Europadomstolens domar — andra kvartalet 1999

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”Europadomstolen”) har under andra kvartalet 1999 meddelat följande domar:1

 

1. Chassagnou m. fl. mot Frankrike (dom 29.4.1999)
Enligt en lag från 1964 har i Frankrike bildats kommunala och interkommunala jaktföreningar i syfte att reglera jakten på vilda djur. Markägare, vilkas fastigheter understiger vissa arealer, kan tvingas att bli medlemmar av sådana föreningar, och en följd av medlemskapet är att deras fastigheter ingår i gemensamma kommunala jaktområden, inom vilka alla medlemmar av respektive jaktförening har rätt att jaga.
    Klagandena i detta mål var ett antal markägare som enligt 1964 års lag hade tvångsanslutits till jaktföreningar. De gjorde gällande att skyldigheten att ställa sin mark till förfogande för jakt stred mot deras rätt till respekt för äganderätten enligt artikel 1 i första tillläggsprotokollet till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (i det följande kallad ”konventionen”). De framhöll att de inte själva jagade, att de av etiska skäl var motståndare till jakt och att de därför inte heller önskade att andra skulle jaga på deras mark.
    Europadomstolen konstaterade att klagandenas rätt att använda sin egendom hade inskränkts genom de angivna åtgärderna men att denna inskränkning kunde anses tjäna det allmänna intresset av att organisera jaktverksamheten och vårda viltbeståndet. Emellertid utgjorde tvånget för klagandena, som var små markägare, att ställa sin mark till förfogande för att tredje man skulle få jaga på marken i strid med klagandenas på moraliska överväganden grundade övertygelse en oproportionerlig inskränkning i deras rätt som markägare, vilken enligt Europadomstolens uppfattning inte var förenlig med andra stycket i artikel 1 i tilläggsprotokollet. Europadomstolen fann därför, med 12 röster mot 5, att det förelåg ett brott mot denna artikel.
    Europadomstolen ansåg dessutom att lagreglerna i fråga var diskriminerande såtillvida som stora markägare hade möjlighet att få

1 Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff., 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff. samt 1999 s. 67 ff. och 581 ff.

sina fastigheter undantagna från gemensam jakt, medan små markägare saknade denna möjlighet. Enligt domstolens uppfattning, som på denna punkt antogs med 14 röster mot 3, hade därför klagandenas rättigheter kränkts även såvitt avsåg artikel 14 i konventionen (förbud mot diskriminering) i förening med artikel 1 i första tilläggsprotokollet.
    I målet uppkom också frågan om skyldigheten att ingå i en jaktförening stred mot artikel 11 i konventionen, som skyddar rätten till föreningsfrihet. Europadomstolen konstaterade i detta hänseende att jaktföreningarna, trots att de upprättats enligt lag och inte enligt privaträttsliga avtal, omfattas av artikel 11. Domstolen ansåg att skyldigheten att ingå i dessa föreningar utgjorde ett ingrepp i den genom artikel 11 skyddade negativa föreningsfriheten. Ingreppet hade stöd i lag och kunde också anses tjäna ett legitimt ändamål enligt punkt 2 i artikel 11. Emellertid fick det enligt Europadomstolens mening anses vara fråga om en oproportionerlig inskränkning i föreningsfriheten, när personer, på sätt som skett i detta fall, tvingas ingå i en förening och som en följd härav ställa mark till förfogande för en verksamhet som strider mot deras personliga övertygelse. Domstolen fann därför, med 12 röster mot 5, att även artikel 11 hade kränkts. Av samma skäl som i fråga om äganderätten ansåg Europadomstolen även ingreppet i föreningsfriheten vara diskriminerande, eftersom distinktionen mellan små och stora markägare inte hade en godtagbar grund. Med 16 röster mot 1 fann domstolen därför att även artikel 14 i förening med artikel 11 i konventionen hade överträtts.

 

2. Aquilina mot Malta (dom 29.4.1999)
Klaganden Aquilina arresterades den 20 juli 1992 som misstänkt för ett sexuellt övergrepp. Han inställdes den 22 juli 1992 inför en magistratsdomare, varvid anklagelsen lästes upp för honom. Han bestred anklagelsen och begärde genom sin försvarare att bli frigiven. Han uppmanades då att inge en ansökan om att bli frigiven mot borgen, vilket han gjorde. Denna ansökan översändes till åklagaren för yttrande, och sedan sådant yttrande avgivits, beslöt en annan magistratsdomare den 31 juli 1992 att frige Aquilina.
    Frågan i målet var om Aquilina, på sätt som krävs enligt artikel 5:3 i konventionen, efter sin arrestering hade utan dröjsmål inställts inför en domare eller annan ämbetsman med domsmakt.
    Europadomstolen fann att inställelsen inför en magistratsdomare två dagar efter arresteringen fick anses ha skett utan dröjsmål. Däremot ansåg Europadomstolen att denne magistratsdomare inte hade haft tillräckliga befogenheter för att uppfylla kraven i artikel 5:3. Han hade visserligen, enligt vad den maltesiska rege-

ringen uppgivit i målet, haft möjlighet att besluta om frigivning ifall han fann att anklagelsen inte utgjorde laglig grund för arrestering, men detta var inte tillräckligt enligt artikel 5:3. Enligt denna bestämmelse krävs att domaren i fråga skall på grundval av rättsliga kriterier värdera de olika omständigheter som talar för eller mot ett frihetsberövande och besluta om frigivning om det inte finns tillräckliga skäl för frihetsberövandet. I förevarande fall hade magistratsdomaren inte varit behörig att göra en prövning av sådan omfattning och att med ledning härav besluta om frigivning. Artikel 5:3 hade därför inte respekterats.

 

3. T.W. mot Malta (dom 29.4.1999)
Klaganden T.W. arresterades den 6 oktober 1994 som misstänkt för sexualbrott och inställdes följande dag, den 7 oktober 1994, inför en magistratsdomare. Han bestred brott. Den 10 oktober 1994 begärde T.W. att bli frigiven mot borgen. Denna begäran avslogs samma dag av en annan magistratsdomare. Den 25 oktober 1994 frigavs T.W.
    Frågan i målet var densamma som i det under punkt 2 refererade fallet Aquilina. Europadomstolen fann sålunda att T.W. visserligen hade utan dröjsmål inställts inför en domare men att denne inte hade haft en tillräckligt vidsträckt behörighet för att uppfylla kraven i artikel 5:3. Denna bestämmelse hade därför kränkts.

 

4. Bladet Tromsø och Stensaas mot Norge (dom 20.5.1999)
Bladet Tromsø är en daglig tidning, och klaganden Stensaas var dess utgivare vid den tid som är av intresse i detta mål.
    Odd Lindberg tjänstgjorde under omkring en månad 1988 som sälfångstinspektör ombord på fartyget M/S Harmoni. Bladet Tromsø publicerade flera artiklar om Lindbergs inspektionsverksamhet och dessutom en intervju med Lindberg, i vilken han anklagade vissa säljägare för brott mot gällande föreskrifter om säljakt. I en rapport som Lindberg avgav till fiskeriministeriet anklagade han vissa besättningsmedlemmar för grymhet vid dödande av sälar och för brott mot gällande föreskrifter. Ministeriet beslöt att rapporten tills vidare inte skulle offentliggöras. Bladet Tromsø hade emellertid kommit över rapporten och publicerade först vissa uttalanden som Lindberg gjort och därefter rapporten i dess helhet. De publicerade uppgifterna föranledde en livlig debatt om säljakten i Bladet Tromsø och i andra medier.
    Besättningsmedlemmarna på Harmoni väckte ärekränkningstalan mot Bladet Tromsø och Stensaas, varvid de yrkade skadestånd och ”mortifikasjon” av vissa uttalanden i Lindbergs rapport som hade publicerats av Bladet Tromsø. Nord-Troms herredsrett biföll delvis yrkandet om ”mortifikasjon” och utdömde skadestånd, som

skulle betalas till största delen av Bladet Tromsø och till en mindre del av Stensaas. Domen överklagades utan framgång till Høyesterett.
    Bladet Tromsø och Stensaas klagade vid Europadomstolen över att herredsrettens dom utgjorde ett brott mot deras yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att den norska domen innefattade ett ingrepp i klagandenas yttrandefrihet, att ingreppet var föreskrivet i lag och att det hade det enligt artikel 10:2 legitima ändamålet att skydda andras rykte och rättigheter. Frågan var emellertid om ingreppet kunde anses vara nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. I detta hänseende fann Europadomstolen att publiceringen i Bladet Tromsø hade varit ett led i en omfattande debatt om säljakten, som var en fråga av betydande allmänt intresse. Detta måste emellertid avvägas mot besättningsmännens intresse av skydd för deras ära och rykte och deras rätt att behandlas som oskyldiga så länge domstol inte hade funnit dem skyldiga till brott.
    Europadomstolen framhöll att de uppgifter om sälfångsten som publicerats i Blad Tromsø hade hämtats från Lindbergs rapport, och frågan var därför om tidningen hade varit skyldig att före publiceringen söka kontrollera att uppgifterna var riktiga. Av betydelse härvidlag var å ena sidan arten av de uppgifter som lämnats och hur nedsättande dessa kunde anses vara för besättningsmännen samt å andra sidan om tidningen haft anledning att utgå från att Lindbergs rapportering om förhållandena varit korrekt. Domstolen fäste vikt vid att Lindbergs anklagelser gällt klandervärt beteende men inte av speciellt allvarligt slag och att de varken varit riktade mot hela besättningen eller mot någon viss identifierad medlem av besättningen. Vidare var det fråga om en officiell rapport, och innehållet av en sådan rapport skall normalt inte före publicering behöva kontrolleras av pressen. Fiskeriministeriet, som hade mottagit och hemligstämplat rapporten, hade inte heller vid den aktuella tiden uttryckt tvivel om dess innehåll utan hade tvärtom uttalat att det var möjligt att olovlig jakt hade förekommit. Tidningen hade därför haft anledning att tro att rapportens innehåll var i sak korrekt, och besättningsmedlemmarnas intresse av att skyddas mot kränkande uttalanden var inte tillräckligt starkt för att uppväga det allmänna intresset av att tidningen skulle kunna bidra till en debatt i en fråga av stort allmänt intresse inte bara på det lokala utan också på det nationella och internationella planet. Ingreppet mot tidningen och dess utgivare var därför inte proportionerligt utan utgjorde en kränkning av deras rätt enligt artikel 10 i konventionen. Denna konklusion antogs av domstolen med 13 röster mot 4.

5. Rekvényi mot Ungern (dom 20.5.1999)
Klaganden Rekvényi var polisofficer och generalsekreterare i polisernas oberoende fackförening. Enligt en ändring i den ungerska författningen, som antogs 1993, föreskrevs att de som tillhörde de väpnade styrkorna, polisen eller säkerhetstjänsten inte hade rätt att ansluta sig till något politiskt parti eller att bedriva någon form av politisk verksamhet. Polisernas oberoende fackförening väckte talan vid Författningsdomstolen under påstående att författningsändringen stred mot polisernas konstitutionella rättigheter, men denna talan avvisades av Författningsdomstolen under hänvisning till att domstolen inte var behörig att upphäva en bestämmelse i författningen.
    Rekvényi hävdade inför Europadomstolen att förbudet för honom som polisofficer att bedriva politisk verksamhet stred mot hans rätt enligt artikel 10 i konventionen till yttrandefrihet och att förbudet för honom att ansluta sig till ett politiskt parti kränkte hans genom artikel 11 i konventionen skyddade rätt till föreningsfrihet. Han gjorde slutligen gällande att han i båda dessa hänseenden var utsatt för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.
    När det gällde artikel 10 fann Europadomstolen att förbudet mot deltagande i politisk verksamhet var tillräckligt tydligt för att uppfylla kravet i artikel 10:2 i konventionen att inskränkningar i yttrandefriheten skall vara föreskrivna i lag. Förbudet måste ses mot bakgrund av att Ungern höll på att ombildas från ett totalitärt samhälle till en pluralistisk demokrati. Inskränkningen fick därför anses tjäna de legitima ändamålen att skydda nationell och allmän säkerhet och att hindra oordning. Mot bakgrund av de historiska erfarenheterna kunde det också anses angeläget i Ungern att skydda polisen mot partipolitisk påverkan. Med hänsyn härtill och till att vissa handlingar som gav uttryck för politiska åsikter och preferenser var tillåtna i Ungern utan hinder av det principiella förbudet fann Europadomstolen att inskränkningen kunde anses vara proportionerlig och därmed nödvändig i ett demokratiskt samhälle, varför det inte förelåg något brott mot artikel 10.
    När det sedan gällde artikel 11 i konventionen erinrade Europadomstolen om att denna artikel uttryckligen hänvisar till lagliga inskränkningar i polismäns föreningsfrihet. I förevarande fall fanns ett klart lagstöd för inskränkningen, och på samma sätt som när det gällde artikel 10 kunde denna inskränkning anses tjäna legitima intressen och vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Europadomstolens konklusion, som antogs med 16 röster mot 1, var därför att artikel 11 inte blivit kränkt.
    Europadomstolen fann vidare att de skäl som föranlett en särbehandling av polismän i förhållande till andra medborgare såvitt gällde deras yttrandefrihet och föreningsfrihet var sådana att det

inte heller var fråga om en diskriminerande behandling i strid med artikel 14 i konventionen.

 

6. Ogur mot Turkiet (dom 20.5.1999)
Klagande i målet var Sariye Ogur, vars son Musa Ogur hade dödats av turkiska säkerhetsstyrkor den 24 december 1990 medan han arbetade som vaktman vid en gruva i sydöstra Turkiet. Enligt turkiska regeringens påstående hade händelsen inträffat efter det att en gendarmerienhet hade varit utsatt för ett väpnat angrepp. Musa Ogur, som misstänktes för samröre med PKK, hade, enligt vad regeringen uppgav, träffats av ett varningsskott som avlossats mot honom sedan gendarmerna bibringats uppfattningen att han försökte fly. Sariye Ogur menade däremot att hennes son hade skjutits ihjäl utan varning. Hon gjorde gällande att Turkiet i detta hänseende hade brutit mot artikel 2 i konventionen, som skyddar rätten till livet.
    I detta mål företogs genom tre ledamöter av Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna en bevisupptagning i Turkiet. Vid sin värdering av bevisningen i målet fann Europadomstolen att det inte fanns belägg för att säkerhetsstyrkorna vid tillfället hade utsatts för en attack och att bevisningen inte heller gav vid handen att de avlossat varningsskott. Det var dessutom enligt domstolens mening osannolikt att det var ett varningsskott som hade träffat Musa Ogur i halsen och dödat honom. Om skottet verkligen hade varit avsett som varning, måste det ha avlossats med grov oaktsamhet. Våldsanvändningen mot Musa Ogur hade därför inte varit proportionerlig och kunde inte anses ha varit absolut nödvändig, vilket enligt artikel 2 i konventionen är ett villkor för att våld som leder till döden skall vara förenligt med konventionen. Med 16 röster mot 1 fann domstolen därför att Musa Ogur hade dödats i strid med artikel 2 i konventionen.
    I artikel 2 i konventionen ingår också ett krav på att det, i fall då någon dödats genom våldsanvändning, skall göras en effektiv undersökning i syfte bl. a. att identifiera och bestraffa gärningsmännen. I det aktuella fallet fann Europadomstolen stora brister i den utredning som företagits. Ingen fullständig obduktion hade gjorts och inte heller någon ballistisk undersökning. Ingen av gendarmerna hade förhörts, och den ansvarige utredningsmannen hade själv varit en gendarmeriofficer och hade således tillhört samma militära gruppering som de säkerhetsstyrkor vilkas beteende han var satt att undersöka. Utredningen hade vidare genomförts utan varje insyn från Musa Ogurs anhöriga, och beslutet att inte väcka åtal hade inte tillställts Sariye Ogurs advokat med påföljd att Sariye Ogur hade berövats möjligheten att överklaga detta beslut. Europadomstolen konkluderade därför att det även i fråga om utred-

ningen av omständigheterna kring Musa Ogurs död hade förelegat ett brott mot artikel 2 i konventionen.

 

7. Övriga avgöranden
Av mindre allmänt intresse är i allmänhet Europadomstolens avgöranden i frågan om en rättegång pågått under alltför lång tid för att uppfylla kravet i artikel 6:1 i konventionen på att såväl civila rättigheter och skyldigheter som anklagelser för brott skall prövas inom skälig tid. Fyra sådana avgöranden har meddelats under andra kvartalet 1999, och i samtliga fall fann Europadomstolen att det förelåg brott mot artikel 6:1. Avgörandena avsåg följande mål: a) Ledonne (No. 2) mot Italien (dom 12.5.1999). Målet gällde ett brottmålsförfarande avseende åtal för försvar av fascismen, och handläggningen hade pågått i nästan fem år. b) Saccomanno mot Italien (dom 12.5.1999). Målet gällde en ärekränkningsprocess som pågått i omkring sju år. c) Caillot mot Frankrike (dom 4.6.1999). Målet gällde ett jorddelningsförfarande som pågått i mer än sex år. d) Nunes Violante mot Portugal (dom 8.6.1999). Målet gällde ett arbetsrättsligt förfarande som pågått i mer än nio år och som vid tidpunkten för Europadomstolens dom ännu inte hade avslutats.