KARL-GÖRAN ALGOTSSON, Sveriges författning efter EU-anslutningen, SNS Förlag, Stockholm 2000, 426 s.

Föreliggande arbete utgör inget mindre än en nyskriven grundlagskommentar och, måste man väl säga, det var på tiden att någon tog sig an den uppgiften.
    Det är nu 20 år sedan våra två större grundlagskommentarer utkom, Erik Holmbergs och Nils Stjernquists Grundlagarna med tillhörande författningar samt Gustaf Petréns och Hans Ragnemalms Sveriges Grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar. De kommentarerna gavs ut cirka sex år efter det att 1974 års regeringsform trätt i kraft. Det har nu förflutit nästan lika lång tid sedan två händelser av betydande konstitutionell vikt inträffade, nämligen Sveriges anslutning till Europeiska unionen och inkorporeringen i svensk rätt av Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det framgår av hur Algotsson betecknat sitt verk att det inte minst är den först nämnda av dessa händelser som fått honom att fatta pennan.
    Nu kan det genast sägas att denna nya grundlagskommentar på visst sätt skiljer sig från de båda tidigare. Det gäller t.ex. omfattningen — Algotsson kommenterar endast regeringsformen medan Holmberg/Stjernquist och Petrén/Ragnemalm, med sinsemellan skilda betoningar, behandlar också övriga grundlagar och även återger viss annan lagstiftning och konventionstext av konstitutionell betydelse.
    En ytterligare skillnad ligger i själva angreppssättet. De båda tidigare verken är väsentligen upplagda så som juridiska lagkommentarer plägar vara. Lagstiftningsakten i fråga analyseras paragraf för paragraf, stycke för stycke och ibland mening för mening, varvid förfat-

tarna med tillämpning av traditionell juridisk tolkningsmetod och med flitigt studium av förarbetena söker utröna och förklara föreskrifternas närmare innebörd. Algotssons verk har en uttalad statsvetenskaplig uppläggning i avsikt att ställa själva författningspolitiken i centrum för framställningen. Han avser dessutom att analysera den svenska författningspolitiken utifrån en genomgående problemställning, nämligen den som gäller samspelet och motsättningen mellan konstitutionalism, demokrati och effektivitet. När Gunnar Heckscher recenserade de två tidigare kommentarerna (SvJT 1981 s. 359) fäste han sig bl.a. vid att det i dem inte förekom någon konstitutionell debatt av det slag som fördes i Robert Malmgrens och C.A. Reuterskiölds äldre arbeten. Han konstaterade att ”grundlagskommentatorerna anser sig i likhet med de grundlagstilllämpande organen bundna av vad som sägs i förarbetena också när det bara är fråga om enstaka, kanske inte alltid helt genomtänkta satser. Och resultatet blir att utrymmet för divergenser i åsikterna blir ringa, särskilt så länge det inte gått mer än några år efter författningsarbetets slut”. Nu har alltså ytterligare 20 år förflutit. I Algotssons arbete är det främst i ett intressant inledande avsnitt, betecknat ”Från väljarens suveränitet på valdagen till suveränitetskalkylen”, som de längre linjerna i den svenska konstitutionella debatten efter kriget tydliggörs och en författningspolitisk diskussion förs. Men också den huvuddel av verket som består i kommentarer till regeringsformens stadganden präglas av en mera statsvetenskapligt betonad ansats. Behandlingen

av regeringsformens olika kapitel inleds, utom såvitt gäller dess första kapitel, med ett avsnitt betecknat ”problemet”, vilket följs av ett avsnitt kallat ”debatten” och först därefter vidtar kommentarerna till paragraferna. I exempelvis det kapitel som behandlar 3 kap. RF om riksdagsval definieras således inledningsvis problemet, som sägs bestå i att avgöra hur medborgarnas röster skall omvandlas till mandat i riksdagen, samt redovisas och diskuteras de huvudsakliga valsystemen, proportionella val och majoritetsval. Därefter skildras debatten under främst 1960-talet om valsystem och om övergång till ett enkammarsystem. I dessa avsnitt, särskilt med beaktande av den omfattande och innehållsrika notapparaten, ges en mera detaljerad och livfull beskrivning av debatten än i de tidigare grundlagskommentarerna. Denna beskrivning har inte heller den traditionella juridiska kommentarens förtjänst eller brist att sträva efter en enbart saklig redovisning. Således sägs det t.ex., a propos det proportionella valsystemet, att ”typiskt är att i Sverige, liksom i flera andra länder, infördes de proportionella valen i samband med utsträckningen av rösträtten, just som en ’garanti’ för att högern skulle få en del av makten och vänstern inte skulle ’ta allt’”. Och när Algotsson skildrar hur den socialdemokratiska partiledningen motsatte sig förslaget om enkammarsystem i Författningskommitténs slutbetänkande 1963 genom hänvisning till att det ”kommunala sambandet” talade för en första kammare som utsågs av landstingen kan han konstatera att ”bakom Erlanders tal om det kommunala sambandet låg utan tvivel överväganden rörande partiegennyttan”.
    En klar förtjänst hos Algotssons kommentar till regeringsformen är således att den borde kunna stimu-

lera det författningspolitiska intresset genom att — åtminstone stundtals — skildra både problem och debatt på ett sätt som kan uppmuntra till instämmande eller gensaga. En ytterligare förtjänst är givetvis verkets aktualitet. Eftersom några nya upplagor inte har getts ut av de tidigare kommentarerna har ju Algotsson en självklar konkurrensfördel i det att han skildrar den författningspolitiska utveckling och diskussion som ägt rum i tiden efter 1980 genom, och i kölvattnet av, betänkanden som avgetts av Folkstyrelsekommittén, Grundlagsutredningen inför EG och Fri- och rättighetskommittén. Däremot har Algotsson inte, vilket i och för sig är förståeligt, mäktat med att i sin kommentar till 2 kap. RF fullt ut beakta den under senare år näst efter EU-anslutningen viktigaste händelsen på det konstitutionella området, nämligen inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt. Han redovisar visserligen, i anslutning till 2 kap. 23 §, de kanske inte helt logiskt oantastliga överväganden som vägledde det sätt som valdes för inkorporeringen liksom de, likaledes kanske inte helt glasklara, motivuttalanden som gjordes beträffande konventionens ställning efter inkorporeringen. Men trots att konventionen getts ställning av vanlig lag, torde dess regelverk vara av stor betydelse för förståelsen och tolkningen av de i regeringsformen intagna grundläggande fri- och rättigheterna. En grundlagskommentar som i anslutning till föreskrifterna i 2 kap. RF inrymmer åtminstone en översiktlig skildring av konventionens materiella stadganden, gärna med hänvisningar till Strasbourg-domstolens avgöranden, återstår att skriva. Någon gång kan verkets uppläggning medföra att verkets an-

vändbarhet, eller åtminstone lättillgänglighet, som kommentar minskar. Det kan exemplifieras med hur bestämmelsen i 11 kap. 14 § RF om lagprövningsrätten behandlas. I de båda tidigare kommentarerna redovisas, med olika grad av utförlighet, i direkt anslutning till paragrafen, vilka organ som är behöriga att utöva lagprövning, vilka slag av författningar som kan bli föremål för en sådan prövning, vad följden är av en konstaterad normkonflikt samt vad som kan antas vara den närmare innebörden av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet. Hos Holmberg/ Stjernquist återfinns därutöver en längre redogörelse för bestämmelsens tillkomsthistoria i inledningsavsnittet till 8 kap. RF.
    Hos Algotsson hänvisas under 11 kap. 14 § endast till kommentaren till 2 kap. RF. Efter visst sökande finner man, omedelbart efter kommentaren till den avslutande bestämmelsen i 2 kap., ett relativt omfattande avsnitt om lagprövningsrätten vilket också innehåller en diskussion om författningsdomstol och om rättsprövning. Motsvarande teknik har valts beträffande kommentaren till 8 kap. 15 § RF om hur grundlag stiftas. I ett avslutande kapitel, ”Sammanfattning och slutsatser”, konstaterar Algotsson att ”genom EUanslutningen har en dualism införts i det svenska styrelseskicket. Å ena sidan har vi en regeringsform som i hög grad är präglad av det demokratiska majoritetsstyrets princip. Å den andra innebär EUanslutningen en vertikal maktdelning av betydande omfattning. Två motstridiga grundelement, demokratins majoritetsstyre och vertikal maktdelning, inrymmes numera i den svenska författningen”.
    Det förefaller vara en riktig och, med förlov sagt, inte särskilt kontroversiell slutsats. Oavsett hur man väljer att se på frågan om de-

mokratins ställning vid EU-medlemskap är det otvetydigt så, att en avsevärd del av de normer som gäller i en medlemsstat beslutas på annat sätt, eller under andra förutsättningar, än under tiden innan staten anslöts till unionen. En del rättsakter som beslutas av de gemensamma institutionerna blir omedelbart gällande rätt i medlemsstaterna, andra åter fordrar nationella lagstiftningsakter men binder de nationella parlamenten vid gemensamt bestämda mål av varierande detaljeringsgrad. Det hade varit mera spännande om författaren vågat sig på en första, tentativ diskussion om hur det konstitutionella rättsläge som uppstått efter vårt lands EU-anslutning verkligen ter sig utifrån det samspel och den motsättning mellan konstitutionalism, demokrati och effektivitet som han föresatt sig att studera. Har demokratin som beslutsform och procedur kommit att få stå tillbaka för effektiviteten i form av vidgade möjligheter för politiska beslut att påverka skeendet i en alltmer internationaliserad värld? Kan EU-medlemskapet sägas ha medfört sådana faktiska effektivitetsvinster? Har möjligen konstitutionalismen förstärkts av, eller i vart fall i samband med, medlemskapet? Förefaller t.ex. svenska domstolar vara beredda att i ökad utsträckning tillämpa grundläggande allmänna rättsprinciper i sin rättskipning? Enligt referat i pressen har Demokratiutredningen under förra statsrådet Bengt Göransson föreslagit att uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § RF bör utgå. Inte minst om så verkligen sker förefaller det finnas ett påträngande behov av en aktuell och omfattande grundlagskommentar. Intill dess en sådan föreligger tvingas emellertid domaren, ställd inför ett påstående om att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag,

tolka grundlagens bud med hjälp av — förutom olika monografier och t.ex. de kommentarer som ges till grundlagarna i Karnovs lagsamling — såväl 1980 års grundlagskommentarer, och bland dem

kanske främst Holmberg/Stjernquist, för deras saklighet såvitt gäller rättsläget som det då tedde sig, som Algotssons nu utgivna kommentar, främst för dess aktualitet. Mats Melin