Avslutande kommentarer
Av rättschefen OLLEABRAHAMSSON
När EG-domstolen var på officiellt besök i Sverige sommaren 1997 sade dess ordförande Rodríguez Iglesias att han funnit oss svenskar så väl medvetna om vad EG-rätten innebär att vi borde sluta upp med att ursäkta våra inte alltför frekventa misstag med att vi var nykomlingar i EU. Uttalandet var avsett som ett erkännande av den svenska juristkårens duglighet, och det här symposiet bekräftar bilden av att lagstiftare, rättstillämpare och företrädare för rättsvetenskapen väl inser vilka krav som rättens internationalisering ställer. I varje fall har de insikterna visat sig finnas hos dem som deltagit i debatten de här dagarna.
Symposiet har präglats av en vilja att tala klarspråk om vad juridikens europeisering innebär för lagstiftningen och rättstillämpningen i Sverige. Detta är inte så enkelt och självklart som det kanske låter. Vi har en långvarig och nedärvd tradition av att betrakta den nationella lagstiftaren i det närmaste som en självhärskare, vars minsta åtbörder skall få fullt genomslag i rättstillämpningen. Man skulle därför kunna tro att de personer som sysslar med lagstiftning och rättstillämpning skulle finna det svårt och kanske rentav motbjudande att erkänna att det inte är så längre. Det hade t.ex. inte varit speciellt förvånande om de svenska domstolarna hade låtit bli att i sina domar öppet hänvisa till att svenska regler inte är tillämpliga på grund av att det finns motstridande EG-bestämmelser samtidigt som domstolen ändå kommit till rätt slutsats med en så att säga felaktig motivering eller i varje fall med en mot riksdag och regering mer respektfull motivering. Gunnar Björne berättade visserligen under gårdagen om ett fall där Regeringsrätten kom till rätt slut med fel motivering. Men efter vad man kunde förstå fanns det ingen medveten avsikt med att det blev på det viset.
Utifrån det lagstiftningsperspektiv som här har stått i förgrunden är det ett antal iakttagelser som kan lyftas fram.
Den första är att det på departementen till följd av EU-medlemskapet har skett en kraftig förskjutning från det traditionella lagstiftningsarbetet till ett förhandlingsarbete som syftar till att ta fram nya EG-rättsakter och motsvarande instrument på tredjepelarområdet. De tjänstemän, i regel assessorer utan föregående erfarenhet av internationella förhandlingar, som tidigare ägnade sig åt lagstiftning i egentlig mening, lägger nu ner en stor del av sin tid på förhandlingar i rådets arbetsgrupper. När en rättsakt är färdigförhandlad minskar naturligtvis det återstående handlingsutrymmet när rättsakten skall införlivas med svensk rätt. Eftersom gemenskapsdirektiven ofta är av ramkaraktär blir emellertid arbetsbesparingen för departementen,