Straffvärde

 

 

Av jur. dr. PETTER ASP och professor ANDREW VON HIRSCH

Enligt 29 kap. 1 § brottsbalken skall straff bestämmas efter brottslighetens straffvärde. Med straffvärde avses i princip detsamma som brottets svårhet. I artikeln tar författarna först upp frågan om det finns undantag från den huvudregeln. De tar upp olika faktorer som inte får beaktas vid straffvärdebedömningen och behandlar därefter de grundläggande principerna för denna bedömning. I två särskilda avsnitt diskuterar de hur skada och skuld kan mätas. Avslutningsvis tar de upp frågan om beaktandet av intresset av en enhetlig rättstillämpning och betonar bl. a. att tabeller över underrättspraxis och liknande ger en alltför schematisk bild av verkligheten för att kunna ligga till grund för sådana nyanserade straffvärdebedömningar som lagstiftningen syftar till.

 


Ett av de mest grundläggande begreppen — för att inte säga det mest grundläggande — när det gäller påföljdsbestämning i svensk rätt är straffvärde. I denna uppsats avser vi att närmare analysera detta begrepp i syfte att göra det operativt. Inledningsvis är emellertid nödvändigt att nämare bestämma vad straffvärde är. Straffvärdebegreppet kan måhända synas vara relativt okomplicerat, men det är tyvärr så att begreppet kommit att få en inte alldeles konsekvent utformning.
    En närmare bestämning av straffvärdebegreppet görs i avsnitt 1. Därefter söker vi i de följande avsnitten (2–6) konkretisera hur straffvärdebegreppets kärnelement, dvs. brottets svårhet, kan och bör användas. Det är givetvis, mot bakgrund av att området är relativt outvecklat, ogörligt att i en uppsats av förevarande omfång åstadkomma någonting som överhuvudtaget är i närheten av att vara heltäckande. Uppsatsen får ses i detta ljus.

 

1. Straffvärdebegreppet
1.1 Straffvärdebegreppets kärna
I BrB 29:1 st. 2 sägs att vid bedömning av straffvärde1 skall särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit samt gärningsmannens avsikter, insikter och motiv. Texten pekar mot att straffvärde i princip är att likställa med ett brotts svårhet. Dvs. huvudelementen vid en straffvärdebedömning är den skada som förorsakas samt gärningsmannens skuld.

 

1 En framställning rörande straffvärdebegreppet finns också i Sitte, ”Straffvärdebegreppet.” Juridisk Tidskrift 1994/95.

152 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 Denna huvudinriktning vinner också stöd i förarbetena. I den utredning som föregick påföljdsbestämningsreformen, fängelsestraffkommittén (FSK), förklarades straffvärde vara att likställa med ett brotts svårhet i förhållande till andra brott. Annorlunda uttryckt var straffvärdet enligt FSK att betrakta som ett mått på hur allvarligt lagstiftaren vill se på ett visst brott.2Av betänkandet framgår klart att straffvärdet är beroende av samhällsutvecklingen: vad som är svårt i en tid kan vara mindre svårt i en annan.3 I FSK:s betänkande skiljs också på abstrakt och konkret straffvärde. Det förra syftar på brottstypens straffvärde såsom det kommer till uttryck i straffskalan medan det senare avser straffvärdet för ett visst konkret brott. I denna uppsats behandlar vi i första hand det konkreta straffvärdet eftersom det är detta som är av relevans på domsnivå. Detta hindrar inte att vad som sägs är relevant också för (lagstiftarens) bedömning av det abstrakta straffvärdet; mellan abstrakt och konkret straffvärde finns naturligen ett mycket starkt samband.
    I propositionen sägs förvånansvärt litet om innebörden av straffvärdebegreppet. Det framgår dock också här att straffvärde ligger mycket nära vad vi kan kalla ett brotts svårhet. Utgångspunkten är nämligen att ”lika svåra brott skall ges lika stränga straff och att svårare brott skall straffas strängare än lindrigare brott”.4

1.2 Undantag från huvudregeln?
Som ovan påvisats är ett brotts straffvärde i princip att likställa med dess svårhet. Situationen är nu mer komplicerad än så eftersom det i såväl FSK:s betänkande som i propositionen och lagtexten ges uttryck för att straffvärde inte uteslutande är att likställa med ett brotts svårhet. I detta avsnitt skall innebörden och räckvidden av dessa öppningar för andra hänsynstaganden diskuteras. Först beskrivs de båda avstegen från straffvärde som svårhet i två avsnitt. I dessa avsnitt ges också vissa principiella invändningar mot att göra dessa avsteg. I avsnitt 1.3 diskuteras sedan om och i vilken utsträckning avsteg från svårhetsformeln kan och bör göras inom ramen för gällande rätt.
    Som en utgångspunkt för diskussionen kan pekas på att lagtexten säger att man vid bedömande av straffvärdet särskilt skall beakta skada, fara, insikter etc. Det är alltså användandet av ordet ”särskilt” som kan sägas lämna en liten öppning för andra hänsynstaganden. (A) Straffnivån i andra länder. FSK kom i sitt betänkande att gå igenom tio olika argument som, i olika sammanhang, åberopats som skäl för straffskärpningar och diskuterade deras relevans för

 

2 SOU 1986:14 s. 131. 3 SOU 1986:14 t. ex. s. 143. 4 Se prop. 1987/88:120 s. 78. Se även s. 80 f.

SvJT 1999 Straffvärde 153 straffvärdet. FSK fann härvid att faktorer vilka inte hade att göra med ett brotts svårhet, med ett undantag, saknade relevans.5 Detta undantag var en öppning för att hänsyn — vid brott med internationell anknytning — kan tas till straffnivån i andra länder. Som exempel på dylika brott angavs i betänkandet, utöver grovt narkotikabrott, flygplanskapning och andra terrordåd.6 En punkt som härvid bör observeras är att för att straffnivån i andra länder överhuvudtaget skall behöva åberopas fordras att man vill avvika från den straffvärdebedömning som sker med beaktande av ett brotts svårhet. Uttalandet i FSK:s betänkande är såtillvida mycket intressant som det innefattar ett officiellt erkännande av att straffnivån vad gäller bl. a. grovt narkotikabrott står utom proportion till faktorer som skada, fara, kränkning osv.7 Varför straffnivån i andra länder skall beaktas kan måhända synas självklart. Det är i praktiken givet att argumentationen bygger på preventiva överväganden och enbart kan åberopas i en riktning; en sänkning på grundval av straffnivån i andra länder torde ingen någonsin ha föreställt sig.8Den bakomliggande tanken torde knappast kunna vara någon annan än att en lägre straffnivå än omvärlden medför att Sverige i någon mening blir ett ”straffparadis”, vilket förmodas öka relevant brottslighet. Det är därmed också givet att det blott är straffskalorna i vissa länder (dvs. de med strängare straff) som skall beaktas. Således är det vad gäller narkotikabrott straffnivån i t. ex. Norge, men inte i Nederländerna som är av relevans. Ett första argument mot detta förfaringssätt är naturligtvis att det innefattar orättvisa. De som döms till strängare straff än de egentligen förtjänar blir dömda på detta vis, inte på grund av vad de har gjort eller ens tänkt, utan på grund av hur andra länder konstruerat sitt straffsystem. Det är således klart att detta strider mot proportionalitetstanken vilken i övrigt accepteras som grund för påföljdsbestämningen.9 Även om man bortser från etiken, och systemets interna konsistens, bygger argumentationen på förutsättningar vilka starkt kan ifrågasättas.

 

5 SOU 1986:14 s. 143 ff. Jfr även Jareborg, Straffrättsideologiska fragment, 1992, s. 155 ff. 6 SOU 1986:14 s. 146. 7 Se härvid också Jareborg (not 5), s. 157. 8 En sänkning av straffvärdet torde alltid förutsätta någon form av omvärdering av brottets svårhet: en blank hänvisning till att andra länder utdömer mildare straff lär i vart fall inte vara tillräcklig. 9 Här kan anmärkas att FSK, s. 146, uttalade att problemet med att proportionalitetsprincipen sätts åt sidan i dessa fall är ”av mindre art med hänsyn till den huvudsakliga värdegemenskap som råder mellan oss och våra grannländer”. Det förefaller kunna ifrågasättas huruvida problem av i huvudsak etisk natur kan minska på grund av att det råder värdegemenskap i vissa hänseenden.

154 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 Finns för det första skäl att anta att straffskärpningar har nämnvärda effekter på brottsligheten? Här kan blott noteras att empiriskt stöd för ett sådant antagande saknas, och att man inte heller genom common sense-resonemang kan rationellt motivera en tro på annat än mycket begränsade effekter.
    Finns för det andra skäl att anta att brottslighetens lokalisering styrs av ett slags korselasticitet som påverkas av straffnivån avseende narkotikabrott i olika länder? Är det t. ex. rimligt att anta att narkotikaflöden styrs av straffsatser (snarare än av marknadsutsikter)? Och om nu en sådan korselasticitet finns, borde inte den aktuella brottsligheten söka sig till länder med än lägre straff? (B) Allmänpreventiva överväganden. I FSK:s betänkande fanns utöver hänvisningen till internationella straffnivåer, inga undantag från formeln som stadgar att straffvärde är ett uttryck för brottets relativa svårhet. Detta föranledde viss kritik mot betänkandet bestående däri att FSK ”inte tillräckligt” beaktat de allmänpreventiva hänsynens ”betydelse för påföljdsbestämningen i enskilda fall”.10 Denna kritik föranledde vissa uttalanden av departementschefen av innebörd att allmänpreventiva överväganden i vissa fall kan vägas in i straffvärdebedömningen:

 

Ytterligare en fördel med att inte definiera begreppet straffvärde utan i stället endast ange de viktigaste momenten vid bedömningen av [straffvärdet] är att det härigenom står klart att även andra faktorer kan vara av betydelse för vilket straffvärde ett brott skall anses ha. Man kan särskilt nämna sådana allmänpreventiva överväganden som enligt vad anförts i avsnitt 2.2 kan påverka utfallet av en straffvärdebedömning.11

I avsnitt 2.2 uttalas följande:

 

Att straffvärdet sätts i centrum för påföljdsbestämningen innebär att principer som proportionalitet, ekvivalens och likabehandling betonas. Med detta synsätt är det visserligen inte förenligt att en domstol för att — som det brukar heta — statuera ett exempel i ett enskilt fall avviker från gängse principer för påföljdsbestämning på ett sätt som man inte skulle vilja se upphöjt till allmän norm. Däremot medför synsättet inte något hinder mot att man vid bedömningen av den generella straffnivån eller det allmänna straffvärdet beaktar allmänpreventiva intressen. I första hand ankommer det på lagstiftaren att vid bedömningen av vilka straffskalor som skall gälla väga in sådana omständigheter som att brottsligheten blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. I vissa fall kan

 

10 Prop. 1987/88:120 s. 34. 11 Prop. 1987/88:120 s. 80.

SvJT 1999 Straffvärde 155 det emellertid också finnas anledning till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl.12

Med stöd av dessa uttalanden har HD i ett antal fall, vid bedömande av straffvärdet, beaktat att vissa brottstyper fått en ökad utbredning. Det tydligaste exemplet finns i NJA 1989 s. 870.13 Där beaktas att rån utförda av gärningsmän upp till 20 år enligt en BRÅ-rapport utgjorde 29 % av alla rån 1987, att åldrarna 15–20 år var starkt överrepresenterade i stockholmspolisens gaturegister samt att denna ökning av ungdomars andel i utomhusrånen uppmärksammats i bl. a. budgetpropositioner och utskottsuttalanden.
    Dylika hänsynstagande kan principiellt sett ifrågasättas. Den första kritiken är, liksom i förra avsnittet, av etisk natur och ligger däri att allmänpreventiva hänsynstaganden ofrånkomligen innebär att den individ som straffas drabbas av mer klander och lidande än han relativt sett förtjänar.14 Mot detta kan hävdas att det måste vara tillåtet att göra avsteg från proportionalitetsprincipen i vissa fall; det är inte avsett att proportionalitetsprincipen skall utgöra en absolut regel. Även om detta accepteras kan anföras att avsteg från för systemet grundläggande principer bara bör göras om det finns goda skäl härför: om man, på goda grunder, har funnit att påföljdsbestämningen i huvudsak skall bygga på förtjänsttankar har man, om man önskar göra avsteg från detta, argumentationsbördan härför. Goda skäl i detta sammanhang måste rimligen bestå dels av ett väl dokumenterat allmänpreventivt behov, dels av en rationell tro på att hänsynstagandena har någon effekt. Här kan räcka med att konstatera att domare måste antas besitta högst otillförlitliga kunskaper om preventionsbehov15och att det, även om man skulle utgå från motsatt förhållande, är fullständigt orimligt att anta att enskilda domar överhuvudtaget skulle ha några allmänpreventiva effekter av betydelse.16Också om domen blir prejudicerande och sålunda föranle-

 

12 Prop. 1987/88:120 s. 37. I sammanhanget kan nämnas att departementschefen inte ansåg det förenligt med proportionalitetstänkandet att ”en domstol för att — som det brukar heta — statuera ett exempel i ett enskilt fall avviker från gängse principer för påföljdsbestämningen”. Det är emellertid svårt att se att dylika exempel skulle bli mer förenliga med proportionalitetstänkandet bara för att man statuerar exempel med hela klasser av lagöverträdare. En annan sak är att man kan se det som ett värde att exempelstatuerandet sker generellt och inte slår godtyckligt mot enskilda individer. (Men även motsatt värdering är naturligtvis möjlig att motivera: det är bättre ju färre som drabbas.) 13 Se också NJA 1991 s. 498 och NJA 1993 s. 38. 14 Se t. ex. von Hirsch, ”Nyklassicism, proportionalitet och straffets grunder”. Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1982 s. 102 ff. samt Censure and Sanctions, Oxford 1993, s. 15 (step 3) och s. 17. 15 Jfr t. ex. von Hirsch, ”Principles for choice of sentence: The proposals of Fängelsestraffkommittén”. SvJT 1987 s. 15. 16 Se Jareborg (not 5), s. 138 f.

156 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 der en generell straffvärdehöjning för det ifrågavarande brottet är det svårt att tro att effekterna kan bli annat än marginella.
    Det kan också sägas att straffvärdebegreppet förlorar sin skärpa om man inom dess ram tvingas väga samman inkompatibla faktorer, som preventionsbehov och svårhet.17Redan att bestämma hur svårt ett visst brott är, samt att bestämma vilket preventionsbehov som finns är svåra uppgifter. Att därefter fordra att dessa i grunden inkompatibla faktorer skall vägas samman inom ramen för en och samma skala är att öppna för godtycke. Det kan därför förmodas att dylika sammanvägningar ökar risken för orättvisa olikheter i dömandet.18 En annan synpunkt som gör sig gällande är att systemets struktur undergrävs om allmänpreventiva hänsynstaganden skall beaktas både inom ramen för straffvärdet och inom ramen för det särskilda allmänpreventiva institut som i lagtexten går under namnet ”brottslighetens art”.
    Detta kan i värsta fall leda till att påföljdsvalet kan bli avhängigt av om de allmänpreventiva hänsynen beaktas som skäl för höjt straffvärde eller som artskäl. Antag t. ex. att ett brott begånget av en förstagångsförbrytare med välordnat liv i utgångsläget har ett straffvärde på ca 2 månader. Om de allmänpreventiva hänsynen tillåts verka höjande på straffvärdet landar vi på, säg, 3 månader, vilket leder till en villkorlig dom. Om de allmänpreventiva hänsynen istället tillåts föranleda att brottet betraktas som ett artbrott, blir resultatet fängelse.
    Det bör förvisso betonas att skapandet av nya artbrott knappast är en uppgift för de lägre domstolarna. Samma sak bör, med stöd av uttalanden i prop. 1987/88:120, där det talas om ”en ändrad domstolspraxis” kunna sägas om de allmänpreventiva hänsynstaganden som kan tas inom ramen för straffvärdebedömningen.19 Det ovan konstruerade exemplet bör således bara kunna aktualiseras i HD. Likväl påvisar exemplet farorna med att, utan närmare eftertanke, låta samma typ av hänsynstaganden ske på två håll.

 

17 Se här Europarådets rekommendation No R (92), Appendix A1–A3 med Explanatory memorandum samt den introducerande rapporten i Europarådets rapport Disparities in Sentencing: Causes and Solutions (1989) s. 10 f. (punkten 7). Jfr också det från denna synvinkel högst betänkliga förslaget i SOU 1995:91 att låta straffvärde och artomständigheter sammanvägas till ett nytt begrepp, brottets karaktär samt juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitets remissyttrande (dnr 7545/95) s. 3. 18 Huruvida man redan inom ramen för gällande rätt skall väga samman straffvärde och art med varandra torde vara en kontroversiell fråga. Som framgått ställer vi oss tveksamma till ett sådant förfaringssätt. HD har dock t. ex. i NJA 1992 s. 190 uttalat följande: ”I förevarande fall kan en sammanvägning av brottets straffvärde och dess art ej anses medföra att det föreligger något avgörande hinder mot att påföljden ... får stanna vid villkorlig dom och böter.” Möjligen kan NJA 1992 s. 470 sägas ge ett svagt stöd för motsatsen. 19 Prop. 1987/88:120 s. 37.

SvJT 1999 Straffvärde 157 Vår uppfattning är följaktligen att om man finner det nödvändigt att ha möjlighet att beakta allmänpreventiva behov inom ramen för påföljdsbestämningen, så bör detta, såsom systemet är uppbyggt idag, ske genom utnyttjande av artbrottsinstitutet.20,21 En ytterligare nackdel med att av allmänpreventiva skäl skärpa straffen för vissa typer av brott förtjänar att framhållas: en differentiering av straffhotet på allmänpreventiva grunder skapar möjligheter till missbruk. Eftersom det inte finns någon naturlig linje som avgränsar olika brottstyper från varandra finns heller ingen garanti för att lagstiftaren inte kan missbruka sin makt. Man kan ”efter behag åstadkomma ett ‘behov’ av en viss nivå av straffhot”.22Denna synpunkt gör sig gällande med än större styrka när man som i rättsfallet inte håller sig till en brottstyp såsom angiven i lagtext utan på domsnivå avgränsar den grupp av brott vid vilket det föregivna allmänpreventiva behovet finns. Om domstolen i det enskilda fallet skall avgränsa den typ av brott vid vilket det allmänpreventiva behovet finns kan en ökad frekvens alltid påvisas. Slutligen finns också en uppenbar risk för att tänkandet leder till en inflation i straffvärde, eftersom det inte är avsett, eller åtminstone inte kommit till uttryck någonstans, att ett minskat allmänpreventivt behov skall inverka på straffvärdet i sänkande riktning. Om vi sålunda tänker oss en verklighet där frekvensen för en viss brottstyp inledningsvis går upp från 50 till 75, därefter åter sjunker till 50 för att sedan pendla mellan dessa båda frekvenser, så leder de här diskuterade hänsynstagandena till allmänpreventionen sannolikt till ett successivt ökat straffvärde. Och detta sker trots att brottet utslaget över tiden inte ökar i frekvens.

 

1.3 Slutsatser rörande straffvärdebegreppet
Hur bör man då förhålla sig till de diskuterade undantagen de lege lata? Är det givet att avstegen från svårhetsformeln bör anses vara gällande rätt? Enligt vår mening kan det ifrågasättas huruvida de diskuterade faktorerna överhuvudtaget bör beaktas vid bedömningen av straffvärdet. Lagtexten kan visserligen sägas lämna en liten öppning för att beakta faktorer som inte nämns däri, men det kan diskuteras

 

20 Detta hindrar givetvis inte att också detta institut kan ifrågasättas. 21 En begränsning av de allmänpreventiva övervägandena till artbrottsinstitutet skulle visserligen innebära att dessa huvudsakligen skulle kunna inverka vid brott med ett straffvärde som ligger under ett år, eftersom art såsom skäl för fängelse oftast är betydelselöst vid straffvärden däröver. Detta är emellertid knappast någon nackdel. Vid brott med höga straffvärden, som redan från början föranleder fängelsestraff av ansenlig längd, är det ju än mer osannolikt att allmänpreventiva hänsynstaganden skulle ha någon effekt. Jfr Christie, Pinens begrensning, Oslo 1982, s. 31. 22 Jareborg (not 5), s. 141. I USA lär förekomma att innehav av crack (som företrädesvis används av svarta) bestraffas hårdare än innehav av kokain (som oftast används av vita) trots att farlighetsgraden i princip är densamma för de båda narkotikasorterna.

158 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 om denna öppning möjliggör hänsynstaganden till faktorer som inte på något sätt är relaterade, analoga, till dem som nämns. Hanteringen kan ses som ett tydligt exempel på lagstiftning genom motiv, och detta är naturligtvis särskilt betänkligt när det gäller att, på ett område som straffrätten, åstadkomma relativt kraftiga skärpningar i relation till vad som framgår av lagtexten.
    Det bör enligt vår mening allvarligt övervägas huruvida regleringstekniken är godtagbar.
    Om vi emellertid ser närmare på narkotikabrotten och hänvisningen till internationella straffnivåer finns främst två faktorer som talar för att undantaget ändå får anses vara gällande rätt. Först och främst finns klar praxis på området. Vad gäller narkotikabrott har svenska domstolar sedan länge utdömt straff vilka svårligen kan motiveras enbart med brottens svårhet.23För det andra finns i och med FSK:s uttalande stöd i förarbetena för detta förfaringssätt. Här får man måhända böja sig inför fakta och acceptera rättsläget. Förfarandet synes också vara mindre farligt eftersom det trots allt grundar sig på någorlunda konkreta och lättbedömda fakta (till skillnad från spekulationer kring allmänpreventiva effekter): dvs. straffnivåerna i andra länder. Det bör dock anses uteslutet att, närmast i strid med lagtexten, vidga undantaget till att avse också andra brott än de som nämns i FSK:s betänkande.
    Vad gäller beaktandet av allmänpreventionen är situationen delvis annorlunda. Visserligen finns också i detta fall stöd dels i praxis, dels i departementschefens uttalanden i propositionen, men en avgörande skillnad är att praxis inte på något sätt kan sägas vara stabil. Det rör sig sammantaget om mindre än en handfull mål varav åtminstone ett par inte är särskilt tydliga i de delar som här är av relevans. Här saknas också ett konkret underlag för bedömningen av i vilka fall allmänpreventionen kan bli av relevans. Det bör också betonas att de ovan återgivna uttalandena av departementschefen är ganska försiktigt hållna: efter att ha betonat att allmänpreventiva överväganden i första hand hör hemma på lagstiftningsnivå sägs att det ”[i] vissa fall kan ... finnas anledning till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl”.24I NJA 1989 s. 870 uttalas istället att den utökade utbredningen av ungdomsrån ”måste” beaktas vid bedömandet av straffvärdet. Faktorer som enligt propositionen skall beaktas endast undantagsvis måste enligt HD beaktas (och det utan att närmare motivera varför).
    På grund av vad som ovan anförts finns redan de lege lata, eller kanske snarare sententia ferenda utrymme för att helt bortse från

 

23 Att beakta också praxis före påföljdsbestämningsreformens ikraftträdande torde vara befogat med hänsyn till de uttalanden som säger att reformen inte varit avsedd att på något genomgripande sätt ändra tidigare praxis. 24 Se ovan not 12 (vår kursivering).

SvJT 1999 Straffvärde 159 allmänpreventiva överväganden vid bestämmandet av straffvärdet. Allmänpreventiva överväganden bör därför inte få föranleda att straffvärdet bedöms vara högre än det eljest skulle ha varit.

 

2. Om brotts svårhet: icke relevanta faktorer
I den följande framställningen diskuteras straffvärde enbart i betydelsen av brotts relativa svårhet. Eventuella undantag från huvudregeln att straffvärde är att likställa med brottets relativa svårhet beaktas sålunda inte. Här får hänvisas till framställningen ovan.
    I detta avsnitt skall framställas några ”don’ts”; dvs. det skall framhållas att vissa faktorer inte bör beaktas vid en bedömning av ett brotts svårhet.

 

2.1 Återfall
Att återfall inte har att göra med straffvärde framgår ganska klart av lagtexten i de båda påföljdsbestämningskapitlen.25 Återfall skall enligt 29:4, som inte har att göra med straffvärde,26 beaktas vid straffmätningen om det inte tillräckligt kan beaktas genom påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet.
    Eftersom brott enligt mångas mening blir svårare om de upprepas finns emellertid här skäl att diskutera varför återfall inte skall beaktas som en faktor vilket gör ett brott svårare.
    Ett klassiskt skäl för att beakta återfall som en faktor vilken gör brottet svårare är att brottslingen därigenom uppvisar en form av olydnad eller trots gentemot domstolen eller mot rättssystemet. Gärningsmannens skuld skulle härigenom bli större.27 Denna syn kan ifrågasättas på ett flertal grunder. Först kan sägas att redan uppfattningen att återfall ger uttryck för trots kan ifrågasättas. I vart fall är trotselementet ofta sekundärt, dvs. handlingen syftar inte i första hand till att vara trotsande.28Därtill synes argumentet att ett brott blir svårare p.g.a. trots bygga på en auktoritär syn på domaren och samhället som idag inte framstår som särskilt tilltalande.29Det är tydligt att resonemanget bygger på vad man med Jareborgs terminologi skulle kunna kalla den kollektivistiska brottsideologin.30Det vill säga ett brott är i första hand allvarligt, inte på grund av att det skadar någon eller något, utan på grund av att

 

25 Se t. ex. Jareborg (not 5), s. 109. 26 Se t. ex. Jareborg (not 5), s. 157. 27 Jfr t. ex. Jareborg (not 5), s. 108 ff. och Lappi-Seppälä, ”Penal Policy and Sentencing Theory in Finland.” Criminal Policy and Sentencing in Transition. Finnish and Comparative Perspectives. Ed. by Lahti, Nuotio & Minkkinen, 1992, s. 17 f. 28 Se Wasik & von Hirsch, ”Section 29 Revised: Previous Convictions in Sentencing.” Criminal Law Review 1994 s. 414. 29 Wasik & von Hirsch (not 28), s. 414. 30 Se Jareborg (not 5), s. 98 och s. 108 ff. Att återfall betraktas som en faktor som ökar straffvärdet är också förenligt med den primitiva brottsideologin.

160 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 det innefattar likgiltighet eller avståndstagande från samhället och dess normordning. En av oss31 har tidigare utarbetat en teori innebärande att återfallet inte bör få betydelse som en faktor vilken medför att det andra (tredje, fjärde osv.) brottet betraktas som svårare än det första, utan tvärtom bör beaktas på det viset att man på grund av förståelse för mänsklig svaghet avstår från att utdöma fullt straff de första gångerna. Successivt avtar denna förståelse och efter ett mindre antal återfall utdöms fullt straff (dvs. det straff som normalt utdöms för brottet ifråga).
    Grunderna för detta ligger däri att (1) det är mänskligt att fela och (2) att människor faktiskt har förmåga att ta till sig andras klander. Genom att inte döma ut fullt straff den eller de första gångerna visar man en viss respekt för personens förmåga att ta till sig klander och genom detta förmå sig att inte upprepa sitt beteende.
    Att denna inledande tolerans inte bör fortsätta vid upprepad brottslighet beror på att denna etiska diskurs inte har fungerat; personen i fråga har inte tagit till sig klandret och ändrat sitt beteende. Den praktiska skillnaden gentemot en skärpning på grund av återfall är tvåfaldig. Först innefattar teorin inga skärpningar, utan tvärtom en mildare behandling de första gångerna. Här kan invändas att vad som är strängare respektive mildare behandling är relativt. En utgångspunkt finns dock i normal praxis, varför skillnaden mellan återfallet som försvårande och frånvaro av återfall som grund för mildhet inte är betydelselös. Vidare innebär teorin att betydelsen av återfall töms ut efter de första vändornas schablonartade mildhet.
    En på detta sätt motiverad schablonartad och successivt avtagande mildhet de första gångerna har emellertid inget med straffvärde att göra. Det är inte för att brottet är mindre svårt första gången, utan p. g. a. en respekt för mänsklig svaghet, som straffet reduceras. Teorins innebörd inverkar inte på straffvärdet, men innebär att man till en början avstår från att utdöma det straff som (med hänsyn till straffvärdet) egentligen vore motiverat.

 

2.2 Ökad frekvens
Som ovan påvisats finns, även om det är olyckligt, i svensk rätt en tendens att i vissa fall beakta allmänpreventiva behov vid straffvärdebedömningar. Ofta innebär dylika hänsynstaganden ett beaktande av att en viss typ av brott blivit mer frekventa. Ovan har givits vissa skäl mot att beakta allmänpreventiva överväganden inom ramen för straffvärdet; straffvärdet bör i princip begränsas till att

 

31 von Hirsch; se t. ex. von Hirsch, Past or Future Crimes, 1985 s. 77–91, von Hirsch, ”Criminal Record Rides Again.” Criminal Justice Ethics 1991 s. 2 och 55–56 och Wasik & von Hirsch (not 28), s. 409 f.

SvJT 1999 Straffvärde 161 avse ett brotts svårhet. Det som här skall diskuteras är huruvida en frekvensökning i sig kan göra ett brott svårare, dvs. om en frekvensökning kan beaktas inom ramen för straffvärdets kärnelement.32 Som utgångspunkt tas ett uttalande i det brittiska rättsfallet Cunningham (1993):

 

The seriousness of an offence is clearly affected by how many people it harms and to what extent. For example, a violent sexual attack on a woman in a public place gravely harms her. But if such attacks are prevalent in a neighbourhood, each offence affects not only the immediate victim but women generally in that area, putting them in fear and limiting their freedom of movement. Accordingly, in such circumstances, the sentence commensurate with the seriousness of the offence may need to be higher there than elsewhere. Again, and for similar reasons, a bomb hoax may at one time not have been so serious as it is when a campaign of actual bombings mixed with hoaxes is in progress.

 

I rättsfallet tillämpades resonemanget på butiksrån. Håller då denna argumentation? Ja, först bör observeras att det som enligt resonemanget gör brottet svårare inte enbart är en ökad frekvens, utan att denna ökning resulterar i någon form av rädsla. Detta är naturligtvis i sig en begränsning av resonemangets tillämpningsområde; snatteri kan med hjälp av en dylik argumentation inte bli allvarligare eftersom brottet inte är ägnat att föranleda rädsla.
    Kan det då sägas att den rädsla ett brott framkallar bör vara relevant för dess svårhet? Det finns åtminstone två problem med ett sådant resonemang. För det första behöver rädsla, lika lite som andra känslor, vara grundad på en rationell uppfattning om de faktiska riskerna. För det andra kan den rädsla som uppkommer sällan kopplas till gärningsmannens skuld.
    Rädsla skapas inte sällan av massmedier (läs kvällstidningar): kan ett i och för sig ganska lindrigt rån bli allvarligare därför att medierna låter det vara upptakten till en kampanj; och framförallt, kan detta tillräknas gärningsmannen? Ponera emellertid att den rädsla som uppkommer är en av gärningsmannen insedd följd. Ett exempel är att någon i en tid av frekventa bombhot faktiskt låter detonera en bomb och härvid inser att detta kommer att medföra en ökad rädsla för de andra bombhoten. Här är problemet inte att följden inte är täckt av gärningsmannens skuld, utan snarare att man kan fråga sig om inte skadan (dvs. rädslan) ligger utanför det relevanta området. Vad som skyddas av normen är inte den allmänna friden, utan människor och föremål vilka kan skadas av en bomb.

 

32 Jfr för det följande Ashworth & von Hirsch, ”Recognising Elephants: The Problem of the Custody Threshold.” Criminal Law Review 1997, s. 191 f.

162 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 Ytterligare ett problem är att resonemanget leder till olika straff inom olika geografiska områden. (Hur, för övrigt, skall dessa avgränsas?) Bör det accepteras att identiska brott får olika straff, enbart beroende på huruvida brottet är frekvent eller ej på den ifrågavarande platsen? En sista fråga som kan synas självklar, men ändå bör ställas är om inte allmänpreventiva hänsyn kan utgöra en del av brottets svårhet. Här kan blott slås fast att det är tydligt att det föreligger en rent begreppslig inkompatibilitet mellan svårhet och preventionsbehov. (Det finns förvisso i regel en koppling mellan svårhet och angelägenheten av effektiv prevention, men det är en annan sak.) Detta framgår av att medan det ena begreppet (svårhet) uteslutande är intresserat av vad som har hänt, är det andra begreppet (allmänpreventionen) uteslutande intresserat av vad som kan komma att ske i framtiden. Allmänpreventiva argument är sålunda oförenliga med brottets svårhet. Huruvida allmänpreventiva argument också är oförenliga med straffvärdebegreppet har diskuterats ovan i avsnitt 1.

 

2.3 Värsta-falls-logiken
En annan tendens som man kan finna i brittisk praxis är att man vid bedömning av ett brotts svårhet tar hänsyn till vad som kunnat hända i värsta fall. Exempelvis har sagts att skadegörelse på telefonkiosker är ett allvarligt brott bl. a. med hänsyn till att ”it can cause misery and despair and even great human tragedy, should an emergency call become necessary”.33 Denna värsta-falls-logik kan användas för att göra varje brott allvarligt.34Att stjäla någons cykelhjälm kan givetvis ha ödesdigra följder om den bestulne råkar ut för en olycka och slår huvudet i asfalten. Att snatta en liten chokladbit ur någons ficka kan vara allvarligt, om det skulle vara så att personen i fråga är diabetiker och behöver nyttja chokladbiten för att återställa blodsockerhalten.
    Om värsta-falls-logiken skall vara acceptabel måste den användas i relation till det konkreta fallet. Detta innebär att två krav måste ställas. Först måste faran eller risken för värsta-falls-scenariot i det konkreta fallet vara så pass stor att den är värd att beakta. Att överföra faror och risker från ett fall till ett annat (där de överhuvudtaget inte existerar) är inte acceptabelt. Vidare måste denna fara eller risk vara täckt av gärningsmannens skuld. Poängen är sålunda att det måste kunna sägas att gärningsmannen skapat allvarliga faror eller risker på ett sätt som kan tillräknas honom. Det som är betänkligt är att i standardfall väga in vad som i värsta fall (dvs. i ett annat fall) kunnat hända.

 

 

33 Costello (1994) 15 Cr.App.R.(S.)240. 34 Ashworth & von Hirsch (not 32), s. 190.

SvJT 1999 Straffvärde 163 2.4 Oförutsebara skador
Här skall också betonas, även om det följer av vad som nedan sägs om skuldens funktion i sammanhanget, att skador som inte är förutsebara för gärningsmannen inte skall beaktas vid straffvärdebedömningen. Det är ett oeftergivligt krav att kontroll i det enskilda fallet sker av att de faktorer som läggs till grund för straffmätningen är täckta med uppsåt eller oaktsamhet.
    Detta innefattar dock inget hinder mot att beakta i och för sig ganska speciella skador, när dessa är täckta med uppsåt eller oaktsamhet.

 

2.5 Aggregerade skadeverkningar
Slutligen skall också framhållas att aggregerade skadeverkningar är utan relevans när det gäller att bedöma ett enskilt brotts straffvärde. Ett gott exempel härvidlag utgör snatteribrottet. Snatteri utgör sett i ett nationellt perspektiv ett stort problem. Detta förhållande kan emellertid inte tillåtas påverka straffvärdet hos de enskilda snatteribrotten.

 

3. Om brotts svårhet: principer
3.1 Skada och skuld som huvudelement
Inledningsvis skall här ges en översiktlig beskrivning av hur svårhetsbegreppet har analyserats i den straffrättsliga litteraturen. Ett brotts svårhet sägs ofta ha två dimensioner: skada och skuld.35 Skada får i detta sammanhang knappast förstås bokstavligt, utan snarare som skada, fara eller riskerad skada. Dvs. skadeelementet innefattar också faror och risker. Detta står i mycket god överensstämmelse med BrB 29:1 st. 2 (om också inte risker nämns uttryckligen).
    Skuldelementet kan sägas ha fyra olika men egentligen sammanflätade funktioner. Det skall för det första användas som grund för straffvärdemässig exculpation, dvs. skador och faror vilka inte omfattas av uppsåt eller oaktsamhet skall överhuvudtaget inte beaktas. För det andra skall det användas för att gradera brotts svårhet med hänsyn till vilken skuld gärningsmannen uppvisat. För det tredje kan moment hänförliga till skulden utgöra förmildrande omständigheter. För det fjärde, slutligen, ligger ytterligare en funktion hos skuldelementet däri att det kan utgöra grund för skärpningar på grund av vad man kan kalla subjektiva överskott.

 

3.2 Vikten av standardfallet
En utgångspunkt vid bedömningen av ett brotts svårhet är att utveckla vad vi kan kalla för standardfall och standardfaktorer.36

 

35 Se t. ex. von Hirsch (not 31, 1985), s. 64 f., Ashworth & von Hirsch (not 32), s. 194 och Jareborg (not 5), s. 154 och 159. 36 Jfr Ashworth & von Hirsch (not 32), s. 193.

164 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 Detta innebär att man inom de olika brottstyperna söker finna olika former av standardfall och standardfaktorer vilka normalt kan bestämma straffvärdet.
    Under vissa omständigheter är det naturligt att skapa olika standardfall. Exempelvis kan en stöld ske vid ett inbrott eller på gatan, direkt från ägaren eller när denne är frånvarande, med utnyttjande av förtroende eller ej; narkotika kan innehas i överlåtelsesyfte eller för eget bruk; misshandel kan ske oprovocerat eller i samband med ett gräl osv. Vad gäller andra brott, särskilt där det förekommer en tydligt graderad skala, är mer rättvisande att tala om standardfaktorer. Som exempel på standardfaktorer kan t. ex. sägas att beträffande vissa typer av stölder bestäms straffvärdet i stor utsträckning av värdet på det stulna. När det gäller narkotika är preparatets art och vikt av avgörande betydelse osv. Som synes är det knappast möjligt att finna ett standardfall eller en standardfaktor för varje brottstyp. Brottstyperna är ofta så konstruerade att de rymmer ett flertal standardfall eller standardfaktorer.
    Kombinerar man standardfall och standardfaktorer bör man emellertid kunna finna en ganska tillförlitlig utgångspunkt för argumentationen.
    När man konstruerar standardfall är det naturligtvis inte givet vad som skall höra till ”standardfallet” och vad som skall beaktas som en tillkommande (förmildrande eller försvårande) omständighet. Avgränsningen bör som alltid bero av behoven.
    Ett standardfallstänkande är lämpligt av åtminstone två anledningar. För det första är de skador, faror eller risker som följer av standardfallet förutsebara och följaktligen relativt lätta att bedöma. För det andra är det ett faktum att man inom juridiken generellt sett är hänvisad till att arbeta med standardfall.
    Det bör vidare betonas att standardtänkandet är inte avsett att slutligt bestämma det konkreta straffvärdet. Det skall endast ge en litet mer konkret utgångspunkt (än straffskalan) för bedömningen av olika typer av fall.
    Att det kan ligga ett värde i att använda standardfall, istället för straffskalorna, som utgångspunkt för straffvärderesonemang finner också stöd däri att det knappast kan förutsättas att straffskalan alltid är skapad enbart utifrån straffvärdemässiga överväganden.37 Standardfallstänkandet kan också ge visst stöd för vissa av de ”don’ts” som diskuterats ovan. Exempelvis innebär ett standardfallstänkande att man i utgångsläget inte skall beakta vad som ovan har beskrivits som värsta-falls-scenariot. Om ett visst beteende under vissa omständigheter kan orsaka stor skada, men dessa

 

37 Nelson, ”Den rättvisa brottspåföljden.”, — den urett som ikke rammer deg selv: festskrift til Anders Bratholm 70 år. Utg. Av Nils Christie & Einar Høgetveit, 1990, s. 78 samt SOU 1986:14 s. 517.

SvJT 1999 Straffvärde 165 omständigheter inte föreligger i det konkreta fall som vi har uppe till bedömning, skall de inte beaktas.

 

3.3 Jämförelser med andra brott
En grundläggande utgångspunkt för konkreta straffvärdebedömningar är att det är fråga om ett relativt omdöme. Påföljdsbestämningsreformen utgår ifrån tanken att olika brott faktiskt kan jämföras. Detta innebär att tankar av innebörd att ”alla brott skall bedömas för sig” eller ”två brott är aldrig lika” inte kan accepteras.38 Detta förutsätter givetvis att antalet relevanta faktorer på något sätt avgränsas, men om detta skall inte ordas i detta sammanhang.
    Ett rimligt sätt att gå tillväga är att man inledningsvis gör en intern jämförelse inom den aktuella brottstypen. Frågan är sålunda hur allvarligt det aktuella brottet är i jämförelse med andra brott av samma typ, dvs. med samma rubricering. Här finns regelmässigt en ganska stor grupp av fall som ligger någonstans i närheten straffminimum vilka kan användas som utgångspunkt. I övrigt bör man, såsom ovan påvisats, kunna fixera ett antal standardfall och standardfaktorer vilka kan användas för fall som inte ligger nära denna minimumkategori.
    Ett andra steg i jämförelseprocessen skulle kunna vara att göra en kontroll av det funna straffvärdet gentemot andra brottstyper. Dvs. frågan skulle ställas om ekvivalenskravet uppfylls inte bara inom brottstypen, utan också i jämförelse med andra brott. Att ta detta steg kan emellertid medföra vissa problem. Det är nämligen ingalunda givet att det råder straffvärdemässig harmoni mellan olika typer av brott. Detta kan t. ex. bero på att bedömningen tar sin utgångspunkt i skilda straffskalor (vilka inte alltid tillskapats endast med straffvärdemässiga överväganden för ögonen).39Frågeställningen kan förtydligas med ett exempel: Ponera att brottet A har en straffskala som omfattar fängelse i 6 månader till fängelse i 4 år och att brottet B har en straffskala som omfattar fängelse (minimitid) till fängelse i 4 år. Anta vidare att domaren finner att ett konkret brott A1 vid en intern jämförelse inom brottsypen är svårare än de normalfall som ligger vid straffskalans botten. Domaren bedömer därför vid en intern jämförelse straffvärdet motsvara 9 månaders fängelse. Vid en jämförelse med brottstypen B finner emellertid domaren att straffet är alldeles för strängt; straffvärdemässigt är brottet jämförligt med ett brott B1 som får motsvarande höjning inom B:s straffskala (och sålunda hamnar på 3 månader).
    Här kan vi alltså se att man vid en jämförelse med andra brottstyper kan finna att två konkreta brott har ungefär samma straff-

 

38 Ashworth & von Hirsch (not 32), s. 192. 39 Se ovan vid not 37.

166 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 värde men att man hamnar olika beroende på att bedömningen tar sin utgångspunkt i två olika abstrakta straffvärden (straffskalorna). Här finns nu två olika möjliga håll att sträva åt. Å ena sidan kan man sträva efter att konkret tillse att lika svåra brott skall få lika svåra straff och därför tilldela de olika brotten samma straff. Å andra sidan kan man sträva efter att den relativa bedömning som sker skall harmoniera med det abstrakta straffvärde som kommer till uttryck i straffskalorna, och därför tilldela de båda brotten olika straff.
    För den enskilde domaren innebär denna situation ett val mellan att behandla brott inom samma brottstyp olika (dvs. han korrigerar straffvärdet till nivån för andra brottstyper) eller att behandla brott inom olika brottstyper olika (dvs. han korrigerar inte straffvärdet så att det harmonierar med nivån för andra brottstyper).
    Den sistnämnda lösningen synes i detta fall vara att föredra. Först kan hävdas att det är förutsatt att straffskalan skall få genomslag (jfr 29:1 st. 2; ”Straff skall ... bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan”). Dvs. det abstrakta straffvärde som har tilldelats brottstypen ifråga bör tillåtas inverka på det konkreta straffvärdet.
    Viktigare är, för det andra, emellertid att bedömningar inom ramen för den aktuella brottstypen är mer tillförlitliga än jämförelser med andra brottstyper.
    För det tredje, slutligen, kan också framhållas att det inte är givet vilket av brotten som skall korrigeras. Eftersom straffvärdebedömningar är relativa, och det förmodligen är ogörligt att finna några absoluta hållpunkter för bedömningen, kan en straffvärdemässig disharmoni mellan två brott lika väl lösas genom en förändring av det ena brottets straffvärde som genom en förändring av det andra brottets straffvärde. Det kan givetvis vara så att det ena brottet harmonierar med resterande brottstyper, varför det är givet att det är det andra brottet som bör korrigeras, men sådana konstateranden torde fordra omfattande undersökningar av ett stort antal brott och deras respektive straffvärden.
    Uppgiften att skapa straffvärdemässig harmoni mellan olika brottstyper måste på grund av det anförda främst falla på lagstiftaren. Det kan därför vara angeläget att framhålla att straffskalorna bör tillskapas utifrån brottens abstrakta straffvärde och efter noggranna överväganden. (Det bör kanske också påpekas att överväganden som avser tillåtligheten av användning av tvångsmedel etc. är irrelevanta vid konstruktion av straffskalor.) Slutsatsen av det sagda är att interna jämförelser inom den ifrågavarande brottstypen bör tillmätas större betydelse än jämförelser med andra brottstyper. Jämförelser emellan brottstyper kan dock, vilket torde ha framgått, vara av visst värde om också det inte alltid är möjligt att direkt göra ”numeriska” jämförelser. Det bör

SvJT 1999 Straffvärde 167 vara möjligt att göra jämförelser ”skalärt” istället. Dvs. istället för att direkt jämföra straffvärdet olika brottstyper emellan så jämför man på vilken nivå inom respektive straffskalor som de olika brotten ligger, eller hur mycket olika faktorer brukar tillåtas inverka. Man kan s. a. s. genom att göra jämförelser få en uppfattning om hur stegen på skalan bör utnyttjas. Även beträffande dylika jämförelser finns emellertid problem som består däri att det knappast kan förutsättas att straffskalans lutning nödvändigtvis ser likadan ut för alla brott.

 

4. Hur mäta skada och skuld?
4.1 Allmänt
En förutsättning för att proportionalitetstänkandet skall vara gångbart vid påföljdsbestämning är att det finns sätt att mäta såväl brottens svårhet som straffens stränghet. Teoretiskt sett är möjligt att antingen skapa en skala som är fristående från de båda storheterna, eller att mäta den ena storheten direkt genom den andra. Den senare varianten kan sägas ha valts i det svenska systemet; brotts svårhet uttrycks direkt genom att ange hur strängt straff som är förtjänt.
    De påföljder som i svensk rätt betecknas som straff, dvs. böter och fängelse, innebär det inga direkta svårigheter att gradera och mäta.40Både fängelse och böter går ju att gradera efter antalet dagar eller kronor. Detta får för övrigt sägas vara en orsak till deras popularitet.
    Bötesstraffet har också individanpassats såtillvida att man genom dagsbotssystemet försökt ta hänsyn till att pengar är olika mycket värda beroende på hur mycket pengar man har. I stränghetshänseende är det sålunda bara dagsbotsantalet som skall beaktas. Någon motsvarande individanpassning av fängelsestraffen har inte skett, och synes inte heller önskvärd (även om det knappast kan förnekas att ett frihetsberövande kan vara olika strängt för olika individer och i olika situationer).
    När det gäller den andra sidan, dvs. brotts svårhet, är problemen större. Vad gäller mycket stora skillnader i svårhet torde bedömningarna i allmänhet vara lätta att göra. Vem kan inte säga att ett mord är svårare än ett snatteri? Det kan likväl inte förnekas att problematiken, trots att brotts svårhet i alla tider haft betydelse för straffbestämningen, är relativt obearbetad. Här nedan skall behandlas hur brotts svårhet kan mätas. Framställningen är tentativ och bygger till viss del på tidigare forskning.

 

4.2 Skada vid brott med konkreta offer
En av oss, von Hirsch, har tidigare i en artikel tillsammans med Nils Jareborg sökt utveckla en teori om hur svårheten hos brott

40 Jfr här von Hirsch (not 14, 1993), s. 33 ff.

168 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 med identifierbara offer kan mätas.41 Begränsningen till brott med konkreta offer, som innebar att analysen i första hand var inriktad på brott som misshandel, stöld, skadegörelse etc., implicerar inte att det är här de största svårigheterna föreligger. Tvärtom kan förmodas att det är brott som riktar sig mot mer allmänna intressen som är svårast att bedöma.42 Det kan här vara värt att särskilt understryka att en straffvärdebedömning avseende brott mot olika typer av kollektiva intressen torde fordra en helt annan modell än den som presenteras nedan.
    Den modell som föreslogs i uppsatsen innebär att den skada som ett brott åstadkommer mäts genom att se hur det inverkar på ett tänkt standardoffers levnadsstandard. Levnadsstandard får här inte förstås i strikt ekonomisk mening, utan även andra former av faktorer som påverkar en persons vällevnad skall beaktas. Vidare koncipierades levnadsstandarden på så vis att det inte fokuseras på den faktiska levnadsstandarden, utan på de medel eller resurser som fordras för att uppnå en önskad levnadsstandard. Detta är inte minst viktigt eftersom det innebär att levnadsstandardsbegreppet blir relativt neutralt i förhållande till olika livsmål och kulturer. Vad man vill göra med sina möjligheter är s. a. s. inte av intresse; däremot att möjligheterna finns. Med detta levnadsstandardsbegrepp kan man alltså ha en fullgod levnadsstandard och ändå vara mycket olycklig, t. ex. därför att man saknar personlig förmåga att göra det man vill (t. ex. skriva högklassig poesi).
    En avgörande faktor när man bedömer levnadsstandarden i den mening som här avses är tidsperspektivet. Om exempelvis en misshandlad person har fruktansvärt ont i ett dygn, kan hans levnadsstandard sägas vara mycket låg om man anlägger ett 24-timmarsperspektiv, medan smärtan i sig knappt är beaktansvärd om man anlägger ett tioårsperspektiv. I den ovan nämnda uppsatsen intogs ståndpunkten att perspektivet bör vara någonting däremellan; ett år eller möjligen något längre.43 En straffvärdebedömning enligt den föreslagna modellen sker i princip i följande steg.44 Först identifieras vilken (eller vilka) sort(er)s intresse som påverkas (i uppsatsen listades fyra intressen: fysisk integritet, materiellt välbefinnande, frihet från förödmjukelse, privatliv och autonomi).
    Därefter graderas intrånget på en fyrgradig skala som i uppsatsen omfattade nivåerna (1) Överlevnad, (2) Minimal vällevnad, (3) Adekvat vällevnad och (4) Normal vällevnad. Det är givet att

41 von Hirsch & Jareborg, ”Gauging Criminal Harm: A Living-Standard Analysis.” Oxford Journal of Legal Studies 1991 s. 1–38. 42 von Hirsch & Jareborg (not 41), s. 4 och 32 ff. 43 von Hirsch & Jareborg (not 41), s. 22. 44 Jfr Ashworth, Sentencing and Criminal Justice, London 1992, s. 90 f.

SvJT 1999 Straffvärde 169 intrång i vissa intressen aldrig kan nå upp till nivå 1, liksom att det finns grader inom de olika nivåerna.
    Därefter kan avdrag göras för fall där det hotande intrånget inte realiserats (t. ex. för olika typer av farebrott).
    Grundtankarna kring modellen framstår fortfarande som hållbara. Detta hindrar givetvis inte att modellen på många punkter måste vidareutvecklas och i vissa fall kanske också förändras.

 

4.3 Användande av levnadsstandardmodellen
Här skall påvisas hur levnadsstandardsanalysen kan användas inom ramen för den argumentationsordning som vi skisserat ovan.
    1) För det första kan levnadsstandardsanalysen användas för att konstruera standardfall inom respektive brottstyper. Här exemplifieras med stöldbrottet: Om man funderar över stöldbrottet finner man att stöld i regel berör intresset av materiellt välbefinnande. Här kan naturligtvis variationerna vara oändliga, från att bli bestulen på ett tiokronorsmynt är steget långt till att få hemmet länsat av en närmast professionell inbrottsliga. I sin renaste variant berör stöldbrottet endast detta intresse.
    Ett första standardfall skulle därför kunna vara stöld som sker på allmän plats utan att offret behöver vara i närheten. Typexempel på denna typ av stölder är bil- och cykelstölder. Det speciella med dessa stölder är således att de i princip bara påverkar det materiella intresset, dvs. en cykelstöld påverkar levnadsstandarden hos ett genomsnittligt offer endast genom att själva cykeln stjäls. Intresset av ett fredat privatliv kan inte i nämnvärd mån sägas påverkas härav. Cyklar är vidare regelmässigt lätta att ersätta; i regel är förlusten av sådan karaktär att en genomsnittlig person kan ersätta cykeln utan att levnadsstandarden påverkas nämnvärt.45Därtill kommer besvär för polisanmälan etc. Bilstölden är annorlunda främst därför att man inte på samma sätt ersätter en bil hur som helst. Det är alltså i första hand värdet på bilen som skiljer den från cykelfallet. Inom ramen för detta standardfall, dvs. som endast rör intresset av materiellt välbefinnande, skulle man kunna säga att det i princip är värdet på det stulna, såsom en standardfaktor, som ger en utgångspunkt för straffvärdebestämningen. Straffminimum synes här vara en rimlig utgångspunkt.
    I övrigt kan stölder genom det sätt de begås också beröra intresset av hemfrid och privatsfär. Detta intresse synes typiskt sett kunna

 

45 Försäkringar utgör härvid ett särskilt problem. En lösning kan vara att i princip inte beakta försäkringar. Skadan mildras inte, utan fördelas, genom försäkringar. Härigenom blir bördan emellertid lättare att bära. Möjligen kan man se framväxten av försäkringssystemen, och därmed möjligheten till riskspridning, som en av de orsaker (tillsammans med en allmänt höjd levnadsstandard) som har medfört att tillgreppsbrott etc. ses med något mildare ögon nuförtiden.

170 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 kränkas i två former: dels genom intrång i den personliga privatsfären, dels genom intrång i den del av privatsfären som utgörs av ens hem.
    Med stöd härav skulle man som ett andra standardfall kunna uppställa de fall där stölden sker direkt från den mot vilken angreppet riktas. Ett typexempel här är ficktjuven som stjäl en plånbok. Också här berörs naturligtvis intresset av materiellt välbefinnande, men det tillkommer också ett intrång i intresset av en privatsfär. Intrånget måste emellertid anses litet, men en något förhöjd utgångspunkt gentemot det renodlade stöldfallet kan måhända vara befogad.
    Ett större intrång i privatsfären uppvisas i de fall stölden sker medelst inbrott. Ett första standardfall kan här vara de där stölden i och för sig sker genom inbrott, men ingen särskild förstörelse eller oordning skapas. Intrånget i det materiella intresset kan bedömas enligt samma mall som i de tidigare standardfallen. Här är emellertid intrånget i privatsfären av betydligt allvarligare slag än när en ficktjuv sticker handen innanför jackan och stjäl ens plånbok. Hemmet är en plats där man vill kunna vara privat; där man inte vill att andra skall rota runt.
    Ett fjärde fall som skulle vara användbart är de när en stöld förövats genom inbrott vid vilket också stora delar av hemmet antingen förstörts eller bringats i oordning. Här tillkommer inte bara integritetsaspekten utan också den förstörelse osv. som skapats. Uppgiften att på detta sätt söka konkreta utgångspunkter för straffvärdebedömningen i olika typfall synes vara en angelägen forskningsuppgift. Uppgiften kan emellertid inte utföras utan en noggrann genomgång av praxis varför den inte kan komma ifråga i detta sammanhang.
    2) Levnadsstandardsanalysen kan också ge stöd i nästa steg, när mer speciella faktorer skall bedömas, för resonemang kring vilka faktorer som överhuvudtaget är av relevans och ge ledning när det gäller att bestämma deras värde.
    Eftersom konstruktionen av standardfall sker utifrån vissa faktorer finns ingen principiell skillnad mellan att använda levnadsstandardsanalysen för att konstruera standardfall och att bedöma särskilda faktorer. Det är, som sagt, en fråga om behov hur olika standardfall skall konstrueras. De bör kort och gott konstrueras så att vanliga faktorer ingår i de olika standardfallen, medan mer udda faktorer bedöms särskilt.
    Också vid bedömande av dessa särskilda faktorer är vår mening att levnadsstandardsanalysen ger ledning utöver vad som framgår av BrB 29:1–29:3 BrB.

 

SvJT 1999 Straffvärde 171 4.4 Skuld
Beträffande skuldsidan har ovan sagts att skulden i princip kan sägas ha fyra olika funktioner.
    En första sak som åter förtjänar att framhållas är att skada (i den ovan angivna vida bemärkelsen) som inte är täckt av uppsåt eller oaktsamhet inte skall beaktas vid straffvärdebedömningen. Om föreläsaren X misshandlar Y genom att slå honom med en pekpinne över fingrarna, och det senare visar sig att Y är konsertpianist och på grund av skadan inte kan spela som vanligt är detta sålunda normalt sett inget som kan beaktas. Huruvida det fordras att de omständigheter som läggs till grund för ett högre straffvärde är täckta av den skuldform som gäller för det konkreta brottet framstår emellertid som tveksamt.46Det torde inte kunna uteslutas att en omständighet som blott är täckt med oaktsamhet kan beaktas också vid ett uppsåtsbrott. En annan sak är att en omständighet täckt blott med oaktsamhet inte i nämnvärd omfattning torde kunna påverka straffvärdet för ett uppsåtsbrott.47 En andra funktion hos skuldbegreppet är att det i sig kan verka graderande. Detta kan till att börja med ta sig uttryck i att skulden avgör vilken brottstyp som kommer ifråga. Som exempel kan nämnas relationen mellan vållande till annans död och mord. En dylik uppdelning sker regelmässigt på grundval av skiljelinjen mellan uppsåt och oaktsamhet.
    Vidare kan två brott av samma typ, t. ex. vållande till annans död, ha ett högre eller lägre straffvärde beroende på hur grov den personliga oaktsamheten varit. Likaså kan det påverka straffvärdet på ett mord om gärningsmannen haft direkt eller blott eventuellt uppsåt att döda.48Vad gäller denna del av bedömningen finns anledning att beakta Jareborgs uppsats ”Uppsåt och klander”.49 Vad gäller culpans del finner Jareborg att medveten culpa, ceteris paribus, är mer klandervärd än omedveten eftersom måttet av likgiltighet är större när gärningsmannen är likgiltig inför en uppfattad risk, än när han är likgiltig inför möjligheten av en inte uppfattad risk.50

 

46 Se SOU 1996:185, del I, s. 87 f: ”Innebörden av [bestämmelsen i 29:1 st. 2] får anses vara att det vid uppsåtliga brott normalt krävs uppsåt i förhållande till de omständigheter som påverkar bedömningen av straffvärdet.” (Vår kursivering.) Se å andra sidan Jareborg (not 5) s. 161, där det implicit framgår att omständigheter täckta av oaktsamhet i princip kan beaktas också vid uppsåtliga brott. 47 Jareborg (not 5), s. 161. 48 Jfr t. ex. Träskman, ”Normalfall eller dödande med förmildrande särdrag — gränsen mellan mord och dråp.” Juridisk Tidskrift 1995/96 s. 439. 49 SvJT 1988 s. 722–749, omtryckt i Jareborg (not 5), s. 173–205 vartill det hänvisas i det följande. 50 Jareborg (not 5), s. 201. Jareborg hänvisar också till motsatt uppfattning hos Jescheck. Jfr numera Jescheck & Weigend, Lehrbuch des Strafrechts. Allgemeiner Teil. 1996, s. 568 f. Jeschecks argument består däri att den som är omedvetet oaktsam i vissa fall kan vara mer klandervärd än den som är

172 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 Till detta bör också kunna läggas en gradering av culpan inom ramen för medveten respektive omedveten oaktsamhet. Oaktsamhetsgraden kan sägas framgå om man frågar sig om gärningsmannen borde ha förstått det faktum som han inte har förstått. Ju starkare jakande svar som ges på denna fråga, desto grövre kan oaktsamheten sägas vara. Dylika graderingar möjliggörs av oaktsamhetens utpräglat normativa karaktär.
    Jareborg menar också att man på motsvarande sätt kan skilja mellan indirekt uppsåt och eventuellt uppsåt; i det första fallet är gärningsmannen likgiltig inför att X skadas, i det andra inför risken att X skadas. Jareborg framhåller dock i nästa mening att han ”ser det ... som praktiskt uteslutet att göra subtila bedömningar på det här området. I det dagliga rättslivet torde gränsen mellan dolus indirectus och dolus eventualis vara utsuddad (se NJA 1977 s. 630).”51 Vad gäller gränsen mellan direkt och indirekt uppsåt menar Jareborg att fientlighet (vilket direkt uppsåt innefattar) är mer straffvärd än likgiltighet (vilket de övriga dolusformerna åtminstone innefattar). Då även vissa fall av direkt uppsåt inte innebär mer än likgiltighet går det dock inte att säga att brott som begåtts med direkt uppsåt generellt skulle vara mer straffvärda.
    För det tredje kan skuldfaktorer inverka i skärpande riktning i fall av subjektiva överskott. Frågan om i vilken omfattning bedömningen huvudsakligen bör bero på vad som faktiskt skett eller på gärningsmannens avsikter etc. är kontroversiell, och är beroende på om vilken sorts etik man bygger på. Vi skall därför inte gå närmare in på denna fråga.52Efter vårt förmenande bör dock skuldelementet inte tillåtas överskugga skadeelementet.53Om skadan, faran eller risken är begränsad bör ett ont uppsåt sålunda inte tillåtas medföra några avgörande skärpningar. Straffrättens huvuduppgift är att förhindra olika former av skador etc. I linje härmed bör

 

medvetet oaktsam men blott överskattar sin egen kraft eller förmåga att tillse att t. ex. risken inte förverkligas. 51 Jareborg (not 5), s. 201. 52 Se t. ex. Jareborg, ”Criminal Attempts and Penal Value.” Rättsvetenskapliga studier tillägnade Carl Hemström av professorskolleger i Uppsala. De lege. Juridiska fakulteten i Uppsala. Årsbok, Årgång 6, 1996. Uppsala 1996, och Duff, Criminal Attempts, Oxford 1996, kapitel 4. 53 Jfr Ashworth & von Hirsch (not 32), s. 194. Det kan blott noteras att den svenska regleringen ger uttryck för åtminstone en delvis objektivistisk hållning. Det grundläggande lagrummet, BrB 29:1 st. 2, där faktorer som skada och fara betonas är förenligt t. o. m. med en renodlad objektivistisk hållning där skulden endast ges en exculperande roll. Å andra sidan visar bl. a. bestämmelserna om försök (i BrB 23:1) och försvårande omständigheter att ”onda avsikter” (att åstadkomma mer skada än den som faktiskt realiseras) påverkar straffvärdet i höjande riktning. Regelverket implicerar således att fall där gärningsmannen avsett att åstadkomma mer skada än han faktiskt gjorde skall bedömas något hårdare (än andra motsvarande fall där en sådan avsikt saknats), men inte lika hårt som om avsikten hade realiserats.

SvJT 1999 Straffvärde 173 skuldfaktorer i första hand ha exculperande (till skillnad från inculperande) verkan vid en svårhetsbedömning.54 För det fjärde slutligen kan omständigheter hänförliga till skulden utgöra förmildrande omständigheter. De flesta, eller kanske t. o. m. samtliga, faktorer som nämns i 29:3 är på ett eller annat sätt att hänföra till gärningsmannens skuld i vid mening.

 

5. Konkretisering
Man kan säga att bestämmande av straffvärde är ett av de steg som måste tas för att kunna bestämma påföljd för ett visst brott.55 Även straffvärdebestämningen i sig kan emellertid tjäna på att delas upp i olika steg. Redan brottsbalkens regler i 29:1–3 antyder att man kan göra straffvärdebedömningar i åtminstone två steg. Först skall göras en allmän bedömning enligt 29:1 st. 2. Därefter skall försvårande och förmildrande omständigheter beaktas. Här nedan skall göras ett försök att ytterligare precisera hur man konkret kan gå till väga.
    Att det hela blir besvärligt att hantera kan delvis sägas bero på att straffvärdet har betydelse enligt ett flertal regler och att samspelet mellan dessa regler inte är alldeles okomplicerat. Exempelvis skulle kunna sägas att de faktorer som nämns i 29:2 och 29:3 endast är exemplifieringar av vad som i princip skulle kunna beaktas redan enligt 29:1 (omständigheterna är ju hänförliga till straffvärdet). (1) Först konstateras vilken straffskala som är tillämplig. Redan för att kunna göra detta fordras i fall som rör gradindelade brott en sorts preliminär och kuperad bedömning av straffvärdet. De faktorer som påverkar gradindelningen torde alltid ha att göra med straffvärdet.56 Däremot är det inte så att allt som påverkar straffvärdet också påverkar gradindelningen. Exempelvis har angivits att vissa till straffvärde hänförliga omständigheter såsom att gärningsmannen avsett att brottet skulle få allvarligare följder (subjektiva överskott, BrB 29:2 p. 1) eller att gärningsmannen förmått annan att medverka genom utnyttjande av dennes ungdom eller oförstånd (BrB 29:2 p. 5) inte påverkar gradindelningen.57

 

54 Jfr här t. ex. Jareborg (not 52), s. 128 f. och på s. 134: ”elements of a mentality ethics may well be of secondary importance in assessing crime seriousness”. Det har sagts att skuldfaktorer, om också de skall beaktas först ”i andra hand” har större betydelse inom ramen för straffvärdebedömningar än när det gäller placering av brott i en särskild svårhetsgrad. Se Jareborg (not 5), s. 157. Här bör dock jämföras med Kommentar till Brottsbalken. Del III (25–38 kap.) Påföljder m. m. Följdförfattningar. Fjärde upplagan, 1994, s. 204 f., samt SOU 1986:14 s. 444 där det t. o. m. anges att de subjektiva omständigheterna skulle vara av större betydelse än de objektiva vid en straffvärdebedömning. 55 Jfr Jareborg (not 5), kapitel 8. 56 Jareborg (not 5), s. 157. 57 SOU 1986:14 s. 157. Se vidare prop. 1987/88:120 s. 79. Att vissa faktorer som påverkar straffvärdet inte är av relevans vid gradindelningen är också ett

174 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 Gradindelning och straffvärdebedömning är således åtminstone i viss mån sammanflätade. När straffskalan är fastställd kan utgångspunkten sägas vara att man bör börja vid straffminimum. Exempel: En man stjäl en TV värd ca 1 000 kr genom inbrott i ett hus där han förvissat sig om att familjen åkt på semester. Inbrottet omfattar inte mer än ett par steg in i lägenheten, eftersom mannen går in genom en ”trädgårdsdörr” direkt in i vardagsrummet. Ingen förstörelse förekommer heller. Bedömningen blir att varken värdet på det stulna eller integritetsintrånget är tillräckligt för att göra det hela till en grov stöld. Straffskalan blir fängelse i upp till två år (också om endast en del av straffskalan i praktiken kan komma till användning). (2) I ett andra steg ser man vilken typ av standardfall det aktuella brottet är. Är brottet av en typ av fall där utgångspunkten bör vara en annan än straffminimum förflyttar vi oss till denna punkt. Härvid är att observera att man inte dubbelräknar faktorer som redan utnyttjas för att t. ex. göra brottet grovt. Dvs. att man först låter en viss omständighet göra brottet grovt för att därefter, med det grova brottets straffskala som utgångspunkt, låta samma omständighet utgöra en omständighet som höjer straffvärdet. Exemplet: Utgångspunkten är straffskalans minimum. Här har vi emellertid att göra med en typ av standardfall, inbrottsstöld (jfr ovan avsnitt 4.3), som fordrar en något förhöjd utgångspunkt, kanske någonstans kring 3–4 månader. (3) Ett tredje steg är att konkretisera genom att göra en bedömning av särskilda omständigheter som är hänförliga till det eller de brott som begåtts, dvs. vad vi kan kalla brottsinterna faktorer.58 Vilka faktorer som blir kvar att beakta här beror på hur man konstruerar standardfallen. Exemplet: Vi har funnit att stölden är av sådan typ att en förhöjd utgångspunkt är rimlig. I detta steg konkretiserar vi bedömningen genom att mer konkret se till de faktiska omständigheterna i fallet. Vi kan då konstatera att den ekonomiska skadan varit begränsad, bortsett från övriga omständigheter räcker skadan knappt för att nå över gränsen snatteri–stöld. Vidare var integritetsintrånget begränsat; gärningsmannen hade förvissat sig om att bostadsinnehavaren var bortrest och gick bara ett par meter in i lägenheten. Dessa faktorer talar i mildrande riktning från den förhöjda utgångspunkten. (4) I det fjärde steget beaktas sedan de särskilda försvårande och förmildrande omständigheter som upptas i 29:2 och 29:3 BrB. Exemplet: I exemplet förekom inga särskilda omständigheter som avses i 29:2 eller 3.

 

skäl som skulle kunna anföras som motiv för att straffskalorna för gradindelade brott är överlappande. 58 Se Jareborg (not 5), s. 159 f.

SvJT 1999 Straffvärde 175 6. Om intresset av en enhetlig rättstillämpning
Av BrB 29:1 st. 1 framgår att man vid bestämmande av straffvärde skall beakta intresset av en enhetligt rättstillämpning. Innebörden av detta angavs i propositionen vara att ”domstolen vid sin bedömning av straffvärdet skall utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för samt i övrigt anpassa sig till de principer som har utvecklat sig genom rättspraxis”.59 Samtidigt framhölls att betoningen av likabehandlingstanken inte får tas till intäkt för en mer schematisk eller förenklad straffmätningspraxis än tidigare. Även om likabehandling betonas är det således fråga om en ganska sofistikerad variant av likabehandling.
    För att förtydliga det hela kan man säga att likabehandling alltid förutsätter en norm som avgör vilka faktorer som är relevanta vid bedömning av om två fall är lika eller olika. Vidare kan sägas att likabehandling (bedömt utifrån de givna relevanskriterierna) är lättast att uppnå om normerna är få och anknyter till lättbedömda faktorer. Exempelvis skulle likabehandling vara lätt att uppnå om det funnes en relevansnorm som sade att det enda som är av relevans för straffvärdebedömningen är gärningsmannens ålder.
    De normer som finns i detta sammanhang — reglerna i framförallt 29:1–29:3 BrB — är naturligtvis betydligt mer komplicerade än så. Hänsyn skall enligt regelverket tas till en rad ganska svårbedömda förhållanden. Likväl måste påföljdsbestämningsreformen i grunden anses innefatta både en begränsning och en bättre specificering av de relevanta faktorerna. Många av de faktorer som tidigare kunde åberopas, såsom behandlingsbehov och preventionsbehov, är idag relevanta bara i vissa situationer. Vidare understryker regelverket naturligtvis att domarens personliga uppfattning om vilket straff som bör utdömas saknar relevans. Mot bakgrund av det sagda kan man hävda att följande bör gälla i förhållandet mellan likabehandling och nyansering: – Likabehandling är målet såtillvida att fall som är lika (givet de i normerna stadgade relevanskriterierna) skall behandlas lika. Reformens utgångspunkt är således, såsom tidigare betonats, att olika konkreta brott faktiskt kan jämföras utifrån givna kriterier. – Departementschefens uttalande om att syftet inte varit att göra straffmätningen mer schematisk eller förenklad kan snarast ses som en påminnelse om att de normer som finns tillåter en relativt differentierad straffvärdebestämning, dvs. som en uppmaning att verkligen beakta alla de faktorer som skall beaktas. Vad gäller beaktande av rättspraxis är det vidare svårt att se detta som något annat än en hänvisning till att man i linje med vad som kan anses allmänt godtaget i juridisk metod skall beakta prejudicerande avgöranden. På detta område torde det emellertid, bl. a. på

59 Prop. 1987/88:120 s. 78.

176 Petter Asp och Andrew von Hirsch SvJT 1999 grund av att det inte finns mycket vägledning att hämta i HD:s praxis, vara ofrånkomligt att beakta också underrättspraxis. Det bör dock framhållas att ett mekaniskt dömande i enlighet med underrättspraxis — eller i enlighet med ”hur vi brukar göra” — inte ligger i linje med påföljdsbestämningsreformen.
    Vår uppfattning är således att hänvisningen till ”intresset av en enhetlig rättstillämpning” inte kan sägas ge uttryck för annat än den ganska triviala utgångspunkten att rättstillämpningen skall vara likformig utifrån de normer som givits och att domstolarna skall förhålla sig lojala till lagtexten och till den praxis som utbildas. En viktig slutsats av det sagda är att det finns skäl att vara försiktig med att sätta alltför stor tilltro till tabeller över underrättspraxis och liknande.60Dels ger dylika tabeller en alltför schematisk bild av verkligheten för att kunna ligga till grund för de nyanserade straffvärdebedömningar som var reformens syfte, dels bygger tabellerna på material som inte kan anses representera rättspraxis i den mening som avses i 29:1 BrB.

 

60 Jfr det s. k. Sterzels kompendium, som numera, väsentligt utvidgat, finns tillgängligt i bokform (Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis m. m., 1998). Det bör nämnas att Sterzel själv i förordet framhåller att kompendiet endast utgör en materialsammanställning och att det bör användas med försiktighet. Riskerna med dylika sammanställningar är bl. a. att de riskerar att göra den straffvärdemässiga analysen ytlig och begränsad till vissa (mätbara) faktorer. Det finns sålunda en fara som ligger däri att man får en sorts schabloniseringseffekt, dvs. att man bortser från de speciella omständigheter som föreligger i det enskilda fallet. Vidare ger tabeller och uppställningar bara resultat men ingen motivering, vilket innebär att det är svårt att kontrollera om resultaten bygger på rimliga resonemang. Det sagda hindrar inte att boken, rätt använd, kan vara ett värdefullt hjälpmedel vid straffvärdebestämningen.