Mera om rätten till Lappland
Mauritz Bäärnhielm, framstående fastighetsjurist och lärd rättshistoriker, har i denna tidskrift (SvJT 2000 s. 961 ff.) framfört viktiga synpunkter på den besvärliga frågan om äganderätten till de svenska fjällmarkerna. Hans resonemang belyser väl de svårigheter som möter samernas anspråk på dessa områden. I väsentliga delar kan jag hålla med honom: att mera generellt göra gällande en samisk äganderätt är knappast möjligt, även om detta kan tänkas på vissa områden. Eftersom mina funderingar i ämnet särskilt berörts och till någon del missuppfattats, vill jag ändå komma med några kommentarer till hans inlägg.1 Bäärnhielm tar upp olika möjligheter för samerna att göra gällande bättre rätt än staten till fjällmarken — deras förhållande till enskilda ägare diskuteras inte. Han berör den forskning av den finländska rättshistorikern Kaisa Korpijaakko-Labba som går ut på att samerna i nordligaste Sverige så sent som omkring 1750 behandlades av myndigheterna på samma sätt som skattebönder, när det gällde rätten till den mark de brukade för renskötsel. Han utvecklar, att även om de skulle varit jämställda med skattebönder under denna tid har ändå innehållet av Förenings- och säkerhetsakten av 1789 hindrat att deras ”skattemannarätt” utvecklades till äganderätt på samma sätt som skedde för skatteböndernas del. Samerna nämn-

des inte alls i denna centrala lagstiftning.

 

10 Cour eur. DH, décision du 2 décembre 1999, requête no. 32082/96 Tomé mota c. Portugal.

11 Jfr Bengtsson, det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 1990, s. 73 ff. 1 Bäärnhielm uppehåller sig särskilt vid min artikel Några samerättsliga frågor i SvJT 2000 s. 36 ff., där jag närmast behandlar relationerna till enskilda markägare. Artikeln har tidigare bemötts ur markägarnas synvinkel av Fredrik Bonde i SvJT 2000 s. 394. ff.

    Betydelsen av 1789 års lagstiftning kan man hålla med om — det stämmer för övrigt väl med HD:s synsätt i NJA 1981 s. 1(skattefjällsmålet). Men vad som är bekymmersamt från statens synpunkt är snarast ett annat förhållande. Enligt vad HD yttrade i skattefjällsmålet, fanns det möjlighet för samerna att i vissa delar av landet förvärva något liknande skattemannarätt genom ockupation i förening med urminnes hävd. Bäärnhielm tror inte mycket på det argumentet heller; han framhåller att redan Gustav Vasa gjorde anspråk på ägarlösa områden i Norrland och att ett omskrivet påbud av Karl XI år 1683 utgjorde grunden för statens äganderätt till fjällvidderna i norr. Men Bäärnhielm förbigår här att, i varje fall enligt HD:s mening, 1683 års påbud bara gällde herrelös mark; läget kunde ha varit ett annat om marken tillhört någon enskild (t.ex. en sameby).2 Och mark som innehades med skattemannarätt var inte herrelös. Man kan då ställa frågan, hur staten utan något sedvanligt laga fång blivit ägare till sådana fjällområden. Man kan också undra hur samer som innehade dessa områden berördes av 1789 års reform. Samerna ansågs inte som skattebönder, men de var inte heller frälse- eller kronobönder — som Bäärnhielm framhåller behandlades dessa kategorier på ett annat vis. De tycks ha haft någon sorts mellanställning. Det kan noteras, att enligt Kaisa KorpijaakkoLabbas senaste forskningar på området samernas starka rätt till marken i nordligaste Sverige-Finland synes väsentligen ha bestått ännu år 1809.3Händelserna år 1789

 

2 NJA 1981 s. 227. 3 Samelaisten oikeusasemasta Suomessa (2000), s. 87 f., 94. (Arbetet — tyvärr

 

tycks i varje fall inte ha fått någon omedelbar effekt.
    Hur som helst: efter denna tid har samernas rätt också i dessa nordliga områden undan för undan sjunkit ned till en bruksrätt som de inte ens får själva förfoga över. T.o.m. i det samiska kärnområdet — på renbetesfjällen och ovanför odlingsgränsen — bestämmer i stället staten över upplåtelser av de rättigheter som ingår i bruksrätten, bl.a. rätten till jakt och fiske. Man kan mycket väl dela Bäärnhielms uppfattning i äganderättsfrågan och ändå ifrågasätta det rättsenliga i denna utveckling. Det är under alla förhållanden fråga om en civilrättslig rättighet, grundad på urminnes hävd och skyddad av grundlagen, och en sådan bruksrätt kan inte lagstiftaren hantera hur som helst. Men den frågan är för vidlyftig att tas upp här.
    Slutligen: när jag menar att samerna har större anledning att hoppas på en juridisk prövning än en politisk reform,4 beror det i första hand på en viss skepsis angående politikernas vilja att göra någon verklig förbättring av samernas rättsställning, exempelvis genom att följa utredningsförslaget att ratificera ILO-konventionen om ursprungsfolkens rättigheter. Som Bäärnhielm framhåller är det visserligen svårt att uppnå en generell lösning av samefrågan domstolsvägen, och över huvud taget skulle processer om äganderätten vara ett vågspel även när det gäller de nordliga områden som Kaisa Korpijaakko undersökt, bl.a. på grund av de svårigheter som alltjämt finns att utreda de historiska förhållandena. Men statsmakterna bör i varje fall hålla i minnet att statens rättigheter i förhållande till samerna juridiskt sett vilar på en osäker grund.

 

helt finskspråkigt — behandlar främst finländska förhållanden men har för vår del intresse för tiden fram till 1809.) 4 SvJT 2000 s. 45 f.; jfr Bäärnhielms invändningar, a.a. s. 977.

5
Bertil Bengtsson

 

5 Den ståndpunkten har jag redan utvecklat bl.a. i SvJT 1994 s. 529 ff., men det skadar inte att påminna om den igen; både myndigheter och politiker bortser helst från saken. Ännu en påminnelse är den färska hovrättsdom som Bäärnhielm nämner s. 967 not 7: samernas påstående om en på urminnes hävd grundad äganderätt till kronoöverloppsmark inom Gällivare kommun kunde inte generellt lämnas utan avseende.