En rättvis rättegång? — Rättsliga synpunkter på återkallandet av två läkarlegitimationer
Kammarrätten återkallade 1991 två läkares legitimationer sedan tingsrätten efter en mordrättegång hade friat läkarna från mord som de var åtalade för, men samtidigt i domskälen uttalat att det var ställt utom allt rimligt tvivel att läkarna styckat kvinnans kropp. I mitten av december 1999 lämnades en resningsansökan in till Regeringsrätten. Läkarnas ombud advokat Kerstin Koorti och jur.kand. Birgitta Resenius begär att läkarna får tillbaka sina legitimationer. Denna ansökan väcker frågan om Sverige levt upp till de krav som ställs på en rättsstat. I denna artikel vill jag ställa processerna, som ledde till återkallandet av legitimationerna i förhållande till frågan om vad som är en rättvis rättegång enligt Europakonventionen.

 

Gällde Europakonventionen?
Enligt Europakonventionen, artikel 6, skall var och en ha rätt till en rättvis rättegång. Detta innebär bl.a. att var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott skall vara berättigad till en rättvis förhandling inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Enligt konventionen skall var och en betraktas som oskyldig till dess att hans skuld lagligen fastställts. Konventionen ratificerades av Sverige 1953. 1995 blev den svensk lag. Under tiden mellan 1953 och 1995 har frågan återkommande ställts om dess status i svensk rätt. Sverige ville till en början inte ti lämpa den direkt i den interna rättsskipningen, dvs. domstolarna var inte skyldiga att beakta dess regler på samma sätt som svensk lag. Svenska domar som i en del fall fördes upp till Europadomstolen kom dock att förklaras vara

brott mot Europakonventionen av denna domstol. Frågan om konventionens ställning innan den blev svensk lag har emellertid inte avgörande betydelse för tillämpning av principen om en rättvis rättegång. Den innehåller inte lagar i vanlig bemärkelse, utan dess artiklar är principer att beakta i samband med tillämpning av den nationella rätten, dvs. den innehåller principer av grundläggande betydelse för en rättsstat. Konventionen innebar att grundläggande fri- och rättigheter, som rättsstater skall beakta, nedtecknades. Genom att Europakonventionen undertecknades av flera stater kom dessa mänskliga fri- och rättigheter att bli en gemensam angelägenhet för flera stater och en särskild överstatlig domstol, Europadomstolen, inrättades, men i en rättsstat skall principerna äga giltighet oavsett om Europakonventionen existerar eller ej. En rättvis rättegång är en grundläggande rättighet för en sådan stats medborgare.

 

Processerna: Frikännande dom, fällande domskäl och återkallande av legitimationer
I de svenska processerna hade läkarna först åtalats för mord. Följaktligen hade förundersökningen och processen lagts upp med utgångspunkt från frågan om ett mord hade begåtts. Tingsrätten friade dem. Samtidigt uttalade tingsrätten i domskälen att läkarna gjort sig skyldiga till brott mot griftefrid. Detta brott var preskriberat. De kunde inte åtalas för det brottet. De fick inte överklaga domen, eftersom de frikänts från brottet mord, som de åtalats för. Detta uttalande i domskälen ledde till att frågan om återkallande av läkarnas legitimationer blev

aktuell. Enligt lagen skall läkarlegitimation återkallas om den legitimerade varit grovt oskicklig vid utövning av sitt yrke eller på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket. Socialstyrelsen är den myndighet som initierar ärenden om återkallelse av läkarlegitimationer genom anmälan hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). Läkarna kunde inte anses ha varit grovt oskickliga vid utövning av sitt yrke utan den grund som blev aktuell var det andra ledet enligt vilken den som ”på annat sätt visat sig uppenbart olämplig att utöva yrket” kan mista sin legitimation. Socialstyrelsen skall i samband med anmälan ange vilka omständigheter som åberopas till stöd för ansökan. Myndigheten anmälde ärendet till HSAN och angav uttalandet om brott mot griftefrid i domskälen till tingsrättens dom, som grund.
    HSAN är således första beslutande instans i frågor om återkallande av läkarlegitimationer. Nämnden återkallade läkarnas legitimationer. Två ledamöter var skiljaktiga. De fann att det inte förelåg tillräckliga skäl att återkalla legitimationerna och att Socialstyrelsens framställan skulle lämnas utan bifall. Läkarna överklagade och kammarrätten I (I=första målet i kammarrätten) biföll deras besvär. De fick således tillbaka sina läkarlegitimationer. Kammarrätten I fann att Socialstyrelsen, med sin anmälan och vad därvid åberopats, inte hade visat att skäl förelåg att frånta läkarna deras legitimationer. Socialstyrelsen överklagade och Regeringsrätten lämnade prövningstillstånd.
    Regeringsrätten upphävde kammarrättens dom och återförvisade målet till kammarrätten. Regeringsrätten uttalade i sitt beslut att, när kammarrätten kom fram till att tingsrättens dom inte ensam utgjorde tillräcklig grund för ett ställningstagande i deslegitimationsfrågan, måste det anses ha ålegat kammarrätten att föranstalta om den ytterligare utredning som kammarrätten ansåg nödvändig. Regeringsrätten uttalade vidare att det i förvaltningsmålet inte fanns skäl att ställa lägre krav på bevisningen för att läkarna styckat kroppen än vad som skulle ha krävts i ett mål om åtal för styckning. Rätten fann således att det i återkallelsemålet var nödvändigt att närmare pröva om det fanns tillräckligt bevis för att läkarna styckat kroppen och att detta var kammarrättens skyldighet. Den rättsliga grunden till detta var att förvaltningsprocesslagen innehåller följande text (8 §): ”Rätten skall tillse att mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver” Målet i kammarrätten II (II=andra målet i kammarrätten, dvs. efter det att Regeringsrätten återförvisat för utredning) kom därför att handla, inte om huruvida brott mot griftefrid begåtts, utan, om det fanns tillräcklig bevisning för att styrka ett redan av tingsrätten gjort konstaterande, dvs. att läkarna styckat kvinnans kropp vid pingsthelgen 1984. Man måste således här skilja mellan en full brottmålsprocess och frågan huruvida bevisningen är tillräcklig. Frågan om huruvida bevisningen är tillräcklig är en del (en mindre del) av en brottmålsprocess och det var endast denna del som blev föremål för återförvisning och skulle behandlas i kammarrätten. I resningsansökan har yrkats att Regeringsrätten undanröjer kammarrättens andra dom i återkallandefrågan alternativt undanröjer sitt prövningstillstånd över kammarrättens första dom i samma frågan.

 

Fick läkarna en rättvis rättegång?
Det kan ifrågasättas huruvida läkarna fick en rättvis rättegång i Europakonventionens bemärkelse.

Detta kan ifrågasättas därför att processen i verkligheten var ett brottmål som inte handlades såsom ett brottmål. Ett mål om återkallande av läkarlegitimation kallas i svensk rätt förvaltningsmål eftersom utgångspunkten är att förvaltningsdomstol kan återkalla ett tillstånd som myndighet tidigare givit (legitimationen). Men det kan med fog ändock hävdas, att det egentligen rört sig om ett brottmål i detta fall. När Europadomstolen skall avgöra om en person erhållit en rättvis rättegång är det inte avgörande om man i det aktuella landet kallar processen för brottmålsprocess eller förvaltningsprocess, utan det avgörande är vad processen i realiteten är. Förutsättningen för att läkarna skulle kunna mista sina legitimationer var att det var tillräckligt bevisat att de begått brott mot griftefrid och inget annat. Dvs. målet kom att handla om fastställande av skulden. I förvaltningsmål avseende återkallande av tillstånd kan en fråga vara huruvida en dom (eller dess domskäl) i ett brottmål är tillräcklig bevisning för att den enskilde parten ”på annat sätt visat sig olämplig”. Men i ett brottmål är frågan huruvida den tilltalade är skyldig.
    Mot denna bakgrund var det korrekt av kammarrätten I att enbart ta ställning till huruvida domskälen i tingsrättens dom var tillräcklig bevisning för att läkarna ”visat sig olämpliga”. (Däremot kan det ifrågasättas om kammarrätten därutöver skulle kunna ha haft rätt att analysera och ompröva skuldfrågan och om det ankommit på Socialstyrelsen att svara för tillräckligt underlag för en tillförlitlig bedömning av skuldfrågan utöver den ingivna domen från tingsrätten, såsom anges i domen från kammarrätten I.) Eftersom processen därefter, som den utvecklades genom Regeringsrättens återförvisning, inte följde formen för en brottmålsprocess kom rättssäkerheten att försämras. Brottmålsprocessen (en del av en sådan) ägde rum i kammarrätt som inte besitter sådan erfarenhet. Brottmål skall hanteras av allmän domstol som upprättats i detta syfte. Enligt Europakonventionen skall förhandlingen äga rum inför en domstol som upprättats enligt lag. Förvaltningsdomstolarna såsom kammarrätten har inte upprättats för att hantera brottmål och det kan därför ifrågasättas om en förvaltningsdomstol kan anses behörig att pröva ett mål som i själva verket är ett brottmål. Prövningen i kammarrätten II kom endast att omfatta en del av ett brottmål; man utgick ifrån att läkarna var skyldiga till ett brott de inte åtalats för och inte dömts för, men där tingsrätten gjort ett uttalande om skulden. Kammarrätten II beordrades av Regeringsrätten att utreda om det brottet var tillräckligt bevisat eftersom kammarrätten I funnit att uttalandet i domskälen om brott mot griftefrid inte var tillräcklig grund för återkallande av legitimationerna. Den ställning som kammarrätten II hamnade i, efter det att Regeringsrätten återförvisat målet för ytterligare utredning, medförde att domstolen blev avhängig och partisk. Kammarrätten II blev bunden av Regeringsrättens uttalanden på ett sätt som inte är möjligt i en brottmålsprocess. Kammarrätten II skulle utgå ifrån att läkarna var skyldiga och försöka hitta tillräcklig bevisning för detta. I ett brottmål är det åklagarens sak att föra till bevisning att den tilltalade är skyldig. Kan han inte detta så kan inte HD återförvisa till hovrätten för att ge åklagaren ytterligare en chans. Därför borde inte heller Kammarrätten och därigenom Socialstyrelsen återigen få

möjlighet att stärka bevisningen mot läkarna. Gäller processen frågan om skuld till ett brott så skall förvaltningsprocessen inte ge den enskilde ett sämre utgångsläge än han skulle ha haft i en brottmålsprocess. I en brottmålsprocess så som den ser ut i det svenska systemet gäller att åklagaren har bevisbördan. Klarar han inte att uppfylla denna så kan åklagaren inte i brottmål få en chans till genom återförvisning från Högsta domstolen till hovrätten. Följaktligen borde återförvisning till kammarrätten inte ha skett.
    När ett brottmål om huruvida någon begått ett brott pågår, har man rätt till en rättvis rättegång. Frågan är om läkarna fick detta. En förvaltningsdomstol såsom kammarrätten har inte behörighet att döma i brottmål. Regeringsrätten uttalade att kammarrätten hade utredningsskyldighet när det gällde bevisningen i frågan om det var tillräckligt styrkt att brott mot griftefrid begåtts, dvs. Regeringsrätten uttalade att kammarrätten hade viss behörighet genom sin utredningsskyldighet. Men denna kan inte gälla ifråga om brott. Där är kammarrätten inte behörig. Återförvisningen för utredning fick allvarliga konsekvenser för läkarnas rättssäkerhet. Frågan övergick därigenom till att bli ett brottmål samtidigt som processen i sig satte läkarna i en sämre sits än de skulle haft i ett brottmål i tingsrätten.
    Dessutom skall enligt Europakonventionen var och en som blivit anklagad för brott betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts. Att lagligen fastställa någons skuld innebär i Sverige att tingsrätten dömer någon för ett brott som denne har åtalats för — inte att kammarrätten uttalar att det finns tillräcklig bevisning. Läkarna skall således enligt Europakonventionen betraktas som oskyldiga, eftersom deras skuld inte blivit lagligen fastställd. När staten via domstol gör ett så stort ingrepp i en enskild människas liv att man tar ifrån honom eller henne rätten att utöva yrket och dessutom gör det på den grunden att ett brott har begåtts, är det viktigt att grundläggande krav uppfylls när det gäller processen som föregår detta. Det krävs att brottet konstaterats i en fullvärdig brottmålsprocess. Inom andra delar av rättssystemet måste tingsrätten först pröva brottmålet innan förvaltningsdomstol kan utdöma en förvaltningsrättslig sanktion. Om det gäller en ung person som begår ett grovt brott måste tingsrätt först döma i brottmålet. Vården av den unge inom socialtjänsten hör till förvaltningsrätten och det är förvaltningsdomstol som dömer i vårdfrågan. Här är det självklart att varken socialnämnder eller förvaltningsdomstolar har någon rätt att ta ställning i skuldfrågan. Att processen blev som den blev hängde samman med att läkarna inte kunde åtalas för brott mot griftefrid eftersom detta brott var preskriberat. Vid grov ungdomsbrottslighet finns det fall som inte kan åtalas. Det gäller när barn under 15 år begår ett grovt brott. Rättssystemet visar en särskild väg för sådana fall, s.k. bevistalan. Den unges skuld blir föremål för prövning i tingsrätt, det fastställs huruvida han begått brottet, men han åtalas inte och han kan inte straffas med någon påföljd. I dessa fall är det självklart att förvaltningsdomstol inte får avgöra skuldfrågan. Lagstiftaren har funnit det vara grundläggande att brott bedöms av allmän domstol och inte av förvaltningsdomstol. Då sådan möjlighet inte finns i rättssystemet får man i en rättsstat inte hitta på tillfälliga lösningar av det slag som skedde i fallet med lä-

karnas legitimationer. Utredningsskyldigheten i förvaltningsprocessen finns inte för att utreda brott.
    Med denna artikel har jag velat peka på att en rättvis rättegång är grundläggande i en rättsstat. Det är till och med en mänsklig rättighet att få en rättvis rättegång i en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. Men läkarna fick inte detta. De har nu genom sina ombud begärt resning på ett flertal grunder och det är möjligt att ett justitiemord, där oskyldiga personer dömts, kan ha begåtts av rättsväsendet. I så fall har det anmärkningsvärda processuella förfarandet, där kammarrätten ägnat sig åt brottsutredning, bidragit till detta. En rättvis rättegång skall äga rum för att förhindra staten från att kunna begå övergrepp mot enskilda medborgare. Om en stat begår ett sådant övergrepp som motsatsvis framgår av artikel 6 i Europakonventionen, har staten inte levt upp till de krav som ställs på en rättsstat. En sådan skall respektera mänskliga fri- och rättigheter genom att ge den enskilde medborgaren en rättvis rättegång och betrakta honom som oskyldig till dess att hans skuld lagligen fastställts. I en rättsstat ställs det därmed krav på juristerna, på att dessa ti lämpar inte bara en skriven text såsom lagtexten om att en förvaltningsdomstol har utredningsskyldighet, utan även förmår att beakta grundläggande principer för ett rättssystem i en rättsstat. I det ovanstående har jag kommenterat den förvaltningsrättsliga processen. Upphovet till att Socialstyrelsen, HSAN, kammarrätten och Regeringsrätten kom att behandla frågan om återkallande av läkarlegitimationerna var dock att tingsrätten uttalat sig om skuldfrågan, när det gällde det preskriberade brottet mot griftefrid, i domskälen till den friande domen i frågan om mord. Jag vill därför avslutningsvis påpeka att ett sådant uttalande knappast heller är förenligt med Europakonventionen. Det är troligt att Europadomstolen skulle finna det strida mot rätten för var och en att betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.
Gunilla Edelstam