Den kriminella karriären

 

Mag. art., lic. jur. Britta Kyvsgaard har den 24 april 1998 disputerat vid Köpenhamns Universitet ”for den juridiske doktorgrad” på tre avhandlingar:
1. ”... og fœngslet ta’r de sidste. Om kriminalitet, straf og levevilkår”. København: Jurist- og Økonomforbundets Forlag, 1989, 192 sidor.
    2. ”Ny ungdom? Om familie, skole, fritid, lovlydighed og kriminalitet”. København: Jurist- og Økonomforbundets Forlag, 1992, 238 s.; samt bilagsrapport till undersökningen: ”Rapport om ungdomsundersøgelsens materiale og metode”, 40 s. + bilaga.
    3. ”Den kriminelle karriere”. Jurist- og Økonomforbundets Forlag, 1998, 254 s. Dessa tre böcker avspeglar två huvudinriktningar i Britta Kyvsgaards forskning. Nr 1 och 3 gäller sanktionsforskning och nr 2 ungdomskriminalitet. De inlämnade verken utgör endast den senaste delen av hennes samlade produktion.
    Gemensamt för de tre avhandlingarna är att de analyserar fördelningen av kriminalitet i förhållande till ålder, kön och sociala förhållanden hos lagbrytare i Danmark under 1980-talet. Avhandlingarna sägs vidare jämföra resultaten med tidigare studier eller sträcka sig över en given tidsperiod. Detta gör det i viss mån möjligt att analysera förändringar i lagbrytarnas bakgrundsvariabler.

    I samtliga avhandlingar har jämförelser gjorts mellan de studerade grupperna lagbrytare och populationen i sin helhet. Lagbrytare med varierande grad av kriminalitetet har också kunnat jämföras inbördes. Enligt Kyvsgaard är ytterligare ett ämne gemensamt för de tre avhandlingarna, nämlingen polarisering. De kriminella beskrivs i högre grad över tiden att komma från fattigare sociala förhållanden eller från en mera marginell position i samhället. Som första opponent inledde undertecknad med en redogörelse för och diskussion av boken ”... og fœngslet ta’r de sidste” samt ”Den kriminelle karriere”, då dessa bägge avhandlingar temamässigt hänger nära samman. Andre opponenten, professor Jerzy Sarnecki, koncentrerade sin framställning kring avhandlingen ”Ny ungdom?” Eftersom avhandlingen ”Den kriminelle karriere” är Kyvsgaards senaste arbete och samtidigt både kvantitativt och kvalitativt det tyngst vägande, blir behandlingen härav mera ingående. I någon mån kan den också sägas ersätta den äldre och mera deskriptiva avhandling nr 1, vilken här därför ges en mera summarisk behandling.

 

”... Og fœngslet ta’r de sidste. Om kriminalitet, straf og levevilkår”
Det heter inledningsvis i kapitel 1 att följande tre problem skall studeras:

”Hvorledes er levevilkårene for personer, der overtrœder lovene? Ændres personers levevilkår i forbindelse med straf? Hvilken forbindelse er der mellem levevilkår og fortsat kriminalitet?” (s. 11)

Undersökningsgruppen avgränsas som personer, vilka i det tredje kvartalet 1983 frigetts efter att ha avtjänat ett frihetsstraff eller ådömts en icke-frihetsberövande sanktion eller fått åtalseftergift. Icke-frihetsberövande sanktioner omfattar villkorlig dom och böter.
    Lagbrytarna är uppdelade i sådana som bryter mot strafflagen, mot trafiklagen och mot speciallagar. Undersökningen visar generellt att de personer som bryter mot speciallagar och trafiklagen kommer närmare den vanliga befolkningen med hänsyn till alla levnadsvillkorskomponenter än de som bryter mot strafflagen. Det gäller utbildning, anknytning till arbetsmarknaden, civilstånd, bostadsförhållande osv.
    Den sociala och ekonomiska försämring, som följer med ett fängelsestraff, illustreras på s. 79 ff., där det framgår att med hänsyn till inkomst, skol- och arbetsutbildning kommer förstagångsstraffade tämligen tätt på normalbefolkningen, medan det är en markant skillnad till de personer som tidigare varit straffade. Fig. 5.16, s. 128, sammanfattar vidare skillnaden i levnadsvillkor mellan recidivister och icke-recidivister.
    Totalt recidiverar inom en observationsperiod på 2 år och 3–6 månader 42%, men som författaren påpekar: ”Recidivfrekvensen er dog meget ujœvnt fordelt i de forskellige lovovertrœdergrupper, idet mere end halvdelen af straffelovsovertrœderne recidiverer mod godt en fjerdedel af fœrdselslovsovertrœderne” (s. 99). Variationen i recidivfrekvens mellan de olika sanktionsgrupperna sägs i stort vara ”forholdsvis ringe” (s. 101). Enligt tabell 5.2 uppgår dock denna variation till mellan 45 och 68%. Det hade varit intressant om Kyvsgaard här hade gjort försök att konstanthålla så många bakgrundsvariabler som undersökningsmaterialet tillåter för att söka fastställa om skillnaderna i recidiv främst synes bero på skillnader mellan grupper av lagbrytare som får olika sanktioner eller om skillnaderna främst kan beskrivas som verkningar av olika sanktioner (jfr. s. 100). Av de tre inledningsvis formulerade problemställningarna är den första väl besvarad. De två andra är belysta men kan knappast sägas ha besvarats på ett tillfredsställande sätt, då undersökningens design vare sig är experimentellt eller quasi-experimentellt och därför inte tillåter kausala tolkningar. Sammanfattningsvis kan sägas att texten är något tyngd av många tabeller. Texten underlättas emellertid av väl valda utdrag ur de personliga intervjuer som utförts bland ett mindre antal straffade. På det deskriptiva planet ger boken ett värdefullt bidrag till beskrivning av levnadsförhållanden hos olika sanktionsgrupper, relaterat till den övriga befolkningen.

 

”Den kriminelle karriere”
Undersökningens syfte beskrivs på följande sätt: ”Det primœre sigte med undersøgelsen er at opnå viden om og indsigt i kriminalitetens fordeling på et individuelt niveau ... Et underliggende sigte med undersøgelsen har vœret at påvise evt. falske forestillinger og myter” (s. 8), men vilka dessa myter skulle vara upplyses dock icke om. Forskningsområdet betraktas som tillhörande den kriminologiska grundforskningen.
    Avhandlingen inleder med att beskriva karriärbegreppet i kriminologisk forskning (kap. 1). Den utgår från Chicagoskolans livshistorier såsom Shaw’s ”The Natural History of a Delinquent Career” (1931), medan makarna Glueck uppges vara de första som använde karriärbegreppet i en undersökning med kvantitativ metodik i ”500 Criminal Careers” (1930). Den andra vågen av longitudinella undersökningar av den kriminella karriären inledes med Wolfgang, Figlio & Sellin från 1972, ehuru Philadelphia-studien icke använder karriärbegreppet. Det gör emellertid Blumstein & Cohen i sin artikel 1979, liksom Blumstein gör det i flera senare artiklar med olika medarbetare. The National Academy of Sciences lät slutligen 1986 publicera en sammanställning av forskning kring temat kriminella karriärer, utförd av en panel bestående av USA:s främsta kriminologer (Blumstein et al 1986).
    Det hävdas att ”i Danmark har karrierebegrebet ikke vœret anvendt i kriminologisk forskning” (s. 2). Min företrädare professor K.O. Christiansen (1942) använde begreppet ”kriminelle levnedsløb”. Själv har jag använt begreppet kriminell karriär för att beskriva motsvarande fenomen i böcker och artiklar (Bondeson 1974, 1989, 1990, 1994) . Kyvsgaard ställer sig frågan om det behövs nationella studier då det finns internationella. Bortsett från problem med att generalisera resultat från ett land till ett annat motiverar hon konkret sin undersökning med att den ger bättre möjlighet än de flesta andra att belysa kvinnors och de äldres kriminella karriärer. Hon menar dessutom att hennes undersökning antagligen generellt är bättre för att studera den kriminella karriären därför att den ”formodentlig også (er) af bedre kvalitet og mere fuldstœndig end i hvert fald undersøgelsesmaterialer fra USA” (s. 10). Det senare antagandet kan dock diskuteras bl. a. utifrån de begränsningar som är inbyggda i föreliggande design.

 

Undersökningsmetod och material
Del I behandlar syfte, metod och material. Metodologiskt avviker föreliggande undersökning från de flesta andra longitudinella studier av kriminella karriärer (kap. 3). Undersökningen bygger på officiella registerdata, medan självrapporterade kriminalitetsdata eller kombination av olika datatyper torde vara en vanligare metodik, åtminstone i anglosaxiska studier. Den uppenbara fördelen med registerdata är att metoden är relativt billig och att det därför är möjligt att få

daterade händelser för ett mycket stort antal individer över en lång period. Som det riktigt påpekas är en nackdel att endast lagbrott, som är anmälda och uppklarade, omfattas av data. Data är vidare avhängiga av polisens registrering, som ju kan vara mycket bristfällig. Därtill kommer att antalet variabler i registerdata vanligtvis är starkt begränsat.
    I kap. 4 görs en mer ingående analys av data og datakvalitet. Grundmaterialet är valt så att det omfattar en femtondel av samtliga ”herboende personer” (s. 23 f.). Av senare data att döma förefaller 15 år ha utgjort den nedre åldersgränsen, medan en övre gräns inte synes ha förekommit. Undersökningsperioden omfattar åren 1979– 1991, vilket gett ett imponerande grundmaterial på sammanlagt 387 974 personer. För dessa tretton år inhämtas upplysningar från kriminalstatistikregistret och registret för arbetsstyrkan. Danmarks Statistik ansvarar för sampling, samkörning och leverans av avidentifierade datafiler samt för kontroll av tabeller ur anonymitetssynvinkel. Kriminalregistret består av 4 moduler: for ”afgørelser”, ”sigtelser”, ”bisigtelser” och för ”fœngslinger”. Föredömligt görs ett antal kontrollkörningar för att undersöka datakvaliteten. Efter olika rensningar reduceras det material som gäller lagöverträdare från 49 348 till 44 698 ”personrecords”. Det hade varit värdefullt om man hade fått en närmare beskrivning av populationens fördelning på ålder och år, speciellt med hänsyn till hur länge individerna kan följas i tiden. Sedan datakvaliteten kontrollerats och enligt författaren själv ”inden for snœvre grœnser” och med ett relativt stort bortfall som resultat, blir ändå konklusionen: ”I forhold til registre i andre lande er det også indtrykket, at de danske registre er ganske gode og fuldstœndige” (s. 38). Kap. 5 behandlar väl kort ”det longitudinelle design”. Detta definieras: ”Longitudinelle undersøgelser omhandler almindeligvis en fødselskohort eller en forholdsvis snœvert afgrœnset aldersgruppe, der følges fra barndommen eller den tidlige ungdom og så langt frem, den longitudinelle undersøgelse strœkker sig” (s. 40). Definitionen på kriminell karriär är den systematiska ordningen av brott studerade genom longitudinella undersökningar. Ehuru undersökningen primärt kallas för en longitudinell undersökning, ges i detta kapitel en något avvikande karakteristik: ”Denne undersøgelse kan derimod siges at vœre en mellemting mellem en tvœrsnitsundersøgelse og en longitudinalundersøgelse. Det, der findes oplysninger om i undersøgelsen, kan betragtes som et meget ´tykt´ tvœrsnit af 1/15 af de lovovertrœdere, der er registreret for en lovovertrœdelse i undersøgelsesperioden .... Eller omvendt kan undersøgelsen beskrives som en longitudinalundersøgelse, baseret på et tvœrsnit af lovovertrœderne” (s. 40). Användelsen av en tvärsnitts- respektive en longitudinell design i föreliggande undersökning borde ha föranlett

en utförligare beskrivning och diskussion.
    Genom att alla åldersgrupper, som är representerade i kriminalregistret, omfattas av föreliggande undersökning, innebär detta att, till skillnad från andra longitudinella studier, det inte finns upplysningar om kriminell debut ”for mange af de lovovertrœdere, der indgår i materialet” (s. 40). Detta är en allvarlig begränsning. För att utröna om det p. g. a härav kan uppstå vanskligheter vid jämförelser med andra studier gör Kyvsgaard en specialanalys av de personer som fyllt 14 eller 15 år i 1979 och som kan följas tills de blir 26–27 år.
    Det så definierade debutmaterial omfattar 3 287 personer och 18 422 lagbrott att jämföras med totalmaterialets 44 698 personer och 179 368 lagbrott. Beskrivningen lyder: ”Kriminalitetsfrekvensen er således noget større for debutmaterialet” (s. 41). Skillnaden mellan genomsnittligt 4,0 mot 5,6 lagbrott per person enligt min beräkning förefaller emellertid betydande. I övrigt sägs det vara ”en ganske god overensstemmelse mellem de lovovertrœdelser, der er omfattet af de to materialer” (s. 42). Debutmaterialet har dock en högre frekvens ”straffelovsovertrœdelser” — speciellt väsentligt fler inbrott — och färre ”fœrdselslovsovertrœdelser” samt färre ”sœrlovsovertrœdelser”. Debutmaterialet förefaller således signifikant mera belastat och denna skillnad borde rimligen påverka slutsatser ang totalmaterialet samt jämförelser med andra undersökningar, även om det

också görs analyser på debutmaterialet.

 

Beskrivning av den kriminella karriären
Det II angående ”Den kriminelle karriere” sägs utgöra den tunga delen av avhandlingen. Här görs omfattande och detaljerade beskrivningar av brottsligheten i Danmark utifrån tillgängliga data. Först studeras prevalens totalt och i förhållande till olika typer brott och till olika bakgrundsvariabler (kap. 6). ”Prevalensen angiver andelen af en befolkning eller af en befolkningsgruppe, som i løbet af et år begår kriminalitet” (s. 46). På grund av att undersökningsmetoder, avgränsningar och definitioner varierar från en studie till en annan, sägs att ”det i stort set bliver umuligt at sammenligne resultater, i hvert fald på tvœrs af landegrœnser” (s. 46). Kyvsgaard hade emellertid kunnat uppnå större jämförbarhet mellan sin undersökning och andra studier genom att eliminera ”fœrdsels- og sœrlovsovertrœdere” och begränsa sig till ”straffelovsovertrœdere”. Under alla omständigheter borde de senare genomgående anges separat, vilket icke skett systematiskt. De flesta prevalensanalyser synes basera sig på året 1990 men förändringar i prevalens analyseras också i den undersökta perioden. Speciellt relevant är att det sedan begynnelsen av 80-talet har skett en markant stigning i de äldre åldersklassernas straffrättsliga kriminalitet, medan det synes ha skett ett fall i de yngsta åldersklasserna (s. 63).

Prevalensen anges till 2,5% för alla lagbrott och 1% för straffrättsliga brott. Prevalensen toppar bland de 18-åriga med 6% totalt och 3% för brott mot strafflagen. Kriminaliteten toppar tidigare i studier som bygger på självrapporterade data. Även jämfört med andra registerdata är den av Kyvsgaard redovisade ålderspuckeln förskjuten högre upp i åldrarna än i de flesta andra studier. Den svenska Metropolitundersökningen, med sociologiprofessor Carl Gunnar Jansson som projektledare, refererad efter Wikström (1985), visar att de 17-åriga har den högsta prevalensen, men denna är endast något lägre för de 13–16-åriga. Liknande resultat har redovisats av Farrington (1986) från amerikanska data. I hans undersökning av alla registrerade delinkventer i England toppar prevalensen vid 15-års åldern för pojkar och redan vid 14 år för flickor.
    Den kumulativa prevalensen är på liknande sätt betydligt lägre i Danmark än i Sverige. Vid 26- årsåldern — sista observationsmöjligheten i materialet — uppgår denna till 9% för brott mot strafflagen i Kyvsgaards material, medan Wikström rapporterar 19% vid 25–26 årsåldern. I annat sammanhang omnämnes även den danska Metropolitundersökningen, som visar att redan vid 23-årsåldern har 20% av pojkar födda i Köpenhamn registrerats för en sådan överträdelse; motsvarande för Stockholmspojkarna vid 26 år var 31%. De danska talen är lägre än vad som redovisats i svenska, engelska och amerikanska studier. Det framkommer inte om dessa skillnader i prevalens primärt kan förklaras med metodskillnader, nationalitetsskillnader eller tidsskillnader. Kap. 7 behandlar ”den individuelle kriminalitetsfrekvens”, vilken definieras som ”det antal kriminelle handlinger, de enkelte lovovertrœdere begår i løbet af en bestemt periode, typisk et år” (s. 69). Det framkommer senare i kapitlet att de s. k. individuella kriminalitetsfrekvenser inte visar ”hvorledes kriminalitetsfrekvensen forandrer sig over tid for det enkelte individ” (s. 82–83). Denna synbara motsägelse borde förtjäna en mera utförlig förklaring. Flera amerikanska studier har visat att ungefär 20% av de kriminellt aktiva från varje årgång svarar för 80% av kriminaliteten. I föreliggande undersökning framkommer att 18% av lagbrytarna har begått 72% av lagbrotten (fig. 7.1). Motsvarande siffror ges inte i sammanhanget för enbart ”straffelovsovertrœdelser” (jfr dock fig. 7.2). Dessa siffror gäller hela undersökningsperioden på 13 år. Jämföres kriminalitetsfrekvensen per år, är de danska talen klart lägre än de amerikanska. Vid korrektion för tid i frihet stiger kriminalitetsfrekvensen för samtliga lagbrott och åldersgruppen 20–24 år övertager ledningen från de 15–19 åriga (s. 81). Kyvsgaard menar emellertid att korrektionen är missvisande men att även andra metoder skulle ha svagheter och redovisar därför i övrigt resultat endast för frekvensen per kalenderår. Spörsmålet är emel-

lertid vilket redovisningssätt som är mest missvisande men det diskuteras inte.
    Kyvsgaard gör ”en enkelt analyse ... baseret på debutmaterialet” (s. 83). Detta omfattar två födelseårgångar och endast de personer som under hela undersökningsperioden har begått minst 6 lagbrott. Fig. 7.7 visar både en individuell frekvens och en gruppfrekvens: ”Den individuelle frekvens omfatter kun de lovovertrœdere, der er kriminelt aktive de enkelte år, mens gruppefrekvensen angiver den gennemsnitlige årlige frekvens for alle de lovovertrœdere, der er omfattet af analysen” (s. 83– 84). Den individuella frekvensen ligger på en högre nivå, men bägge kurvorna visar en acceleration från 15–16 år till 18–19 år och därefter en deacceleration fram till 24–25 år. Det heter: ”Denne omvendte Ukurve antyder, at den kriminelle karriere antagelig er under ophør for mange af de højfrekvente lovovertrœdere efter ca. 10 år” (s. 84). Det bör observeras att den individuella frekvensen dock fortsatt ligger på ca 3 brott per år.
    Kap. 8 behandlar ”kriminell debut” och har speciellt till avsikt att undersöka om en tidig debut innebär större risk för fortsatt och grövre kriminalitet. Farrington (1986) har påvisat både studier som bekräftar ett sådant samband och sådana som inte gör det. Det samband, som den danska undersökningen uppvisar mellan debutålder och recidiv (fig. 8.4), sägs kunna vara ett resultat av att unga lagöverträdare recidiverar oftare än äldre, oavsett debutålder. När det som i fig 8.5 tas hänsyn också till åldern vid recidivet framkommer att den s. k. gärningsåldern också spelar en roll för hur många som recidiverar. Kap. 9 behandlar ”Recidiv og varighed af den kriminelle karriere” och kap. 10 ”Ophør i den kriminelle karriere”, två teman som är naturligt relaterade. Idealet vore här en prospektiv longitudinell undersökning, som följde en grupp kriminella livet ut. En enklare metod är emellertid att man med estimeringsmetoder mäter den resterande karriärens längd. På grund av den korta undersökningsperioden i föreliggande undersökning kan den emellertid enbart ge ett minimimått för dennas längd. Engångskriminella definieras som ”alle, der kun er registreret for en lovovertrœdelse i undersøgelsesperioden” (s. 106). Så mycket som 57% är enligt denna definition engångskriminella. Dessa kan dock vara registrerade för brott före och efter denna period. Enligt tabell 9.1 sjunker siffran till 16% engångskriminella för samtliga brott mot strafflagen och för inbrott sjunker andelen ända ner till 5%. På grund av olika beräkningssätt är det inte alltid helt lätt att följa redogörelserna av andel recidivister. De engångskriminella utmärkes av att begå mindre allvarliga brott, vara äldre, kvinnor och förvärvsaktiva. Resultaten visar att tre fjärdedelar av den kriminalitet som blir registrerad i Danmark må betecknas som recidivkriminalitet. Därmed blir detta det problem som från ett vetenskapligt och kontrollpolitiskt perspektiv

kräver speciell uppmärksamhet. Av dem som tidigare har 10 eller fler ”strafferetlige afgørelser” är det så mycket som 80% som recidiverar (s. 111). I svenska och amerikanska undersökningar har framkommit att redan efter de första 4–5 domarna stabiliseras recidivet omkring 80%. Kyvsgaard menar dock, dessa tal till trots, att det är ”en vis tendens til at overdramatisere recidivtallene” (s. 113). Enligt mitt förmenande är emellertid dessa siffror dramatiska nog. Låt mig erinra om att jag vid en 10årig uppföljningsperiod fick recidivtal på 90% vid straffregisterbrott för manliga elever på ungdomsvårdskolor. Redan efter 5 år kunde recidivet uppgå till 100%, om man inkluderar mindre allvarliga brott kända av polisen (Bondeson 1989, s. 280).
    Sammanfattningsvis framkommer att variabler som kön, ålder och arbetsförhållanden, vilka har stor betydelse för prevalensen, betyder väsentligt mindre för den kriminella karriärens längd. Det kunde ha varit intressant att få denna diskrepans närmare diskuterad.
    I avhandlingens empiriska del behandlas slutligen två teman som brukar sysselsätta forskare intresserade av den kriminella karriären, nämligen problemet kring specialisering (kap. 11) och eskalering (kap. 12). Spörsmålet kring specialisering eller spridning i typ av kriminalitet är givetvis i hög grad beroende av typ och antal av kategoriseringar av brott. Då resultaten tycks variera kraftigt från en studie till en annan, torde det i hög grad bero på vilken definition man använder, och vilka krav man ställer på specialisering. Kyvsgaard gör flera ambitiösa försök att mäta graden av specialisering för olika typer av brott, med hänsyn tagen till kön och ålder. Sammanfattningsvis sägs att undersökningen har påvisat en något högre grad av specialisering än någon av de internationella studierna och det ges flera metodmässiga förklaringar härtill (s. 149). Som ett intressant fynd kan omnämnas att undersökningen visar att för lagbrytare med en kortvarig karriär sker det en deeskalering i kriminalitetens grovhet, medan för sådana med en omfattande kriminell karriär i stället sker en eskalering i kriminalitetens grovhet, vilken senare efterföljes av stagnation och deeskalering. Totalt sett sägs tendensen till deeskalering vara starkare än tendensen till eskalering, medan det samtidigt sker en svag eskalering i straffens stränghet. Det bör dock betonas att dessa olika tendenser är mycket svaga. Ett konkluderande kap. 13 ställer på en och en halv sida retoriskt frågan ”eksisterer den kriminelle karriere?”. Svaret blir närmast nekande, men nu med en delvis ny definition — ”såfremt der med karriere forstås et forløb, der har en vis varighed, en vis intensitet og er karakteriseret ved visse udviklingstendenser, så må den kriminelle karriere siges at vœre et sjœldent fœnomen” (s. 168, kursiverat här). Den alltför korta sammanfattningen borde ha preciserat att undersökningens design, avgränsning, metod och

definition i hög grad påverkar nämnda konklusion. Kyvsgaard önskar emellertid framhålla att även om tre fjärdedelar av den registrerade kriminaliteten begås av personer som tidigare är dömda, betyder inte detta att förstagångskriminella vid alla typer lagbrott typiskt återfaller.

 

Straffrättsliga preventionsteorier
Avhandlingens Del III ”Straf og prœvention”, diskuterar straffens inkapaciterande (kap. 14) och avskräckande effekter (kap. 15). Dessa ingår givetvis i den kriminalpolitiska diskussionen men bygger i princip på Kyvsgaards och andras kriminologiska forskning.
    Intresset för den kriminella karriären och straffens inkapaciterande effekt i USA kan förklaras mot bakgrund av att man kriminalpolitiskt velat kretsa in den grupp av kriminella, som står för en oproportionellt stor del av den totala brottsligheten och oskadliggöra dessa genom långa frihetsstraff.
    Det framhålles korrekt att mätningen av den inkapaciterande effekten bygger på en rad förutsättningar. En av dessa fiktiva och ofta outsagda antaganden är att de som utsätts för långa straff inte påverkas härav, vare sig positivt eller negativt. Eftersom de flesta förutsättningar medför att inkapaciteringseffekten övervärderas, sägs inledningsvis klart att de resultat som presenteras må ”betragtes som de teoretiskt maksimalt mulige, men nœppe sœrligt realistiske effekter” (s. 175).
    Effekterna av kollektiv inkapacitering med ett utökat bruk av fängelsestraff illustreras i tabell 14.1, s. 180. Vinsterna vid hypotetiskt att upphäva villkorlig frigivning skulle för samtliga lagbrott bli 1.5%, vid att göra alla villkorliga domar till ovillkorliga 2,8%, och vid att tillämpa fängelsestraff för de unga 1,7%. Omkostnaderna uppskattas till en växt i fängelsepopulationen på 21%, 62% resp. 46%. Den årliga ökningen av driftsomkostnaderna skulle uppgå till 187, 553 resp. 410 miljoner. De falska positiva (här kallade ”andel uden ny kriminalitet”) uppgår till 63%, 80% resp. 75%. Omkostnaderna är således enormt stora i relation till en ytterst begränsad effekt i form av inkapacitering. En annan analys göres utifrån ett studium av den selektiva inkapaciteringen. De falska positiva är här något lägre men uppgår dock till mellan en tredjedel och hälften. Kyvsgaard tar också upp temat kring straffens avskräckande effekt.

Hon väljer att studera ett s. k. naturligt experiment via den nedkriminalisering som ägde rum i Danmark 1982 av stöldbrottslighet. Det sägs att om intentionen med lagändringen fullt ut hade genomförts och strafftiderna hade reducerats med 1/3, skulle det ha förökat den samlade kriminaliteten med 1–2%. Avhandlingen avslutas med ”teoretiske overvejelser” (kap. 17). Det sägs att studier av den kriminella karriären har kritiserats för att vara teorilösa. Detta är en kritik som föreliggande, primärt deskriptiva avhandling heller inte går helt fri från. Kyvsgaard hävdar emellertid att resultaten kan relateras till kriminologiska

teorier. En genomgång görs av ett par dominerande kriminologiska teorier, vilka emellertid inte explicit tar utgångspunkt i de variabler som avhandlingen behandlar.
    En English Summary ger en god och behövlig résume men relaterar dessvärre inte föreliggande undersökning till andra studier. Det ges inte heller en närmare beskrivning av det speciella longitudinella designet. Det föreligger också en omfattande litteraturlista.
    Som ett slutomdöme av ”Den kriminelle karriere” kan sägas att undersökningen innebär ett pionjärarbete inom dansk kriminalitetsforskning. De begränsningar som avhandlingen har och de kritiska synpunkter som här framkommit sammanhänger främst med möjligheten att med föreliggande design tillfredsställande beskriva den kriminella karriären. Det är utfört ett mycket stort arbete med att framskaffa, utförligt analysera och korrekt beskriva ett rikt men ofullständigt registermaterial. I stor utsträckning har detta också jämförts med andra internationella studier, normalt med en mera strikt longitudinellt design och delvis med användande av andra typer av kriminalitetsdata.

    Som ett sammanfattande omdöme av Kyvsgaards tre avhandlingar bör framhävas den stora arbetsinsats som Kyvsgaards samlade forskning har krävt. Hon har beskrivit kriminaliteten i Danmark med varierande metoder och har genomgående ådagalagt stor skicklighet i hantverket. Hon har vidare valt intressanta kriminologiska problemställningar och konsekvent relaterat sina kriminalitetsdata till relevanta, sociologiska bakgrundsvariabler. Hennes komparativa perspektiv, där hon jämför kriminella grupper med befolkningen i stort, måste betraktas som en förtjänstfull approach. Det är också en merit att hon förenar sin kriminologiska insikt med ett kriminalpolitiskt perspektiv, där hon söker att framföra rekommendationer utifrån egna och andras forskningsrön. Slutligen bör framhävas hennes pedagogiska skicklighet och goda språkbehandling, egenskaper som gör hennes böcker lättlästa också för en bredare publik. Ehuru framställningen i ”Den kriminelle karriere” är mera teknisk och ibland något svårgenomtränglig, är textredovisningen mestadels klar med illustrativa tabeller och grafer.
Ulla V. Bondeson