna rätt. Juristens källmaterial och arbetsme-

toder (5 uppl. Norstedts 1998, 255 s.). Till det nya hör ett avsnitt om den svenska rättsordningen i perspektiv. Aktuell information ges bl. a. om databaser och webbplatser på Internet. Thomas Carlén-Wendels Nätjuridik. Lag och rätt på Internet (2 uppl. Norstedts 1998, 208 s.). I denna nya utgåva finns nya avsnitt om personuppgiftslagen och den s. k. BBS-lagen. Även Sveriges tillträde till Bryssel- och Rom-konventionerna har medfört ändringar. 
Göran Regner

 


JOHANNA BJÖRKMAN, CHRISTIAN DIESEN, FREDRIK FORSSMAN, PETER JONSSON: BEVIS, Värdering av erkännande, konfrontationer, DNA och andra enstaka bevis. Norstedts Juridik AB 1997, 266 s.

 

Boken utgör en antologi där författarna bidragit med var sin uppsats. Utgåvan är den fjärde i en serie som påbörjades år 1995 med ”Förundersökning” och ”Brottsoffrets rätt” och som fortsatte år 1997 med ”Förhör”. Syftet med serien är enligt förordet att samla examensarbeten på juristlinjen vid Stockholms universitet i projekt och publicera dem gemensamt såsom en ”populärjuridisk handbok” i ett aktuellt processrättsligt ämne. Författarnas ambition är att boken skall fylla en funktion som en handbok i praktisk bevisvärdering när det gäller brottmål, i första hand dock begränsat till tre ämnesområden som är föremål för examensarbetena, nämligen prövning av erkännande, värdering av identifikationsbevisning och DNA-bevis. Till detta har lagts en inledande uppsats av docent Christian Diesen om metodfrågor och tillvägagångssätt vid värdering av enstaka bevis. 

Christian Diesens uppsats har titeln Grunderna för bevisvärderingen. Den inleds med följande rader: ”Med hänsyn till ideal som likhet, förutsebarhet och rättssäkerhet får bevisvärderingen i domstol inte utföras på ett renodlat känslomässigt och subjektivt sätt. Värderingen får inte byggas enbart på personlig övertygelse utan ska kunna motiveras och kontrolleras.” Till dessa invändningsfria konstateranden kan bara läggas att det för den som, i likhet med undertecknad, tillbringar större delen av sin arbetstid i rättssalen, sysslande i stor utsträckning med just bevisvärdering, är en ständigt närvarande risk att uppmärksamheten på bevisvärderingens problematik slappnar, att den höga frekvensen bevisvärderingsfrågor gör verksamheten rutinbetonad. För de

814 Litteratur SvJT 1998 praktiskt verksamma brottmålsdomare som vill motverka denna risk (och givetvis även för andra aktörer i en brottmålsprocess) är Diesens uppsats en mycket nyttig läsning.
    Diesen snuddar inledningsvis också vid en annan fara för en brottmålsdomare, nämligen att i domskälen använda juridiskt oklanderliga ord och bevisvärderingsuttryck som täckmantel för en i grunden subjektiv bevisvärdering och för ett svagt underbyggt ställningstagande. Ligger det månne något i det ibland framförda påståendet att domstolen, om den i domskälen skriver att ett visst förhållande är ”uppenbart”, i själva verket har svårt att hitta objektivt stöd för sin ståndpunkt? Lagförarbetena är knapphändiga när det gäller frågan hur bevisvärderingen skall gå till. Diesen påminner läsaren om lagstiftarens anvisning i motiven till rättegångsbalken att delarna i åklagarens bevisning skall prövas var för sig, innan rätten gör en bedömning av helheten. Varje bevismedel och deltema skall granskas för sig, innan rätten går över till sammanvägningen.
    Härefter diskuterar författaten — i kapitlet ”Bevisvärderingens grundelement” — till en början begreppet sannolikhet. Han konstaterar därvid att brottmålsprocessens mål givetvis inte är att med vetenskaplig exakthet fastslå den misstänktes skuld utan endast att — för att kunna meddela en fällande dom — konstatera en viss, låt vara mycket hög, sannolikhet för att den misstänkte är skyldig. Han pekar på svagheterna med att använda ett matematiskt sannolikhetsbegrepp. Bevisvärdering i brottmål handlar— skriver han — inte om hur ofta vissa företeelser som den aktuella förekommer, utan om vad som förekommit i just det individuella fall som skall prövas. Författaren diskuterar sedan fördelar och nackdelar med att använda allmänna erfarenhetssatser vid bevisvärderingen; å ena sidan kan sådana vara vaga och svåra att kontrollera, å andra sidan ligger en styrka i den flexibilitet som det innebär att använda all tillgänglig kunskap, intuition och fantasi som finns tillgänglig. Författaren klargör härefter distinktionen mellan bevisfakta och hjälpfakta. Han beskriver eliminationsbevisens betydelse och pekar på olika felkällor för värderingen av sådana bevis. Ett särskilt avsnitt ägnas åt struktural bevisning och ursprungssannolikhet. Med det förra begreppet menas enligt Ekelöfs terminologi ”en form av indiciebevisning, där de olika faktorerna vanligen tillsammans har bevisvärde för bevistemat på grund av överenskommelsen mellan tema och bevisstruktur”. Det stora teoretiska problemet med struktural bevisning — skriver Diesen — är frågan om sådana bevis ensamma kan räcka föra att styrka ett deltema. Diesen ansluter sig för egen del i princip till Ekelöfs uppfattning att så inte bör vara fallet, men utesluter inte att det kan finnas fall där strukturala bevis kan räcka för att uppfylla ett rekvisit för gärningsmannaskap. Frågan om ursprungssannolikhetens betydelse vid bevisvärderingen är ett

SvJT 1998 Anm. av Christian Diesen m. fl. Bevis... 815 närbesläktat problem. Med ursprungssannolikhet avses den sannolikhet för bevistemat som föreligger innan någon bevisning upptagits. Diesen menar att enbart en aldrig så hög ursprungssannolikhet inte i något läge kan räcka för en fällande dom — i motsatt fall skulle den tilltalade vara dömd på förhand. Han pekar också på tänkbara fallgropar när det gäller bevisvärdet av en ursprungssannolikhet.
    Mot den nu nämnda allmänna bakgrunden närmar sig författaren, i ett avsnitt kallat Metodfrågor, de i svensk bevisrättsdoktrin välkända, mot varandra stående metoderna värdemetoden (förespråkad av bl. a. Ekelöf) och temametoden (före– språkad av bl. a. Lindell). Själv föreställer jag mig att bevis– värderingen i svenska domstolar — i enlighet med vad Fitger rekommenderar i sin kommen– tar till rättegångsbalken — i allmänhet sker enligt värde– metoden. Enkelt uttryck kan den sägas innebära att dom– stolen efter en analys av olika bevisfakta fastställer med vilken styrka som ett bevistema kan anses bevisat, alltså bevisningens styrka i förhållande till temat. Temametoden kan sägas inne– bära att domstolen vid bevis– värderingen skall fastställa hur sannolikt det är att bevistemat föreligger, alltså temats för– hållande till bevisningen. Fitger skriver i sin lagkommentar att många processuellt inriktade jurister säkert är tveksamma i fråga om till vilket läger de skall ansluta sig, och kanske är det till och med så — här är Fitger enligt min mening väl försiktig i sitt ordval — att många inte ens övervägt att ansluta sig till någondera. Hursomhelst, den som läser Diesens uppsats får sig en hel del argument till livs för och emot de båda metoderna. Läsaren får också ta del av Diesens slutsats att temametoden lämpar sig bättre för dispositiva tvistemål, medan värdemetoden passar bäst för brottmål och indispositiva tvistemål. Men Diesen menar att både värdemetoden och temametoden har den svagheten att de bygger på frekvenstänkandet — att bevisvärdering är en fråga om att bedöma sannolikhetssamband. Han lanserar för egen del en tredje metod, som går ut på att falsifiera alternativa hypoteser eller med andra ord att bedöma om det uppställda bevistemat utgör den enda rimliga förklaringen till fakta i målet. Denna metod har, skriver Diesen, vunnit allt fler förespråkare internationellt sett. För brottmålens del innebär metoden att om det finns en annan rimlig och motiveringsbar förklaring till fakta i målet än den som åklagaren förespråkar, så skall den tilltalade frikännas. En generell användning av denna metod har bl. a. Fitger varnat för (Rättegångsbalken s. 35:39), men det saknas i Högsta domstolens praxis inte exempel på att metoden kommit till användning (se bl. a. NJA 1990 s. 555). Själva har jag upplevt många rättegångar där det har funnits anledning att låta utgången styras av frågan om rimliga alternativa hypoteser är uteslutna. Som Diesen själv skriver skall kanske de praktiska skill-

816 Litteratur SvJT 1998 naderna mellan metoderna — åtminstone i vissa avseenden — inte överdrivas. I kapitlet Bevisstruktur kon– staterar Diesen att bevistemat i ett brottmål utgörs av åklaga– rens gärningspåstående, men att det är nödvändigt att dela upp detta i flera deltemata och att sedan fördela bevisen i dessa temata. Om inte en sådan upp– delning sker, riskerar man att stark bevisning i vissa delar av gärningsbeskrivningen tillåts skymma svagheter i andra delar (åklagarens bevisbörda kan för övrigt — som Diesen påpekar — omfatta även annat än det som framgår av gärningsbeskrivningen, t. ex. den åtalades uppsåt och/eller frånvaron av ansvarsfrihetsgrunder). Diesen ger flera illustrativa exempel på hur en sådan uppdelning kan göras. Och sedan är det ”bara” att sortera bevisningen (bevisfakta) på de olika deltemata. Uppdelningen skall därvid enligt Disesens modell avse å ena sidan sådana bevis som talar för åklagarens påstående (huvud– bevis) och sådana som talar mot det (motbevis). Motbevisningen kan — i enlighet med Ekelöfs terminologi — vidare delas upp i ordinär motbevisning och mot– satsbevis.
Sedan bevisfakta sorterats på detta sätt, är det dags att sortera hjälpfakta på de olika bevisfakta. Med hjälpfakta avser Diesen i första hand omständigheter som inte självständigt bevisar något, utan som endast kan förstärka eller försvaga värdet av ett bevisfaktum. Men som tidigare nämnts kan även ett antal hjälpfakta tillsammans bilda ett s. k. strukturalt bevis.

Att noga kontrollera att inte ett hjälpfaktum i ogjort väder får status som bevisfaktum är, påpekar Diesen, ett viktigt analyssteg i bevisvärderingen. Skillnaden mellan bevisfaktum och hjälpfaktum prövas genom frågan: kan denna omständighet, om den är fullständigt säkerställd, bevisa det aktuella temat eller kan omständigheten bara, i bästa fall, utgöra ett stöd för annan bevisning? Även i denna del tillhandahålls läsaren illustrativa exempel. Efter dessa sorteringsoperationer återstår själva bevisvärderingen. Diesen beskriver ingående (avsnitt 5 och 6) hur det bör gå till. Först handlar det om att värdera huvudbevisen för varje deltema för sig genom en jämförelse med allmänna eller särskilda erfarenhetssatser. Frågan är i vilken mån beviset kan anses kausalt i förhållande till temat. Värderingen har delvis olika utgångspunkter, beroende på om värderaren tillämpar värdemetoden, temametoden eller hypotesmetoden. Hjälpfakta som försvagar respektive förstärker huvudbeviset skall vägas in. Härefter värderas motbevisen för deltemat. I ett tredje steg vägs sedan huvudbevis och motbevis ihop och ställs mot beviskravet (i allmänhet ”ställt utom rimligt tvivel”). Det finns säkert andra sätt att bena ut bevisvärderingsproblemen än det Diesen förespråkar. Men enligt min mening utgör hans uppsats en tankeväckande och uppfordrande läsning för var och en som sysslar med bevisvärderingsfrågor i praktiken, antingen som domare eller som

SvJT 1998 Anm. av Christian Diesen m. fl. Bevis... 817 partsföreträdare. Den systematisering som han förespråkar bör rimligen medverka till en säkrare bevisvärdering i domstol.
    Jur. kand. Fredrik Forssman har skrivit den andra uppsatsen i boken, kallad Prövning av erkännande. Syftet med denna uppsats är att försöka beskriva den svenska lagstiftningens och de svenska domstolarnas syn på det straffrättsliga erkännandet. De frågor författaren inledningsvis ställer är om erkännandet fortfarande är det starka bevis i en brottmålsrättegång som det en gång var (före den fria bevisprövningens tid) och om erkännandet, trots den fria bevisprövningens införande, fortfarande är regina probationum (bevisens drottning).
    Forssman konstaterar att det råder en viss begreppsförvirring i fråga om vad som skall avses med ett erkännande. Men om man med detta uttryck menar att den misstänkte accepterar åklagarens påstående om brott, så visar undersökningar som Forssman redovisar att en stor andel av de tilltalade i brottmål — långt över hälften — helt eller delvis erkänner sig skyldiga till de gärningar som de anklagas för. Till detta skall läggas att bl. a. de mängder av strafförelägganden och ordningsbotsförelägganden som godkänns. Att erkännandet har en stark ställning i svensk straffprocess — och även internationellt — behöver inte betvivlas. När det gäller erkännandets bevisverkan och prövning av erkännande skall först sägas att det enligt 35 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken åligger domstolen att med hänsyn till omständigheterna pröva vilken verkan den tilltalades erkännande har som bevis. Forssman konstaterar att denna prövning varierar i noggrannhet och omfattning. I mål om lindriga brott blir prövningen — med lagstiftarens goda minne — ofta mycket begränsad. Forssman tar också upp frågor kring den avsevärt mer ingående prövning av erkännanden som domstolarna gör i mål om grövre brott, bl. a. med utgångspunkt från Gällivare tingsrätts dom år 1996 rörande åtalet mot Thomas Quick angående de s. k. Appojaure-morden. Forssmans slutsats är, såvitt jag förstår, att domstolarna är väl medvetna om risken för falska erkännanden och att en ingående prövning av ett erkännandes bevisvärde verkligen sker i dessa fall. I ett intressant avsnitt diskuterar Forssman frågan om påföljden kan bli lindrigare om brottet är erkänt än om den dömde nekat. Han konstaterar att gällande lagstiftning inte ger stöd för en sådan särbehandling (bortsett från det i 30 kap. 4 § brottsbalken nämnda fallet att den tilltalade frivilligt angett sig). Enligt en av Forssman redovisad enkät skulle en minoritet av yrkesdomarna (26 %) vara beredda att ge lindring i påföljden på grund av ett erkännande. För min egen del skulle jag här vilja lägga till att det enligt min erfarenhet i vissa fall, där valet i hovrätten står mellan fängelse och s. k. kontraktsvård, kan te sig mer motiverat med den senare påföljden när den tilltalade går med på det som läggs honom till last än när han

818 Litteratur SvJT 1998 helt nekar till att ha deltagit i något brottsligt.
    Uppsatsen utmynnar i slutsatsen att erkännandet behåller sin ställning som regina probatorium. Det är säkert riktigt, om man ser det med utgångspunkt från brottmålsförfarandet i stort. Men för en hovrättsdomare kan perspektivet te sig annorlunda, naturligt nog med hänsyn till att andelen förnekade brott givetvis är större i hovrätt än i tingsrätt.
    I bokens tredje uppsats skriver jur. kand. Peter Jonsson under rubriken Prövning av utpekanden. Syftet med uppsatsen är att sätta in problematiken vid värdering av identifikationsbevisning i en ram bestående av tillämpliga erfarenhetssatser främst av psykologisk, men även bevisteoretisk, natur och att mot den bakgrunden diskutera svårigheterna vid värderingen av en enskild identifikation. Målet är att arbetet skall kunna fungera som en handledning med vars hjälp man kan närma sig identifikationsbevisningen. Författaren har även försökt kontrollera hur rättsväsendet hanterar identifikationsproblemen i praktiken.
    En viktig del av uppsatsen handlar — i enlighet med den angivna målsättningen — om psykologiska utgångspunkter. Författaren går här igenom det mänskliga minnets funktion och olika felkällor i samband med utpekanden, bl. a. vid vittneskonfrontationer. Framställningen i denna del utmynnar i en modell för hur sådana konfrontationer bör genomföras. I ett senare avsnitt går författaren igenom polispraxis vid vittneskonfrontationer och menar att han fått belägg för en farhåga att konfrontationernas kvalitet varierar med den kompetens som den genomförande myndigheten har. När det gäller domstolarnas värdering av identifikationsbevisen menar författaren — efter en genomgång av ett antal fall — att domstolarna ibland redovisar en endast relativt summarisk värdering som lämnar en del övrigt att önska, varför man måste fråga sig om dessa bedömningar inte innebär rättssäkerhetsmässiga risker. Författaren presenterar en checklista med frågor som domstolen måste få svar på för att kunna låta en identifikation utgöra det enda eller huvudsakliga beviset för ett gärningsmannaskap. Utrymmet i denna recension räcker inte för att gå in på olika detaljer angående problemen med identifikationsbevisning. För egen del skall jag därför nöja mig med sammanfattningen att Jonssons uppsats bör vara intressant att ta del av för den som — i egenskap av domare eller partsföreträdare i ett brottmål — har att hantera frågor rörande värdering av identifikationsbevisning, och även för utredningspersonal inom polisen som har till uppgift att genomföra vittneskonfrontationer eller motsvarande. I den fjärde och avslutande uppsatsen skriver Johanna Björkman om DNA som bevismedel. Hon konstaterar med rätta att DNA numera är ett utomordentligt hjälpmedel vid brottsutredning och bevisprövning. Trots de positiva sidorna finns det, enligt vad författaren pekar på, flera felkällor som domstolen bör vara medveten om

SvJT 1998 Anm. av Christian Diesen m. fl. Bevis... 819 vid bevisvärderingen. Författaren varnar för en övertolkning av DNA-resultatet. DNA-beviset kan tala, men inte med samma känsla och närvaro som ett brottsoffer. Det kan ge svaret på frågan ”Vem?” men inte på frågorna ”När?”, ”Hur?” och ”Varför?”. Ett offer för t. ex. en våldtäkt är därför även framgent den viktigaste källan för information.
    När det gäller felkällorna pekar författaren — efter en genomgång av bl. a. material från USA — på följande. Det kan för det första förekomma fel vid insamling av DNA-material och vid provtagning, vilket kan medföra att förväxling och nedsmittning kan ske. För det andra kan det tänkas uppkomma fel i samband med själva analysen; då analys sker endast av en begränsad DNA-del är det tänkbart att samma profil kan uppträda hos flera personer. Och för det tredje bör man inte förväxla analysresultatet med bevisvärdet när det gäller åtalet. En hög sannolikhet för identitet mellan DNA-prov och misstänkt innebär inte automatiskt ett av– görande bevis i fråga om gär– ningsmannaskapet; bevisvärdet beror i stället av provets närhet till brottet. Johanna Björkmans uppsats kan rekommenderas till läsning för den som vill stifta närmare bekantskap med de möjligheter och de faror som DNA-tekniken erbjuder i brottsutredningar och brottmålsrättegångar. Sammanfattningsvis torde av mina synpunkter ovan framgå att antologin ”Bevis” är väl värd ett närmare studium för den praktiskt verksamme brottmålsjuristen, såväl för åklagaren och försvararen som för domaren.
Lars Eklycke

 


PER SEVASTIK (ed.), Legal Assistance to Developing Countries. Norstedts Juridik, 1997, 277 s.

 

Under de senaste 10–15 åren har utvecklingsbistånd i allt större utsträckning kommit att inriktas mot rättsliga frågor. En starkt bidragande orsak härtill torde vara Sovjetimperiets nedgång och fall. Fattiga socialistdiktaturer i Asien och Afrika tvingades söka nya inkomstkällor då handeln med och subsidierna från de europeiska “broderländerna” sinade och så småningom helt upphörde. En utveckling mot marknadsekonomi stödd av utländska investeringar sågs som en möjlighet att komma bort från fattigdomen. För detta fordrades nya lagar svarande mot marknadsekonomins krav. De fåtaliga inhemska juristerna, ofta med utbildning i marxistisk rätt, hade inte mycket att bidra med i detta hänseende. Man vände sig därför till länder och organisationer i väst för att få hjälp med erforderliga lagstiftningsåtgärder. Framställningarna om bistånd fick ofta ett välvilligt gensvar. Slagordet “trade not aid” började vinna spridning. Tidigare kolonialstater såg en möjlighet att återvinna något av sitt forna inflytande. Medvetandet om att en marknadsekonomisk utveckling på sikt ofta leder till en ökad demokratisering skapade

820 Litteratur SvJT 1998 förhoppningar bland biståndsgivarna om att bistånd på detta område skulle kunna bidra till utvecklingen av mänskliga rättigheter.
    Sedan de central- och östeuropeiska staterna i stor utsträckning lämnat kommunismen bakom sig har också de sökt och fått bistånd för att skapa rättssystem av modernt demokratiskt och marknadsekonomiskt snitt.
    I sammanhanget har Sverige kommit att spela en inte obetydlig roll. Vårt land har traditionsenligt varit en i förhållande till sin storlek generös biståndsgivare och kan inte misstänkas för några kulturimperialistiska ambitioner. Vietnam, Laos, Etiopien och de baltiska staterna hör till mottagarna av sådant bistånd.
    Den här anmälda antologin anges ha till syfte att beskriva uppkomsten av det svenska utvecklingsbiståndet på detta område, vad som för närvarande görs och vilken inriktning arbetet kan tänkas få i framtiden. Författarna till de tio uppsatserna är huvudsakligen akademiskt verksamma jurister med erfarenheter främst från biståndsinsatser i Vietnam. Flera av bidragen är starkt präglade av denna kontext, vilket inte hindrar att de däri framförda synpunkterna kan ha en generell räckvidd.
    Per Sevastik redogör för utvecklingen av de svenska biståndsinsatserna på detta fält. Anders Fogelklou ger en koncentrerad översikt av vad som kännetecknar en rättsstat, kriterier som i stor utsträckning återkommer i Bertil Wennergrens uppsats om förvaltningsrättsliga principer. Gudmundur Alfredsson ger synpunkter på hur utvecklingssamarbete kan bidra till förverkligandet av mänskliga rättigheter. Frågor om bistånd till utbildning av jurister på olika nivåer behandlas i uppsatser av Per Falk och Mikael Bogdan. Per Bergling och Erik Persson skriver om biståndets teori och praktik respektive om byråkrati och rättskultur i mottagarländerna. Jämställdhetsfrågor tas upp av Gudrun Nordborg och Anita Dahlberg. Staffan Westerlund beskriver hur en miljölagstiftning som svarar mot behovet av en hållbar utveckling kan byggas upp. Något samlat grepp om de frågor som antologin har till syfte att behandla får läsaren inte, därtill är bidragen alltför splittrade. Vissa generella slutsatser kan dock dras. En sådan är att det är föga meningsfullt att endast bidra till utformningen av en eller annan, om än aldrig så viktig, lagstiftningsprodukt. Mottagarlandets rättsliga kultur måste noggrant beaktas. Politiskt styrda domare och ämbetsmän, korruption och outvecklade verkställighetsformer kan omintetgöra värdet av lagstiftningen. Att genom utbildning skapa förståelse för rättsstatliga principer bland rättstillämparna (liksom bland de styrande) torde vara grundläggande. Utan självständiga, välutbildade och hyggligt avlönade jurister i domstolar och förvaltning och vid universiteten kan rättsstaten inte förverkligas. Att nå dithän kräver lång-

SvJT 1998 Anm. av Sevastik, Legal Assistance ... 821 siktigt och hängivet arbete från såväl biståndsgivare som mottagare.
Fredrik von Arnold

 


ROBERT SCHÖTT, INGVAR PAULSSON och ESKIL HINN, Församlingar och kyrkliga samfälligheter. En kommentar, Norstedts Juridik, 1997, 275 s.

 

Från och med år 2000 ändras relationerna mellan Svenska kyrkan och staten. Den detaljerade statliga regleringen av trossamfundet Svenska kyrkan upphör. Kyrkolagen (1992:300) upphävs och staten kommer fortsättningsvis att ge endast vissa grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkan. Merparten av de frågor som behandlas i kyrkolagen ersätts med en inomkyrklig reglering. Ett omfattande förslag till kyrkoordning (Svenska kyrkans utredningar 1998:1–6) är under beredning.
    Trots att kyrkolagen alltså snart kommer att upphävas har i kommentarserien Den svenska kyrkorätten (tidigare verk anmälda i SvJT 1994 s. 712 f. och 1996 s. 771 f.) utkommit en ny del. Författare är lagmannen Ingvar Paulsson och rådmännen Robert Schött och Eskil Hinn, samtliga med ingående erfarenhet av arbetet med 1992 års kyrkolag. I kommentaren behandlas den kyrkliga indelningen, den lokala organisationen, de kyrkliga valen (fjärde till sjätte avdelningarna i kyrkolagen) och vissa därtill anslutande författningar. Författningsändringar beslutade till utgången av år 1996 har beaktats. Boken innehåller ett överskådligt rättsfallsregister, uppställt efter paragrafer.


    Kommentaren torde ha sitt främsta värde för icke-jurister. Kyrkolagens bestämmelser är nämligen utförliga och skrivna på ett enkelt språk och mycket i kommentarerna ter sig därför tämligen självklart. Men kyrkligt anställda och förtroendevalda som är ovana vid att läsa författningsbestämmelser har uttryckt sin uppskattning av att på detta sätt få tillgång till en förklarande text. Den inledningsvis nämnda relationsändringen innebär bland annat att församlingarna och de kyrkliga samfälligheterna mister sin kommunala status och därmed följande beskattningsrätt. Svenska kyrkan skall dock även framgent ha en demokratisk uppbyggnad på alla plan. Många av kyrkolagens i kommentaren behandlade bestämmelser torde komma att få mer eller mindre direkta motsvarigheter i kyrkoordningen. I andra hänseenden kommer regelverket sannolikt att undergå sakligt genomgripande förändringar. Det sagda gäller naturligtvis även andra delar av kyrkolagen. Det finns därför anledning att uttrycka en förhoppning om att också den framtida kyrkoordningen snabbt och sakkunnigt kommenteras.
Fredrik von Arnold