Europadomstolens domar — andra kvartalet 2000

Av justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under andra kvartalet 2000 meddelat följande domar: 1

1. Litwa mot Polen (dom 4.4.2000)
Fråga om frihetsberövande av en berusad person (artikel 5:1 e) i konventionen)
Litwa, som hade starkt nedsatt syn, besökte den 5 maj 1994 med sin ledarhund ett postkontor i Krakow, där det uppstod en ordväxling mellan honom och några posttjänstemän. Dessa tillkallade polis och hävdade att Litwa var berusad och uppträdde olämpligt. Polismännen förde Litwa till ett tillnyktringscenter, där han kvarhölls under drygt sex timmar, varefter han frigavs. Den 10 maj 1994 begärde Litwa hos åklagare i Krakow att åtal skulle väckas mot de polismän som hade arresterat honom och mot personalen på tillnyktringscentret. Han anklagade polismännen för att ha slagit honom och klagade över hur personalen på centret hade uppträtt. Efter utredning beslöt åklagaren att inte väcka åtal.
    Den 29 maj 1994 instämde Litwa staten inför regiondomstolen i Krakow med yrkande om skadestånd. Den 28 november 1994 avslog domstolen yrkandet med motiveringen att Litwas frihetsberövande hade varit välgrundat med hänsyn till hans nykterhetstillstånd och till den störning av den allmänna ordningen som han hade åstadkommit på postkontoret. Litwa överklagade denna dom, men hans överklagande avslogs den 25 januari 1995 av appellationsdomstolen i Krakow.
    Vid Europadomstolen gjorde Litwa gällande att hans frihetsberövande varit olagligt och godtyckligt och inte kunde hänföras till någon av de i artikel 5:1 i konventionen uppräknade kategorierna av tillåtliga frihetsberövanden.
    Europadomstolen erinrade om att artikel 5:1 i konventionen innehåller en uttömmande uppräkning av tillåtliga frihetsberövanden och

1 I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Europakommissionen = Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff., 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff., 1999 s. 67 ff., 581 ff., 762 ff. och 912 ff. samt 2000 s. 75 ff. och 359 ff. — De nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men är redan nu tillgängliga på internet under adress http://www.echr.coe.int.

att varje frihetsberövande som faller utanför de där angivna kategorierna är konventionsstridigt. Den enda bestämmelse som kunde vara aktuell i detta fall var artikel 5:1 e), enligt vilken ”alkoholmissbrukare” (i den engelska texten ”alcoholics”, i den franska ”un alcoolique”) kan berövas friheten. Frågan var emellertid hur detta begrepp skulle tolkas. Domstolen fann att begreppet i sitt sammanhang måste anses syfta inte bara på den som är sjukligt beroende av alkohol utan också på den som under påverkan av alkohol uppträder på sådant sätt att det innebär ett hot mot allmän ordning eller medför en fara för den berusade personen själv och att den som befinner sig i ett sådant tillstånd därför kan tas i förvar till skydd för allmänheten eller den berusade personens egen hälsa eller personliga säkerhet. Litwas frihetsberövande fick därför anses omfattat av artikel 5:1 e) i konventionen.
    En förutsättning för att ett i artikel 5:1 angivet frihetsberövande skall anses förenligt med konventionen är emellertid inte bara att det till sin typ är förenligt med artikel 5:1 utan också att det är lagligt, vilket främst innebär att det skall finnas stöd för frihetsberövandet i inhemsk lag. Europadomstolen konstaterade att det i polsk lag fanns en grund för ingripandet mot Litwa. Emellertid fann domstolen anledning att starkt betvivla att Litwa hade uppträtt på sådant sätt att han under påverkan av alkohol hade utgjort ett hot mot allmän ordning eller mot sig själv eller att hans hälsa, välbefinnande eller personliga säkerhet hade äventyrats. Domstolen tillade att dessa tvivel förstärktes av att det var en ganska trivial händelse som hade föranlett frihetsberövandet och att Litwa var nästan blind. Vidare hade det enligt polsk lag funnits andra mindre ingripande åtgärder som hade kunnat tillgripas. I stället för att berövas friheten hade Litwa kunnat föras till en vårdinstitution eller till sin egen bostad. Ett frihetsberövande framstod därför inte som nödvändigt och ”lagligt” i konventionens mening, varför domstolen konkluderade, med 6 röster mot 1, att det förelåg ett brott mot artikel 5:1 i konventionen.

2. Academy Trading Ltd m.fl. mot Grekland (dom 4.4.2000)
Frågor om rättvis rättegång, opartisk domstol och avgörande inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande i målet var sex rederier som ägdes av den grekisk-amerikanske skeppsredaren G.T. Dessa rederier hade gått i borgen för ett lån om 14,8 miljoner dollar, vilket Citibank hade lämnat till vissa andra av G.T.:s bolag.
    I januari 1982 väckte de sex rederierna talan mot Citibank vid civildomstolen i Aten med yrkande om skadestånd. Som grund för sin talan gjorde de gällande att Citibank i sitt mellanhavande med dem hade handlat i strid med god affärssed.
    I november 1987 lämnade civildomstolen de sex rederiernas talan utan bifall. Under år 1990 upphävde appellationsdomstolen i Aten denna dom och biföll de sex rederiernas yrkande om skadestånd.

Domstolen fann att Citibank hade handlat i strid med god banksed i sin kreditgivning till G.T., vilket hade lett till att hans företag hade gått i konkurs och att banken hade övertagit hans fartyg. Därefter hade fartygen sålts, och banken hade gett den nye ägaren sådana krediter som den tidigare hade vägrat G.T.
    Appellationsdomstolens dom väckte stort uppseende i internationella sjöfartskretsar. Citibank överklagade domen till Kassationsdomstolen och hotade att inte längre verka på den grekiska marknaden om domen fastställdes. I december 1992 hölls huvudförhandling i målet inför Kassationsdomstolens fjärde avdelning. Ungefär sex månader senare, den 30 juni 1993, pensionerades en av de domare som hade deltagit i huvudförhandlingen. Enligt gällande bestämmelser innebar detta att domstolen måste hålla ny förhandling i annan sammansättning, såvida inte dom redan hade beslutats. De sex rederierna var av uppfattningen att dom i deras mål hade beslutats och väntade på att domen skulle offentliggöras och delges dem.
    I januari 1994 överlämnade Kassationsdomstolens tredje avdelnings ordförande — som fram till sommaren 1993 hade varit ordförande på domstolens fjärde avdelning — akten i målet till fjärde avdelningens sekretariat för fortsatt handläggning. I maj 1994 hölls ny huvudförhandling på fjärde avdelningen. Tre av de domare som då deltog hade inte deltagit i den tidigare handläggningen. Den domare som tidigare hade varit referent deltog fortfarande i handläggningen, men referentskapet hade överlämnats till en av de nya domarna.
    I juni 1995 ändrade Kassationsdomstolen appellationsdomstolens dom och fastställde civildomstolens dom.
    De sex rederierna gjorde gällande att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts dels därför att de inte hade fått en rättvis rättegång inför en opartisk domstol, dels därför att rättegången inte hade slutförts inom en skälig tid.
    När det gällde påståendet att rättegången inte varit rättvis hävdade de sex rederierna bl.a. att Kassationsdomstolen, när en domare pensionerades, redan hade fattat beslut om domen men att den tidigare ordföranden hade manipulerat förfarandet så att en ny huvudförhandling ändå hållits. De pekade på flera omständigheter som tydde på manipulation (dröjsmål med beslutet att hålla ny huvudförhandling, ordförandens handlande, bytet av referent, särbehandlingen av deras mål i jämförelse med andra mål i vilka förhandling hållits innan vederbörande domare pensionerades m.m.).
    Europadomstolen ansåg att de omständigheter som de sex rederierna hänvisat till kunde ge anledning till vissa funderingar men fann omständigheterna inte vara tillräckligt graverande för att man på allvar skulle kunna ifrågasätta Kassationsdomstolens opartiskhet. Det hade inte visats att Kassationsdomstolen handlagt målet på ett sätt som stått i strid med grekisk lag eller med domstolens normala ruti-

ner. Europadomstolen fann därför att påståendet om Kassationsdomstolens bristande objektivitet var obestyrkt och konkluderade, med 4 röster mot 3, att det i detta hänseende inte förelåg något brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    När det däremot gällde tidsåtgången under rättegången vid de grekiska domstolarna fann Europadomstolen att målet visserligen varit komplicerat men att det förekommit flera dröjsmål för vilka staten var ansvarig och att artikel 6:1 i konventionen således blivit kränkt i detta hänseende.

3. Thlimmenos mot Grekland (dom 6.4.2000)
Frågor om diskriminering på grund av religiös övertygelse (artikel 14 i förening med artikel 9 i konventionen) och avgörande inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen)
I december 1983 dömdes Thlimmenos, som tillhörde samfundet Jehovas vittnen, av en militärdomstol för vägran att under mobilisering bära militär uniform till fyra års fängelse. Han frigavs efter att ha avtjänat två år och en dag av straffet.
    I juni 1988 uppnådde Thlimmenos mycket goda resultat i prov som anordnats inför besättandet av tolv befattningar som revisor. Trots detta beslöt styrelsen för det grekiska revisorsinstitutet på grund av nämnda straffdom att inte utnämna honom till en av de lediga befattningarna. Styrelsen grundade sig därvid på en lagbestämmelse, enligt vilken den som inte uppfyller kraven för att inneha offentlig tjänst inte kan utnämnas till revisor, och på en annan lagbestämmelse, enligt vilken den som dömts för ett grovt brott är obehörig att vara offentlig tjänsteman. Thlimmenos överklagade detta beslut till Högsta förvaltningsdomstolen och åberopade bl.a. sin rätt till religionsfrihet och likhet inför lagen. Högsta förvaltningsdomstolen fann att styrelsen hade handlat i överensstämmelse med grekisk lag när den beaktat militärdomstolens dom rörande Thlimmenos. Thlimmenos gjorde gällande att han utsatts för diskriminering på grund av religiös övertygelse i strid med artikel 14 i förening med artikel 9 i konventionen. Han pekade särskilt på att de grekiska lagbestämmelserna inte gjorde någon skillnad på brott som grundas på religiös övertygelse och andra brott.
    Europadomstolen framhöll att diskriminering föreligger när en stat utan objektiv och godtagbar grund behandlar personer i likartad situation på olika sätt. Emellertid, framhöll domstolen, föreligger diskriminering också när en stat utan objektiv och godtagbar grund underlåter att göra skillnad mellan personer som inte befinner sig i en likartad situation. I förevarande fall kunde Thlimmenos, som av religiösa skäl vägrat att bära uniform, inte jämföras med en person som begått ett grovt brott av annan art. Den gärning som Thlimmenos dömts för var inte uttryck för brist på heder eller moral och kunde inte antas vara av betydelse för hans förmåga att utföra arbete som revisor. Han

hade avtjänat ett fängelsestraff för sin vägran att bära uniform, och det måste anses oproportionerligt att därutöver ålägga honom en ytterligare sanktion. Dessutom fyllde utestängandet av honom från revisorsyrket inte något legitimt ändamål. Det fanns därför inte någon objektiv och godtagbar grund för att behandla honom på samma sätt som personer som begått grova brott av annat slag.
    Eftersom beslutet att diskvalificera Thlimmenos grundade sig direkt på lag, var staten ansvarig för den diskriminering som förekommit. Europadomstolen konkluderade att artikel 14 i förening med artikel 9 i konventionen hade kränkts. I målet uppkom också frågan om förfarandet inför Högsta förvaltningsdomstolen hade i strid med artikel 6:1 i konventionen pågått under alltför lång tid. Europadomstolen framhöll att revisorsyrket var ett fritt yrke i Grekland och att förfarandet inför Högsta förvaltningsdomstolen rörande beslutet att inte utnämna Thlimmenos till revisor därför fick anses ha gällt dennes civila rättigheter enligt artikel 6:1. Förfarandet hade pågått i mer än sju år, vilket under de föreliggande omständigheterna inte var en rimlig tid. Europadomstolen fann därför att artikel 6:1 inte hade respekterats.

4. Athanassoglou m.fl. mot Schweiz (dom 6.4.2000)
Fråga om tillstånd att bedriva ett kärnkraftverk gäller de närboendes civila rättigheter (artikel 6:1 i konventionen) samt fråga om effektivt rättsmedel (artikel
13 i konventionen)
Klagande i detta mål var ett antal personer som alla bodde i närheten av ett kärnkraftverk i Beznau inom kantonen Aargau. I december 1991 ingav Nordostschweizerische Kraftwerke AG (NOK), som sedan 1971 hade drivit kraftverket, till schweiziska regeringen en ansökan om att drifttillståndet skulle förlängas för en obestämd period. Ett stort antal personer, som bodde i närheten av kraftverket, gjorde invändningar och begärde att regeringen skulle vägra förlängning av tillståndet och ålägga NOK att stänga kraftverket.
    I december 1994 beslöt regeringen att tillåta fortsatt drift av kraftverket fram till utgången av 2004.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts på grund av att de inte hade haft möjlighet att få sina invändningar mot driften av kärnkraftverket prövade av domstol.
    Europadomstolen hänvisade först till sitt avgörande i målet BalmerSchafroth m.fl. mot Schweiz (se SvJT 1997 s. 761 f.), som gällt en liknande fråga. Liksom i detta tidigare mål fann Europadomstolen att det aktuella målet gällde klagandenas rättigheter och att det förelåg en genuin och seriös tvist rörande dessa rättigheter. I målet BalmerSchafroth hade emellertid Europadomstolen funnit det inte vara visat att tillståndet till drift av ett kärnkraftverk utsatte klagandena i detta mål för en påtaglig individuell risk. I det nu aktuella målet hävdade

klagandena att de genom ett expertutlåtande hade visat att de faktiskt var utsatta för en konkret risk. Europadomstolen accepterade emellertid inte detta synsätt utan ansåg att det inte förelåg någon reell skillnad mellan detta mål och det tidigare målet såvitt avsåg klagandenas personliga situation.
    Europadomstolen framhöll att frågan om användning av kärnenergi är en politisk fråga till vilken varje stat har att ta ställning i normal demokratisk ordning. Vad artikel 6:1 i konventionen krävde var endast att personer som på rimliga grunder kunde hävda att deras civila rättigheter hade kränkts skulle ha tillgång till domstolsprövning. Den fråga som regeringen avgjorde var om driften vid kärnkraftverket skulle få fortsätta och berörde inte någon civil rättighet såsom rätten till liv, fysisk integritet eller egendom. Det hade inte visats föreligga någon allvarlig, specifik och påtaglig risk för klagandena som individer, och Europadomstolen hade inte att avgöra om de rättsmedel som skulle ha stått till förfogande, om en sådan risk förelegat, hade varit tillräckliga för att motsvara kraven i artikel 6:1.
    Europadomstolen konkluderade, med 12 röster mot 5, att artikel 6:1 i konventionen inte var tillämplig i detta fall.
    Klagandena gjorde också gällande att de inte till sitt förfogande haft ett rättsmedel, som motsvarade kraven i artikel 13 i konventionen. Av de skäl som anförts i fråga om artikel 6:1 i konventionen fann Europadomstolen att klagandena inte hade kunnat på rimliga grunder hävda (”no arguable claim”) att deras rättigheter enligt konventionen hade kränkts, varför domstolen konkluderade, med 12 röster mot 5, att inte heller artikel 13 i konventionen var tillämplig i detta fall.

5. Labita mot Italien (dom 6.4.2000)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen), lagligheten av frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), kontroll av korrespondens (artikel 8 i konventionen), inskränkningar i rörelsefriheten (artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet) och förlust av rösträtt (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Labita arresterades den 21 april 1992 på Sicilien som misstänkt för att tillhöra en organisation av maffiakaraktär och att leda ett finansbolag med anknytning till en lokal maffiagrupp. Han begärde vid flera tillfällen att bli frigiven men utan framgång. Han var till en början intagen i fängelse i Palermo men överfördes i juli 1992 till ett fängelse på ön Pianosa. Genom dom den 12 november 1994, vars text blev tillgänglig den 9 februari 1995, frikändes Labita av domstolen i Trapani, som också beslöt att han skulle försättas på fri fot om det inte fanns någon annan grund för ett fortsatt frihetsberövande. Domen avkunnades vid 22-tiden på kvällen, varefter Labita fördes tillbaka till fängelset. Han frigavs inte förrän klockan 8.30 påföljande morgon. Åklagaren överklagade domen, som emellertid den 14 december 1995

fastställdes av appellationsdomstolen i Palermo. Appellationsdomstolens dom vann laga kraft den 25 juni 1996.
    Labita hävdade att han i fängelset i Pianosa utsatts för misshandel, trakasserier och kränkande behandling av olika slag. Efter utredning beslöt åklagarmyndigheten att inte vidta några ytterligare åtgärder, eftersom någon gärningsman inte hade kunnat identifieras. Under häktningstiden var Labita också underkastad vittgående restriktioner, som omfattade kontroll av korrespondens (inklusive korrespondens med familjemedlemmar och med advokat), telefonsamtal, kontakter med andra intagna, sammanträffanden med familjemedlemmar m.m. Han ålades också att, även efter det att han frikänts, följa en rad föreskrifter i fråga om bosättning, umgänge och levnadssätt, och han var skyldig att periodiskt anmäla sig hos polisen. Dessa inskränkningar var i kraft till den 18 november 1997.
    Som en följd av de restriktioner som ålagts Labita beslöt den lokala valkommissionen att han också skulle berövas sin rösträtt. Förlusten av rösträtten gällde under tiden från januari 1995 till november 1997.
    Europadomstolen behandlade först Labitas påstående att han under vistelsen i fängelset på ön Pianosa hade behandlats på ett sätt som stred mot artikel 3 i konventionen (omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning). Domstolen fann det inte visat bortom rimligt tvivel att Labita hade utsatts för behandling av så allvarligt slag att den utgjorde ett brott mot artikel 3 i konventionen och konkluderade, med 9 röster mot 8, att denna artikel inte hade kränkts i detta hänseende.
    Däremot uttalade Europadomstolen kritik mot den utredning som gjorts med anledning av Labitas klagomål över misshandel och annan kränkande behandling. Denna utredning hade dragit ut på tiden och varit bristfällig och ofullständig. Labita hade inte beretts tillfälle att närmare redogöra för vilka personer som skulle ha misshandlat honom, och trots detta hade åklagarmyndigheten avskrivit fallet med motiveringen att ingen gärningsman hade identifierats. På grund av dessa brister i utredningen fann Europadomstolen att det på denna punkt förelåg ett brott mot artikel 3 i konventionen.
    En tredje punkt, som också avsåg artikel 3 i konventionen, gällde de omständigheter under vilka Labita — liksom andra intagna i fängelset på ön Pianosa — transporterats per båt till domstolar eller andra anstalter. Labita hade gjort gällande att fångarna under dessa transporter varit instängda i skrovet på båten utan luft, ljus och mat och under bedrövliga hygieniska förhållanden. Europadomstolen ansåg emellertid dessa omständigheter inte vara tillräckligt klarlagda och fann på denna punkt inte något brott mot artikel 3 i konventionen.
    Nästa fråga som Europadomstolen hade att bedöma gällde häktningstidens längd.
    Labita hade varit häktad under en tid av två år sju månader. Domstolen konstaterade att misstanken mot Labita uteslutande hade vilat

på uppgifter av en tidigare maffiamedlem som valt att samarbeta med myndigheterna.2 Sådana uppgifter måste enligt domstolens mening för att kunna godtas stödjas av annan utredning, men så var inte fallet när det gällde misstanken mot Labita. Även de övriga omständigheter som åberopats till stöd för frihetsberövandet — risken för påverkan av vittnen, sakens komplexitet, utredningens behov m.m. — var av alltför allmän natur för att motivera häktning under någon längre tid. Europadomstolen fann därför att häktningstiden varit alltför lång och att artikel 5:3 i konventionen hade kränkts. Labita gjorde vidare gällande att han varit utsatt för ett olagligt frihetsberövande på grund av att han inte hade frigivits förrän tolv timmar efter det att en frikännande dom hade meddelats. Med hänvisning till målet Giulia Manzoni mot Italien (se SvJT 1997 s. 759) erinrade Europadomstolen om att det visserligen kan krävas en viss tid för att verkställa ett beslut om frigivning men att denna tid måste begränsas till ett minimum. I fråga om Labita var det inte några administrativa formaliteter som hade försenat frigivningen, utan dröjsmålet hade förorsakats av att den tjänsteman som var ansvarig för registerföringen inte hade varit på plats när Labita efter den frikännande domen återkom till fängelset. Labitas frihetsberövande fram till påföljande morgon omfattades under sådana förhållanden inte av artikel 5:1 c) i konventionen och inte heller av någon annan underparagraf i artikel 5:1. Europadomstolen fann därför brott föreligga mot artikel 5:1 i konventionen.
    Labita klagade också över den kontroll som fängelsemyndigheterna utövat över hans korrespondens med sin familj och med sin advokat. Europadomstolen fann att denna kontroll under vissa perioder grundats på en lagbestämmelse som inte tydligt angav ramarna och villkoren för kontrollen eller dess varaktighet och som därför inte uppfyllde kraven på laglighet i artikel 8:2 i konventionen (jfr målen Domenichini och Calogero Diana, båda mot Italien, SvJT 1997 s. 51 f.). Under en annan period hade kontrollen haft sin grund i ett beslut av justitieministern, men Författningsdomstolen hade i ett par domar funnit att justitieministern inte var behörig att fatta beslut om fångars korrespondens. Under ytterligare en period hade kontrollen saknat varje laglig grund. Sammantaget uppfyllde kontrollen inte kravet på laglighet, varför det förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen.
    När det sedan gällde de speciella inskränkningar i rörelsefriheten som gällt under tre år efter Labitas frigivning fann Europadomstolen att lagstöd hade funnits men att de skäl som åberopats varit otillräckliga för att motivera sådana mycket omfattande inskränkningar efter det att domstol hade frikänt honom från anklagelsen för samröre med maffian. Inskränkningarna kunde därför inte anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle, och Europadomstolen konkluderade att

2 Den italienska benämningen är ”pentito”, vilket betyder ”den som ångrat sig”.

det förelåg ett brott mot artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till konventionen.
    Den sista punkt som Europadomstolen hade att bedöma gällde Labitas klagomål över att han också berövats sin rösträtt. Europadomstolen konstaterade att det efter den frikännande domen inte hade funnits någon konkret omständighet som gav grund för misstanke att Labita tillhörde maffian och att det därför framstod som en oproportionerlig åtgärd att beröva honom rösträtten. På grund härav fann Europadomstolen att även artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

6. Sevtap Veznedaroglu mot Turkiet (dom 11.4.2000)
Fråga om tortyr (artikel 3 i konventionen)
Sevtap Veznedaroglu arresterades i juli 1994 som misstänkt för att vara medlem av PKK. Hon uppgav att hon under fyra dagar efter arresteringen hade utsatts för tortyr och att hon därefter under hot om fortsatt tortyr hade förmåtts att underteckna handlingar, som innehöll osanna påståenden om att skador på hennes kropp orsakats av att hon hade fallit och slagit sig. Hon undersöktes senare av läkare som fann blåmärken på en arm och ett ben. Hon klagade inför åklagare och domare över att hon torterats. Vid Europadomstolen hävdade Sevtap Veznedaroglu att hon i strid med artikel 3 i konventionen hade utsatts för tortyr. Europadomstolen fann det inte möjligt att på grundval av tillgängligt material avgöra om hennes skador tillfogats henne av polisen och om hon torterats på det sätt hon uppgivit. Däremot menade Europadomstolen att myndigheterna varit försumliga när de inte föranstaltat om utredning efter det att Sevtap Veznedaroglu inför åklagaren och domaren klagat över att hon utsatts för tortyr, särskilt som det hade funnits märken på hennes arm och ben. Deras underlåtenhet var oförenlig med artikel 3, varför Europadomstolen fann att det i detta hänseende förelåg ett brott mot denna artikel.

7. Punzelt mot Tjeckiska republiken (dom 25.4.2000)
Frågor om längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen) och avgörande inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen)
I december 1993 togs Punzelt i förvar i Tjeckiska republiken i avbidan på att han skulle utlämnas till Tyskland. Medan han var berövad friheten i utlämningsärendet, anklagades han för bedrägerier som han skulle ha begått i Tjeckiska republiken, och den 23 april 1993 häktades han såsom misstänkt för att han begått dessa brott. Häktningstiden förlängdes vid flera tillfällen. I oktober 1993 åtalades han för bedrägeri. Den 10 januari 1995 dömdes han av stadsdomstolen i Prag för bedrägeri till åtta års fängelse. Efter överklagande upphävdes denna dom den 15 mars 1995 av Kassationsdomstolen. Den 16 januari 1996 meddelade stadsdomstolen i Prag en dom, vari Punzelt på nytt

befanns skyldig till bedrägeri men straffet ändrades till fem års fängelse.
    Punzelt klagade vid Europadomstolen över den långa häktningstiden, som han ansåg strida mot artikel 5:3 i konventionen.
    Europadomstolen fann att den tid som var relevant i målet hade börjat löpa den 23 april 1993, då Punzelt förklarats häktad på grund av misstankarna mot honom om brott i Tjeckiska republiken, och hade sträckt sig fram till den 10 januari 1995, då dom meddelats i första instans. Men även tiden mellan den 15 mars 1995 och den 16 januari 1996, dvs. tiden från det att Kassationsdomstolen upphävt stadsdomstolens första dom fram till dess att stadsdomstolen meddelade en ny dom, måste medräknas. Den tid som skulle bedömas uppgick således till två år, sex månader och 18 dagar.
    Europadomstolen ansåg att det under den aktuella tiden hade förelegat flyktfara och hänvisade till att Punzelt tidigare hade avvikit från ett brottmålsförfarande i Tyskland, att han hade åtskilliga affärskontakter i utlandet samt att han riskerade ett förhållandevis strängt straff. Emellertid hade det förekommit dröjsmål i stadsdomstolens handläggning. Den speciella skyndsamhet som är påkallad i mål där den tilltalade är häktad hade således inte iakttagits i detta fall, varför det enligt Europadomstolens mening förelåg brott mot artikel 5:3 i konventionen.
    Punzelt gjorde vid Europadomstolen gällande att artikel 5:3 i konventionen hade överträtts också på grund av att de tjeckiska domstolarna hade vägrat att frige honom mot erbjuden borgen och att de bestämt ett alltför högt borgensbelopp som villkor för hans frigivning.
    I detta hänseende fick Punzelt inte medhåll av Europadomstolen, som fann att det belopp som krävts inte varit alltför högt om man beaktade omfattningen av Punzelts ekonomiska transaktioner. Dessutom skulle han, om han hade medgivits frigivning mot borgen, ha tagits i förvar igen i avbidan på utlämning till Tyskland samtidigt som utlämningen inte skulle ha kunnat komma till stånd förrän det tjeckiska förfarandet mot honom hade avslutats. Något brott mot artikel 5:3 förelåg alltså inte i detta hänseende.
    Punzelt hävdade också att han i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade åtnjutit sin rätt till rättslig prövning inom skälig tid. Europadomstolen fann att konventionen inte hade kränkts på denna punkt, eftersom Punzelt själv genom olika framställningar hade bidragit till att förlänga proceduren och det inte fanns någon period av betydelse under vilken myndigheterna varit passiva och underlåtit att driva målet framåt.

8. Kuopila mot Finland (dom 27.4.2000)
Fråga om rättvis rättegång (”equality of arms”) (artikel 6:1 i konventionen)
Kaija Kuopila var konsthandlare. Hon fick av en kund i uppdrag att försälja en tavla som uppgavs vara ett äkta verk av Helene Schjerfbeck.

Tavlans ägare gjorde senare till polisen en anmälan om att Kaija Kuopila inte hade återlämnat tavlan trots att uppdragstiden hade utlöpt. Kaija Kuopila åtalades för bedrägeri och förskingring. Under rättegången vid häradsrätten i Hyvinkää yrkade Kaija Kuopila att domstolen skulle föranstalta om en undersökning av tavlans äkthet. Denna begäran avslogs av häradsrätten. Kaija Kuopila befanns skyldig och dömdes till ett fängelsestraff.
    Kaija Kuopila överklagade domen till Helsingfors hovrätt. Hon begärde i hovrätten att åklagaren skulle låta undersöka tavlans äkthet. En undersökning gjordes, varefter Nationalmuseet i Helsingfors utfärdade ett intyg, som utvisade att tavlan inte var äkta. Åklagaren ingav till hovrätten en kompletterande polisrapport, i vilken Nationalmuseets intyg ingick. Åklagaren framhöll att frågan om tavlans äkthet inte väsentligt påverkade bedömningen av fallet.
    Hovrätten fastställde häradsrättens dom utan att ge Kaija Kuopila tillfälle att yttra sig över det kompletterande materialet och utan att hålla muntlig förhandling. I sin dom omnämnde hovrätten inte den kompletterande polisrapporten eller Nationalmuseets intyg. Kaija Kuopila överklagade hovrättens dom men fick inte prövningstillstånd i Högsta domstolen.
    I Europadomstolen klagade Kaija Kuopila över brott mot artikel 6 i konventionen. Hon gjorde gällande att hon inte hade fått en rättvis rättegång på grund av att ett så viktigt bevis som Nationalmuseets intyg hade undanhållits henne.
    Europadomstolen konstaterade att den kompletterande polisrapporten, som innehöll Nationalmuseets intyg, hade ingivits till hovrätten på ett sent stadium och att hovrätten inte hänvisat till rapporten i sin dom. Det var därför inte möjligt att fastställa om rapporten haft någon betydelse för hovrättens bedömning, men detta var inte avgörande för om Kaija Kuopilas rätt till ett kontradiktoriskt förfarande hade respekterats. Europadomstolen framhöll att enligt principen om parternas likställdhet i förfarandet (”equality of arms”) vardera parten skall ha rätt att framlägga sin sak på ett sådant sätt att parten inte är i ett underläge i förhållande till motparten. I förevarande fall hade åklagaren uttalat sin mening om det kompletterande materialet, och en rättvis rättegång förutsatte att även Kaija Kuopila borde ha beretts tillfälle att värdera och kommentera detta material. Dessutom hade Kaija Kuopila själv under rättegången begärt att tavlans äkthet skulle undersökas, vilket visade att hon fäste vikt vid just denna fråga.
    Europadomstolen ansåg därför att Kaija Kuopila inte haft möjlighet att fullt ut och i överensstämmelse med principen om parternas likställdhet medverka i rättegången inför hovrätten. På grund härav fann Europadomstolen att artikel 6 i konventionen hade kränkts.

9. K. och T. mot Finland (dom 27.4.2000)
Frågor om omhändertaganden av barn (artikel 8 i konventionen) och effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena K. och T. var sambor. Tillsammans med dem bodde också K:s son M., född 1986.
    K. led av psykisk sjukdom och var tidvis intagen på sjukhus, och M. placerades i mars 1993 med K:s samtycke i ett barnhem. I maj 1993 beslöt de sociala myndigheterna att tvångsomhänderta M. I juni 1993 fick K. och T. en dotter, J., som omedelbart efter födseln tvångsomhändertogs av myndigheterna. I april 1995 fick K. och T. ännu ett barn, R., som emellertid inte omhändertogs av myndigheterna.
    Genom beslut av de sociala myndigheterna och domstolarna begränsades K:s och T:s rätt till umgänge med de omhändertagna barnen. K. och T. sökte också förgäves få besluten om barnens omhändertaganden upphävda.
    K. och T. gjorde vid Europadomstolen gällande att deras genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt till respekt för familjelivet hade kränkts genom de åtgärder som vidtagits av myndigheterna.
    Europadomstolen fann att det var fråga om ingrepp i K:s och T:s rätt enligt artikel 8 i konventionen, att ingreppen skett i överensstämmelse med finsk lag och haft de enligt artikel 8 legitima syftena att skydda barnens hälsa och moral samt deras fri- och rättigheter. Frågan var emellertid om åtgärderna också hade varit ”nödvändiga i ett demokratiskt samhälle”, vilket var en förutsättning för att de skulle vara förenliga med artikel 8.
    När det först gällde själva omhändertagandena av barnen konstaterade Europadomstolen att M. vid tidpunkten för omhändertagandet redan hade med K:s och T:s samtycke vistats i ett barnhem och att han därför vid denna tidpunkt inte var utsatt för några risker. Det nyfödda barnet J. hade tagits om hand på sjukhuset direkt efter förlossningen och till och med berövats modersmjölken. K. och T. hade således inte fått tillfälle att ens inleda ett familjeliv tillsammans med J., och omhändertagandet av M. kunde inte anses ha varit motiverat i en situation där M. redan på frivillighetens grund befann sig i en säker omgivning. Inte heller hade K. och T. underrättats i förväg om myndigheternas beslut, vilket borde ha skett. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att ingreppen inte hade varit ”nödvändiga i ett demokratiskt samhälle” och att artikel 8 i konventionen hade kränkts. När det sedan gällde besluten att inte upphäva omhändertagandena framhöll Europadomstolen att omhändertagande av ett barn normalt skall ses som en temporär åtgärd och att myndigheterna har att handla på sådant sätt att det underlättar en återförening av barnet med dess föräldrar. En avvägning skall ske mellan barnets intresse av att förbli omhändertaget och föräldrarnas intresse av att åter få hand om barnet, men särskild vikt skall fästas vid barnets intresse, vilket be-

roende på omständigheterna kan ges företräde framför föräldrarnas. I det förevarande fallet fann Europadomstolen omständigheter föreligga som tydde på att myndigheterna inte hade eftersträvat och verkat för en återförening av familjen, trots att både K:s hälsa och familjesituationen i övrigt hade förbättrats. Detta hade lett till att det med tiden blivit mycket svårt, eller rent av omöjligt, att åstadkomma en återförening av familjen. Även inskränkningarna i K:s och T:s rätt till umgänge med barnen hade bidragit till denna utveckling. På grund av dessa omständigheter fann Europadomstolen att det även i detta hänseende förelåg en kränkning av artikel 8 i konventionen.
    I fråga om K:s och T:s umgängesrätt fann Europadomstolen att det, med hänsyn till domstolens uppfattning om själva omhändertagandena, inte var nödvändigt att göra en separat prövning av inskränkningarna i umgängesrätten utom såvitt avsåg den situation som rådde när Europadomstolens dom meddelades. K. och T. hade vid denna tidpunkt rätt att träffa barnen en gång i månaden. Fastän en sådan umgängesrätt tidigare skulle ha framstått som alltför begränsad, hade barnen nu varit omhändertagna i nästan sju år, och restriktionerna i umgängesrätten kunde efter så lång tid anses förenliga med barnens nuvarande intressen, varför Europadomstolen fann att det på denna punkt inte förelåg något brott mot artikel 8 i konventionen.
    K. och T. hade också gjort gällande att de saknat ett effektivt rättsmedel och att artikel 13 i konventionen därför hade överträtts. I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att de hade haft rätt att få besluten omprövade av förvaltningsdomstolarna och att prövningen vid dessa domstolar inte kunde anses otillräcklig. Konklusionen blev därför att artikel 13 inte hade kränkts.

10. L. mot Finland (dom 27.4.2000)
Frågor om omhändertagande av barn (artikel 8 i konventionen), effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
L. var far till två flickor, P., född 1985, och S., född 1991. Samma år som S. föddes gifte sig L. med barnens mor, E., som kort efter S:s födelse drabbades av psykisk ohälsa. I januari 1992 togs barnen interimistiskt om hand av de sociala myndigheterna. I mars 1992 beslöt socialnämnden att slutligt omhänderta barnen. Föräldrarna tillerkändes efter någon tid en begränsad rätt till umgänge med barnen. Däremot förbjöd socialnämnden alla kontakter mellan barnen och deras farföräldrar. L. begärde också att omhändertagandet av barnen skulle hävas, men denna begäran avslogs. Vid förvaltningsdomstolarna fördes processer om omhändertagandet av barnen, om föräldrarnas och farföräldrarnas rätt till umgänge med dem samt om ett eventuellt hävande av omhändertagandet. När det gällde umgängesrätten begärde L. och farföräldrarna att en muntlig förhandling skulle hållas vid länsrätten. Detta vägrades av denna

domstol, som motiverade avslaget med att det vid en muntlig förhandling sannolikt inte skulle framkomma några nya omständigheter av betydelse och att en sådan förhandling därför var uppenbart obehövlig.
    L. och dennes far, som båda var klagande vid Europadomstolen, hävdade där att omhändertagandet av barnen var en alltför drastisk åtgärd och att myndigheterna inte hade handlat så, att de främjat en återförening av barnen och deras familj. De gjorde gällande att omhändertagandet av barnen, vägran att häva omhändertagandet och förbudet mot umgänge eller inskränkningarna i rätten till umgänge med barnen stred mot deras rätt till respekt för familjelivet enligt artikel 8 i konventionen. De menade också att deras rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel inte hade respekterats. Europadomstolen fann att det var fråga om ingrepp i rätten till respekt för familjelivet, att dessa ingrepp stått i överensstämmelse med finsk lag och att de tjänat de legitima syftena att skydda barnens hälsa eller moral samt deras fri- och rättigheter. Frågan var emellertid om kravet i artikel 8:2 i konventionen på att en inskränkning i rättigheten skall vara ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle” också var uppfyllt.
    Europadomstolen fann att förhållandena i familjen hade varit sådana att myndigheterna hade haft skäl för sin bedömning att det var nödvändigt att omhänderta barnen. Domstolen konstaterade också att L. och hans far hade fått medverka i förfarandet rörande omhändertagandet i tillräcklig grad för att de skulle kunna tillvarata sina intressen. De hade också haft tillgång till effektiva rättsmedel vid förvaltningsdomstolarna. Omhändertagandet stred därför inte mot artikel 8 eller artikel 13 i konventionen.
    När det sedan gällde vägran att upphäva omhändertagandet framhöll Europadomstolen att omhändertagande av ett barn normalt skall ses som en temporär åtgärd och att myndigheterna har att handla på sådant sätt att de främjar en återförening av barnet med dess föräldrar. En avvägning skall ske mellan barnets intresse av att förbli omhändertaget och föräldrarnas intresse av att åter få hand om barnet, men särskild vikt skall fästas vid barnets intresse, vilket beroende på omständigheterna kan ges företräde framför föräldrarnas. I det aktuella fallet fann Europadomstolen omständigheterna vara sådana att myndigheterna hade haft skäl för sin uppfattning att ett fortsatt omhändertagande låg i barnens intresse. Något brott mot artikel 8 eller artikel 13 i konventionen förelåg därför inte i detta hänseende.
    Europadomstolen analyserade därefter de begränsningar och förbud som beslutats i fråga om rätten till umgänge med barnen.
    När det gällde L. konstaterade domstolen att dennes umgänge med barnen hade inskränkts men att han ändå hade haft möjlighet att regelbundet träffa barnen. Det hade funnits omständigheter — bl.a. misstankar om incest — som gjort det rimligt att begränsa umgängesrätten på sätt som skett.

När det gällde barnens farfar pekade Europadomstolen på att det även beträffande honom hade förekommit misstankar om incest. Dessutom hade båda barnen senare förklarat att de inte önskade träffa sin farfar. Denne hade hindrats från all kontakt med barnbarnen, vilket var en drastisk åtgärd när det gällde relationen mellan barn och farföräldrar, men Europadomstolen fann att myndigheterna under de rådande omständigheterna hade varit berättigade att vidta denna åtgärd.
    Inte heller i fråga om umgängesrätten förelåg därför enligt Europadomstolens mening något brott mot artikel 8 eller artikel 13 i konventionen.
    L. och dennes far klagade slutligen också över att länsrätten vägrat att hålla en muntlig förhandling i förfarandet om umgängesrätten. Europadomstolen fann att det i detta fall inte hade förelegat några exceptionella omständigheter som kunde motivera ett avsteg från principen om att en part skall ha rätt till en sådan förhandling. På denna punkt konkluderade Europadomstolen därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

11. Bergens Tidende m.fl. mot Norge (dom 2.5.2000)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Klagande i detta mål var tidningen Bergens Tidende, dess tidigare chefredaktör Einar Eriksen samt Berit Kvalheim, som var journalist vid tidningen.
    I mars 1986 publicerade Bergens Tidende en artikel om skönhetsoperationer på kvinnor och särskilt om de operationer av sådant slag som utförts av doktor R. i Bergen. Artikeln hade skrivits av Berit Kvalheim. Med anledning av artikeln tog några kvinnor som hade opererats av doktor R. kontakt med tidningen och framförde sitt missnöje med resultatet av operationerna. Bergens Tidende publicerade sedan flera artiklar, i vilka det redogjordes för hur kvinnor hade blivit vanställda av de skönhetsoperationer som doktor R. utfört och åsamkats svåra lidanden. Artiklarna innehöll stark kritik mot doktor R. samt uppgifter om att myndigheterna avsåg att göra en undersökning av hans praktik och att han kunde komma att förlora sin läkarlegitimation.
    Sedan dessa tidningsartiklar publicerats, minskade tillströmningen av patienter till doktor R. och dennes ekonomiska situation försämrades. I april 1989 blev han tvungen att stänga sin praktik. Redan i juni 1987 hade han väckt talan vid Bergens byrett mot Bergens Tidende, Einar Eriksen och Berit Kvalheim med yrkande om skadestånd på grund av ärekränkning. Byretten biföll denna talan och ålade de tre svarandena att betala 1 359 500 norska kronor till doktor R. Såväl svarandena som doktor R. överklagade domen till Gulating lagmannsrett, som ändrade byrettens dom och ogillade skadeståndsyrkandet mot Bergens Tidende, Einar Eriksen och Berit Kvalheim. Doktor R. överkla-

gade lagmannsrettens dom till Høyesterett som tilldömde doktor R. ett belopp om 4 709 861 norska kronor som skadestånd och ersättning för kostnader. Høyesterett fann att de publicerade artiklarna innehöll ogrundade anklagelser mot doktor R., som på grund av läkarsekretessen hade haft svårt att försvara sig, att onödigt starka och delvis missvisande uttryck hade använts i artiklarna samt att yttrandefrihetens gränser därför hade överskridits. Bergens Tidende, Einar Eriksen och Berit Kvalheim gjorde vid Europadomstolen gällande att deras genom artikel 10 i konventionen skyddade rätt till yttrandefrihet hade kränkts genom att de ålagts att utge ett högt skadestånd till doktor R.
    Europadomstolen konstaterade till en början att domen mot de tre klagandena utgjorde ett ingrepp i deras yttrandefrihet, att detta ingrepp hade stöd i norsk lag och att syftet med ingreppet var att skydda annans rykte och rättigheter. Den återstående frågan, som var avgörande för om domen kunde anses förenlig med artikel 10 i konventionen, var om ingreppet varit ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”.
    Europadomstolen hänvisade till pressens viktiga roll i ett demokratiskt samhälle och särskilt till dess uppgift att sprida idéer och information i frågor av allmänt intresse. I det aktuella fallet hade tidningsartiklarna gällt hälsofrågor, som utgjorde frågor av allmänt intresse. Det rörde sig om en klinik i Bergen som hade utfört ett mycket stort antal skönhetsoperationer, och artiklarna aktualiserade frågor om konsumentskydd, vilka var av stor betydelse för befolkningen. De kvinnor som citerats i tidningen hade lämnat i huvudsak korrekta redogörelser för vad de hade upplevt, och deras berättelser hade korrekt återgivits i tidningen. Artiklarna kunde inte anses ha varit obalanserade, och det kunde inte heller med fog påstås att doktor R. saknat möjlighet att försvara sig.
    Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att doktor R:s uppenbara intresse av att skydda sitt rykte som yrkesman inte vägt tyngre än det allmänna intresset av att pressen skulle kunna lämna information om frågor av stor betydelse för allmänheten. Det hade således inte visats att ingreppet i de tre klagandenas yttrandefrihet varit ”nödvändigt i ett demokratiskt samhälle”, varför Europadomstolen konkluderade att artikel 10 i konventionen hade kränkts.

12. Condron mot Storbritannien (dom 2.5.2000)
Fråga om den tilltalades rätt att inte svara på frågor (”the right to silence”) (artikel 6:1 i konventionen)
William och Karen Condron var heroinmissbrukare. De åtalades tillsammans med en granne, James Curtis, för narkotikabrott. Åtalet mot dem gick ut på att de hade fördelat heroin i individuella portionsförpackningar och överlämnat dessa förpackningar för försäljning till James Curtis när denne knackat på deras fönsterruta som tecken på

att han hade hittat en köpare. James Curtis hade sedan sålt heroinet till olika personer som besökt hans bostad. Polisen åberopade som bevis en videoinspelning som visade hur William och Karen Condron överlämnade någonting till James Curtis och hur en man överlämnade någonting till Karen Condron som därefter återkom och överräckte ett litet paket till mannen. William och Karen Condron arresterades, och i deras våning påträffades heroin, bl.a. i små portionsförpackningar.
    Vid polisförhör vägrade William och Karen Condron att svara på frågor. I den följande juryrättegången mot dem uppgav de att det heroin som påträffats i deras våning hade varit avsett för deras personliga bruk. När det gällde de händelser som inspelats på video uppgav de att vad som överlämnats varit antingen cigaretter eller pengar. De förklarade också att det var på inrådan av sin advokat som de hade avstått från att uttala sig vid polisförhöret, och skälet hade varit att advokaten ansett dem, på grund av deras påtvungna abstinens från heroin, vara ur stånd att besvara frågor. I sin sammanfattning (summing up) till juryn behandlade domaren frågan om tillåtligheten av att vid bevisvärderingen beakta William och Karen Condrons vägran att svara på frågor under polisförhör. Han framhöll att juryn hade att själv avgöra om det var rimligt att dra några slutsatser av deras tystnad på detta inledande stadium av utredningen.
    Juryn fann William och Karen Condron skyldiga till handel med heroin, varefter de dömdes till fängelsestraff. I sina överklaganden till Court of Appeal angrep de särskilt de anvisningar som domaren i sin sammanfattning hade lämnat till juryn med avseende på deras vägran att svara på frågor under polisförhör, men deras överklaganden avslogs av Court of Appeal.
    Frågan i målet inför Europadomstolen var om William och Karen Condrons rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts till följd av att domaren hade tillåtit juryn att dra för dem negativa slutsatser av deras tystnad vid polisförhör.
    Europadomstolen hänvisade till sitt avgörande i målet John Murray mot Storbritannien (se SvJT 1996 s. 368 f.), där domstolen konstaterat att det berodde på omständigheterna i det enskilda fallet om det var tillåtet att vid bedömningen av bevisningen mot en tilltalad beakta att denne hade vägrat att uttala sig om de händelser som låg till grund för åtalet. Samtidigt hade emellertid domstolen framhållit att rätten att inte uttala sig (the right to silence), liksom rätten att inte anklaga sig själv (the privilege against self-incrimination) var grundläggande aspekter av rätten till en rättvis rättegång och att det därför krävdes särskild försiktighet vid bedömningen av om vägran att uttala sig kunde läggas en tilltalad till last som en negativ omständighet vid bevisprövningen. En fällande dom fick inte grundas enbart eller ens huvudsakligen på att den tilltalade vägrat uttala sig, men dennes tystnad i situationer då

han kunde förväntas komma med en förklaring kunde beaktas vid värderingen av åklagarens bevisning.
    Europadomstolen fann att det aktuella fallet skilde sig från fallet John Murray såtillvida som William och Karen Condron hade yttrat sig vid förhandlingen inför domstolen och rättegången hade ägt rum inför en jury, vilket hade gjort det nödvändigt för domaren att ge anvisningar om hur deras tystnad under polisförhör skulle påverka bedömningen. William och Karen Condron hade vidare förklarat varför de vägrat svara på polisens frågor.
    Europadomstolen ansåg det vara av särskild betydelse i detta fall att William och Karen Condron hade tillråtts av sin advokat att hålla tyst, därför att denne ansett dem på grund av sitt tillstånd vara oförmögna att besvara polisens frågor. Europadomstolen konstaterade att advokaten kunde ha haft goda skäl att råda dem till tystnad och att domaren inte hade fäst tillräcklig vikt vid denna omständighet i den sammanfattning han gjort till juryn. Han borde ha förklarat för juryn att, om den fann att advokatens råd hade varit förklaringen till att de inte yttrat sig, det inte fanns skäl att tolka deras tystnad till deras nackdel. Eftersom det var juryn som avgjort skuldfrågan, fanns ingen möjlighet att i efterhand fastställa vilken vikt som fästs vid den speciella omständigheten att de tilltalade inte hade uttalat sig inför polisen. Inte heller fanns möjlighet för Court of Appeal att rätta till det fel som domarens ofullständiga sammanfattning till juryn hade inneburit. Det förhållandet att domaren inte hade på ett mera restriktivt sätt angivit vilken vikt som juryn fick fästa vid William och Karen Condrons tystnad innebar enligt Europadomstolens mening att de inte hade kommit i åtnjutande av en rättvis rättegång på sätt som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen.

13. Rotaru mot Rumänien (dom 4.5.2000)
Frågor om tillåtligheten av att förvara och använda personuppgifter i hemligt register (artikel 8 i konventionen), effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Rotaru vägrades under den kommunistiska perioden i Rumänien tillstånd att publicera ett par skrifter på grund av att de ansågs vara kritiska mot regeringen. Han protesterade mot att hans yttrandefrihet inte respekterades och dömdes till fängelse på grund av sitt handlande.
    Efter den kommunistiska regimens fall begärde Rotaru vid domstol att den tid han tillbringat i fängelse som en följd av nyssnämnda dom skulle vid beräkningen av hans pension likställas med tid under vilken han utfört förvärvsarbete. En av svarandena i detta mål var inrikesministeriet, som bestred Rotarus yrkande och åberopade ett brev från den rumänska säkerhetstjänsten (Serviciul Român de Informatii, förkortat RIS). I detta brev uppgavs bl.a. att Rotaru hade varit medlem av den högerextremistiska s.k. legionärsrörelsen.

Rotaru väckte talan mot RIS. Han gjorde gällande att han aldrig varit medlem av legionärsrörelsen och att även andra uppgifter som RIS lämnat om honom var osanna och ärekränkande. Han yrkade skadestånd och begärde dessutom att RIS skulle justera eller förstöra alla handlingar om hans påstådda anknytning till legionärsrörelsen. Domstolarna — i högsta instans appellationsdomstolen i Bukarest — avslog hans yrkanden.
    Sedan Rotaru väckt talan vid Europakommissionen, gjorde RIS en ny utredning, varvid det framkom att uppgifterna om medlemskap i legionärsrörelsen hade gällt en annan person med samma namn. Med anledning härav begärde Rotaru att appellationsdomstolen i Bukarest skulle ompröva sitt tidigare avgörande. Han yrkade också skadestånd och ersättning för rättegångskostnader. Appellationsdomstolen upphävde de domar som tidigare meddelats men uttalade sig inte om Rotarus yrkanden om skadestånd och ersättning för rättegångskostnader.
    Rotaru klagade vid Europadomstolen över att RIS hade en akt som innehöll information om hans privatliv och kunde använda denna information efter behag. Under påstående att en del av denna information var falsk och ärekränkande hävdade han att innehavet av personakten om honom stred mot hans rätt till skydd för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen.
    Europadomstolen fann, under hänvisning till fallet Leander mot Sverige (se SvJT 1991 s. 308 f.), att förvaring av information om en persons privatliv i ett hemligt register och utlämnande av sådan information omfattas av artikel 8:1 i konventionen. Den hemliga registrering som gjorts hos RIS rörande Rotarus privata förhållanden och användningen av denna information innefattade därför ett ingrepp i hans rätt till respekt för privatlivet. Frågan var om detta ingrepp var berättigat enligt de kriterier som anges i artikel 8:2 i konventionen.
    Europadomstolen fann att RIS verksamhet reglerades av en lag som utgjorde grund för registrering av detta slag. Enligt denna lag fick information som berörde nationell säkerhet samlas och bevaras i hemliga register. Men ingen lag angav några gränser för denna registrering. Det fanns sålunda inga regler om vilket slags information som fick registreras, vilka personer som informationen fick avse, under vilka omständigheter insamlande och förvaring fick ske, vilket förfarande som skulle tillämpas och under hur lång tid förvaring var tillåten. Inte heller fanns det några tydliga bestämmelser om vem som hade tillgång till registren och hur informationen fick användas. Europadomstolen fäste särskild vikt vid att det inte fanns något effektivt kontrollsystem som kunde förebygga missbruk av systemet.
    Under sådana förhållanden var kravet i artikel 8:2 på att ett ingrepp i privatlivet skall ske i enlighet med lag inte uppfyllt. Europadomstolen konkluderade, med 16 röster mot 1, att artikel 8 i konventionen hade kränkts.

Rotaru klagade vidare över att han i strid med artikel 13 i konventionen inte hade haft tillgång till ett effektivt rättsmedel. Europadomstolen delade uppfattningen att ett sådant rättsmedel hade saknats och fann därför att även artikel 13 hade överträtts. Slutligen gjorde Rotaru gällande att artikel 6 i konventionen hade kränkts genom att appellationsdomstolen i Bukarest inte hade tagit ställning till hans begäran om skadestånd och ersättning för rättegångskostnader. Europadomstolen fann att appellationsdomstolen, genom att inte fatta något beslut i dessa frågor, hade kränkt hans rätt enligt artikel 6:1 till en rättvis rättegång och att det därför förelåg ett brott även mot denna bestämmelse i konventionen.

14. Ertak mot Turkiet (dom 9.5.2000)
Fråga om brott mot rätten till liv när en person som varit berövad friheten försvunnit (artikel 2 i konventionen)
I samband med oroligheter i augusti 1992 i staden Sirnak i sydöstra Turkiet arresterades flera personer. Klaganden Ismail Ertak gjorde gällande att hans son Mehmet hade gripits vid en poliskontroll i samband med dessa oroligheter och att han härefter hade hållits i fängsligt förvar. Turkiska regeringen bestred detta och upplyste att tillgängliga register inte innehöll någon uppgift om att Mehmet Ertak hade varit berövad friheten vid denna tid.
    Ismail Ertak hänvisade till uttalanden av flera personer som själva hade varit fängslade och som hade förklarat att de sett Mehmet Ertak i arrestlokalerna eller att de delat cell med honom. En av dem hade uppgivit att Mehmet Ertak utsatts för tortyr och att han vid ett tillfälle, då han varit medvetslös och inte visat några tecken på liv, hade släpats ut ur sin cell.
    Ismail Ertak begärde hos prefekten i Sirnak besked om varför hans son inte hade frigivits och var han befann sig. Prefekten föranstaltade om en utredning i saken. Sedan utredningsmannen avgivit sin rapport, fann den regionala myndigheten det inte styrkt att polisen begått något brott, varför det saknades grund för att väcka åtal mot någon polisman.
    Inför Europadomstolen gjorde Ismail Ertak gällande att hans son hade gripits av polisen och hållits i förvar, varefter han hade försvunnit och med stor sannolikhet dödats. Han klagade över brott mot artikel 2 i konventionen, som skyddar rätten till liv.
    På grundval av en utredning som gjordes av Europakommissionen fann Europadomstolen att det fanns tillräcklig bevisning för att leda fram till slutsatsen att Mehmet Ertak, sedan han arresterats och hållits fängslad, hade utsatts för allvarlig misshandel och därefter dött medan han alltjämt befann sig i myndigheternas förvar. Europadomstolen konstaterade att myndigheterna inte lämnat någon upplysning om vad som hänt efter Mehmet Ertaks arrestering och fann att myn-

digheterna under sådana förhållanden måste anses ansvariga för hans död. Det förelåg därför en kränkning av artikel 2 i konventionen.
    Europadomstolen erinrade därefter om att artikel 2 i konventionen också ålägger myndigheterna en skyldighet att utreda dödsfall som orsakats av våld. I detta fall hade någon effektiv och grundlig undersökning inte kommit till stånd. Ismail Ertak hade lämnat uppgift om flera vittnen, men varken han själv eller dessa vittnen hade hörts inom ramen för utredningen, och utredningsmannen hade inte haft tillgång till allt tillgängligt aktmaterial i ärendet. Enligt Europadomstolens mening fanns det därför sådana brister i utredningen att det även i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 2 i konventionen.

15. Sander mot Storbritannien (dom 9.5.2000)
Fråga om opartisk rättegång i fall då de tilltalade var av utländskt ursprung och en jurymedlem gjort rasistiska uttalanden (artikel 6:1 i konventionen)
Sander, som var av asiatiskt ursprung, åtalades jämte andra personer för stämpling till bedrägeri inför Birmingham Crown Court, som bestod av domare och jury. Sedan försvaret avslutat sin plädering, framlade domaren sin sammanfattning (summing up) för juryn. Han hade nästan avslutat sin framställning en fredag kväll, då målet ajournerades över veckoslutet. På morgonen påföljande måndag mottog domaren från en medlem av juryn ett skriftligt meddelande om att minst två andra jurymedlemmar under överläggningar inom juryn hade framfört rasistiska kommentarer och skämt och att det fanns risk för att de skulle komma att finna de tilltalade skyldiga inte på grund av bevisningen mot dem utan därför att de var asiater. Domaren sammankallade då medlemmarna av juryn, läste upp meddelandet för dem och erinrade dem om deras skyldighet att fälla sitt avgörande enbart på grund av bevisningen i målet. Härefter mottog domaren ytterligare meddelanden, ett i vilket hela juryn förnekade varje slag av partiskhet på grund av de tilltalades rastillhörighet och ett annat i vilket en jurymedlem medgav att han kunde ha framfört rasistiska skämt men förnekade att han hade några rasfördomar.
    Juryn fann i sitt avgörande Sander vara skyldig enligt åtalet men frikände en av de andra tilltalade, som också var av asiatiskt ursprung. Domaren dömde Sander till fem års fängelse. Denne överklagade domen, men utan framgång, till Court of Appeal.
    Inför Europadomstolen klagade Sander över att han i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade dömts av en opartisk domstol.
    Europadomstolen fann att minst en medlem av juryn hade gjort uttalanden som kunde uppfattas som skämt om asiater men att detta inte visade att denna person rent faktiskt varit partisk i sitt dömande. Frågan var emellertid om det trots det inträffade funnits tillräckliga garantier för att utesluta alla objektivt grundade eller legitima tvivel om domstolens opartiskhet.

Europadomstolen fann att det meddelande till domaren vari hela juryn förklarat sig vara opartisk inte kunde tillmätas någon större betydelse i detta sammanhang. En av jurymedlemmarna hade ju samtidigt skrivit ett separat brev till domaren, i vilket han medgav att han framfört rasistiska skämt. Detta var en allvarlig sak, eftersom sådana skämt, om de framförs av jurymedlemmar inom ramen för en rättegång, får en annan karaktär och tyngd än om de framförs i en privat och informell miljö. Inte heller kunde domarens förmaning till juryn antas ha varit tillräcklig för att ändra en eventuell rasistisk inställning hos någon medlem av juryn. Det förhållandet att en annan tilltalad av asiatiskt ursprung frikändes kunde inte tillmätas någon större betydelse.
    Europadomstolen tillade att fallet skilde sig från det tidigare avgjorda målet Gregory mot Storbritannien (se SvJT 1997 s. 384) såtillvida som i det fallet ingen jurymedlem hade medgivit att han gjort rasistiska uttalanden och det var okänt vem som hade framfört klagomålet samt anklagelsen dessutom hade varit allmänt hållen och otydlig.
    Europadomstolen fann att domaren i det uppkomna läget borde ha handlat mera kraftfullt och att han genom att underlåta detta inte hade förmått skapa tillräckliga garantier för att utesluta varje objektivt grundat eller legitimt tvivel om domstolens opartiskhet. Europadomstolen konkluderade därför, med 4 röster mot 3, att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

16. Khan mot Storbritannien (dom 12.5.2000)
Frågor om polisens avlyssning av privat samtal (artikel 8 i konventionen), åberopande i rättegång av inspelning av sådant samtal (artikel 6:1 i konventionen) och effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Khan ankom till England tillsammans med sin kusin. Hos denne påträffades heroin. Khan medförde själv inte narkotika, varför han frigavs efter förhör. Kort därefter besökte Khan en vän, B., som misstänktes för narkotikabrott och hos vilken polisen hade installerat en avlyssningsanordning. Med hjälp av denna anordning erhöll polisen en inspelning av ett samtal i vilket Khan uppgav att han hade medverkat i sin kusins försök att smuggla in narkotika i England. Khan arresterades och åtalades för narkotikasmuggling.
    Vid rättegången förnekade Khan till en början att han var skyldig. Åklagaren medgav att inspelningen av ett samtal med hjälp av en avlyssningsanordning inte hade skett på lagligt sätt, och en preliminär fråga i målet var om inspelningen ändå kunde åberopas som bevisning. Domaren fann att bevisningen var tillåtlig, varefter Khan erkände sig skyldig och dömdes till tre års fängelse.
    Khan överklagade domen till Court of Appeal under påstående att inspelningen utgjorde ett otillåtet bevismedel. Hans överklagande avslogs av Court of Appeal. Sedan Khan överklagat domen vidare till House of Lords, prövades frågan om tillåtligheten av beviset av denna

domstol. I sina domskäl konstaterade House of Lords att det i engelsk rätt inte finns någon allmän regel om rätt till skydd för privatlivet (right to privacy) och att i vart fall regeln i common law om att även sådana bevis som erhållits på ett otillåtet eller olagligt sätt kan åberopas i rättegång var tillämplig i detta fall. Däremot hade domstol enligt gällande lag möjlighet att i brottmål vägra att godta bevis vars åberopande med hänsyn till omständigheterna skulle stå i strid med principen om en rättvis rättegång. I detta fall hade emellertid domaren haft skäl för att anse att de omständigheter under vilka beviset i fråga hade framskaffats, även om de stred mot artikel 8 i konventionen, inte var sådana att de hindrade att beviset åberopades i målet. House of Lords avslog därför överklagandet.
    Inför Europadomstolen klagade Khan över brott mot: a) artikel 8 i konventionen på grund av att hans rätt till skydd för privatlivet kränkts genom inspelningen av hans samtal med B., b) artikel 6 i konventionen på grund av att hans rätt till en rättvis rättegång kränkts genom att inspelningen fått åberopas som bevis emot honom, och c) artikel 13 i konventionen på grund av att domstolarna inte hade beaktat att beviset emot honom hade anskaffats i strid med konventionen.
    När det gällde artikel 8 i konventionen konstaterade Europadomstolen att den övervakning för vilken Khan blivit utsatt av polisen utgjorde ett ingrepp i hans rätt enligt artikel 8:1 till skydd för privatlivet. Det hade vid den aktuella tiden inte funnits någon lag som reglerade användningen av hemlig avlyssning. Det hade visserligen funnits vissa av inrikesministeriet utfärdade riktlinjer (Home Office Guidelines), som behandlade frågan, men dessa hade inte varit vare sig rättsligt bindande eller allmänt tillgängliga. Under sådana förhållanden kunde ingreppet inte anses ha skett i överensstämmelse med lag på sätt som krävdes enligt artikel 8:2 i konventionen, varför Europadomstolen fann att det förelåg brott mot artikel 8.
    I fråga om artikel 6 i konventionen gjorde Europadomstolen en jämförelse med målet Schenk mot Schweiz (se SvJT 1991 s. 294) och konstaterade att det förelåg vissa skillnader gentemot detta fall. I fallet Khan hade sålunda inspelningen av Khans samtal med B. inte varit olaglig enligt nationell rätt, eftersom det i engelsk rätt inte fanns någon allmän rätt till skydd för privatlivet. Vidare hade Khans medgivanden under samtalet med B. gjorts frivilligt, och det hade inte varit fråga om en fälla eller om anstiftan till att förmå honom att göra sådana medgivanden. Det enda problemet var att denna typ av åtgärder inte hade varit lagreglerad och därför inte uppfyllde villkoren i artikel 8:2 i konventionen.
    Europadomstolen fann vidare att Khan hade haft möjlighet att försvara sig under rättegången och att han hade kunnat angripa både inspelningens autenticitet och dess användning som bevismedel. De

engelska domstolarna hade också prövat om åberopandet av inspelningen som bevis stred mot principen om en rättvis rättegång och kommit fram till att så inte var fallet. Europadomstolen gjorde inte någon annan bedömning utan konkluderade, med 6 röster mot 1, att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts. När det slutligen gällde artikel 13 i konventionen fann Europadomstolen att de engelska domstolarna inte hade haft laglig möjlighet att ta ställning till den fråga som var den väsentliga enligt konventionen, nämligen om ingreppet i Khans rätt till skydd för privatlivet haft sådant lagstöd som krävdes enligt artikel 8:2. Möjligheterna till överprövning av Police Complaints Authority hade också varit begränsade, och detta organs självständighet kunde dessutom ifrågasättas, eftersom det var inrikesministern som utnämnde, avlönade och i vissa fall avskedade dess ledamöter och denne minister också kunde utöva ett inflytande på denna myndighets handlande. Det fanns därför i detta fall inget effektivt rättsmedel, och Europadomstolen konkluderade att artikel 13 hade kränkts.

17. Velikova mot Bulgarien (dom 18.5.2000)
Frågor om rätten till liv när en person dött under frihetsberövande (artikel 2 i konventionen), effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Klaganden Anya Velikova var sambo med Slavtcho Tsonchev, som var av zigenskt ursprung. Tsonchev, som var misstänkt för att ha stulit några kor, arresterades och placerades i en cell. Han klagade där över att han inte mådde bra och blev undersökt av en läkare och dennes assistent. Under den påföljande natten föll han omkull på golvet, och när samme läkare och assistent på nytt anlände till platsen, konstaterade de att han var död. Den undersökning av kroppen som härefter utfördes visade att döden orsakats av inre blödningar.
    Anya Velikova gjorde gällande att Tsonchev hade dött till följd av skador som uppsåtligen åsamkats honom av polisen, att han inte hade fått adekvat läkarvård och att det inte gjorts någon meningsfull undersökning av omständigheterna kring hans död. Hon hävdade att artikel 2 i konventionen, som skyddar rätten till liv, hade kränkts till följd härav.
    Europadomstolen hänvisade till sin praxis, innebärande att, när en person vid god hälsa tas i förvar av polisen men senare påträffas död, det ankommer på staten att ge en trovärdig förklaring till dödsfallet och att, om en sådan förklaring inte lämnas, myndigheterna måste hållas ansvariga för brott mot artikel 2 i konventionen. De förklaringar som bulgariska regeringen lämnat i detta fall, nämligen att Tsonchev hade skadats innan han greps av polisen eller att han ådragit sig skador genom att falla omkull, framstod som osannolika. Eftersom det fick anses klarlagt att han hade dött till följd av skador som han ådragit sig medan han befann sig i polisens förvar och någon plausi-

bel förklaring till skadornas uppkomst inte hade lämnats, måste staten anses ansvarig för hans död. Det fanns inte heller något bevis för att Tsonchev hade genomgått en seriös läkarundersökning sedan han drabbats av skador under sin vistelse i polisarrest. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 2 i konventionen hade kränkts. Dessutom fann Europadomstolen att myndigheternas utredning av dödsfallet hade varit bristfällig. Man hade inte begärt besked från rättsmedicinsk expertis om den tidpunkt då Tsonchev ådragit sig skadorna i fråga. Inget försök hade gjorts att identifiera den läkare och den assistent som besökt polisstationen två gånger under natten. Vidare hade man avstått från att förhöra flera viktiga vittnen. Myndigheterna hade således underlåtit att vidta en rad viktiga åtgärder för att klarlägga orsakerna till dödsfallet, och hela utredningen hade dessutom varit vilande från en viss tidpunkt. Europadomstolen fann därför att det även med avseende på utredningen av dödsfallet förelåg ett brott mot de skyldigheter som ålåg staten enligt artikel 2 i konventionen.
    Anya Velikova gjorde gällande att det i fråga om utredningen förelåg ett brott mot hennes rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel med avseende på brott mot konventionen. Europadomstolen fann att statens underlåtenhet att utföra en effektiv undersökning också hade skadat effektiviteten hos andra rättsmedel som kunde ha stått till förfogande. Europadomstolen konkluderade därför att det förelåg ett brott också mot artikel 13 i konventionen.
    Anya Velikovas påstående att behandlingen av Tsonchev berott på dennes zigenska ursprung och att därför även artikel 14 i konventionen hade överträtts accepterades däremot inte av Europadomstolen, som fann det inte ha styrkts bortom rimligt tvivel att Tsonchevs död och avsaknaden av en meningsfull utredning berott på rasfördomar.

18. Van Pelt mot Frankrike (dom 23.5.2000)
Frågor om rättvis rättegång och avgörande inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen)
Van Pelt dömdes av domstolen, tribunal de grande instance, i Bobigny för narkotikabrott till 18 års fängelse men frikändes senare av appellationsdomstolen, cour d’appel, i Paris. Kassationsdomstolen, Cour de cassation, fann appellationsdomstolens motivering för frikännandet otillräcklig, varför appellationsdomstolens dom undanröjdes och målet visades åter till appellationsdomstolen i Amiens. Vid en förhandling inför denna domstol begärde Van Pelts advokater uppskov med målets behandling på grund av att Van Pelt föregående dag hade intagits på sjukhus. Domstolen fann emellertid att Van Pelt inte hade visat laga förfall för sin utevaro och fortsatte därför förhandlingen i dennes utevaro. Van Pelts försvarare fick inte tillfälle att föra hans talan vid förhandlingen. I sin dom anslöt sig appellationsdomstolen till den bedömning som gjorts av domstolen i Bobigny och fastställde denna

domstols dom. Appellationsdomstolen beslutade samtidigt att Van Pelt skulle häktas. Van Pelt överklagade appellationsdomstolens dom till Kassationsdomstolen, som avvisade överklagandet på grund av att Van Pelt inte överlämnat sig till myndigheterna för att träda i häkte i enlighet med appellationsdomstolens häktningsbeslut.
    Van Pelt klagade vid Europadomstolen över brott mot artikel 6:1 i konventionen i tre olika hänseenden: a) på grund av att målet inte avgjorts inom skälig tid, b) på grund av att hans försvarare inte hade fått plädera inför appellationsdomstolen i Amiens, samtidigt som han själv saknat möjlighet att inställa sig personligen inför domstolen (på denna punkt åberopade han artikel 6:1 i förening med artikel 6:3), och c) på grund av att Kassationsdomstolen avvisat hans överklagande. När det gällde den första frågan fann Europadomstolen, med 5 röster mot 2, efter en genomgång av tidsåtgången i de olika instanserna att rättegången inte varat längre än som kunde anses skäligt, varför artikel 6:1 inte hade överträtts i detta hänseende.
    I fråga om förfarandet vid appellationsdomstolen erinrade Europadomstolen om sin tidigare rättspraxis, enligt vilken det förhållandet att den tilltalade inte personligen inställt sig vid förhandling inför domstolen inte utgör skäl för att vägra hans försvarare att föra hans talan vid förhandlingen (målen Poitrimol mot Frankrike, SvJT 1994 s. 354 f., Lala mot Nederländerna och Pelladoah mot Nederländerna, domar 22.9.1994, samt Van Geyseghem mot Belgien, SvJT 1999 s. 582 f.). Europadomstolen fann inte skäl att avvika från denna rättspraxis och konkluderade således att artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 c) i konventionen hade kränkts. Även i fråga om Kassationsdomstolens avvisande av Van Pelts överklagande hänvisade Europadomstolen till tidigare rättspraxis (målen Guérin mot Frankrike, SvJT 1998 s. 766 f., och Khalfaoui mot Frankrike, SvJT 2000 s. 88 f.), enligt vilken kravet på att en tilltalad skall träda i häkte som villkor för att hans överklagande skall prövas lägger en oproportionerlig börda på den tilltalade och bryter jämvikten mellan, å ena sidan, intresset av att kunna verkställa domstolsbeslut och, å andra sidan, rätten att få tillträde till Kassationsdomstolen och att försvara sig mot en anklagelse för brott. Europadomstolen fann därför att det även på denna punkt förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

19. A.O. mot Italien (dom 30.5.2000)
Fråga om brott mot äganderättsskyddet genom att vräkningsdom inte kunnat verkställas (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
År 1969 uthyrde A.O. mot låg hyra en våning i Rom. I oktober 1986 sade han upp hyresgästen till avflyttning senast den 31 december 1987, men hon vägrade att flytta. I april 1987 godkändes uppsägning-

en av en domstol, som ålade hyresgästen att utrymma våningen senast den 30 september 1988. A.O. gjorde under de följande åren flera försök att med hjälp av exekutiv myndighet återfå besittningen till våningen men misslyckades med detta, eftersom det inte var fråga om en sådant ömmande fall som skulle ges prioritet enligt gällande lag. I november 1995 hade emellertid kommunen försett hyresgästen — som var gammal och sjuklig — med en ny bostad, och i samband därmed vräktes hon från A.O.:s våning, varefter A.O. kunde återfå denna.
    A.O. klagade över brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till följd av att han under lång tid inte hade kunnat återfå besittningen till sin våning.
    Europadomstolen fann att det var fråga om en sådan inskränkning i rätten att använda egendom som avses i andra stycket av artikel 1. Under hänvisning till sitt tidigare avgörande i målet Immobiliare Saffi mot Italien (se SvJT 1999 s. 917 ff.) fann domstolen att den hyresregleringslagstiftning som hindrat A.O. att återfå våningen i och för sig var legitim och tjänade allmänna intressen samt att den avgörande frågan var om i det aktuella fallet A.O.:s rätt som ägare hade inskränkts på ett oproportionerligt sätt. I detta hänseende anmärkte Europadomstolen att A.O. under en tid av omkring sex år hade lämnats i okunnighet om när han skulle återfå sin våning. Han hade inte kunnat få hjälp av domstol och hade inte varit berättigad till skadestånd för sin långa väntan. Visserligen hade hyresgästen varit gammal och sjuklig, men detta var inte tillräckligt skäl för att förvägra A.O. rätten till sin våning under så lång tid, och det var också oklart varför myndigheterna inte hade försett hyresgästen med en våning vid en tidigare tidpunkt.
    Inskränkningen i A.O.:s rätt var alltså oproportionerlig, och Europadomstolen fann att det förelåg ett brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

20. Carbonara och Ventura mot Italien (dom 30.5.2000)
Fråga om egendomsberövande (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande i målet var Elena Carbonara, Pasquale Carbonara, Augusto Carbonara och Costantino Ventura. De tre förstnämnda klagandena och den fjärde klagandens mor hade tillsammans ägt jordbruksmark i kommunen Noicattaro. I närheten av detta markområde byggde de kommunala myndigheterna en skola, och kommunen fann sig behöva använda också klagandenas mark för detta bygge. Genom ett dekret den 27 maj 1970 tillät prefekturen i Bari kommunen att ta denna mark i anspråk med sikte på framtida expropriation. Den 30 juni 1970 övertog kommunen markområdet och påbörjade byggnadsarbeten på marken. Den 28 oktober 1972 var skolan färdigbyggd. Någon expropriation av klagandenas mark kom emellertid inte till stånd.

I maj 1980 väckte klagandena talan mot kommunen vid distriktsdomstolen i Bari med yrkande om skadestånd. Distriktsdomstolen biföll deras talan och utdömde ett skadestånd. Sedan kommunen överklagat domen, upphävdes denna av appellationsdomstolen i Bari på grund av att klagandenas rätt till skadestånd var preskriberad. Appellationsdomstolen fann att kommunen hade — fastän på ett olagligt sätt — förvärvat äganderätten till marken genom att marken bebyggts, att äganderättsövergången hade skett den 28 oktober 1972, då skolan var färdig, att klagandena hade varit berättigade till skadestånd men att rätten till skadestånd var underkastad en femårig preskriptionstid som hade börjat löpa den 28 oktober 1972 samt att klagandena inte hade väckt talan mot kommunen förrän efter det att denna femårsperiod hade utlöpt.
    Klagandena överklagade appellationsdomstolens dom till Kassationsdomstolen, som avslog överklagandet genom en dom som blev tillgänglig den 26 november 1993. I denna dom erinrade Kassationsdomstolen om att den i november 1992 hade fastslagit att det i sådana fall gällde en femårig preskriptionstid och fann att klagandenas rätt till skadestånd därför var preskriberad.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att de i strid med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade berövats sin mark.
    Europadomstolen delade uppfattningen att det var fråga om ett egendomsberövande. För att ett egendomsberövande skulle vara förenligt med artikel 1 i tilläggsprotokollet krävdes till en början att det var grundat på lag, vilket också innefattade ett krav på att lagen var tillräckligt precis och dess tillämpning tillräckligt förutsägbar.
    När det gällde ”förvärv genom brukande” (”occupazione acquisitiva”) enligt italiensk rätt hade emellertid rättspraxis varit oklar och motsägelsefull, vilket inte var förenligt med kravet på laglighet. Det framstod också som dubiöst från laglighetssynpunkt att myndigheterna kunde, efter att på ett olagligt sätt ha bemäktigat sig egendom, genom att bruka egendomen bli ägare till denna och på så vis ställa den tidigare ägaren inför en fait accompli.
    I förevarande fall hade Kassationsdomstolen ansett att äganderättsövergången skett den 28 oktober 1972, då byggnadsarbetena hade fullbordats. Med hänsyn till oklarheter i rättspraxis hade detta emellertid inte varit förutsägbart, och det var först genom att klagandena fick del av Kassationsdomstolens dom den 26 november 1993 som de med säkerhet kunde veta att de hade förlorat sin mark. Eftersom Kassationsdomstolen ansåg en femårig preskriptionstid räknad från den 28 oktober 1972 vara tillämplig, gick klagandena också miste om sin principiella rätt till skadestånd. Ingreppet i deras äganderätt måste därför anses godtyckligt och var inte förenligt med artikel 1 i tilläggsprotokollet. Europadomstolen konkluderade att denna artikel hade kränkts.

21. Belvedere Alberghiera S.R.L. mot Italien (dom 30.5.2000)
Fråga om egendomsberövande (artikel 1 i första tilläggsprotokollet))
Bolaget Belvedere Alberghiera (Belvederebolaget) ägde ett hotell i Monte Argentario samt ett stycke mark som gav hotellgästerna direkt tillträde till havet. Den 19 maj 1987 antog kommunen Monte Argentario en plan för byggande av en väg som skulle gå över Belvederebolagets mark. Senare samma månad beslutade borgmästaren att marken skulle tas i anspråk för detta ändamål, varefter myndigheterna övertog marken och påbörjade vägbygget.
    Belvederebolaget överklagade kommunens beslut till den regionala förvaltningsdomstolen i Toscana, som den 2 december 1987 upphävde beslutet på grund av att vägprojektet var olagligt och inte kunde anses tjäna ett allmänt intresse.
    Med stöd av domstolsbeslutet sökte Belevederebolaget återfå marken men utan framgång. I ett beslut den 26 juni 1991 förklarade den regionala förvaltningsdomstolen att dess beslut av den 2 december 1987 inte kunde verkställas, eftersom det under tiden hade inträtt ett ”förvärv genom brukande” (”occupazione acquisitiva”). På grund härav kunde Belvederebolaget inte längre anses som ägare till marken, vilken i stället hade blivit kommunens egendom till följd av det vägbygge som hade utförts på marken. Eftersom marken hade övertagits av kommunen på ett olagligt sätt, hade emellertid Belvederebolaget rätt till skadestånd.
    Belvederebolaget överklagade domen till den högsta förvaltningsdomstolen, Consiglio di Stato, som den 7 februari 1996 avslog överklagandet. Domstolen uttalade att vägbygget i huvudsak hade avslutats den 7 augusti 1987, vilket därför var den tidpunkt då äganderätten till marken fick anses ha övergått till kommunen.
    Belvederebolaget klagade vid Europadomstolen över att bolagets rättigheter som ägare till marken hade kränkts och gjorde gällande att detta stred mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen fann att Belvederebolaget hade berövats sin egendom. En första förutsättning för att ett egendomsberövande skulle vara tillåtligt enligt artikel 1 i tilläggsprotokollet var att det skett i överensstämmelse med lag. Detta krav på laglighet innebar också att den lag som tillämpats måste vara tillräckligt precis och dess tillämpning tillräckligt förutsägbar. När det gällde ”förvärv genom brukande” enligt italiensk rätt hade emellertid rättspraxis varit oklar och motsägelsefull, vilket inte var förenligt med kravet på laglighet. Det framstod också som dubiöst från laglighetssynpunkt att myndigheterna kunde, efter att på olagligt sätt ha bemäktigat sig egendom, genom brukande av egendomen bli ägare till denna och på så vis ställa den tidigare ägaren inför en fait accompli. I förevarande fall hade den regionala förvaltningsdomstolen upphävt ett kommunalt beslut på grund av att övertagandet av Belvederebolagets mark varit olagligt och inte

tjänat allmänna intressen, men trots detta hade bolaget inte återfått marken.
    Europadomstolen konkluderade att ingreppet i Belvederebolagets äganderätt under sådana förhållanden inte hade varit förenligt med artikel 1 i tilläggsprotokollet och att denna artikel således hade kränkts.

22. Averill mot Storbritannien (dom 6.6.2000)
Frågor om den tilltalades rätt att inte svara på frågor (”the right to silence”) (artikel 6:1 och artikel 6:2 i konventionen) och den tilltalades rätt till bistånd av advokat (artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 c) i konventionen)
Fyra beväpnade och maskerade män stal på kvällen den 24 april 1994 i Garvagh i Nordirland en vit bil av märket Vauxhall Cavalier, från vilken de efter en kort färd avlossade skott mot två parkerade bilar. Förarna i dessa båda bilar dödades, och en person som satt i passagerarsätet i den ena bilen skadades. Strax därefter fann polisen en brinnande bil av samma färg och märke. I bilen påträffades masker, handskar och patronlådor.
    Vid en militär vägkontroll hejdades senare samma kväll en röd bil, i vilken Averill befann sig tillsammans med två andra män, bröderna Martin och Patrick Kelly. Averill uppgav att han under dagen hade arbetat på bröderna Kellys fårfarm. Han anhölls som misstänkt för terroristbrott och fick inte ta kontakt med en advokat under de första 24 timmarna av frihetsberövandet. Vid flera följande polisförhör vägrade Averill att svara på frågor om vad han hade haft för sig den 24 april.
    Averill åtalades för mord, mordförsök och olaga vapeninnehav. Åklagaren åberopade som bevisning resultatet av en teknisk undersökning som visade att vissa fibrer som påträffats i Averills hår och på hans kläder var av samma slag som fibrerna i de masker och handskar som funnits i den vita bilen.
    Vid rättegången bestred Averill åtalet. Han gjorde gällande att han hade ett alibi, eftersom han den aktuella dagen hade arbetat på bröderna Kellys farm och kvarstannat där efter arbetets slut. Han uppgav som förklaring till förekomsten av samma slags fibrer som i anträffade masker och handskar, att han närmast föregående dag, den 23 april, under sitt arbete hade burit handskar och mask som skyddsklädsel.
    Domaren fann Averill skyldig i enlighet med åtalet. Han hänvisade i sin dom till de påträffade fibrerna och fann stöd för åtalet i det förhållandet att Averill hade vägrat vid polisförhör att lämna några upplysningar om sina förehavanden den 24 april och att han först vid rättegången hade uppgivit att han den 23 april hade burit handskar och mask.
    Averill överklagade domen, men överklagandet avslogs av Court of
Appeal.

Vid Europadomstolen klagade Averill över dels att domaren hade fäst särskild vikt vid att han inte lämnat några upplysningar vid polisförhör och därmed kränkt både hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig, dels att han i strid med artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 c) i konventionen hade förvägrats rätten att ta kontakt med en advokat under 24 timmar.
    När det gällde frågan om det var förenligt med artikel 6:1 och artikel 6:2 i konventionen att dra slutsatser av att Averill vägrat uttala sig vid polisförhör erinrade Europadomstolen om fallet John Murray mot Storbritannien (se SvJT 1996 s. 368 f.), där domstolen framhållit att rätten att iaktta tystnad (the right to silence) inte är en absolut rättighet och att det med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall måste avgöras om det är förenligt med artikel 6 att tolka den tilltalades tystnad till hans nackdel. I samma dom hade emellertid Europadomstolen också uttalat att rätten att iaktta tystnad liksom rätten att inte behöva anklaga sig själv (the privilege against self-incrimination) är viktiga element i en rättvis rättegång och att en domstol därför måste vara mycket försiktig med att dra för den tilltalade negativa slutsatser av dennes tystnad. Framför allt kunde det inte anses tillåtligt att grunda en fällande dom enbart eller huvudsakligen på att den tilltalade iakttagit tystnad eller vägrat att besvara frågor. Däremot kunde den tilltalades tystnad i situationer där man kunde vänta sig förklaringar från honom beaktas som ett element vid bevisvärderingen.
    I förevarande fall hade Averill inte funnits skyldig enbart på grund av att han vägrat uttala sig vid polisförhör. Det hade funnits annan vägande bevisning emot honom. Man kunde dessutom ha förväntat sig att Averill, när han först upplystes om att man i hans hår och kläder funnit fibrer som hade samband med brotten, skulle ha varit angelägen om att förklara för polisen hur dessa fibrer kunde ha hamnat hos honom. Det var därför rimligt att betrakta hans tystnad vid polisförhör som ett element som var besvärande för honom. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen, med 6 röster mot 1, att det i detta hänseende inte förelåg brott mot artikel 6:1 eller artikel 6:2 i konventionen.
    Averill hade förhörts av polisen innan han hade haft möjlighet att konsultera en advokat. Han hade därvid ställts inför valet att antingen vägra att uttala sig med risken att detta skulle åberopas emot honom eller göra uttalanden som kunde visa sig skada hans försvar på ett senare stadium. Principen om en rättvis rättegång krävde enligt Europadomstolens mening att han skulle få rådgöra med en advokat innan han hördes av polisen, och vägran att låta honom ta kontakt med en advokat under de första 24 timmarna efter anhållandet stred därför mot artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 c) i konventionen.

23. Magee mot Storbritannien (dom 6.6.2000)
Frågor om den tilltalades rätt till bistånd av advokat (artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 c) i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Magee arresterades den 16 december 1988 på Nordirland i samband med en bombattack mot militär personal. Han vägrades till en början att ta kontakt med en advokat och förhördes upprepade gånger samma dag. Efter flera förhör erkände Magee att han varit inblandad i bombdådet, och han undertecknade en utförlig skriftlig förklaring som beskrev på vilket sätt han medverkat vid bombens utplacering och detonering. Först efter denna bekännelse fick Magee den 18 december 1988 kontakt med en advokat.
    Den 19 december 1988 åtalades Magee jämte andra vid Belfast Magistrates’ Court för medverkan vid bombdådet och för medlemskap i IRA. Han bestred åtalet, men åklagaren åberopade mot honom det erkännande han avgivit under förundersökningen. På grundval särskilt av detta erkännande fann Magistrates’ Court honom skyldig, och han dömdes för brotten till 20 års fängelse.
    Vid Europadomstolen gjorde Magee gällande att han i strid med artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 i konventionen inte hade fått en rättvis rättegång.
    Europadomstolen fann den centrala frågan i målet vara Magees klagomål över att han hade förmåtts att avge en bekännelse utan att först ha fått juridisk hjälp. Även om artikel 6 i konventionen i första hand tog sikte på själva rättegången, kunde den också tillämpas på förfarandet före rättegången, om vad som då hände sannolikt skulle komma att påverka rättegången så att denna inte blev rättvis (jfr målet Imbrioscia mot Schweiz, SvJT 1994 s. 355). I förevarande fall hade Magee utan juridiskt bistånd förhörts upprepade gånger och i huvudsak hållits isolerad mellan förhören. De erkännanden han gjorde blev den centrala bevisningen mot honom och grunden för den fällande domen. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen det förhållandet att Magee under mer än 48 timmar förvägrades rätt att ta kontakt med en advokat stå i strid med artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 c) i konventionen.
    Magee klagade också över diskriminering i strid med artikel 14 i förening med artikel 6 i konventionen på grund av att reglerna i Nordirland om rätt till juridiskt bistånd efter arrestering och möjligheten att dra negativa slutsatser av en arresterad persons tystnad var mindre strikta i Nordirland än i England och Wales. Europadomstolen fann emellertid att, i den mån reglerna i Nordirland och i England och Wales skilde sig åt, det var en skillnad som inte berodde på arresterade personers personliga förhållanden utan på olikheter mellan olika regioner. Sådana olikheter fick anses ha en rimlig och godtagbar grund och stred inte mot diskrimineringsförbudet i artikel 14 i konventionen.

24. Cesky mot Tjeckiska Republiken (dom 6.6.2000)
Fråga om längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen)
Cesky häktades i sin frånvaro som misstänkt för medhjälp till rån. Han begärdes utlämnad från Italien och arresterades där den 6 februari 1993, varefter han den 18 februari 1993 utlämnades till Tjeckiska Republiken. Den 10 juni 1994 dömdes han av stadsdomstolen i Prag för rån till 15 års fängelse. Den 16 januari 1995 undanröjdes denna dom av en appellationsdomstol, som återförvisade målet till åklagaren för fortsatt utredning. Efter en ny rättegång vid stadsdomstolen dömde denna domstol Cesky den 17 december 1996 för rån till 13 års fängelse. Den 17 februari 1997 undanröjdes även denna dom av appellationsdomstolen, som återförvisade målet till stadsdomstolen. Den 18 februari 1997 frigavs Cesky.
    Vid Europadomstolen klagade Cesky över att han i strid med artikel 5:3 i konventionen hållits häktad under mer än en skälig tid.
    Europadomstolen fann att den tid, vars skälighet skulle bedömas, bestod av tre delar: — från den 6 februari 1993, då Cesky arresterats i Italien på grund av brottmålsförfarandet mot honom i Tjeckiska Republiken, fram till den första domen den 10 juni 1994; — från den 16 januari 1995, då den första domen undanröjdes, fram den andra domen den 17 december 1996; samt — från den 17 februari 1997, då den andra domen undanröjdes, fram till den 18 februari 1997, då Cesky frigavs. Sammanlagt uppgick alltså tiden till tre år, tre månader och sju dagar.
    Europadomstolen ansåg att det funnits en skälig misstanke mot Cesky. Det hade också förelegat flyktfara. Europadomstolen fann emellertid att det förekommit flera omotiverade eller oförklarade dröjsmål i myndigheternas handläggning av målet och att dessa dröjsmål medfört en förlängning av häktningstiden. På grund härav hade kravet i artikel 5:3 i konventionen inte respekterats och denna artikel blivit kränkt.

25. Morel mot Frankrike (dom 6.6.2000)
Frågor om rättvis rättegång och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Morel ägde fem företag som kom på obestånd och inställde betalningarna. Handelsrätten, tribunal de commerce, i Nanterre inledde ett förfarande, procédure de redressement judiciaire, för att utreda förutsättningarna för att bolagen skulle kunna fortsätta med sin verksamhet (”observationsfasen”). Förfarandet stod under ledning av en domare, kallad juge-commissaire. Denne domare fattade en lång rad beslut med avseende på bolagens löpande verksamhet. Morel framlade en plan för hur bolagens verksamhet skulle kunna fortsätta, men handelsrätten fann inte planen övertygande utan beslöt att bolagen skulle likvi-

deras. När handelsrätten fattade detta beslut, var ovannämnde jugecommissaire dess ordförande.
    Vid Europadomstolen hävdade Morel att artikel 6:1 i konventionen hade överträtts på grund av dels att en rapport av nämnde jugecommissaire inte hade delgivits parterna, dels att handelsrätten, till följd av att denne juge-commissaire ingått i den, inte hade varit en opartisk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att det var ett misstag att det i beslutet om likvidation hade hänvisats till en rapport av juge-commissaire. Någon sådan rapport var inte förutsedd i tillämplig lagbestämmelse och hade inte heller förekommit i detta mål. Det förelåg alltså i detta hänseende inte någon brott mot artikel 6:1.
    När det sedan gällde medverkan av juge-commissaire i likvidationsbeslutet fann Europadomstolen inga skäl till antagande att denne subjektivt sett haft en förutfattad mening i målet. Såvitt avsåg den objektiva sidan av saken, dvs. frågan om det på grund av de beslut han under målets handläggning fattat om bolagens verksamhet fanns legitim grund för att tro att han inte var helt opartisk, konstaterade Europadomstolen att de beslut som han tidigare fattat var av helt annat slag än likvidationsbeslutet och att det inte fanns någon objektiv grund för att misstänka att de kunde påverka hans inställning till frågan om likvidation. Det fanns således inte någon anledning att ifrågasätta handelsrättens opartiskhet, varför det inte heller i detta avseende förelåg något brott mot artikel 6:1 i konventionen.

26. Timurtas mot Turkiet (dom 13.6.2000)
Frågor om rätten till liv när en person som varit berövad friheten försvunnit (artikel 2 i konventionen), omänsklig och förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), personlig frihet (artikel 5 i konventionen) och effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Mehmet Timurtas, som vid den aktuella tidpunkten bodde i Cizre i sydöstra Turkiet, fick i augusti 1993 ett anonymt telefonsamtal från en person som uppgav att hans son Abdulvahap hade arresterats. Mehmet Timurtas gjorde under den följande tiden många försök att få uppgifter om Abdulvahap men lyckades inte få klarhet om vad som hänt honom. Det fanns vittnen som sade sig ha sett honom i fångenskap, men Abdulvahap har inte vidare avhörts. — Turkiska regeringen förnekade att Abdulvahap Timurtas hade arresterats i augusti 1993.
    Mehmet Timurtas gjorde gällande att hans son hade dött i fångenskap och att turkiska regeringen var skyldig till brott mot artikel 2 i konventionen till följd av att den inte skyddat Abdulvahaps rätt till liv.
    Europakommissionen gjorde en utredning, varvid ett antal personer hördes som vittnen och ett omfattande skriftligt material genomgicks. På grundval av kommissionens slutsatser fann Europadomstolen det styrkt att Abdulvahap Timurtas hade gripits av gendarmer i

augusti 1993 och därefter hållits i förvar på två angivna platser. Sedan dess hade mer än sex och ett halvt år förflutit, och det fanns inga ytterligare underrättelser om hans öde. Det måste under sådana omständigheter antas att Abdulvahap Timurtas inte längre är i livet. När en person dör efter det att han tagits i förvar av myndigheterna och dessa inte lämnar någon plausibel förklaring till dödsfallet, har enligt Europadomstolens mening vederbörande regering ådragit sig ansvar enligt artikel 2 i konventionen. I det aktuella fallet hade de turkiska myndigheterna inte lämnat någon information om vad som hänt Abdulvahap Timurtas, och turkiska regeringen var därför enligt Europadomstolens mening, som antogs med 6 röster mot 1, skyldig till brott mot den i artikel 2 skyddade rätten till liv.
    Artikel 2 innefattar också ett krav på att det skall företas en noggrann utredning i fall då någon under oklara omständigheter dödats till följd av våldsanvändning (jfr målen McCann m.fl. mot Storbritannien, SvJT 1995 s. 770 f., och Kaya mot Turkiet, SvJT 1998 s. 367). I detta fall hade utredningen i Turkiet om Abdulvahap Timurtas försvinnande varit ytlig och ofullständig, varför Europadomstolen konkluderade, med 6 röster mot 1, att artikel 2 i konventionen hade överträtts även i detta hänseende.
    Mehmet Timurtas gjorde också gällande att han genom sin sons försvinnande hade utsatts för omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Europadomstolen, som erinrade om sitt tidigare avgörande i målet Çakici mot Turkiet (se SvJT 1999 s. 916 f.), fann att Abdulvahap Timurtas spårlösa försvinnande i förening med myndigheternas förnekande av att han tagits i förvar och deras ineffektiva utredning av försvinnandet samt omständigheterna i övrigt medfört ett sådant lidande för Mehmet Timurtas att denne fick anses ha utsatts för omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Även denna slutsats antogs med 6 röster mot 1.
    Mehmet Timurtas menade vidare att hans sons försvinnande innefattade kränkningar av artikel 5 i konventionen, som skyddar rätten till personlig frihet. Europadomstolen fann att Abdulvahap Timurtas hade varit berövad friheten utan att detta medgivits av myndigheterna och att han helt saknat de rättssäkerhetsgarantier som anges i artikel 5. Det var fråga om ett synnerligen grovt åsidosättande av dessa garantier, och Europadomstolen konkluderade att det förelåg en mycket grov kränkning av denna artikel.
    Europadomstolen fann vidare att Mehmet Timurtas hade haft rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel med avseende på sin sons försvinnande. Den otillräckliga utredning som företagits av de turkiska myndigheterna innebar enligt Europadomstolens mening, som antogs med 6 röster mot 1, att Turkiet brutit även mot denna artikel.

27. Erdogdu mot Turkiet (dom 15.6.2000)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Erdogdu var chefredaktör för tidskriften Isçilerin Sesi (Arbetarnas röst). I denna tidskrift publicerade han en artikel, som hade skrivits av en av tidskriftens läsare och som hade titeln ”Det kurdiska problemet är ett turkiskt problem”. För publiceringen av denna artikel åtalades han vid säkerhetsdomstolen i Istanbul, eftersom artikeln ansågs innehålla propaganda mot statens territoriella integritet och den turkiska nationens enhet. Erdogdu befanns skyldig i enlighet med åtalet och dömdes till ett bötesstraff, som han började betala. Domen ändrades senare — med tillämpning av ny lagstiftning — till en villkorlig dom av innebörd att en slutlig dom med anledning av åtalet mot Erdogdu skulle meddelas endast om denne under de kommande tre åren i sin egenskap av chefredaktör gjorde sig skyldig till annat uppsåtligt brott.
    Europadomstolen prövade om domen mot Erdogdu innefattade ett brott mot dennes genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.
    Europadomstolen fann att det var fråga om ett ingrepp i Erdogdus yttrandefrihet, att ingreppet hade stöd i turkisk lag och tjänade de enligt artikel 10:2 i konventionen legitima ändamålen att upprätthålla ordning och förebygga brott. Det återstod att bedöma om det var en proportionerlig inskränkning i yttrandefriheten, som kunde anses nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolen konstaterade att författaren till den publicerade artikeln hade sökt ge en förklaring till oroligheterna i sydöstra Turkiet. Han hade hänvisat till en ”kurdisk nationell rörelse” och till ett ”nationellt motstånd i Kurdistan”. Hans huvudtes hade varit att det kurdiska problemet var ett generellt problem för det turkiska samhället och att det turkiska folket borde se det kurdiska nationella motståndet som en del av sin egen kamp för frihet och demokrati. Han hade också förordat att den revolutionära rörelsen i Västerlandet skulle intressera sig för det kurdiska problemet.
    Enligt Europadomstolens mening var det fråga om en artikel med politiskt innehåll, och det fanns i artikel 10 i konventionen föga utrymme för att begränsa yttrandefriheten i politiska frågor. Det kunde inte anses att författaren i artikeln hade associerat sig med PKK eller förordat våldsanvändning. Domen mot Erdogdu utgjorde därför — även om den fått en villkorlig karaktär — en oproportionerlig inskränkning i hans yttrandefrihet, och Europadomstolen konkluderade att artikel 10 i konventionen hade kränkts. Målet har nära samband med en rad av Europadomstolen tidigare avgjorda mål om ingripanden i Turkiet mot publikationer rörande förhållandena i den sydöstra delen av landet (målen Ceylan m.fl. mot Turkiet, SvJT 1999 s. 912 ff.).

28. Foxley mot Storbritannien (dom 20.6.2000)
Fråga om kontroll av konkursgäldenärs korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Foxley dömdes för bestickning till ett fängelsestraff och till förverkande av ett belopp om cirka en och en halv miljon pund. Eftersom han inte betalade detta belopp, utsågs S.D. att i egenskap av Receiver försälja Foxleys egendom. Senare försattes Foxley i konkurs, varvid S.D. också utsågs till konkursförvaltare (Trustee in Bankruptcy).
    På begäran av S.D. beslöt en domstol den 27 september 1996 att postförsändelser adresserade till Foxley under en tid av tre månader skulle av posten sändas till konkursförvaltarens adress. Under tiden från den 27 september 1996 till den 10 januari 1997 sändes 71 brev, som var adresserade till Foxley, till S.D.:s adress. Bland dessa brev fanns också brev från Foxleys juridiska rådgivare. Alla dessa brev kopierades och lades in i Foxleys konkursakt innan de vidarebefordrades till Foxley. Sedan denne klagat över att även konfidentiella meddelanden lästes, svarade emellertid S.D. den 2 december 1996 att meddelanden från polisen, rättshjälpsmyndigheterna, Europadomstolen m.fl. framgent inte skulle öppnas. Fastän domstolsbeslutet endast avsåg tiden fram till den 27 december 1996, var det först från den 18 januari 1997 som Foxley åter fick mottaga sin post på normalt sätt.
    Foxley klagade över brott mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sin korrespondens på grund av att hans korrespondens, även med juridiska rådgivare, togs om hand av posten på konkursförvaltarens vägnar under tiden från den 27 september 1996 till den 18 januari 1997.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om ett ingrepp i rätten till respekt för korrespondens och att ingreppet enligt artikel 8:2 i konventionen var berättigat endast om det skett med stöd i lag, haft ett legitimt ändamål och varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose detta ändamål. Europadomstolen fann att det hade funnits lagstöd för ingreppet så länge domstolsbeslutet gällde men att den kontroll av korrespondensen som ägt rum efter den 27 december 1996, då domstolsbeslutets giltighetstid utlöpte, inte haft stöd i lag och därmed också stått i strid med artikel 8.
    När det gällde korrespondensen under tiden fram till den 27 december 1996 fann Europadomstolen att kontrollen hade tillgodosett ett legitimt ändamål, nämligen skyddet av andras rättigheter. Europadomstolen accepterade att det kunde anses nödvändigt att i viss utsträckning kontrollera en konkursgäldenärs korrespondens men framhöll att det måste finnas effektiva garantier för att en sådan kontroll begränsas till ett nödvändigt minimum. Särskilt betänkligt var det i detta fall att kontrollen hade omfattat även korrespondens med Foxleys juridiska rådgivare. Europadomstolen fann att öppnande, läsning och kopiering av Foxleys korrespondens med sina juridiska rådgivare inte kunde anses ha varit nödvändiga åtgärder i ett demokratiskt

samhälle och att det därför förelåg ett brott mot artikel 8 i konventionen i detta hänseende.

29. Mauer mot Österrike (nr 2) (dom 20.6.2000)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Mauer ålades att upplysa polisen om vem som vid ett visst tillfälle hade parkerat en Mauer tillhörig bil på Schlossgasse i Wien. Han lämnade inte denna information och dömdes därför genom administrativt beslut att böta 2 000 österrikiska schilling. Han överklagade utan framgång beslutet till högre förvaltningsmyndighet. Hans vidare överklagande till Förvaltningsdomstolen, Verwaltungsgerichtshof, avslogs också.
    Mauer klagade vid Europadomstolen över att hans mål inte hade avgjorts av en oavhängig domstol på sätt som krävs enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen fann, under hänvisning till tidigare rättspraxis (målen Schmautzer m.fl. mot Österrike, SvJT 1996 s. 71 f., och Mauer mot Österrike, SvJT 1997 s. 379), att Mauers rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till prövning vid domstol hade kränkts, eftersom Förvaltningsdomstolens prövning av de administrativa besluten inte innefattade en fullständig överprövning och därför inte motsvarade kraven i denna artikel.

30. Coëme m.fl. mot Belgien (dom 22.6.2000)
Frågor om rättvis rättegång inför domstol som upprättats enligt lag (artikel 6:1 i konventionen) och förlängning av preskriptionstid efter det att brottet begicks (artikel 7 i konventionen)
Klagande i detta mål var fem personer, som åtalats för en omfattande brottslighet av ekonomisk och annan art. En av de tilltalade, Coëme, var en tidigare minister och ledamot av parlamentets deputeradekammare, och åtalet mot honom gällde handlingar som han skulle ha begått när han var minister.
    I artikel 103 av den belgiska konstitutionen föreskrevs vid den aktuella tiden att åtal mot ministrar skulle väckas av deputeradekammaren direkt inför Kassationsdomstolen, och det tillades att ministrars ansvarighet, de straff som kunde ådömas dem samt förfarandet mot dem skulle närmare regleras i vanlig lag.
    På grundval av artikel 103 i konstitutionen beslöt deputeradekammaren att åtala Coëme inför Kassationsdomstolen, och eftersom de handlingar de övriga tilltalade påstods ha begått hade nära samband med vad som lades Coëme till last, väckte åklagare åtal även mot dessa tilltalade direkt vid Kassationsdomstolen, som fann sig vara behörig att pröva även dessa åtal.
    I sin dom fann Kassationsdomstolen alla de fem tilltalade skyldiga, i huvudsak i enlighet med åtalen, och dömde dem till varierande fängelse- och bötesstraff.

Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att de i strid med artikel 6 i konventionen förvägrats en rättvis rättegång och att deras rätt att försvara sig kränkts. De hänvisade till att Kassationsdomstolens dom, på grund av avsaknaden av lagbestämmelser om tillämpningen av artikel 103 i konstitutionen, stred mot artikel 6:1, artikel 6:2 och artikel 6:3 b) i konventionen. Fyra av klagandena (alla utom Coëme) hävdade också att beslutet att sammanlägga deras mål med målet mot Coëme utgjorde ett brott mot artikel 6:1 i konventionen och diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.
    När det först gällde Coëme konstaterade Europadomstolen att det under processen vid Kassationsdomstolen inte funnits någon lag om tillämpningen av artikel 103 i konstitutionen, trots att det i denna artikel angavs att närmare bestämmelser skulle meddelas i en särskild lag. Parterna kunde därför inte veta exakt vilka processregler som skulle komma att tillämpas. Detta kunde medföra svårigheter för försvaret, som därigenom befann sig i ett underläge i förhållande till åklagaren. Europadomstolen konkluderade att Coëme under dessa omständigheter inte haft en rättvis rättegång och att artikel 6:1 i konventionen hade överträtts. När det sedan gällde de övriga tilltalade konstaterade Europadomstolen att artikel 103 i konstitutionen utpekade Kassationsdomstolen som specialforum för ministrar men att det inte fanns någon bestämmelse som angav att samma forum kunde tillämpas på andra som påstods vara inblandade i samma brott som en minister. Den sammanläggning av flera åtal inför Kassationsdomstolen som skett i förevarande fall kunde inte anses ha haft stöd i lag, och Kassationsdomstolen var därför inte i förhållande till Coëmes fyra medtilltalade en domstol ”som upprättats enligt lag”. Även i detta hänseende förelåg alltså en kränkning av artikel 6:1 i konventionen.
    Däremot fann Europadomstolen att det inte förelåg brott mot artikel 6:1 i konventionen när det gällde påståenden att Kassationsdomstolen förfarit felaktigt genom att inte inhämta ett yttrande från Cour d’Arbitrage (den belgiska motsvarigheten till en författningsdomstol), att Kassationsdomstolen i detta fall inte varit oavhängig och opartisk, att en av de tilltalade dömts på grund av bevis som anskaffats genom tvång samt att målet inte avgjorts inom skälig tid.
    Coëme och hans medtilltalade Hermanus gjorde också gällande att artikel 7 i konventionen hade överträtts till följd av att nya regler om preskription i deras fall hade tillämpats på brott som begåtts innan dessa regler hade trätt i kraft.
    Bakgrunden till denna klagopunkt var att preskriptionstiden för den aktuella brottskategorin (”délits”) hade förlängts från tre till fem år. Denna förlängning hade skett efter det att de åtalade brotten begåtts, men preskription av dessa brott hade ännu inte inträtt när de nya reglerna trädde i kraft. Den åtgärd som avbrutit preskriptionen

hade vidtagits mer än tre men mindre än fem år från det att brotten begåtts. I denna fråga godtog Kassationsdomstolen att preskriptionsreglerna var av processuell och inte materiell natur och att de därför kunde tillämpas även på brott som begåtts innan dessa regler trätt i kraft. Europadomstolen framhöll att Coëme och Hermanus hade dömts för gärningar som utgjorde brott vid den tidpunkt då de begicks och inte till ett strängare straff än det som då var föreskrivet. Förlängningen av preskriptionstiden hade visserligen haft en ogynnsam effekt för Coëme och Hermanus, men artikel 7 i konventionen kunde inte anses förbjuda en förlängning av preskriptionstiden vid en tidpunkt då preskription ännu inte hade inträtt. Europadomstolen tillade att den däremot i detta mål inte hade anledning att uttala sig om huruvida artikel 7 skulle vara kränkt om en förlängning av preskription gjordes tillämplig även på brott som, när förlängningen trädde i kraft, redan hade preskriberats. Europadomstolen konkluderade alltså att det inte förelåg något brott mot artikel 7 i konventionen.

31. Frydlender mot Frankrike (dom 27.6.2000)
Fråga om tvist rörande anställning i offentlig tjänst gäller civila rättigheter (artikel 6:1 i konventionen)
Frydlender var kontraktsanställd av ekonomi- och finansministeriet med uppgift att tjänstgöra utomlands som teknisk expert. I december 1985 fick han av ministeriet ett besked om att man på grund av otillfredsställande arbetsprestation avsåg att inte förlänga hans kontrakt när det utlöpte i april 1986. Frydlender väckte i februari, mars och juni 1986 talan mot ministeriet vid förvaltningsdomstolen, tribunal administratif, i Paris, som emellertid i januari 1989 ogillade hans talan. Hans överklagande till Conseil d’Etat avslogs genom beslut i maj 1995, som delgavs honom i oktober 1995.
    Vid Europadomstolen klagade Frydlender över brott mot artikel 6:1 i konventionen till följd av att hans mål vid förvaltningsdomstolarna inte hade avgjorts inom skälig tid.
    Europadomstolen hade emellertid först att bedöma om tvisten mellan Frydlender och ministeriet avsåg en ”civil rättighet”, vilket var en förutsättning för att artikel 6:1 skulle vara tillämplig.
    Europadomstolen erinrade om målet Pellegrin mot Frankrike (se SvJT 2000 s. 87 f.), där domstolen tagit ställning till principerna för tillämpligheten av artikel 6:1 på tvister om anställning i offentlig tjänst. I detta mål hade domstolen funnit att det inte var avgörande om en tjänsteman hade en offentligrättslig status eller var kontraktsanställd och att tjänsteförhållanden kunde anses undantagna från tilllämpning av artikel 6:1 endast om vederbörande tjänsteman har uppgifter som är av allmänt intresse eller innebär medverkan i utövandet av offentlig myndighet.

På grundval av en granskning av Frydlenders arbetsuppgifter fann Europadomstolen att han inte kunde anses ha tillhört den speciella kategori som fullgör uppgifter av särskilt allmänt intresse. Artikel 6:1 befanns därför vara tillämplig.
    När det sedan gällde tidslängden av förfarandet vid de franska domstolarna fann Europadomstolen ingen ursäkt för att förfarandet hade pågått under en tid av nästan nio år åtta månader. Europadomstolens konklusion var därför att artikel 6:1 i konventionen hade överträtts.

32. Salman mot Turkiet (dom 27.6.2000)
Frågor om rätten till liv när en person som varit berövad friheten avlidit (artikel 2 i konventionen), tortyr (artikel 3 i konventionen) och effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
I målet klagade Behiye Salman över den behandling som hennes man Agit Salman utsatts för och som lett till hans död. Europadomstolen grundade sin bedömning på den utredning som företagits av Europakommissionen och på de slutsatser som denna kommission dragit av utredningen. Kommissionen hade konstaterat i huvudsak följande.
    Agit Salman, som var taxiförare i Adana, greps den 28 april 1992 av polis och placerades i en cell hos polisen. Följande natt fördes han till sjukhuset i Adana, där man konstaterade att han var död vid ankomsten och hade dött 15–20 minuter dessförinnan.
    Behiye Salman gjorde gällande att det förelåg brott mot dels artikel 2 i konventionen till följd av att hennes man hade dödats medan han befann sig i polisens förvar, dels artikel 3 i konventionen till följd av att han torterats innan han dött. Hon hävdade dessutom att hon i strid med artikel 13 i konventionen inte hade haft något effektivt rättsmedel till sitt förfogande.
    Europadomstolen erinrade om sin tidigare etablerade princip, enligt vilket det, när en person vid god hälsa grips av polisen och vid sitt frigivande har åsamkats skador, ankommer på staten att lämna en plausibel förklaring till hur skadorna uppkommit (målet Selmouni mot Frankrike, SvJT 1999 s. 919 f. med vidare hänvisningar). Europadomstolen framhöll att myndigheternas skyldighet att lämna upplysningar om behandlingen under ett frihetsberövande är särskilt viktig i fall då den som berövats friheten dör.
    I förevarande fall hade Agit Salman tagits i förvar av polisen, medan han synbarligen var vid god hälsa, och det hade inte förklarats hur vissa skador som vid obduktionen konstaterats på hans kropp hade uppkommit. Staten hade inte heller lämnat någon förklaring till att Agit Salman avlidit genom hjärtstillestånd under frihetsberövandet och måste under sådana omständigheter anses ansvarig för hans död. Europadomstolen fann därför, med 16 röster mot 1, att det i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 2 i konventionen. Vidare hade myndigheterna försummat att göra en verklig undersökning av om-

ständigheterna kring Agit Salmans död, vilket även detta stred mot artikel 2.
    När det gällde artikel 3 i konventionen erinrade Europadomstolen på nytt om de skador och märken som påträffats på Agit Salmans kropp och till vilka myndigheterna inte lämnat någon förklaring. Skadorna var av sådant slag att man måste utgå från att de var följden av allvarlig misshandel. Denna måste ha orsakat Agit Salman ett så allvarligt lidande att den kunde karakteriseras som tortyr. Europadomstolen fann därför att även artikel 3 i konventionen hade överträtts. Slutligen uttalade Europadomstolen, med 16 röster mot 1, att den utredning som företagits i Turkiet varit så bristfällig att artikel 13 i konventionen hade kränkts.

33. Ilhan mot Turkiet (dom 27.6.2000)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen), tortyr (artikel 3 i konventionen) och effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Nasir Ilhan, som var klagande i målet, har en bror vid namn Abdüllatif Ilhan, som bodde i byn Aytepe i sydöstra Turkiet. Europadomstolen grundade sin bedömning av målet på den utredning som gjorts av Europakommissionen och på de slutsatser om händelseförloppet som denna kommission dragit av utredningen. Kommissionen hade konstaterat i huvudsak följande.
    Den 26 december 1992 besöktes Aytepe av gendarmer. Abdüllatif Ilhan sökte gömma sig, men gendarmerna fick tag på honom och misshandlade honom tills han förlorade medvetandet. Misshandeln bestod i att gendarmerna med sina gevär slog honom bl.a. i huvudet, vilket ledde till skador utanpå huvudet, hjärnskador och ett långvarigt fysiskt handikapp. Han greps och förhördes sedan av en militär befälhavare, varvid han hade synliga skador på huvudet och blåmärken runt ena ögat. Han haltade och hade svårt att tala. Efter cirka 36 timmar intogs han på sjukhus för behandling av de skador som uppkommit och som av gendarmerna uppgavs vara en följd av att han fallit omkull.
    Nasir Ilhan gjorde gällande att hans bror hade utsatts för ett livshotande angrepp av gendarmer och att detta stred mot både artikel 2 i konventionen, som skyddar rätten till liv, och artikel 3 i konventionen, som förbjuder tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling.
    Europadomstolen konstaterade att Abdüllatif Ilhan inte hade dött till följd av den behandling som gendarmerna utsatt honom för. Vid fysisk misshandel som inte lett till döden kunde det endast under exceptionella förhållanden komma i fråga att tillämpa artikel 2 i konventionen. I nästan alla sådana fall borde i stället artikel 3 tillämpas. Europadomstolen fann, med 5 röster mot 2, att det i förevarande fall inte förelåg sådana exceptionella omständigheter att artikel 2 kunde anses kränkt. Däremot var den misshandel som Abdüllatif Ilhan ut-

satts för och som lett till hjärnskador och långvarigt fysiskt handikapp så allvarlig att den utgjorde tortyr. I detta hänseende fann Europadomstolen sålunda att artikel 3 hade kränkts. Eftersom det inte förekommit någon verklig brottsutredning, fann Europadomstolen slutligen att även artikel 13 i konventionen, som ger rätt till ett effektivt rättsmedel, hade överträtts.

34. Constantinescu mot Rumänien (dom 27.6.2000)
Frågor om rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Constantinescu valdes i juni 1992 till ordförande i en fackförening för lärare. Kort därefter anmälde föreningen tre av sina tidigare befattningshavare, A.P., R.V. och M.M., för brott. I februari 1993 beslöt åklagare att inte väcka åtal mot någon av dem. Under 1993 väckte Constantinescu i egenskap av föreningens ordförande talan mot R.V. med yrkande att hon skulle förpliktas betala visst belopp till föreningen. Han gav också en tidningsintervju, i vilken han kallade A.P., R.V. och M.M. för hälare och hävdade att de inte hade återlämnat vissa föreningen tillhöriga penningmedel.
    Med anledning av tidningsintervjun väckte A.P., R.V. och M.M. ärekränkningstalan mot Constantinescu. Förstainstansdomstolen i tredje arrondissementet i Bukarest frikände honom i mars 1994. A.P., R.V. och M.M. överklagade den frikännande domen till departementsdomstolen i Bukarest. En förhandling vid denna domstol hölls i september 1994. Constantinescu, som var närvarande, hördes inte av domstolen, och det var oklart om hans advokat tilläts plädera för hans räkning. Ingen bevisupptagning förekom. I oktober 1994 dömde departementsdomstolen Constantinescu för ärekränkning till böter och ålade honom att utge skadestånd till A.P., R.V. och M.M.
    Constantinecu gjorde gällande att artikel 6:1 i konventionen om rätten till en rättvis rättegång och artikel 10 i konventionen om yttrandefriheten blivit kränkta genom departementsdomstolens dom mot honom.
    När det gällde artikel 6:1 konstaterade Europadomstolen att departementsdomstolen hade undanröjt förstainstansdomstolens frikännande dom och på grundval av en ny värdering av Constantinescus skuld fällt honom till ansvar för ärekränkning. Departementsdomstolen hade gjort en ny fullständig prövning av målet utan att höra Constantinescu själv. Europadomstolen fann att denne hade bort höras av departementsdomstolen, särskilt som denna domstol var den första som dömde honom till ansvar för ärekränkning. I detta hänseende förelåg därför ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    När det sedan gällde artikel 10 fann Europadomstolen att den fällande domen var ett ingrepp i Constantinescus yttrandefrihet, att ingreppet hade stöd i rumänsk lag och att det tillgodosåg det enligt artikel 10 legitima syftet att skydda annans goda namn och rättighe-

ter. Europadomstolen fann vidare att det kunde anses legitimt att fälla Constantinescu till ansvar för att han i tidningsintervjun kallat A.P., R.V. och M.M. för hälare och att ingreppet i hans yttrandefrihet därför var proportionerligt. Europadomstolen konkluderade, med 6 röster mot 1, att det inte förelåg något brott mot artikel 10 i konventionen.

35. Nuutinen mot Finland (dom 27.6.2000)
Frågor om rätten till umgänge med barn (artikel 8 i konventionen) och avgörande inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen)
Nuutinens flickvän H. födde i mars 1992 en dotter I., till vilken Nuutinen var far. Nuutinen hade kort före barnets födelse dömts till fängelse för misshandel och olaga tvång mot H. under hennes havandeskap.
    Nuutinen väckte talan vid domstol i september 1993 och yrkade bl.a. rätt till umgänge med I. Han tillerkändes i december 1994 interimistiskt och i juni 1995 slutligt en sådan rätt, men umgänget kom i verkligheten inte till stånd, eftersom H. vägrade att medverka. Under flera år pågick domstolsförfaranden om bl.a. rätten till umgänge, varvid Nuutinen också sökte verkställighet av de beslut om umgänge med I. som meddelats. I april 1998 befanns omständigheterna vara sådana att Nuutinens rätt till umgänge upphävdes, och detta beslut fastställdes senare efter överklagande. Målet avslutades med att Högsta domstolen i februari 1999 beslöt att inte meddela prövningstillstånd.
    Nuutinen klagade vid Europadomstolen över dels att domstolsförfarandet pågått alltför länge, dels att myndigheterna inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att möjliggöra för honom att utöva den umgängesrätt han tillerkänts av domstol och därigenom kränkt hans genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt till respekt för familjelivet.
    När det gällde längden av domstolsförfarandet konstaterade Europadomstolen att rättegången hade pågått från september 1993 till februari 1999. Det hade förekommit vissa dröjsmål för vilka de finländska domstolarna fick anses ansvariga. Europadomstolen framhöll också den betydelse målet hade för Nuutinen, som aldrig hade sett sin dotter. Europadomstolen fann under sådana omständigheter att kravet på ett avgörande inom skälig tid inte hade respekterats och att artikel 6:1 i konventionen hade överträtts. När det gällde Nuutinens rätt till umgänge med sin dotter konstaterade Europadomstolen att Nuutinen hade haft en rätt till umgänge med I. under mer än tre år, att det var H. som hade förhindrat att umgängesrätten kunde utövas och att myndigheter och domstolar inte kunde klandras för att de funnit tvångsåtgärder för att verkställa umgängesbesluten vara en alltför drastisk åtgärd som kunde vara skadlig för I. Inte heller kunde det senare beslutet att upphäva Nuutinens umgängesrätt med hänsyn till omständigheterna anses orimligt.

Europadomstolen fann därför, med 4 röster mot 3, att det inte förelåg något brott mot artikel 8 i konventionen.

36. Cha’are Shalom Ve Tsedek mot Frankrike (dom 27.6.2000)
Frågor om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen) och diskriminering (artikel
14 i förening med artikel 9 i konventionen)
Klagande i detta mål var en ortodox judisk organisation. Klagomålet gällde det förhållandet att denna organisation inte erhållit tillstånd att genom egna slaktare utföra sådan rituell slakt av djur som religionen krävde och att sådant tillstånd lämnats enbart till en mindre strikt judisk organisation i Frankrike. Klaganden hävdade att detta utgjorde ett brott mot dess genom artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet och tillika utgjorde diskriminering i strid med artikel 14 i förening med artikel 9 i konventionen.
    Europadomstolen uttalade att rituell slakt var anse som en religiös rit och att klaganden därför kunde åberopa artikel 9 i konventionen som grund för sitt klagomål över att organisationen inte fått tillstånd att använda sina egna slaktare. Europadomstolen framhöll att det måste anses tillåtet för en stat att göra sådan slakt beroende av särskilda tillstånd. I förevarande fall hade tillstånd lämnats den största judiska organisationen, och klagandens invändningar mot denna organisations förfaringssätt vid slakten var begränsade till att man ansåg granskningen efter slakten av de slaktade djurens lungor vara otillräcklig för att motsvara religionens krav. Europadomstolen konstaterade vidare att det fanns möjlighet för klaganden att i Belgien köpa kött som tillfredsställde dessa krav och att det dessutom förts förhandlingar med den organisation som erhållit tillstånd till rituell slakt om att klaganden skulle få utföra slakt inom ramen för detta tillstånd.
    Med hänsyn till dessa omständigheter fann Europadomstolen att de franska myndigheternas vägran att ge klaganden ett särskilt tillstånd till rituell slakt inte utgjorde ett ingrepp i klagandens rätt att utöva sin religion. Men även om det skulle anses vara fråga om ett sådant ingrepp, menade Europadomstolen att ingreppet skulle vara tillåtligt enligt artikel 9:2 i konventionen, eftersom det grundade sig på lag och syftade till att skydda hälsa och allmän ordning och dessutom fick anses vara ett proportionerligt ingrepp för att tillgodose dessa ändamål. Europadomstolen konkluderade därför, med 12 röster mot 5, att det inte förelåg något brott mot artikel 9 i konventionen.
    När det gällde frågan om diskriminering fann Europadomstolen att olikheten i behandlingen av klaganden och den andra judiska organisationen var av ringa betydelse såvitt gällde religionsfriheten. Dessutom fanns det godtagbara skäl för denna olikhet, varför Europadomstolen, med 10 röster mot 7, konkluderade att det inte heller förelåg någon kränkning av artikel 9 i förening med artikel 14 i konventionen.

37. Sabeur Ben Ali mot Malta (dom 29.6.2000)
Frågor om rätten för den som berövats friheten att inställas inför domstol (artikel 5:3 i konventionen) och rätten att få lagligheten av ett frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
Sabeur Ben Ali greps den 17 mars 1995 som misstänkt för narkotikabrott. Den 19 mars 1995 inställdes han inför en ensamdomare vid Court of Magistrates, som förordnade att han skulle hållas i häkte under den fortsatta brottsutredningen. Den 4 april 1995, då denna utredning avslutats, hänsköts målet till domstol. Den 29 juli 1996 begärde Sabeur Ben Ali hos Court of Magistrates att bli frigiven. Den 1 augusti avslogs denna begäran. Rättegången började den 4 februari 1997. Sabeur Ben Ali frikändes och försattes på fri fot följande dag, den 5 februari 1997.
    Sabeur Ben Ali klagade över brott mot dels artikel 5:3 i konventionen på grund av att Court of Magistrates, inför vilken han inställts den 19 mars 1995, inte hade varit behörig att pröva om det förelåg en skälig misstanke mot honom, dels artikel 5:4 i konventionen på grund av att han under hela häktningstiden hade saknat möjlighet att få lagligheten av frihetsberövandet överprövad av domstol.
    När det gällde artikel 5:3 fann Europadomstolen, i anslutning till sitt tidigare avgörande i målet Aquilina mot Malta (se SvJT 1999 s. 763 f.), att magistratsdomaren den 19 mars 1995 inte kunnat göra en sådan överprövning av frihetsberövandet som krävdes enligt nämnda artikel. Sabeur Ben Ali hade inte heller på annat sätt fått sin rätt till en automatisk domstolsprövning av om det förelåg en skälig misstanke mot honom tillgodosedd. Det förelåg därför ett brott mot artikel 5:3 i konventionen.
    När det gällde artikel 5:4 fann Europadomstolen, efter en genomgång av möjliga rättsmedel enligt maltesisk lag, att det inte visats existera ett rättsmedel som hade möjliggjort för Sabeur Ben Ali att få en överprövning vid domstol av frihetsberövandets laglighet. Europadomstolen konkluderade därför att även artikel 5:4 i konventionen hade kränkts.

38. Övriga mål
Bland de fåtaliga mellanstatliga mål som anhängiggjorts enligt konventionen har det under de senaste åren funnits ett, i vilket Danmark väckt talan mot Turkiet. Detta mål avslutades med en förlikning som fastställdes av Europadomstolen genom en dom den 5 april 2000. Målet gällde en dansk medborgare som uppgavs ha utsatts för behandling i strid med artikel 3 i konventionen när han i juli och augusti 1996 var berövad friheten i Turkiet och aktualiserade vissa allmänna frågor om förhörsmetoder i Turkiet. Enligt förlikningen gick turkiska regeringen med på att betala ett belopp ex gratia till danska regeringen. Som ett led i förlikningen ingick också en deklaration vari turkiska regeringen beklagade förekomsten av enstaka fall av tortyr och

misshandel i Turkiet. Danska regeringen noterade med tillfredsställelse att turkiska regeringen var beredd att delta i ett av Europarådet initierat projekt för utbildning av poliser, och danska regeringen förklarade sig beredd att bidra finansiellt både till detta projekt och till ett bilateralt dansk-turkiskt projekt för utbildning av turkiska poliser i frågor om mänskliga rättigheter.
    Under andra kvartalet har också — utöver de mål som angivits i det föregående — avgjorts ett mycket stort antal mål som enbart gällt frågan om ett domstolsförfarande slutförts inom skälig tid (artikel 6:1 i konventionen).