Sammanslagning av idrottsföreningar

 

 

Av universitetslektor BJÖRN LINDQUIST

Sammanslagning av idrottsföreningar sägs ofta ske genom fusion.
Fusionsförfarandet är dock inte tillämpligt på sammanslagningar av ideella föreningar. Istället måste en förening gå i likvidation och överföring göras av överskottet av likvidationen till den andra föreningen.
Genomföres sammanslagningen på ett felaktigt sätt finns risk för ekonomisk förlust för en eller flera borgenärer. Dessa förluster kan enskilda styrelseledamöter i den upplösta föreningen få ersätta. Fråga är om dessa risker för borgenärsförluster kan minimeras med en begränsad lagstiftning om ideella föreningar.

 

1. Utgångspunkter
Åstorps FF bildades 97-12-02 genom en ”sammanslagning” av Nyvångs GIF och Åstorp IF. I samband med sammanslagningen fick några spelare tävlingslicens för andra klubbar än Åstorps FF. Åstorps FF ansåg, att de spelare som tidigare innehaft licens för Nyvångs GIF och Åstorp IF genom sammanslagningen automatiskt skulle inneha licens för Åstorps FF. Åstorps FF överklagade därför beslutet om licensieringen. Skånes Fotbollförbund stödde Åstorps FF:s uppfattning i ett utlåtande i ärendet. Svenska Fotbollförbundets Tävlingskommitté avslog dock klubbens framställning. Fotbollförbundets styrelse och Riksidrottsnämnden1 lämnade därefter Åstorps FF:s besvär utan bifall.
    Skånes Fotbollförbund grundar sitt utlåtande på att sammanslagningen genomföres i form av en fusion. Uppgående förening överföres som en helhet till den nya föreningen. Detta, menar man, skulle innebära, att även medlemmarna och deras spelarelicenser automatiskt överföres. De beslutande instanserna har i större eller mindre uttalad omfattning grundat sina beslut på att den uppgående föreningen måste likvideras och att vad som överföres är den positiva behållningen av likvidationen. Riksidrottsnämnden2 säger om medlemskapet i denna situation:

 

”Medlemskap i en förening, lika väl som en förbindelse att spela för en viss förening, skall enligt nämndens mening ses som ett avtal. När de båda gamla föreningarna genom beslut den 2 december 1996 upphör att finnas till som juridiska personer (avtalspar-

1 Riksidrottsnämnden kan sägas vara en idrottens egen ”högsta domstol”. 2 Riksidrottsnämndens protokoll 98-04-22 § 1.

ter) kan tidigare medlemmar/spelare varken vara bundna till respektive nedlagd förening eller automatiskt tillhöra den nya föreningen. Först genom en ny uttrycklig viljeförklaring kan medlemmen/spelaren bli bunden till den nya föreningen.”

 

Samgående mellan idrottsföreningar är inte helt ovanligt. Hur det tekniskt genomföres eller vilka förfaranden som kan användas är sällan föremål för diskussion eller formell prövning. Som visas nedan kan inte fusion användas överhuvudtaget vid sammanslagning av ideella föreningar. Vad betyder detta för de samgåenden mellan föreningar som föreningarna själva kallar för fusion? Kan vid en likvidation en annan juridisk person överta helheten eventuellt inklusive medlemmar?3 Denna artikel diskuterar denna typ av frågor kring sammanslagning av idrottsföreningar. Nedan behandlas begreppet fusion och hur begreppet bestämts i lag. Artikelns senare delar diskuterar samgående genom likvidation. Särskilt uppmärksammas borgenärssituationen men också vilken betydelse likvidation/samgående har för föreningens medlemmar.

 

2. Fusion
Ordet fusion anses allmänt uttrycka ett närmare samarbete/samgående mellan två eller flera företag. En mera precis uppfattning om vad fusion innebär finns för det mesta inte. Inom den företagsekonomiska litteraturen betecknar fusion ett samarbete, där företagen bildar en ekonomisk enhet genom att det ena företaget skaffar sig kontroll över det andra vanligen genom att förvärva aktiemajoriteten. I dessa fall kvarstår rättsligt sett de olika juridiska personerna.4 Ibland användes ordet i juridisk litteratur för att uttrycka sammanslagning av juridiska personer. Då sammanslagning tekniskt kan genomföras på olika sätt, kan en sådan användning av begreppet leda till missuppfattningar. Sammanslagningen kan genomföras genom att den uppgående juridiska personen upplöses genom likvidation och tillgångar och eventuellt vissa skulder överföres till den övertagande organisationen. Den uppgående organisationen kan istället överföras genom det förfarande som rättsligt i Aktiebolagslagen, 1975:1385, (ABL) och i Lagen om ekonomiska föreningar, 1987:667, (LEF) kallas för fusion. Genom denna överföring upphör den uppgående organisationen utan att något likvidationsförfarande behöver iakttagas. För att skilja de båda förfarandena åt betecknas stundtals det första för en oäkta och det senare för en äkta fusion.

 

3 Däremot lämnas den komplicerade situationen, att en sektion från en förening går upp i en annan förening, utanför denna genomgång. 4 Smiciklas Martin: Fusion enligt ABL 14:8 — en skatte-, bolags- och redovisningsrättslig studie. (Handelsrättslig skriftserie nr 8 1993) s. 16.

Den äkta fusionen kommer i denna artikel att kallas för fusion. Övriga typer av samgående via likvidation kommer att kallas för just samgående. Fusionen är speciell på så sätt, att den uppgående organisationens skulder kan överföras utan att någon särskild överenskommelse med enskilda borgenärer krävs.5 Huvudregeln enligt svensk rätt är att ett sådant borgenärsbyte ej kan ske. Ett undantag till en sådan för tredje man väsentlig regel kan inte parterna avtala om. Undantaget måste komma till uttryck i en lagregel. Ovan konstaterades att sådana regler enbart finns i ABL och LEF. Detta betyder, att fusion är enbart möjlig mellan aktiebolag inbördes, ekonomiska föreningar inbördes samt enligt LEF mellan en ekonomisk förening och ett av den ekonomiska föreningen helägt aktiebolag. Trots att fusion alltså inte kan beröra ideella föreningar och därigenom inte kan beröra dagens idrottsföreningar, finns det anledning att översiktligt beskriva fusionsförfarandet och vad det betyder för de samgående föreningarna och för i övrigt berörda personer.
    Fusionen kan genomföras som en absorption eller som en kombination. I första fallet överlåtes föreningen eller aktiebolaget till en annan existerande förening respektive ett annat existerande aktiebolag. I andra fallet bildas en ny organisation, förening respektive bolag, till vilken ett par andra föreningar eller aktiebolag överlåtes. Skillnader i förfarandet i det ena eller andra fallet är små. Nedan tages enbart upp de delar av förfarandet som har intresse för frågan om samgående mellan idrottsföreningar.
    Grundläggande för en fusion mellan aktiebolag är den mellan bolagen upprättade fusionsplanen. I denna plan anges bl. a. vilken ersättning aktieägarna skall få t. ex. i form av aktier i det övertagande bolaget. Fusionsplanen motsvaras vid en fusion mellan ekonomiska föreningar av ett fusionsavtal. Dessa båda dokument innehåller grundläggande villkor för fusionen.
    I det överlåtande bolaget skall aktieägarna på bolagsstämma rösta om fusionen i form av fusionsplanen antages. För ett antagande krävs 2/3 majoritet såväl bland de avgivna rösterna som av de på stämman företrädda aktierna. Motsvarande regler för fusion mellan ekonomiska föreningar säger, att fusionen måste godkännas av antingen ett föreningsmöte där samtliga är överens eller av två på varandra följande stämmor, där beslutet på den andra stämman fattats med 2/3 majoritet.6 Medlem som inte samtyckt till fusionen har rätt att lämna föreningen oavsett andra regler i stadgarna.7 Genom rätten att när som helst sälja sina aktier har en

 

5 Nial Håkan/Johansson Svante: Svensk Associationsrätt i huvuddrag 6:e uppl. (Norstedts Juridik 1995) s. 312. 6 Enligt LEF 12:4 kan strängare bestämmelser finnas i stadgarna. 7 LEF 12:4 2 st.

aktieägare, som är emot fusionen, praktiskt sett samma möjlighet att ”lämna organisationen”.
    Borgenärernas rätt skyddas genom att varje enskild borgenär till den överlåtande organisationen fått en möjlighet att stoppa fusionen, om han inte får betalt eller får betryggande säkerhet för sin fordran. Reglerna är utformade så att registreringsmyndigheten, vad gäller fusion mellan aktiebolag, eller domstol, vad gäller fusion mellan ekonomiska föreningar, kallar på kända och okända borgenärer. Borgenärerna skall få information om fusionen och om deras möjligheter att bestrida ansökan om fusionen. Ansökan skall bestridas före en angiven dag annars anses borgenären ha medgivit ansökan.
    Vid fusion mellan aktiebolag skall även borgenärerna till den övertagande organisationen kallas, om inte revisorerna i sitt yttrande över fusionsplanen förklarat att fusionen inte innebär någon fara för dessa borgenärer.8 Själva fusionsförfarandet genomföres i nära kontakt med registermyndigheten respektive domstol. Anledningen till detta är till stor del hänsyn till borgenärerna i det överlåtande bolaget respektive föreningen. Först sedan borgenärsfrågorna har ordnats upp på sätt ovan beskrivits, kan fusionen genomföras. Fusionen genomföres genom att den registreras i aktuellt register. Även denna del av förfarandet genomföres alltså genom en myndighets beslut.
    En fusion blir på detta sätt ett offentligt förfarande. Olika intressenter har lätt att följa gången av förfarandet och intressebevakningen underlättas.

 

3. Likvidation
3.1 Allmänt
Trots att begreppet fusion juridiskt endast kan användas om sammanslagningar som berör aktiebolag eller ekonomiska föreningar använder man många gånger ordet fusion även när det gäller sammanslagningar mellan ideella föreningar, vilka på ett eller annat sätt slår samman sina verksamheter. Samgående mellan juridiska personer och fusion är för många två olika uttryck för samma sak. Inte blir det lättare att hålla isär begreppen, när samgåendet mellan ideella föreningar kan ske på sätt som motsvarar de båda fusionssätten; absorption och kombination. I det första fallet går en förening upp i en annan redan existerande förening, i det andra går två eller flera föreningar upp i en nybildad. När det gäller ideella föreningar är det dock fråga om, att de föreningar, som skall upphöra, måste likvideras och att överskottet av likvidationen överföres till en annan förening.

 

 

8 ABL 14:16 1 st.

3.2 Likvidationsbeslutet
Hur går detta samgående till sett ur den uppgående föreningens synvinkel? Föreningen skall alltså uppgå i en annan existerande förening och detta kan endast ske genom likvidation. Beslut om att föreningen skall upphöra fattas av föreningsstämman i enlighet med stadgarna. Det kan betyda antingen beslut på en föreningsstämma med kvalificerad majoritet eller beslut på två föreningsstämmor eventuellt med kvalificerad majoritet på det sista. Saknas regler i stadgarna, är det troligt att ett stämmobeslut med absolut majoritet är tillräckligt.9 När likvidationsbeslutet är fattat, skall föreningen avvecklas. Skulder skall betalas, eventuellt skall tillgångar realiseras. Det sistnämnda beror på hur överskottet skall användas. Om det inte framgår av stadgarna hur ett eventuellt överskott skall användas, får den föreningsstämma, som tar det avgörande likvidationsbeslutet, bestämma detta. Man kan då bestämma, att egendomen överföres till den övertagande föreningen. Framgår det däremot av stadgarna hur överskottet skall användas, måste stämman rätta sig efter denna bestämmelse. Detta kan påverka samgåendet mellan föreningarna. Föreskrives i stadgarna att överskottet skall användas till något annat ändamål, kan det vara nödvändigt att ändra stadgarna så att överskottet kan överföras till den andra föreningen, innan beslutet om likvidation fattas. Man skulle också kunna tänka sig att föreningen, innan den går i likvidation, fattar beslut om att överföra tillgångarna eller ett uträknat överskott av tillgångarna till den organisation man ska gå upp i. Ett sådant beslut måste stå i överensstämmelse med stadgarnas bestämmelser om föreningens ändamål. Skulle man föra över så mycket av tillgångarna, att det resterande inte räcker för att täcka skulderna, finns en risk för att föreningen sätts i konkurs och att det överförda beloppet återvinnes i konkursen.
    Fattas beslut som inte överensstämmer med stadgarna antingen det gäller likvidation, stadgeändring eller beslut om att överföra resurser, kan beslutet klandras av en eller flera medlemmar. Beslutet kan angripas antingen inom idrottsrörelsen genom att överklagas till det specialidrottsförbund föreningen tillhör och vidare till Riksidrottsnämnden eller genom att gå till domstol och begära att beslutet upphäves beroende på formella felaktigheter.
    Vad gäller beslut om likvidation och om ändring av stadgarna fattas beslutet av föreningsstämman. Detta framgår ofta av stadgarna. I t. ex. Normalstadgar för idrottsförening stadgas i 8 och 9 §§, att dessa beslut skall fattas av ”årsmöte”. Med årsmöte måste i Normalstadgarna menas föreningsstämma, då alla föreningstämmor i stadgarna kallas för årsmöte; ordinarie eller extra. Frågor om likvidation och stadgeändringar gäller associationens bestånd och identitet. Detta bör i en demokratisk organisation bestämmas av

9 Nial/Johansson s. 320.

medlemmarna.10 Styrelsen har däremot fått föreningsstämmans uppdrag att sköta de förvaltande uppgifterna. Dessa förvaltande uppgifter inkluderar medelsförvaltningen. Styrelsen skall sköta föreningens ekonomi på bästa möjlighet sätt för föreningen mot bakgrund av föreningens syfte. Denna ekonomiska skötsel kan även innebära att till annan överföra en del av föreningens tillgångar. När syftet med överföringen är att förändra förutsättningarna för föreningen och dess verksamhet ryms däremot inte åtgärden inom styrelsens förvaltningsuppdrag. En sådan medelsanvändning torde kräva beslut av föreningsstämman.
    Inte minst i de föreningar där stämman kan bestämma om likvidation genom ett enda beslut, finns en uppenbar risk att medlemmarna ångrar sig. Vad gäller samgående mellan idrottsföreningar där den ena föreningen skall likvideras och verksamheten sedan fortsätta i en annan förening, är det lätt att tänka sig en sådan situation. Vid den föreningsstämma där likvidationsbeslutet fattas är stämningen positiv. Sammanslagningen presenteras som framtidsinriktad. Verksamheten i den övertagande klubben följer värderingar och uppläggning som varit styrande även i den klubb som skall likvideras. I denna positiva anda fattas likvidationsbeslutet. Senare menar åtskilliga medlemmar, att de fått information som ändrar bilden av den övertagande föreningen. Medlemmarna vill därför ta ett nytt beslut, där likvidationen återtages. Frågan regleras vad gäller ekonomiska föreningar i LEF 11:17 1 st.

 

”Om en förening har trätt i likvidation på grund av föreningsstämmans beslut, kan stämman sedan revisorerna har avgett yttrande besluta att likvidationen skall upphöra och föreningens verksamhet återupptas. Ett sådant beslut får dock inte fattas, om det finns anledning till likvidation på grund av denna lag eller stadgarna eller om utskiftning har ägt rum.”

 

Är denna bestämmelse analogt tillämplig på ideella föreningar? Beroende på olikheterna i syfte mellan ekonomiska och ideella föreningar bör analogier göras med stor försiktighet. Reglerar en bestämmelse ekonomiska frågor finns dock visst utrymme för analog tillämpning. Vad gäller övriga frågor har självbestämmandet i en ideell förening ett påtagligt större utrymme än i en ekonomisk förening.
    Huvudfrågan i LEF 11:17 1 st. gäller medlemmarnas möjlighet att bestämma över föreningen även efter ett likvidationsbeslut. Bestämmelsen ger medlemmarna rätten att disponera över likvidationsbeslutet och därigenom återta beslutet. Det är inte troligt, att

 

10 Se Hemström Carl: Organisationernas rättsliga ställning 4:e uppl. (Norstedts 1988) s. 55 f.

medlemmarna i en ideell förening har ett mindre bestämmande i denna fråga.
    LEF 11:17 1 st. anger dock undantag till detta bestämmande. Föreningsstämman kan inte återta likvidationsbeslutet om likvidationsanledning föreligger enligt stadgarna. Stadgarna, som är den avtalade grunden för föreningen och dess verksamhet och som medlemmarna endast kan ändra på i förväg bestämt sätt11 på föreningsstämman, är ledande i denna fråga även för ideella föreningar. Men min uppfattning är, att det är mycket ovanligt med en bestämmelse i stadgarna som förhindrar en föreningsstämma att återta ett likvidationsbeslut och att detta undantag därför inte har någon praktisk betydelse.
    Ytterligare undantag i LEF 11:17 1 st. stadgar att likvidationsbeslutet inte kan återtagas, om det finns anledning till likvidation på grund av bestämmelse i LEF. Aktuella bestämmelser är LEF11:3–4. Dessa s. k. tvångslikvidationsanledningar har till stor del med förutsättningarna för registrering av en ekonomisk förening att göra. Har antalet föreningsmedlemmar gått ner under lagstadgat minimiantal, föreligger inte längre en ekonomisk förening. Finns inte längre någon registrerad behörig styrelse eller bedrivs föreningen uppenbarligen inte på ett sätt som motsvarar förutsättningarna för registreringen, föreligger inte heller någon ekonomisk förening. I dessa fall skall organisation likvideras. De ideella föreningarna kan inte registreras. Bedömningen huruvida en ideell förening föreligger göres först, när det är juridiskt relevant att göra denna bedömning. Skulle en sådan bedömning visa att organisationen inte uppfyller de förutsättningar som i praxis krävs för att en ideell förening skall föreligga, får de, som rättshandlat för en sådan organisation, personligt ansvar mot tredje man. Möjligen är ansvaret solidariskt med dem som varit med och bestämt om åtgärden och därför kan sägas ha gett de handlande behörighet att handla även för deras räkning. Likvidationskravet vad gäller ekonomiska föreningar har i dessa situationer ersatts med ett personligt ansvar vad gäller ideell föreningar.
    Slutligen sägs i LEF 11:17 1 st. att likvidationsbeslutet inte kan återtas, om utskiftning har ägt rum. Denna punkt behandlar inte föreningsinterna förhållanden. Utskiftningen innebär att egendom lämnat föreningen och överlämnats till enskilda medlemmar eller, som i fallet med samgående av idrottsföreningar, till den övertagande föreningen. Den, som mottagit egendom i tron att han har rätten till egendomen, har som huvudregel ingen skyldighet att

 

11 “Med hänsyn till likvidationens ändamål torde inte heller stadgarna, annat än möjligen i undantagsfall, kunna ändras under likvidationsförfarande.” Mallmén Anders: Lagen om ekonomiska föreningar. 2:a uppl. (Norstedts Juridik 1995) s. 394.

återlämna den. Det verkar vara en given punkt, där föreningens identitet upphör. Utan tidgare ägda tillgångar kommer inte verksamheten att kunna fortsätta på samma sätt som tidigare. Risken är ju dessutom, att utomstående inte uppmärksammar, att föreningen inte längre har egna tillgångar. Inte minst denna risk för tredje man leder till att det verkar rimligt att tillämpa denna gräns för möjligheten att återta ett likvidationsbeslut även när det gäller ideella föreningar.
    Praktiskt sett betyder detta att en föreningsstämma kan återta ett likvidationsbeslut ända fram till den tidpunkt då föreningens egendom börjar utskiftas. Vad gäller samgåendet mellan två eller flera idrottsföreningar får man dock uppmärksamma ytterligare en sak. Föreningarna har slutit ett avtal om samgåendet. Föreningsstämman godkänner detta samgåendeavtal i anknytning till likvidationsbeslutet antingen uttryckligt eller genom det konkludenta handlande som ligger i likvidationsbeslutet. Genom att återta likvidationsbeslutet bryter man mot samgåendeavtalet. Eventuellt kan detta resultera i ett skadeståndskrav från övriga involverade föreningar.
    Eventuellt kan det föreligga en viss oenighet om vad som krävs av föreningsstämman för att den skall kunna återta likvidationsbeslutet. Enligt Nial/Johansson torde det i en ideell förening krävas att föreningsstämman beslutar att avbryta likvidationsförfarandet med samma majoritet som krävs för att sätta föreningen i likvidation.12 I propositionen till LEF13 sägs vad gäller ekonomiska föreningar, att det räcker med enkel majoritet för att avbryta likvidationen. Nial/Johansson redovisar inga överväganden för den framförda åsikten. Man kan förmoda, att den frihet föreningen anses ha att själv reglera hur beslut om likvidation skall fattas bör även anses omfatta beslut om avbrytande av likvidation. Och likvidationsbesluten bör majoritetsmässigt fattas efter samma regler. Klart är att om frågan regleras i föreningens stadgar så gäller stadgarna. Det torde vara så ovanligt, att sådan reglering finns, att situationen inte behöver beaktas. Regler som principiellt ändrar medlemmarnas situation och ställning har en särställning genom att dessa regler ofta ändras enbart efter beslut med kvalificerad majoritet. Detta gäller framför allt beslut om likvidation och stadgeändring. Fråga är om beslut om avbrytande av likvidationen tillhör samma grupp regler. Medlemmarna vill i detta senare fall endast återgå till tidigare förhållanden. Medlemmarna ger uttryck för denna nya åsikt en relativt kort tid efter det ursprungliga likvidationsbeslutet. Den yttre gränsen för att ångra sig är ju att detta sker innan utskiftning äger rum.

 

12 S. 332. 13 Prop. 1986/87:7 s. 300. Se också Mallmén s. 425 f.

Jag har svårt att se, att dessa beslut kan kräva kvalificerad majoritet, om inte stöd för detta finns i stadgarna.

3.3 Likvidationsförfarandet
Meningen med likvidationen är för det första att fastlägga vilka tillgångar och vilka skulder organisationen har, för det andra att realisera så mycket av egendomen att skulderna kan regleras och slutligen att reglera skulderna och fördela kvarvarande egendom i enlighet med bestämmelserna i stadgarna. Att fastställa vilka tillgångar en idrottsförening har kan ge bevissvårigheter i vissa fall. Medlemmarna kan själv ha inköpt t. ex. olika träningsredskap. När föreningen skall upphöra eller gå upp i en annan förening, vill dessa medlemmar ha det som de anser är deras egendom. I flersektionsföreningar händer det, att sektionsmedlemmarna anser, att de tillsammans har rätt att förfoga över den egendom de använt i sektionens verksamhet. Om egendomen kan anses anskaffad av de medel som tillförts sektionen genom föreningsstyrelsens budgetbeslut, föreligger inget juridiskt problem. Egendomen ifråga är föreningens egendom. Har egendomen inköpts av pengar som medlemmarna samlat in genom ”egen” verksamhet, blir det en bevisfråga om föreningen eller gruppen av medlemmar skall anses ha rätt till egendomen. Många gånger har inköpet en sådan anknytning till föreningen,14 att föreningen måste anses som egendomens ägare.
    Skulderna skall regleras. I normalfallet innebär detta, att de skall betalas. Man får realisera så mycket av tillgångarna, att detta är möjligt. Räcker inte tillgångarna kan likvidationen komma att övergå i en konkurs. Samgåendeavtalet med annan förening får i ett sådant fall inte så stor betydelse. Möjligen kan överenskommelse om personligt samarbete fortfarande gälla.15 Men skulderna kan regleras på annat sätt. Man kan avtala om gäldenärsbyte. Mellan övertagande förening och uppgående förening å ena sidan och borgenären å andra sidan avtalas, att övertagande förening skall överta upplåtande förenings rättigheter och skyldigheter mot borgenären vad gäller ett preciserat skuldförhållande. Borgenären, vars rätt är beroende av vem han har rätt att kräva, måste alltså på detta sätt vara avtalspart och godta partsbytet.
    Det är en spridd missuppfattning inom idrotten, att den ursprunglige gäldenärens ansvar upphör genom ett gäldenärsbyte som enbart är avtalat mellan den gamle gäldenären och den, som är tänkt att bli, ny gäldenär.

 

14 Insamlingen är gjord i föreningens namn, syftet sades vara att förbättra träningen för några av föreningens aktiva, inköpet gjordes i föreningens namn, egendomen har förvarats och använts tillsammans med övrig föreningsägd egendom, föreningen har stått för underhåll och reparationer av egendomen etc. 15 Beträffande samgåendets betydelse för medlemmarna se nedan.

Rodhe behandlar gäldenärsbyten i sin bok Obligationsrätt.16 Han fastslår som huvudregel17 att den ursprunglige gäldenärens förpliktelse inte upphör utan borgenärens samtycke. Detta samtycke kan lämnas på olika sätt. Förutom uttryckligt givet samtycke, som ofta är en del av ett avtal mellan parterna, kan också samtycket ligga i åtgärder borgenären företar sig. Rodhe nämner bl. a. den situationen att borgenären medverkar till att den nye gäldenären påtar sig ansvaret och situationen där borgenären gör sin rätt gällande mot den nye gäldenären. För samgåendesituationerna har det sista fallet intresse. En borgenär upptäcker, när han kräver den ursprunglige gäldenären, att denne har uppgått i en annan förening. Istället för att undersöka möjligheterna att kräva den ursprunglige gäldenären riktar han kravet mot den övertagande föreningen. Genom att göra kravet rättsligt gällande mot den övertagande föreningen, har han godkänt denna som gäldenär. Han kan därefter inte kräva den tidigare gäldenären eller någon representant för den föreningen.
    Det som praktiskt händer i åtskilliga fall är att den upplåtande föreningen överför alla tillgångar till den övertagande föreningen mot att den övertagande påtar sig ansvar för alla förpliktelse som åvilar den upplåtande föreningen. Man kallar det fusion och tror sig ha rätt att agera på detta sätt. Borgenärerna är överhuvudtaget inte involverade i samband med dessa överföringar. I många fall är de helt ovetande om vad som händer. När en borgenär senare försöker kräva den nu ”fusionerade” föreningen, får borgenären reda på vad som hänt. Han hänvisas till den övertagande föreningen. Betalar denna förening kravet torde saken praktiskt sett vara utagerad. Men skulle den övertagande föreningen ha fått en försämrad ekonomi efter att den påtagit sig gäldsansvaret, så att den nu inte kan fullgöra kravet, är frågan vem borgenären kan kräva.
    Att rättsligt kräva den förening som övertagit gäldsansvaret skulle innebära att borgenären godkänner gäldenärsbytet i efterhand. Det är ju inte givet att borgenären har något intresse att göra det. Har inte föreningen kunnat betala, när den blir krävd, finns risk för att föreningen kommer att gå i konkurs. Borgenären får undersöka vilken ställningen kravet får i en sådan konkurs. Borgenären kan å andra sidan framställa kravet mot den ursprunglige gäldenären. Föreningen har faktiskt upphört genom uppgåendet i den övertagande föreningen. Enligt Nial18 upphör en ekonomisk förening, när slutredovisningen framlagts på stämman. Samma sak torde enligt Nial gälla för ideella föreningar. Man kan inte vara säker på att någon stämma hålles efter tillgångar och

 

16 Rodhe Knut: Obligationsrätt (Norstedts Juridik 3:e tryckningen 1994) 55 och 56 §§. 17 S. 642 ff. 18 Nial/Johansson s. 335.

skulder överförts till den övertagande föreningen. Själva tidpunkten för överlämnandet torde därför vara den då den uppgående föreningen upphör.19 Även om föreningen kan anses ha upphört kan likvidationsförfarandet komma att fortsätta. Om associationens ekonomiska förhållanden inte helt och hållet har avvecklats, fortsätter likvidationen så att detta kan ske. Nial åberopar lagstöd för detta vad gäller handelsbolag, aktiebolag och ekonomiska föreningar. Beroende på att det gäller en ekonomisk fråga av betydelse för tredje man, har jag svårt att se att den inte skulle regleras på motsvarande sätt för ideella föreningar.
    Det skulle alltså vara möjligt att fortsätta likvidationen av den uppgående föreningen. Beroende på det nya krav som nu framställes av någon borgenär kan eventuellt egendom som utlämnats till någon annan i likvidationen återlämnas till gäldenären. Ett sådant återlämnande borde åtminstone vara möjligt, när som i här aktuellt fall en annan förening övertagit all egendom och alla skulder. Praktiskt sett kan man ju fråga sig om ett sådant försök att återfå egendom leder till, att borgenären får betalt. Om den övertagande föreningen inte kan betala skulden ifråga, när den först krävdes, så finns troligen inte någon nettobehållning från den uppgående föreningen att återföra.
    Detta hindrar inte att möjligheten att fortsätta likvidationen kan vara intressant ur en annan synvinkel, nämligen vad gäller föreningsstyrelsens ansvar.20 Frågan gäller om enskilda styrelseledamöter kan göras ansvariga för att en borgenär i detta fall inte får betalt för sitt krav.
    En ideell förenings borgenärer anses ha små möjligheter att kräva ersättning för indirekt skada av enskilda styrelseledamöter. Nial konstaterar i ett avsnitt som behandlar aktiebolag och ekonomiska föreningar,21 att ersättning skulle kunna tänkas om ”associationen i strid med borgenärsskyddsreglerna verkställt olaga utbetalning...och därigenom försvagat associationens ställning och äventyrat borgenärernas rätt.” Nial påpekar också att enligt ledande prejudikat22 föreligger endast orsakssamband mellan handling och skada för borgenären om bolaget genom handlingen blivit insolvent eller om insolvensen förvärras genom handlingen. Detta visar att enskilda styrelseledamöter i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening har ett begränsat ansvar i dessa situationer. Det har hävdats att styrelseledamöterna i en ideell förening, rimligen beroende på verksamhetens art i den ideella föreningen,

 

19 Vid fusion upphör den uppgående föreningen, då fusionen registreras. 20 Likvidationen genomföres i en ideell förening av styrelsen. Enligt Nial/Johansson s. 329 kan dock särskilda personer utses att genomföra likvidationen. Deras ansvar i hithörande frågor kan jämföras med styrelseledamöternas. 21 A. a. s. 347. 22 NJA 1979 s. 157 (krav mot aktiebolag).

måste ha ett mindre omfattande ansvar. Utan grund i lag eller praxis har man spekulerat om, att ansvaret endast omfattar följder av brottslig gärning.
    Utan att kunna visa att ansvaret är begränsat på detta sätt, kan man förmoda att det, förutom det krav på orsakssamband som påpekats ovan, krävs någon form av skadeuppsåt för att en enskild styrelseledamot skall bli skadeståndsskyldig mot någon av föreningens borgenärer.
    Sammanfattningen av ovan förda resonomang verkar vara att den största möjligheten för borgenären i den uppgående föreningen att få betalt är att kräva den övertagande föreningen.

 

3.4 Medlemskap och anställda
Riksidrottsnämnden påpekade i sitt ovan åberopade beslut23 att medlemskap i en förening och överenskommelser att idrotta för en viss förening vilar på ett avtal mellan individen och föreningen ifråga. När föreningen har gått i likvidation och därigenom upphört gäller inte avtalet längre. För att ett partsbyte skall äga rum, så att den uppgående föreningen skall ersättas av den övertagande, krävs ett godkännande av den enskilde medlemmen, som alltså är avtalets andra part.
    Vad gäller avtalet mellan föreningen och medlemmen är avtalet speciellt på det sättet, att man menar, att föreningen ensidigt kan ändra villkoren för avtalet genom att ändra föreningens stadgar.24 Denna ändringsmöjlighet motsvaras av medlemmens möjlighet att lämna föreningen. De ändringar av stadgarna, som föreningen med bindande verkan för medlemmarna kan företa, begränsas av vad medlemmarna av uppgifter om ändamål eller verksamhet haft anledning att förvänta sig.25 Detta begränsar åtminstone bundenheten till verksamhet i den förening, där personen är medlem. Någon automatisk överflyttning till den övertagande föreningen behöver inte accepteras av medlemmarna.
    Denna diskussion kan föras även för de medlemmar, som är aktiva i t. ex. en fotbollsförening utan att vara anställda. Den licens, som spelaren måste ha för att kunna spela för en viss förening, ses också som ett avtal mellan föreningen och spelaren. Upphör föreningen att existera binder inte licensen spelaren längre.
    För de medlemmar som också är anställda idrottsmän kommer medlemskapet i skuggan av anställningsavtalet. Idrottsmännen är anställda på viss tids kontrakt. För att idrottsmannen i ett sådant fall skall ha rätt att säga upp kontraktet i förväg krävs i allmänhet

 

23 Se under 1. Utgångspunkter. 24 Se Lindquist Björn: Allmän avtalsrätt och idrott i Handelsrättslig skriftserie nr 13 1998 s. 151 och där åberopat Varbergs TR mål FT 170/95 (ej överklagat). 25 Nial Håkan: Svensk Associationsrätt i huvuddrag 3:e uppl (Norstedts Juridik 1985) s. 32. Observera att avsnittet utgått i senare upplagor.

ett grovt kontraktsbrott av arbetsgivaren. Så länge den ursprunglige arbetsgivaren kan identifieras kan man alltså tänka sig att anställningskontraktet fortsätter att gälla enligt avtalade villkor. När arbetsgivaren däremot upphört genom en likvidation, är arbetstagaren inte längre bunden av avtalet. För två idrottsföreningar, som skall gå samman genom att den ena föreningen går i likvidation och de positiva resultatet av likvidationen skall överföres på den andra föreningen, betyder detta, att de anställda idrottsmännen i den uppgående föreningen övergår till den övertagande föreningen, om idrottsmännen tecknar nytt avtal med den övertagande föreningen.
    Om de båda organisationerna istället hade varit aktiebolag, hade samgåendet kunnat ske genom en fusion. Verksamheten i det ena bolaget hade då överflyttats till det andra bolaget. Vad gäller arbetstagares skydd i sådana situationer, regleras detta i EU-rådets direktiv 77/187/EEG ”om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter”. Att fusion omfattas av regleringen framgår av artikel 1. Direktivet skyddar arbetstagarens rätt till fortsatt anställning på oförändrade villkor. EGdomstolen har fastslagit, att ”direktivet inte hindrar att arbetstagaren motsätter sig en överföring av anställningsavtalet och sålunda avstår från det skydd som direktivet tillerkänner honom”. Även en anställd med viss-tids-förordnande kan på detta sätt bringa anställningsavtalet att upphöra i förtid. Då svensk idrott till en mindre del kan komma att organiseras i aktiebolag, kan denna följd av en fusion mellan idrottsaktiebolag vara värd att uppmärksamma.

 

4. Avslutande kommentar
Ovan har visats i hur hög grad myndigheter medverkar vid ett fusionsförfarande. I de flesta fall finns också inslag av myndighetsmedverkan i likvidationsförfarande. Beslutas om likvidation i ett företag oavsett associationsform skall beslutet antecknas i registret. När likvidationen genomförts skall företaget strykas. Vad gäller ideella föreningar finns inget register. Beslutet att gå i likvidation syns i sig inte utåt. För övriga associationer skall uttrycket ”i likvidation” intas i firman. Ingenting talar för att inte samma krav ställs på en ideell förening.
    Trots att likvidationsförfarandet som huvudregel innebär myndighetsmedverkan, kan likvidationen i en ideell förening genomföras utan sådan medverkan. Om man kan genomföra likvidationen utan inblandning av myndigheter eller annan utomstående, är det eventuellt inte så konstigt, om man tror sig kunna genomföra en fusion på samma sätt. Artikeln visar, att styrelseledamöter, som missuppfattar eller inte uppmärksammar regler om fusion och lik-

vidation i dessa sammanhang, eventuellt kan få ett ekonomiskt ansvar gentemot de borgenärer, som förlorar på att reglerna inte iakttogs. I och med idrottens kommersialisering ökar trycket på idrotten att ha effektivast möjliga organisation och att bygga upp en ekonomisk verksamhet som ger en förutsättning för idrottsliga framgångar. Bristen på ett vägledande regelsystem för hur detta kan göras leder till ovan påpekade risker för rättsförluster för föreningar och andra idrottsorganisationer. Artikeln visar, att en begränsad lagstiftning om ideella föreningar skulle kunna medverka till att avsevärt minska dessa risker.