Den dömdes möjligheter att disponera över verkställighet av fängelsestraff

 

 

Av forskarstuderanden ULRIKA KVARNSJÖ och chefsjuristen ELISABETH LAGER

I anslutning till Fredrik Wersälls artikel om samtycke vid icke frihetsberövande påföljder behandlar författarna frågan om samtycke inom ramen för verkställighet av ett fängelsestraff. I likhet med Wersäll pläderar de för en pragmatisk inställning.

 

Fredrik Wersäll har i sin uppsats belyst motsättningen mellan straffet som ensidig akt av ogillande och tvång från statsmakterna och samtycke som grund för påföljdsvalet i vissa situationer. I denna uppsats har vi för avsikt att ta upp frågan om i vilken utsträckning den dömdes samtycke bör vara en förutsättning för vissa åtgärder under verkställighet av fängelsestraff i anstalt. Vi kommer i samband härmed in på frågan om fängelsestraffets innebörd och om denna kan förenas med ett visst mått av inflytande för den dömde över verkställigheten.
    De nya regler för påföljdsbestämning som infördes genom 1988 års reform innebär att straffsystemet skall bygga på principer om proportionalitet och förutsebarhet. Utgångspunkten vid påföljdsval och straffmätning skall vara det aktuella brottets straffvärde. Vård- och behandlingsaspekter bör i princip inte användas som självständiga grunder för påföljdsbestämningen i det enskilda fallet.1 I propositionen uttalade departementschefen att när det gäller verkställighetsnivån skall dock behandlingstanken ha oförändrat stor betydelse.2 Den kritik mot behandlingstanken, som låg bakom 1988 års reform, byggde bl. a. på att det var svårt att påvisa resultat av olika former av behandling. Eftersom detta är särskilt påtagligt när det gäller behandling under tvång, kan man fråga sig varför kritiken inte ledde till någon ändrad inriktning när det gäller verkställigheten. Behandling och påverkan har tvärtom fått ökad betydelse på detta stadium. Den del av kritiken, som tog sikte på att tillämpning av behandlingskriterier gjorde att påföljdssystemet blev oförutsägbart och inkonsekvent, träffade dock inte behandling på verkstäl-

1 I vissa fall tillmäts dock behandling fortfarande betydelse vid påföljdsbestämningen, se BrB 30:9. 2 Prop. 1987/88:120 s. 37 f.

lighetsstadiet. Och om behandlingen ingår som en del av ett redan utmätt fängelsestraff, behöver den inte heller grundas på en i hög grad osäker prognos om dess effekter i det enskilda fallet.
    Även om forskningen hittills inte har kunnat ge något starkt stöd för att behandling på ett märkbart sätt minskar återfallsfrekvensen är det, enligt vår uppfattning, rimligt att ha som utgångspunkt att när någon döms till fängelse för ett brott, bör samhället under verkställighetstiden i vart fall försöka påverka den dömde i positiv riktning. Vi tror också att behandling, studier, påverkansprogram och liknande åtgärder kan vara värdefulla för att skapa ett bättre anstaltsklimat. Personal som är inriktad på åtgärder som syftar till att rehabilitera den dömde, har förmodligen lättare att engagera sig och se de dömda som individer, än personal vars enda uppgift är att upprätthålla frihetsberövande. Sådana åtgärder kan måhända även göra att den dömde upplever verkställighetstiden som mer meningsfull.
    Enligt 4 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall kriminalvården i anstalt utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. KvaL innehåller ett antal bestämmelser om hur verkställigheten skall utformas för att uppnå denna målsättning, bl. a. genom olika former av rehabiliterande åtgärder. KvaL ger i vissa fall den dömde en uttrycklig rätt att påverka utformningen av verkställigheten. I en del andra fall är den dömdes medverkan i praktiken en förutsättning för att en åtgärd skall vidtas, även om det inte finns något uttryckligt krav på samtycke. Här följer en redogörelse för de bestämmelser i KvaL, där den dömdes samtycke, formellt eller i praktiken, har betydelse för tillämpningen.3 Sedan den 1 januari 1999 gäller enligt 8 a § KvaL att en kvinna normalt skall placeras i en anstalt som är avsedd för enbart kvinnor. En kvinna kan dock placeras i en anstalt, där även män placeras, men endast om hon lämnar sitt medgivande till detta.
    När gemensamhet återinfördes som huvudregel i den svenska fångvården i början av 1900-talet betraktades det som en lättnad i den stränga isolering som tidigare hade varit normen.4 Enligt 18 § KvaL får en intagen på egen begäran vistas avskild från andra intagna, om det finns lämpliga förutsättningar för det och särskilda skäl inte talar däremot. Vidare ger 20 a § fjärde stycket KvaL en intagen rätt att i stället för att bli placerad på en säkerhetsavdelning vistas avskild från andra intagna, om inte särskilda skäl med hänsyn till hans hälsa talar emot det eller det av säkerhetsskäl är av synnerlig vikt att han inte placeras utanför säkerhetsavdelningen.
    Enligt 10 § KvaL skall en intagen under arbetstid ges möjlighet till arbete, undervisning, utbildning, arbetsträning, särskilt anord-

 

3 Vi har inte kunnat beakta ändringar som beslutats efter den 20 oktober 1998. 4 P-E Wallén, Svensk Straffrättshistoria, Del 2 s. 25 ff.

nad verksamhet som syftar till att motverka brott eller missbruk, eller någon annan lämplig sysselsättning som såvitt möjligt främjar utsikterna för honom att efter frigivningen inordna sig i samhället. Har en intagen behov av medicinsk-psykologisk eller någon annan särskild behandling skall sådan beredas honom, om det kan ske med hänsyn till arbetstidens längd och hans förutsättningar. Av 12 § framgår att den intagne är skyldig att delta i den verksamhet och ha den sysselsättning i övrigt som anvisas honom. Av principiella och medicinsk-etiska skäl omfattar sysselsättningsplikten enligt 12 § inte vård eller behandling av mer medicinsk karaktär.5 I enlighet med hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) bygger deltagandet i sådan verksamhet på frivillighet. Som exempel på denna uppdelning kan nämnas att den programverksamhet som kriminalvården har tagit fram för behandling av sexualbrottsdömda är indelad i tre typer av program. Informationsprogram av informativpedagogisk karaktär och motivationsprogram, som skall förmedla kunskap i förändrande och påverkande syfte och motivera till behandling, är obligatoriska för alla sexualbrottsdömda. Behandlingsprogram, t. ex. i form av psykoterapi eller farmakologisk behandling, skall däremot alltid bygga på frivillighet.
    KvaL ger utrymme för olika former av vistelser utanför anstalten. För att underlätta anpassningen i samhället kan enligt 11 § KvaL en intagen medges att få vistas utanför anstalten under arbetstid för att utföra arbete, delta i undervisning eller utbildning, erhålla behandling eller delta i någon annan särskilt anordnad verksamhet (s. k. frigång). Av 14 § framgår att en intagen, om så lämpligen kan ske, bör ges tillfälle att vistas utanför anstalten för att på fritiden delta i sådan föreningsverksamhet som är ägnad att underlätta anpassningen i samhället. Kan den intagne genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället, kan han få medgivande att vistas utanför anstalten under lämplig tid, om det finns särskilda skäl (s. k. § 34-placering). Slutligen har den intagne enligt 32 § möjlighet att få permission, antingen för att underlätta anpassningen till samhället (normalpermission) eller om det finns annan särskild anledning (särskild permission). För alla former av utevistelser får ställas de villkor som anses nödvändiga.
    Även om det grundläggande syftet med åtgärderna är att underlätta den dömdes anpassning i samhället, kan dessa utevistelser betraktas som en lättnad i verkställigheten. I praktiken är det i regel inte meningsfullt att genomföra dem mot den intagnes vilja, eftersom denne då knappast kommer att följa de föreskrifter som meddelats och därmed bli återförd till anstalten. Bestämmelserna innehåller inte något uttryckligt krav på att den intagne skall samtycka till åtgärden. När det gäller vistelse utanför anstalten i

5 Prop. 1989/90:154 s. 29, 1996/97:JuU11 s. 19, prop. 1997/98:95 s. 54.

behandlingssyfte gäller dock att behandling, som tidigare nämnts, alltid skall bygga på frivillighet.
    På samma sätt som när det gäller val av påföljd kan det förefalla finnas en motsättning mellan straffet som ensidig akt av tvång och ogillande från statsmakterna och att den dömde skulle ha möjlighet att påverka utformningen av straffet. Fredrik Wersäll har i sin uppsats pläderat för en pragmatisk inställning när det gäller att tillmäta samtycke betydelse för påföljdsvalet. Vi anser att man bör ha samma utgångspunkt även när det gäller verkställigheten.
    Av naturliga skäl bör det inte komma ifråga att låta den dömde ha inflytande över de åtgärder som vidtas för att det frihetsberövande som följer av domen skall kunna upprätthållas eller för att hindra att den dömde begår nya brott under verkställigheten. Däremot bör det i regel inte kunna anses som ett problem att ge den dömde möjlighet att avstå från lättnader eller förmåner som han annars skulle ha haft rätt till. Exempel på detta är att den intagne kan avstå från rätten att vistas i gemensamhet eller på en anstalt enbart avsedd för kvinnor. I detta sammanhang kan noteras att det inte finns någon möjlighet att frångå bestämmelsen om att intagna under 18 år inte får vistas tillsammans med intagna över 18 år, om det inte kan anses vara till hans eget bästa, oavsett om den unge själv skulle samtycka till en annan placering.
    När det gäller åtgärder som syftar till att rehabilitera den dömde kan man ha olika uppfattning om vilket inflytande den dömde bör få ha. Enligt vår mening hänger denna fråga samman med hur man ser på fängelsestraffets innebörd.
    Om man anser att innebörden av ett fängelsestraff enbart är att den dömde skall vara berövad sin frihet, dvs. under den av domstolen bestämda strafftiden vara skyldig att vistas i en kriminalvårdsanstalt,6 borde det inte finnas några invändningar mot att den dömde har möjlighet att avstå från olika former av hjälp och stöd under verkställigheten, t. ex. utbildning, arbetsträning, påverkansprogram, motivationsprogram och behandling. Om man i stället — såsom KvaL är utformad — menar att fängelsestraffet även skall syfta till att påverka den dömde till att inte återfalla i brott, kan det däremot inte helt lämnas till den dömde att avgöra om han eller hon vill ta emot de stödåtgärder som erbjuds. Genom att motsätta sig sådana åtgärder skulle den dömde kunna spoliera ett av huvudsyftena med verkställigheten. I praktiken är det dock ofta så att åtgärderna ändå inte blir meningsfulla utan att den dömde själv medverkar.
    Under alla omständigheter måste det i ett civiliserat samhälle finnas en gräns för vilken påverkan man har rätt att utsätta personer för mot deras vilja, även om de har dömts till fängelse. Detta gäller särskilt då det hittills varit mycket svårt att påvisa att olika

6 SOU 1993:76 s. 127.

former av behandlingsprogram har någon märkbar effekt på återfall i brott.7 Inom den svenska kriminalvården har, som tidigare nämnts, gränsen dragits vid behandling av mer medicinsk natur, medan andra påverkansprogram kan vara obligatoriska och den dömde bl. a. riskera senarelagd villkorlig frigivning om han vägrar att delta.
    Vi tycker att denna avvägning är rimlig. Vi vill dock peka på att gränsen mellan olika former av motivations- och påverkansprogram respektive behandling, särskilt psykoterapi, kan vara svår att dra. Svårigheterna att göra gränsdragningen kan öka när nya påverkans- och behandlingsprogram införs. Det viktiga är inte vad programmen kallas utan vad de innebär.

 

 

 

 

 

I detta häfte (s. 105–304) har medverkat bl. a.

 

Erland Aspelin, f. d. hovrättslagman i Hovrätten över Skåne och Blekinge
Dag Victor, justitieråd
Martin Borgeke, hovrättslagman i Hovrätten över Skåne och Blekinge
Stefan Reimer, hovrättsassessor i Hovrätten över Skåne och Blekinge
Petter Asp, jur. dr., universitetslektor vid Uppsala universitet
Andrew von Hirsch, professor vid universitetet i Cambridge
Josef Zila, docent i straffrätt vid Stockholms universitet
Catharina Sitte Durling, forskarstuderande vid Stockholms universitet
Lena Holmqvist, universitetsadjunkt vid Uppsala universitet
Per Ole Träskman, professor i straffrätt vid Lunds universitet
Karin Påle, forskarstuderande vid Uppsala universitet, hovrättsfiskal i Svea hovrätt
Malin Thunberg, forskarstuderande vid Uppsala universitet, assistentåklagare vid Åklagarmyndigheten i Stockholm
Nils Jareborg, professor i straffrätt vid Uppsala universitet
Peter Lundkvist, kammaråklagare vid Åklagarmyndigheten i Uppsala
Fredrik Wersäll, rättschef i Justitiedepartementet
Ulrika Kvarnsjö, forskarstuderande vid Uppsala universitet
Elisabeth Lager, chefsjurist vid Överstyrelsen för civil beredskap

 

 

7 Se bl. a. Steven P. Lab: Crime Prevention: Approaches, Practices and Evaluations (third edition) s. 255 f.