Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2000

Av rättschefen OLLE ABRAHAMSSON

Här redovisas i sammanfattning ett urval av de domar och beslut som EG-domstolen och förstainstansrätten har meddelat under första halvåret 2000.1

Refererade avgöranden:

1. van der Wal. Allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar. Rätten till opartisk rättegång. Europakonventionen 2. Kreil. Likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet. Anställning av kvinnor i befattningar inom försvaret som innefattar vapentjänst. 3. Ernesa Sugar. Rättegången i EG-domstolen. Generaladvokaternas ställning. Europakonventionen. 4. Deutsche Post. Konkurrensrätt. Monopolföretag. S.k. remail. 5. Evangelischer Krankenhausverein. Kommunal dryckesskatt. Punktskattedirektivet. Begränsningar av doms rättsverkningar i tiden. 6. Scientologikyrkan. Fri rörlighet för kapital. Utländska direktinvesteringar. Förhandstillstånd. Allmän ordning och allmän säkerhet. 7. Siepert. Borgensförbindelse omfattas inte av konsumentkreditdirektivet. 8. Met-Trans. Uppbörd av importtullar. Tillåten bevisning. 9. Georg Badeck. Likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet. Åtgärder som främjar befordran av kvinnor. 10. Krombach. Brysselkonventionen. Ordre public. 11. JämO mot Örebro läns landsting. Likalönsprincipen. Lönejämförelse. Obekväm arbetstid. 12. Polo/Lauren. Transitering av varumärkesförfalskade varor. Gemenskapens behörighet. 13. Kuijer. Allmänhetens tillgång till institutionernas handlingar. Motiveringskyldighet. S.k. maskning. 14. Deliège. Frihet att tillhandahålla tjänster. Idrottsutövare. Bristfälligt frågeunderlag. 15. Lehtonen. Fri rörlighet för arbetstagare. Idrottsutövare. 16. Belgien mot Spanien. Fri rörlighet för varor. Kvalitetsviner. Skyldighet att buteljera inom produktionsområdet. Praxisändring? 17. Preston. Likalönsprincipen. Nationella processuella regler.

1 Tidigare översikter har varit införda i SvJT 1998 s. 341 ff., 487 ff., 671 ff. och 896 ff., 1999 s. 351 ff. och s. 769 ff. samt 2000 s. 156 ff. Departementssekreterare Åsa Persson har varit författaren behjälplig med urval och färdigställande av referaten.

18. Angonese. Fri rörlighet för arbetstagare. Krav på tvåspråkighet. 19. Kommissionen mot Portugal. Fördragsbrott. Återbetalning av statsstöd. Hinder för verkställighet. 20. Océano Grupo. Oskäliga villkor i konsumentavtal. Prorogation. Direktivtrogen tolkning. Direktivbestämmelses tillämpning ex officio i processuellt sammanhang.

1. Nederländerna respektive Gerard van der Wal mot kommissionen (dom 2000-01-11, förenade målen C-174/98 P och C-189/98 P; ple-
num)
I dessa från förstainstansrätten överklagade mål tog EG-domstolen för första gången ställning till innebörden av de beslut som rådet och kommissionen fattade 1993 respektive 1994 om allmänhetens rätt till tillgång till de båda institutionernas handlingar.
    Van der Wal hade med stöd av kommissionens beslut 94/90/EKSG, EG, Euratom begärt att till sig få utlämnat handlingar som innehöll upplysningar som kommissionens generaldirektoriat för konkurrens hade sänt till domstolar i Tyskland och Frankrike. Handlingarna utgjorde svar på förfrågningar från dessa domstolar i enlighet med ett kommissionsmeddelande 1993 om samarbete mellan kommissionen och de nationella domstolarna vid tillämpning av artiklarna 85 och 86 i EG-fördraget (numera artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget). Begäran hade avslagits med hänvisning till den undantagsbestämmelse i beslut 94/90 som avser ”skyddet för det allmänna samhällsintresset (rättsliga förfaranden)”. Kommissionen hade motiverat beslutet med att ett gott förhållande mellan kommissionen och de nationella domstolarna nödvändiggjorde att dessa själva fick bestämma i vad mån upplysningarna skulle offentliggöras, i synnerhet så länge som ett mål ännu inte var avgjort vid den nationella domstolen. Nederländerna, som i förstainstansrätten intervenerade på van der Wals sida, invände att kommissionens uppfattning inte hade stöd i beslut 94/90 och skulle leda till att en grupp av handlingar uteslöts från systemet för offentlighet oavsett handlingarnas innehåll. Förstainstansrätten erinrade om artikel 6 i Europakonventionen, enligt vilken envar skall vara berättigad till en opartisk rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol. Det innebar enligt förstainstansrätten att såväl de nationella domstolarna som gemenskapens domstolar måste vara fria att tillämpa sina processuella regler i fråga om domstolarnas behörighet, förfarandets förlopp i allmänhet samt handlingarnas konfidentialitet i synnerhet. Undantaget i beslut 94/90 om ”skyddet för det allmänna samhällsintresset (rättsliga förfaranden)” måste ses mot bakgrund av denna domstolarnas fristående ställning. Så länge målen var anhängiga vid de nationella domstolarna var kommissionen därför skyldig att vägra lämna ut de handlingar som överlämnats till domstolarna, eftersom det var dessa som ensamma hade att i enlighet med nationell processrätt fatta beslut om tillgång till handlingarna. Vid denna bedömning

hade det enligt förstainstansrätten ”ringa betydelse” i vad mån handlingarna i de aktuella fallen innehöll hemliga uppgifter. Eftersom kommissionen vidare ansågs ha uppfyllt sin motiveringsskyldighet blev utgången i förstainstansrätten att van der Wals talan ogillades. Om förstainstansrättens dom, se vidare SvJT 1998 s. 497 f.
    EG-domstolen konstaterade i likhet med förstainstansrätten att den allmänna gemenskapsrättsliga principen om att envar har rätt till opartisk rättegång innefattar rätten till prövning i en domstol som är oavhängig. Till skillnad från förstainstansrätten fann emellertid EGdomstolen att det inte är möjligt att på grundval av denna rättighet dra slutsatsen att den domstol vid vilken en tvist är anhängig är den enda som är behörig att bevilja tillgång till handlingar som ingår i rättsprocessen. Inte heller kan en sådan allmän princip härledas ur medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Risken för att domstolarnas oavhängighet skall inskränkas har dessutom enligt EG-domstolen tillräckligt beaktats genom beslut 94/90 och genom det rättsliga skydd som finns på gemenskapsnivå avseende de rättsakter genom vilka kommissionen beviljar tillgång till sina handlingar. Med beaktande av det sätt på vilket samarbetet mellan de nationella domstolarna och kommissionen sker drog EG-domstolen, i motsats till förstainstansrätten, slutsatsen att kommissionen för varje enskilt fall måste pröva om handlingarna omfattas av de undantag från sekretess som räknas upp i beslut 94/90. Om emellertid handlingarna i fråga innehåller rättsliga eller ekonomiska bedömningar, som gjorts med utgångspunkt från de uppgifter som den nationella domstolen lämnat, förhåller det sig enligt EG-domstolen annorlunda. I sådana fall agerar kommissionen i egenskap av juridisk eller ekonomisk rådgivare till den nationella domstolen. Handlingarna har då karaktär av sakkunnigutlåtanden och måste vad gäller deras offentliggörande vara underställda den nationella processrätten på samma sätt som alla andra sådana utlåtanden. Även om det i den nationella rätten uppställs hinder mot att sakkunnigutlåtanden offentliggörs — något som kan utgöra ett skyddsvärt allmänintresse som motiverar undantag enligt beslut 94/90 — är detta dock inte tillräckligt för att kommissionen helt skall befrias från sin skyldighet att lämna ut dokumenten. Eftersom varje undantag från denna skyldighet skall tolkas och tillämpas restriktivt får kommissionen inte ens i sådana fall avslå varje begäran om utfående av handlingar. Iakttagandet av den nationella processrätten kan på ett tillräckligt sätt säkerställas genom att kommissionen försäkrar sig om att ett offentliggörande av handlingarna inte strider mot nationell rätt. I tveksamma fall skall kommissionen samråda med den nationella domstolen och vägra tillgång endast om den nationella domstolen motsätter sig ett utlämnande.
    EG-domstolen fann alltså att förstainstansrätten hade tolkat beslut 90/94 felaktigt och upphävde domen samt ogiltigförklarade kommissionens beslut att vägra lämna ut handlingarna. Om domen i stället

hade fastställts hade det kunnat få negativa konsekvenser för handlingsoffentligheten i EU:s institutioner. Bland annat hade det inneburit ett erkännande av principen att institutionerna får vägra att lämna ut vissa kategorier av handlingar utan sekretessprövning. I det pågående rådsarbetet med att ta fram en rättsakt om handlingsoffentlighet på grundval av artikel 255 i EG-fördraget är Sveriges linje att endast interna handlingar och arbetsmaterial får undantas på generell basis. Förstainstansrättens tolkning av artikel 6 i Europakonventionen synes också ha kunnat tas till intäkt för att medlemsstaternas regeringar och myndigheter, i de fall då de avger utlåtanden till de nationella domstolarna, inte har rätt att lämna ut dessa utlåtanden till allmänheten utan att först ha erhållit godkännande från den nationella domstolen.

2. Tanja Kreil mot Tyskland (dom 2000-01-11, mål C-285/98; plenum)
Detta mål är det andra som EG-domstolen avgjort på kort tid och som gällt frågan om nationella regler som utestänger kvinnor från anställning inom försvaret kan vara förenliga med direktiv 76/207/EEG om likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet. I det första målet (Sirdar, se SvJT 2000 s. 175 ff.) godtog EG-domstolen att en kvinna på grund av sitt kön vägrades anställning som kock i Royal Marines, bland annat med hänsyn till att detta förband är ”spjutspetsen” i det brittiska försvaret och organiserat i små styrkor som skall strida på frontlinjen. I det nu avgjorda målet blev utgången den motsatta. En tysk kvinna och utbildad elektroingenjör hade anmält sig till frivillig tjänstgöring i Bundeswehr. Ansökan hade avslagits eftersom tysk lag utestänger kvinnor från militära anställningar som innebär användning av vapen. I EG-domstolen hävdade den tyska regeringen att försvarsmakten i princip inte omfattas av gemenskapsrätten, utan regleras av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och omfattas av medlemsstaternas suveränitet, samt att direktivet under alla förhållanden ger ett utrymme för den nationella lagstiftningen. Den brittiska och den italienska regeringen stödde Tysklands talan. EG-domstolen fann med en liknande motivering som i målet Sirdar att gemenskapsrätten var tillämplig. Även om det ankommer på medlemsstaterna att säkerställa inre och yttre säkerhet innebär det inte att sådana åtgärder faller utanför gemenskapsrätten helt och hållet. Motsatt slutsats skulle enligt EG-domstolen kunna riskera EG-rättens enhetlighet. De nationella myndigheterna har emellertid ett visst utrymme för skönsmässig bedömning även med avseende på den således tillämpliga gemenskapslagstiftningen när de med utgångspunkt i enskilda fall beslutar om åtgärder som de anser är nödvändiga för att säkerställa allmän säkerhet i en medlemsstat. Även med beaktande av detta kom EG-domstolen fram till att de tyska myndigheterna inte utan att åsidosätta proportionalitetsprincipen hade kunnat anse att samtliga vapenförband i Bundeswehr fortfarande skall bestå enbart av män. Inte heller kunde direktivet tolkas som att det var berättigat att ge kvinnor ett

större skydd än män från sådana risker som berör män och kvinnor i lika hög grad.
    I Tyskland har framträdande politiker kritiserat domen och till och med uppfattat den som ett uttryck för maktmissbruk. Europaministern i Bayern har offentligt markerat sitt missnöje med domen och ifrågasatt dess legitimitet. Ett antal kvinnliga tyska europaparlamentariker har å andra sidan uttalat sin tillfredsställelse över att genom domen en ”sista bastion” av manliga privilegier har fallit.

3. Emesa Sugar (Free Zone) NV mot Aruba (beslut 2000-02-04, mål C17/98; plenum)
Detta mål gällde i huvudsaken giltigheten av ett rådsbeslut om associeringen av de utomeuropeiska länderna och territorierna med EG och härjämte bland annat frågan om interimistiska åtgärder i nationell domstol till följd av den ifrågasatta giltigheten. I dom den 8 februari 2000 förklarade EG-domstolen att rådsbeslutet var giltigt och uttalade sig om de närmare förutsättningar som, i händelse det finns en överhängande risk för att gemenskapsrätten kommer att överträdas, skall vara för handen för att en nationell domstol skall få förordna om interimistiska åtgärder gentemot en myndighet som inte är en gemenskapsmyndighet. I sak hänvisade EG-domstolen till de i tidigare praxis angivna förutsättningarna för beviljande av interimistiska åtgärder, vilka förutsättningar ägde giltighet även i den aktuella situationen, eftersom de syftar till att garantera enskilda interimistiskt skydd vid nationella domstolar när ett bestridande grundas på gemenskapsrätten.
    Under målets handläggning hade EG-domstolen att ta ställning till en begäran, som hade getts in av en av parterna vid den nationella domstol där målet var anhängigt och som stöddes av motparten, om att få inkomma med skriftligt yttrande till EG-domstolen med anledning av generaladvokatens förslag till avgörande i målet. Varken i stadgan för EG-domstolen eller i domstolens rättegångsregler finns något angivet om att parterna skulle ha en sådan möjlighet. Till stöd för sin begäran åberopade parten emellertid artikel 6 i Europakonventionen om rätt till opartisk rättegång samt Europadomstolens praxis, särskilt domen den 20 februari 1996 i målet Vermeulen mot Belgien, där Europadomstolen uttalade att ”den omständigheten att den berörda personen inte hade någon möjlighet att yttra sig över åklagarens bedömning innan förhandlingen förklarades avslutad utgjorde en kränkning av den berörda personens rätt till ett kontradiktoriskt förfarande. Denna rättighet innebär i princip att parterna i en rättegång, såväl i brottmål som tvistemål, skall ha möjlighet att ta del av alla handlingar eller yttranden som ges in till domstolen, även av oavhängiga domare och åklagare, i syfte att påverka och diskutera domstolens avgörande”.2 EG-domstolen konstaterade att dess general-

2 Se Danelius, SvJT 1996 s. 372 f.

advokater inte utgör någon åklagarmyndighet och att de inte heller lyder under någon myndighet. Domstolen påvisade att generaladvokaterna enligt artikel 222 i EG-fördraget skall utföra sin uppgift fullständigt opartiskt och oavhängigt och gick, möjligen något överraskande, så långt som att hävda att generaladvokaterna i sin ämbetsutövning inte har till uppgift att tillvarata något som helst intresse (p. 12). Enligt EG-domstolen föreföll det, med hänsyn till det organisatoriska och funktionella förhållandet mellan en generaladvokat och domstolen, som att Europadomstolens rättspraxis inte kan överföras på generaladvokaternas förslag till avgöranden. EG-domstolen hänvisade även till att de särskilda svårigheter som hör samman med det gemenskapsrättsliga domstolsförfarandet, bland annat beroende på den språkregim som tillämpas, skulle ge upphov till betydande svårigheter och väsentliga förlängningar av förfarandet om parterna gavs rätt att inkomma med yttranden som svar på generaladvokaternas förslag till avgörande, vilket i sin tur skulle föranleda repliker från de andra parterna och, i mål om förhandsavgörande, från medlemsstaterna, kommissionen och övriga berörda institutioner. Dessa svårigheter kunde visserligen inte göra det berättigat att bortse från den grundläggande rätten till ett kontradiktoriskt förfarande, men EGdomstolen ansåg att denna situation inte är för handen eftersom domstolen med stöd av sina rättegångsregler har möjlighet att återuppta det muntliga förfarandet bland annat i det fallet att målet skall avgöras på grundval av ett argument som parterna inte har kunnat diskutera. EG-domstolen erinrade härvid om att den i flera mål under åren 1992 till 1998 hade beslutat om återupptagande av det muntliga förfarandet. I det aktuella målet konstaterade EG-domstolen att partens begäran inte avsåg att det muntliga förfarandet skulle återupptas och att den heller inte grundades på någon precis omständighet av vilken det framgick att ett sådant återupptagande var ändamålsenligt eller nödvändigt. EG-domstolen ogillade härefter partens begäran om att få inkomma med skriftligt yttrande över generaladvokatens förslag till avgörande.
    En av de domare som deltog i avgörandet, Hans Ragnemalm, har i en artikel i Juridisk Tidskrift 1998–99 s. 283 ff., närmare belyst den aktuella processrättsliga frågeställningen. Om EG-domstolen i syfte att inte åsidosätta artikel 6 i Europakonventionen använder sig av möjligheten att återuppta den muntliga förhandlingen riskerar den enligt Ragnemalm att komma i konflikt med en annan av Europadomstolen omhuldad princip, nämligen rätten att få en dom inom rimlig tid.3 Ragnemalm påpekar också att en eventuell ny muntlig förhandling i sin tur avslutas med att generaladvokaten än en gång avger ett förslag, över vilket parterna inte kan yttra sig. Om man å andra sidan försöker lösa problemet genom en fördragsändring, skulle det ske till priset av

3 Jfr Baustahlgewebe, SvJT 1999 s. 361 f.

att generaladvokaternas funktion och ställning genomgripande förändras. En reflektion som kan göras med anledning av EG-domstolens uttalanden är att det generellt sett knappast torde innebära någon vinst från effektivitetssynpunkt att återuppta det muntliga förfarandet jämfört med att tillåta ytterligare en omgång skriftväxling. I sammanhanget kan påpekas att det inte är alldeles ovanligt att medlemsstaterna önskar göra domstolen uppmärksam på vad de uppfattar som faktafel i generaladvokatens förslag, något som de alltså i varje fall formellt sett inte har möjlighet till inom ramen för det skriftliga förfarandet.

4. Deutsche Post AG mot Gesellschaft für Zahlungssysteme mbH (GZS) respektive Citicorp Kartenservice GmbH (dom 2000-02-10, förenade målen C-147/97 och C-148/97; plenum)
Dessa konkurrensrättsliga mål gällde frågan i vad mån den tyska posten har rätt att påföra porto till inhemsk taxa när den delar ut massförsändelser som postats i en annan medlemsstat. Den allmänna bakgrunden till målen är att det blivit allt vanligare att stora postkunder försöker spara in på portokostnader genom att sända uppgifter elektroniskt till ett land med lågt porto, varifrån brev sedan skickas ut till kunderna. I ett av de aktuella målen hade Citicorp, som är ett tyskt dotterbolag inom Citybankkoncernen, överfört uppgifter om sina tyska kontokortskunder elektroniskt till ett annat koncernbolag i Holland, som skrev ut kontoutdrag och fakturor samt vidaresände dessa i frankerade försändelser till kunderna i Tyskland. Eftersom det holländska internationella portot är betydligt lägre än det tyska inrikesportot var arrangemanget lönsamt för Citicorp. I målet uppgavs att koncernens holländska bolag av motsvarande skäl postar cirka 42 miljoner försändelser per år till kunder i Frankrike, Belgien, Spanien, Portugal och Grekland. Den holländska posten bidrog för varje försändelse med en s.k. terminalavgift till den tyska posten, som emellertid inte nöjde sig med detta utan krävde Citicorp på ersättning för en viss tidsperiod med närmare fyra miljoner tyska mark. I det andra målet krävde den tyska posten ersättning av företaget GZS, som är det ledande betalföretaget för Eurocard i Tyskland. I detta fall var det den danska posten som hade mottagit försändelserna som var adresserade till kunder i Tyskland.
    EG-domstolen påpekade att ett sådant organ som den tyska posten måste betraktas som ett företag som i en medlemsstat har beviljats exklusiva rättigheter i den mening som avses i EG-fördraget. Domstolen hänvisade till de skyldigheter som de avtalslutande staterna har enligt världspostkonventionen att befordra och dela ut internationell post samt förklarade att uppfyllelsen av dessa skyldigheter för postväsendena i medlemsstaterna utgör som sådan en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse i den mening som avses i EG-fördraget. Ett lagligt monopol med uppdrag att sköta tjänster av allmänt ekonomiskt intresse

måste enligt EG-domstolen kunna arbeta under ekonomiskt balanserade villkor, något som i tyska postens fall skulle kunna äventyras om den inte hade möjlighet att få ekonomisk kompensation för alla de utgifter som skyldigheten medför. Den tyska posten fick därför anses vara i princip berättigad att ta ut porto till inhemsk taxa vid postförsändelser i stora kvantiteter under de omständigheter som var för handen i de båda målen. Om den tyska posten gjorde detta utan att avräkna de terminalavgifter som den fick in skulle förfarandet däremot utgöra ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i gemenskapens konkurrensrätt.
    Den tyska posten vann alltså en framgång i EG-domstolen såtillvida som den fick rätt att kräva tilläggsbetalning från stora postkunder som låter sända sina kontoutdrag och fakturor från utlandet. Företrädare för den svenska posten har betecknat domen som mycket överraskande, och spekulerat i om man skulle kunna begagna sig av utslaget i händelse att svenska kontokortsbolag skickar brev till kunder i Sverige via ett annat land. En faktiskt skillnad i förhållande till det refererade fallet synes dock vara att postmonopolet är avskaffat i Sverige och att företagen därför i princip har möjlighet att anlita konkurrerande postföretag. Kommissionen har sedan länge velat genomföra en gradvis avmonopolisering av posttjänsterna inom EU men har hitintills stött på övermäktigt motstånd i form av medlemsstater som värnar om den bestående ordningen. Även inom Europaparlamentet råder det delade meningar om det förnuftiga med att överhuvud taget avreglera postmarknaden. Från rättslig synpunkt kan noteras att artikel 307 i EG-fördraget innefattar en skyldighet för medlemsstaterna att söka omförhandla sådana avtal med tredje land som, i likhet med den i målet aktuella världspostkonventionen, ingåtts före den 1 januari 1958 och som är oförenliga med fördragen.

5. Evangelischer Krankenhausverein Wien mot Abgabenberufungskommission Wien samt Wein & Co. HandelsgesmbH mot Oberösterreichische Landesregierung (dom 2000-03-09, mål C-437/97)
I detta mål konstaterade EG-domstolen att en österrikisk alkoholskatt inte var förenlig med EG-rätten men att rättsverkningarna av domen borde begränsas i tiden.
    Ett företag drev en kafeteria i ett sjukhus i Wien. I december 1996 fattade myndigheterna med stöd av Wiens skatteförordning ett uppbördsbeslut, enligt vilket företaget ålades att betala dryckesskatt för sin försäljning under de närmast föregående fyra åren. EG-domstolen erinrade att en sådan skatt som den österrikiska kommunala skatten till den del den påförs alkoholdrycker kan vara förenlig med artikel 3.2 i punktskattedirektivet (92/12/EEG) förutsatt bland annat att skatten eftersträvar ett eller flera särskilda ändamål i denna bestämmelses mening. Den österrikiska regeringen hävdade att det särskilda ändamålen med skatten, vilken stod för inemot 20 procent av kom-

munernas totala inkomster, var att förstärka det skattemässiga självstyret för kommunerna, att kompensera kommunerna för deras stora utgifter på grund av åligganden som uppkommer till följd av turismen och att skydda folkhälsan eftersom skatten främjar konsumtion av alkoholfria drycker. EG-domstolen underkände samtliga dessa förklaringar, bland annat med hänvisning till att ett rent budgetmål inte ensamt kan utgöra ett särskilt ändamål i det aktuella avseendet, att det inte fanns något samband med infrastrukturen för turism och att inte heller skyddet för folkhälsan utgjorde ett särskilt ändamål med den ifrågasatta lagstiftningen. Något särskilt ändamål i den betydelse som avses i artikel 3.2 kunde således inte anses vara eftersträvat. Enligt samma bestämmelse krävs förenlighet med regler avseende punktskatt och mervärdesskatt vad gäller bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning. EG-domstolen fann att beräkningen av skatten var oförenlig med den allmänna systematiken i reglerna om punktskatter, bland annat på så sätt att skatten hade beräknats på pris i stället för på kvantitet. EG-domstolen slog därför fast att den österrikiska dryckesskatten på alkoholvaror, som för övrigt inte togs ut vid direktförsäljning av vin, var oförenlig med punktskattedirektivet. Den var enligt EG-domstolen inte heller förenlig med systematiken i regler som avser mervärdesskatt.
    Den österrikiska regeringen hade i sitt yttrande fäst EG-domstolens uppmärksamhet på ”de katastrofala finansiella konsekvenserna” för de österrikiska kommunerna om domen skulle innebära en skyldighet för dem att återbetala otillbörligt uppburen skatt samt erinrat om att domstolen har möjlighet att begränsa en doms rättsverkningar i tiden. Österrike hade i detta sammanhang utan att motsägas hävdat att företrädare för kommissionen under medlemskapsförhandlingarna hade försäkrat att dryckesskatten var förenlig med gemenskapsrätten. EGdomstolen gick i denna del på Österrikes linje och anförde som skäl bland annat att kommissionens uppförande rimligen kunnat ha föranlett att den österrikiska regeringen varit i god tro. Även det mycket höga antalet mindre transaktioner avseende mindre belopp, vilkas retroaktiva ifrågasättande och påföljande återbetalning skulle störa kommunernas finansieringssystem, åberopades av EG-domstolen som skäl för att domens rättsverkningar inte skulle vara tillämpliga på transaktioner som skett intill den dag då domen meddelades. Några veckor tidigare hade EG-domstolen ogillat en talan om fördragsbrott som kommissionen riktat mot Frankrike och som också gällde tillåtligheten av särskild skatt på alkohol (dom 2000-02-24, mål C-434/97). I det målet fann EG-domstolen att skatteunderlaget överensstämde med den allmänna systematiken i de beskattningsregler som är tillämpliga på punktskatter.

6. Association Église de scientologie de Paris och Scientology International Reserves Trust mot Premier ministre (dom 2000-03-14, mål C54/99; plenum)
Målet gällde räckvidden av det undantag med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet som anges i numera artikel 58.1 b i EGfördraget från det allmänna förbudet mot hinder i den fria rörligheten för kapital. Det franska regelverket hade i målet ifrågasatts av Scientologikyrkan och innebar såvitt här är av intresse att sådana utländska direktinvesteringar är tillståndspliktiga som, enligt vad ekonomiministern konstaterar, hotar allmän ordning och säkerhet. Tillståndskravet är uppfyllt redan därigenom att ekonomiministern underlåter att agera inom en månad efter det att han mottagit anmälan om förvärvet.
    EG-domstolen konstaterade att en nationell föreskrift som innehåller krav på förhandstillstånd för utländska direktinvesteringar utgör en restriktion för den fria rörligheten för kapital. Detta gäller även om tillstånd anses meddelat inom en månad efter ansökan på grund av passivitet från behörig myndighet. Det saknar också betydelse att, som den franska regeringen hade påstått vara fallet, det inte stadgas någon påföljd för underlåtenhet att iaktta kravet på förhandstillstånd. När det gäller det i EG-fördraget tillåtna undantaget för allmän ordning eller allmän säkerhet är enligt EG-domstolen utgångspunkten att det är medlemsstaterna som utifrån nationella behov avgör när dessa förutsättningar är för handen. Undantagen måste emellertid tolkas restriktivt, så att deras räckvidd inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll av gemenskapsinstitutionerna. Med hänvisning till bland annat Calfa, REG 1999, s. I-11 (se SvJT 1999 s. 770 f.) förklarade EG-domstolen att allmän ordning och allmän säkerhet kan åberopas enbart då det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse. Det egentliga syftet med dessa hänsyn får inte heller kringgås genom att de åberopas för att tjäna rent ekonomiska syften. Vidare måste ett begränsande beslut som grundas på det aktuella undantaget från fördraget kunna överklagas. Som ytterligare krav gäller enligt EG-domstolen att de begränsande åtgärderna skall vara nödvändiga för att skydda de intressen som de avser att säkerställa och att dessa mål inte kan uppnås genom åtgärder med mindre begränsande verkan. EG-domstolen skyndar sig dock att med hänvisning till Konle, REG 1999, s. I-3099 (se SvJT 1999 s. 787 ff.) erinra om att den inte har fastslagit att ett krav på förhandstillstånd aldrig kan vara motiverat, utan att den snarare har konstaterat att det finns fall då krav på tillstånd faktiskt är nödvändigt för skyddet av allmän ordning och allmän säkerhet. ”Svårigheten att identifiera och att spärra kapital när det väl kommit in i en medlemsstat” kan nämligen göra det nödvändigt att redan från början hindra sådan skadlig verksamhet (p. 20). Om hotet är verkligt och tillräckligt

allvarligt är det inte säkert att krav enbart på förhandsanmälan är tillräckligt.
    När EG-domstolen sedan övergick till att bedöma de specifika omständigheterna i målet konstaterade den att den franska regleringen inte på något sätt för de berörda investerarna anger vilka särskilda omständigheter som skall föreligga för att ett förhandstillstånd skall vara nödvändigt. En sådan oklarhet gör att enskilda inte har möjlighet att få kännedom om omfattningen av de rättigheter och skyldigheter som de har enligt numera artikel 56 i EG-fördraget. Under dessa förhållanden stod enligt EG-domstolen de franska bestämmelserna i strid mot rättssäkerhetsprincipen.
    I Sverige finns för närvarande inga bestämmelser som utnyttjar det mycket begränsade utrymme för särskild kontroll av utländska investeringar som artikel 58.1 b i EG-fördraget ger. Lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering, som kan begagnas vid vissa extraordinära förhållanden, korresponderar närmast med artikel 59 i EG-fördraget. Den sista resten av den en gång omfattande kontrollen över utländska förvärv av företag och fast egendom försvann vid årsskiftet 1999/2000 i och med att lagen (1992:1368) om tillstånd till vissa förvärv av fast egendom då upphörde att gälla (prop. 1998/99:126, bet. 1999/ 2000:LU1).

7. Berliner Kindl Brauerei AG mot Andreas Siepert (dom 2000-03-23, mål C-208/98)
I detta mål fastslog EG-domstolen att konsumentkreditdirektivet (87/102/EEG) inte omfattar borgensförbindelser, i fall då varken borgensmannen eller kredittagaren har agerat inom ramen för sin yrkesverksamhet.
    En person, Andreas Siepert, hade gentemot ett tyskt bryggeri gjort ett borgensåtagande för 90 000 tyska mark. Skulden avsåg ett lån som bryggeriet hade givit till en tredje person som skulle öppna en restaurang. Siepert hade inte i enlighet med den tyska konsumentkreditlagen underrättats om sin ångerrätt. I juni 1994 hade Siepert underrättat bryggeriet att han återkallade sitt borgensåtagande. I december 1997 ålades Siepert genom tredskodom betalningsskyldighet på grund av åtagandet. Sedan Siepert överklagat begärde Landegericht Potsdam svar från EG-domstolen huruvida konsumentkreditdirektivet omfattar en borgensförbindelse när varken borgensmannen eller låntagaren har agerat inom ramen för sin yrkesverksamhet. I EG-domstolen hävdade Frankrike och Spanien samt kommissionen att direktivet var tillämpligt medan Tyskland, Belgien och Finland framförde motsatt uppfattning.
    EG-domstolen konstaterade att direktivets ordalydelse inte ger stöd för tolkningen att direktivet är tillämpligt på borgensförbindelser. Av systematiken i direktivet kunde heller inte dras slutsatsen att direktivet är tillämpligt. När det gällde målen med direktivet ansåg domstolen

att den omständigheten, att direktivet tar upp säkerheterna i förteckningen över de villkor i kreditavtalet, vilka anses vara grundläggande för kredittagaren, men samtidigt inte innehåller någon bestämmelse som uttryckligen reglerar borgen, visar att direktivet, genom att enbart ur konsumentskyddssynpunkt beröra de säkerheter som är avsedda för att garantera återbetalningen av krediten, avser att inte omfatta borgensförbindelser. Denna tolkning vann enligt domstolen stöd av en kommissionsrapport 1995 om direktivets tillämpning liksom av Europaparlamentets resolution 1997 om denna rapport. EG-domstolen konstaterade att direktivet sålunda med avseende på systematik och syfte skiljer sig från hemförsäljningsdirektivet (85/577/EEG) och att detta är förklaringen till att domstolen i Dietzinger, REG 1998, s. I1119 (se SvJT 1998 s. 495) fann att en borgensförbindelse som ingåtts i samband med hemförsäljning, dvs. ett avtal som gynnar en tredje person, inte kan undantas från det direktivets tillämpningsområde. Konsumentkreditdirektivet syftar däremot så gott som uteslutande till att huvudgäldenären skall informeras om räckvidden av sitt åtagande, och borgensförbindelser omfattas således inte av ändamålen med det direktivet.

8. Hauptzollamt Neubrandenburg mot Leszek Labis och Sagpol SC Transport Miedzynarodowy i Spedycja (dom 2000-03-23, förenade målen C-310/98 och C-406/98)
Detta mål gällde i huvudsaken uppbörd av importtullar som skall erläggas på grund av överträdelser som begåtts under internationella transporter med så kallad TIR-carnet av varor som omfattas av gemenskapssystemet för extern transitering. Frågorna hade uppkommit i två tvister mellan den tyska tullförvaltningen och två polska transportföretagare, Met-Trans och Sagpol. För utgången av tvisterna var det av betydelse om det var i eller utanför Tyskland som Met-Trans och Sagpol hade brutit mot transiteringsbestämmelserna. Olika uppfattningar rådde i denna fråga. I artikel 454.3 i den tillämpliga EG-förordningen (EEG) nr 2454/93 sägs rörande bevisningen bland annat: ”Om det inte är möjligt att fastställa inom vilket territorium överträdelsen eller oegentligheten har begåtts, skall den anses ha blivit begången i den medlemsstat där den upptäcktes, såvida inte tullmyndigheterna på ett tillfredsställande sätt - - - kan förses med bevis för att transporten har genomförts enligt föreskrifterna eller var överträdelsen eller oegentligheten faktiskt har begåtts”.
    Den tyska domstolen frågade EG-domstolen om den citerade bestämmelsen innebar att den angivna bevisningen kan förebringas endast genom skriftliga handlingar, av vilka det skall framgå att de behöriga myndigheterna i en annan medlemsstat har fastställt att överträdelsen faktiskt har begåtts i den staten.
    Sverige och flera andra medlemsstater yttrade sig både skriftligt och muntligen. För den svenska regeringen var det angeläget att häv-

da den fria bevisprövningens princip. Sverige, som vid den muntliga förhandlingen härvidlag fick stöd av Danmark, påtalade att bestämmelsen i fråga inte hänvisar till någon särskild bevisning, vilket därför borde innebära att all klassisk bevisning, inklusive vittnesmål, är tillåten och inte endast bevis i form av officiella dokument. Vad gällde de närmare bevisreglerna samt frågan om vilken bevisstyrka som krävs borde, i avsaknad av en mer utförlig gemenskapsrättslig reglering av området, de nationella processrättsliga bestämmelserna om tillåtna bevismedel och bevisvärdering vara fullt tillämpliga. Frankrike, Nederländerna och Finland samt kommissionen ansåg däremot, i likhet med den hänskjutande domstolen och bland annat med hänvisning till otillförlitligheten av vittnesmål från personer som själva kan anklagas för oegentligheter, att det var önskvärt att bevisningen begränsas exempelvis till skriftliga handlingar från behöriga myndigheter så att den kan bedömas på ett objektivt sätt.
    EG-domstolen följde i denna del av målet helt den svensk/danska linjen och uttalade bland annat följande: ”Vilka skäl som än kan anföras till stöd för kravet på objektiv bevisning för frågan om var överträdelsen skett, såsom de som anförts av de franska, nederländska och finska regeringarna samt av kommissionen, kan domstolen inte ersätta gemenskapslagstiftaren och tolka en bestämmelse i strid med dess uttryckliga innebörd. Det ankommer på kommissionen att föreslå de lagändringar som kan behövas” (p. 32). Enligt EG-domstolen ankom det således i detta fall på den nationella domstolen att tillämpa nationell processrätt avseende bevisning för att avgöra huruvida den bevisning som företetts var ”tillfredsställande” i enlighet med förordningens beviskrav.

9. Georg Badeck m.fl. mot Landesanwalt beim Staatsgerichtshof des Landes Hessen (dom 2000-03-28, mål C-158/97; plenum)
Målet gällde tillåtligheten av olika former av positiv diskriminering av kvinnor enligt artikel 2.1 och 2.4 i direktiv 76/207/EEG om likabehandling av män och kvinnor i arbetslivet. Det hade sin upprinnelse i att 46 ledamöter i delstaten Hessens lantdag hade gjort gällande att en delstatlig lag om undanröjande av diskriminering av kvinnor i offentlig tjänst var författningsstridig och dessutom oförenlig med avgörandet i Kalanke, REG 1995, s. I-3051. EG-domstolen fick således tillfälle att utveckla de principer som den utformat i sistnämnda mål och i Marschall, REG 1997, s. I-6363 (se SvJT 1997 s. 352 f.). I Kalanke förklarade EG-domstolen att en nationell reglering som undantagslöst och ovillkorligt ger förtur för kvinnor vid tillsättning eller befordran strider mot direktivet. I Marschall uttalade domstolen att det kan vara motiverat med en tolkning av direktivet som bidrar till att utgöra en motvikt till de negativa verkningar för kvinnliga sökande som följer av fördomar och stereotypa föreställningar om kvinnorollen och kvinnors kapacitet i arbetslivet.

I det aktuella målet förefaller EG-domstolen att ha gått ett steg längre än tidigare när det gäller att tillåta nationell lagstiftning som gynnar kvinnor i förhållande till män i arbetslivet. Domstolen konstaterade först, i linje med sin tidigare praxis, att en åtgärd som syftar till att i första hand befordra kvinnliga sökande inom de delar av den offentliga sektorn där kvinnor är underrepresenterade är förenlig med gemenskapsrätten om följande två villkor är uppfyllda, nämligen att företräde inte automatisk och ovillkorligt ges åt kvinnor som har meriter som är likvärdiga med deras manliga konkurrenters och att en objektiv bedömning görs av ansökningarna med beaktande av samtliga sökandes personliga förhållanden (p. 23). I en senare del av domen slog EG-domstolen fast att det vid urvalsförfarandet är berättigat att beakta vissa positiva och negativa faktorer som i och för sig är könsneutrala till sin utformning och även kan komma män till del, men som i allmänhet gynnar kvinnor. Tjänsteår, ålder och dagen för senaste befordran behöver således beaktas endast om de har betydelse för de sökandes lämplighet, kvalifikationer och yrkeserfarenhet. På samma sätt är det möjligt att anta kriterier som fastslår att familjesituation eller partners inkomst saknar betydelse och att deltidsanställningar, ledigheter och sent avslutade utbildningar på grund av vård av barn eller vårdbehövande närstående inte skall ha några negativa inverkningar. Sådana kriterier syftar nämligen till reell — och inte formell — jämlikhet genom att minska faktiska ojämlikheter som kan förekomma i samhället (p. 31–32). EG-domstolen godkände även olika system som tillämpas i Hessen för kvotering av kvinnor till utbildningsplatser. Domstolen konstaterade att kvoten i ett fall gällde utbildningsplatser som staten inte har monopol på och som följaktligen även finns att tillgå på den privata sektorn, varför inga män definitivt utesluts från utbildning. Avsikten med kvoteringen var att avlägsna orsakerna till att kvinnor har mindre möjligheter att få arbete och att göra karriär, och åtgärderna gällde framför allt yrkesorientering och yrkesutbildning. EG-domstolen fann att sådana åtgärder är tillåtna enligt artikel 2.4 i direktivet såsom åtgärder som syftar till att förbättra kvinnors möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden och att göra karriär på samma villkor som män (p. 53–54).

10. Dieter Krombach mot André Bamberski (dom 2000-03-28, mål C7/98; plenum)
Målet gällde tillämpningen av Brysselkonventionen, särskilt bestämmelsen om hänsyn till ordre public i artikel 27.1, som anger att en dom inte skall erkännas om detta skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den stat där domen görs gällande.4

4 Med hänsyn till att professor Pålsson i denna tidskrift återkommande redogör för ny rättspraxis beträffande Bryssel- och Luganokonventionerna (se senast SvJT 1999 s. 987 ff.) brukar här inte refereras EG-domstolens avgöranden på det området. I detta fall har det emellertid synts författaren motiverat att göra ett undantag.

Bakgrunden till målet i EG-domstolen var följande: En förundersökning hade i Tyskland inletts mot Dieter Krombach med anledning av en 14-årig fransk flickas död. Förundersökningen avslutades med ett beslut om att inte väcka åtal. Efter anmälan av flickans far, André Bamberski, inleddes en förundersökning i Frankrike, vilken ledde till att Krombach kallades att inställa sig personligen vid Cour d’assises i Paris. Med tillämpning av artiklarna 627 och 630 i Code de procédure pénale avgjorde denna domstol målet i Krombachs utevaro och utan att höra de försvarare som Krombach hade givit i uppdrag att företräda honom. Den franska domstolen fastslog att Krombach genom våld men utan dödlig uppsåt förorsakat flickans död. Han dömdes till femton års fängelse jämte skadestånd till Bamberski å 350 000 franc. På ansökan av Bamberski förklarade en tysk domstol att domen var verkställbar i Tyskland. Krombach överklagade och gjorde gällande att han inte kunnat på ett effektivt sätt försvara sig när han dömdes av den franska domstolen.
    EG-domstolen konstaterade, utan inledande resonemang avseende konventionens tillämpningsområde mot bakgrund av den nationella domens omfattning och föremål, att Brysselkonventionens systematik inte gör det möjligt för en domare i den konventionsstat där domen görs gällande att ompröva behörigheten av domstolen i ursprungsstaten. Detta måste anses gälla även i fall då domstolen felaktigt har grundat sin behörighet på ett medborgarskapskriterium. EG-domstolen gick härefter in på betydelsen av att den franska domstolen hade förvägrat Krombach rätten att låta sig försvaras utan att inställa sig personligen. Enligt EG-domstolen kan en tillämpning av konventionens bestämmelse om hänsyn till ordre public komma i fråga endast om det annars skulle uppkomma en kränkning som innebär ett klart åsidosättande av en rättsregel som anses fundamental i rättsordningen i den stat där domen görs gällande eller av en rättsregel som erkänns som grundläggande i denna rättsordning. Vad gäller rätten till försvar intar denna en central plats i planeringen och genomförandet av en opartisk rättegång, och den hör till de grundläggande rättigheter som följer av medlemsstaternas konstitutionella traditioner. EGdomstolen hänvisade i det sammanhanget bland annat till Europadomstolens praxis, senast utvecklad genom domen den 21 januari 1999 i målet Van Geyseghem mot Belgien,5 som innebär att vägran att höra försvaret av en åtalad som inte personligen är närvarande vid förhandlingarna utgör ett klart åsidosättande av denna grundläggande rättighet. EG-domstolen ansåg alltså att den tyska domstolen med stöd av bestämmelsen om ordre public kunde ta hänsyn till att Krombachs försvarare inte hade fått yttra sig i rättegången i Frankrike. Enligt EG-domstolen påverkades denna bedömning inte av att det i artikel II i protokollet till Brysselkonventionen finns en bestämmelse som enligt sin ordalydelse säger att rätten att låta sig försvaras, utan att be-

5 Se Danelius, SvJT 1999 s. 582 f.

höva inställa sig personligen vid brottmålsdomstolen i en konventionsstat, föreligger endast för fall att vederbörande är åtalad för ett icke uppsåtligt brott. (Som framgått hade i förevarande fall Krombach dömts till 15 års fängelse för att icke uppsåtligen ha dödat flickan.)6 Genom dom den 11 maj 2000 i målet Renault, C-38/98, tog EGdomstolen ånyo ställning till tolkningen av artikel 27.1 i Brysselkonventionen, men då med motsatt utgång. Verkställighet hade begärts i Italien av en fransk dom avseende olaga efterbildning bestående i tillverkning och försäljning av karosserikomponenter avsedda för Renaultbilar. I målet gjordes gällande att den franska domen stred mot grunderna i den italienska rättsordningen på grund av att vissa gemenskapsrättsliga bestämmelser tillämpats felaktigt. Närmare bestämt gällde frågan om det är förenligt med principerna om fri rörlighet för varor och fri konkurrens att domstolen i ursprungsstaten erkänner en immateriell rättighet till karosserikomponenter för bilar som ger innehavaren rätt att förbjuda näringsidkare som är etablerade i en annan konventionsstat att där tillverka, sälja, transitera, importera eller exportera sådana komponenter. EG-domstolen konstaterade att en eventuell felaktig rättstillämpning som den påstådda inte utgör ett klart åsidosättande av en rättsregel av särskild betydelse i rättsordningen i den stat där domen görs gällande. EG-domstolen framhöll att denna bedömning inte ändras av att eventuella fel rör gemenskapsrättsliga bestämmelser. Tvärtom finns det i sådana fall anledning att anse att enskilda ges en tillräcklig garanti genom de rättsmedel som finns i varje konventionsstat, kompletterade av möjligheterna att begära förhandsavgörande enligt artikel 234 i EG-fördraget.

11. Jämställdhetsombudsmannen mot Örebro läns landsting (dom 2000-03-30, mål C-236/98)
Målet gällde tolkningen av numera artikel 141 i EG-fördraget och likalönsdirektivet 75/117/EEG samt närmare bestämt frågan huruvida ersättning för obekväm arbetstid och för arbetstidsförkortning på grund av samma förhållande skall beaktas vid lönejämförelse mellan anställda av olika kön.
    JämO hade väckt talan vid Arbetsdomstolen för två barnmorskors räkning och av landstinget i Örebro yrkat skadestånd för lönediskriminering, inklusive skadestånd avseende löneskillnaden mellan barnmorskorna och en högre avlönad klinikingenjör, med påstående att de tre anställda utfört likvärdigt arbete vid regionsjukhuset i Örebro. Barnmorskorna hade en månadslön om 16 600 kr respektive 17 400 kr medan ingenjörens månadslön uppgick till 19 650 kr. Som resultat av en ordning med treskift fick barnmorskorna härutöver en varierande ersättning för obekväm arbetstid samt reducering av ar-

6 Det kan synas som om EG-domstolens resonemang (se p. 42) leder till slutsatsen att artikel II i protokollet inte är förenlig med den gemenskapsrättsliga principen om rätten till försvar, som i sin tur sträcker sig längre än Europakonventionens skyddskrav.

betstiden till ca 34 timmar i veckan. För att få klarhet i huruvida ersättningen för obekväm arbetstid skall ingå i beräkningen av underlaget för en lönejämförelse enligt numera artikel 141 i EG-fördraget och likalönsdirektivet begärde Arbetsdomstolen att EG-domstolen skulle avge förhandsavgörande. Det kan här parentetiskt nämnas att EG-domstolen, i samband med behandlingen av en av landstinget framförd invändning avseende att målet hade hänskjutits utan att Arbetsdomstolen hade tagit ställning till huruvida arbetena var likvärdiga, i viss mån kritiserar Arbetsdomstolen genom att konstatera att ”även om det i det föreliggande fallet finns brister i beskrivningen av de faktiska och rättsliga omständigheterna som förhindrar domstolen att behandla olika aspekter av frågorna med önskvärd precision, ger dock de uppgifter som framgår av handlingarna i målet domstolen möjlighet att meddela ett avgörande som är användbart för den nationella domstolen” (p. 34). EG-domstolen besvarade frågan jakande, ersättning för obekväm arbetstid omfattas av begreppet lön i fördragets mening. EG-domstolen fann emellertid att det skulle vara svårt för de nationella domstolarna att kontrollera efterlevnaden av likalönsprincipen om de skulle vara tvungna att företa en värdering och jämförelse av alla de förmåner av varierande art som alltefter omständigheterna beviljats kvinnliga eller manliga arbetstagare. En verklig öppenhet, som möjliggör en effektiv kontroll, kan därför enligt EGdomstolen uppnås endast om principen är tillämplig på varje enskild del av den lön som kvinnorna respektive männen erhåller. I förevarande fall var det alltså barnmorskarnas grundlön som skulle jämföras med ingenjörens lön. EG-domstolen anmärkte att den inte ombetts att uttala sig om frågor som rörde begreppet arbete av lika värde, och uttalade att det ankom på den nationella domstolen att göra en bedömning av de faktiska omständigheterna rörande bland annat arbetets art för att kunna avgöra om det rörde sig om arbete av lika värde. För att kunna avgöra detta måste den nationella domstolen kontrollera om den statistik som finns tillgänglig visar att en betydligt större andel kvinnor än män arbetar som barnmorskor. Om så är fallet, förklarade EG-domstolen med en hänvisning till Seymour-Smith och Perez, REG 1999, s. I-623 (se SvJT 1999 s. 774 f.), föreligger det en indirekt könsdiskriminering, såvida inte åtgärden i fråga motiveras av sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön. Det ankom vidare på den nationella domstolen att avgöra om en lagbestämmelse, ett kollektivavtal eller en ensidig åtgärd som tillämpas av arbetsgivare oberoende av arbetstagarens kön men som i själva verket drabbar en betydligt större procentandel kvinnor än män är motiverad av sakliga skäl som helt saknar samband med diskriminering på grund av kön. Beträffande slutligen den arbetstidsförkortning, som barnmorskorna åtnjöt som kompensation för övertidsarbetet, förklarade EG-domstolen att denna förkortning eller värdet härav inte skall beaktas vid beräkningen av underlaget för lönejämförelsen. Arbets-

tidsförkortningen kan emellertid utgöra ett sakligt skäl, som helt saknar samband med könsdiskriminering och som berättigar till en skillnad i lön, och det ankommer i så fall på arbetsgivaren att visa att detta verkligen är fallet.
    Domen får i allt väsentligt ses som en framgång för JämO, som i målet drev linjen att varken ersättning för obekväm arbetstid eller värdet av arbetstidsförkortningen skulle beaktas vid lönejämförelsen. Den svenska regeringen valde att inte yttra sig i målet.

12. The Polo/Lauren Company LP mot PT. Dwidua Langgeng Pratama International Freight Forwarders (dom 2000-04-06, mål C-383/98)
I detta mål preciserade EG-domstolen tillämpningsområdet för förordningen (EG) nr 3295/94 om varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor.
    En österrikisk tullmyndighet hade med stöd av förordningen och på begäran av det kända amerikanska företaget Polo/Lauren kvarhållit 633 T-shirts försedda med företagets skyddade ord- och figurmärken. Varorna var avsända i Indonesien och var destinerade till ett bolag i Polen. Under den fortsatta rättsprocessen i Österrike uppkom fråga om förordningen kan tillämpas när varor befinner sig under transitering från ett tredje land till ett annat och när rättighetsinnehavaren dessutom har sitt säte i ett tredje land. Den österrikiska domstolen ansåg att det på goda grunder kunde hävdas att förordningen kan tillämpas endast i situationer där varor kan nå den gemensamma marknaden eller åtminstone kan påverka denna marknad. Vidare var det enligt denna domstol tveksamt om gemenskapsinstitutionerna har beslutsbefogenheter i de fall det kan antas att de faktiska omständigheterna inte konkret påverkar den inre marknaden. Resonemanget fick inför EG-domstolen stöd av den tyska regeringen, som med hänvisning till lydelsen av artikel 1.1 a i förordningen underströk att denna endast syftar till att skydda den inre marknaden och framhöll att bestämmelserna inte kan tillämpas på varor som befinner sig under transitering. EG-domstolen ansåg tvärtom, utan någon längre motivering, att det uttryckligen framgår att förordningen skall tillämpas på varor som transiteras genom gemenskapens område från ett tredje land till ett annat tredje land. Enligt EG-domstolen har det i detta avseende ingen betydelse huruvida rättighetsinnehavaren har sitt säte inom eller utom gemenskapen.
    Efter detta konstaterande återstod det enligt EG-domstolen, med hänsyn till att förordningen skall tillämpas i situationer som uppenbarligen inte har något direkt samband med den inre marknaden, att pröva huruvida det finns en tillräcklig rättslig grund i EG-fördraget. EG-domstolen hänvisade härvid till artikel 113 (numera artikel 133) i EG-fördraget om den gemensamma handelspolitiken och till dess yttrande 1/94 (REG 1994, s. I-5267) om det s.k. TRIPs-avtalet och konkluderade att gemenskapen är behörig att införa gemensamma regler

för bekämpning av förfalskning i ett sådant suspensivt tullförfarande som extern transitering. Domstolen påpekade dessutom att extern transitering av icke-gemenskapsvaror ”är inget förfarande som inte har något att göra med den inre marknaden” (”n’est pas une activité étrangère au marché intérieur”), p. 34. Varorna underkastas visserligen varken motsvarande importtullar eller andra handelspolitiska åtgärder, utan behandlas som om de inte hade införts på gemenskapens område. I realiteten importeras de från ett tredje land och transporteras genom en eller flera medlemsstater innan de exporteras till ett annat tredje land. Detta tillvägagångssätt kan ha en direkt inverkan på den inre marknaden, eftersom varumärkesförfalskade varor som är föremål för extern transitering riskerar att införas på gemenskapens marknad genom bedrägeri.
    Domen är ett exempel på hur långt EG-domstolen är beredd att gå i teleologisk tolkningsmetod. Utgången kan knappast ha framstått som självklar, särskilt som den tycks förutsätta att transiteringen i själva verket utgjorde någon form av förberedelse till import, men däremot naturlig från ändamålssynpunkt. Utöver Österrike och Tyskland yttrade sig Frankrike och Finland i målet. Att EG-domstolen bedömde domen ha ett betydande informationsvärde kan utläsas av att den lät redogöra för den i ett pressmeddelande på gemenskapens alla officiella språk, något som är ovanligt när — vilket här var fallet — endast tre domare står bakom avgörandet (Sevon, Jann och Wathelet).

13. Aldo Kuijer mot rådet (dom 2000-04-06, mål T-188/98)
Målet ansluter till den rad av avgöranden som rör tolkningen av rådets beslut 93/731/EG om allmänhetens tillgång till rådets handlingar samt av motsvarande beslut år 1994 av kommissionen. Rådet hade med hänvisning till undantaget för internationella förbindelser i artikel 4.1 i rådets rättsakt beslutat vägra en holländsk forskare tillgång till ett antal s.k. Cirea-dokument som rörde asyl- och invandringsfrågor. Sannolikt i medvetande om att förstainstansrätten i åtskilliga fall tidigare underkänt motiveringar beträffande råds- och kommissionsbeslut i utlämnandeärenden såsom otillräckliga hade rådet i det aktuella fallet givit en ganska ordrik motivering till sitt avslagsbeslut. I ett fall hade rådet beträffande var och en av de efterfrågade handlingarna angivit att handlingen ”innehåller mycket känsliga uppgifter om den politiska, ekonomiska och sociala situationen [i det berörda landet], som har lämnats ut av Europeiska unionens medlemsstaters delegationschefer i detta land. Rådet anser att ett offentliggörande av dessa uppgifter skulle kunna skada förbindelserna mellan Europeiska unionen och [detta land]”. I ett annat fall förnekade rådet först att den begärda handlingen alls fanns. Sedan rådet småningom överbevisats om handlingens existens motiverades avslagsbeslutet med att handlingen innehöll en förteckning över kontaktpersoner, vilka utsetts av var och en av medlemsstaterna, som kan utbyta uppgifter

rörande asylsökande samt upplysningar om de ursprungsländer som omfattas av deras respektive ansvarsområde, med angivande av deras kontorsadresser och direktnummer för telefon och telefax. Rådet hävdade vidare att det ankom på medlemsstaterna att avgöra om, och i vilken mån, sådana uppgifter kunde offentliggöras. Rådet anmärkte att en del medlemsstater motsatte sig ett offentliggörande för att deras förvaltningar skulle kunna arbeta effektivt. Rådet menade att om det skulle offentliggöra dessa uppgifter, som det fått del av just i syfte att skapa ett internt nätverk av kontaktpersoner för att underlätta samarbete och samordning i asylfrågor, skulle medlemsstaterna i fortsättningen vara ovilliga att lämna rådet uppgifter av denna art. Mot denna bakgrund skulle enligt rådet ett offentliggörande av handlingen kunna skada det allmänna samhällsintresset, vad avser ett fungerande informationsutbyte och samordning mellan medlemsstaterna på området asylrätt och immigrationsfrågor.
    Förstainstansrätten erinrade, med hänvisning till bland annat WWF, REG 1997, s. II-313 (se SvJT 1998 s. 342 f.) om att motiveringsskyldigheten har ett dubbelt syfte, nämligen dels att göra det möjligt för dem som berörs att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden, så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för gemenskapsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet. Vidare fastslog förstainstansrätten i Journalisten, REG 1998, s. II-2289 (se SvJT 1998 s. 687 f.) att rådet är skyldigt att för varje handling som begärs utlämnad pröva om dess offentliggörande, med anledning av de uppgifter handlingen innehåller, verkligen skulle kunna skada något av de skyddsvärda intressena. Enligt förstainstansrätten innebar detta att det av motiveringen måste framgå att rådet har gjort en konkret bedömning. Trots att rådet i det nu aktuella fallet påstod att det konkret hade bedömt varje handling för sig som hade begärts utlämnad, fann förstainstansrätten att det inte fanns någonting i motiveringen till det ifrågasatta beslutet som visade att rådet gjort en sådan bedömning, och detta inte ens översiktligt eller i fråga om grupper av handlingar som hög grad liknade varandra. Förstainstansrätten fäste sig också vid att rådet lämnat samma motivering beträffande flera handlingar rörande olika länder trots att innehållet ”varierade betydligt inte bara vad avser uppgifternas art (beskrivning av det politiska systemet, näringslivet, rättsväsendet, militären, situationen rörande mänskliga rättigheter, relationen mellan klaner eller minoriteter, den inre säkerheten, etcetera) utan också vad avser hur känsliga dessa uppgifter är” (p. 40).
    I målet behandlades även frågan om rådet, i enlighet med den praxis som konstituerats genom Hautala, mål T-14/98 (ännu ej publicerat; se SvJT 2000 s. 161 f.), på vederbörligt sätt prövat om delar av handlingarna kunnat lämnas ut, s.k. maskning. Förstainstansrätten erinrade om att denna skyldighet inte är ovillkorlig, utan kan jämkas med stöd av proportionalitetsprincipen om en erforderlig genom-

gång skulle förorsaka oskäligt administrativt arbete för rådet. I förevarande fall var emellertid rådet under alla förhållanden skyldigt att för varje handling konkret pröva om dess offentliggörande skulle skada det allmänna samhällsintresset. Mot den bakgrunden utgjorde enligt förstainstansrätten uppgiften att stryka känsliga avsnitt i handlingarna inte med nödvändighet en orimlig arbetsbörda. Överhuvud taget ansåg förstainstansrätten att rådet hade överdrivit svårigheterna med att avgöra vilka avsnitt som borde strykas vid ett utlämnande.
    Slutligen tog förstainstansrätten ställning till ett rådets argument att om sökanden efter företagen maskning endast skulle få del av uppgifter som lämnats av vissa medlemsstater, som medgivit att deras uppgifter lämnades ut, skulle detta leda till att allmänheten fick en negativ uppfattning om de andra medlemsstaterna. Denna invändning avfärdade förstainstansrätten kortfattat med att rådet inte hade visat på vilket sätt sådana överväganden skulle vara relevanta för de undantag som anges i artikel 4 i beslut 93/731.
    Rådets beslut att vägra sökanden tillgång till handlingarna ogiltigförklarades således. Domen har den 13 juni 2000 överklagats av rådet, mål C-239/00 P. Rådet har, när detta skrivs, att ta ställning till ett förslag från Coreper att inte lämna ut ytterligare handlingar till sökanden ens i maskat skick trots att talan som förs vid domstolen inte, i enlighet med artikel 242 i EG-fördraget, skall hindra verkställighet.

14. Christelle Deliège mot Ligue francophone de judo et disciplines associées ASBL m.fl. (dom 2000-04-11, förenade målen C-51/96 och C-191/97; plenum)
Målet gällde frågan i vad mån den i numera artikel 49 i EG-fördraget inskrivna rätten att tillhandahålla tjänster innebär att en idrottsutövare har rätt att delta i internationella tävlingar utan att vara uttagen härtill av sitt nationella idrottsförbund. Domen bör ses mot bakgrund av det för idrottsrörelsen mycket betydelsefulla avgörandet i Bosman, REG 1995, s. I-4921, som inneburit en större frihet för de enskilda idrottsmännen på klubbarnas och förbundens bekostnad, den kritik som allt sedan dess riktats mot detta avgörande samt den i Amsterdamfördraget intagna gemensamma förklaringen (nr 29) om att idrottssammanslutningars synpunkter skall beaktas när det gäller viktiga frågor som rör idrott och att särskild uppmärksamhet bör ägnas det som är särskilt kännetecknande för amatöridrotten.
    De europeiska nationella judoförbunden är anslutna till den europeiska judounionen, som har fastställt ramregler för deltagande i tävlingar som ger poäng för kvalificering till världsmästerskap och olympiska spel. De nationella förbunden avgör ensamma vilka som skall få delta i dessa uttagningstävlingar. Varje förbund har rätt att anmäla sju deltagare av vardera könet. Deltagarnas nationalitet har inte någon

formell betydelse i detta sammanhang, utan endast kravet på att de skall vara medlemmar i det nationella förbundet.
    En belgisk judoutövare, Christelle Deliège, gjorde gällande att det nationella förbundet i Belgien på ett oegentligt sätt hade hindrat hennes karriär, genom att trots hennes goda resultat inte ta ut henne för deltagande i världsmästerskap och olympiska spel och inte heller i uttagningstävlingar inför dessa mästerskap. Hon yrkade vid en domstol i Namur interimistiskt åläggande för de belgiska och franska judoförbunden att ta ut henne till en tävling i Paris. Denna talan ogillades, men de nationella förbunden förbjöds av Tribunal de première instance de Namur ”att fatta något som helst beslut som innebar att sökanden inte togs ut till någon framtida tävling” (p. 11). Trots att ingen talan ännu hade väckts i sakfrågan beslöt den nationella domstolen att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. Sedan därefter stämningsansökan inkommit och ett nytt mål lagts upp, kom den nationella domstolen fram till att det förelåg en uppenbar risk att EGdomstolen inte skulle ta upp frågorna i det första målet, varför den nationella domstolen ånyo begärde förhandsavgörande. Den fråga som nu ställdes gällde huruvida ett krav på att en person som är eller som avser att bli professionell eller halvprofessionell idrottare, måste inneha tillstånd av sitt förbund för att kunna delta i en nationell tävling, i vilken inga landslag tävlar mot varandra, är förenligt med den fria rörligheten för tjänster och med EG:s konkurrensrätt.
    Tio av EU:s medlemsstater, däribland Sverige, samt Norges regering och kommissionen fann sig föranlåtna att yttra sig i målen. Såväl flera av staterna som EG-domstolen själv uttryckte missnöje med den nationella domstolens faktaunderlag. EG-domstolen framhöll att det är särskilt viktigt att den får ett bra underlag i konkurrensmål, vilka kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden, samt konstaterade att uppgifterna från den nationella domstolen var så bristfälliga — det framgick exempelvis inte om och i vilken omfattning det förekom någon handel mellan medlemsstaterna och om handeln påverkas av reglerna för uttagning av judoutövare — att frågorna till den del de gällde förenligheten med konkurrensrätten inte kunde tas upp till sakprövning. EG-domstolen konstaterade dock att den nationella domstolens bristfälliga underlag kompletterats med handlingar från densamma, med skriftliga yttranden och med svar på frågor.
    EG-domstolen påminde, med hänvisning till Bosmandomen, om att regler om idrottsutövning omfattas av gemenskapsrätten såvitt den utgör en ekonomisk verksamhet i den mening som avses i artikel 2 i EG-fördraget men inte om det gäller tävlingar som endast är av intresse för idrotten som sådan, såsom exempelvis en landskamp. Enbart förhållandet att de ifrågavarande tävlingarna utgjorde uttagningstävlingar till olympiska spel medför inte att de kan betraktas som landskamper som faller utanför gemenskapsrätten. Inte heller är det avgö-

rande att förbunden ensidigt betecknar idrottsutövarna som amatörer. Vidare stod det klart att fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för tjänster omfattade också regler som har slagits fast av andra än offentliga myndigheter, såsom idrottssammanslutningar.
    När det sedan gällde själva frågan om en aktivitet som Christelle Deliéges utgjorde en tjänst i den mening som avses i numera artikel 49 i EG-fördraget konstaterade EG-domstolen att idrottsverksamhet och i synnerhet internationella tävlingar på hög nivå kan utgöra tillhandahållande av flera separata men delvis sammanfallande tjänster som kan falla inom tillämpningsområdet för denna artikel. Som exempel nämnde EG-domstolen att en organisatör av en sådan tävling ger idrottaren tillfälle att utöva sin idrottsverksamhet och mäta sina krafter med andra tävlande, och att idrottarna i gengäld genom sitt deltagande i tävlingen gör det möjligt för organisatören att genomföra ett evenemang som är öppet för åskådare, som sänds i TV och som kan vara av intresse för annonsörer och sponsorer. EG-domstolen erinrade vidare, med hänvisning till bland annat Jägerskiöld, mål C97/98 (ännu ej publicerat; se SvJT 2000 s. 174 f.), att EG-fördragets bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster inte är tillämpliga på verksamheter där alla relevanta omständigheter är begränsade till att avse en medlemsstats inre förhållanden.
    Om det kunde antas att Christelle Deliéges idrottsverksamhet utgjorde tjänster enligt artikel 49 i EG-fördraget, något som det var den nationella domstolens sak att avgöra, återstod för EG-domstolen att pröva huruvida de aktuella uttagningsreglerna utgjorde en begränsning av friheten att tillhandahålla sådana tjänster. EG-domstolen påpekade i det avseendet att till skillnad från förhållandena i Bosmanfallet avgjorde inte uttagningsreglerna villkoren för professionella idrottares tillgång till arbetsmarknaden och de innehöll inte några klausuler som begränsade antalet tävlande från andra medlemsstater. Domstolen konstaterade att även om uttagningsreglerna oundvikligen begränsar antalet deltagare i en turnering, är en sådan begränsning ofrånkomlig vid genomförandet av en internationell tävling på hög nivå, vilket nödvändiggör vissa regler eller uttagningskriterier. Om dessa visar sig gynna en kategori idrottare framför en annan kan detta inte i sig medföra att systemet utgör en begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster. EG-domstolen fann slutligen att ”det måste medges” (p. 68) att överlåtandet på de nationella förbunden eller andra organisationer att utforma lämpliga regler och genomföra uttagningar återspeglar den organisation som tillämpas inom de flesta idrottsgrenar och som baseras på principen om inrättande av ett förbund för varje land. Dessutom fann EG-domstolen att de aktuella reglerna var tillämpliga på tävlingar såväl inom som utanför gemenskapen och avsåg medborgare från både medlemsstaterna och från tredje land. Om bestämmelserna i fråga var nödvändiga för att kunna or-

ganisera uttagningstävlingar kunde de alltså inte anses utgöra någon otillåten begränsning av friheten att tillhandahålla tjänster.
    Kort tid efter denna dom och domen i Lehtonen (se närmast nedan) förklarade kommissionen att den hade uppställt ett antal generella principer som den avser att följa när det gäller tillämpning av konkurrensanknutna frågor på sportrelaterade ekonomiska aktiviteter: Organisationer och klubbar skall bara räknas som företag om de driver ekonomisk verksamhet, organisationernas behov av att utan hinder kunna utforma rent sportsliga regler skall respekteras och sportens sociala och kulturella funktion skall bevaras. Än mer anmärkningsvärt kan synas vara att stats- och regeringschefernas vid Europeiska rådets möte i Feira den 19–20 juni 2000 riktade en uppmaning till kommissionen och rådet ”att beakta idrottens specifika karaktär i Europa och dess sociala funktion när man förvaltar gemenskapens olika politikområden” (slutsatserna, punkt 50). Uttalandet får rimligen tolkas så att medlemsstaterna känner en oro för att utvecklingen, inklusive EGdomstolens praxis, gått alltför långt i riktning mot att likställa utövandet av idrott med verksamhet av mer utpräglad ekonomisk art.7

15. Jyri Lehtonen och Castors Canada Dry Namur-Braine ASBL mot Fédération royale belge des sociétés de basket-ball ASBL (dom 200004-13, mål C-176/96)
Målet gällde i huvudfrågan i vad mån transferfrister som fastställts av det internationella basketbollförbundet utgör hinder för den i numera artikel 39 i EG-fördraget angivna rätten till fri rörlighet för arbetstagare. Målet ansluter således till Bosman, REG 1995, s. I-4921, och till det ovan refererade målet Deliège. Domen i förevarande mål innehåller principresonemang som delvis återfinns även i de nämnda målen. I domen konstaterades bland annat att regler eller praxis genom vilka utländska spelare utesluts från vissa matcher av andra än ekonomiska skäl, som till exempel i fråga om landskamper, inte står i strid mot fördragsbestämmelserna. EG-domstolen framhöll att en regel som inskränker spelarnas deltagande i matcher också inskränker deras anställningsmöjligheter, eftersom det väsentliga syftet med deras verksamhet är just att delta i matcher. Regler som hindrar föreningar i en medlemsstat från att i matcher i mästerskapsserien använda basketspelare från andra medlemsstater när dessa har anställts efter en viss dag utgjorde därför enligt EG-domstolen ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. EG-domstolen menade emellertid att detta hinder kan vara berättigat av andra än ekonomiska skäl då dessa endast berör idrotten som sådan. Syftet med att fastställa transferfris-

7 Frågan är om inte ordet ”sport” hade varit att föredra i den svenska versionen av Amsterdamfördraget och, som här, i slutsatserna från Feira. I varje fall enligt författarens mening har ordet ”idrott” en snävare innebörd — det omfattar exempelvis knappast motorsport och hästkapplöpningar — och orsakar på så sätt en icke avsedd begränsning i förhållande till bland andra de engelska, franska och danska versionerna.

ter kan nämligen vara att säkerställa att idrottstävlingar äger rum på ett korrekt sätt, varvid detta inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet. Även om det i det aktuella fallet enligt EG-domstolen ”vid en första anblick” (p. 58) föreföll som om reglerna gick utöver vad som var nödvändigt för uppnå syftet, var detta en uppgift som det ankom på den nationella domstolen att ta ställning till.

16. Belgien mot Spanien (dom 2000-05-16, mål C-388/95; plenum)
Detta mål kom inför EG-domstolen efter det att en medlemsstat begagnat sig av den i artikel 170, numera artikel 227, i EG-fördraget ytterst sällan utnyttjade möjlighet som en medlemstat har att vid domstolen väcka talan mot en annan medlemsstat för fördragsbrott. Belgien hade således, utan att ha stöd av kommissionen, stämt Spanien inför EG-domstolen med påstående att Spanien bibehållit regler avseende riojaviner som stred mot de i numera artikel 29 i EG-fördraget intagna bestämmelserna om fri rörlighet för varor. Dessa regler avsåg bland annat att riojaviner får ges en viss kvalitetsbeteckning bara om de buteljeras i de ursprungliga vinkällarna, det vill säga i källare belägna inom produktionsområdet.
    Belgien, på vars sida Danmark, Nederländerna, Finland och Förenade Konungariket intervenerade, gjorde gällande att EG-domstolen redan i målet Delhaize, REG 1992, s. I-3669, hade underkänt bestämmelser av motsvarande karaktär som de ifrågavarande spanska. Domstolen hade i det fallet uttalat att nationella föreskrifter som är tilllämpliga på viner som bär en ursprungsbeteckning, genom vilken den mängd vin som kan exporteras på fat begränsas, medan de tillåter försäljning av vin på fat inom framställningsområdet, utgör en otillåten kvantitativ exportrestriktion. I det aktuella målet hävdade Spanien, som fick stöd av Italien, Portugal och kommissionen, att Delhaizemålet inte var relevant, bland annat därför att de ifrågasatta spanska bestämmelserna inte alls begränsade den kvantitet vin framställd inom området Rioja som kan exporteras på fat. Deras enda syfte och verkan var att förbjuda all otillbörlig och okontrollerad användning av en viss kvalitetsbeteckning.
    EG-domstolen kom ganska snabbt fram till att de spanska bestämmelserna utgjorde en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ exportrestriktion. Den egentliga frågan i målet kom i stället att gälla huruvida bestämmelserna ändå var motiverade av ett mål av allmänt intresse som går före intresset av fri rörlighet för varor, det vill säga om undantagsstadgandet i numera artikel 30 i EG-fördraget med dess skydd för bland annat industriell och kommersiell äganderätt kunde tillämpas. EG-domstolen medgav att Belgien gjorde rätt i att åberopa utgången i Delhaize till stöd för sin talan. Emellertid hade nya omständigheter anförts av Spanien och av dem som intervenerat till dess stöd. Dessa omständigheter genomgicks noga i domen. Domstolen konstaterade att det inom gemenskapslagstiftningen finns en

allmän tendens, bland annat inom kvalitetsvinssektorn, att betona produkternas kvalitet inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken för att gynna produkternas anseende, i synnerhet genom användningen av ursprungsbeteckningar. Sådana beteckningar kan åtnjuta ett högt anseende bland konsumenterna och vara ett viktigt medel att dra till sig en kundkrets för de producenter som uppfyller kraven för att använda dem. Mot den bakgrunden ansåg EG-domstolen att de spanska villkoren var förenliga med gemenskapsrätten förutsatt att de var proportionerliga och nödvändiga för att upprätthålla riojavinernas goda anseende. EG-domstolen kom fram till att så var fallet och fäste sig därvid särskilt vid att — buteljering av vin utgör en viktig verksamhet som allvarligt kan skada produktens kvalitet om den inte utförs under iakttagande av stränga krav, — transporten av vinet på fat allvarligt kan skada dess kvalitet om den inte utförs under de bästa betingelser, — risken för bristande kvalitet hos den slutliga produkten är större när den har transporterats och buteljerats utanför produktionsområdet.
    Det kan naturligtvis sägas att den annorlunda utgången i förhållande till målet Delhaize berodde på att det i förevarande mål framkom en mer fullständig bild av de faktiska konsekvenserna av att vin transporteras på fat och av att tappning företas utanför Rioja-distrikten. Det är emellertid svårt att helt frigöra sig från intrycket att domstolen genom domen ändrat sin praxis i sak på området. Under alla omständigheter vittnar domen om en för de spanska vinproducenterna ganska generös tolkning av fördragsbestämmelserna om fri rörlighet för varor. Domen borde även kunna få återverkningar när det gäller skydd av andra kvalitetsprodukter i förhållande till den fria rörligheten.

17. Shirley Preston m.fl. mot Wolverhampton Healthcare NHS Trust m.fl. samt Dorothy Fletcher m.fl. mot Midland Bank plc (dom 200005-16, mål C-78/98; plenum)
I detta mål hade House of Lords ställt ett antal frågor som gällde tolkningen av den i numera artikel 141 i EG-fördraget inskrivna likalönsprincipen. Bakgrunden var att EG-domstolen år 1994 hade gjort vissa tolkningsuttalanden om rätten att ansluta sig till ett yrkesbaserat pensionssystem, vilka uttalanden kom att uppfattats som förmånliga för särskilt kvinnliga arbetstagare, i synnerhet som domstolen samtidigt hade förklarat att denna rätt inte träffas av de begränsningar i tiden som medlemsstaterna kom överens om i Maastricht 1991 med anledning av domstolens mycket uppmärksammade dom i Barber, REG 1990, s. I-1889. Uttalandena 1994 ledde till att 60 000 brittiska deltidsanställda inledde rättsliga förfaranden mot sina arbetsgivare. Efterhand anpassades också det brittiska pensionssystemet till rådande

rättsläge. Vad kärandena i det aktuella målet ville få fastställt var att de hade rätt att med retroaktiv verkan ansluta sig till pensionssystemen för de perioder av deltidsanställning som de hade fullgjort före dessa systemanpassningar. De frågor som ställdes till EG-domstolen gällde olika aspekter på gemenskapsrättens förhållande till nationell processrätt och var i några fall ganska invecklade. På en av frågorna svarade EG-domstolen, med hänvisning till bland annat Palmisani, REG 1997, s. I-4025 (se SvJT 1998 s. 346), att gemenskapsrätten inte utgör hinder för en nationell processuell regel enligt vilken en talan om rätt till anslutning till ett yrkesbaserat pensionssystem måste väckas inom sex månader från den dag anställningen upphör, under förutsättning att denna tidsfrist inte är mindre förmånlig när talan grundas på gemenskapsrätten än när den grundas på nationell rätt.
    House of Lords ville även få klarlagt vilka kriterier som är avgörande vid bedömningen av om vissa nationella processregler, vilka var tillämpliga på talan som grundades på numera artikel 141 i EG-fördraget, var mindre förmånliga än andra processuella regler som var tilllämpliga på liknande talan som grundas på nationell rätt. Särskilt ville House of Lords veta vilka kriterier som är relevanta vid bedömningen av huruvida de processuella regler som är tillämpliga på en talan, som den domstolen anser vara liknande, är mer förmånliga än de processuella regler som gäller för tillvaratagande av rättigheter enligt artikel 141. EG-domstolen erinrade om att den redan i målet Levez,8 REG 1998, s. I-7835 (se SvJT 1999 s. 359 f.), hade konstaterat att likvärdighetsprincipen skulle åsidosättas om en enskild, som åberopar en rättighet som han har enligt gemenskapsrätten, belastas med extra kostnader och måste iaktta ytterligare tidsfrister i förhållande till en sökande som grundar sin talan på nationell rätt. I det målet hade domstolen också rent allmänt anmärkt att varje fall där fråga uppkommer huruvida en nationell processuell regel är mindre förmånlig än de regler, som avser liknande talan som grundas på nationell rätt, skall prövas av nationell domstol med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet betraktat samt hur förfarandet är utformat och vilka särregler som gäller för förfarandet i olika nationella instanser. Av detta följde, enligt vad EG-domstolen uttalade i det här aktuella målet, att olika aspekter av processuella regler inte kan prövas isolerat utan skall ses mot bakgrund av deras allmänna sammanhang. En sådan prövning får dessutom inte vara subjektiv och grundas på de faktiska omständigheterna, utan den skall bestå av en objektiv och abstrakt jämförelse av de processuella reglerna i fråga. Svaret på frågan i denna del blev därför att en nationell domstol, vid bedömningen av huruvida olika processuella regler är likvärdiga, på ett ob-

8 När House of Lords gav in sin begäran om förhandsavgörande hade EG-domstolen ännu inte meddelat dom i Levez. House of Lords fråga gav emellertid, som framgår, domstolen ett tillfälle att ytterligare utveckla sin tankegång.

jektivt och abstrakt sätt skall pröva om reglerna i fråga liknar varandra med beaktande av reglernas funktion i förfarandet som helhet betraktat, hur förfarandet är utformat och reglernas särskilda kännetecken.

18. Roman Angonese mot Cassa di Risparmio di Bolzano SpA (dom 2000-06-06, mål C-281/98; plenum)
I detta mål, som gällde språkkrav som anställningsvillkor, fastställde EG-domstolen att det i numera artikel 39 intagna förbudet mot diskriminering av arbetstagare på grund av nationalitet gäller inte bara för det allmänna utan också för privata företag. Liksom i målet Bickel, REG 1998, s. I-7650 (se SvJT 1999 s. 357 f.) hade de faktiska händelser, som utgjorde bakgrund till målet, utspelats i Bolzanoprovinsen i italienska sydtyrolen, där det finns en tyskspråkig befolkning. En italiensk medborgare, Roman Angonese, bosatt i denna provins men vid tiden studerande i Österrike, hade med anledning av en annons i en italiensk tidning anmält sig till ett uttagningsprov avseende en anställning vid ett privat bankföretag i Bolzano. Ett krav för att få delta i provet var att sökandena kunde förete ett intyg av visst slag om tvåspråkighet. Detta intyg kunde bara utfärdas av en offentlig myndighet i Bolzano efter erlagt examensprov. För invånarna i Bolzano är det kutym att för säkerhets skull skaffa sig intyget, som anses vara ett näst intill obligatoriskt inslag i deras utbildningsgång. Med hänvisning till att Angonese, som ostridigt var tvåspråkig, inte kunde uppvisa något intyg förvägrades han att delta i uttagningsproven.
    EG-domstolen påpekade att den icke-diskrimineringsprincip som kommer till uttryck i numera artikel 39 i EG-fördraget är avfattad i allmänna termer och att den inte särskilt är riktad till medlemsstaterna. Domstolen fann att det synsätt som den givit uttryck för i sin tidigare rättspraxis beträffande diskriminering i arbetslivet inom den privata rättssfären, varvid hänvisades till bland annat Defrenne, REG 1976, s. 455, och Bosman, REG 1995, s. I-4921, ”a fortiori” borde kunna tilllämpas på artikel 39, som anger en grundläggande frihet och utgör en konkret tillämpning av det allmänna diskrimineringsförbudet i artikel 12 i EG-fördraget (p. 35). Beträffande kravet i det aktuella fallet på särskilt språkintyg konstaterade EG-domstolen att personer som inte är bosatta i Bolzano har små möjligheter att erhålla intyget. Eftersom majoriteten av invånarna i provinsen är italienare missgynnas medborgare från andra medlemsstater, ett förhållande som inte ändras av att majoriteten italienare missgynnas på motsvarande sätt. Denna diskriminering fann domstolen, med hänvisning till att det inte var tillåtet för de arbetssökande att styrka sina språkkunskaper på annat sätt än genom intyget, vara oförenlig med proportionalitetsprincipen och därför också stridande mot artikel 39 i EG-fördraget, även om det i och för sig kunde vara berättigat att kräva en viss nivå av språkkunskaper hos en sökande till en anställning.

19. Kommissionen mot Portugal (dom 2000-06-27, mål C-404/97; ple-
num)
I detta mål hade kommissionen med stöd av numera artikel 88.2 andra stycket i EG-fördraget väckt talan om fördragsbrott mot Portugal under påstående att landet inte vidtagit åtgärder för återbetalning av otillåtet statsstöd. Stödet hade givits i form av en lånegaranti till ett tidigare monopolföretag som hade i uppgift att garantera landets spannmålsförsörjning. Genom garantin hade företaget kunnat ta lån på mer förmånliga villkor än vad som annars varit möjligt och, enligt vad kommissionen hävdade, kunnat underlåta att utkräva sina fordringar gentemot ett annat, offentligt finansierat företag. Så länge rättegången pågick i EG-domstolen var ett annat mål, i vilket Portugal sökte ogiltigförklaring av kommissionens beslut, vilandeförklarat i domstolen. I det aktuella målet framförde den portugisiska regeringen en rad invändningar, delvis av ganska besynnerligt slag, såsom att det fanns språkliga fel i kommissionens beslutsmotivering. Portugal hävdade också att det inte var möjligt att förstå vad beslutet att återkräva stödet skulle kunna avse, eftersom det inte hade varit fråga om någon utbetalning, samt att det rättsligt sett var omöjligt att verkställa kommissionens beslut. I sistnämnda avseende menade Portugal att ett ensidigt återtagande av garantin skulle leda till konkurs för företaget och till att statens ansvar skulle inträda. Ett ensidigt återtagande skulle vidare utgöra ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen, eftersom företaget, som hade en marknadsandel på cirka 30 procent, skulle elimineras från marknaden. Garantin kunde återtas endast genom avtal med de banker som hade fordringar gentemot företaget, vilket enligt Portugal var uppenbart uteslutet eftersom bankerna krävde garantier.
    EG-domstolen erinrade om att syftet med de i målet i och för sig inte aktuella artiklarna 230 och 232 i EG-fördraget är att möjliggöra en prövning av om institutionernas beslut är rättsenliga. Däremot kan en medlemsstat inte framgångsrikt göra gällande att ett beslut som är riktat till den är rättsstridigt, när det är fråga om beslut enligt artiklarna 226 och 227 i EG-fördraget, vilkas syfte är att fastställa att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter. Det enda förhållande som skulle kunna leda till ett annat resultat är om beslutet är behäftat med så allvarliga och uppenbara fel att det överhuvud taget inte kan anses föreligga något beslut. Sistnämnda konstaterande gäller enligt EG-domstolen också inom ramen för en talan om fördragsbrott som grundas på artikel 88.2 andra stycket i EG-fördraget. Den enda grund som en medlemsstat kan åberopa till sitt försvar vid en talan om denna bestämmelse är enligt domstolens rättspraxis att det föreligger ett absolut hinder för en korrekt verkställighet av beslutet. I det aktuella fallet fann EG-domstolen att villkoren i det omtvistade beslutet var klara och lättbegripliga och att Portugal inte kunnat missta sig på deras betydelse eller räckvidd. Domstolen avfärdade in-

vändningen om rättslig omöjlighet med att fruktan för interna, till och med oöverstigliga, svårigheter inte kan berättiga en medlemsstat att underlåta att iaktta de skyldigheter som åligger den enligt gemenskapsrätten. I detta sammanhang hänvisade domstolen till bland annat Kommissionen mot Frankrike, REG 1997, s. I-6959 (se SvJT 1998 s. 355 f.), och Kommissionen mot Italien, REG 1998, s. I-259 (se SvJT 1998 s. 488 f.). Vad slutligen gällde det förhållandet att Portugal parallellt förde ogiltighetstalan mot kommissionens beslut, konstaterade EG-domstolen endast att beslutet skulle presumeras vara lagligt och till alla delar bindande för Portugal, trots att det förelåg en ogiltighetstalan.

20. Océano Grupo Editorial SA mot Rocío Murciano Quintero, och andra parter (dom 2000-06-27, förenade målen C-240/98—C-244/98;
plenum)
Målen gällde nationella processrättsliga frågor i anslutning till direktiv 93/13/EEG om oskäliga villkor i konsumentavtal. Efter ett resonemang styrt av ändamålsenliga överväganden gav EG-domstolen en spansk domstol anvisningar på en ovanligt hög detaljeringsnivå om hur den nationella processrätten skulle tillämpas. Några personer hade var för sig köpt ett lexikon på avbetalning. I händelse av tvist skulle enligt kontrakten domstolarna i Barcelona, där ingen av köparna bodde, utgöra behöriga fora. Sedan företaget som sålde lexikonen hade väckt talan mot de berörda personerna för betalningsförsummelse, hade domstolen i Barcelona dröjt med att utfärda stämning eftersom den var osäker på om den var behörig att ta upp tvisten till prövning. Den nationella domstolen begärde därför förhandsavgörande huruvida den, innan målet togs upp till prövning i sak, ex officio kunde bedöma om ett villkor — i detta fall forumklausulen — var oskäligt eller inte med hänsyn till konsumentskyddet i direktivet. EG-domstolen konstaterade omedelbart att forumklausulen utgjorde ett villkor som omfattades av punkt 1 q i bilagan till direktivet och att klausulen var oskälig i den mening som avses i artikel 3 i själva direktivet. Domstolen tolkade härefter direktivet så, att det var svårt att tänka sig att den domstol, vid vilket ett mål anhängiggörs rörande ett bestämt avtal i vilket ett oskäligt avtal ingår, inte skulle kunna låta bli att tillämpa detta villkor av det enda skälet att konsumenten inte har gjort gällande att det är oskäligt. Tvärtom ansåg EGdomstolen att den möjlighet som en domstol har att ex officio granska huruvida ett villkor är oskäligt utgör ett medel som är ägnat både att uppnå det resultat som har fastslagits i artikel 6 i direktivet, det vill säga att förhindra att en konsument blir bunden av ett oskäligt villkor, och att bidra till att förverkliga det mål som avses i artikel 7 i direktivet, eftersom en sådan granskning kan ha en avskräckande verkan som leder till att näringsidkarna upphör att använda oskäliga villkor i konsumentavtal. I den mån direktivet inte var införlivat framhöll EG-

domstolen, med hänvisning till fast praxis, att den nationella domstolen vid tillämpningen av bestämmelser i nationell rätt var skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka bestämmelserna mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte. Med avseende på den aktuella situationen tillade EG-domstolen att kravet på en konform tolkning ”innebär särskilt att den nationella domstolen skall ge företräde åt den bestämmelse som medför att domstolen ex officio kan vägra att godta en behörighet som den tilldelas enligt ett oskäligt villkor” (p. 32).
    Sverige är för närvarande svarande inför EG-domstolen i ett mål avseende genomförandet av direktivet om oskäliga avtalsvillkor (C478/99). Kommissionen hävdar att Sverige bort återge den i referatet nyss nämnda bilagan i författningstext. Sverige invänder att någon sådan skyldighet inte föreligger och att direktivet är fullt ut och korrekt genomfört i Sverige. Finland har ansökt om att få intervenera till stöd för Sveriges talan.