TRYGVE HELLNERS och MIKAEL MELLQVIST, Lagen om företagsrekonstruktion, En kommentar, Norstedts Juridik, Stockholm 1997, 294 s.

 

Konkursinstitutets syfte är att vid en gäldenärs obestånd (insolvens) ge samtliga borgenärer betalning så långt dennes tillgångar förslår. Småningom har i praktiken konkursförfarandet i viss utsträckning kommit att användas även för att rekonstruera företag som har kommit på obestånd. När förutsättningar föreligger för en rekonstruktion kan en sådan vara motiverad särskilt för undvikande av onödig värdeförstöring och med hänsyn till sysselsättningen (jfr 7 kap. 8 § andra st. konkurslagen, KL). Konkursförfarandet är emellertid inte så väl lämpat för att rekonstruera ett livsdugligt företag. Ackordsförfarande med tillämpning av 1970 års ackordslag har inte kommit till användning i någon större utsträckning.
    Mot bakgrund härav har lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion (LFR) tillkommit, kompletterad med förordningen (1996:783) om företagsrekonstruktion. Lagens syfte är att en näringsidkare med betalningssvårigheter skall efter beslut av domstol genom ett särskilt förfarande kunna rekonstruera sin verksamhet (1 kap. 1 § LFR). En särskilt utsedd rekonstruktör skall undersöka om och hur gäldenärens verksamhet skall kunna fortsättas och om förutsättningar finns för en ekonomisk uppgörelse mellan gäldenären och borgenärerna (1 kap. 2 § första st.). Förfarandet förutsätts normalt avslutas med ett ackord men behöver inte göra det. En grundläggande tanke med institutet företagsrekonstruktion är att undvika konkurs. De viktigaste inslagen i LFR synes vara följande. Gäldenären behåller under förfarandet rådigheten över sin egendom. Han får emellertid inte utan rekonstruktörens samtycke betala eller ställa säkerhet för tidigare uppkomna skulder, åtaga sig nya förpliktelser eller överlåta, pantsätta eller upplåta annan rätt till egendom av väsentlig betydelse för verksamheten (2 kap. 15 §). Utmätning och andra exekutiva åtgärder får i princip inte ske mot gäldenären under rekonstruktionstiden (2 kap. 17 §); undantag gäller för fordran som är förenad med handpanträtt eller retentionsrätt och fordran som avser underhållsbidrag. Om gäldenärens motpart i ett avtalsförhållande före beslutet om företagsrekonstruktion blivit berättigad att häva avtalet på grund av inträffat eller befarat dröjsmål med en prestation men inte hävt, får motparten inte av detta skäl häva avtalet efter nämnda beslut, om gäldenären med rekonstruktörens samtycke begär att avtalet skall fullföljas (2 kap. 20 §). Ackordslagens bestämmelser om ackord har med endast mindre jämkningar förts över till LFR (3 kap.). Återvinning med tillämpning av KL:s

återvinningsregler kan ske om offentligt ackord fastställs (3 kap. 5-–7 §§).
    En brist beträffande företagsrekonstruktion torde vara att behövliga ändringar inte har skett i fråga om förmånsrätt för vissa typer av fordringar, bl. a. för skatter.
    Propositionen avseende LFR (prop. 1995/96:5) utarbetades på grundval av ett förslag av Insolvensutredningen. Utredningens ordförande, hovrättslagmannen Trygve Hellners, och hovrättsassessorn Mikael Mellqvist, som i justitiedepartementet deltog i utarbetandet av propositionen och föredrog huvuddelen av lagrådsremissen, har utarbetat en kommentar, paragraf för paragraf, till lagen. Boken ingår i Norstedts gula bibliotek. Det bör påpekas att jag ingick i det lagråd som granskade det dit remitterade förslaget.
    Kommentaren bygger naturligtvis främst på uttalanden i förarbetena, närmast propositionen. Den innehåller emellertid också i stor utsträckning synpunkter och anmärkningar som härrör från författarna själva, i första hand beträffande bestämmelser som avviker från vad utredningen föreslagit. Kommentaren måste betecknas som mycket utförlig.
    I det följande skall beröras en del frågor beträffande vilka riktigheten av författarnas mening synes kunna diskuteras. I anslutning härtill skall även tas upp ett par frågor som rör lämpligheten av lagstiftarens ståndpunkt.
    En grundläggande förutsättning för att beslut skall meddelas om företagsrekonstruktion är att gäldenären har betalningssvårigheter (jfr 1 kap. 1 §). Dessa betalningssvårigheter skall bestå i illikviditet (och alltså inte i insolvens eller insufficiens). Det är dock tillräckligt att illikviditeten är förväntad. Detta uttrycks i 2 kap. 6 § första st. på det sättet att det kan antas att gäldenären inte kan betala sina förfallna skulder eller att sådan oförmåga inträder inom kort. Genom det senare tillägget, som i förening med ett par andra jämkningar gjordes i riksdagen, har man erhållit en hybrid. Den slutliga lydelsen ger för övrigt knappast klart uttryck för att det är illikviditet som avses. I anslutning härtill kan påpekas att beskrivningen av illikviditetsrekvisitet i kommentarens inledning (s. 24), där det anges att gäldenären inte kan betala sina skulder ”allteftersom de förfaller till betalning”, är missvisande och för tanken till insolvens. Om en borgenärs ansökan om företagsrekonstruktion tas upp, skall enligt 2 kap. 8 § LFR domstolen sätta ut ett sammanträde för prövning av ansökningen. I paragrafen föreskrivs att sammanträdet skall hållas inom två veckor från det att ansökningen inkom till domstolen men att, om det finns särskilda skäl, sammanträdet får hållas senare, dock senast inom sex veckor. Det anges också att parterna skall kallas till sammanträdet och att kallelserna skall delges parterna. I kommentaren uttalas härtill (s. 77) att lagen inte ger utrymme för att hålla sammanträ-

det efter utgången av sexveckorstiden, att, om inget sammanträde har hållits inom denna tid, ärendet skall avskrivas från vidare handläggning samt att sammanträdet alltså inte under några som helst omständigheter kan hållas senare. Påståendena har såtillvida stöd i propositionen att där anges (s. 182) att, om gäldenären inte kan delges inom de angivna fristerna, det brister i förutsättningarna för att besluta om företagsrekonstruktion, eftersom ett sådant beslut enligt 2 kap. 6 § tredje st. inte får fattas utan gäldenärens uttryckliga medgivande, samt att borgenärens ansökan i en sådan situation skall lämnas utan bifall.
    När sammanträde inte har kommit till stånd inom sexveckorstiden, kan förmodas att det i allmänhet beror på delgivningssvårigheter. Andra orsaker kan dock tänkas, t. ex. bristande aktivitet från domstolens sida eller sjukdom som föranlett att utsatt sammanträde måst inställas. Jag har svårt att se att ett faktiskt hinder av det ena eller andra slaget skall medföra en så drastisk konsekvens som författarna (och propositionen) påstår. Så uppfattas sannolikt inte motsvarande bestämmelser på annat håll. Som exempel kan nämnas bestämmelsen i 2 kap. 16 § KL om behandlingen av en borgenärs konkursansökan. I sådant fall skall förhandling hållas normalt inom två veckor från ansökningsdagen men, om det finns särskilda skäl, senare dock senast inom sex veckor. Om förhandlingen inte har kunnat hållas inom sexveckorstiden, kan inte ansökningen därför avvisas (eller ogillas). Det förhållandet att det krävs medgivande av gäldenären i företagsrekonstruktionsfallet synes inte vara avgörande. Enligt 2 kap. 15 § tredje st. LFR får rekonstruktören samtycka till att gäldenären betalar en skuld som uppkommit före beslutet om företagsrekonstruktion endast om det föreligger synnerliga skäl. I kommentaren härtill sägs (s. 107), på motvarande sätt som i propositionen (s. 192), att synnerliga skäl kan föreligga att betala en arbetstagares lönefordran, då sådan betalning kan vara nödvändig för att undanröja blockadhot från arbetstagarorganisationen. Uttalandet är säkerligen riktigt. För egen del vill jag endast framhålla att det framstår som något stötande att stridsåtgärd på grund av underlåten betalning av skuld skall kunna vidtas mot en gäldenär, som enligt lag i princip är förbjuden att betala sina skulder, samt att en blockad kan få samma effekt som en utmätning, något som inte får ske under tiden för företagsrekonstruktion. Ståndpunkten kan sägas ha, eller i vart fall kunna få, samma verkan som om det beträffande förbudet för gäldenären att betala skulder gjorts undantag för löneskulder. Det kan tilläggas att det är svårt att tänka sig någon liknande åtgärd på leverantörssidan. Om någon borgenär begär det, skall tingsrätten enligt 2 kap. 16 § andra st. LFR vid borgenärssammanträdet utse en borgenärskommitté bland bor-

genärerna. I kommittén får som regel ingå högst tre personer. I kommentaren anges (s. 108) att det bör kunna förekomma situationer där borgenärskommittén består av endast en person, varjämte nämns ett exempel. Redan av termen följer emellertid att en kommitté måste bestå av mer än en person. Här bortses från att efter någon eller några ledamöters avgång antalet tillfälligt, innan nya ledamöter tillsatts, kan uppgå till endast en.
    Enligt 2 kap. 17 § första st. LFR gäller att utmätning eller annan verkställighet enligt utsökningsbalken (UB) inte får äga rum mot gäldenären under den tid företagsrekonstruktionen pågår; undantag föreskrivs beträffande verkställighet för fordran som är förenad med handpanträtt eller retentionsrätt och för fordran som avser underhållsbidrag. Härtill vill jag endast göra två anmärkningar som avser själva bestämmelsens innebörd (och alltså inte kommentaren).
    Vissa säkerhetsrätter och förmånsrätter preskriberas efter kort tid och preskription avbryts endast genom exekutiv åtgärd. Sjöpanträtt i fartyg upphör enligt 3 kap. 40 § sjölagen (jfr 3 kap. 46 §) när ett år har förflutit från det att fordringen uppkom, om inte före utgången av den tiden kvarstad eller utmätning, som sedermera åtföljs av exekutiv försäljning av fartyget, har blivit säkerställd. Preskriptionstiden får inte förlängas eller avbrytas men skall inte löpa medan det finns laga hinder mot att fartyget beläggs med kvarstad eller utmäts för borgenärens fordran.

    Sådant hinder måste anses föreligga på grund av förbudet mot exekutiva åtgärder i 2 kap. 17 § LFR. Sjöpanträtten går alltså inte förlorad till följd av nämnda förbud. Borgenären är dessutom oförhindrad att få till stånd betalningsfastställelse med utmätningsverkan (se 4 kap. 27 § UB samt lagrådet i prop. 1995/96:5 s. 352). — Beträffande preskription av luftpanträtt se 11 kap. 6 § luftfartslagen. Saken tycks ligga till på liknande sätt för vissa förmånsrätter i fast egendom (s. k. reallaster). Här avses närmast förmånsrätt enligt lagen (1970:990) om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning och lagen (1973:1152) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Dessa förmånsrätter gäller endast för fordringsbelopp som inte har förfallit till betalning tidigare än ett år före utmätning eller konkursansökan. Utmätningsförbudet kan här utgöra ett visst hinder för borgenären att utnyttja sin förmånsrätt, om han inte ansöker att gäldenären skall försättas i konkurs och sådan kommer till stånd. Även i detta fall står dock möjligheten till betalningsfastställelse med utmätningsverkan till buds. Den andra anmärkningen rörande 2 kap. 17 § avser frågan om det varit nödvändigt att göra förbudet mot exekutiva åtgärder så långtgående som skett. Finns det egentligen skäl att förbjuda verkställighet av t. ex. en dom som innebär förpliktelse för företagsrekonstruk-

tionsgäldenären att utge viss lös egendom, som tillhör annan eller som gäldenären av annan anledning inte är berättigad att inneha, eller förpliktelse att upphöra med viss verksamhet som kränker annans rätt eller är störande? Sådana förpliktelser omfattas inte av ett ackord utan kommer att vara oförändrade efter företagsrekonstruktionen (såvida inte uppgörelse träffas mellan parterna eller gäldenären frivilligt fullgör sin förpliktelse). Bestämmelsen i 2 kap. 18 § LFR är inte tillämplig, eftersom den endast torde avse betalningsskyldighet (”borgenärs rätt”). Förbudet går längre än vad som gäller vid konkurs. Möjligen har tanken varit att det förutsätts att gäldenären lojalt fullgör sina skyldigheter under företagsrekonstruktionen och att han annars riskerar att det beslutas att företagsrekonstruktionen upphör (jfr 4 kap. 7 § LFR). Protokollet från lagrådsgranskningen innehåller inte något i frågan och jag har inte något minne av om det vid föredragningen förekom någon närmare diskussion i saken.
    Om det finns särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter en borgenärs rätt i fara, får enligt 2 kap. 18 § LFR domstolen på borgenärens begäran besluta om lämplig åtgärd för att säkerställa dennes rätt. Det föreskrivs vidare att bestämmelserna i 17 § inte hindrar verkställighet av ett sådant beslut.
    I kommentaren till paragrafen anges (s. 114, se även s. 236) att det av 26 och 31 §§ lagen om domstolsärenden följer att domstolen kan besluta interimistiskt om en säkerhetsåtgärd enligt paragrafen samt att det av 26 § ärendelagen framgår att ett sådant beslut får meddelas om det är av synnerlig vikt. I 26 § första st. ärendelagen föreskrivs att, om det är av synnerlig vikt, domstolen får för tiden intill dess att ärendet har avgjorts besluta om sådana åtgärder som säkerställer det som ärendet gäller, att den som åtgärden rör dessförinnan skall ha fått tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål, samt att beslutet får ändras när som helst. 31 § ärendelagen innehåller bl.a. föreskrift om att beslut enligt 26 § får verkställas omedelbart. Med interimistiskt beslut i detta sammanhang torde avses ett beslut som meddelas utan att gäldenären har fått tillfälle att yttra sig. Vid tillämpning därvid av 26 § ärendelagen är det dock svårt att förstå att det för interimistiskt beslut skulle krävas att det är av synnerlig vikt. Denna förutsättning i 26 § ärendelagen motsvaras i 2 kap. 18 § LFR av att det finns särskilda skäl att befara att gäldenären vidtar eller underlåter att vidta en viss åtgärd och därigenom sätter en borgenärs rätt i fara. För interimistiskt beslut beträffande åtgärd som avses i 2 kap. 18 § LFR synes därutöver endast böra krävas att, såsom det föreskrivs i 26 § första st. andra meningen ärendelagen, det är fara i dröjsmål. I 5 kap. 1 § första st. lagen om handel med finansiella instrument föreskrivs att, om två parter vid handel med bl. a. finansiella instrument har träffat avtal om att de förpliktelser som

uppkommer vid handeln dem emellan skall avräknas mot varandra (s. k. nettning) och avtalet innehåller villkor som innebär att en slutavräkning skall ske av samtliga utestående förpliktelser för det fall en av parterna försätts i konkurs, villkoret gäller mot konkursboet och mot borgenärerna i konkursen. I paragrafens andra st. fanns tidigare en motsvarande bestämmelse med avseende på offentligt ackord. I samband med tillkomsten av LFR ändrades den bestämmelsen så att däri numera anges att, om ett avtal enligt första st. innehåller villkor som innebär att en slutavräkning skall ske av samtliga utestående förpliktelser för det fall företagsrekonstruktion enligt LFR beslutas för en av parterna, villkoret gäller mot gäldenären, rekonstruktören och de borgenärer vars fordringar omfattas av ett offentligt ackord.
    I förarbetena till lagändringen (prop. 1995/96:5 s. 238 f.) framhålls att bestämmelsen syftar bl. a. till att förhindra att gäldenären (och rekonstruktören) kan åberopa bestämmelsen i 2 kap. 20 § LFR om rätt att motsätta sig hävning i fall som avses där. Det kan påpekas att denna lagändring inte var föremål för lagrådsgranskning.
    I kommentaren (s. 148 f.) anges att bestämmelsen, såvitt gäller gäldenären och rekonstruktören, inte innehåller något annat än vad som ändå skulle gälla. Vidare ställs frågan vilken bestämmelse som har försteg, den tvingande bestämmelsen i 2 kap. 20 § LFR eller bestämmelsen i 5 kap. 1 § andra st. lagen om handel med finansiella instrument, vars avsedda innebörd endast kan utläsas av förarbetena. Enligt författarnas mening är svaret klart. Den senare bestämmelsen ”medför inte att en hävning hindras, om förutsättningarna i 2 kap. 20 § LFR är uppfyllda”. Uttalandet är något svårläst, men jag uppfattar det så att författarna anser att bestämmelsen i 5 kap. 1 § andra st. lagen om handel med finansiella instrument inte inverkar på gäldenärens rätt att åberopa föreskriften i 2 kap. 20 § LFR. Härtill kan framhållas följande. Att inte utan vidare godta ett motivuttalande beträffande en tillämpningsfråga som inte har stöd i bestämmelsens lydelse är enligt min mening en riktig princip. Men förhållandena i detta fall är annorlunda. Syftet med bestämmelsen såvitt avser villkorets giltighet mot gäldenären (och rekonstruktören) har ju just varit att förhindra att gäldenären vid företagsrekonstruktion har rätt att åberopa regeln i 2 kap. 20 § LFR, låt vara att detta inte kan utläsas direkt av bestämmelsen. Valet står alltså mellan att ge bestämmelsen åsyftad innebörd och att frånkänna den allt innehåll. Enligt min mening bör det förra alternativet ha företräde. I fråga om bestämmelsen såvitt avser borgenärerna anförs i kommentaren (s. 149) att det synes vara en överflödig reglering och att bestämmelsen inte heller har någon sakrättslig betydelse, eftersom gäldenären i de aktuella situationerna är bibehållen rådigheten fullt ut. Med anledning härav kan an-

märkas att bestämmelsen får betydelse om offentligt ackord kommer till stånd. Den innebär att gäldenärens motpart i nettningsavtalet har rätt till avräkning vid ackord och alltså i motsvarande mån inte behöver underkasta sig att hans fordran nedsätts. Bestämmelsen kan i detta avseende sägas komplettera LFR:s regler om kvittningsrätt i 3 kap. Den motsvarar för övrigt härvid vad som gällde närmast dessförinnan vid offentligt ackord enligt ackordslagen.
    I anslutning till bestämmelsen i 3 kap. 3 § fjärde st. LFR om att en borgenär får delta i ackordsförhandling, även om hans fordran inte är förfallen till betalning, framhålls i kommentaren (s. 177) att det innebär i praktiken att borgenären får betalt i förtid men med ett reducerat belopp. Till det senare påståendet kan anmärkas att reducering av en fordran aktualiseras endast om fordringen löper utan ränta och möjligen vid mycket låg ränta (jfr 5 kap. 12 § KL, se även 2 kap. 28 § UB).
    I 3 kap. 5 § första st. LFR föreskrivs att bestämmelserna i KL om återvinning i konkurs tillämpas sedan beslut meddelats om företagsrekonstruktion, om offentligt ackord fastställs. Någon särskild bestämmelse om fristdag har emellertid inte tagits upp i LFR. Såvitt avser återvinning i konkurs anges i 4 kap. 2 § andra st. KL att, om beslut har meddelats om företagsrekonstruktion, med fristdag avses, i stället för dagen för konkursansökan, dagen för ansökan om företagsrekonstruktion, såvida konkursansökningen har gjorts under företagsrekonstruktionen eller inom tre veckor från det att domstolen beslutat att företagsrekonstruktionen skulle upphöra. Det är uppenbarligen avsett att vad där sägs om dagen för ansökan om företagsrekonstruktion som fristdag skall tillämpas även vid återvinning med anledning av företagsrekonstruktion. Författarna framhåller (s. 181) att den tolkningen inte är självklar. De godtar dock ståndpunkten men anför att man får tillämpa grunderna för regeln i KL. Jag instämmer i kritiken. Det borde ha tagits upp en uttrycklig föreskrift om fristdag i LFR. Enligt 3 kap. 6 § första st. LFR väcks återvinningstalan av rekonstruktören eller av en borgenär vars fordran skulle omfattas av offentligt ackord. Beträffande det förra alternativet diskuteras i kommentaren (s. 184 f.), mot bakgrund av vissa uttalanden i propositionen, om det är rekonstruktören eller gäldenären som är part. Författarnas slutsats blir att det är rekonstruktören personligen som är kärande. Welamson (Konkurs, 9 uppl. 1997, s. 220 not 39) har, med hänvisning till motivuttalandena, uttalat att talan av rekonstruktören förs i gäldenärens namn. Detta synes närmast innebära att gäldenären skall vara part och rekonstruktören ett slags ställföreträdare. (Jag är dock inte helt säker på att uttalandet skall uppfattas på det sättet.) Enligt min mening bär det något emot att anse gäldenären vara part i mål om återvinning, även om förhållandena är spe-

ciella vid företagsrekonstruktion jämfört med konkurs. Genom återvinningstalan angrips rättshandlingar som gäldenären enligt allmänna avtalsrättsliga m. m. regler är bunden av. Det synes framstå som principiellt mera konsekvent att rekonstruktören själv är part. Från praktisk synpunkt torde frågan främst ha betydelse beträffande rättegångskostnader. Med nämnda syn bör rekonstruktören, såsom framhålls i kommentaren, på förhand gardera sig för kostnaderna genom överenskommelse med någon eller några borgenärer.
    I ett exempel i kommentaren till 3 kap. 7 § (s. 189 f.) har parternas prestationer förväxlats, vilket gör exemplet svårförståeligt. — I ett annat exempel (s. 193), som skall belysa bestämmelsen i 3 kap. 9 §, anges som utgångspunkt för vidare beräkningar att, om en borgenärs fordran mot gäldenären är på 100 000 kr och ackordsdividenden 40 procent, gäldenärens betalningsskyldighet reduceras till 60 000 kr. Härtill kan erinras om att med dividend (ackordsdividend) brukar avses den procentuella andel till — inte med — vilken fordringarna nedskrivs genom ackordet (jfr 3 kap. 2 § angående minsta dividenden). I exemplet reduceras fordringen alltså till 40 000 kr. Tydligen är det endast ett skrivfel.
    I fråga om fastställelse av offentligt ackord anges i 3 kap. 23 § första st. LFR att, om ackordsförslaget har antagits vid borgenärssammanträdet men det enligt 25 § finns anledning att inte fastställa ackordet, ackordsfrågan skall prövas av rätten vid en förhandling samt att detsamma gäller, om det vid sammanträdet inte kan avgöras om förslaget har antagits eller förkastats av borgenärerna. Enligt andra st. skall rätten fastställa ackordet, om ackordsfrågan inte skall prövas vid en förhandling. I tredje st. föreskrivs att beslut i ackordsfrågan skall meddelas inom en vecka efter förhandlingen, om inte längre tid är nödvändig på grund av särskilda omständigheter. I kommentaren anförs (s. 221 f.) att med ”förhandlingen” i tredje st. torde avses borgenärssammanträdet och att det inte är föreskrivet någon särskild tid för meddelande av beslut, om domstolen sätter ut en förhandling för att avgöra frågan om fastställelse av ackordet. Från språklig synpunkt kan det emellertid knappast råda någon tvekan om att termen förhandling i tredje st. syftar på vad som i första (och andra) st. sägs om förhandling. Denna innebörd synes också vara den i sak bäst motiverade. För det fall att någon förhandling inte skall hållas kan det inte anses behövligt med någon särskild föreskrift om tidsfrist. Frågan förutsätts då i allmänhet inte vara komplicerad och ackordet bör i princip fastställas omgående. Det kan tilläggas att enligt ackordslagen (34 §) synes motsvarande föreskrift ha gällt i båda fallen, varvid tiden räknats i det ena från borgenärssammanträdet och i det andra från domstolens sammanträde (förhandling). Enligt 4 kap. 3 § LFR behöver bevis eller fullmakt, som visar att den som i egenskap av ställ-

företrädare eller ombud företräder en borgenär är behörig, visas upp endast om det finns särskilda skäl. I 47 § ärendelagen finns det en liknande bestämmelse, som går längre såtillvida som den generellt avser part i ett domstolsärende men samtidigt är mera begränsad på så sätt att den endast gäller ombud. I den bestämmelsen anges att skriftlig fullmakt inte behöver företes annat än om domstolen anser att det behövs. Det kan erinras om att enligt 4 kap. 1 § LFR gäller ärendelagen för domstolens handläggning enligt LFR, om inte annat föreskrivs. I kommentaren härtill (s. 239) framhålls att bestämmelsen i 47 § ärendelagen även gäller frågan om bevis för den som företräder gäldenären som ombud och att ärendelagen alltså härvidlag kompletterar LFR. Ståndpunkten synes mig något diskutabel. Frågan har knappast någon större praktisk betydelse men den har vissa principiella aspekter.
    Det är tydligt att lagstiftaren vid tillkomsten av LFR avsiktligt begränsat bestämmelsen i 4 kap. 3 § LFR till att avse ställföreträdare och ombud för borgenärer. Av motiven till motsvarande bestämmelse i ackordslagen (SOU 1968:41 s. 83 och 127 och prop. 1970:136 s. 125) kan slutsatsen dras att skälen för bestämmelsen inte ansetts tala för att den även skulle gälla företrädare för gäldenären. Mot bakgrund härav framstår det som egendomligt att komplettera bestämmelsen i fråga om gäldenären med den liknande regeln i 47 § ärendelagen, särskilt som den bestämmelsen endast avser ombud. Det kan nämnas att ärendelagen hade antagits när LFR antogs, något som dock torde sakna betydelse för frågan. Hur skulle för övrigt bestämmelsen i 4 kap. 3 § LFR ha utformats, ifall lagstiftaren under inga omständigheter hade velat ha samma ordning beträffande företrädare för gäldenären? Troligen ungefär så som skett. Och hur skulle man ha ställt sig, om det i motiven uttryckligen hade angetts att det inte ansetts lämpligt att motsvarande ordning skulle gälla beträffande företrädare för gäldenären? Enligt 4 kap. 7 § andra st. LFR upphör företagsrekonstruktion, om gäldenären försätts i konkurs. I kommentaren uttalas i anslutning härtill (s. 247) att, om ett beslut om försättande i konkurs upphävs av högre rätt, detta inte påverkar det förhållandet att företagsrekonstruktionen upphört till följd av det överklagade beslutet. Denna tolkning synes mig kunna diskuteras. Om konkursbeslutet meddelats på ansökan av gäldenären eller efter hans medgivande av en borgenärs ansökan, kan ståndpunkten synas konsekvent. En sådan åtgärd kan framstå som likvärdig med att begära att företagsrekonstruktionen skall upphöra (jfr 4 kap. 7 § första st. 2 LFR). Men antag att konkursbeslutet meddelats efter ansökan av en borgenär och med tillämpning av 2 kap. 10 a § andra st. KL samt att beslutet därefter upphävs (undanröjs) av hovrätten eftersom det grundats på en oriktig tillämpning av bestämmelsen, eventuellt i proces-

suellt hänseende. Det framstår inte som rimligt att det felaktiga konkursbeslutet skall gå ut över gäldenären och hans försök till rekonstruktion av sin verksamhet.
    Bör inte bestämmelsen uppfattas så att det krävs ett lagakraftägande beslut för att företagsrekonstruktionen definitivt skall ha upphört? Det skulle väl motsvara vad som i allmänhet gäller beträffande liknande föreskrifter på andra områden. Jag inser dock att praktiska svårigheter kan uppstå, särskilt om det har dröjt någon tid innan konkursbeslutet upphävs och konkursförvaltaren under tiden har vidtagit åtgärder som inte är väl förenliga med syftet med företagsrekonstruktionen.
    Som framhållits inledningsvis är kommentaren mycket utförlig. Författarna har tagit upp åtskilliga frågor och aspekter som inte har berörts i förarbetena. Det är också tydligt att kommentaren utarbetats med stor noggrannhet. Den innehåller även en omfattande notapparat med hänvisningar till förarbeten, litteratur m. m. Kommentaren håller alltså hög kvalitet. Boken måste vara en nödvändig hjälp för den som skall ta befattning med frågor rörande företagsrekonstruktion. Jag vill dock nämna att kommentaren på många ställen är onödigt omständlig. Samma sak upprepas ofta, ej sällan flera gånger. Det är också onödigt tyngande att genomgående kalla gäldenären för ”gäldenärsföretaget”, även om det kan förutsättas att de som kommer i åtnjutande av företagsrekonstruktion i de allra flesta fall är juridiska personer. Kommentaren skulle nog vinna på att, när det blir aktuellt med en ny upplaga, stramas upp något i dessa hänseenden.
Torkel Gregow