CECILIA RENFORS och EBBA SVERNE, Rättshjälsplagen och annan lagstiftning om rättsligt bistånd. En kommentar. Norstedts Gula Bibliotek, 1998, 342 s. samt PETER STANGENDAHL, Rättshjälp. Tholin & Larsson, 1998, 131 s.

 

Den 1 december 1997 ersattes som bekant 1972 års rättshjälpslag med 1996 år rättshjälpslag (SFS 1996:1619). Även om det inte klart uttalats i förarbetena till den nya lagen är det uppenbart att den bygger på helt andra grundtankar än den gamla lagen; i 1972 års rättshjälpslag garanterade staten allas rätt till juridisk hjälp, i 1996 års lag är det i första hand den enskilde som själv måste förvissa sig om att kunna få juridisk hjälp genom att försäkra sig — först som en sista utväg träder staten in. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt — från att ha varit skattefinansierad har den juridiska hjälpen övergått till att vara i huvudsak privatfinansierad genom försäkringspremier. Den viktigaste nyheten i den nya rättshjälpslagen är således att den statliga rättshjälpen är generellt subsidiär till rättsskyddet i privata försäkringar. Den grundläggande regeln i rättshjälpslagen är 9 §, enligt vilken som huvudregel gäller att rättshjälp inte får beviljas om den rättssökande har eller borde ha haft ett försäkringsskydd som omfattar angelägenheten. Åtskilliga andra regler som begränsar möjligheterna att få rättshjälp har införts i den nya lagen; för att rättshjälp skall beviljas krävs att rådgivning först har lämnats (2 och 4 §§), i mål om äktenskapsskillnad, underhåll till barn etc. krävs särskilda skäl (11 §), ett behov av juridiskt biträde skall föreligga (7 §) och en allmän rimlighetsbedömning skall göras (8 §). Den gamla rättshjälpslagen ändrades ett mycket stort antal gånger under årens lopp och den blev med tiden svårtillämpad och oöverskådlig, något som ledde till en hel del administrativt krångel. Ett av syftena med den nya rättshjälpslagen har därför varit att göra lagen enklare och lättare att tillämpa. Trots dessa vällovliga syften finns det åtskilliga frågor som inte kan lösas enbart med hjälp av lagtexten utan som kräver tillgång till förarbetsuttalanden och praxis. Det är därför mycket tillfredsställande att det i nära anslutning till att den nya lagen började gälla kom ut ett par kommentarer till lagen. Den auktoritativa lagkommentaren på området har kommit i serien Norstedts Gula Bibliotek och har som författare Cecilia Renfors och Ebba Sverne. Författarna är assessorer i Svea hovrätt, rättssakkunniga i justitiedepartementet och har båda deltagit i såväl 1993 års rättshjälpsutredning som i det fortsatta lagstiftningsarbetet med den nya rättshjälpslagen. Ytterligare en kommentar till rättshjälpslagen har kommit ut, nämligen advokaten Peter Stangendahls bok Rättshjälp (Tholin & Larsson). Stangen-

SvJT 1997 Anm. av Renfors, Sverne och Stangendahl, Rättshjälp... 937 dahls kommentar går inte på djupet på samma sätt som Renfors-Sverne utan är mer översiktlig till sin karaktär. Den är emellertid disponerad på ett överskådligt sätt och den har ett system med kantrubriker som gör att det är mycket lätt att hitta i den. Även i övrigt är Stangendahls kommentar pedagogisk och lättillgänglig och den utgör en utmärkt översikt och introduktion till rättshjälpslagen. När det gäller att ta ställning till komplicerade rättshjälpsfrågor är dock Stangendahls kommentar inte tillräcklig.
    Renfors-Svernes arbete däremot är en lagkommentar av traditionellt slag. Den kommenterar paragraf för paragraf de olika stadgandena i lagen. Den bygger på sedvanligt sätt på förarbetena till lagen. Den innehåller emellertid inte bara ett redigerat återgivande av motivuttalanden utan också åtskilliga exempel från den praktiska tillämpningen av 1972 års rättshjälpslag i de delar dessa fortfarande äger giltighet. Den innehåller också många egna synpunkter från författarnas sida på områden där varken förarbeten eller praxis innehåller några uttalanden. Kort sagt, det är en kommentar som fyller högt ställda krav och som är det självklara hjälpmedlet för den som har att lösa mer komplicerade rättshjälpsproblem.
    Nu kan man emellertid fråga sig om det finns så många rättshjälpsproblem att lösa. Antalet rättshjälpsärenden har nämligen minskat drastiskt med den nya lagen. Enligt uppgift kommer det in mellan 300–400 rättshjälpsansökningar till Rättshjälpsmyndigheten varje månad, något som kan jämföras med drygt det dubbla antalet på den gamla lagens tid. Tillströmningen av rättshjälpsansökningar till domstolarna synes vara mycket begränsat. Den domstol där jag tjänstgör — Gävle tingsrätt med fem domare — har under det halvår som den nya lagen varit i kraft inte fått ta emot mer än sammanlagt omkring ett tiotal rättshjälpsansökningar. Och när man ser på dessa små siffror skall man ha klart för sig att det stora antalet rättshjälpsbeslut enligt den gamla lagen meddelades av advokater och biträdande jurister på advokatbyråer, en typ av beslut som ju inte alls förekommer enligt den nya lagen. En avsikt med rättshjälpsreformen var som nämnts att föra över den juridiska hjälpen från att vara en statlig angelägenhet till att omfattas av den enskildes ansvar genom ett bra försäkringsskydd. Det är lätt att nu få intrycket att resultatet blivit över förväntan och att försäkringsskyddet fungerar på det sätt som var tänkt och kanske t. o. m. ännu bättre. Under arbetet med den nya rättshjälpslagen var det nog ingen som trodde att rättshjälpen skulle minska i omfattning på det sätt som den tycks ha gjort. När det gäller vissa angelägenheter är det enligt min mening också direkt förvånande att rättshjälpen efterfrågas i så liten omfattning som faktiskt tycks ske. Det område jag då närmast har i åtanke gäller rättshjälp vid vårdnadstvister. Försäkringsskyddet omfattar

938 Litteratur SvJT 1998 som regel inte tvister — t.ex. vårdnadstvister — som har samband med äktenskapsskillnad eller upplösning av samboförhållanden. I mer kvalificerade familjerättsliga angelägenheter — t. ex. vårdnadstvister — är dock den rättssökande berättigad till rättshjälp även om tvisten uppkommer i samband med äktenskapsskillnad (11 §, särskilda skäl). Vanligen föreligger inte någon tvist om själva äktenskapsskillnaden men inte så sällan är tvisten rörande vårdnad och umgänge mycket djup. I sådana fall finns det enligt min mening i och för sig fortfarande ett betydande utrymme för rättshjälp. Det förefaller som om detta utrymme inte utnyttjats. Om detta berott på att tvistefrågorna kunnat lösas på frivillig väg t. ex. genom rådgivning på advokatkontoren eller genom samarbetssamtal på socialnämndernas familjerättsavdelningar och således kunnat hållas utanför domstolarna och den polarisering som en tvist inför domstol alltid innebär, är det naturligtvis en positiv effekt av den nya lagen som inte varit väntad och inte heller direkt avsedd. Om orsaken däremot står att finna i att den enskilde inte kunnat komma till sin rätt på grund av att det inte ansetts finnas utrymme för att bevilja rättshjälp, är det ett förhållande som inte är acceptabelt. För egen del anser jag att det inte finns fog för att påstå att den nya lagen fått till följd att människors rätt begränsas på ett oacceptabelt sätt. Från advokathåll har dock andra uppfattningar framförts (se t. ex. Advokaten nr 5/98).


    Trots att den nya lagen syftar till klarhet och enkelhet innehåller också den, i likhet med den gamal lagen, åtskilliga frågeställningar som inte är lättbedömda. En sådan fråga som jag kunnat uppmärksamma både i tingsrätten och i Rättshjälpsnämnden, och som även uppmärksammats i Advokaten nr 5/98, gäller tillämpningen av de nya reglerna om rådgivning. Som framgår av 2 och 4 §§ är rådgivning en förutsättning för att rättshjälp skall få beviljas. I lagrådsremissen föreslogs att rådgivning skulle vara en obligatorisk förutsättning för rättshjälp. På förslag av lagrådet infördes emellertid undantag från huvudregeln — rådgivning skulle kunna underlåtas om det var uppenbart obehövligt eller om det fanns något annat särskilt skäl (2 § 2 st.). Det förekommer att advokater i rättshjälpsblanketten anger t. ex. ”rådgivning obehövlig”, ”rådgivning inte tillräckligt” eller något liknande. I sådana fall kommer rättshjälpsansökningen som regel att avslås. Det framgår nämligen av klara motivuttalanden att útrymmet för att underlåta rådgivning är utomordentligt litet (se kommentaren s. 32). Rådgivningen och rådgivningsavgiften skall alltså i nästan alla fall ses som en inledning till och en startavgift för rättshjälpen. En annan fråga som kommer att bli av intresse vid tillämpningen av den nya rättshjälpslagen är den s. k. borde-regeln i 9 § 2 st. Olika situationer där regeln kan bli tillämplig behandlas relativt utförligt i kommentaren (s. 59 ff.). Författarna

SvJT 1997 Anm. av Renfors, Sverne och Stangendahl, Rättshjälp... 939 uttalar där på anförda skäl (s. 61) att slutsatsen av borderegeln beträffande underåriga i de flesta fall blir att den underåriga inte kan anses ha bort försäkra sig. Författarna uttalar också att rättshjälp som regel bör beviljas den som faktiskt har en rättskyddsförsäkring men försäkringen omfattar inte den aktuella angelägenheten. Författarnas resonemang har enligt min mening goda skäl för sig. Det skall bli intressant att se om deras uttalanden kommer att följas i rättstillämpningen eller om några andra lösningar kommer att väljas. Som jag nämnt inledningsvis är det åtskilliga förutsättningar som måste vara uppfyllda för att rättshjälp skall få beviljas. Om någon förutsättning inte är uppfylld skall ansökningen således avslås. I kommentaren resonerar författarna om hur de olika förutsättningarna bör bedömas i förhållande till varandra (s. 81). Där förutsätts att frågan om den rättsökandes ekonomiska underlag är sådant att han är berättigad till rättshjälp och frågan om rådgivning alltid prövas inledningsvis, först därefter prövas de övriga kriterierna. När det gäller den ekonomiska prövningen är det lätt att hålla med författarna. Mycket talar också för att en rättshjälpsansökan skall avslås på den grunden att rådgivning inte lämnats även om det klart framgår att ansökan kan avslås på någon annan grund, t. ex. att den rättssökande är näringsidkare. Naturligtvis bör inte flera grunder anges för avslagsbeslutet. Men avslås ansökningen för att rådgivningsavgiften inte är betald kan man tänka sig den situationen att den rättsökande betalar avgiften, ansöker om rättshjälp på nytt och därvid får avslag på den grunden att han är näringsidkare. För att systemet skall fungera är det således viktigt att advokaterna fyller i ansökningsblanketterna omsorgsfullt och ordentligt och argumenterar i alla frågor som kan vara tveksamma och svårbedömda. Kanske är det här — på advokatkontoren när rättshjälpsblanketterna skall fyllas i och skäl för rättshjälp anges — som kommentaren kommer mest till pass. I många fall räcker det inte med själva lagen och med de tillämpningsföreskrifter som Domstolsverket utfärdat utan det är nödvändigt att gå till förarbetena. Att det förhåller sig så torde ha framgått av de exempel som jag lämnat tidigare. Men också sådana enkla frågor som t. ex. inkomstgränsen för att få ersättning av allmänna medel för inställelsekostnader och motsvarande gräns för att erhålla ersättningsgaranti vid bodelning får sina svar i förarbetsuttalanden. Tillgången till dessa och svaren på många frågor om den nya rättshjälpen får man enklast i lagkommentaren.
Karl-Axel Bladh