Liber Amicorum Hubert Claassens. Verzekering theorie en praktijk. Assurance: théorie et pratique. CRIS nr 12. Antwerpen-Apeldoorn-Louvainla-Neuve, 1998, 489 s.

1. Hubert Claassens är en belgisk försäkringsrättsexpert. I hans liv förenas teori och praktik på ett fruktbart sätt. En lång rad artiklar, rapporter och böcker av hans hand vittnar om hans kärlek till rättsvetenskapen. Och få åtnjuter en sådan respekt i praktiskt belgiskt rättsliv som han. Kanske framgår hans roll i det sammanhanget tydligast i La Commission des Assurances, den belgiska regeringens konsultationsorgan när det gäller tillsynen av försäkringsbolag. Claassens har här utövat stort inflytande och är den ende av de 52 ledamöterna i denna institution, som har varit ledamot oavbrutet sedan dess tillkomst 1975.
    Denne försäkringsrättens ödmjuke tjänare hedrades 1998 med en vänbok. Verket består av fyra delar, vilka alla täcker områden där Claassens gjort sig gällande: försäkringsavtalsrätt, socialförsäkring, försäkringsrörelse och rättspolitik rörande försäkring. Förutom en sympatisk presentation av Claassens, skriven av Herman Cousy, innehåller boken tjugosju bidrag. Många av dem håller hög klass. Några av dem skall kortfattat uppmärksammas nedan.
    2. Ett av bidragen är skrivet av Marie-Anne Crijns1 och gäller den försäkringsmäklarlagstiftning som infördes i Belgien 1995 och som trädde i kraft med 1996 års ingång.2 Författarinnan kritiserar lik-

som många gjort före henne

1 ”La nouvelle législation en matière de distribution et d'intermédiation. Quelques observations critiques”, s. 87 ff.

2 Loi du 27 mars 1995 relative à l'intermèdiation en assurances et à la distribution d'assurances, M.B. 14 juin 1995, 17029-17037.

3 denna lagstiftning i flera hänseenden. Lagen är enligt henne inte tillräckligt konsumentvänlig. Hon pekar på flera omständigheter, däribland den utbildning som krävs. För att kunna bli antagen som försäkringsmäklare räcker i Belgien fyra års universitetsutbildning eller motsvarande. Något krav på att utbildningen skall ha med försäkring att göra ställs inte. Med rätta understryker författarinnan att kunskap rörande försäkring är viktigare än examina i allmänhet; hennes ståndpunkt överensstämmer med den som intagits av den svenske lagstiftaren.4 En annan punkt, där kritik framförs gäller en bestämmelse i lagstiftningen enligt vilken mäklarna ålagts en skyldighet att kontrollera att utländska försäkringsbolag, som inte erhållit särskilt tillstånd att verka i Belgien, skall hålla sig till de belgiska reglerna. Föreskriften, som är så pretentiös att den till och med ålägger mäklaren att vara en garant för att de gällande rättsreglerna har ifrågavarande kvalitet, står i uppenbar strid med de EG-rättsliga normerna om en fri marknad. En annan del av Marie-Anne Crijns kritik av den belgiska försäkringsmäklarlagstiftningen tar sikte på den rättsliga ställning försäkringsmäklaren har. Lagstiftaren har enligt henne varit alltför tystlåten i detta hänseende. Hur skall man uppfatta det uppdragsavtal mäklaren har ingått

3 Se t.ex. G. Carle & A. Debelle, La nouvelle législation en matière d'intermédiation en assurances et de distribution d'assurances, Revue générale des assurances et des responsabilité 1997 nr 12801. 4 Se 5 § 4 p. lagen (1998:508) om försäkringsmäklare. Jfr SOU 1997:79 s. 121 ff.

med den försäkrade? Skall allmänna fullmaktsregler tillämpas? Eller är det fråga om ett avtal sui generis? Frågor av detta slag besvarades heller aldrig i det lagstiftningsarbete som låg som grund för den svenska lagen (1989:508) om försäkringsmäklare. Småningom har allmänna fullmaktsregler ansetts vara tillämpliga på det uppdrag som mäklaren mottagit.5 Praktiska realiteter tycks ha drivit fram detta ställningstagande; det förutsätts mer eller mindre att mäklaren utrustas med skriftlig fullmakt (mäklarbrev).6 Det finns dock försäkringsmäklare som arbetar utan sådan fullmakt. Försäkringsmäklarens ofrånkomliga rättsliga ställning som förmedlare7 — och därmed inte bara som ombud för försäkringstagaren — kan också motivera att mera speciella regler och grundsatser utvecklas för denne mellanmans del i svensk rätt. I vilket fall som helst finns anledning att uppmärksamma den framtida belgiska rättsutvecklingen på området.
    3. Liksom i Sverige är de krav som skall ställas på försäkringsbolag och den försäkrade i bevishänseende mycket omdiskuterade i Belgien. En fråga av denna karaktär diskuteras i ett bidrag av Hélène de Rode.8 Artikeln tar sikte på det förhållandet att bevisbördans

placering i belgisk försäkringsavtalsrätt i vissa situationer bygger på skillnaden mellan att den försäkrade inte har uppfyllt sina kontraktsenliga förpliktelser (”déchéance”) och att det inte är fråga om ett försäkringsbart intresse över huvud (”exclusion de risque” eller ”non-assurance”). Utan beaktande av de möjligheter till nyansering som finns kan rättsläget sägas vara följande. Vid ”déchéance” ligger bevisbördan på försäkringsbolaget medan det är den försäkrade som har bevisskyldigheten för att det inte är fråga om en ”exclusion de risque”.

5 Jfr NJA 1998 s. 118. 6 Det var försäkringsrättskommittén — alltså ej den utredning som lämnade förslag till ny försäkringsmäklarlag — som utgick från att fullmaktsreglerna var tillämpliga, se SOU 1989:88 s. 150 ff. Jfr Ds 1993:39 s. 145. Det finns dock mäklare som arbetar utan skriftlig fullmakt. 7 Se sålunda 1 § försäkringsmäklarlagen, där det sägs att mäklaren ”förmedlar” försäkringarna. I motiven till lagen ansågs också förmedlingen vara det centrala begreppet i sammanhanget, se prop. 1988/89:136 s. 32. 8 ”La notion de décheance et la faute intentionnelle”, s. 99 ff.

    Hélène de Rode diskuterar skador som orsakats uppsåtligen av den försäkrade. Det tycks finnas en tendens i belgisk rättspraxis att uppfatta sådana skador såsom hörande till kategorin icke försäkringsbart intresse. I doktrinen är däremot de flesta övertygade om att det är fråga om en kränkning av den försäkrades skyldigheter. Lagstiftaren har uttryckt sig oklart. Hélène de Rode, som analyserar skillnaden mellan ”déchéance” och ”exclusion” närmare, stöder emellertid tendensen i rättspraxis och får härigenom belgisk doktrin att framstå som klart splittrad. Hon argumenterar skickligt men inte helt övertygande. Den slutsats man kan dra av diskussionen är att det inte kan vara lämpligt att låta bevisfrågor bli beroende av hur man utformar olika begrepp (här ”déchéance” och ”exclusion”). 4. Även Marcel Fontaine9 — vad vore en vänbok utan denne kloke försäkringsrättsspecialist — diskuterar i sitt bidrag en begreppsfråga och denna har nära anknytning till den som Hélène de Rode analyserar. Det är emellertid här fråga om en helt annan typ av frågeställning. Fontaine undersöker också ett i den belgiska försäkringsavtalsrät-

9 ”Obliegenheit, incombance?”, s. 151 ff.

ten centralt begrepp men han gör det i komparativ belysning. En sådan analys får stor betydelse i ett Europa som alltmera strävar efter en harmonisering av rättsreglerna på försäkringsrättens område.
    Vid sidan av den huvudförpliktelse som åvilar försäkringstagaren att betala en premie har denne också andra skyldigheter, exempelvis att ge försäkringsbolaget riktiga informationer innan försäkringen tecknas eller att se till att risken för skada inte ökar under försäkringstiden vid egendomsförsäkring. I svensk försäkringsrätt har alla dessa skyldigheter brukat kallas biförpliktelser.10 Tyskarna talar om ”Obliegenheiten”.11 Detta är ett begrepp som används också i allmän tysk civilrätt. Vid handelsköp har köparen exempelvis en skyldighet att utan dröjsmål undersöka godset och att omedelbart reklamera fel eller brist. Säljaren kan inte framtvinga dessa plikter men om de inte uppfylls kan köparen förlora sin rätt. Obliegenheiten förekommer också i tysk skadeståndsrätt. När den skadelidande har gjort sig skyldig till medvållande anses han ha kränkt en Obliegenheit. En skyldighet av detta slag motsvaras inte av någon exigibel fordran. Den uppnår inte vad tyskarna kallar en ”Rechtspflicht”.
    Fontaine påvisar att begreppet Obliegenheit även förekommer i schweizisk och nederländsk rätt. Han finner däremot inget motsvarande begrepp i sitt eget lands rättsordning. Inte heller går det att återfinna i fransk rätt. I belgisk och fransk försäkringsavtalsrätt används i stället det allmänna begreppet ”obligation”. Detta är så mycket egendomligare som en mera nyanserad begreppsapparat,

motsvarande en skillnad mellan Rechtspflicht och Obliegenheit, går att återfinna i fransk och belgisk köprätt. Här har man undvikit ”obligation” för att arbeta med andra begrepp när man diskuterar skyldigheter som motsvaras av icke exigibla fordringar.

10 Se J. Hellner, Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965 s. 132. 11 Se härtill och till det följande särskilt det inflytelserika verket av R. Schmidt: Die Obliegenheiten, Karlsruhe 1953.

    Den brist som Fontaine påvisar tycks innebära att belgisk och fransk försäkringsavtalsrätt här helt enkelt inte är tillräckligt utvecklad. Han förordar själv ett införande i belgisk försäkringsavtalsrätt av Obliegenheiten. I det franska juristspråket i Schweiz har termen Obliegenheiten översatts med ”incombance”. Det är också den term Fontaine vill utnyttja. Den förtjusning Fontaine visar över Obliegenheiten, och som innebär att han accepterar den tyska begreppsbildningen, kan på sikt innebära en förbättring av möjligheterna att genomföra en framtida europeisk försäkringsavtalsrätt. 5. Den försäkringsavtalsrättsliga lagstiftningen ställer krav på den information som måste lämnas av den som avser att teckna en försäkring. Kan dessa krav komma i konflikt med grundläggande internationella och konstitutionella regler om privatlivets helgd? Till de internationella reglerna hör framför allt 8 och 12 artiklarna Europakonventionen om de mänskliga och grundläggande friheterna av år 1950. Artikel 8 st. 1 denna konvention föreskriver att ”envar har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, för sitt hemvist och för sin korrespondens”. Ett bidrag av Elisabeth Willemart12 belyser hela detta fundamentala spörsmål. Lagstiftaren har i Belgien visserligen förbjudit försäkringsbolagen att eftersöka genetisk information.13

12 ”La respect de la vie privée dans les relations entre l'assureur et le candidatassuré”, s. 291 ff. 13 Så är fallet också i vissa andra länder, exempelvis Frankrike och Danmark. I

Men utanför denna ram finns inga särskilda begränsningar i bolagens rätt att ställa frågor. Författarinnan har uppfattningen att lagstiftaren borde visa hela frågan större uppmärksamhet. Staten har en skyldighet att skydda individen, men det är inte denna relation, av författarinnan kallad vertikal, som intresserar. I stället är det förhållandet mellan försäkringsbolag och försäkringstagare; vad hon kallar den horisontella relationen.
    Artikeln brister en aning i konkretion. Författarinnan nämner som exempel på känsliga uppgifter rörande den privata sfären livförsäkringsbolagets frågor om alkohol- och tobakskonsumtion eller om utövande av farliga sporter. Det hade legat närmare till hands att nämna och diskutera fall som blivit föremål för avgörande av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Tre fall har gällt transsexualism och de illustrerar alla bakgrunden till den försäkringsproblematik som kan uppkomma i sammanhanget.
    I det första hade en person som var född kvinna bytt kön och blivit man.14 Myndigheterna i hans land vägrade emellertid att ändra födelseattesten. Visserligen gjordes vissa justeringar i olika dokument. Men attesten förblev oförändrad. Klaganden gjorde gällande att han socialt sett var besvärad när han då och då blev påmind om hur läget var. Domstolen ogillade talan. I det

andra fallet

Sverige har regeringen tills vidare nöjt sig med att träffa avtal med Försäkringsförbundet om försäkringsbolags användning av resultat från genetiska undersökningar innebärande starka begränsningar i medlemsbolagens rätt att eftersöka genetisk information; avtalet gäller från den 1 juli 1999 till utgången av år 2002. 14Rees mot Storbritannien (dom 29.8.1986). Jfr H. Danelius, SvJT 1991 s. 309 f.

15 var det omvänt så att en person född man hade bytt kön och blivit kvinna. Hon ville gifta sig men detta gick inte. Talan ogillades även här. Det tredje fallet16 gällde två kvinnor som också hade blivit kvinnor genom könsbyte. En av dessa kvinnor hade fått problem i sitt arbete och den andra ville gifta sig. Även här ogillades talan. Meningarna i domstolen var dock delade i alla tre fallen. I det tredje antecknades i domskälen särskilt att könsbytet måste bereda de klagande svårigheter i samband med tecknande av försäkring. Domstolen utgick från att de hade en skyldighet att lämna uppgift om könsbytet, om det blev aktuellt att teckna livförsäkring, möjligen även motorfordonsförsäkring.17 En transsexuell person anser förmodligen att det är tillräckligt att uppge det nya könet. Om en kvinna blivit man skulle det räcka för honom att uppge att han är man. Eftersom kvinnor i allmänhet lever längre än män och därför får betala högre premier än män, vill försäkringsbolaget kanske ändock ha uppgift om könsbytet; bolaget kunde hävda att en man som tidigare varit kvinna trots allt lever längre än en annan man. Ungefär i denna riktning kan domstolen tänkas ha resonerat till bolagets förmån. Men utgångspunk-

15Cossey mot Storbritannien (dom 29.8.1990). Jfr H. Danelius, SvJT 1991 s. 310. 16 Sheffield och Horsham mot Storbritannien (dom 30.7.1998). Jfr H. Danelius, SvJT 1998 s. 772 f. 17 ”At the same time, it must be acknowledged that an individual may with justification be required on occasion to provide proof of gender as well as medical history. This is certainly the case of life insurance contracts which are uberrimae fidei. It may possibly be true of motor insurance where the insurer may need to have regard to the sex of the driver in order to make an actuarial assessment of the risk.” (domen s. 15).

ten måste ha varit rättsläget i det land det var fråga om, nämligen Storbritannien och Nordirland. I svensk försäkringsavtalsrätt är det tveksamt om det kan finnas någon skyldighet att spontant lämna uppgift om könsbyte ens vid individuellt tecknad livförsäkring. Ett krav på att försäkringsbolaget särskilt har ställt frågan om könet varit detsamma sedan födelsen torde under alla förhållanden gälla.
    I detta årtusendes gryning har de frågor som behandlas av Willemart blivit alltmera påträngande. Det finns all anledning räkna med att betydelsen av dem kommer att bli ännu större redan i nästa århundrade och småningom kanske rentav ett huvudproblem för försäkringsavtalsrätten.
    6. Sammanfattningsvis kan sägas följande. Den hyllning till Hubert Claassens som resulterat i en vänbok tar fasta på de betydelsefulla insatser denne gjort för sitt land på försäkringsrättens område. Dessa har skett genom ansträngningar och kärlek. Kanske kan man ge Claassens samma omdöme som getts den engelske rättsvetenskapsmannen Harry Lawson18 och som för Claassens del skulle bli ungefär: han har älskat försäkringsrätten mera än sig själv. Boken utgör en välförtjänt gåva, till glädje inte bara för honom själv utan för alla dem som valt att förankra en del av sina liv i kontakt med den fascinerande men alltjämt delvis oupptäckta del av rättsmaskineriet som kallas försäkringsrätt. För det arbete som en grupp rättsvetenskapsmän startar till hösten i syfte att fastställa regler och grundsatser för en europeisk försäkringsavtalsrätt blir vänboken ett mycket viktigt tillskott. Bill W. Dufwa

18 Så av B.W. Dufwa i SvJT 1986 s. 39.