Nyheter från Europadomstolen — fjärde kvartalet 1998

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Den 1 november 1998 genomfördes en stor reform av systemet för behandling av klagomål över brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. De två institutioner som dittills hade handlagt sådana klagomål — Europadomstolen och Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna — ersattes då av en ny heltidsarbetande domstol. Den nya Europadomstolen hann inte meddela några domar före utgången av 1998. De domar som refereras i det följande hänför sig därför alla till tiden före den 1 november 1998 och har meddelats av den gamla Europadomstolen.1

 

1. Steel m. fl. mot Storbritannien (dom 23.9.1998)2
Klagande i detta mål var fem personer som alla hade berövats friheten på grund av att de ansågs ha gjort sig skyldiga till handlingar som störde den allmänna ordningen, i engelsk rätt betecknade som ”breach of the peace”. Begreppet ”breach of the peace” har utbildats i engelsk common law, och de ordningsstörande handlingar som omfattas av begreppet betraktas i engelsk rätt inte som brott i straffrättslig mening. Den som gjort sig skyldig till ”breach of the peace” kan av en Magistrates’ Court anmodas att inför domstolen lova att avhålla sig från liknande handlingar i framtiden, och den som vägrar att göra en sådan utfästelse kan dömas till fängelse.
    En av klagandena, Helen Steel, deltog i en protestaktion mot ripjakt i Yorkshire och hindrade därvid en jägare att jaga genom att ställa sig framför hans gevär. Hon greps av polisen och hölls i arrest under 44 timmar, varefter hon inställdes inför en Magistrates’
Court. Hon vägrade avge en försäkran om att hon framgent skulle avhålla sig från liknande handlingar och ådömdes därför fängelse i 28 dagar.
    En annan av klagandena, Rebecca Lush, deltog i en protestaktion mot ett motorvägsbygge. Demonstranterna klättrade upp i träd för att hindra att dessa blev nedhuggna och sökte också för-

 

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff. samt 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff. 2 Denna dom, som meddelades redan under tredje kvartalet 1998, blev tillgänglig för sent för att komma med i den föregående översikten i SvJT 1998 s. 762 ff., där den rätteligen hade hört hemma.

svåra användningen av vissa maskiner. Rebecca Lush greps av polisen och inställdes påföljande dag inför en Magistrates’ Court. Eftersom inte heller hon var beredd att utfästa sig att inte vidare störa den allmänna ordningen, ådömdes hon fängelse i sju dagar.
    De övriga tre klagandena — Andrea Needham, David Polden och Christopher Cole — deltog i protester mot försäljning av militära helikoptrar. De delade ut flygblad och höll upp plakat med texter som riktade sig mot försäljningen. De greps och hölls i arrest under några timmar, varefter de frigavs. Den första fråga som Europadomstolen hade att ta ställning till var om de olika frihetsberövandena uppfyllde de i artikel 5:1 i konventionen uppställda villkoren.
    Europadomstolen fann att ”breach of the peace”, trots att det inte utgjorde brott enligt engelsk lag, var att anse som ”brott” i konventionens mening. Klagandena fick därför anses ha gripits för att ställas inför domstol som misstänkta för att ha begått brott eller för att hindra dem att begå brott, vilket innebar att frihetsberövandena före inställelse inför Magistrates’ Court var sådana som avses i artikel 5:1:c) i konventionen. Det återstod att ta ställning till om frihetsberövandena uppfyllde kravet på laglighet. När det gällde Helen Steel och Rebecca Lush var detta krav uppfyllt. I fråga om Andrea Needham, David Polden och Christopher Cole konstaterade Europadomstolen att dessa personers handlande bestått i en fredlig opinionsyttring och att polisen inte hade haft anledning att befara störningar av den allmänna ordningen. Europadomstolen fann därför inte visat att dessa tre personers frihetsberövanden stått i överensstämmelse med engelsk rätt. Domstolen konkluderade, med 7 röster mot 2, att artikel 5:1 inte hade kränkts i fråga om Helen Steel och Rebecca Lush och, enhälligt, att en kränkning av denna bestämmelse ägt rum beträffande Andrea Needham, David Polden och Christopher Cole.
    När det sedan gällde de fängelsepåföljder som ådömts Helen Steel och Rebecca Lush på grund av att de vägrat utfästa sig att framgent inte störa den allmänna ordningen, fann Europadomstolen att det i denna del var fråga om sådana frihetsberövanden som avses i artikel 5:1:b) i konventionen, dvs. frihetsberövanden som grundar sig på vägran att fullgöra ett föreläggande av domstol. Med hänsyn härtill och till att frihetsberövandena varit lagliga enligt engelsk rätt, konkluderade Europadomstolen, med 8 röster mot 1, att det inte förelåg en kränkning av artikel 5:1 i detta hänseende.
    Europadomstolen fann vidare att Andrea Needham, David Polden och Christopher Cole, vilkas rättigheter enligt artikel 5:1 befunnits ha kränkts, hade haft möjlighet att väcka skadeståndstalan mot polisen och att artikel 5:5 i konventionen, som ger en rätt

till skadestånd vid konventionsstridiga frihetsberövanden, därför inte hade kränkts. Helen Steel och Rebecca Lush hade också gjort gällande att de i strid med artikel 6:3:a) i konventionen inte hade tillräckligt detaljerat underrättats om anklagelserna mot dem. De hade emellertid kort efter arresteringen fått ett dokument (”charge sheet”), som enligt Europadomstolens bedömning innehöll tillräckliga upplysningar för att uppfylla kraven i artikel 6:3:a). Något brott mot konventionen hade därför inte förekommit på denna punkt.
    Slutligen hade Europadomstolen att ta ställning till frågan om klagandenas yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts, eftersom ingripandena mot dem skett med anledning av att de genom protestaktioner givit uttryck för sina åsikter.
    Europadomstolen ansåg att det beträffande alla klagandena var fråga om ingrepp i deras genom artikel 10 skyddade rättigheter. Under hänvisning till sitt resonemang i fråga om artikel 5:1 fann domstolen vidare att kravet på att ett ingrepp skall ha stöd i lag var uppfyllt beträffande Helen Steel och Rebecca Lush men inte beträffande Andrea Needham, David Polden och Christopher Cole. De ingrepp som gjorts kunde också anses tjäna legitima ändamål enligt artikel 10:2 såtillvida som de ursprungliga frihetsberövandena syftat till att förebygga oordning och att skydda andras rättigheter och de fängelsepåföljder som senare ådömts Helen Steel och Rebecca Lush hade berott på deras vägran att efterkomma domstols förelägganden rörande deras framtida uppförande och därför hade syftat till både att hindra störningar av den allmänna ordningen och att upprätthålla domstolarnas auktoritet. Europadomstolen fann också att ingreppen kunde anses proportionerliga och därmed nödvändiga i ett demokratiskt samhälle såvitt avsåg Helen Steel och Rebecca Lush men inte i fråga om Andrea Needham, David Polden och Christopher Cole. Domstolen konkluderade därför, med 5 röster mot 4, att artikel 10 inte blivit kränkt i fråga om Helen Steel, med 7 röster mot 2, att artikel 10 inte blivit kränkt i fråga om Rebecca Lush samt, enhälligt, att artikel 10 blivit kränkt såvitt avsåg Andrea Needham, David Polden och Christopher Cole.

 

2. Çiraklar mot Turkiet (dom 28.10.1998)
Çiraklar deltog i en otillåten studentdemonstration och dömdes för detta av den nationella säkerhetsdomstolen i Izmir till ett fängelsestraff. Han gjorde gällande att denna domstol, som var sammansatt av två civila domare och en militär domare av överstes rang, inte var en sådan oavhängig och opartisk domstol som avses i artikel 6:1 i konventionen.

Europadomstolen konstaterade att det i säkerhetsdomstolen ingick en militär domare. Denne åtnjöt visserligen vissa garantier i fråga om oavsättlighet och skydd mot obehörig påverkan men tillhörde ändå armén och var underkastad militär disciplin. Hans tjänstgöring som domare var begränsad till en tid av fyra år, och han var beroende av administrativ myndighets beslut för sin befordran. Liksom i fallet Incal mot Turkiet (se SvJT 1998 s. 593 f.) fann Europadomstolen att det under dessa omständigheter funnits skäl till farhågor att den militäre domaren skulle kunna vägledas av ovidkommande hänsyn. Europadomstolen konkluderade därför, med 7 röster mot 2, att artikel 6:1 i konventionen blivit kränkt.

 

3. Söderbäck mot Sverige (dom 28.10.1998)
Söderbäck lärde känna K.W. under 1980 men hade inte ett fast förhållande med henne. Han var emellertid far till den dotter, M., som K.W. födde i september 1982. Han hade endast sporadisk kontakt med M. under hennes tidiga barndom, vilket delvis berodde på att K.W. var ovillig att låta honom träffa barnet.
    Under 1983 lärde K.W. känna en annan man, M.W., med vilken hon flyttade ihop i maj 1983. K.W. och M.W. gifte sig i januari 1989.
    I november 1988 ansökte M.W. hos Nyköpings tingsrätt om tillstånd att adoptera M. Söderbäck motsatte sig detta, men tingsrätten beslöt i december 1989, efter att ha hört både Söderbäck och M.W. vid en muntlig förhandling, att medge den begärda adoptionen. Beslutet fastställdes senare av Svea hovrätt, och Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd i målet.
    Inför Europadomstolen gjorde Söderbäck gällande att beslutet att ge M.W. tillstånd att adoptera M. stred mot Söderbäcks rätt till respekt för familjelivet enligt artikel 8 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att adoptionsbeslutet utgjorde ett ingrepp i Söderbäcks rätt till respekt för familjelivet, att beslutet fattats i enlighet med svensk lag och att syftet var att skydda M:s rättigheter, vilket var ett legitimt intresse enligt artikel 8:2 i konventionen. Det återstod emellertid att avgöra om beslutet kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle.
    I detta hänseende beaktade Europadomstolen att Söderbäck endast hade haft begränsad kontakt med M., som hade levat tillsammans med K.W. alltsedan sin födelse och tillsammans med M.W. sedan hon var åtta månader gammal. M.W. hade deltagit i vården av M., och M. betraktade M.W. som sin far. Det hade alltså under lång tid utvecklats en faktisk familjerelation som omfattade K.W., M.W. och M. Adoptionsbeslutet hade endast befäst och formaliserat dessa redan existerande familjeband och framstod därmed som rimligt. De negativa effekter som beslutet fick för

Söderbäck kunde under de föreliggande omständigheterna inte anses oproportionerliga. Följaktligen fann Europadomstolen att artikel 8 inte hade kränkts.

4. Castillo Algar mot Spanien (dom 28.10.1998)
En militär undersökningsdomare åtalade Castillo Algar för brott mot den militära strafflagen. Castillo Algar överklagade åtalsbeslutet till den centrala militärdomstolen (tribunal militar central), men överklagandet avslogs av denna domstol, som var sammansatt av tre militärdomare. Två av dessa domare var presidenten E.S.G. och domaren R.V.P. Dessa båda domare ingick i domstolen även under den följande rättegången, som ledde till att Castillo Algar dömdes till ett fängelsestraff.
    Frågan inför Europadomstolen var om Castillo Algar hade dömts av en opartisk domstol på sätt som krävs enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann att beslutet att avslå överklagandet av åtalsbeslutet kunde förstås så, att den centrala militärdomstolen, i vilken E.S.G. och R.V.P. ingick, hade ansett det föreligga tillräcklig fällande bevisning mot Castillo Algar. Trots detta hade E.S.G. och R.V.P. deltagit i den följande handläggningen, som ledde till att Castillo Algar befanns skyldig i enlighet med åtalet. Europadomstolen – som hänvisade till sitt tidigare avgörande i fallet Oberschlick mot Österrike (se SvJT 1994 s. 363 f.) – ansåg att Castillo Algar hade kunnat under rättegången hysa berättigade tvivel om domstolens opartiskhet och konkluderade att artikel 6:1 i konventionen i detta hänseende hade kränkts.

 

5. Osman mot Storbritannien (dom 28.10.1998)
Makarna Ali och Mulkiye Osman hade en son, Ahmet Osman, som i sin skola undervisades av en lärare vid namn Paul Paget-Lewis. Denne visade ett onormalt personligt intresse för Ahmet Osman, vilket tog sig säregna uttryck. Bl. a. anmälde Paget-Lewis vid ett tillfälle till myndigheterna att han själv hade bytt namn till Paul Ahmet Yildirim Osman. Familjen Osman och en kamrat till Ahmet Osman utsattes också för trakasserier av olika slag, och Paget-Lewis misstänktes för att ligga bakom dessa. Anmälningar till skolmyndigheterna och polisen föranledde vissa utredningar, och polisen sökte vid ett tillfälle arrestera Paget-Lewis men påträffade honom inte. Slutligen begav sig Paget-Lewis en dag till familjen Osmans bostad, där han sköt ihjäl Ali Osman och sårade Ahmet Osman allvarligt. Han fortsatte sedan till biträdande rektorn Kenneth Perkins bostad, där han sköt och sårade Kenneth Perkins och dödade dennes son.
    Mulkiye Osman och Ahmet Osman väckte talan mot bl. a. en polischef under påstående att polisen förfarit vårdslöst genom att

inte tidigare ingripa mot Paget-Lewis. Court of Appeal fann emellertid att denna talan inte kunde upptas till prövning, eftersom allmänna intressen krävde att polisen var immun mot en sådan talan.
    Vid Europadomstolen klagade Mulkiye Osman och Ahmet Osman över brott mot dels artikel 2 i konventionen (om rätten till liv) på grund av att myndigheterna underlåtit att vidta effektiva åtgärder för att skydda Ali Osmans och Ahmet Osmans liv, dels artikel 8 i konventionen (om rätten till respekt för privat- och familjelivet) på grund av att polisen underlåtit att vidta effektiva åtgärder för att få ett slut på de trakasserier som Paget-Lewis utsatt familjen Osman för och särskilt för att förhindra att fysisk skada åsamkades Ahmet Osman, dels artikel 6:1 i konventionen (om rätten till en rättvis rättegång vid domstol) på grund av att deras talan mot polisen avvisats av hänsyn till allmänna intressen, dels slutligen artikel 13 i konventionen (om rätten till ett effektivt rättsmedel) på grund av att de inte hade kunnat få till stånd en prövning av om myndigheterna gjort vad som krävdes av dem för att skydda Ali Osmans och Ahmet Osmans liv.
    Såvitt gällde artikel 2 framhöll Europadomstolen att denna artikel inte bara förbjuder staten att rättsstridigt beröva någon livet utan därutöver kräver att staten vidtar lämpliga åtgärder för att skydda liv. Denna senare skyldighet får dock inte förstås så, att den lägger en orimlig eller oproportionerlig börda på myndigheterna. I förevarande fall framgick det enligt Europadomstolens mening inte av omständigheterna att polisen på grund av de händelser som tidigare inträffat hade insett eller borde ha insett att Paget-Lewis utsatte någon medlem av familjen Osman för en verklig livsfara. Europadomstolen konkluderade därför, med 17 röster mot 3, att artikel 2 inte hade kränkts. När det sedan gällde artikel 8 fann Europadomstolen på liknande grunder, med 17 röster mot 3, att inte heller denna artikel hade kränkts. Europadomstolen ansåg vidare att Mulkiye Osman och Ahmet Osman hade kunnat på rimliga grunder hävda (”an arguable claim”) att polisen hade förfarit vårdslöst och inte borde åtnjuta immunitet. Följaktligen var artikel 6:1 i konventionen tillämplig. Emellertid var rätten till domstolsprövning enligt denna artikel inte en absolut rättighet, utan inskränkningar var tillåtliga, om de tillgodosåg ett legitimt ändamål och inte var oproportionerliga i förhållande till detta ändamål. Den immunitet mot domstolsförfaranden rörande vårdslös tjänsteutövning som polisen tillerkänts i engelsk rättspraxis grundade sig, framhöll Europadomstolen, på uppfattningen att samhällets intressen tillgodoses bäst om polisen inte kan bli skadeståndsskyldig för sitt sätt att fullgöra sina brottsbekämpande uppgifter. Tillämpningen av en sådan princip utan hänsynstagande till andra konkurrerande

intressen innebar att polisen var generellt immun för sina åtgärder vid utredning och bekämpande av brott, vilket enligt Europadomstolens mening medförde en alltför långtgående inskränkning i rätten att framställa skadeståndsanspråk. Mulkiye Osman och Ahmet Osman hade därför fått vidkännas en oproportionerlig inskränkning i rätten till domstolsprövning, och Europadomstolen konkluderade att artikel 6:1 i konventionen i detta hänseende blivit kränkt. Det var under dessa omständigheter inte nödvändigt att pröva om även artikel 13 i konventionen hade överträtts.

 

6. Aït-Mouhoub mot Frankrike (dom 28.10.1998)
Aït-Mouhoub dömdes den 11 december 1992 till tolv års fängelse för medhjälp till grovt rån och grovt häleri.
    Den 28 december 1992 ingav Aït-Mouhoub en åtalsanmälan med skadeståndskrav mot två gendarmer som hade deltagit i förundersökningen mot honom. Han gjorde den 2 januari 1993 en liknande anmälan mot två andra personer. Han sökte utan framgång rättshjälp i båda dessa ärenden och förelades i vartdera ärendet att betala 80 000 francs som säkerhet för kostnaderna. I beslut den 29 december 1993 avvisade undersökningsdomaren båda åtalsanmälningarna på grund av att Aït-Mouhoub inte hade ställt nämnda säkerheter för kostnaderna.
    Inför Europadomstolen gjorde Aït-Mouhoub gällande att han på grund av sin oförmåga att betala de fastställda säkerhetsbeloppen hade förvägrats tillträde till domstol i strid med artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade till en början att åtalsanmälningarna, om de varit framgångsrika, skulle ha lett till avgöranden som hade gjort det möjligt för Aït-Mouhoub att få skadestånd för de ekonomiska förluster han ansåg sig ha lidit som en följd av de påstådda brotten. Förfarandena fick därför anses gälla Aït-Mouhoubs civila rättigheter, och artikel 6:1 i konventionen var tillämplig.
    Europadomstolen fann vidare att de penningbelopp som AïtMouhoub ålagts att betala som säkerhet var oproportionerliga, eftersom Aït-Mouhoub helt saknade tillgångar. Följaktligen hade han enligt Europadomstolens mening förvägrats tillträde till domstol, vilket innebar att artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.

 

7. Pérez de Rada Cavanilles mot Spanien (dom 28.11.1998)
Maria Gloria Pérez de Rada Cavanilles var invecklad i en tvist med en granne. Tvisten ledde till en förlikning, enligt vilken grannen skulle utföra vissa byggnadsarbeten för att hindra insyn över fru

Pérez de Rada Cavanilles fastighet. Eftersom dessa arbeten inte blev utförda, stämde hon grannen inför domstolen i Aoiz, varvid grannen invände att han inte var ägare till grannfastigheten och därför inte kunde utföra arbetena i fråga. Denna invändning godtogs av domstolen, som i dom den 7 september 1993 fann att förlikningen inte var rättsligt bindande eftersom grannen inte varit behörig att ingå den.
    Domen delgavs fru Pérez de Rada Cavanilles genom att överlämnas till en medlem av hennes hushåll i Madrid den 26 november 1993. Sista dagen för överklagande av domen var den 30 november 1993. Hon sökte den 30 november 1993 överklaga domen genom att inge en inlaga till en domstol i Madrid, men sedan hon upplysts om att överklagandet skulle ske vid domstolen i Aoiz, översände hon samma dag sin inlaga med posten till denna domstol. Överklagandet ankom till domstolen i Aoiz den 2 december 1993 och avvisades av domstolen den 13 december 1993 på grund av att det inkommit för sent.
    Frågan inför Europadomstolen var om fru Pérez de Rada Cavanilles i strid med artikel 6:1 i konventionen hade förvägrats rätten att överklaga domen den 7 september 1993 och därmed att få sin sak prövad av behörig domstol.
    Europadomstolen framhöll att tidsfrister och former för överklagande i princip är angelägenheter som regleras av nationell rätt. Emellertid får de inhemska reglerna härom inte vara så strikta att de i realiteten utgör ett hinder mot användandet av rättsmedel.
    I förevarande fall gällde en mycket kort tidsfrist för överklagande, och fru Pérez de Rada Cavanilles befann sig vid den aktuella tidpunkten i Madrid, medan överklagandet skulle inges till domstolen i Aoiz. Hon hade inte tillåtits överklaga genom att inge överklagandet till en domstol i Madrid, och tiden var för knapp för att hon kunde räkna med att en postförsändelse skulle hinna fram till Aoiz i tid. Det var inte rimligt att kräva att hon själv skulle bege sig till Aoiz för att personligen överlämna överklagandet till domstolen där. Under dessa förhållanden fick de inhemska reglerna om tid och sätt för överklagande och den strikta tillämpningen av dessa regler anses ha hindrat fru Pérez de Rada Cavanilles att hos domstol få till stånd en omprövning av domen den 7 september 1993. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6:1 i konventionen hade överträtts.

 

8. Assenov m. fl. mot Bulgarien (dom 28.10.1998)
Klagande i detta mål var Anton Assenov och hans föräldrar Fidanka Ivanova och Stefan Ivanov.
    Den 19 september 1992 arresterades Assenov, som då var 14 år gammal, på grund av att han bedrivit spel om pengar på allmän

plats. Han gjorde gällande att han härefter misshandlades av polisen. Fidanka Ivanova gjorde en anmälan om polisens beteende, vilken föranledde en utredning men ledde till beslutet att polisen handlat korrekt. En begäran från klagandena att åtal skulle väckas mot polismännen avslogs också efter viss utredning.
    Den 27 juli 1995 arresterades Assenov på grund av misstanke om stöld och rån. Ett beslut om häktning meddelades av en utredningsman och fastställdes av en åklagare. Han hölls häktad fram till juli 1997 då han dömdes till ett fängelsestraff för flera fall av rån. En begäran om frigivning avslogs av en domare den 19 september 1995. När Assenov senare på nytt vände sig till domstol med en begäran om frigivning, avvisades hans ansökan på grund av att han inte mer än en gång hade rätt till sådan domstolsprövning. De övriga framställningar om frigivning som Assenov ingav under häktningstiden avslogs varje gång av en åklagare.
    Efter det att klagandena vänt sig till Europakommissionen med klagomål över dessa händelser, tog den bulgariska åklagarmyndigheten kontakt med dem och begärde upplysningar om deras klagomål till kommissionen. Fidanka Ivanova och Stefan Ivanov avgav härefter inför en notarie en formell förklaring, i vilken de förnekade att de klagat till kommissionen men medgav att de hade undertecknat vissa dokument, vars innehåll de inte närmare kände till.
    Inför Europadomstolen gjorde klagandena gällande att konventionen överträtts i följande hänseenden: a) Assenov hävdade att händelserna den 19 september 1992 hade lett till två brott mot artikel 3 i konventionen såtillvida som han utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling och myndigheterna dessutom försummat sin skyldighet att göra en skyndsam och opartisk utredning om händelserna.
    Europadomstolen fann, med ledning av ett läkarintyg, att Assenov den 19 september 1992 hade ådragit sig vissa fysiska skador men ansåg det inte möjligt att fastslå att det var polisen som orsakat dessa skador. Däremot förelåg det en rimlig misstanke att polisen var skyldig, och det hade därför ålegat myndigheterna att föranstalta om en effektiv utredning. I de utredningar som faktiskt gjorts hade emellertid slutsatser dragits på ett alltför osäkert underlag, och många vittnen, som kunde ha lämnat upplysningar av värde, hade inte hörts. I detta hänseende förelåg det därför ett brott mot artikel 3. b) Assenov ansåg vidare att artikel 6:1 i konventionen hade överträtts, eftersom beslutet att inte åtala polismännen med avseende på händelserna den 19 september 1992 hade gjort det omöjligt för honom att få sina krav på skadestånd prövade av domstol. Europadomstolen fann emellertid att det enligt bulgarisk rätt hade varit möjligt för Assenov att trots beslutet i åtalsfrågan väcka civil talan

om skadestånd. Han hade därför inte förvägrats tillträde till domstol, och artikel 6:1 hade inte kränkts. c) Assenov gjorde också gällande att artikel 13 i konventionen inte hade respekterats, eftersom hans klagomål inte hade föranlett en skyndsam och opartisk utredning. Europadomstolen menade att det i fall av skälig misstanke om misshandel finns en rätt för en klagande att själv medverka i utredningen och att under vissa förutsättningar få skadestånd. I detta fall hade emellertid utredningen varken varit noggrann eller effektiv, varför det – utöver brottet mot artikel 3 – också förelåg en kränkning av artikel 13. d) När det sedan gällde händelserna efter Assenovs arrestering den 27 juli 1995 klagade Assenov till en början över de förhållanden under vilka han varit berövad friheten på en polisstation. Europadomstolen konstaterade att hans frihetsberövande på polisstationen varat i nästan elva månader och att han vid denna tid varit endast 17 år gammal. Emellertid förelåg mellan parterna divergerande uppgifter om de förhållanden som rått på polisstationen, och Europadomstolen hade inte tillgång till någon objektiv bevisning i detta hänseende. Sammanfattningsvis fann domstolen det inte visat att förhållandena varit tillräckligt allvarliga för att Assenov kunde anses ha behandlats i strid med artikel 3. e) Assenov ansåg också att hans frihetsberövande varit olagligt och därmed stått i strid med artikel 5:1 i konventionen. Europadomstolen fann emellertid inte något som visade att frihetsberövandet varit olagligt enligt bulgarisk lag. Dessutom var det klart att Assenov varit berövad friheten som skäligen misstänkt för brott i enlighet med artikel 5:1:c). Det förelåg därför inte något brott mot artikel 5:1. f) Assenov menade vidare att hans rättigheter enligt artikel 5:3 i konventionen hade kränkts. I detta hänseende tog Europadomstolen först upp frågan om kravet på att Assenov utan dröjsmål skulle ställas inför en domare eller annan ämbetsman med dömande uppgifter hade tillgodosetts. Det enda beslut som meddelats av en domare var beslutet den 19 september 1995 att avslå en begäran om frigivning. Detta beslut hade meddelats först tre månader efter det att Assenov berövats friheten och utan personlig inställelse inför domaren i fråga. Däremot hade Assenov inställts inför en utredningsman redan den 28 juli 1995, men denne hade inte den oavhängighet som krävdes för att uppfylla kraven i artikel 5:3. Den åklagare som därefter hade fastställt utredningsmannens häktningsbeslut hade inte hört Assenov personligen, och både denne åklagare och de åklagare som senare beslutade om fortsatt frihetsberövande hade kunnat få till uppgift att senare utföra åtalet mot Assenov. De var därför inte tillräckligt oavhängiga och opartiska för att kunna

godtas som ämbetsmän med dömande uppgifter enligt artikel 5:3. Denna bestämmelse hade alltså kränkts. Europadomstolen prövade därefter frågan om artikel 5:3 hade kränkts även på grund av att häktningen varat oskäligt länge. Domstolen konstaterade att Assenov varit häktad i omkring två år. Han hade anklagats för ett stort antal stölder och rån, och de bulgariska myndigheterna syntes ha haft skäl att befara att han skulle begå nya brott om han försattes på fri fot. Men Europadomstolen fann det vara av betydelse vid bedömningen att Assenov var underårig, vilket borde ha fått myndigheterna att handlägga hans fall med särskild skyndsamhet. Dessutom framgick det av tillgänglig information att under ett års tid nästa inga utredningsåtgärder hade vidtagits. Assenovs många ansökningar om frigivning borde inte heller ha tillåtits orsaka förseningar av brottsutredningen, eftersom möjlighet hade funnits att kopiera dokument i stället för att vid varje tillfälle översända originalakten i målet till dem som skulle besluta i frigivningsfrågan. Domstolens konklusion var därför att det även i fråga om den långa häktningstiden förelåg ett brott mot artikel 5:3. g) Assenov påstod att artikel 5:4 i konventionen hade kränkts genom att han inte kunnat få lagligheten av häktningen omprövad av domstol på sätt som krävdes enligt denna bestämmelse. Europadomstolen konstaterade att endast ett domstolsbeslut meddelats med avseende på Assenovs frihetsberövande, och detta beslut hade fattats utan att Assenov tillåtits personligen framträda inför domstolen. Han hade därefter under resten av häktningstiden enligt bulgarisk lag inte haft rätt till ytterligare domstolsprövning. Eftersom han således under de två år som frihetsberövandet varat inte hade kunnat få lagligheten av frihetsberövandet prövad av domstol med skäliga intervaller och eftersom den enda domstolsprövning som förekommit inte innefattat något muntligt förfarande inför domstolen, fann Europadomstolen att även artikel 5:4 blivit kränkt. h) Slutligen ansåg Europadomstolen att de kontakter som myndigheterna tagit med klagandena efter det att dessa klagat till Europakommissionen var av sådan art att de utgjorde en obehörig påverkan på dem och hindrade dem att fritt utöva sin enskilda klagorätt enligt artikel 25 i konventionen.

 

9. F.E. mot Frankrike (dom 30.10.1998)
Klaganden F.E. genomgick en kirurgisk operation på ett sjukhus och fick i samband därmed en blodtransfusion. De HIV-test som senare togs på honom gav positiva resultat, och F.E. gjorde gällande att han smittats genom blodtransfusionen.
    F.E. väckte skadeståndstalan mot bl. a. den stiftelse som ägde sjukhuset i fråga. Han hade inte framgång i första instans, men

appellationsdomstolen, cour d’appel, i Colmar fann stiftelsen ansvarig och tilldömde honom skadestånd med 2 500 000 francs, varifrån skulle avdras ett belopp om 1 500 000 francs som F.E. under tiden erhållit från en särskild fond, Fonds d’indemnisation des transfusés et hémophiles. Den 1 mars 1995 överklagade stiftelsen denna dom till kassationsdomstolen, Cour de cassation, som den 6 juni 1997 upphävde domen med motiveringen att den som accepterat ett ersättningsbelopp från denna fond inte hade rätt att vid domstol föra talan om ytterligare ersättning.
    F.E. klagade vid Europadomstolen över dels att han genom kassationsdomstolens avgörande berövats sin rätt till domstolsprövning av sina skadeståndsanspråk, dels att rättegången vid kassationsdomstolen pågått under en oskäligt lång tid. I båda fallen ansåg han att det förelåg brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    När det gällde den första frågan fann Europadomstolen att F.E., när han accepterade fondens anbud rörande ersättning, inte hade kunnat ur lagen eller dess förarbeten utläsa att han inte längre skulle ha möjlighet att fullfölja sin talan vid domstol. Det avgörande av kassationsdomstolen som klarlade att lagen skulle tolkas på sådant sätt hade meddelats först vid en senare tidpunkt. Liksom i fallet Bellet mot Frankrike (se SvJT 1996 s. 78 f.) kunde även F.E. på rimliga grunder tro att han skulle kunna fullfölja ett parallellt förfarande vid domstol även efter det att han accepterat ett ersättningsanbud från fonden. Eftersom rättsläget inte var tillräckligt klart och missförstånd av detta slag lätt kunde uppkomma, kunde F.E. inte anses ha åtnjutit sin rätt att på ett effektivt sätt ha tillträde till domstol. Europadomstolen fann alltså, med 7 röster mot 2, att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts på denna punkt.
    I fråga om förfarandets längd konstaterade Europadomstolen att rättegången vid kassationsdomstolen pågått i två år och tre månader. Målet hade varit i viss mån komplicerat, men F.E. hade inte genom sin processföring bidragit till att förlänga förfarandet. Däremot hade dröjsmål uppkommit för vilka myndigheterna var ansvariga. På grund härav och med beaktande av den betydelse målet hade för F.E., som led av en svår sjukdom, hade kravet på en prövning inom skälig tid inte respekterats. Europadomstolen konkluderade, med 8 röster mot 1, att artikel 6:1 hade kränkts även i detta hänseende.

 

10. Styranowski mot Polen (dom 30.10.1998)
Styranowski väckte den 17 december 1991 vid distriktsdomstolen i Olsztyn skadeståndstalan mot en socialförsäkringsmyndighet under påstående att hans pension hade fastställts till för lågt belopp. Målet överfördes senare till distriktsdomstolen i Przasnysz, som avslog överklagandet den 7 februari 1995. Detta beslut upphävdes

den 13 juli 1995 av regiondomstolen i Ostroleka. Härefter återupptogs handläggningen vid distriktsdomstolen i Przasnysz som meddelade dom den 17 oktober 1995. Styranowskis överklagande av denna dom avslogs den 16 januari 1996 av regiondomstolen i Ostroleka.
    Vid Europadomstolen klagade Styranowski över brott mot artikel 6:1 i konventionen på grund av att handläggningen av skadeståndsmålet inte hade slutförts inom skälig tid.
    Europadomstolen konstaterade att den tid vars skälighet skulle bedömas hade börjat löpa först den 1 maj 1993, vilket var den dag från vilken Polen hade erkänt den enskilda klagorätten enligt konventionen, och avslutats den 16 januari 1996 då regiondomstolen avslog Styranowskis överklagande. Förfarandet hade totalt varat i fyra år och en månad, varav emellertid endast omkring två år och åtta månader hänförde sig till tiden efter det att Polen godtagit den enskilda klagorätten.
    Europadomstolen fann att målet vid de polska domstolarna inte varit av sådan komplexitet att detta kunde förklara förfarandets längd. Inte heller hade Styranowski bidragit till att förlänga förfarandet. Däremot hade det slutliga avgörandet försenats av att distriktsdomstolen under två perioder varit passiv och inte drivit förfarandet framåt. Europadomstolen fäste också vikt vid att förfarandet hade gällt Styranowskis pensionsrättigheter och därför hade varit av stor ekonomisk betydelse för honom, vilket borde ha motiverat en snabb handläggning. Vid en samlad bedömning fann Europadomstolen att förfarandet inte hade slutförts inom skälig tid och att artikel 6:1 i konventionen därför hade kränkts.

 

11. Podbielski mot Polen (dom 30.10.1998)
Klaganden Podbielski stämde den 25 maj 1992 kommunen Swidnica inför regiondomstolen i Walbrzych med yrkande om betalning för byggnadsarbeten som utförts av Podbielskis bolag på grundval av ett kontrakt med kommunen. Den 7 september 1992 meddelade regiondomstolen en dom, i vilken den förklarade vissa klausuler i kontraktet ogiltiga. Sedan denna dom upphävts av appellationsdomstolen i Wroclaw, meddelade regiondomstolen den 1 februari 1993 en ny dom, i vilken den biföll Podbielskis yrkande om betalning men ogillade ett annat yrkande om vite på grund av försenad fullgörelse av kontraktet. Denna dom fastställdes den 27 april 1993 av appellationsdomstolen. Polens justitieombudsman väckte talan i extraordinär väg inför Högsta domstolen, men denna talan ogillades av Högsta domstolen den 7 oktober 1993. Sedan Podbielski begärt resning, beslöt Högsta domstolen den 28 januari 1994 att med ändring av domen den 7 oktober 1993 delvis undanröja domarna den 1 februari och den 27

april 1993 och att förordna om en ny rättegång vid regiondomstolen.
    I en ny dom den 20 februari 1995 biföll regiondomstolen Podbielskis talan till en del. Den 31 augusti 1995 beslöt appellationsdomstolen att delvis upphäva denna dom och att återförvisa målet till regiondomstolen. Den 23 oktober 1996 ogillade regiondomstolen Podbielskis talan, varefter Podbielski överklagade denna dom. Hans begäran om befrielse från vissa domstolsavgifter blev föremål för flera beslut, bl. a. ett beslut den 16 oktober 1997 av appellationsdomstolen. Härefter avslog regiondomstolen den 17 december 1997 hans överklagande av domen den 23 oktober 1996 på grund av att han inte hade betalat föreskrivna domstolsavgifter. Podbielskis överklagande av detta beslut avslogs av appellationsdomstolen den 29 maj 1998. Hans överklagande till Högsta domstolen var alltjämt anhängigt när Europadomstolen avgjorde målet.
    Frågan inför Europadomstolen var om målet vid de polska domstolarna hade i enlighet med artikel 6:1 i konventionen avgjorts inom skälig tid. Europadomstolen konstaterade att den tid vars skälighet skulle bedömas hade börjat löpa först den 1 maj 1993, då Polens erkännande av den enskilda klagorätten enligt konventionen hade trätt i kraft. När Europadomstolen dömde i saken, hade rättegången vid de polska domstolarna pågått i mer än sex år och fem månader, varav omkring fem år och sex månader hänförde sig till tiden efter den 1 maj 1993.
    Europadomstolen prövade frågan om tidslängdens skälighet på grundval av tidigare etablerade kriterier och framhöll som en särskild omständighet att Podbielski haft ett starkt ekonomiskt intresse av att få saken avgjord med hänsyn bl. a. till den höga inflationen i Polen under den aktuella perioden. Domstolen ansåg att målet vid de polska domstolarna inte hade varit särskilt komplicerat och att Podbielski, även om han i viss utsträckning förorsakat tidsutdräkt genom att insistera på befrielse från domstolsavgifter, inte betett sig på sådant sätt att detta kunde förklara förfarandets längd. Orsaken stod fastmera att finna i legislativa förändringar som sammanhängde med Polens övergång till en marknadsekonomi och i rättegångsförfarandets komplexa karaktär. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att målet inte hade avgjorts inom en skälig tid och att artikel 6:1 därför hade kränkts.