Internationell familjerätt

Av professor MAARIT JÄNTERÄ-JAREBORG

Internationella familjerättsfrågor har sedan slutet av 1950-talet varit föremål för samarbete inom EG/EU. En ny fas inleddes genom Amsterdamfördragets ikraftträdande. Gemensamma regler (förordningar) planeras beträffande alla sådana frågor som kan anses ha betydelse för den fria rörligheten av personer inom unionen. Denna utveckling är inte enbart positiv för Sveriges del. Utrymmet minskar inte bara för nationell, till det svenska samhället och den svenska familjerätten anpassad lagstiftning, utan även för internordiskt och globalt samarbete. För att Sverige inte skall riskera regler som innebär ett stort steg tillbaka i förhållande till vår gällande internationella familjelagstiftning, bör vi bl.a. slå vakt om en snäv tolkning av den inre marknadens behov i sammanhanget.


1. Internationell familjerätt som ämne
Själva rubriken till detta anförande kan förefalla förbryllande: vad är internationell familjerätt i en internationaliserad värld; tautologi utan substans? Dessutom: internationaliseringsdebatten har i Sverige fått aktualitet särskilt på grund av vårt medlemskap i den Europeiska unionen. Att blanda in familjerätten med EG-rätten och den inre marknaden är väl att gå för långt? Rubriken är dock tidsenlig och högt aktuell. Den internationella familjerätten är en del av den internationella privaträtten, som i sin tur är en sorts blandning av civil- och processrättsliga regler för gränsöverskridande privaträttsliga förhållanden. Frågor om domstols internationella behörighet (= domsrätt), val av tillämplig rättsordning (= lagval) samt verkan av utländska avgöranden (= erkännande och verkställighet) står i förgrunden. Internationell privaträtt har traditionellt utgjort en del av den nationella rättsordningen. Ämnets internationalitet har främst bestått i att det reglerar rättsförhållanden som har anknytning till fler än en rättsordning. Ett annat internationellt drag är att lagstiftningen i betydande utsträckning grundar sig på internationella konventioner, en del av dem antagna inom ramen för det mellanstatliga samarbetet i EG/EU.

2. Den internationella familjerättens ”europeisering” från 1960-talet till i dag
I och med antagandet av Amsterdam-fördraget inleddes en ny fas i det internationellt privaträttsliga samarbetet. Det finns numera en särskild artikel i Romfördraget om civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder (art. 65). Detta samarbete omfattar även familjerättsliga frågor när det behövs för den inre marknadens funktions-

282 Maarit Jänterä-Jareborg SvJT 2000duglighet.1 Utvecklingen kan förefalla överraskande, men är i själva verket inget helt nytt. Redan för 40 år sedan då de dåvarande medlemsstaterna i EG inledde sitt arbete med den s.k. Brysselkonventionen (konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område), var meningen att även gränsöverskridande familjerättsförhållanden skulle omfattas. När arbetet slutfördes 1968 fanns bara underhållsfrågorna kvar, medan familjerätten i övrigt hade strukits av hänsyn till de stora skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsordningar. Kvar levde dock drömmen om att vid lämpligt tillfälle komplettera Brysselkonventionen med gemensamma regler inom andra delar av familjerätten.
    Tillfället kom i och med Maastricht-fördraget, där civilrättsligt samarbete i syfte att förverkliga unionens mål och särskilt den fria rörligheten för personer fastställdes som en fråga av gemensamt intresse. En arbetsgrupp tillsattes med uppgift att utvidga Brysselkonventionen till att omfatta andra familjerättsfrågor. Resultatet — konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål (den s.k. Bryssel II-konventionen) — antogs av Rådet för inrikes- och rättsfrågor i maj 1998.2 Konventionens antagande har beskrivits som en för EU-medborgarna banbrytande händelse. Människor som gör bruk av den fria rörligheten och bildar familj över gränserna skall inte längre drabbas av att deras familjerättsliga status som skild eller nygift inte erkänns i en annan medlemsstat. Ingen medlemsstat hann dock ratificera konventionen innan Amsterdam-fördraget trädde i kraft.3 Arbete pågår nu att omvandla de båda ovan nämnda Brysselkonventionerna till förordningar. Med tanke på att det internationellt privaträttsliga samarbetet numera regleras i Romfördraget är denna utveckling knappast förvånande och kommer också att föra en del positivt med sig. Ingående i förordningar kommer reglerna att träda i kraft samtidigt inom hela unionen4 och EG-domstolen blir automatiskt behörig att tolka dem.5 Mot den som vill ifrågasätta reglernas innehåll i sak kan man invända, att de bakomliggande konventionerna har vi

1 Däremot är det fortfarande den rådande uppfattningen att gemenskapen inte kan vidta åtgärder i syfte att förenhetliga medlemsstaternas (vanliga) familjerätt.2 Konventionstexten har publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, 16.7.98/C 221.3 Eftersom fråga är om sådant civilrättsligt samarbete som enligt Amsterdamfördraget omfattas av Avdelning IV i Romfördraget (art. 61c och 65), kommer konventionsformen inte längre i fråga. Regleringen måste i stället antas i form av en gemenskapsrättsakt, såsom en förordning.4 Medlemsstaterna slipper därmed ett i unionsperspektiv mycket tidskrävande ratificeringsförfarande, som hittills inneburit att internationellt privaträttsliga konventioner har kunnat träda i kraft först många år efter att de antagits.5 Se art. 68 i Romfördraget. Är det däremot fråga om konvention, måste medlemsstaterna i särskild ordning till domstolen överföra tolkningsbehörighet.

SvJT 2000 Internationell familjerätt 283redan godtagit.6 I det hänseendet innebär en förordningsform ingen väsentlig skillnad.
    Vad som däremot är oroväckande är den rådande ovissheten angående räckvidden och konsekvenserna av samarbetet inom ramen för Romfördraget. Lämpar sig alla internationellt privaträttsliga frågeställningar lika väl för gemenskapsrättsakter eller är frågorna av olika dignitet i sammanhanget? Inom den internationella familjerättens område har samarbetet inom EG/EU hittills avsett frågor om domstols internationella behörighet samt erkännande och verkställighet av medlemsstaternas avgöranden. Dessa frågor har en direkt koppling till den fria rörligheten av personer inom unionen, och gemensamma regler synes i huvudsak väl motiverade. I dag finns det emellertid även långt framskridna planer på att införa enhetliga lagvalsregler för diverse familjerättsliga spörsmål. I detta hänseende är kopplingen till den fria rörligheten svagare. Oroväckande från svensk synpunkt är att gemensamma lagvalsregler kan innebära ett hot mot vissa grundläggande värderingar i den svenska nationella familjerätten och medföra ett stort steg bakåt i förhållande till vår gällande rätt. Dessa frågor kommer att ventileras nedan i avsnitt 6.
    En annan viktig fråga, som inte har analyserats färdigt, är vilka situationer som en gemenskapsrättsakt rimligen bör omfatta. En naturlig utgångspunkt är att reglerna bör utformas så att de står i linje med den fria rörligheten av personer inom unionen. Går reglerna längre än så, t.ex. genom att omfatta personer som inte omfattas av den fria rörligheten, är det svårt att härleda dem ur Romfördragets artikel 65.7 Om enhetliga familjerättsliga lagvalsregler införs, kan det vidare finnas anledning att kräva sådan EU-anknytning att en EU-stats lag blir tillämplig.
    Det finns inte utrymme att studera de senast angivna frågorna i denna uppsats. De har dock betydelse för ämnet på så sätt att ju vidare en gemenskapsrättsakt utformas i förhållande till situationer som omfattas, desto mindre blir utrymmet för både nationella (”autonoma”)8 svenska internationellt privaträttsliga bestämmelser och för internationellt samarbete inom andra organisationer. I det senare hänseendet kan särskilt det internordiska samarbetet bli ”hotat”, dvs. få klart mindre betydelse, liksom även det geografiskt mer omfattande samarbetet inom Haagkonferensen för internationell privaträtt och Europarådet.

6 Sverige anslöt sig till Brysselkonventionen i oktober 1998 och den lag som införlivar konventionen med svensk rätt trädde i kraft den 1 januari 1999. Förslaget till Bryssel II-konventionen antogs enhälligt av rådet i maj 1998.7 På Sveriges initiativ är frågan för närvarande under utredning, när det gäller Bryssel II-konventionens omvandling till en EG-förordning.8 Med nationella eller ”autonoma” regler avses här regler som är av svenskt ursprung i den bemärkelsen att de inte grundar sig på internationella överenskommelser och, naturligtvis, inte heller utgör en del av gemenskapsrätten.

284 Maarit Jänterä-Jareborg SvJT 20003. En tillbakablick
Fram till 1960-talet byggde den svenska internationellt familjerättsliga regleringen (inkl. arv) huvudsakligen på av Sverige ratificerade internationella konventioner.9 Gränsöverskridande rättsfrågor ansågs kunna lösas bäst genom mellanstatliga överenskommelser om enhetliga regler om domsrätt, lagval samt erkännande och verkställighet. Sverige ratificerade samtliga familjerättskonventioner som i början av 1900-talet antogs vid Haagkonferensen för internationell privaträtt.1 0 Något senare inledde de nordiska länderna ett internordiskt samarbete inom den internationella privaträttens område. Detta samarbete har resulterat i ett antal konventioner och ensartade lagar.1 1 Det skulle snart visa sig att internationella familjerättsregler fungerar väl i rättstillämpningen endast om de är koordinerade med den materiella familjerätten. Detta krav har från början varit uppfyllt i fråga om de internordiska familjerättsreglerna. Haagreglerna — som skulle tillämpas på alla övriga internationella förhållanden — gav upphov till allt större problem i och med att den svenska materiella familjerätten successivt moderniserades. Sverige uppsade en av Haagkonventionerna redan år 19331 2 och de kvarstående fyra familjerättskonventionerna i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. I det efterföljande lagstiftningsarbetet valde man att prioritera nationella (”autonoma”) regler, utom när en konventionsanslutning kunde beräknas medföra påtagliga praktiska och rättsliga fördelar för Sverige, t.ex. i form av erkännande och verkställighet av svenska avgöranden i en stor krets av andra konventionsanslutna stater. Denna sorts nytto-

9 Det viktigaste undantaget var lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Lagen, som med några mindre ändringar gäller än i dag, grundar sig på svensk-finskt lagsamarbete. Emedan samarbetet inte ledde till några lagregler i Finland, kan 1937 års lag betraktas som ”nationell” svensk lag.
1 0
Se närmare, M. Jänterä-Jareborg, ”The Influence of the Hague Conventions on the Development of Swedish Family Conflicts Law”, Netherlands International Law
Review 1993, s. 50–51. Se även M. Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 98–99.
1 1 De viktigaste internordiska instrumenten inom området består av konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap (1931) och konventionen mellan samma länder om arv, testamente och boutredning (1934). Dessa två konventioner gäller än i dag och har genomgått förvånansvärt få ändringar under årens lopp. Som exempel på en ensartad internordisk lag kan anges (den svenska) lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden. De internordiska reglerna gäller bara i relationerna mellan de nordiska länderna och är anpassade till ländernas materiella familje- eller arvsrätt.
1 2
Fråga var om konventionen för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga om äktenskapsskillnad och hemskillnad m.m. (1902). För att ett äktenskap skulle kunna upplösas genom skilsmässa förutsatte konventionen att det förelåg en grund för skilsmässa enligt båda makarnas nationella lagar. Det ansågs ohållbart att i Sverige vägra en svensk medborgare skilsmässa bara därför att grund saknades enligt den andra makens nationella lag, och Sverige uppsade konventionen. Se NJA II 1933 s. 712–715 och NJA 1934 s. 423–429.

SvJT 2000 Internationell familjerätt 285tänkande förde med sig att vårt intresse för lagvalskonventioner svalnade märkbart.1 3 Med ett undantag har Sverige inte tillträtt en enda familjerättslig lagvalskonvention som antagits vid Haagkonferensen för internationell privaträtt efter det andra världskriget!1 4 De av oss ratificerade familjerättskonventionerna har i stället handlat om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden eller — på senare tid — om inbördes rättshjälp i en vid bemärkelse, t.ex. överflyttning av olovligen bortförda barn eller om myndigheters samarbete vid adoptioner över gränserna.1 5 Konventionsanslutningens fördelar är uppenbara genom att alla nu aktuella konventioner bygger på ömsesidighet.

4. Var står den svenska internationella familjerätten i dag?
Ett arbete för att reformera den svenska internationella familjerätten har pågått sedan slutet av 1950-talet, delvis i nära anslutning till motsvarande reformarbete inom den materiella familjerätten.1 6 Familjerättskommittén lade år 1969 fram betänkandet ”Internationell äktenskaps- och arvsrätt” (SOU 1969:60) och föreslog nya äktenskaps- och arvsrättsliga regler för utlandsanknutna situationer. Förslaget ledde till att lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap reviderades år 1973 genom nya regler om äktenskaps ingående och äktenskapsmål. Reformen anslöt sig nära till en motsvarande intern familjerättslig reform och förde det unika med sig att Sverige blev det enda västerland där ett äktenskap — förutom genom en makes död — även i de utlandsan-

1 3 Nyare lagvalskonventioner bygger sällan på ömsesidighet. Detta innebär dels att en konventionsstat är skyldig att tillämpa konventionsbestämmelser i förhållande till alla stater, dels att staten inte vinner några omedelbara fördelar genom konventionsanslutningen. Dess egen lag kommer inte att tillämpas i större utsträckning i de övriga konventionsstaterna än om den hade stannat utanför konventionen.
1 4
Undantaget är en Haagkonvention från år 1961 angående lagkonflikter i fråga om testamentariska förordnanden, som har till syfte att säkra giltigheten till formen av testamentariska förordnanden. Några av lagvalskonventionerna har dock tjänat som modell vid utarbetande av motsvarande svensk lagstiftning, t.ex. 1978 års Haagkonvention om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden i fråga om makars frihet att välja tillämplig lag (partsautonomi).
1 5
Det handlar om (1) konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn (1958), (2) konventionen om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader (1970), (3) konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet (1973), (4) konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980) samt (5) konventionen om skydd av barn samt samarbete vid internationella adoptioner (1993).
1 6
Familjerättskommittén tillkallades år 1956 för att verkställa en översyn av äktenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. Tre år senare utvidgades uppdraget genom tilläggsdirektiv att omfatta även den internationella familjerätten, se dir. Ju 1960 I:31. Familjerättskommitténs uppdrag fortsattes sedan av en ny kommitté, familjelagssakkunniga, både inom den materiella familjerätten och den internationella familjerätten.

286 Maarit Jänterä-Jareborg SvJT 2000knutna fallen endast kunde upplösas genom skilsmässa.1 7 Hemskillnad och äktenskaps återgång hade vi raderat ut för gott, trodde vi.
    Något förenklat, fortsatte familjelagssakkunniga där familjerättskommittén hade slutat. I sitt slutbetänkande ”Internationella familjerättsfrågor” (SOU 1987:18) presenterade utredningen ett förslag till en nationell lag om internationella familjerättsfrågor. Tanken var att hela den allmänna internationella familjelagstiftningen dvs. den som inte grundar sig på konventioner och andra former av samarbete med främmande stater skulle samlas i en lag i syfte att göra lagstiftningen lättare att överblicka och tillämpa.1 8 Familjelagssakkunnigas förslag har senare kompletterats med två förslag av förmynderskapsutredningen, angående frågor om förmynderskap (”Internationella förmynderskapsfrågor”, SOU 1987:73), samt om adoption, vårdnad och umgänge (”Adoptionsfrågor”, SOU 1989:100).
    Som en intellektuell prestation är familjelagssakkunnigas förslag enastående. Den internationella familjerättsregleringen skulle kodifieras i en lag i stället för att vara spridd i flera författningar och vissa frågor vara oreglerade. Mig veterligen finns det ingen motsvarande till familjerätten (inkl. arvsrätt) begränsad, men på det området allt omfattande, reglering i något land. Reglerna är välkonstruerade och bildar en systematisk helhet. Förslaget präglas vidare av både pragmatiska och liberala värderingar. Utrymmet för tillämpning av svensk lag skulle öka, men å andra sidan skulle erkännande och verkställighet av utländska avgöranden inte längre vara beroende av krav på ömsesidighet. Under vissa villkor skulle utländska avgöranden i stället gälla allmänt i Sverige.
    Familjelagssakkunnigas förslag togs emot väl av samtliga remissinstanser och arbete för att genomföra det har pågått (åtminstone formellt) i Justitiedepartementet sedan slutet av 1980-talet. Ändå är lagen (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden det enda konkreta resultatet hittills. Inte heller de övriga ”kompletterande” förslagen har lett till lagstiftning.
    Lagstiftningsresurserna har i stället krävts för andra projekt. Utvecklingen tog nämligen en annan riktning än vad kommittéerna hade kunnat förutse. I stället för nationella recept blev internationella lösningar återigen högt aktuella. Särskilt två faktorer har varit relevanta för denna utveckling.
    Barns rättsskydd i allmänhet, inklusive barns rättsskydd över gränserna, blev politiskt prioriterat i hela västvärlden efter att FN:s konvention om barnets rättigheter (1989) hade antagits. En insikt spreds om att ett effektivt skydd för barn över gränserna kan uppnås endast

1 7 Se prop. 1973:158, s. 86. Finland genomförde en motsvarande lagreform år 1988.
1 8
Utanför uppdraget föll frågor om faderskap, adoption, vårdnad och förmynderskap. Som familjelagssakkunniga såg det skulle reglerna på dessa områden senare inlemmas i den föreslagna lagen om internationella familjerättsfrågor. Se SOU 1987:18, s. 37.

SvJT 2000 Internationell familjerätt 287genom internationellt samarbete. År 1989 ratificerade Sverige både Haagkonventionen om de civila aspekterna om internationella bortföranden av barn och Europarådskonventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn. År 1997 tillträdde Sverige Haagkonventionen om skydd för barn och samarbete vid internationella adoptioner. I samtliga fall har ratificeringen föregåtts av ett omfattande förberedelsearbete inom regeringskansliet. Efter att Haagkonferensen år 1996 antagit en ny internationellt privaträttslig konvention som omfattar vårdnads- och förmynderskapsrättsliga frågor och som allmänt blivit väl bemött, talar starka skäl för detta globala instrument i stället för förmynderskapsutredningens ovan nämnda förslag.1 9 Kommittéerna kunde inte heller för Sveriges del förutse ett samarbete inom EES-området och senare inom EU. Inom familjerättens område omfattar detta samarbete i dag underhållsfrågor enligt Bryssel- och Luganokonventionerna, samt äktenskapsmål och vårdnadsfrågor enligt Bryssel II-konventionen. Den sist nämnda konventionen var under utarbetande när Sverige blev EU-medlemsstat och vi tvingades kasta oss mycket energiskt in i konventionsarbetet för att få till stånd en för oss godtagbar reglering. Det är sannolikt att vi i dag bara har sett en början på ett — mycket resurskrävande — samarbete inom EU som kommer att omfatta alla familjerättsfrågor av gränsöverskridande karaktär. I dagsläget synes det klokt att avvakta med genomförandet av familjelagssakkunnigas förslag eller i vart fall att koncentrera sig på sådana frågor där det inte finns några konkreta lagstiftningsplaner inom EU.

5. Vilka utvecklingslinjer kan skönjas inom den svenska internationella familjerätten?
Om jag kortfattat skall försöka fånga in utvecklingen i den svenska ”nationella ” internationella familjerätten de senaste 25 åren, är det fem aspekter som enligt min mening bör lyftas fram.

a) Reglerna om domsrätt ger svensk domstol omfattande behörighet i utlandsanknutna situationer. Möjligheten att få en fråga prövad vid svensk domstol ses i stor utsträckning som en fråga om ”samhällsservice” åt parterna. Denna service har ansetts böra erbjudas så snart som det finns ett praktiskt behov eller ett rimligt intresse av att saken prövas av svensk domstol, även om det i och för sig finns en starkare anknytning till ett annat land.2 0 Typiska exempel är reglerna om svensk domstols behörighet i äktenskapsmål, enligt lagen (1904:26

1 9 I sitt betänkande ”Barnets bästa i främsta rummet, FN:s konvention om barnets rättigheter förverkligas i Sverige” (SOU 1997:116) föreslår barnkommittén att Sverige snarast ratificerar 1996 års Haagkonvention, s. 250. Konventionen utövade ett stort inflytande vid arbetet med Bryssel II-konventionen.
2 0
Se t.ex. ”Internationella faderskapsfrågor”, SOU 1983:25, s. 77–78 och regeringens proposition om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden, prop. 1989/90:87, s. 28.

288 Maarit Jänterä-Jareborg SvJT 2000s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap efter 1973 års lagreform, i faderskapsmål enligt lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor samt i frågor om makars förmögenhetsförhållanden enligt lagen (1990:272) om vissa internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden.

b) Nationalitetsprincipen har vid lagvalet fått ge vika för hemvistprincipen. Som exempel kan anges den nyss nämnda lagen från 1990 angående makars förmögenhetsförhållanden. Om makarna inte har avtalat om annat, bedöms den äktenskapliga egendomsordningen enligt lagen i den stat där makarna har sitt hemvist. I äldre lagstiftning brukade medborgarskapet avgöra lagvalet, såsom fortfarande sker enligt lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Fördelen med att låta hemvistet bestämma lagvalet är att den tilllämpliga lagen kommer att stå i samklang med värderingar i vederbörandes levnadsmiljö.2 1 Eftersom en rättsfråga normalt kommer till prövning i Sverige när vederbörande har hemvist här, medför hemvistprincipen dessutom att tvisten prövas enligt svensk lag. I vissa fall kan man tala om renodlad ”lex forism”, i bemärkelsen att svensk lag är tillämplig i egenskap av domstolslandets lag. Exempelvis kan enligt 1973 års lagreform ett äktenskap upplösas genom dom i Sverige endast genom skilsmässa enligt svensk lag (se 3 kap. 4 § i 1904 års lag).2 2

c) Man respekterar i allt större utsträckning vederbörandes egna önskemål om vilket lands lag som skall tillämpas. Enligt den ovan nämnda lagen från år 1990 får makarna sålunda avtala om tillämplig lag för den äktenskapliga egendomsordningen. Familjelagssakkunniga har föreslagit att även en arvlåtare skall få förordna om tillämplig lag för rätten till arv. I dispositiva tvistemål vid svensk domstol tillämpas utländsk lag numera endast på begäran av part, vilket innebär att parterna i dessa mål även disponerar över tillämplig lag.2 3

2 1 Se SOU 1987:18, s. 39.
22
Enligt lagens tidigare lydelse gällde som huvudregel att äktenskapsskillnad eller hemskillnad mellan utländska makar kunde beviljas endast om sådan skillnad som talan gäller fick äga rum enligt lagen i den stat makarna tillhörde och orsak förelåg såväl enligt sagda lag som enligt svensk lag. Om talan väcktes av svensk medborgare som sedan minst ett år hade hemvist i Sverige, skulle rätten till hemskillnad eller äktenskapsskillnad prövas endast enligt svensk lag. Beträffande tillämplig lag i mål om återgång av äktenskap gällde som huvudregel, att äktenskap som i behörig form slutits mellan utländska medborgare kunde dömas att återgå om orsak till återgång förelåg såväl enligt lagen i den stat makarna tillhörde vid äktenskapets ingående eller, om de tillhörde olika stater, enligt någondera statens lag, som också enligt svensk lag. Se Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, m.m. (prop. 1973:158), s. 50–51 och s. 53–54.
2 3
Särskilt HD:s avgörande i NJA 1993 s. 341 får anses bekräfta detta, men det finns även en rad andra avgöranden från HD som tyder på det. Se närmare M. JänteräJareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 161–162 och L. Pålsson, Romkonventionen, Tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 1998, s. 131–132.

SvJT 2000 Internationell familjerätt 289d) Det finns en strävan att anpassa de nationella (”autonoma”) internationella familjerättsreglerna till den svenska materiella familjerätten. De internationellt privaträttsliga reglerna bör i vart fall ge uttryck åt samma grundprinciper som kommer till uttryck i svensk familjerätt. Som ett exempel kan återigen anges 1973 års reform av lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, som bl.a. medförde att reglerna om hemskillnad och äktenskaps återgång utraderades från den nationella svenska internationella privaträtten. Ett annat exempel är 10 § i 1990 års lag, enligt vilken vid en bodelning som görs i Sverige jämkning får ske enligt 12 kap. äktenskapsbalken, även om utländsk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

e) Det finns vidare en strävan att inte uppställa krav på ömsesidighet som ett villkor för erkännande och verkställighet av utländska avgöranden, dvs. ett krav på att man i den främmande staten erkänner respektive verkställer ett motsvarande svenskt avgörande. Som exempel kan anges lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor vars regler om erkännande av utländska faderskapsavgöranden är allmänt tillämpliga. Denna målsättning genomsyrar också familjelagssakkunnigas förslag.

6. Vilket faktiskt och rättsligt utrymme kommer det att finnas för nationell lagstiftning?
En viktig fråga är hur det planerade rättsliga samarbetet inom EU kan komma att påverka svensk internationell familjerätt. Denna påverkan kan avse rättsreglernas innehåll i sak, närmare bestämt om rättsakterna kommer att innebära sådana inslag som inte är förenliga med utvecklingen i svensk rätt. Bör vi hålla fast vid de svenska lösningarna i den utsträckning vi kan, dvs. i de situationer som inte omfattas av gemenskapsinstrument, eller bör vi vara beredda att anpassa även den nationella rätten till den gemenskapsrättsliga lagstiftningen? Det kan också vara fråga om mer strukturella förändringar, såsom att gemenskapsreglerna sätter nuvarande regelverk i svensk rätt åt sidan eller minskar ”det geografiska tillämpningsområdet” för dessa, med följden att de kommer att omfatta klart färre situationer än i dag. De regler som då får ge vika kan vara nationella (”autonoma”) svenska regler, internordiska regler eller regler som grundar sig på konventioner eller andra överenskommelser mellan Sverige och främmande stater.2 4 På ett mer allmänt plan är det naturligtvis fråga om vilket utrymme det över huvud taget kommer att finnas för nationella och andra regler vid sidan av gemenskapsrättsakterna.
    I detta avsnitt kommer jag att diskutera vilka ändringar i sak som kan förväntas — eller riskerar — att bli aktuella i svensk rätt. Diskussionen sker med utgångspunkt i beskrivningen i avsnitt 5 ovan. I av-

2 4 Angående verkan av äldre internationella avtal, se art. 307 i Romfördraget.

290 Maarit Jänterä-Jareborg SvJT 2000snitt 7 kommer jag sedan att diskutera de strukturella ändringar som aktualiseras, när EG-förordningar blir en del av den svenska internationella familjerätten.

a) Klart är att svensk domsrätt kommer att minska i de situationer som omfattas av en gemenskapsrättsakt. Domsrättsregleringen i Bryssel II-konventionen bygger på idén att det skall finnas en nära och verklig anknytning till den medlemsstat där ett äktenskapsmål eller ett vårdnadsmål tas upp till prövning. Konventionen innehåller en uttömmande förteckning över alternativt tillämpliga domsrättsregler, kompletterade med bestämmelser om litis pendens och mål som har samband med varandra. Jämfört med våra nationella domsrättsregler i 1904 års lag, är det fråga om en något snävare behörighet. — Allt talar för att samma utgångspunkt kommer att gälla när även andra familjerättsfrågor (inkl. arv) blir föremål för gemensamma behörighetsregler. Enligt min mening är våra nationella domsrättsregler för omfattande och EG-rätten kan härvidlag ha ett positivt åtstramande inflytande, vilket sannolikt kommer att sträcka sig även utanför tillämpningsområdet för gemenskapsinstrumenten.

b) Bilden är mycket mera komplicerad när det gäller gemenskapsrättsliga lagvalsregler för familjerättsliga spörsmål, inte minst därför att sådana regler inte finns för närvarande. Det finns dock långt framskridna planer på att komplettera Bryssel II-reglerna med enhetliga lagvalsregler för äktenskapsmål. Det finns också planer på gemenskapsrättslig lagstiftning rörande makars förmögenhetsförhållanden och arv vilka torde omfatta, förutom domsrättsfrågan och erkännandefrågan, även frågan om tillämplig lag. Öppet synes vara om de gemensamma lagvalsreglerna skall bli allmänt tillämpliga och gälla även när en icke EU-stats lag är tillämplig.

Äktenskapsmål
Det är kanske i sig inte långsökt att hävda att de rådande stora skillnaderna mellan EU-staternas familjerättsliga lagvalsregler inte går att förena med idén om unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I äktenskapsmål beviljar Bryssel II-regleringen domsrätt på flera likvärdiga, alternativa grunder, vilket kan utgöra ett incitament för s.k. forum shopping. Med detta avses att domstolsland väljs av käranden med hänsyn till den för denne mest förmånliga utgången i tvisten. Vid detta val brukar frågan om tillämplig lag vara av stor relevans. Risk finns för en kapplöpning mellan makar, där de tävlar om vem som hinner väcka talan först vid en behörig domstol i den medlemsstat som har de från makens synpunkt ”bästa” reglerna på området. Det var just i syfte att hindra forum shopping som konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (den s.k. Romkonventionen)

SvJT 2000 Internationell familjerätt 291antogs år 1980 som ett komplement till den första Brysselkonventionen (1968).
    Svensk domstol kan enligt 1904 års lag döma till äktenskapsskillnad mellan makar endast enligt svensk lag (se 3 kap. 4 § första stycket). Här rör det sig om tillämpning av lex fori-principen. I två situationer, där båda makarna förutsätts vara utländska medborgare, beaktas dock även utländsk lag (= lagen i medborgarskapsstaten) när makarna inte är överens om skilsmässa (se 3 kap. 4 § andra och tredje stycket). Att notera är att innehållet i utländsk rätt kan i dessa fall endast hindra en äktenskapsskillnad enligt svensk lag. Det är inte fråga om att svensk domstol skulle kunna döma till äktenskapsskillnad enligt utländsk lag.2 5 Om planerna på gemensamma lagvalsregler för äktenskapsmål i EU förverkligas, följer det av strävan att stävja forum shopping att det inte kommer att finnas utrymme för tillämpning av lex fori. De gemensamma lagvalsreglerna kommer i stället att bygga på hemvistprincipen, och möjligen även nationalitetsprincipen, förutsatt att båda makarna är medborgare i samma stat.2 6 När talan väcks i Sverige utan att den gemenskapsrättsliga lagvalsregeln utpekar svensk lag som utslagsgivande, kommer svensk domstol att vara tvungen att använda utländsk lag. Detta kan sin tur innebära att familjerättsregler som bygger på helt andra värderingar än svensk rätt — som t.ex. tillmäter makes skuld till äktenskapets upplösning betydelse eller förutsätter att en varaktig söndring i äktenskapet kan bevisas — blir tillämpliga vid svensk domstol. Om den tillämpliga utländska lagen föreskriver hemskillnad eller äktenskapets återgång/ogiltigförklaring, kan en sådan utgång aktualiseras även vid svensk domstol. Förutom att sådana materiella regler kan vara svåra att förena med det svenska förfarandet i äktenskapsmål, väcker en sådan här utveckling starka invändningar av mer principiell karaktär. Det känns också som om historien skulle upprepa sig: För mer än 60 år sedan ansåg vi oss tvungna att säga upp en Haagkonvention vars lagvalsregler enligt vår uppfattning medförde orimliga konsekvenser i gränsöverskridande äktenskapsmål.2 7 Nu kan sådana regler återigen bli aktuella, dock utan att vi kan stanna utanför samarbetet.
    I samband med att 1973 års stora lagreform genomfördes, fann vi det överflödigt att ha kvar regler om hemskillnad eller återgång (eller ogiltigförklaring) av äktenskap i den internationellt privaträttsliga lagstiftningen. När svensk domstol är behörig att pröva ett utlandsanknutet äktenskapsmål skall svensk lag tillämpas, bestämde vi. Därmed tog vi även avstånd från skuldprincipen. Denna princip gäller dock fortfarande i flera EU-stater och har betydelse inte bara för rätten till skils-

2 5 Se närmare M. Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk lag, 1997, s. 211–213.
2 6
Mycket invecklade lagvalsregler som förutsätter att flera länders lagar tillämpas kumulativt, kan dessutom aktualiseras i fråga om äktenskaps återgång eller ogiltigförklaring.
2 7 Se ovan avsnitt 3 och not 12.

292 Maarit Jänterä-Jareborg SvJT 2000mässa utan kan även avgöra utgången i fråga om de accessoriska yrkanden som framställs i samband med ett äktenskapsmål, t.ex. yrkanden om underhåll till make, bodelning, vårdnad om barn, etc. Skillnaden i förhållande till vårt tänkesätt belyses av familjelagssakkunniga, som i sitt betänkande ”Internationella familjerättsfrågor (SOU 1987:18) skrev följande: ”Det kan för övrigt ifrågasättas om inte skuldtänkande vid äktenskapsskillnad numera ter sig så främmande för svensk rättsuppfattning att det strider mot svensk ordre public att tilllämpa sådana föreskrifter vid en svensk äktenskapsskillnad.” 2 8 Till saken hör också att Bryssel II-konventionens antagande föregicks av en omfattande politisk kompromiss, i vilken en viktig beståndsdel var att medlemsstaternas rättsordningar erkänns som likvärdiga. De medlemsstater som har kvar instituten äktenskaps återgång och hemskillnad — dvs. alla utom Sverige och Finland — tvingades godta att om en talan om äktenskaps upplösning väcks först vid svensk eller finsk domstol och denna domstol är behörig, blir utgången en dom på skilsmässa. Det är uteslutet att senare i en annan medlemsstat väcka talan om hemskillnad eller återgång av samma äktenskap.
    Mot denna bakgrund riskerar gemensamma lagvalsregler för äktenskapsmål att innebära ett steg tillbaka för svensk rätts del och också undergräva en för oss viktig förutsättning för Bryssel II-arbetet. För att kunna hindra en sådan utveckling måste vi kunna övertyga de övriga medlemsstaterna om att den inre marknadens funktionsduglighet redan är tillräckligt garanterad genom erkännandereglerna, kompletterade med de enhetliga behörighetsreglerna, i Bryssel II-regleringen.2 9 Nödvändighetskriteriet i Romfördragets artikel 65, som är en förutsättning för att åtgärder skall kunna vidtas, är därmed inte uppfyllt.

Makars förmögenhetsförhållanden och arv
Även angående makars förmögenhetsförhållanden och arv kan det i och för sig anses vara tillräckligt med enhetliga regler om domsrätt samt erkännande och verkställighet. Mot detta kan möjligen invändas att EU-staterna utan större svårigheter borde kunna komma överens om gemensamma lagvalsregler på området. Utvecklingen har nämligen gått i samma riktning i dessa stater, till vilket säkerligen två inom Haagkonferensen för internationell privaträtt antagna konventioner starkt har bidragit.3 0 Även om få EU-stater har ratificerat de aktuella

2 8 Se SOU 1987:18, s. 240.
2 9
Det viktigaste för de berörda parterna är att avgörandet gäller inom hela EU. Det är ingen tillfällighet att den första rättsliga grunden för internationellt privaträttsligt samarbete inom EG/EU, art. 293 i Romfördraget (f.d. art. 220), uttryckligen avser just ömsesidigt erkännande och verkställighet av avgöranden. Gemensamma behörighetsregler och lagvalsregler har sedan ”följt med”, som ett naturligt komplement till erkännande- och verkställighetsregler.
3 0
Det rör sig om 1978 års Haagkonvention om tillämplig lag för makars förmögenhetsförhållanden och 1989 års Haagkonvention om tillämplig lag för rätten till avlidna personers egendom.

SvJT 2000 Internationell familjerätt 293konventionerna, har de påverkat rättsutvecklingen inom EU. När utsikterna för resultat är goda bör man inte avstå från samarbete, kan det hävdas.

c) Den s.k. partsautonomin, som innebär att vederbörande själva får bestämma vilket lands lag som är tillämplig på rättsförhållandet, är redan etablerad eller på frammarsch i EU:s medlemsstater vad gäller både makars rättsförhållanden och rätten till arv.3 1 Skulle man oavsett invändningarna om att gemenskapen saknar behörighet att vidta åtgärder för gemensamma lagvalsregler ändå införa sådana, torde partsautonomin och förmodligen även hemvistprincipen3 2 utgöra en naturlig utgångspunkt. I sak skulle de gemenskapsrättsliga huvudreglerna då vara i linje med våra nuvarande (och planerade) allmänt tilllämpliga regler. Sådana anpassningar som t.ex. i 1990 års lag gjorts till vår materiella rätt om makars förmögenhetsförhållanden, får däremot anses vara uteslutna.
    Bestämmelserna i en gemenskapsrättsakt är tvingande och skall därför tillämpas ex officio av domstolar och andra myndigheter; annars uppnås inte målsättningen om en enhetlig bedömning inom hela EU.3 3 De svenska domstolarnas officialverksamhet kommer därmed att öka. Det saknar inte relevans i sammanhanget att det inte finns några välfungerande mekanismer ens mellan EU:s medlemsstater för att snabbt, billigt och pålitligt utreda innehållet i en främmande lag. Stora tolknings- och tillämpningsproblem är att vänta.

d) Gemenskapsrättsakterna — oavsett om de handlar om domsrätt, lagval eller om erkännande eller verkställighet — måste utformas med hänsyn till ”den inre marknadens behov”, vilket innebär att det finns begränsat utrymme för att ta hänsyn till i varje medlemsstat gällande särskilda lösningar. Rättsutvecklingen måste i stället drivas i en viss gemensam riktning som kan anses uppfylla nödvändighetskriteriet och som (flertalet av) EU:s medlemsstater kan godta. De gemensamma lösningarna kommer att få återverkningar i den nationella rätten. Rättstillämpningen försvåras nämligen, om flera olika regelsystem är tillämpliga som dessutom har olika innehåll. Den nationella lagstiftaren kommer framöver, på de områden där det finns gemenskapsrättsakter, att sträva efter en viss enhetlighet utom när starka skäl talar för andra lösningar.

3 1 Här är det fråga om de ovan i not 30 nämnda konventionernas inflytande.
3 2
Härutöver måste man nog räkna med visst utrymme för tillämpning av nationalitetsprincipen i vart fall på äktenskapsrättsliga frågor, när båda makarna är medborgare i samma stat. I sådana situationer bestäms lagvalet i många av EU:s medlemsstater enligt lagen i medborgarskapsstaten. Det är inte osannolikt att de ifrågavarande staterna vill hålla fast vid denna lagvalsgrund.
3 3
Se närmare M. Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997, s. 194–199. Se även L. Pålsson, Romkonventionen, Tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 1998, s. 132.

294 Maarit Jänterä-Jareborg SvJT 2000e) När erkännande och verkställighet av EU-staternas avgöranden regleras i gemenskapsinstrument, finns det anledning att se över familjelagssakkunnigas förslag. De allmänt tillämpliga reglerna kan ju svårligen medföra mer omfattande erkännande och verkställighet än vad som följer av den gemenskapsrättsliga lagstiftningen i EU-staternas inbördes förhållanden.3 4

7. Strukturella ändringar i den svenska internationella familjerätten
Inom loppet av ett till två år kommer Bryssel II-regleringen att antas som en EG-förordning som sedan kommer att gälla direkt i EU:s medlemsstater.3 5 Regleringen griper in i centrala gränsöverskridande familjerättsfrågor — äktenskapsmål och till dem anknutna vårdnadsmål — och kommer därmed att få stor praktisk betydelse. Utgångspunkten är att Bryssel II-regleringen skall vara exklusivt tillämplig i EUstaternas inbördes förbindelser.3 6 Om inte förordningen föreskriver annat, ersätter den således inom sitt tillämpningsområde alla andra överenskommelser som gäller i medlemsstaternas inbördes förhållanden, liksom naturligtvis även de nationella reglerna.
    Man har hittills kunnat beskriva strukturen i den svenska internationella familjerätten såsom bestående av tre olika regelsystem, nämligen (a) ett internordiskt regelsystem i förhållande till de övriga nordiska länderna, (b) ett konventionsgrundat regelsystem på de områden där sådant finns i förhållande till de övriga konventionsanslutna staterna, samt (c) de allmänt tillämpliga reglerna som används i alla övriga fall och vanligtvis är av nationellt ursprung. När internationellt privaträttsliga frågor börjar regleras genom EG-rättsliga förordningar (eller möjligen även direktiv) kommer dessa regler att bilda ett särskilt — fjärde — regelverk. Nedan berörs kortfattat vilka förändringar vi har att vänta.

Det internordiska regelsystemet
En del av den politiska kompromiss som föregick antagandet av Bryssel II-konventionen var att de nordiska EU-staterna fick rätt att förklara att de i sina inbördes förhållanden kommer att fortsätta att tillämpa reglerna om domsrätt och/eller erkännande (i äktenskapsmål och vårdnadsmål) i 1931 års nordiska konvention i stället för Bryssel IIreglerna.3 7 Domar meddelade i dessa stater i enlighet med den in-

3 4 Av relevans i sammanhanget är förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet. Se art. 12 i Romfördraget.
3 5
Frågan kompliceras något av att Storbritannien, Irland och Danmark står utanför det civilrättsliga samarbetet inom första pelaren. Dessa länder har dock möjlighet, enligt särskilda protokoll, att ansluta sig till samarbetet. Storbritannien och Irland har förklarat sig vilja delta i samarbetet angående Bryssel II-förordningen.
3 6
Samma utgångspunkt gäller enligt Bryssel II-konventionen.
3 7
Denna konvention — konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap — har införlivats med svensk rätt genom förordningen (1931: 429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap.

SvJT 2000 Internationell familjerätt 295ternordiska regleringen skall då erkännas och verkställas i de övriga medlemsstaterna, under förutsättning att domstolens behörighet var grundad på en bestämmelse som har en motsvarighet i Bryssel IIkonventionen. Denna ”internordiska eftergift” finns med i förslaget till en Bryssel II-förordning, med nödvändiga justeringar.3 8 Den nu aktuella eftergiften är visserligen villkorad, men måste ändå ses som en viktig nordisk framgång. Vi slipper för det första genom att avge en förklaring — att tillämpa olika regler mellan Sverige och Finland än vad som gäller i vårt förhållande till Danmark, Island och Norge. (Eftersom de internordiska reglerna är konventionsgrundade och omfattar två icke EU-stater samt en EU-stat som inte omfattas av det internationellt privaträttsliga samarbetet inom första pelaren, kan Bryssel II-förordningen inte inkräkta på dessa reglers fortsatta tillämplighet i förhållande till de aktuella staterna.) För det andra får vi fortsätta att tillämpa mindre komplicerade regler som är anpassade till de internordiska förhållandena. Enligt 1931 års konvention skall den behöriga myndigheten tillämpa sitt eget lands lag, dvs. lex fori. Finns det behörighet enligt den konventionen finns det således även en tillämplig lagvalsregel. Som har framgått, innehåller Bryssel II-regleringen inte några lagvalsregler. Om sådana senare kommer att utfärdas av gemenskapen, är det mycket osannolikt att de skulle föreskriva tillämpning av lex fori.3 9 Denna nordiska framgång visar att det kan vara värt att kämpa för en fortsatt internordisk rättsenhetlighet. När vi nu har fått igenom det nu aktuella undantaget, kan vi hoppas på motsvarande undantag i senare sammanhang.4 0 I vart fall torde vi få behålla de internordiska lagvalsreglerna i 1931 års konvention, även om gemenskapen senare utfärdar lagvalsregler för äktenskapsmål eller mål om s.k. föräldraansvar (vårdnad, m.m.) som komplement till Bryssel II-förordningen.
    Sverige hade också önskat fortsatt tillämplighet för den internordiska verkställighetskonventionen från 1977, när det gäller verkställighet av vårdnadsavgöranden från de nordiska EU-staterna.4 1 Detta önskemål stötte på hårt motstånd och det ansågs inte finnas skäl att nu göra en annan bedömning än när Luganokonventionen förhandlades.4 2 Då gick de nordiska länderna med på att Luganokonventio-

3 8 Eftersom Danmark inte omfattas av det civilrättsliga samarbetet inom den första pelaren, talas det i förslaget till förordningen endast om Finland och Sverige.
3 9
Se ovan, avsnitt 6.
4 0
Frågan kompliceras dock av att framöver kommer det inte längre att handla om konventioner som senare omvandlas till förordningar, utan förhandlingarna avser från början antagande av gemenskapsrättsakter. Utsikterna torde vara sämre att få igenom internordiska undantag än när det gällde mellanstatliga konventioner.
4 1
Den aktuella konventionen är i själva verket bara en s.k. ramkonvention som medfört ensartade lagar om verkställighet av nordiska avgöranden i Danmark, Finland, Norge och Sverige.
4 2
Fråga är om en s.k. parallellkonvention till Brysselkonventionen. Luganokonventionen är från år 1988 och den gäller i förbindelserna mellan en EU-stat och en EES-stat samt i de inbördes förbindelserna mellan EES-stater. Samma prioritets-

296 Maarit Jänterä-Jareborg SvJT 2000nens regler skulle ersätta 1977 års konvention. Har en lösning godtagits en gång blir den lätt prejudicerande i andra liknande sammanhang! Följaktligen får vi i förhållande till vårdnadsdomar avkunnade i Finland (och Danmark om det senare väljer att delta i Bryssel IIarbetet) följa ett mer komplicerat verkställighetsförfarande än i förhållande till de övriga nordiska staterna.
    Sist, men inte minst, skall även följande påpekas. Den förklaring som Sverige och Finland är berättigade att avge enligt Bryssel IIförordningen, förpliktar dem att i sina inbördes relationer endast tilllämpa sådana domsrättsregler i 1931 års konvention som har en motsvarighet i förordningen.4 3 De skall vidare i en nära framtid se över behörighetsreglerna i den nordiska konventionen för att bringa dem i linje med Bryssel II-regleringen. Man kan invända mot dessa villkor att de inkräktar på det internordiska samarbetet och ger gemenskapen ett inflytande över innehållet i framtida internordiska överenskommelser. Personligen hoppas jag på att utvecklingen inom EU i stället kommer att bli en ”vitaminspruta” för det internordiska samarbetet. De internordiska reglerna har länge varit i behov av en översyn och modernisering. Om de nordiska länderna vill hålla fast vid ett internordiskt regelsystem, skall de se till att det har kvar sin attraktion även för de nordiska EU-staterna. Det kan inte vara ett självändamål att hålla fast vid en särskild internordisk reglering, utan en sådan måste fortsätta att vara motiverad i sak. Klart större resurser måste då satsas på det internordiska samarbetet än vad som varit aktuellt de senaste årtiondena.

Andra överenskommelser med främmande stater
Medlemsstaternas befogenheter att ingå avtal med tredje stater är begränsade till de områden där gemenskapen inte har exklusiv behörighet. Inom EG-rätten har den uppfattningen traditionellt starkt stöd att när gemenskapen utfärdat en rättsakt, har den därefter en exklusiv kompetens att på det aktuella området ingå avtal med tredje stater.4 4 Har denna uppfattning fog för sig även inom den internationella privaträttens område?4 5 Om fråga är om universellt tillämpliga gemenskapsrättsakter som nära anknyter till den inre marknadens funktioner, verkar denna ståndpunkt ha fog för sig. När den s.k. Romkonventionen om tillämplig lag

ordning, som gäller mellan konventionerna enligt Luganokonventionen, gäller även enligt Brysselkonventionen.
43
Detta innebär att länderna inte längre får tillämpa artikel 7.2 i 1931 års konvention, enligt vilken ett äktenskapsmål mellan makar som är nordiska medborgare subsidiärt får prövas i en stat där endast ena maken är medborgare.
44
Se M. Droege & G. Lysén, Introduktion till EU och EG-rätten, 1997, s. 124–125.
45
Frågan är för närvarande föremål för diskussioner i olika arbetsgrupper i Bryssel och utreds även av rådets rättstjänst. Enligt uppgift av Justitiedepartementet har det i dessa diskussioner bl.a. gjorts gällande att gemenskapens traktatkompetens inte kan bli lika omfattande i fråga om ”de nya områden”, som genom Amsterdamfördraget förts in under första pelaren, t.ex. det internationellt privaträttsliga samarbetet.

SvJT 2000 Internationell familjerätt 297för avtalsförpliktelser (1980) omvandlas till en förordning, förefaller det motiverat att den externa kompetensen angående lagvalsfrågor för avtalsförhållanden därefter uteslutande finns hos gemenskapen.4 6 Samma bedömning kan knappast utan vidare göras i fråga om de två Brysselkonventionerna, när de omvandlas till gemenskapsrättsakter. I fråga om erkännande och verkställighet avser de bara i andra medlemsstater avkunnade avgöranden. Den första Brysselkonventionens behörighetsregler gäller vidare i huvudsak endast under förutsättning att svaranden har sitt hemvist i en EU-stat. Bryssel II-regleringen innehåller inte någon lika tydlig EU-koppling, utan behörighet i äktenskapsmål föreligger så fort som någon av de många konventionsenliga behörighetsgrunderna är vid handen. Behörighet att pröva vårdnadsyrkanden finns dock endast under förutsättning att barnet har sitt hemvist inom en EU-stat.4 7 Tanken att gemenskapens exklusiva kompetens bör vara begränsad till just de situationer som faller in under gemenskapsrättsakterna kan i vart fall vid första intrycket förefalla tilltalande. Medlemsstaterna kan vara till olika grad ”globala” samhällen med olika intressen. De kan hävdas bäst kunna bedöma vad som bör gälla inom den internationella privaträttens område i relationer till tredje stater. Den fria rörligheten inom unionen påverkas inte och de bör få behålla sin behörighet att ingå avtal med icke EU-stater. Som villkor gäller att de folkrättsliga förpliktelser som de därmed åtar sig inte kommer i konflikt med gemenskapsrättsakterna. Av relevans i sammanhanget är vidare att en gemenskapsrättsakt kan ha ett i sak mycket snävt tillämpningsområde, såsom den blivande Bryssel II-förordningen i fråga om vårdnadsyrkanden. Det vore märkligt om förordningen ansågs medföra att gemenskapen har exklusiv behörighet beträffande vårdnadsfrågor i internationella förhållanden. — En allmän invändning är att det inte går att motivera regleringar som är mer gynnsamma för de berörda personerna än gemenskapsrättsakterna. För att utesluta detta, måste utvecklingen även i förhållande till tredje stater styras av gemenskapen.

Det nationella regelsystemet
Det räcker med att konstatera att ju fler fall som omfattas av de geografiska och sakliga tillämpningskriterierna för en gemenskapsrättsakt, desto mindre blir tillämpningsområdet för de nationella reglerna.

46 Romkonventionens lagvalsregler gäller i alla EU-staterna, oavsett om de medför tillämpning av en annan medlemsstats lag eller en tredje stats lag. Reglerna är m.a.o. allmänt (universellt) tillämpliga.
4
7 Denna inskränkning kom till i nära anslutning till 1996 års Haagkonvention till skydd för barn över gränserna, art. 52.2 (Convention on jurisdiction, applicable law, recognition, enforcement and co-operation in respect of parental responsibility and measures for the protection of children). Enligt denna får konventionsstaterna ingå nya överenskommelser inom konventionens område i fråga om barn med hemvist i dessa stater.

298 Maarit Jänterä-Jareborg SvJT 20008. Avslutande kommentar
Genom art. 61c och art. 65 i Romfördraget har internationellt privaträttsligt samarbete lyfts upp till en gemenskapsrättslig angelägenhet. Det är inte osannolikt — inte minst av politiska skäl — att just gränsöverskridande familjerättsfrågor blir intressanta i sammanhanget. Man kan alltid göra gällande att olikheterna i medlemsstaternas internationella familjerätt utgör ett hinder för den fria rörligheten av personer. Därmed finns det också vida möjligheter att införa gemensamma regler, oavsett om det gäller äktenskaps ingående eller upplösning, äktenskaps rättsverkningar, förhållandet mellan föräldrar och barn, arv, etc.
    För Sveriges del innebär denna utveckling att det plötsligt är mycket fart i det internationellt privaträttsliga samarbetet, men också att vi tvingas prioritera det i stället för att kunna genomföra länge planerade nationella lagreformer. Samarbetet inom EU kommer att ta det mesta av våra resurser i anspråk och våra möjligheter att påverka tidtabellen är begränsade. Om vi vill slå vakt om vissa viktiga svenska värderingar och påverka inriktningen i arbetet, måste vi vara beredda att spela en aktiv och, vid behov, till och med en drivande roll i samarbetet. Svenska ståndpunkter måste förberedas väl och förankras hos de övriga medlemsstaterna, i samarbete med andra stater med likartade intressen. Vi måste också satsa på kontinuitet, inte bara i fråga om den ”policy” vi driver utan även i personrepresentationen i de olika arbetsoch expertgrupperna. Det följer av den svenska tjänste- och karriärstrukturen inom departementen att Sverige byter representanter oftare än de övriga medlemsstaterna. I EG-sammanhang är detta en klar nackdel.