JOHNNY HERRE, Konsumentköplagen. En kommentar. Under medverkan av Jan Ramberg. Norstedts Juridik AB, Stockholm 1999,
563 s.
JOHNNY HERRE,Konsumentköplagen. En översikt. Norstedts Juridik AB, Stockholm 1998, 128 s.

 

Vem är lämpligast att skriva en lagkommentar — den som under år har arbetat med ett lagförslag, ofta under intensiva diskussioner med juristkolleger, eller den som utan något ansvar för dess innehåll bedömer den med en utomstående jurists relativt oförvillade blick? Generellt går det förstås inte att uttala sig om detta; det finns exempel på både lyckade och mindre lyckade framställningar av båda slagen. Allmänt kan i alla fall sägas, att risken för missförstånd och förbiseenden nog är betydligt mindre i det förra fallet. De flesta som sysslat tillräckligt länge med en lag kan oavsett juridiskt djupsinne skriva ihop en habil kommentar av nytta för praktiker, dominerad av lämpliga klipp ur motiven vid sidan av översikter av lagens uppläggning. Å andra sidan är det naturligt om författaren har svårt att frigöra sig från resonemangen i kommittéer och departement, vare sig han stannat kvar inom lagstiftningsarbetet eller nu ägnar sig åt annat. Det är klart att en kommittésekreterare eller departementssakkunnig som inte fått igenom sina lösningsförslag kan ta en senkommen revansch genom att ägna sig åt sakkunnig kritik, eller han kan senare uppfatta att han sett alltför ytligt på frågorna när lagförslaget utar-

betades;1 då kan han diskutera dem på ett mera självständigt sätt. Men det är nog inte så värst ofta detta händer. För en författare utan sådan bakgrund i lagstiftningsarbetet blir arbetet i allmänhet mera krävande. Men med tillräcklig kunnighet och vidsynthet kan han anlägga ett bredare perspektiv utan intryck från detaljdiskussioner vid lagens tillkomst och ibland skapa verk av en högre kvalitet — i varje fall från rättsvetenskaplig och ofta även från praktisk synpunkt. Ett exempel på kommentarer av denna senare typ är Jan Rambergs digra arbete Köplagen av 1995, under medverkan av Johnny Herre, och dennes här anmälda kommentar, där i sin tur Ramberg medverkat — i vilken omfattning är oklart. Herre, som i fortsättningen anges som författaren, är redan tidigare känd som specialist på området; bl. a. har han skrivit en mycket uppskattad doktorsavhandling, Ersättningar i köprätten — särskilt om skadeståndsberäkning (1996), som dock mest rörde sig på de kommersiella köpens område. Hans nya stora arbete ger en ingående belysning av konsumentköplagstiftningen; en

 

1 Ett exempel är anmälarens arbete Skadestånd vid myndighetsutövning I–II, delvis präglat av eftertankens kranka blekhet.

SvJT 1999 Anm. av Johnny Herre, Konsumentköplagen 703 förkortad version, kallad Konsumentköplagen — en översikt, behandlar samma frågor i läroboksform. Jag återkommer till den.
    Det råder som bekant en utpräglad prejudikatbrist beträffande konsumentköplagen; mål på detta område kommer ju sällan upp i högre instans (jfr 49 kap. 12 § och 54 kap. 8 § 3 RB), och den publicerade praxis som förekommer härrör mestadels från allmänna reklamationsnämnden. Yttranden från detta håll refereras ofta tämligen utförligt i kommentaren och har naturligtvis stort intresse i sammanhanget, inte minst som en konkretisering av problemen på rättsområdet. Men det är svårt att finna klara linjer i detta material, och det har självfallet inte samma tyngd som domstolsavgöranden i högre instans. Desto större vikt kan man vänta att kommentarens uttalanden kommer att få, och det förtjänar de väl. Såvitt jag kan finna är de präglade av stor sakkunskap — vilket ju i och för sig inte är så överraskande med tanke på författarens (eller författarnas) bakgrund — och ett balanserat omdöme. Också i övrigt tycks relevant material från tiden efter lagens tillkomst i allmänhet ha beaktats. Att någon hänsyn inte tagits till 1998 års miljöbalk och en del följdlagstiftning är ingen större brist — det gäller ganska perifera frågor.2

 

 

2 Jfr s. 228 f., där bl. a. den nu upphävda lagen 1985 om kemiska produkter och vissa upphävda författningar diskuteras. Möjligen kunde det ha haft sitt intresse att se hur den s. k. produktvalsprincipen (2 kap. 6 § miljöbalken) inverkar i dessa

sammanhang; kan den kanske påverka påföljderna när näringsidkaren säljer varor vilkas egenskaper kan ifrågasättas från hälso- och miljösynpunkt?

Konsumentköplagen brukar väl i allmänhet liksom köplagen betraktas som en tämligen välgjord lagstiftningsprodukt, där en rad framstående jurister medverkat utan större brådska; motiven har ett gott anseende, fast naturligtvis inte jämförligt med förarbetena i 1905 års köplag. Kommentaren behandlar dem visserligen utförligt och lojalt men med viss skepsis och pekar ganska ofta på situationer där man inte utan vidare bör rätta sig efter dem. I de allra flesta fall kan man instämma med kritiken. Ett allmänt problem vid tillämpningen av konsumentköplagen är i vilken utsträckning man skall analogt tillämpa köplagen, som ju i första hand siktar på kommersiella förhållanden. Konsumentköplagen är ju mindre omfattande, och reglerna har även frånsett detta ibland fått en något avvikande formulering, som enligt den välmenande lagstiftaren skall göra denna lagstiftning mera lättfattlig för allmänheten. I vilken utsträckning skall man låta de konsumentvänliga tankegångarna slå igenom och avvika från köplagens lösning? Kommentaren återger konsekvent köplagens regel om samma fråga parallellt med konsumentköplagens bestämmelse, vilket belyser skillnaden på ett pedagogiskt vis, och återkommer regelbundet till frågan om en likformig tillämpning är motiverad. Svaren varierar; någon gång kan man tveka om inte

704 Litteratur SvJT 1999 ståndpunkten är något sträng mot konsumenten, i vart fall om man anlägger traditionella synpunkter på konsumentskyddet.
    Några exempel kan nämnas. Regeln i 58 § köplagen innebär, att en köpare som hindras fullgöra köpet i tid har ett strikt skadeståndsansvar mot säljaren om han inte lämnar meddelande till denne att han hindras fullgöra köpet i rätt tid. Denna regel vill författaren tillämpa analogt vid konsumentköp (s. 417 f.), något som verkar svårförenligt med de låga krav som lagen i andra sammanhang ställer på en konsument; han kan ha åtskilliga acceptabla ursäkter för sin underlåtenhet. På liknande sätt skulle bestämmelsen i 57 § 2 st. köplagen tilllämpas analogt när konsumenten eftersätter skyldigheten att medverka till köpet t. ex. genom att hämta eller ta emot varan — en förpliktelse som inte uttryckligen angetts i konsumentköplagen. Resultatet skulle bli att de stränga reglerna om kontrollansvar gällde om konsumentens kontraktsbrott (se s. 426). Också här kan man undra om ståndpunkten är så rimlig; kontrollansvaret är ju en omstridd ansvarsform när inte ansvaret framgår av en uttrycklig lagbestämmelse,3 och det kunde motivera en viss försiktighet när man överväger att analogivis ålägga en konsument något sådant.
    En liknande hållning visar kommentaren när det gäller analog tillämpning av regeln i 56 § köplagen, att vid successiv leverans ett dröjsmål med betalning ger säljaren hävningsrätt även i fråga om senare delleveranser, om det inte saknas anledning att anta att hävningsgrundande dröjsmål kommer att upprepas; bevisbördan ligger på konsumenten, och den kan emellanåt vara svår att fullgöra. Enligt kommentaren (s. 433 ff.) synes det vara klart att samma stränga regel skall tillämpas som i kommersiella förhållanden.

 

3 Jfr Hellner, Speciell avtalsrätt II:2 (3 uppl. 1996) s. 198 med hänvisningar.


    En speciell situation, där kommentaren direkt tar avstånd från förarbetenas konsumentvänliga inställning, är när köparen-konsumenten före riskens övergång skadar den sålda varan exempelvis vid provning. Enligt motiven skulle då konsumenten visserligen kunna göra gällande felpåföljder trots att han själv orsakat felen i varan men å andra sidan bli skadeståndsskyldig på grund av vårdslöshet — onekligen ett ganska komplicerat system. I kommentaren framhålls emellertid, att en sådan begränsning av ansvaret inte är rimlig; konsumenten borde ha ett strikt ansvar för skadan på varan (s. 264 f.). Om en köpare råkar få en knuff av någon annan kund eller snubblar i lokalen och på detta vis exempelvis en provad klänning rivs sönder, skulle hon alltså visserligen kunna häva köpet — i den mån något avtal alls har slutits — men i alla fall bli ersättningsskyldig för klänningen. En sådan avvikelse från det culpaansvar som i alldagliga sammanhang brukar gälla för privatpersoner verkar i varje fall inte självklar.

SvJT 1999 Anm. av Johnny Herre, Konsumentköplagen 705 Inte minst när lagstiftningen hänvisar till en skälighetsbedömning kunde det verka naturligt att ta särskild hänsyn till konsumentköplagens allmänna inställning. Till en del är denna dock något ambivalent; framför allt i fråga om regeln i 34 §, att säljarens skadeståndsansvar kan jämkas om det är oskäligt betungande, går den ifrån den intresseavvägning som annars brukar ske i konsumentsammanhang. Regeln var visserligen ingen nyhet när den togs in i lagen; lagstiftaren har, till synes utan större betänkligheter, överfört den från konsumenttjänstlagen av 1985, där den hade samma innehåll (34 §). Avsikten var i båda fallen att skydda mindre företagare, som på grund av lagens tvingande regel inte kunde friskriva sig från ansvaret. Hur som helst stämmer det inte helt med lagstiftarens hållning i andra sammanhang, att man här låter hänsyn till näringsidkaren gå ut över den skadelidande konsumentens intresse. Kommentaren går emellertid ännu något längre: där förordas att regeln tillämpas beträffande aktiebolags skadeståndsansvar på samma sätt som när det gällde fysiska personer — inte som enligt motiven bara undantagsvis och för mindre familjeföretag drivna i aktiebolagsform (se s. 353). Även om ståndpunkten kan vara befogad vid tillämpning av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen, verkar den mera dubiös när man vet att den alltid går ut över en privatperson.4

— När det gäller konsumentens skadeståndsansvar på grund av kontraktsbrott enligt 41 § konsumentköplagen avvisar författaren däremot en analog tilllämpning av jämkningsregeln i 70 § 2 st. köplagen. I stället hänvisas till bestämmelsen i 6 kap. 2 § skadeståndslagen, som dock lär ge begränsade möjligheter till att få skadeståndet nedsatt i detta läge.5

 

 

4Jfr om dessa frågor Bengtsson i Festskrift till Anders Agell s. 51 ff.


    En liknande inställning framträder i diskussionen om regeln rörande ”skälig” ersättning för nytta, när varan återgår efter hävning (44 § 1 st. konsumentköplagen). Enligt kommentaren skulle man då, i strid med vissa motivuttalanden och ett avgörande av Allmänna reklamationsnämnden, inte beakta att kontraktsbrottet medfört olägenheter och besvär för konsumenten; argumentet är framför allt att enligt lagens uppbyggnad det saknar betydelse om avtalsbrott från den ena eller andra sidan har föranlett hävningen (se s. 447 f.). Det skall inte förnekas, att författaren i alla dessa fall framför goda skäl för sin ståndpunkt, och jag vill inte direkt ta avstånd från hans uttalanden. Men en läsare bör hålla i minnet, att han nog har en något mindre konsumentvänlig inställning än lagstiftaren, möjligen beroende på en principiell skepsis mot de konsekvenser som tvingande regler till konsumentens fördel kan medföra ur marknadsekonomiskt perspektiv (jfr hans reflexioner s. 57 ff.). För egen del menar jag, att oavsett sådana hänsyn det är ganska svårt att

5 Se s. 416 — Jfr Bengtsson, a. a. s. 69.

706 Litteratur SvJT 1999 komma ifrån de allmänna värderingar som ligger bakom konsumentlagstiftningen.
    En betydligt kortare behandling av dessa frågor har Herre gett i läroboken Konsumentköplagen — en översikt. Det är en lättläst och pedagogisk framställning, som bör vara väl lämpad som läsning för juris studerande och andra studenter med några juridiska förkunskaper. Boken innehåller inga som helst hänvisningar till litteratur, förarbeten eller rättspraxis, bara till lagparagrafer. Meningen är enligt förordet att den skall fungera som översikt över och lärobok om lagen; den intresserade hänvisas till den större kommentaren. Jag sätter nog i fråga om man bör gå fullt så långt i en strävan att att befria en lärobok från allt onödigt stoff; alla läsare har väl inte den större boken till hands, och trots en mängd belysande exempel kan en student ha stor nytta och kanske även någon glädje av att se vilka problem som faktiskt framträtt i praxis och hur man då har bedömt dem. Man kan också diskutera, om inte det kunde haft ett värde med flera utblickar utanför konsumentköpens område. Hänvisningarna till köplagen är många, och olikheterna mot lösningarna i denna lag förklaras ofta (fast långtifrån alltid); men det kunde nog ha haft sitt intresse med en jämförelse med andra avtalsförhållanden, framför allt andra typer av konsumentavtal.
    Men allt detta kan nog ses som frågor om tycke och smak; också en lärobok som väsentligen koncentrerar sig på en viss avtalstyp kan fungera väl till och med inom juristutbildningen, om den läses samtidigt med framställningar med ett större perspektiv — t. ex. Hellners arbeten om speciell avtalsrätt — eller om sammanhangen med allmänna kontraktsrättsliga principer behandlas vid föreläsningar eller seminarier. Och i varje fall i kurser med mindre ambitioner bör en lärobok av denna typ passa utmärkt. Allt som allt är det mycket värdefulla bidrag som Herre nu har gett till både den praktiskt inriktade och den pedagogiska litteraturen på rättsområdet. Man får hoppas att han inte tröttnat på kommentarskrivandet, som knappast är den mest inspirerande typen av rättsvetenskapligt författarskap; det finns åtskilliga andra lagar inom den centrala kontraktsrätten, exempelvis konsumenttjänstlagen, som skulle behöva en lika ingående och sakkunnig behandling.
Bertil Bengtsson