Svensk rätt vid millennieskiftet1

 

Av professor em. STIGSTRÖMHOLM

Rätten och dess handhavare har aldrig åtnjutit någon bred popularitet. Det finns inte många mänskliga svagheter och dårskaper som inte någon gång tillskrivits juristerna och de lagar, domar och utslag som utgör deras arbetsprodukter. Men åtminstone två ting har rättens handhavare veterligen aldrig beskyllts för: att alltför ängsligt och påpassligt lyssna till hjulen på tidens obarmhärtigt framrusande tunga vagn och att tillåta sig att hemfalla åt lyriskt känslomässiga betraktelser. Tvärtom brukar juristerna regelmässigt beskyllas för att alls inte bekymra sig om tidens flykt och tingens föränderlighet, och lika ofta klandras de för att sky varje känsloyttring och i stället odla en knastrande torr saklighet i tal och skrift.
    Allt detta gör juristerna till dåliga sekelskiftesjubilanter och millennieskiftescelebranter. När man efter att ha tagit del av samtida beskrivningar av de ståtliga festligheter och den högstämda retorik varmed det nu avslutade 1900-talet hälsades i det oscariska Sverige förväntansfullt öppnar volymen för år 1900 av den då 75-åriga Svensk författningssamling i hopp om att finna någon högstämd proklamation eller åtminstone några ord av manande eftertanke från en patriarkalisk och ännu from överhet, finner man som SFS nr l en text med rubriken ”Kungl. Generalpoststyrelsens kungörelse angående rätt för en extra länsman vid Holmsund med flera platser inom Vesterbottens län att för postförsändelse i tjensteärende begagna tjenstefrimärke och tjenstebrefkort, gifven Stockholm den 10 januari 1900”.
    Denna gråvädersbuttra och fattigmansprosaiska pliktuppfyllelse i det lilla saknar inte sin storhet. Om det rätta nu verkligen är evigt, som Tegnér hävdar och som vi — åtminstone de flesta av oss, trots alla tysta reverenser för den världsliga makten och de rättänkandes intellektuella censur — ändå gärna i någon mening vill tro, då omfattar rimligtvis denna rättens tidlöshet också rättstillämpningen i dess ringaste och blygsammaste yttringar, såsom de tjänsteärenden för vilkas bestridande en extra länsman i Holmsund behövde tillgång till tjänstefrimärken.
    I litteraturen och de sköna konsterna mäter man sedan gott och väl hundra år tiden inte längre i trettioåriga generationer utan i årtionden. En rättsordning med de yttre och inre egenskaper som kännetecknar en sådan i vår del av världen är ovillkorligen produkten av en utveckling som tar ofantligt mycket längre tid än något årtionde i anspråk och som därför heller inte kan ändras i sina väsentliga delar

 

1 Anförande i Svea hovrätt vid plenum den 10 januari 2000.

utan ett arbete, som visst inte sammanfaller enbart med officiella och formella besluts- och arbetsprocesser utan måste äga rum på många plan, mogna och prövas under lång tid. Därför kan ett århundrade kanske vara ett ganska lämpligt mått att nyttja om man vill ta ett par steg tillbaka från bilden och försöka se den i dess sammanhang, jämföra och något litet begripa.
    Ett millennium är i gengäld ett alltför ohanterligt stycke tid för meningsfull diskussion i jämförande syfte. De omgivande, begränsande och bestämmande förutsättningarna för rättsordningen är i många viktiga hänseenden alltför vitt skilda vid en så lång periods början och vid dess slut. Det betyder inte att kontinuiteten skulle vara upphävd i fråga om principer och idéer. En dag i mitten av 1970-talet besöktes den juridiska fakulteten i Uppsala av Sveriges justitieminister, som medförde sin sovjetryske kollega som gäst. Vid en sammankomst med institutionens lärare frågade den sovjetiske dignitären fakultetens dekanus vilka stora och epokgörande nyheter som den rättsvetenskapliga forskningen i Uppsala hade att uppvisa under de senaste åren. Dekanen svarade sanningsenligt att det viktigaste arbetet väl egentligen hade utförts av män sådana som Celsus och Tertullianus men att fakultetens ledamöter var i sin stad gjorde sitt bästa för att fullfölja detta arbete. Den medföljande tolken meddelade ministern att grunden lagts av en viss Tertullianov, och statsmannen log belåtet; det handlade uppenbarligen om en sovjetmänniska.
    Dekanen hade enligt min mening inte orätt, och på den intellektuella och kunskapsmässiga nivå där samtalet fördes, var hans svar rimligt. I en översikt med något mer utrymme för nyanser, finns emellertid mer att säga. Låt oss lämna det möjliga men vanskliga millennieperspektivet därhän och betrakta rätten och dess handhavare i det mer hanterliga sekulärperspektivet.
    Liksom en erfaren resenär med en smula social fantasi kan skaffa sig en ganska god första orientering om en ort som han besöker genom att snabbt läsa annonser och notiser i en lokaltidning, på samma sätt kan en jurist med en viss erfarenhet finna mycken information om en främmande rättsordning och om en för honom känd rättsordnings utveckling redan genom att bläddra i de officiella publikationer där ny och gammal rätt står att finna. Varje rättssystem, och varje rättssystem i ett givet utvecklingsskede, har sin särskilda stil, som komparatisterna säger; man frestas tillägga: sin doft, sina övertoner, sin atmosfär. För den svenska rättens del är det tre källor av det slaget som främst kommer i fråga: författningssamlingen, den sedan 1861 utgivna årliga lageditionen och den officiösa samlingen av den högsta dömande instansens avgöranden. Det finns förvisso andra — dagspressen kanske i främsta rummet — men de kräver en väsentligt mer ingående och tidskrävande bearbetning för att vara användbara.
    En snabb genomgång av Svensk författningssamling för året 1900 — den årgång som inleddes av den västerbottniske extra länsmannen

— förmedlar fläktar av ålderdomliga synsätt och levnadsförhållanden, men där finns också redan mycken framtid. Det är inte svårt att fastna vid vad som idag kan te sig som pittoreska eller skrämmande kuriositeter. Det kungl. brev som utgör nr 27 i samlingens bihang och utgör svaret på livstidsfången A. Svensson Thors underdåniga ansökan om befrielse från fortsättande av enrumsstraff , får en för nutida sensibilitet lyckosam utgång, i det att kung Oscar finner gott förklara att sökanden ej vidare skall i enrum hållas, men av texten framgår att den dömde vid tiden för det kungl. brevet hade tillbragt drygt två år i ensam cell. Författningssamlingen innehöll år 1900 åtskilligt som idag återfinnes i olika centrala myndigheters samlingar av föreskrifter, och det är därför inte förvånande att så många rubriker handlar om tull, post, ordningshållning, handel och modernäringens olika grenar. Återkommande stadganden gäller mul- och klövsjuka, rots och svinpest men också mänskliga farsoter i de främmande länder med vilka den växande svenska utrikeshandeln satte rikets inbyggare i förbindelse. Bolagsordningar för banker samsas om utrymmet med Kungl. stadgar om Svenska akademiens, Vetenskapsakademiens och Karolinska institutets befattning med det nyinstiftade Nobelpriset, och texten till internationella överenskommelser vid fredskonferensen i Haag 1899 slår redan an ett 1900-talstema.
    Kanske är emellertid den mest iögonenfallande skillnaden i förhållande till SFS hundra år senare den bundna årgångens omfattning. Svensk författningssamling för år 1900 innehåller totalt 107 författningar i själva samlingen samt 108 i bihanget, och detta trots att där återfinnes många och omfattande grupper av texter som senare kommit att utgå ur den centrala samlingen. Det kan inte råda något tvivel om att det förra sekelskiftets svenskar levde sitt liv inom det man kommit att kalla det civila samhället, till skillnad från det offentliga och offentligreglerade, i vida större omfattning än idag är fallet.
    Iakttagelsen bör sammanställas med några enkla statistiska uppgifter. Statistik brukar ofta betecknas som ett särdeles effektivt sätt att meddela osanningar eller dölja sanningar. Men statistiken har också andra och mer hedersamma uppgifter; den kan tillhandahålla klara och hårda fakta och därmed vederlägga grasserande falska, oprecisa eller på dunkla myter grundade föreställningar. Regelmässigt upprättad offentlig statistik blev redan på 1700-talet en svensk specialitet. Från och med l870 utkom årligen de sammandrag av den officiella statistiken som år 1914 fick den alltjämt nyttjade titeln Statistisk årsbok. Det Sverige som statsmakterna ledde in i det tjugonde århundradet med rättsliga styrmedel som verktyg och med Svensk författningssamling som synligt uttryck för nyheter och ändringar hade en befolkning som var något större än hälften av dagens — i det närmaste 5,1 miljoner, vilket i sin tur utgjorde en dryg fördubbling av antalet år 1800, då svenskarna var 2,35 miljoner till antalet, men viktigare är, då man vill söka begripa hur detta Sverige såg ut, att omkring 4 mil-

joner av befolkningen vid sekelskiftet 1900 levde på landsbygden, 1,1 miljoner i städerna. Idag bor av de 8,8 miljonerna mer än 7,4 i tätorter, medan drygt 1,1 miljoner lever i vad som kallas genuin glesbygd.
    Låt mig innan vi återgår till rättens verktyg och handhavare peka på ytterligare några uppgifter om den värld av vilken rättsordningen till slut endast är en del. Det förra sekelskiftets lantliga Sverige var ännu starkt präglat av den emigration till Nordamerika som inletts femtio år tidigare, då landet helt enkelt inte förmådde föda hela sin snabbt växande befolkning. De hittills sista stora hungeråren låg visserligen vid sekelskiftet 30 år tillbaka i tiden — det var 1868 och 1869. Men ännu i perioden 1901–1905 lämnade i medeltal nära 26 000 människor varje år landet.
    Ett annat förhållande av betydelse för rättsväsendets samhälleliga omgivning var utbildningsnivån. Ett stycke in på 1900-talet — år 1912 — hade samtliga offentliga läroanstalter på nivån ovan den obligatoriska folkskolan drygt 23 000 elever, varav 6 300 vid gymnasierna. Uppsala universitet hade år 1900 1463 studenter, Lund 675, Karolinska institutet 284, Stockholms högskola 48, högskolan i Göteborg 66, Kungl. Tekniska högskolan 427 och Chalmers tekniska högskola 345. Mot dessa tal skall ställas de sammanlagt nära 286 000 registrerade studenterna i dagens högskolesystem.
    Exakta uppgifter om antalet juris studerande vid de båda juridiska fakulteterna år 1900 har jag inte haft tillgång till, men de kan inte ha överstigit 500–600. Det var om dessa studenter som Albert Engström vid denna tid myntade termen ”universitetens kavalleriregementen” — bland fattiga och ofta rustika prästkandidater, medicinare och blivande läroverkslärare stod de för den världsmannamässiga elegans och bravur som kännetecknade det ännu beridna vapenslagets ännu utpräglat aristokratiska officerskår; karakteristiken säger däremot intet om de unga juristämnenas intellektuella kvalitet. Mot siffran 500– 600, år 1900, står det utgående 1990-talets 6 700 juris studerande och den årliga examinationen av nära 900 juris kandidater. Kvinnorna var år 1900 en handfull, år l996 mellan 54 och 56 % av antalet studenter vid de juridiska institutionerna.
    En blick innanför andra murar än de som påstås omge den akademiska världen visar en fängelsebefolkning om 2 860 år 1906, att jämföras med drygt 12 100 år 1998. Dessa tal, som självfallet inte bör hårdras med hänsyn till alla förändringar i påföljdssystemet, återspeglar en del av vad som kan förmodas med dagens företagsinspirerade terminologi kallas ”produktionen” vid våra domstolar. De var vid förra sekelskiftet under Högsta domstolen tre hovrätter, 12l domsagor delade i 216 tingslag samt 91 rådhusrätter och en förvaltningsöverdomstol, kammarrätten i Stockholm, vilket således är att jämföra med sex hovrätter, 97 tingsrätter, arrendenämnderna, hyresnämnderna och bostadsdomstolen samt den nytillkomna förvaltningsrättsorganisationens areopag Regeringsrätten, fyra kammarrätter och 24 länsrätter.

Om inkomna och avgjorda mål skall här inte ordas; förändringar i handläggningen gör kortfattade jämförelser föga meningsfulla. Inte heller kan det ålderdomliga åklagare-, polis- och exekutionsväsendet beröras. Under siffrorna gäller det att finna ett innehåll, först vid jämförelsens begynnelse- och slutpunkter och därefter under rättens gång genom det nu förflutna seklet.
    Den av Norstedts förlag sedan 1861 utgivna årliga lagboken förmår att ge ett första intryck, som sedan kan utvecklas. Volymen med årtalet 1900 har W. Uppström till redaktör; den omfattar 1280 sidor, varav 465 utgör själva lagen, 815 bihanget. I den förra delen finns 1734 års balkar kvar med två undantag: 1864 års strafflag och l877 års utsökningslag har tagit de ursprungliga texternas plats. Även i övrigt är författningsmaterialet av påtagligt hög ålder; omkring 15 % av författningarna stammar från tiden före 1800, med 1641 års handelstraktat med Portugal som äldsta text, men moderna tiders lagstiftningsiver har redan börjat göra sig påmind: en knapp fjärdedel av materialet härrör från 1890-talet och hela 40 % från perioden 1860–1889. Av de stora civilrättsliga lagverken har endast l895 års lag om handelsbolag och enkla bolag hunnit in i lagboken; kvar finns i gengäld ännu 1833 års för många reformivrare särskilt förhatliga legostadga, vars 5 § alltjämt ger husbonden rätt att tilldela genstörtiga tjänstehjon under 18 år — kvinnor under 16 — vad som kallas ”måttlig husaga”. Läsaren kan inte avvisa slutsatsen att det förra sekelskiftets lagbok, denna alla praktiskt verksamma juristers vademecum, ännu vid en tid då den industriella revolutionen är i full och stark utveckling i Sverige återspeglar ett offentligt samhälle med utpräglat ålderdomliga drag och med få tydliga tecken på en samlad kraftig reformrörelse inom viktiga områden.
    En jämförelse punkt för punkt mellan den uppströmska lageditionen av år 1900 och den höglundska av 1999 är knappast meningsfull i en krets för vilken den senare är så välbekant. Formatet, 1 283 samt 1 980 sidor, är snarare oväntat blygsamt i jämförelse med den 99 år äldre volymen. Giftermålsbalken har hunnit ersättas både av en ny giftermålsbalk och av en äktenskapsbalk och ärvdabalken har fått ett helt nytt innehåll, liksom jordabalken och rättegångsbalken. Två nya lagar med beteckningen ”balk” — brottsbalken och utsökningsbalken har ersatt 1800-talslagarna, och de båda nykomlingarna föräldrabalken och miljöbalken liksom flera stora fristående lagar har funnit plats i den åldriga byggnaden från 1734. Mer värt att nämnas är kanske att av författningsmaterialet utanför balkarna mindre än en procent stammar från tiden före 1900, mindre än 10 % från tiden före det andra världskriget. Att tala om ämnesinnehållet i den mäktiga volymen är på samma sätt föga meningsfullt. Man finner något om allt. Med samma rätt, men sannolikt med betydligt mindre stolthet än de klassiska romerska rättslärde, kan dagens jurist hävda att hans gär-

ning kräver och om möjligt också uttrycker notitia rerum divinarum atque humanarum (kunskap om både det gudomliga och det mänskliga).
    I samma riktning pekar en snabb jämförelse mellan årgångarna 1900 och 1998 (den senast utgivna fullständiga årgången) av första delen utav tidskriften Nytt Juridiskt Arkiv. Skillnaderna i vad som ofta och kanske en smula tanklöst betraktas som utanverk — språk, stil, argumentationsteknik — är som väntat betydande. År 1900 såg svenska domare i underrätt, hovrätt och justitierevision alltjämt som sin uppgift att med en obruten serie av kausalsatser — ”emedan”, ”alldenstund”, ”enär” — redovisa sin väg fram till det logiskt nödvändiga domslutet. Ämnet för de konflikter som de hade att slita speglar självfallet också en annan tid än vår, men skillnaderna är egentligen förvånande obetydliga. Strider om avverkningsrätter mellan bönder, skogsbolag och andra liksom det stora målet om rätten till vattenkraften i Trollhättan erinrar om den frambrytande industrialismen, medan frågor om rättsverkan av återvändande emigranters amerikanska äktenskapsskillnadsdomar och om ideella föreningars rättspersonlighet illustrerar det gamla Sveriges tvekan inför en föränderlig och allt öppnare värld. Andelen handelsmål — låt vara ofta små — är påfallande stor; skiljedomsväsendet hade ännu inte erövrat denna sektor. Högsta domstolens domar är för det mesta kortfattade; det ingående och noggrant redovisade analysarbetet finner läsaren oftast i hovrätt och revision, medan den högsta instans som ännu betecknades Kungl. Maj:t, som dömde under konungens insegel och där monarken ännu i nio år skulle behålla sin plats och sina två röster, gärna nöjer sig med en eller ett par meningar. Årgången upptar förutom ett stort antal beslut och utslag 213 referatmål; till dessa behövde man 546 sidor.
    Årgång 1998 omfattar 132 referatmål, som fyller 901 sidor. Rätten behöver idag uppenbarligen mer ingående förklaringar än för hundra år sedan. Vad ämnena för dessa utläggningar beträffar, är det knappast möjligt att konstatera någon entydig förändring under det gångna seklet, självfallet bortsett från sådant material som är klart tidsbundet. Läsaren erinras om de uppgivna eller kanske förrädiskt trygghetsskapande orden i Matteus 24:38: människorna levde då som på Noas tid, före Floden: ”de åto och drucko, män togo sig hustrur och hustrur gåvos åt män” — och grälade och processade gjorde de också, oavlåtligt. Denna verksamhet avbröts inte ens av Floden, vilken som bekant bröt in år 1914.
    Vi har kort och ytligt betraktat ett par utgångspunkter och ett par tillfälliga slutpunkter. Hur skall de förbindas? Vad är det som har hänt mellan dem? Låt oss försöka att i allra största sammandrag granska förloppet på fyra olika plan. Rangordningen dem emellan är alls inte självklar, och det finns skarpt åtskilda tankeskolor när det gäller deras inbördes vikt och värde. Det är i detta sammanhang emellertid praktiskt att börja högst uppe i rymden för att sänka sig mot marken. Först således det rättsteoretiska planet, sedan vad man kan-

ske kan kalla det konstitutionella, eller kanske snarare rättsideologiska, därefter det positivrättsliga och slutligen det rättssociologiska eller måhända hellre juristsociologiska. Alla dessa nivåer, eller perspektiv om man så vill, hänger självfallet oupplösligt samman. Det handlar om hårt sammantvinnade trådar. Att skilja dem åt är att dra upp konstgjorda gränser. Men kanske kan dessa hjälpa oss att se klarare.
    Mellan åren 1903 och 1905 bedrev professorn i praktisk filosofi vid Uppsala universitet Axel Hägerström en forskning, som ledde honom till att bl.a. förneka den objektiva bevisbarheten hos uttalanden om etiska värden och förkasta stora delar av den traditionella juridikens begreppsvärld såsom rena fiktioner. Hägerström, som levde till år 1939 under intensiv vetenskaplig verksamhet, är den obestridde grundaren av den tankeriktning som kommit att kallas uppsalaskolan och som genom senare författare, såsom Wilhelm Lundstedt, Karl Olivecrona och dansken Alf Ross, breddades till vad som oftare benämnts den skandinaviska realismen.
    Som alla genomarbetade förklaringsmodeller på komplicerade områden kan den skandinaviska realismen förstås och utnyttjas på mer än ett sätt. Hos mottagare med stark vilja och hårda nävar kunde Hägerströms och hans lärjungars idéer nyttjas som ett skarpt vapen mot viktiga element i den med millennielång möda uppbyggda rättskultur som filosofen filosoferade över. Hans förkunnelse mötte också mottagare som förfogade över sådan vilja och sådana nävar och som inte begärde bättre än att få använda dem. Från annat håll angreps Hägerström och hans tänkande med orimligt karikerande överdrifter, som heller inte gagnade den sakligt kritiska analys som hans ofta både djupsinniga och originella idéer förtjänade.
    Många i den inte alltid starkt filosofiskt engagerade juristvärlden anammade med en viss belåtenhet den storstädning i begreppsskåpet som Hägerström och hans lärjungar inlett. Man skulle vara praktisk, jordnära och samhällsnyttig, vad det nu egentligen innebar. Ett fåtal oberoende teoretiker levererade principiell kritik. Flertalet jurister tenderade att fortsätta sitt vardagsarbete som om ingenting hänt. Något hade emellertid inträffat. Fram emot århundradets mitt stod den skandinaviska realismen segrande eller i varje fall så gott som oemotsagd; det var den klart förhärskande svenska rättsteorin; dess profeter var segervissa och intoleranta. De verkade i harmoni med den starkaste politiska talkören. Det skulle dröja till l980-talet innan en verkligt slagkraftig kritik kom att framföras. Det är en öppen fråga vilka konkreta verkningar på svensk lagstiftning och rättskipning som den nordiska realismens hegemoni har utövat, i konkurrens eller i samspel med mindre explicita och mer svåråtkomliga element i en lång och obruten svensk samhällstradition med framträdande drag av stram organisation, kollektiva lösningar och stark överhet. På ett par områden förtjänar frågan kanske att dryftas närmare: det gäller den tidiga och breda acceptans som kollektiva

lösningsmodeller på bekostnad av individuella vann på arbetsrättens och bostadsrättens områden, och det gäller också det tillstånd — man frestas tala om det juridiska eller rättsideologiska vacuum — som haft till följd att storskalig ekonomisk rationalitet kunnat breda ut sig som nära nog den enda argumentationsbas som tages på allvar utanför de samhällsområden där starka politiska ideologier dominerar.
    En nyttig påminnelse om hur starkt och hur länge den gamla överhetsstaten florerade är att det var först 1951, när Sverige anslöt sig till den europeiska människorättskonventionen, som en reell religionsfrihet bröt igenom i riket. Temat mänskliga rättigheter aktualiserar ännu en gång i något annan form den fråga som nyss berördes: vilka element — svensk juridisk tradition, den skandinaviska realismens naturrättsfientliga ideologi eller antiindividualistiska idéer av socialistiskt ursprung — var de dominerande motiven för det märkligt sega socialdemokratiska motståndet mot lagfäst skydd för vissa mänskliga rättigheter liksom mot de ungefär samtidigt uppträdande och ideologiskt besläktade förslagen om judiciell lagprövning? Det andra plan som har valts för att karakterisera det som hänt i juristernas värld sedan sekelskiftet 1900 har här kallats det konstitutionella. Med termen avses inte i första hand den svenska författningsrättens utveckling, även om den allmänna rösträttens och parlamentarismens genombrott i seklets början och antagandet av en ny konstitution år 1974 självklart är händelser av stor betydelse för svensk rätt.
    Konstitutioner är emellertid inte självklart de viktigaste styrinstrumenten ens i en väletablerad rättsstat som den svenska. Det är ett känt uttalande av en fransk jurist vid Code civils hundraårsjubileum år 1904 att civillagboken under det gångna seklet — som sett åtta nya konstitutioner födas och sju dö — hade varit landets verkliga författning.
    Viktigare än de konstitutionella förändringar genom vilka Sverige gjorde sig av med Europas äldsta fungerande — veterligen väl fungerande — författning för att i nya och klara ord proklamera de redan i allt väsentligt genom praxis tyst accepterade principerna var den över hela samhället och därmed givetvis i första hand över rättsväsendet gripande övergången från den i många stycken svaga liberala rättsstat som var resultatet av 1800-talets utveckling till den nya allomfattande, till en del korporativistiska stat som tidvis gjort anspråk på huvuddelen av samhällets resurser, som i gengäld åtagit sig allas välfärd och trygghet men som under seklets sista fjärdedel allt tydligare visade sig möta allt större svårigheter i förverkligandet av sitt program.
    Motkrafterna har emellertid knappast i första hand varit rättsstatens företrädare. Det kan inte gärna sägas att juristerna som grupp spelat någon tydlig roll i välfärdsstatens utveckling och för dess utformning. — Det måste å andra sidan medges att välfärdsstaten åtminstone i princip och säkert ofta med ärligt uppsåt ville verka med rättsstatens medel och metoder. Snarare har det varit det internatio-

nella beroendet, den allt mer oövervinneliga världsekonomin och såväl kapitalets som den kvalificerade arbetskraftens rörlighet som kommit storskaliga nationella lösningar med starka inslag av tvång, reglementering och kollektiv hantering att råka i allvarliga och som det på vissa områden förefaller olösliga svårigheter.
    Lättare och mer okontroversiellt är att tala om det tredje planet, den positivrättsliga utveckling som ägt rum mellan 1900 och 2000, åtminstone om dess tidigare skeden. Detta är alltsedan de romerska rättslärde juridikens eget kärnområde. Under århundradets första tredjedel fick Sverige en modern förmögenhetsrätt av hög kvalitet, från 1905 års köplag till l936 års skuldebrevslag, och en likaså väl genomtänkt familjerättslig lagstiftning. Under den andra tredjedelen fullbordades reformeringen av processen och de centrala rättsvårdande instansernas organisation liksom av fastighetsrätten. Immaterialrätten reformerades. De privaträttsliga reformerna ägde i mycket stor utsträckning rum i ett nordiskt samarbete som för det mesta bidrog till både genomtänkta lösningar och hög juridisk kvalitet. Kontroversiell från början men också ett uttryck för enstaka starka juristpersonligheters skapande kraft var straffrättens omstöpning.
    Under seklets sista tredjedel framträder inte sällan hos de härskande — kanske särskilt hos de inte längre med total självklarhet och i en säker och obegränsad framtid härskande — en politisk otålighet, en stark strävan att nyttja även central lagstiftning, vars stabilitet tidigare betraktats som en för alla gemensam samhällelig trygghetsfaktor i sig, för att snabbt uppnå politiskt kontroversiella mål. Man kan finna en uttalad likgiltighet för rättssystemets traditionella värden tidvis om inte alltid framträdande. Det nordiska samarbetet består i huvudsak i nya former, men inte på alla områden. Familjerätten driver ut på vad en framstående expert betecknat som en resa utan mål.
    Här skall noteras — det är för tidigt att kommentera — den förändring över hela rättssystemet som den snabbt tilltagande internationaliseringen — nyss berörd i samband med den europeiska människorättskonventionen — och senast Sveriges inträde i den europeiska unionen innebär och redan kommit att innebära. Juristerna står inför ett prov som påminner om det som den unga stormaktens företrädare en gång måste bestå, när den i 1600-talets början på osäker fot gav sig ut i en främmande värld.
    Juristerna — det fjärde och sista planet i min skildring av det som hänt. När Nathan Söderblom på hösten 1901 avslutade sin installationsföreläsning som nyutnämnd professor i teologi vid Uppsala universitet vände han sig till sin fakultets studenter — en fakultet som under intryck av tidens motsättningar och av många hot mot kyrkan präglades av ett visst missmod. ”I fån, mina herrar”, sade han, ”i denna tid höra så många beklaganden. Jag måste lyckönska eder.” Det framstår som högeligen osannolikt att någon ledande personlighet i den svenska juristvärlden då eller nu skulle ha talat så till en grupp av

rättens blivande handhavare. Det skulle emellertid vid den tiden, för ett sekel sedan, inte ha varit omotiverat.
    Perioden mellan 1860-talet och det andra världskriget, den liberala rättsstatens korta och prekära högsommar i vårt land, torde i framtiden kunna komma att beskrivas som juristernas storhetstid. Trots ofta mångårig lönlöshet, ej sällan svåra arbetsförhållanden och periodvis arbetslöshet hade den som valt juridiken likväl givit sig in på en carrrière ouverte aux talents, en fredlig och odramatisk svensk motsvarighet till krigaryrket under Napoleon. Hovrättsbanan var i fråga om både anseende och öppna möjligheter en sannskyldig kungsväg. Juristutbildningen var ännu den helt dominerande utbildningen till offentlig tjänst och ett brett spektrum av ansvariga privata anställningar. Det skulle dröja nästan ett halvsekel innan man kände av den konkurrens som olika blandexamina och framför allt ekonomiska utbildningar senare kommit att bjuda — med redan antydda verkningar för jämvikten mellan rättsliga och ekonomiska argument i debatt, lagstiftning och offentligt beslutfattande.
    Rättsordningens och rättsväsendets bärare är till slut juristerna. Saknar de tilltro till sig själva, till sina kunskaper och till den särskilda form för moralbildning, samhällsstyrning och konfliktlösning som är rätten, då får de också finna sig i att trängas tillbaka av andra grupper. Saknar de mod och självständighet att göra rätten hörd gentemot makten och egennyttan, då är detta tillbakaträngande välförtjänt.