OVE BRING och SAID MAHMOUDI, Sverige och folkrätten, Norstedt Juridik AB, Stockholm 1998, 230 s.

 

Bring och Mahmoudi är båda verksamma som professorer i internationell rätt (folkrätt) vid universitet i Stockholm och har tillsammans utgivit nu anmälda samlingsverk. Det består av nio skilda framställningar: Folkrättens begrepp och karaktär, Folkrättens källor och doktriner, Folkrätt och svensk rätt, Folkrättens subjekt, Erkännandefrågor, Sverige och Förenta Nationerna, Sverige och de mänskliga rättigheterna, Sverige och den internationella humanitära rätten, Sverige och havsrätten samt slutligen Sverige och den internationella miljörätten. Av dessa kapitel svarar Bring för de sju första samt Mahmoudi för de två sista.
    Författarna anför i förordet att boken är skriven i första hand med juris studerande i åtanke. I de större svenska lärosätena, där engelskspråkiga läroböcker har varit i bruk för kursen i folkrätt under senare år, kan boken enligt författarna med fördel användas som kompletterande litteratur. Häri kan utan vidare instämmas. En kompletterande framställning till uppslagsverken i folkrätt med redogörelse för vad i den med tiden allt rikhaltigare traktatfloran är av särskilt intresse för Sverige och alla svenska läsare och inte bara för studenter. Boken är välkommen och fyller ett sedan länge känt starkt behov. Den ger dessutom en vad man kan se närmast fullständig översikt över för Sverige gällande internationella traktater i de ämnesområden som de skilda kapitlen behandlar. De två första kapitlen ger en allmän introduktion i ämnet som väl lämpar sig för såväl studenter som andra läsare. Art. 38 i internationella domstolens stadga kommenteras och utvecklas tämligen utförligt och i den idéhistoriska översikten förs såväl Hägerström, Lundstedt och Hedenius in i deras rätta sammanhang. En tabell över Uppsalaskolans och New Havenskolans beröringspunkter underlättar förståelsen av de olika lärorna. I det följande kapitlet ”Folkrätt och svensk rätt” utvecklas lärorna om monism och dualismen och deras inflytande i svensk rätt. Vad gäller folkrättens allmänna läror har dessa fått lättare att slå igenom i svensk rätt, jfr von Herderfallet och BrB, 2:7 och 7a, medan däremot traktatreglerna, åtminstone under senare tid, i mycket följt det dualistiska betraktelsesättet. Vad som anföres härutinnan i detta kapitel måste emellertid ses i sammanhang med vad som utföres i kap. 6 om Sverige och de mänskliga rättigheterna och vad som numera gäller beträffande EG/EU-rätten, vilket senare ej behandlas alls med undantag av förhållandet mellan EG-rätten och Europakonventionen (MRrätten). Utan en komplettering i just detta sammanhang i sagda hänseenden blir framställningen inte rättvisande. I praktiken har man i fråga om Euro-

924 Litteratur SvJT 1998 pakonventionen om de mänskliga rättigheterna och EU-rätten övergivit det dualistiska och accepterat det monistiska betraktelsesättet som ger folkrättsliga regler företräde eller samma ställning som den inhemska rätten. En hänvisning till Jacob Sundbergs framställning i uppsatsen ”Folkrätt och folkvett” (återgiven i ”Lagen och Europakonventionen”, Stockholm 1992) hade också varit på sin plats bland de många hänvisningar som gjorts. Sundbergs framställning ger nämligen en mera nyanserad och detaljrik bild av kontroversera mellan monismen, dualismen och transformationsläran än författarens. I samband med behandlingen av den allmänna, på sedvänja grundade folkrättens förhållande till svensk nationell rätt finner man också en tämligen utförlig framställning av svensk rättspraxis i immunitetsmål och ärenden. Man hade dock i detta sammanhang gärna sett ett omnämnande av det lärorika målet angående de tyska observationsmasterna, där det svenska utrikesdepartementet som kärande, mirabile dictu, för den tyska statens räkning anhängiggjorde ett vindikationskrav mot en grupp svenska fiskare under åberopande av den tyska statens föregivna immunitet (NJA 1965 s. 145 med vidare kommentarer i artikeln ”Nytt misstänkt fall av immunitet” i Festskrift till Nial Stockholm 1966 s. 296). UD hade visserligen ingen framgång med sin talan, men domarna samt argumentationen i målet belyser lärorikt många aspekter av immunitetsrätten. I kapitlet ”Folkrättens subjekt. Erkännandefrågor” övergår författarna efter några inledande ord om ”staterna” såsom de primära folkrättssubjekten till en översiktlig redogörelse för rekvisiten för att anses som ”stat”, varefter följer en framställning av svensk utrikespolitisk praxis i fråga om ”erkännande” av nya stater och svensk ställning till vad författarna kallar ”kontroversiella folkrättssubjekt”, såsom Kina-Formosa. Det är, eller har åtminstone varit, en traditionell uppfattning att blott ”staterna” är folkrättssubjekt eller addressater för folkrättens regler och att därför ”individer” faller utanför ramen för de folkrättsliga reglerna. Författarna berör denna fråga väl kortfattat (på s. 68) och synes närmast vara böjda för att ansluta sig till den s. k. traditionella uppfattningen. Författarna fäster visserligen uppmärksamheten på individens ställning i förhållande till reglerna om de mänskliga rättigheterna, till den humanitära rätten och det personliga i folkrätten grundande ansvaret för krigsförbrytelser (bl. a. ådagalagt i Nürnberg- och Tokyo-rättegångarna), men drar härav inte den närliggande slutsatsen att individen, låt vara i begränsad utsträckning, numera kan anses såsom såväl subjekt som objekt för de folkrättsliga reglerna, dvs. som dess adressater. Det hela är kanske idag mera blott en doktrinär eller begreppsmässig fråga än en praktisk, eftersom numera individens rättigheter och skyldig-

SvJT 1998 Anm. av Bring och Mahmoudi, Sverige och folkrätten 925 heter enligt folkrättens regler, ägnas vederbörlig uppmärksamhet i folkrättsliga arbeten liksom i den här recenserade boken.
    Det följande kapitlet om ”Sverige och Förenta Nationerna” är centralt. Där behandlas såväl Sveriges ställning till FN, neutralitetens betydelse liksom FN:s historia i stora drag. En tabell över Sveriges deltagande i FN:s fredsbevarande operationer underlättar i hög grad förståelsen av Sveriges engagemang i FN:s verksamhet, liksom redogörelsen för den svenska sanktionslagstiftningens omfattning. Framställningen är inte bara vägledande för studenterna utan i hög grad allmänbildande för andra läsare överhuvudtaget.
    Ett motsvarande kapitel behandlande Sverige och dess förhållande till EG/EU saknar man emellertid. Detta beror kanske på att ”Europarätt” är ett särskilt examensämne i jur. kand. vid Stockholms universitet. Icke desto mindre föreligger — sakligt — en för andra läsare än Stockholms studenter besvärande lucka i framställningen av Sverige och folkrätten, vilken — man får hoppas — kan fyllas i en senare upplaga.
    Det följande kapitlet ”Sverige och de mänskliga rättigheterna” är likaså centralt. Domstolen i Strasbourg och dess regelverk, som ursprungligen inspirerades av de brott som beivrades i Nürnberg-rättegången, har så småningom utvecklats till en författningsdomstol för snart sagt alla Europas stater. Medan flertalet av folkrättens regler endast perifert intresserar enskilda personer liksom yrkesverksamma advokater, griper reglerna om MR in i en rad alldagliga förhållanden, vilket framgår inte minst av den översikt av svenska tvister (ett 30-tal) inför Europadomstolen (Strasbourg) som författarna lämnar på s. 115–119. Konventionens inflytande i praktiken är emellertid mycket större än dessa siffror visar. Antalet ärenden är långt större och många tvister leder till förlikning och åtgärder från svensk sida i form av ändrad lagstiftning. En översikt även av dessa ärenden hade varit på sin plats. Av egen erfarenhet kan jag här nämna ärendena angående von Sydow och Branelid och Malmström vilka båda ledde till lagändringar. Genom den lagändring som vidtagits i det att svensk domstol numera direkt kan tillämpa MR-konventionen, kommer måhända antalet tvistiga mål i Strasbourg-domstolen från Sverige att minska men icke desto mindre konventionens inflytande att öka. Även den numera för Sverige gällande EG/EU-rätten har en dimension av mänskliga rättigheter. Även detta behandlas, ehuru rätt kortfattat, av författarna. Man hade som ovan redan anmärkts, gärna sett en mera utförlig behandling av EUrättens genomslag i svensk rätt. Ett följande kap. 7 behandlar ”Sverige och den internationella humanitära rätten”, dvs. vad man ofta sammanfattar under ”krigets lagar och bruk” ehuru begreppen, som författarna anmärker, inte helt sammanfaller.

926 Litteratur SvJT 1998 Ibland sammanfattas reglerna också under benämningen ”Haag”-konventionerna och ”Röda Kors”-konventionerna. Ämnet har naturligtvis sin plats i en folkrättslig översikt ehuru för studenternas studium denna del av folkrätten inte har samma vikt som föregående kapitel i boken.
    Översikten i kap. 8 av Sverige och havsrätten beskriver den genomgripande utveckling och förändring av havsrätten som ägt rum det senaste halvseklet, vilket till stor del är att tillskriva den tekniska utveckling som möjliggjort att på ett helt annat sätt än förut utnyttja havets och havsbottens rikedomar. De nya reglerna är till stor del att återfinna i konventioner eller deklarationer av skilda slag och där utdelningen till Sverige blivit överraskande liten jämfört med vad som kommit vårt grannland Norge till del. Den grundläggande konventionen är numera 1982 års havsrättskonvention som trätt i kraft först 1994 och för Sveriges del först 1996. Man frågar sig dock om icke teknikens utveckling kommer att leda till en revidering av även dessa regler. I den något förvillande mängden av skilda ”zoner” som man nu laborerar med, bringar författarens illustration av zonernas räckvidd (s. 156) en välbehövlig klarhet. Författaren illustrerar också på ett klargörande sätt de olika gränserna i Öresund och Östersjön. I ett avslutande kapitel behandlas så ”Sverige och den internationella miljörätten”. För den som — liksom för anmälaren — detta är ett nytt och okänt område, är det överraskande hur genomvävt det är av skilda ämnen som skyddet för sjöfåglar och förorening av hav och atmosfär. Den översikt härav som författarna ger är välbehövlig för den som vill försöka sätta sig in i ämnet, men kännedom härom är väl icke påkallad för alla blivande juris kandidater. Sammanfattningsvis är författarna liksom de juris studerande i vars händer boken sättes, att lyckönska till en så initierad och välbehövlig sammanfattning av den svenska aspekten på Sveriges förhållande till folkrätten. Det vore lyckosamt om författarna kunde fullfölja uppgiften genom en handbok i folkrätt — på svenska — främst riktad till svensk publik, där större delen av innehållet i den nu anmälda boken kunde ingå.
Lars Hjerner