CHRISTINA HULTMARK, Elektronisk handel och avtalsrätt, Norstedts Juridik AB, Stockholm 1998, 89 s.

 

Allmänt
Författaren ger i denna bok en kortfattad men ändå kärnfull översikt av aktuella frågor och problem i samband med avtal som sluts genom elektroniskt utväxlade meddelanden — Electronic Data Interchange (EDI). Det är åtskilliga frågor som behandlas på få sidor och de flesta av dessa är inte begränsade till att ha betydelse vid elektronisk handel eller eljest vid elektroniska avtalsslut. Vissa av frågorna är inte heller specifika för avtal, utan har betydelse i samband med elektroniskt utväxlade meddelanden i de mest skiftande sammanhang. Detta gäller kanske särskilt frågor rörande användningen av digitala signaturer såsom medel för kontroll av vem som utfärdat ett digitalt dokument och av att innehållet i handlingen inte manipulerats samt som ersättning för personliga underskrifter i samband med utväxling av elektroniska meddelanden (kapitel 4) samt frågor rörande elektroniska handlingars och digitala dokuments verkan som bevis (kapitel 12).
    Stora delar av boken behandlar dock centrala avtalsrättsliga problem i samband med elektroniska avtalsslut. Således uppmärksammas bland annat frågan om avtalslagens tillämplighet samt internationellt process- och privaträttsliga frågor rörande behörig domstol och tillämplig lag (kapitel 2); allmänna frågor rörande förplik-

telsernas uppkomst genom elektroniska viljeförklaringar och mellanmansrättsliga problem (kapitel 3) samt ett antal specifikt avtalsrättsliga spörsmål rörande anbud och accept m. m. (kapitel 5) samt förvanskning (kapitel 6) och återkallelse av elektroniska meddelanden (kapitel 7). Dessutom behandlas tillämpningen av formkrav vid elektroniska rättshandlingar (kapitel 8), avtal om formerna för elektronisk kommunikation (kapitel 9) samt standardavtal vid elektronisk handel (kapitel 10). Särskild uppmärksamhet ägnas åt konsumentavtal (kapitel 11). Med denna digra innehållsförteckning är det föga förvånande att framställningen nästan genomgående har karaktären av kortfattad problemöversikt snarare än fördjupad analys och problemlösning. Detta hindrar dock inte att många åsikter uttalas och att vissa övergripande slutsatser formuleras. Den viktigaste av dessa kan sägas vara att de elektroniska kommunikationsformerna inte i sådan utsträckning som ibland antagits påkallar särskilda teoretiska förklaringsmodeller eller speciella lösningar på regelplanet. Tvärtom uttalas att ”[d]e särskilda problemställningar som elektronisk handel ger upphov till är i hög grad möjliga att hantera inom ramen för redan existerande av-

talsrättsliga regler och principer.” (s. 101.) En annan betydelsefull slutsats, som löper som en röd tråd genom boken även om den inte framhålls som någon övergripande konklusion, är att det internationella perspektivet får särskilt stor betydelse vid elektroniska avtalsslut, därför att dessa så ofta sker över de nationella gränserna. Således kommer författaren fram till att avtalslagens tillämplighet i och för sig i ringa mån påverkas av att det rör sig om i elektronisk form utväxlade meddelanden, men att ”man ständigt [måste] vara vaksam på den internationella utvecklingen och om det kan sägas ha etablerats ett handelsbruk som sätter avtalslagens regler åt sidan” enligt lagens 1 § andra stycket (s. 15 f.).
    Det så kallade ”elektroniska domicilproblemet” avfärdas också — möjligen något lättvindigt; särskilt med hänsyn till att författaren anlägger ett bredare perspektiv än det rent avtalsrättsliga — med att sådana begrepp som ”hemvist”, ”vistelseort” och ”huvudkontor” hänför sig till den fysiska platsen för ett kontor etc. och inte till exempel hemsidans lokalisering (s. 17). Riktigt så enkelt är nog inte problemet.

 

Elektroniska meddelanden som ersättning för skriftliga rättshandlingar
I kapitlet om förpliktelsernas uppkomst inleder författaren med att utifrån artikel 5 i UNCITRAL:s Model Law on Electronic Commerce av år 1996 plädera för att ett funktionellt och inte ett formalistiskt synsätt bör vara avgörande för i vad mån elektroniska handlingar eller digitala dokument kan ersätta sina skriftliga motsvarigheter eller leda till speciella rättsverkningar som sådana (s. 21 f.). Den okunnighet som hos många datoranvändare kan antas råda om hur bindande viljeförklaringar tillkommer i den virtuella miljön och risken för att just den lätthet med vilken ett avtal ingås genom elektronisk kommunikation skall leda till oöverlagda avtalsslut betraktar inte författaren som något skäl att särbehandla elektroniska meddelanden. I stället bör man behandla dem med samma stränghet som andra meddelanden och på så vis förebygga en utveckling som kan medföra att elektroniska meddelanden avges utan en upplevelse av att de är förpliktande (s. 23–25). Författaren tar som utgångspunkt ”att ett elektroniskt meddelande har rättsverkningar under förutsättning att det kan föras tillbaka på ett orsaksförlopp som har sitt ursprung i en förpliktande viljeförklaring” (s. 26). Åtgärder som utförs automatiskt av en i förväg programmerad dator uppfattas med andra ord som indirekta uttryck för viljan hos den som låtit programmera datorn på visst sätt. Författaren avfärdar dock inte möjligheten att uppfatta det elektroniskt avslutade avtalet som tillkommet på grund av så kallade avtalsgrundande rättsfakta. I gränsområdet mellan systemfel och felaktig eller oönskad programmering, framhåller författaren möjligheten att

grunda avtalsbundenhet — eller såsom ett alternativ skadeståndsskyldighet — på den systemansvariges culpa. Sådan culpa kan komma i fråga främst när denne inte ingripit för att undanröja uppkomna missförstånd. Här hänför författaren sig i första hand till 6 § andra stycket avtalslagen, men hon menar även att såväl avtalsbundenhet som skadeståndsansvar kan aktualiseras på grund av culpamomentet även i andra situationer än det typiska anbudacceptfall som 6 § andra stycket tar sikte på (s. 25–27). Till stöd för lösningen med skadeståndsansvar i stället för avtalsbundenhet vid culpa åberopas artikel 13(5) i UNCITRAL:s modellag om Electronic Commerce (s. 57 f.).
    Den i mina ögon något besynnerliga förklaringsmodell, enligt vilken datorsystemet uppfattas som ett slags fullmäktig för sin användare, diskuteras med stor allvar. Det är dock svårt att finna några tungt vägande invändningar mot författarens slutsats att ”[f]ullmaktskonstruktionen utgör … en onödigt komplicerad och missvisande bild av de problem som uppkommer i samband med en bedömning av vem som bär ansvaret för systembetingade fel vid ingående av EDI-avtal.” (s. 27 f.).

 

Digitala signaturer
De digitala signaturerna tillhör de ämnen som behandlas jämförelsevis ingående. Något förvånande inleder författaren med att framhålla de digitala signaturernas fördelar framför traditionella namnunderskrifter. Utgångspunkten för diskussionen av digitala signaturer brukar ju annars vara frågan huruvida dylika är tillräckligt säkra etc. för att kunna ersätta traditionella namnunderskrifter. Det ligger dock mycket i att man bör vara öppen för det förhållandet att digitala signaturer utgör en alldeles självständig företeelse, vilken även om den inte har alla fördelar som är förknippade med personliga namnunderskrifter, kan ha andra fördelar vilka kan tänkas motivera deras användning i många sammanhang. Sedan de digitala signaturernas funktioner i olika hänseenden, särskilt som substitut för namnunderskrifter, diskuterats förs en intressant diskussion rörande ansvarsfördelningen mellan agerande rättssubjekt när skada uppkommit till följd av att en digital signatur brukats eller på något sätt missbrukats. I samband med digitala signaturer figurerar åtminstone tre olika rättssubjekt: the Certification Authority (CA), som tillhandahåller så kallade nycklar för digital signering och avkodning av dylika signaturer och garanterar signaturernas riktighet, den signerande parten, som använt sig av den digitala signaturen samt den part som förlitat sig på denna signatur. Särskilt diskuteras huruvida CA skall underkastas viss kontroll, främst genom krav på auktorisation, och i vad mån digitala signaturer eljest bör underkastas lagreglering. Författaren framhåller här den elektroniska handelns gränsöverskridande karaktär som ett argument emot att vi i Sverige redan nu bör in-

föra särskild lagstiftning på detta område och intar över huvud taget en försiktig hållning. Klart är emellertid att bristen på reglering av de grundläggande juridiska förutsättningarna för elektronisk handel inverkar hämmande på den fortsatta utvecklingen och att en lagstiftning som löser grundläggande problem nog måste anses i hög grad påkallad.
    Numera är för övrigt de problem som sammanhänger med digitala signaturer mera utförligt belysta i departementspromemorian Ds 1998:14. Digitala signaturer — en teknisk och juridisk översikt. Promemorian ger en översikt över tekniska och juridiska problem och alternativa lösningar i samband med tillskapande och användning av digitala signaturer. Promemorian ligger mycket rätt i tiden om man beaktar det arbete som inom EU pågår med sikte på att tillskapa ett direktiv om elektroniska signaturer. Kommissionen har således låtit ta fram en rapport i ämnet (rapporten avlämnades i juni 1997 och har beaktats i promemorian). Kommissionen har under år 1998 föreslagit ett direktiv om digitala (elektroniska) signaturer (Proposal for a European Parliament and Council directive on a common framework for electronic singatures; Working dokument N° 25/98). Den överväger vidare att föreslå en gemenskapslagstiftning för digitala signaturer, som bör vara genomförd före år 2000.
    Nämnas bör också betänkandet SOU 1996:40. Elektronisk dokumenthantering. Betänkandet innehöll förslag till ett betydande antal lagändringar i syfte att skapade grundläggande juridiska förutsättningar för användningen av elektroniska kommunikationsformer inom myndigheter och domstolar samt inom den privata sektorn. Bland annat föreslogs införandet av en särskild lag om elektroniska förmedlingstjänster samt särskilda regler om användning av elektroniska handlingar och digitala dokument med digitala signaturer och stämplar som ersättning för skriftliga handlingar och skriftliga dokument med namnunderskrifter och myndighets- och företagsstämplar. Dessutom föreslogs vissa ändringar i rättegångsbalken, delgivningslagen, förvaltningslagen, förvaltningsprocesslagen och vissa andra lagar för att möjliggöra eller underlätta användningen av elektronisk kommunikation.

 

Anbud, accept, uppfordran och utbud
Diskussionen rörande anbud och acceptfrist etc. (kapitel 5) avser grundläggande rättstekniska frågor inom avtalsrätten. Här verkar författaren ha svårt med formuleringarna. Hon börjar med att uttala att ”[v]agt formulerade anbud eller erbjudande som riktar sig till allmänheten anses inte bindande, utan betraktas som uppfordran att avge anbud (s. k. utbud…” (s. 46). En uppfordran att avge anbud i juridisk-teknisk mening måste emellertid enligt 9 § avtalslagen uppfylla alla krav för att ett anbud ska föreligga. Därutöver skall det finnas ett förbehåll om att anbudsgivaren

inte blir bunden. Det är därför tveksamt om ett sådant erbjudande som författaren uttalar sig om kan utgöra en uppfordran att avge anbud. Möjligen är också författaren väl snar att jämställa situationen vid elektronisk kommunikation i realtid med muntlig kommunikation (s. 46).
    Vidare uppger författaren något förvånande att den utfyllande regeln om legal acceptfrist i 3 § avtalslagen skulle grundas på ”tanken om att anbudsgivaren underförstått medger anbudsmottagaren en viss betänketid” (s. 47). Hon får det också att framstå som om själva löftesbundenheten till anbudet sammanhänger med denna presumerade medgivna betänketid. Till på köpet jämställer hon anbudsbundenheten med så kallad haltande bundenhet till avtal och förklarar motsatt regel i angloamerikansk rätt med hänvisning till the doctrine of consideration. I själva verket är det ju den så kallade löftesprincipen som i skandinavisk rätt medför löftesgivarens ensidiga anbudsbundenhet, medan avtalsprincipen gäller som huvudregel i angloamerikansk rätt och där får till konsekvens att ett anbud normalt sett inte är bindande. Och regeln om legal acceptfrist är naturligtvis en utfyllande regel i relation till anbudet, vilken snarare grundar sig på vad anbudsgivaren har anledning att förvänta sig än på att denne underförstått skulle ha medgivit någonting speciellt.
    Diskussionen av när och under vilka förutsättningar en accept eller ett annat meddelande har kommit fram till mottagaren (s. 49–51) framstår också som anmärkningsvärt ytlig med hänsyn till problemens verkliga svårighetsgrad. En del intressanta aspekter uppmärksammas dock. Vad som står i avsnitt 5.1 om utbud och rättsverkan av utbud enligt 9 § avtalslagen torde vara felaktigt med hänsyn till vad jag tidigare sagt om innebörden av begreppet uppfordran att avge anbud i denna paragraf. Som en sådan uppfordran duger endast en handling etc., vilken i och för sig uppfyller de krav som ställs på ett anbud men därutöver innehåller ett förbehåll om att erbjudandet inte är bindande för avgivaren. Termen utbud brukar reserveras för sådana erbjudanden som varken utgör bindande anbud eller kvalificerar sig såsom uppfordran att avge anbud enligt 9 § avtalslagen. Författaren nämner här det fallet att en säljare erbjuder varor till allmänheten via sin hemsida på Internet och en köpare gör en beställning som säljaren inte kan eller vill acceptera. Enligt författaren kan säljaren i ett sådant fall vara skyldig att informera köparen om att avtal inte är aktuellt. Detta är i och för sig riktigt. Men en förutsättning för att en sådan plikt skall inträda är att erbjudandet på hemsidan uppfyller de krav som i 9 § avtalslagen ställs på en uppfordran att avge anbud och inte endast utgör ett utbud.

 

Förvanskning
När förvanskning behandlas upprätthålls inte någon klar distinktion mellan förklaringsmisstag — som ju inte alls avser för-

vanskningsfall utan sådana fall då ett meddelande till följd av felskrivning eller annat misstag redan från början har fått ett annat innehåll än vad avgivaren avsåg — och sådana egentliga förvanskningsfall där ett meddelande fått ett ändrat innehåll under överföringen från avgivaren till mottagaren. Läser man det minsta ouppmärksamt får man här intrycket att 32 § första stycket avtalslagen — som skyddar mottagaren om denne varit i god tro om avgivarens förklaringsmisstag — är huvudregel för samtliga fall av förklaringsmisstag och förvanskning, medan 32 § andra stycket avtalslagen — som ju reglerar just förvanskning — behandlar samma frågor och vad gäller tillämpningsområde skiljer sig från första stycket endast genom att det innehåller ”en specialreglering för meddelanden som överförs via bud eller telegrafiskt”. (s. 53 f.) När konsekvenserna av förvanskning diskuteras påstås det att förklaringsmisstag rent praktiskt ofta visar sig ”i ett så sent skede att det inte är meningsfullt att behandla det som en fråga om bundenhet eller ej, t. ex. när den ena prestationen redan fullgjorts” (s. 55). Det skulle därför i stället bli fråga om tolkning av avtalet. Denna ståndpunkt förefaller alldeles för djärv. För avtal förutsätts konsensus, dvs. överensstämmelse mellan viljeförklaringarna anbud och accept. Dessa båda tolkas var och en för sig. Överensstämmer inte deras innehåll följer det av 6 § första stycket avtalslagen att inget avtal föreligger. Om detta upptäcks först viss tid efter avtalsslutet och någon av parterna då har fullgjort sin prestation, kan inte detta i sig leda till att avtal kan anses föreligga. Rättsförhållandet mellan parterna får avvecklas i enlighet med de regler som gäller för återgång i fall då giltigt avtal inte har kommit till stånd. På s. 56 uttalas att det vid ’’partiell förvanskning’’ — vilket torde vara detsamma som förvanskning i vanlig mening vid elektronisk kommunikation — saknas anledning att analogisera till 32 § andra stycket. Som motivering uppges att sannolikheten för att en förvanskning uppstår utan att tydligt framträda som sådan är liten vid elektronisk kommunikation. Konsekvensen av detta uppges vara att en avsändare av ett elektroniskt meddelande i enlighet med huvudregeln i 32 § första stycket står risken för att meddelandet förvanskas. Men 32 § första stycket reglerar inte alls den frågan, utan befattar sig endast med förklaringsmisstag. Frågan kvarstår därför vad som skall gälla om 32 § andra stycket inte anses tillämpligt. Enligt min åsikt — som det ej finns utrymme att närmare utveckla och motivera här — talar dock övervägande skäl för att 32 § andra stycket skall anses analogiskt tillämpligt på elektroniska meddelanden. Under den något besynnerliga rubriken ’’Partiell förvanskning’’ behandlas även frågan vem som ska stå risken för förvanskning av sådana reklamationer som regleras i 40 § avtalslagen och som enligt denna bestämmelse går på mottaga-

rens risk. Här kan noteras att ett tillägg till 40 § avtalslagen om att mottagaren står risken även för förvanskningar av dylika reklamationer har föreslagits i ITutredningens betänkande SOU 1996:40. Elektronisk dokumenthantering. Utredningen framhåller i anslutning till sitt förslag, att det efter ändringen i 40 § motsatsvis skall framgå att avsändaren bär risken för förvanskning av meddelanden som inte omfattas av paragrafen (SOU 1996:40 s. 134). Tydligen menar utredningen att det av motsatsslutet till 40 § skulle följa att avgivaren bär risken för att ett meddelande har kommit fram i förvanskat skick.
    Utredningens slutsats kan emellertid vara korrekt endast när det gäller just den fråga som regleras i 40 §, nämligen risken för att ett förvanskat meddelande inte kommer fram i oförvanskat skick. Med andra ord kan inte avsändaren mot mottagaren, när 40 § ej är tillämplig, åberopa ett meddelande, som förvanskats under överföringen, i det skick som det befann sig i före förvanskningen. Om den föreslagna ändringen genomförs kan däremot ett under överföringen förvanskat meddelande åberopas i sitt ursprungliga oförvanskade skick.
    Av den föreslagna ändringen i 40 § framgår däremot inte att avsändaren bär risken för att ett meddelande har kommit fram i förvanskat skick. Frågan om avgivaren är bunden av ett meddelande i förvanskat skick regleras i 32 § andra stycket avtalslagen eller genom analogi till detta stadgande (eller av den regel som man anser bör gälla i stället ifall man finner att 32 § andra stycket ej bör tillämpas analogiskt) och inte i 40 §. Något motsatsslut till 40 § kan därför inte göras i denna del. Utredningen vill i praktiken ersätta analogin till stadgandet i 32 § andra stycket avtalslagen med en regel som vid automatisk EDI nästan undantagslöst lägger risken för att ett meddelande kommit fram i förvanskat skick på avgivaren. Detta skulle innebära att avgivaren kunde bli bunden av de mest besynnerliga och för honom ytterst oförmånliga avtal. En sådan regel kan knappast motiveras med att det skulle gynna en ökad tillämpning av automatisk elektronisk kommunikation vid avtalsslut om mottagaren av ett sådant meddelande prioriteras på avsändarens bekostnad. I detta syfte skulle en mer nyanserad ansvarsfördelning vara att föredra. Till exempel skulle det kunna införas en regel om att avgivaren inte blir bunden vid förvanskning, men däremot blir förpliktad att ersätta mottagarens negativa kontraktsintresse, ifall den riskfördelning som i gällande rätt följer av 32 § andra stycket inte anses lämplig. Möjligen är det utredningens avsikt att olägenheterna för avgivaren i mer flagranta fall skall avhjälpas med tillämpning av 36 § avtalslagen. Det är emellertid högeligen osäkert om detta stadgande alls skulle kunna tilllämpas i aktuella fall om utredningens uppfattning att ändringen i 40 § utesluter en analogi till 32 § andra stycket blev gällande rätt. Visserligen gäller att ogiltighetsregler är kumula-

tivt tillämpliga och det skulle inte vara förenat med några speciella svårigheter att tillämpa 36 § parallellt med 32 § andra stycket. Men förvanskning är en specialfråga och om lagstiftaren genom lagens utformning klargjort att han vill lösa denna fråga på så sätt att avsändaren är bunden vid det förvanskade meddelandet, är det tveksamt om en så allmänt hållen bestämmelse som 36 § avtalslagen kan rubba på denna ansvarsfördelning.
    Med utredningens utgångspunkt att 32 § andra stycket avtalslagen inte är tillämplig vid elektronisk kommunikation uppkommer inte något problem när det gäller samspelet mellan 32 § andra stycket och 40 § avtalslagen vid sådan kommunikation. Däremot kan sådana frågor tänkas uppkomma vid kommunikation genom telegram eller bud, som omfattas av 32 § andra stycket (den föreslagna ändringen i 40 § är ju generell). Och med den ståndpunkt som här intas — nämligen att 32 § andra stycket är analogiskt tilllämpligt — uppkommer motsvarande frågor även vid elektronisk kommunikation. Problemen torde dock inte vara synnerligen stora. 32 § andra stycket och 40 § avser olika innehåll hos rättshandlingen, dvs. olika rättshandlingar. Det normala är att en förvanskad viljeförklaring inte kan göras gällande enligt 40 § och inte heller är bindande enligt 32 § andra stycket. Att en viljeförklaring blir bestående enligt endera av paragraferna är inte heller iögonfallande.

    Ett åtminstone till synes besynnerligt rättsläge — med alltför många bindande viljeförklaringar — skulle uppkomma först om avgivaren var bunden av sin förklaring i förvanskat skick enligt 32 § andra stycket och samtidigt kunde åberopa rättshandlingen i oförvanskat skick enligt 40 §. Denna situation blir vanligare med utredningens e contrarioslut, eftersom detta får till konsekvens att avgivaren vid automatisk elektronisk kommunikation nästan alltid är bunden av sin viljeförklaring i förvanskat skick. I praktiken förutsätter dock nästan situationen att en rättshandling som före förvanskningen var en reklamation efter förvanskningen har blivit ett löfte, vilket torde vara mycket ovanligt. Någon stor olägenhet är det inte heller att en situation kan uppkomma där en viljeförklaring genom förvanskning förvandlas till två. Mer intressant är den situationen att felaktigheter vid överföringen leder till att en avgiven viljeförklaring mångfaldigas och framkommer som kanske tio likadana förklaringar, vilka samtliga automatiskt accepteras av mottagardatorn.

 

Återkallelse av elektroniska meddelanden
Vid diskussionen om återkallelse av elektroniska meddelanden (kapitel 7) uppmärksammar författaren problemet, att inom ramen för en automatiserad avtalsslutprocess, ett meddelande såsom ett anbud kan föranleda vissa automatiskt initierade åtgärder, vilka inträffar innan mottagaren har tagit del av

meddelandet och det därmed blir oåterkalleligt enligt den vanliga regeln i 7 § avtalslagen. Utan någon mer ingående analys antar författaren här att återkallelse inte kan ske efter det att de automatiska dispositionerna initierats hos mottagaren.
    Huvuddelen av kapitlet om återkallelse ägnas dock åt en något malplacerad diskussion av hur 39 § avtalslagen — som i vissa fall utsträcker den relevanta tidpunkt inom vilken en avtalspart ska ha blivit i ond tro — skall tillämpas på elektroniska meddelanden. Hela diskussionen bygger uppenbarligen på den såvitt jag förstår felaktiga premissen, att 39 § skulle kunna tillämpas för att utsträcka fristen för återkallelsen enligt 7 § avtalslagen.
    39 § är emellertid enligt lagtextens klara ordalydelse tilllämplig endast när ”enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling [är] beroende därav att den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort äga vetskap om visst förhållande eller eljest var i god tro”. Bestämmelsen är med andra ord tillämplig endast när fråga är om avtals ogiltlighet och ond tro är av betydelse för om ogiltighet ska inträda eller inte. Bestämmelser av denna karaktär finns i 11, 19, 20 och 21 §§, 25 § andra stycket, 28 § andra stycket, 29 §, 30 § första stycket, 31 § andra stycket samt 32 och 33 §§ avtalslagen. Däremot är bestämmelsen i 7 §, liksom den i boken berörda regeln i 9 §, av annorlunda karaktär. Dessa bestämmelser rör inte ogiltighetsfrågor utan mekanismen för avtalsslut. Och i 7 § är det inte ond tro som är av betydelse, utan återkallelsen som sådan — vilken endast behöver komma mottagaren till handa för att beakats. Någon grund för att anta att 39 § skulle kunna tillämpas analogiskt finns knappast heller. Däremot kan bestämmelsen indirekt få betydelse i vissa situationer där en återkallelse kan göra mottagaren uppmärksam på till exempel ett förklaringsmisstag och därigenom försätta honom i ond tro om misstaget vid en tidpunkt då återkallelsen inte får verkan som sådan enligt 7 § men den onda tron likväl kan åberopas enligt 32 § första stycket och 39 §. Frågan om möjligheterna att uppfylla formkrav genom elektroniska handlingar eller digitala dokument är praktiskt viktig och teoretiskt intressant. Den behandlas dock i denna framställning ytterst kortfattat. Detsamma gäller avtalen om formerna för elektronisk kommunikation, såsom TEDIS-avtalet och reglerna om standardavtal vid elektronisk handel. Något mer utförligt behandlas konsumentperspektivet, medan det sista kapitlet om elektroniska bevis är bokens utan jämförelse mest ingående. Här diskuteras särskilt det elektroniska bevismedlets särart i jämförelse med pappersdokument. En slutsats blir att det elektroniska dokumentet varken är självständigt eller unikt och att det lätt kan förfalskas på ett sådant sätt att kopian är omöjlig att skilja från originalet. Ett särskilt argument som framförs vid sidan av tradi-

tionella synpunkter, såsom att bevisbördan bör placeras på den part som har bäst möjligheter att säkra och föra bevis rörande rättsfaktumet i fråga, är att det från samhällelig synpunkt är ändamålsenligt att skapa trovärdighet för den elektroniska informationsteknologin och att detta kan påverka bevisbördans placering eller beviskravets styrka.

 

Avslutande synpunkter
Hultmarks bok om elektronisk handel och avtalsrätt är lättläst och ger en mycket kortfattad och komprimerad översikt av de flesta någorlunda betydelsefulla frågor som uppkommer i samband med elektroniska avtalsslut. Att boken som framkommit innehåller en del i mina ögon mindre väl genomtänkta påståenden och över huvud taget ger intryck av att ha tillkommit i en hast, hindrar därför inte att den är av stort värde för den som vill ha en snabb introduktion till ämnesområdet eller få en överblick över den aktuella utvecklingen. Inte sällan föreslås också lösningar på problemen och anförs argument för dessa. Därmed kan boken även vara till nytta för den som söker analysera, bedöma eller argumentera i tvister rörande elektroniskt kommunicerade rättshandlingar.
Bert Lehrberg