Revisionen av Bryssel- och Luganokonventionerna

Av professor LENNART PÅLSSON

I artikeln ges en redogörelse för den revision av Bryssel- och Luganokonventionerna som nyligen ägt rum. Revisionen innebär, förutom talrika redaktionella ändringar, en del sakliga ändringar av större eller mindre betydelse samt en utjämning av de sakliga skillnader som hittills har funnits mellan de båda konventionerna. Vidare har den mellan EU:s medlemsstater gällande Brysselkonventionen ersatts av en EG-förordning som är grundad på Romfördraget i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget och som träder i kraft den 1 mars 2002.

1. Inledning
Bryssel- och Luganokonventionerna har på det hela taget fungerat väl och varit en stor framgång för europeiskt judiciellt samarbete. Sedan en tid tillbaka har det dock varit tydligt att konventionstexten, som den (såvitt avser Brysselkonventionen) har tolkats av EG-domstolen (GD), är behäftad med en del svagheter och punktvis behöver ses över. En av EU:s råd tillsatt arbetsgrupp — vari ingick, förutom företrädare för EU:s medlemsstater, vilka är parter i båda konventionerna, företrädare för EFTA-staterna Island, Norge och Schweiz, vilka är parter i Luganokonventionen — har haft till uppgift att företa en sådan översyn. Arbetsgruppen slutförde sitt arbete i april 1999 och lade då fram förslag till en rad ändringar, delvis av saklig och delvis av redaktionell natur, i de båda konventionerna.1 Förslaget innebar närmast att en del ”skönhetsfläckar” skulle opereras bort från konventionerna, inte att konventionernas struktur och grundläggande regler skulle ändras i någon väsentlig mån.
    Omedelbart härefter, den 1 maj 1999, trädde Amsterdamfördraget i kraft mellan EU:s medlemsstater. Genom det fördraget flyttades EUstaternas civilrättsliga samarbete, vari innefattas bl.a. regler om domstols behörighet samt om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, över från unionens tredje till dess första pelare, se tredje delen, avdelning IV, särskilt art. 61 c) och art. 65, i EG-fördraget i dess lydelse enligt Amsterdamfördraget. Detta samarbete skall i fortsättningen ses som ett led i arbetet med att upprätta ett område

1 Rådets dokument 7700/99 — JUSTCIV 60 av den 30 april 1999. För kommentarer se Peter Arnt Nielsen i Juridisk Institut (utg.), Julebog 1999 (København 1999) s. 9–32; Christian Kohler i Peter Gottwald (Hrsg.), Revision des EuGVÜ — Neues Schiedsverfahrensrecht (Bielefeld 1999) s. 1–35: Alexander Markus i Schweizerische Zeitschrift für Wirtschaftsrecht 1999 s. 205–232.

med ”frihet, säkerhet och rättvisa”, där den fria rörligheten för personer garanteras, se art. 2 i EU-fördraget och art. 61 i EG-fördraget.
    Den viktigaste praktiska konsekvensen av pelarbytet är att bestämmelser motsvarande Brysselkonventionen numera kan utfärdas i form av gemenskapsrättsakter (förordningar eller direktiv) och att ratifikationsproceduren i medlemsstaterna därmed blir överflödig. Denna nya gemenskapskompetens kom nästan genast att tas i anspråk. Ett förslag till en rådsförordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (vanligen kallad Bryssel I-förordningen), vilken var avsedd att ersätta Brysselkonventionen, antogs av kommissionen i juli 1999 och överlämnades till Europaparlamentet och rådet i september samma år.2 I sak stämde det förslaget i allt väsentligt överens med arbetsgruppens. Ekonomiska och sociala kommittén yttrade sig över förslaget. Parlamentet hördes enligt EG-fördragets samrådsförfarande och förde då fram ett antal ändringsförslag. Några av dessa förslag godtogs sedermera av kommissionen, som i oktober 2000 lade fram ett ändrat förslag till Bryssel I-förordning,3 jfr art. 250.2 i EG-fördraget. Slutligen har förordningen i ett delvis ändrat skick enhälligt antagits av rådet i december 2000.4 Den träder enligt art. 76 i kraft den 1 mars 2002.
    En komplikation är att tre av EU:s medlemsstater, nämligen Danmark, Irland och Storbritannien, enligt särskilda protokoll är undantagna från tillämpningen av den här aktuella avdelningen av EGfördraget.5 De staterna omfattas därför inte utan vidare av Bryssel Iförordningen. Det protokoll som avser Irland och Storbritannien innehåller dock en ”opt in”-klausul som ger dessa stater rätt att välja att delta i samarbetet rörande enskilda rättsakter som hör under nämnda avdelning av fördraget. Såväl Irland som Storbritannien har anmält sin önskan att utnyttja denna möjlighet såvitt avser Bryssel I-förordningen, vilken i följd härav kommer att bli gällande i de båda staterna. Samma möjlighet finns inte enligt protokollet angående Danmark,6 som därför inte kommer att omfattas av förordningen. I konsekvens härmed används i förordningen, liksom i den följande framställningen, termen medlemsstat för att beteckna samtliga EU-stater utom Danmark, se art. 1.3 i förordningen.
    I stället kommer Brysselkonventionen, i samma lydelse som hittills, att även i fortsättningen gälla mellan Danmark och övriga EU-stater.

2 KOM (1999) 348 slutlig.3 KOM (2000) 689 slutlig.4 Rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT 2001 L 12/1.5 Se de till EU- och EG-fördragen fogade protokollen om Förenade kungarikets och Irlands ställning samt om Danmarks ställning, prop. 1997/98:58 del 2 s. 204 och 208. Jfr art. 69 i EG-fördraget.6 Danmark kan visserligen när som helst genom en ensidig förklaring meddela att landet inte längre vill utnyttja hela eller delar av protokollet. En sådan förklaring måste emellertid ha generell karaktär och kan inte begränsas till en eller flera konkreta rättsakter.

Denna lösning ter sig dock av flera skäl mindre tillfredsställande. Det förefaller troligt att hithörande problem kommer att lösas genom att en ny konvention ingås mellan Danmark och gemenskapen.7 Den skulle i så fall grunda sig på Bryssel I-förordningen och således inkludera den revision av reglerna som har gjorts genom förordningen.
    När det gäller Luganokonventionen måste konventionsvägen anlitas för att genomföra de föreslagna ändringarna. En ny konvention väntas bli avslutad mellan gemenskapen, på ena sidan, och Island, Norge och Schweiz samt Polen, som numera har vunnit anslutning till Luganokonventionen enligt dess art. 62.1 b), på den andra. Meningen är att de operativa bestämmelserna i den konventionen innehållsmässigt skall vara identiska med Bryssel I-förordningens. De fåtaliga sakliga skillnader som än så länge finns mellan Bryssel- och Luganokonventionerna skall således elimineras. I det följande avser jag att redogöra för och i någon mån diskutera och värdera de ändringar av rättsläget som har skett genom tillkomsten av förordningen. Redogörelsen är inte fullständig i alla detaljer, i synnerhet inte när det gäller rent redaktionella spörsmål.
    Artikelnumreringen i förordningen skiljer sig i de flesta fall från Brysselkonventionens. Vid hänvisning till enskilda artiklar är det därför nödvändigt att ange om det är förordningen eller konventionen som avses. Det sker här genom att artikelnumret föregås av bokstaven F i det förra och av bokstäverna BK i det senare fallet. Olika delar av en artikel citeras efter följande mönster: art. 1.II.4 = artikel 1 andra stycket punkt 4.
    Rättsfall från GD som har avgjorts under tiden före Sveriges anslutning till EU den 1 januari 1995 citeras från den engelskspråkiga Reports of Cases before the Court of Justice and the Court of First Instance (ECR), i förekommande fall med hänvisning också till den specialutgåva av Rättsfall från Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätt (REG) som har getts ut och som innehåller ett urval av domar från den tiden. Senare avgjorda rättsfall citeras enbart med hänvisning till REG. Min egen bok ”Bryssel- och Luganokonventionerna” (1995) citeras som Pålsson 1995.

2. Allmänt om tolkningen av förordningen
Då förordningen utgör en EG-rättsakt, skall den i princip tolkas på samma sätt som andra delar av EG:s rättsordning. Även om Brysselkonventionen inte har karaktär av EG-rätt i striktare mening, har den i praxis tolkats efter väsentligen samma principer som den egentliga EG-rätten.8 Det finns därför all anledning förmoda att de tolkningsavgöranden till konventionen som har meddelats av GD kommer att stå

7 Se närmare Allan Philip/Peter Arnt Nielsen i EU-ret & Menneskeret 1999 s. 219, 230–231 samt Peter Arnt Nielsen i UfR 2000 s. 159, 166.8 Se Pålsson 1995 s. 27–31.

sig även när det gäller tolkningen av förordningen i de stora delar där förordningens regler i sak inte skiljer sig från konventionens. Någon förklarande rapport finns inte till förordningen. Däremot innehåller förordningen en preambel som kan vara till hjälp vid tolkningen. En viss ledning kan också hämtas från de båda förslag från kommissionen som föregick antagandet av förordningen och som innehåller en motivering till de föreslagna bestämmelserna i den mån de innebar ändringar vid jämförelse med Brysselkonventionen. Sist men inte minst bör de förklarande rapporter som knyter sig till Brysselkonventionen jämte tillträdeskonventioner, främst Jenard- och Schlosser-rapporterna,9 fortfarande kunna användas som tolkningshjälpmedel i den mån förordningens regler i sak stämmer överens med konventionens. Viktigt är slutligen att 1971 års protokoll om GD:s tolkning av konventionen blir överflödigt med hänsyn till att regler om GD:s behörighet att tolka gemenskapsrättsakter ingår i EG-fördraget. Den allmänna bestämmelsen härom finns i art. 234 i EG-fördraget, vilken dock för här aktuella fall avsevärt modifieras av specialbestämmelser i art. 68 i samma fördrag. Enligt art. 68.1 får frågor om tolkningen av rättsakter beslutade på grundval av avdelning IV i tredje delen av EGfördraget hänskjutas till GD för förhandsavgörande endast om frågan uppkommer i ett mål vid en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning. För Sveriges del innebär detta att det normalt blir Högsta domstolen ensam som får rätt (och skyldighet) att begära förhandsavgörande om tolkningen av Bryssel I-förordningen. Den begränsningen är väsentligt snävare än 1971 års protokoll, enligt vilket även domstolar i andra instans har rätt att begära förhandsavgörande. Denna nyordning är kanske försvarlig när det gäller andra frågor som regleras i nämnda avdelning av EG-fördraget men synes vara betänklig för Bryssel I-förordningens del, eftersom den riskerar att minska antalet mål som hänskjuts till GD för förhandsavgörande och därmed också antalet prejudikat.
    Enligt 1971 års protokoll (art. 4) kan en myndighet i en konventionsstat i vissa fall begära förhandsavgörande från GD utan anknytning till något anhängigt mål. Denna möjlighet, som ännu inte har utnyttjats i något fall, utvidgas genom art. 68.3 i EG-fördraget, enligt vilken en sådan begäran utan särskilda villkor eller begränsningar får framställas av rådet, kommissionen eller en medlemsstat. Det är inte uteslutet att denna utvidgning kan bidra till att väcka liv i en bestämmelse som hittills har verkat vara en död bokstav.

3. Behörighetsreglerna
3.1 Hemvistbegreppet
Begreppet hemvist är av avgörande betydelse inte bara som behörighetsgrund enligt konventionen utan också som förutsättning för till-

9 OJ 1979 C 59/1 och 59/71.

lämpligheten av de flesta andra behörighetsregler i konventionen.1 0 Bryssel I-förordningen innebär inte några stora ingrepp i de regler som hittills har gällt om hemvistbegreppet.
    Såvitt angår fysiska personers hemvist, fanns det i arbetsgruppen förslag om att byta ut begreppet hemvist (domicile, Wohnsitz etc.) mot begreppet vanlig vistelseort (habitual residence, résidence habituelle, gewöhnlicher Aufenthalt etc.). På så sätt skulle reglerna bringas i samklang med EG:s lagvalskonvention1 1 liksom med gängse tendenser i annat nutida konventionsarbete, bl.a. vid Haagkonferensen för internationell privaträtt. Emellertid kunde enighet inte uppnås på denna punkt. Reglerna lämnades därför i sak oförändrade, se F art. 59 som motsvarar BK art. 52.
    För bolag och andra associationer (i fortsättningen talar jag för enkelhetens skull bara om bolag) har hittills gällt att bolagets säte skall anses vara dess hemvist samt att det skall avgöras enligt forumlandets internationella privaträtt var detta säte är beläget (BK art. 53.I). Mot denna bestämmelse kan invändas dels att dess innebörd är något oklar, dels att den kan leda till skilda bedömningar av hemvistfrågan i olika konventionsstater.
    I förordningen har hänvisningen till nationella kollisionsnormer ersatts av en autonom bestämning av bolags hemvist. Enligt F art. 60.1 skall ett bolag anses ha hemvist i orten för dess stadgeenliga säte (statutory seat/siège statutaire) eller huvudkontor (central administration/administration centrale) eller huvudsakliga verksamhet (principal place of business/principal établissement).1 2 Regeln är som synes alternativ och innebär att bolaget vid tillämpningen av förordningen skall anses ha hemvist på alla tre orterna i den mån de inte sammanfaller.
    Då det för förordningens tillämplighet i allmänhet är både tillräckligt och nödvändigt att svaranden har hemvist i en medlemsstat (se F art. 4), följer det av F art. 60.1 att förordningen — i fall där talan förs mot ett bolag som svarande — blir tillämplig så snart någon av de tre nämnda anknytningarna är lokaliserad till en sådan stat. En annan konsekvens är att bolaget, i fall där de tre anknytningarna är spridda mellan olika medlemsstater, blir skyldigt att svara vid domstol i vilken som helst av de tre staterna. Bestämmelsen kan på så vis sägas vara till fördel för käranden men till nackdel för svarandebolaget. Dess filosofi synes närmast vara att ett bolag har sig självt att skylla om det väljer att organisera sig på ett så komplicerat sätt att dess stadgeenliga säte, dess huvudkontor och dess huvudsakliga verksamhet är belägna i skilda länder.

1 0 Se Pålsson 1995 s. 67–70. 1 1 1980 års Romkonvention, i Sverige inkorporerad genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 1 2 Dessa tre kriterier är desamma som används i EG-fördragets regler om etableringsrätt, se art. 48 i det fördraget.

Den nya bestämmelsen skall dock inte tillämpas i tvister som rör sådana specifikt bolagsrättsliga spörsmål som med exklusiv behörighet skall prövas av domstolarna i den stat där bolaget har sitt säte (BK art. 16.2, F art. 22.2)). För dessa fall behålls konventionens regel att domstolen för att bestämma var bolagets säte är beläget skall tillämpa sin egen internationella privaträtt (F art. 22.2)). Förklaringen härtill är åtminstone delvis att det har ansetts angeläget att här aktuella typer av mål alltid prövas i det land vars lag är tillämplig på tvisten (forum legis). Utifrån den synpunkten kan man inte arbeta med en alternativ behörighetsregel av den typ som finns i F art. 60.1. I stället måste behörigheten bestämmas enligt det kriterium som används i forumlandets internationella privaträtt, eftersom det kriteriet är avgörande för frågan om tillämplig lag. Det bör dock noteras att även denna hemvistbestämning i vissa fall kan leda till att ett bolag anses ha sitt säte i mer än en stat, med den till synes paradoxala konsekvensen att exklusiv behörighet kan föreligga för domstolarna i flera medlemsstater.1 3

3.2 Forum solutionis för avtalsrättsliga tvister i allmänhet
Enligt den hittillsvarande bestämmelsen i BK art. 5.1, första ledet, kan talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas i en annan konventionsstat, om talan avser avtal, vid domstolen i den ort där den förpliktelse som talan avser har uppfyllts eller skall uppfyllas. Detta är konventionens mest komplicerade och kontroversiella bestämmelse och kan betecknas som dess enfant terrible. Tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen ger ständigt upphov till problem och tenderar att leda till utdragna processer, ofta med i förväg ovisst och i efterhand diskutabelt resultat.1 4 Reformbehovet kan därför sägas ha varit trängande. Den mest radikala och möjligen också bästa lösningen hade varit att helt slopa bestämmelsen. Den lösningen, som har förordats på flera håll i litteraturen, visade sig dock ej oväntat vara ”politiskt omöjlig” för vissa EU-stater. Bestämmelsen finns därför kvar men har ändrats i några viktiga hänseenden, förhoppningsvis med den verkan att antalet och svårigheten av de problem som ger sig till känna vid tillämpningen minskas.1 5 Enligt F art. 5.1), punkt a, är grundregeln densamma som hittills: behörig är domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. Emellertid ges härefter i punkt b en autonom bestämning av begreppet uppfyllelseort för vissa viktiga typer av avtal. Det rör sig för det första om avtal om försäljning av varor. Som ”uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser” skall i dessa fall gälla den ort i en medlemsstat dit varorna enligt avtalet har eller skulle ha levererats.

1 3 Jfr Pålsson 1995 s. 138. 1 4 För utveckling av denna kritik se t.ex. Pålsson i Festskrift til Ole Lando (København 1997) s. 259–282. 1 5 För en ingående diskussion om reformeringen av BK art. 5.1 se Jan Kropholler/Michael von Hinden i Gedächtnisschrift für Alexander Lüderitz (München 2000) s. 401–414.

För det andra omfattar punkt b avtal om utförande av tjänster. I dessa fall är den relevanta uppfyllelseorten den ort i en medlemsstat där tjänsterna enligt avtalet har eller skulle ha utförts. Innebörden härav är först och främst att en enda förpliktelse, och därmed åtminstone i princip en enda uppfyllelseort, blir relevant vid tillämpningen av F art. 5.1) på nämnda typer av avtal. Denna förpliktelse är den som är karakteristisk för avtalet, dvs. säljarens skyldighet att leverera varan respektive den tjänstepresterande partens skyldighet att utföra tjänsten. Var motparten — köparen av varan eller beställaren av tjänsten — skall fullgöra sin prestation, normalt i form av betalning av en summa pengar, är utan betydelse i sammanhanget. Det gäller, väl att märka, även om talan i målet faktiskt avser denna prestation. Antag t.ex. att en svensk säljare har sålt varor till en köpare i Tyskland och i enlighet med avtalet levererat varorna dit. Säljaren vill sedan stämma köparen med krav på betalning för varorna. Oavsett att köparens betalningsförpliktelse kanske skall fullgöras hos säljaren i Sverige, kommer det inte att finnas något forum solutionis här i landet. Säljaren blir hänvisad att väcka talan vid tysk domstol, som inte bara är svarandens forum domicilii utan också forum solutionis i den mening som avses i F art. 5.1), punkt b. Såtillvida skiljer sig förordningen klart och på ett praktiskt mycket viktigt sätt från konventionen.1 6 Vidare innebär den nya regeln att det är den avtalsenliga uppfyllelseorten för den relevanta förpliktelsen som är avgörande. Det kan få betydelse inte bara i fall där avtalet uttryckligen anger var förpliktelsen i fråga skall fullgöras utan också när en sådan klausul saknas i avtalet. Uppfyllelseorten får då fastställas genom tolkning av avtalet. I princip bör det därför inte längre bli nödvändigt att först avgöra vilken lag som är tillämplig på avtalet enligt forumlandets internationella privaträtt och sedan att undersöka vad denna lag föreskriver eller tolkningsvis kan anses innehålla i fråga om uppfyllelseorten.1 7 Det är dock inte otänkbart att legala regler i nationell rätt fortfarande kan behöva tillgripas för att utfylla avtalet på denna punkt.
    Vad som stadgas i punkt b gäller ”såvida inte annat avtalats”. Det är något oklart vad som avses med denna reservation, eftersom reglerna i punkt b ju hänvisar just till den avtalsenliga uppfyllelseorten.1 8 Man kan dock tänka sig att parterna avtalar att uppfyllelseorten, med avvi-

1 6 Enligt GD:s rättspraxis till den hittillsvarande BK art. 5.1 är den relevanta förpliktelsen den som ligger till grund för käromålet. Den ståndpunkten, som går tillbaka på fallet 14/76, de Bloos [1976] ECR 1497 (REG specialutgåva, vol. III s. 187), har vidhållits även när talan avser en betalningsförpliktelse, se tex. målet C288/92, Custom Made Commercial [1994] ECR I-2913 (REG specialutgåva, vol. XV s. I-261). 1 7 Detta har hittills varit den av GD påbjudna metoden att bestämma uppfyllelseorten, se målet 12/76, Tessili [1976] ECR 1473 (REG specialutgåva, vol. III s. 177). Ståndpunkten har nyligen bekräftats i målet C-440/97, Concorde, REG 1999 s. I6307. 1 8 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 168–169.

kelse från reglerna i punkt b, skall bestämmas på samma sätt som hittills har skett enligt konventionen, dvs. så att den relevanta förpliktelsen skall vara den som ligger till grund för käromålet och att härvid även betalningsförpliktelser skall beaktas. En sådan klausul skulle tydligen bli gällande enligt punkt b. I sammanhanget bör påpekas att också enligt hittills gällande rätt en överenskommelse om uppfyllelseorten i rättspraxis har ansetts styrande för tillämpningen av BK art. 5.1, förutsatt att den är giltig enligt den nationella lag som är tillämplig på avtalet.1 9 Liksom hittills måste det säkert antas att en överenskommelse om uppfyllelseorten som inte har materiell utan enbart processuell innebörd, dvs. som inte avser att peka ut den ort där uppfyllelsen faktiskt skall ske utan bara att — utan iakttagande av de för prorogationsavtal föreskrivna formkraven — fastställa ett behörigt forum, saknar verkan i och för tillämpningen av F art. 5.1).2 0 Sammanfattningsvis medför F art. 5.1), punkt b, inom sitt tillämpningsområde en ej obetydlig förenkling och förbättring vid jämförelse med rättsläget enligt konventionen. Förhoppningsvis och förmodligen kommer punkt b i praktiken att bli den viktigaste delen av art. 5.1).
    I F art. 5.1) finns det slutligen också en punkt c, där det stadgas att om punkt b inte gäller skall punkt a gälla. Den bestämmelsen kan tyckas vara överflödig såtillvida att det även den förutan står klart att man har att falla tillbaka på huvudregeln i punkt a när det gäller andra typer av avtal än de som avses i punkt b. Exempelvis blir punkt a tillämplig vid försäljning av annan lös egendom än varor,2 1 vid hyra eller leasing av lös egendom samt vid licensavtal. Uteslutet är kanske ej heller att olika typer av mellanmansavtal kan falla under punkt a. Det synes dock ligga närmare till hands att hänföra sådana avtal till kategorin tjänsteavtal, vilka hör hemma under punkt b.
    Emellertid kan, och möjligen skall, punkt c tolkas på så sätt att punkt a skall tillämpas även på sådana köp- och tjänsteavtal som avses i punkt b, såvida varan skall levereras eller tjänsten presteras i någon annan stat än en medlemsstat.2 2 Antag t.ex. att en svensk säljare har sålt varor till en köpare i Tyskland. Varorna har i enlighet med avtalet levererats till en köparen tillhörig filial i Danmark. Säljaren stämmer köparen vid svensk domstol med yrkande om betalning av köpeskillingen. F art. 5.1), punkt b, är inte tillämplig i ett sådant fall, eftersom Danmark i detta sammanhang inte räknas som en medlemsstat. På grund av bestämmelsen i punkt c får det dock kanske antas att punkt a är tillämplig. I så fall blir den svenska domstolen oftast behörig, eftersom köparens betalningsförpliktelse som huvudregel skall fullgöras

1 9 Se målet 56/79, Zelger I [1980] ECR 89. 2 0 Se målet C-106/95, MSG, REG 1997 s. I-911. 2 1 Jfr från svensk rättspraxis till art. 5.1 i Luganokonventionen NJA 1999 s. 673, som gällde försäljning av aktier. 2 2 Så enligt kommissionen, se motiveringen till art. 5 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 12 i det ovan not 2 citerade dokumentet.

där säljaren har sitt affärsställe.2 3 För denna slutsats måste det dock förutsättas att punkt a kommer att tolkas på samma sätt som den hittillsvarande bestämmelsen i BK art. 5.1, något som inte kan tas för givet.
    Då den nya punkt a är likalydande med BK art. 5.1, första ledet, ligger det i och för sig nära till hands att anta att den bör tolkas på samma sätt. I största korthet skulle det innebära följande: I avsaknad av överenskommelse mellan parterna bestäms uppfyllelseorten av den lag som enligt forumlandets internationella privaträtt (för EU-staternas del regelmässigt Romkonventionen) är tillämplig på den i målet relevanta förpliktelsen.2 4 Som relevant betraktas den förpliktelse som ligger till grund för käromålet.2 5 Om säljaren t.ex. yrkar betalning av köpeskillingen för det sålda, blir köparens betalningsförpliktelse avgörande. Om köparen däremot för talan om skadestånd för försenad eller felaktig leverans, blir säljarens leveransförpliktelse den som är relevant i och för tillämpningen av F art. 5.1). Och om käranden grundar sitt anspråk på att svaranden har brustit i fullgörandet av mer än en förpliktelse enligt avtalet, får domstolen i första hand söka avgöra vilken av de olika förpliktelserna som framstår som den huvudsakliga.2 6 Denna regel ger dock inte något utslag i fall där de åberopade förpliktelserna ter sig likvärdiga och där ingen av dem kan anses underordnad den andra. I sådana fall måste båda eller alla förpliktelserna betraktas som relevanta för bestämmandet av uppfyllelseorten, eventuellt med den konsekvensen att olika förpliktelser enligt ett och samma avtal kommer under bedömning i skilda länders domstolar.2 7 Man kan dock hoppas att ett så komplicerat och svårhanterligt system inte kommer att överleva revisionen av Brysselkonventionen. Det finns olika möjligheter för GD att i sin tolkningspraxis avlägsna sig från sina tidigare intagna positioner. Nära till hands ligger särskilt att analogivis sträcka ut den i F art. 5.1), punkt b, föreskrivna lösningsmodellen till andra typer av avtal. Det lär inte finnas bärande sakliga skäl för de stora skillnader som vid en ordagrann läsning av F art. 5.1) skall göras mellan avtal som går in under punkt b och andra avtal.2 8

3.3 Forum delicti för utomobligatoriska anspråk
Enligt BK art. 5.3 kan talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden väckas, mot en svarande med hemvist i en konventionsstat, vid

2 3 Se art. 57 i 1980 års Wienkonvention angående avtal om internationella köp av varor, i Sverige inkorporerad genom lagen (1987:822) om internationella köp. 2 4 Se Tessili-domen, ovan not 17. 2 5 Se de Bloos-målet, ovan not 16. 2 6 Se målet 266/85, Shenavai [1987] ECR 239 (REG specialutgåva, vol. IX s. 1). 2 7 Jfr målet C-420/97, Leathertex, REG 1999 s. I-6747, kommenterat av Pålsson i SvJT 2000 s. 713–715. 2 8 Jfr Jan Kropholler/Michael von Hinden (ovan not 15) s. 409; Erik Jayme/Christian Kohler i IPRax 1999 s. 401, 405.

domstolen i den ort där skadan inträffade.2 9 I förordningen har bestämmelsen utvidgats till att gälla även i fråga om en skada som kan inträffa, se F art. 5.3).
    Ändringen innebär att bestämmelsen kan bli tillämplig inte bara när en skada redan har inträffat utan också vid en talan som förs i preventivt syfte, för att förhindra en hotande skada. Man kan t.ex. tänka sig att käranden yrkar förbud för svaranden att publicera en skrift som innehåller defamerande uttalanden om käranden. Ett annat exempel som troligen ryms under den nya bestämmelsen är att käranden yrkar fastställelse att han på grund av ett honom tillhörigt patent åtnjuter skydd mot att svaranden tillverkar, marknadsför eller säljer en produkt som enligt kärandens uppfattning omfattas av patentet, jfr i svensk rätt 63 § 1 st. patentlagen (1967:837). Bestämmelsen undanröjer en oklarhet som hittills har funnits angående tolkningen av BK art. 5.3.3 0

3.4 Behörighet i mål mot flera svarande
Enligt BK art. 6.1 kan talan mot den som har hemvist i en konventionsstat väckas, om han är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist.3 1 Motsvarande bestämmelse återfinns i F art. 6.1) men har där preciserats på så sätt att det måste finnas ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. Detta tillägg utgör inte någon egentlig nyhet utan en kodifikation av den tolkning av BK art. 6.1 som har anlagts av GD.3 2

3.5 Fora för försäkringstvister
Det särskilda avsnittet om behörighet vid försäkringstvister (BK art. 7–12a, F art. 8–14) har undergått endast smärre ändringar. En sådan ändring rör BK art. 8, där det stadgas bl.a. att talan mot en försäkringsgivare kan väckas, förutom vid domstolarna i den stat där försäkringsgivaren har hemvist, vid domstolen i den (i en annan konventionsstat belägna) ort där försäkringstagaren har hemvist.3 3 I motsvarande nya bestämmelse, F art. 9.1, har denna möjlighet utvidgats på så sätt att även den försäkrade (om han är någon annan än försäkringstagaren) eller en förmånstagare kan väcka talan mot försäkringsgivaren vid sitt eget hemvistforum.

2 9 Om tolkningen och tillämpningen av denna bestämmelse se Pålsson 1995 s. 90–95.3 0 Det är mycket möjligt att BK art. 5.3 rätteligen bör tolkas på samma sätt som uttryckligen anges i F art. 5.3). Se Schlosser-rapporten (ovan not 9), punkt 134, och ur litteraturen t.ex. Jan Kropholler, Europäisches Zivilprozeßrecht (6. Aufl. Heidelberg 1998) s. 125. Jfr från svensk rättspraxis NJA 2000 s. 273. 3 1 Jfr Pålsson 1995 s. 107–109. 3 2 Se målet 189/87, Kalfelis [1988] ECR 5565 (REG specialutgåva, vol. IX s. 729). 3 3 Se Pålsson 1995 s. 117.

För det andra har reglerna om prorogation i försäkringstvister i viss utsträckning liberaliserats. Liksom tidigare är utgångspunkten att avvikelser från de i avsnittet stadgade objektiva behörighetsgrunderna som görs genom avtal gäller endast i vissa undantagsfall (BK art. 12, F art. 13). Bland dessa undantag märks fall där försäkringsavtalet omfattar en eller flera s.k. stora risker. En förteckning över de risker som här avses finns i F art. 14, som är identisk med den hittills gällande BK art. 12 a men som därutöver omfattar alla stora risker enligt definitionen i EG:s första skadeförsäkringsdirektiv.3 4 Utan att gå in på detaljer kan man konstatera att tillägget av den hänvisningen innebär en, i sak av allt att döma välmotiverad, utvidgning av utrymmet för prorogation i försäkringstvister.

3.6 Fora för konsumenttvister
Liksom konventionen (art. 13–15) innehåller förordningen (art. 15–17) ett avsnitt om domstols behörighet vid konsumenttvister.3 5 Dessa bestämmelser ger konsumenten ett särskilt skydd, främst på så sätt att konsumenten tillförsäkras rätten att processa ”på hemmaplan”, oavsett om han är kärande eller svarande i målet. För fall där konsumenten är kärande har detta hittills uttryckts så att konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten (antingen vid domstolarna i den konventionsstat där denne har hemvist eller) vid ”domstolarna i den konventionsstat” där han själv har hemvist, se BK art. 14.I. I förordningen har det uttrycket bytts ut mot formuleringen ”domstolen i den ort” där konsumenten har hemvist, se F art. 16.1. Härigenom blir bestämmelsen avgörande inte bara för den internationella behörigheten utan också för frågan om rätt forum i konsumentens hemvistland. För Sveriges del kommer det i hithörande fall inte längre att finnas något behov av eller utrymme för att tillämpa de bestämmelser om Stockholms tingsrätt som reservforum som finns i 5 § lagen (1992: 794) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Luganokonventionen och i 3 § lagen (1998: 358) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Brysselkonventionen.
    Tillämpningsområdet för reglerna om konsumenttvister har hittills varit tämligen snävt begränsat. Endast två typer av avtal går generellt och utan inskränkningar in under bestämmelserna, nämligen avbetalningsköp av varor och lån som skall återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit om lånet eller krediten var avsedd att

3 4 Rådets första direktiv (73/239/EEG) om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring, EGT 1973 L 228/3. Definitionen av begreppet stora risker finns i art. 5 punkt d i direktivet. För den aktuella lydelsen av art. 5 punkt d se art. 5 i direktiv 88/357/EEG, EGT 1988 L 172/1, och art. 2 i direktiv 90/618/EEG, EGT 1990 L 330/44. Jfr i svensk rätt 9 § lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal och där givna hänvisningar till 2 kap. 3 a § försäkringsrörelselagen (1982:713). 3 5 Om konventionens regler se Pålsson 1995 s. 122–125.

finansiera köp av varor (BK art. 13.I nr 1 och 2). För dessa båda ”privilegierade” avtalstyper innebär förordningen inte någon ändring, se F art. 15.1 a) och b).
    Enligt hittills gällande rätt omfattas andra avtal mellan näringsidkare och konsument som avser tillhandahållande av varor eller tjänster bara under särskilda förutsättningar av reglerna i fråga. Förutsättningarna är dels att avtalet har föregåtts av ett särskilt anbud riktat till konsumenten i den konventionsstat där han har hemvist eller av annonsering där, dels att konsumenten har vidtagit de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna i den staten (BK art. 13.I nr 3).
    Förordningen innebär en rätt avsevärd utvidgning av reglernas tilllämpningsområde, främst genom att dessa särskilda förutsättningar har tagits bort. I stället skall det vara tillräckligt att konsumenten har ingått avtalet ”med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet”, se F art. 15.1 c).
    Denna — föga elegant avfattade — bestämmelse kan ge upphov till en hel del tolkningsfrågor som jag här inte i detalj kan ge mig in på.3 6 Klart är att den kan få betydelse inte minst för konsumentavtal som träffas över Internet. Enligt kommissionen är bestämmelsen dock tilllämplig bara på konsumentavtal som ingåtts via en interaktiv webbplats på Internet som är tillgänglig i konsumentens hemviststat, inte i fall där konsumenten i sin hemviststat via en passiv webbplats enbart har fått kännedom om en tjänst eller en vara.3 7 Det uttalandet ser närmast ut som ett försök till ”lagstiftning genom motiv”. I alla händelser kan man svårligen ur förordningens text utläsa något stöd för den av kommissionen gjorda distinktionen. Det återstår att se om domstolarna kommer att följa kommissionens uppfattning.
    Intressant är att kravet att konsumenten skall ha vidtagit de för avtalets ingående nödvändiga åtgärderna i sin egen hemviststat har slopats. Konsumenten skyddas således även om han efter näringsidkarens aktivitet i den staten har begett sig utomlands och där ingått avtalet. En viktig aspekt av den nya bestämmelsen är att man undgår det problem som kan uppkomma vid Internethandel och som består i att avgöra var konsumenten har vidtagit åtgärderna i fråga.
    Vidare slopas den begränsning som ligger i att avtalet skall avse tillhandahållande av varor eller tjänster. I princip kommer alla slags konsumentavtal därmed att gå in under bestämmelserna, även t.ex. en konsuments köp av värdepapper. Enligt arbetsgruppens uppfattning, vilken återspeglas i kommissionens motivering till den då föreslagna förordningen, omfattas också time sharing-avtal beträffande

3 6 Ett bidrag till tolkningen ges av Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 169–170. 3 7 Se motiveringen till art. 15 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 14–15 i det ovan not 2 citerade dokumentet.

fast egendom (”avtal om tidsdelat boende”) av reglerna om konsumenttvister.3 8 Till skillnad från vad som tidigare ofta har antagits, skulle sådana avtal alltså inte höra under regeln i F art. 22.1) (BK art. 16.1) om exklusiv behörighet i mål om sakrätt eller nyttjanderätt till fast egendom för domstolarna i den stat där egendomen är belägen.
    Transportavtal har hittills varit uteslutna från reglernas tillämpningsområde (BK art. 13.III). Den regeln står kvar i förordningen, men ett undantag görs för avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett pris där allt är inkluderat (paketresor), se F art. 15.3. Tvister rörande sådana avtal skall således räknas som konsumenttvister i förordningens mening. Ändringen innebär att behörighetsreglerna på denna punkt harmoniseras med lagvalsreglerna i art. 5.4 och 5.5 i Romkonventionen.
    Slutligen kan nämnas att Europaparlamentet vid sin behandling av kommissionens förslag till förordning förde fram en del synpunkter på och förslag till ändringar av reglerna om konsumenttvister, bl.a. angående lösning av sådana tvister utanför domstol. Kommissionen fann sig visserligen inte kunna godta dessa förslag men uttalade att den noterat de synpunkter som anförts under debatten i parlamentet samt att den avsåg att se över systemet så snart förordningen trätt i kraft och att därvid ta hänsyn till utvecklingen av alternativa former för tvistlösning.3 9

3.7 Fora för tvister om anställningsavtal
En nyhet är att tvister om anställningsavtal i förordningen regleras i ett självständigt avsnitt (art. 18–21), som är sidoordnat med och i princip uppbyggt på samma sätt som avsnitten om försäkrings- och konsumenttvister. Liksom dessa regler präglas det nya avsnittet av en strävan att skydda den presumtivt svagare parten i avtalsförhållandet, här arbetstagaren. Den tanken har redan tidigare kommit till uttryck i konventionen, se BK art. 5.1, andra ledet, och art. 17.VI (vilken i Luganokonventionen närmast motsvaras av art. 17.5),4 0 men genomförs nu på ett mera systematiskt sätt.
    Bestämmelserna i det nya avsnittet är i princip exklusivt tillämpliga på tvister om anställningsavtal, dock med förbehåll för vad som stadgas i F art. 4 och art. 5.5) (F art. 18.1). Vidare föreskrivs beträffande anställningsavtal som en arbetstagare ingår med en arbetsgivare som inte har hemvist i en medlemsstat men som har en filial, agentur eller annan etablering i en sådan stat att arbetsgivaren i fråga om tvister som hänför sig till verksamheten vid filialen, agenturen eller etableringen skall anses ha hemvist i den staten (F art. 18.2). Båda dessa be-

3 8 Se hänvisningen i föregående not. 3 9 Se s. 5 och s. 10 (skäl 14a) i kommissionens ändrade förslag, ovan not 3. 4 0 Om dessa bestämmelser se Pålsson 1995 s. 83–85 och 151.

stämmelser motsvarar vad som föreskrivs i avsnitten om försäkringsoch konsumenttvister.4 1 F art. 19 handlar om den situationen — vilken i praktiken är den ojämförligt vanligaste — att talan väcks mot en arbetsgivare som har hemvist i en medlemsstat (varmed enligt det nyss sagda jämställs vissa fall där arbetsgivaren, utan att ha sådant hemvist, har en filial e.d. i en medlemsstat). Talan kan då väckas antingen vid domstol i arbetsgivarens hemviststat eller, i en annan medlemsstat, vid domstolen i den ort där arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete eller — om arbetstagaren inte vanligtvis utför eller utförde sitt arbete i ett och samma land — vid domstolen i den ort där det affärsställe vid vilket arbetstagaren anställts är eller var beläget. Arbetstagaren har således som kärande en viss valrätt. I sak skiljer sig bestämmelsen för detta fall inte från vad som hittills har gällt enligt BK art. 2 och art. 5.1, andra ledet.4 2 Däremot har arbetsgivaren som kärande inte någon valrätt. Han kan väcka talan endast vid domstolarna i den medlemsstat där arbetstagaren har hemvist (F art. 20.1). Det innebär en viss begränsning vid jämförelse med hittills gällande rätt i det att forum på den ort där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete — vilket enligt BK art. 5.1, andra ledet, står till buds oavsett partsställningen i målet — inte längre kan åberopas när arbetsgivaren är kärande.4 3 Arbetsgivaren är dock oförhindrad att väcka genkäromål vid den domstol där huvudkäromålet enligt bestämmelserna i det här aktuella avsnittet är anhängigt (F art. 20.2).4 4 Om arbetstagaren t.ex. har väckt talan vid domstol på den ort där arbetet utförs, kan arbetsgivaren genstämma vid samma forum enligt art. 6.3).
    Ett prorogationsavtal som avviker från bestämmelserna i avsnittet om anställningsavtal gäller endast om avtalet har ingåtts efter tvistens uppkomst eller om det ger arbetstagaren rätt att väcka talan vid andra domstolar än dem som anges i avsnittet (F art. 21, jfr art. 23.5). Denna bestämmelse är i sak överensstämmande med BK art. 17.VI men skiljer sig något från motsvarande bestämmelse, art. 17.5, i Luganokonventionen. Givetvis krävs det också att avtalet uppfyller de formkrav m.m. som i allmänhet föreskrivs vid prorogation, se F art. 23.
    De hittills behandlade reglerna är tydligt parallella med bestämmelserna om behörighet i försäkrings- och konsumenttvister. En skillnad föreligger däremot när det gäller verkan av domar som har meddelats i strid med bestämmelserna i fråga. Såvitt avser försäkrings-

4 1 Se beträffande försäkringstvister F art. 8 och 9.2 samt beträffande konsumenttvister F art. 15.1 och 2. Jfr Pålsson 1995 s. 114–115. 4 2 Däremot finns det en mindre skillnad mellan art. 5.1, andra ledet, i Luganokonventionen och motsvarande del av den nya bestämmelsen. 4 3 En annan sak är naturligtvis att denna ort oftast sammanfaller med arbetstagarens hemvist. 4 4 Motsvarande regel finns för försäkrings- och konsumenttvister, se F art. 12.2 och 16.3.

och konsumenttvister skall sådana domar liksom hittills förvägras erkännande och verkställighet i övriga konventionsstater (BK art. 28.I, F art. 35.1). Något motsvarande föreskrivs inte i fråga om domar i mål om anställningsavtal. Härav följer att sådana domar skall erkännas och verkställas enligt förordningens allmänna regler, även om de har meddelats av en enligt förordningen obehörig domstol. Anledningen härtill synes vara att en överprövning av domstolens behörighet i mål om anställningsavtal typiskt sett skulle riskera att missgynna arbetstagaren, eftersom det nästan alltid är den parten som har varit kärande och som söker verkställighet.4 5 Medan man kan förstå den motiveringen, kan man undra om det inte förhåller sig på motsvarande sätt i försäkrings- och konsumenttvister.
    Av intresse i sammanhanget är slutligen vissa specialbestämmelser i det s.k. utstationeringsdirektivet.4 6 Det direktivet skall tillämpas på företag som är etablerade i en medlemsstat och som i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna utstationerar arbetskraft i en annan medlemsstat, exempelvis vid byggnads- och anläggningsarbeten som ett företag i en EU-stat utför i en annan EU-stat, i den mån arbetena är förenade med utstationering av arbetskraft i den andra staten. Enligt art. 3 i direktivet skall medlemsstaterna se till att sådana företag på en rad uppräknade områden garanterar arbetstagare som är utstationerade inom deras territorium de arbets- och anställningsvillkor som gäller i den stat där arbetet utförs (dvs. i utstationeringslandet).4 7 Denna föreskrift kompletteras av en domsrättsregel i art. 6 i direktivet, vilken innebär att talan angående rätt till de arbets- och anställningsvillkor som garanteras i art. 3 kan väckas i den medlemsstat där arbetstagaren är eller har varit utstationerad.4 8 Forum och lag kommer då att sammanfalla. Bestämmelsen inskränker dock inte möjligheten att i enlighet med internationella konventioner om rättslig behörighet väcka talan i en annan stat. Sådana möjligheter finns i flera fall enligt Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen.4 9 Exempelvis kan arbetstagaren, om han så föredrar, väcka talan vid domstol i arbetsgivarens hemvistland i enlighet med F art. 19.1, även om han är eller har varit utstationerad i en annan EU-stat.

4 5 Se motiveringen till art. 42 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 22 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 4 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, EGT 1997 L 18/1. Direktivet har i Sverige implementerats genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. 4 7 Jfr Pålsson, Romkonventionen (1998) s. 88–89. 4 8 Såvitt avser Sverige, får talan föras vid tingsrätten i den ort där arbetstagaren är eller har varit utstationerad, se 10 § 2 st. lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare. Jfr prop. 1998/99:90 s. 33–35, 42–43 och 68–69. 4 9 Hänvisningen i direktivet till ”internationella konventioner” inbegriper Bryssel I-förordningen. Se F art. 68.2.

3.8 Exklusiva specialfora
Enligt hittills gällande rätt är huvudregeln att domstolarna i den konventionsstat där fast egendom är belägen, oberoende av parternas hemvist, har exklusiv behörighet i mål om sakrätt i eller nyttjanderätt till sådan egendom (BK art. 16.1 a).5 0 Såvitt avser vissa kortvariga nyttjanderättsupplåtelser, kan talan dock alternativt väckas vid domstol i svarandens hemviststat (BK art. 16.1 b). De närmare förutsättningarna för tillämpligheten av det undantaget skiljer sig på ett par punkter mellan Bryssel- och Luganokonventionen.
    I förordningen bibehålls såväl huvudregeln som undantaget för vissa nyttjanderättsupplåtelser (F art. 22.1)). Undantaget är utformat som en kompromiss mellan de båda konventionernas ståndpunkter. Liksom enligt konventionerna gäller undantaget om talan avser nyttjanderätt till fast egendom för tillfälligt privat bruk under en tid av högst sex på varandra följande månader. I så fall skall också domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist vara behöriga under förutsättning dels att nyttjanderättshavaren är en fysisk person, dels att såväl ägaren som nyttjanderättshavaren har hemvist i samma medlemsstat. Antag t.ex. att en fysisk eller juridisk person som har hemvist i Sverige äger fast egendom i Spanien, vilken hyrs ut för en kortare tid som semesterbostad till fysiska personer som likaledes har hemvist i Sverige. På en sådan uthyrning blir undantaget tillämpligt, med den verkan att tvister om hyresavtalet oavsett partsställningen kan prövas av svensk domstol (som alternativ till prövning vid spansk domstol). Men om hyresgästen skulle ha hemvist t.ex. i Finland, blir varken finsk eller svensk domstol behörig. Man får då falla tillbaka på huvudregeln, enligt vilken spansk domstol är ensam behörig.

3.9 Prorogationsavtal
Avtal om prorogation till en domstol eller till domstolarna i en konventionsstat är enligt hittills gällande rätt giltiga om vissa förutsättningar är uppfyllda och medför i så fall att endast den utpekade domstolen eller domstolarna i den utpekade staten blir behöriga (BK art. 17.I).5 1 Sin ordalydelse till trots torde bestämmelsen inte ha varit ämnad att utgöra hinder för att andra typer av prorogationsavtal — t.ex. ett avtal som avser enbart att tillskapa (konkurrerande) behörighet för en viss domstol utan att upphäva den behörighet för andra domstolar som följer av konventionen, dvs. att ha prorogativ men inte derogativ effekt — ges verkan enligt sitt innehåll. Denna uppfattning har ett visst stöd i GD:s rättspraxis.5 2 Oavsett detta finns det en presumtion för att behörigheten för den utpekade domstolen eller det utpekade landets domstolar är avsedd att vara exklusiv.

5 0 Se Pålsson 1995 s. 126–137. 5 1 Se Pålsson 1995 s. 143–165. 5 2 Se målet 23/78, Meeth [1978] ECR 2133.

Förordningen innebär en kodifikation av denna tolkning av bestämmelsen. Sålunda har ordet ”endast” strukits,5 3 varjämte det har tillagts att behörigheten skall vara exklusiv om parterna inte har träffat avtal om annat (F art. 23.1).
    När det gäller de krav som ställs på ett prorogationsavtals form, innehåller F art. 23.1 liksom tidigare BK art. 17.I flera alternativ. Det första och i praktiken viktigaste är att avtalet har ingåtts skriftligt eller muntligt med skriftlig bekräftelse. Till den bestämmelsen fogas i F art. 23.2 den preciseringen att ett elektroniskt meddelande som möjliggör en varaktig dokumentation av avtalet skall anses vara likvärdigt med skriftligt. Härigenom skall det tydligen göras klart att även prorogationsavtal som kan läsas på en dataskärm uppfyller förordningens formkrav. Bestämmelsen kan betecknas som överflödig, såvida det inte skulle anses att kravet på skriftligt avtal i detta sammanhang skall tolkas så att det förutsätter ett på papper i fysisk mening ingånget avtal.5 4 I BK art. 17.V (liksom i art. 17.4 i Luganokonventionen) ingår en bestämmelse för fall där ett avtal om domstols behörighet har träffats till förmån för endast en av parterna. Den parten får då behålla sin rätt att väcka talan vid varje annan domstol som är behörig enligt konventionen. I F art. 23 har denna bestämmelse strukits utan att ersättas av någon annan regel. Tanken synes ha varit att bestämmelsen i fråga är obehövlig, då detsamma följer av allmänna tolkningsprinciper. Härom kan det nog råda delade meningar. I vart fall har bestämmelsen under den tid den varit gällande flera gånger gett upphov till tolkningsproblem.5 5

3.10 Tyst prorogation
Enligt BK art. 18 blir en domstol som i och för sig saknar behörighet att pröva tvisten likväl behörig, om svaranden går i svaromål inför domstolen.5 6 Svaranden anses genom denna sin åtgärd konkludent ha godtagit domstolens behörighet. Regeln gäller dock inte “om svaranden gick i svaromål endast för att bestrida domstolens behörighet”. Med avvikelse från bestämmelsens ordalydelse i den svenska liksom i flertalet övriga språkversioner har GD i sin rättspraxis slagit fast att det för att undvika att domstolen blir behörig på denna väg är tillräckligt att svaranden bestrider domstolens behörighet, även om han samtidigt och subsidiärt — för den händelse kompetensinvändningen inte vinner bifall — inlåter sig på själva saken.5 7

5 3 Dessvärre dock inte i den svenska texten till förordningen, något som måste bero på ett förbiseende. 5 4 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 173–174. 5 5 Jfr från GD:s praxis målet 22/85, Anterist [1986] ECR 1951. 5 6 Se Pålsson 1995 s. 165–168. 5 7 Så första gången i målet 150/80, Elefanten Schuh [1981] ECR 1671.

I förordningen finns motsvarande bestämmelse i art. 24. Den innebär att den av GD antagna tolkningen kodifieras. Det sker helt enkelt genom att ordet “endast” tas bort.

3.11 Litispendens och konnexitet
Brysselkonventionen innehåller ett särskilt avsnitt med bestämmelser om litispendens och mål som har samband med varandra (art. 21–23).5 8 Dessa regler bygger på principen om företräde för den rättegång som har inletts först. En senare väckt talan i en annan konventionsstat skall eller får avvisas eller förklaras vilande, beroende på vilken av bestämmelserna i avsnittet som är aktuell för tillämpning. Så långt skiljer sig motsvarande avsnitt i förordningen (art. 27–30) inte från konventionen.
    En svaghet med konventionens system är att de nationella reglerna varierar när det gäller att avgöra vid vilken tidpunkt talan skall anses väckt.5 9 Så t.ex. är den relevanta tidpunkten enligt svensk och annan nordisk rätt normalt den dag då ansökan om stämning kommer in till rätten. Enligt lag eller rättspraxis i flera andra konventionsstater, bl.a. Storbritannien och Tyskland, anses talan däremot inte väckt förrän vid den senare tidpunkt då handlingen i fråga delges svaranden. Ett tredje system innebär att den inledande processkriften skall delges svaranden innan den ges in till rätten. Inom det systemet finns det två varianter: målet anses ha blivit anhängigt antingen redan i och med delgivningen (så som huvudregel i Nederländerna) eller först när handlingen ges in till domstolen, eventuellt dock med retroaktiv verkan från delgivningen (så som huvudregel bl.a. i Frankrike och Luxemburg).
    Dessa skillnader gör konventionen inte något försök att överbrygga. Ej heller har GD i det här sammanhanget funnit det möjligt att lansera någon konventionsautonom tolkning. I stället har GD uttalat att spörsmålet vid vilken tidpunkt ett mål har blivit definitivt anhängigt måste bedömas enligt var och en av de inblandade staternas nationella lagstiftning.6 0 Denna ståndpunkt är ägnad att leda till ett visst gynnande, som på objektiva grunder inte ter sig försvarligt, av kärande som väcker talan i en stat där målet anses bli anhängigt redan när stämningsansökan ges in till rätten utan något krav på föregående delgivning med svaranden eller redan när delgivning sker utan att handlingen dessförinnan skall ha getts in till rätten.
    Detta problem har man sökt komma till rätta med i förordningen. Genom F art. 30 införs en delvis autonom bestämning av tidpunkten för talans väckande i den mening som avses i avsnittet. I bestämmelsen skiljes mellan två situationer:

5 8 Se Pålsson 1995 s. 173–182. 5 9 Se Pålsson i Festskrift till Stig Strömholm II (1997) s. 709, 718–722. Ett omfattande otryckt material rörande rättsläget på denna punkt i de olika konventionsstaterna ingår i underlaget för arbetsgruppens förslag (ovan not 1). 6 0 Mål 129/83, Zelger II [1984] ECR 2397 (REG specialutgåva, vol. VII s. 601).

(1) I de stater där stämningsansökan eller motsvarande handling skall ges in till domstolen innan den delges svaranden anses talan ha väckts vid tidpunkten för ingivandet, förutsatt att käranden sedan inte har underlåtit att vidta de mått och steg som han var skyldig att vidta för att få delgivningen verkställd. Denna förutsättning kan normalt förväntas vara uppfylld, i vart fall i länder som Sverige där delgivningen ombesörjs av domstolen. Man kan dock tänka sig fall där käranden har varit försumlig, t.ex. genom att inte lämna domstolen korrekta och aktuella uppgifter om svarandens adress eller andra uppgifter som behövs för att delgivningen skall kunna verkställas. Det framgår inte av förordningstexten vilken tidpunkt som blir relevant i sådana fall.

(2) I de stater där den inledande processkriften skall delges svaranden innan den ges in till domstolen skall talan anses ha väckts när handlingen tas emot av den myndighet som är ansvarig för delgivning (således inte vid den senare tidpunkt då själva delgivningen äger rum). Förutsättningen är att käranden sedan inte har underlåtit att vidta de mått och steg som han var skyldig att vidta för att få handlingen ingiven till domstolen. Då käranden normalt har allt intresse av att så sker, kan man nog räkna med att denna förutsättning regelmässigt kommer att vara uppfylld. Om så undantagsvis inte skulle vara fallet, torde talan inte kunna anses väckt förrän handlingen faktiskt ges in till domstolen.

Det nya systemet bygger som synes på principen att talan anses väckt antingen när den inledande processkriften ges in till domstolen eller när den tas emot av behörig myndighet för delgivning, beroende på vilken av dessa åtgärder som enligt den berörda statens nationella rätt skall vidtas först. Undantag härifrån gäller endast om käranden sedermera har varit försumlig på det sätt som har angetts. Bestämmelserna innebär en ändring av rättsläget främst för stater enligt vars nationella rätt talan anses väckt och litispendens ha uppkommit först när den inledande processkriften såväl har getts in till domstolen som delgetts svaranden (oavsett i vilken ordningsföljd de båda åtgärderna skall vidtas). Typiskt sett kommer inträdet av litispendens vid tillämpning av förordningen att tidigareläggas i dessa stater. Härigenom synes bestämmelserna vara ägnade att skapa en bättre balans mellan parternas intressen än vad som hittills har varit fallet.
    BK art. 22 handlar om konnexitet: om käromål som har samband med varandra — men som inte uppfyller kraven för litispendens — är väckta vid domstolar i olika konventionsstater och målen prövas i första instans, får varje domstol utom den vid vilken talan först väckts låta handläggningen av målet vila. I motsvarande nya bestämmelse, F art. 28.1, har kravet att båda målen prövas i första instans strukits. Det kravet saknar i själva verket rationell motivering och beror av allt att döma på ett redaktionsfel vid avfattningen av konventionstexten. Ändringen är därför uppenbart välgrundad.
    Däremot har kravet att de berörda målen prövas i första instans införts i F art. 28.2, som motsvarar BK art. 22.II och där det ges möjlighet till avvisning av den senare väckta talan. Här har kravet också sitt

berättigande. Ty om den först väckta talan redan är föremål för prövning i andra eller högre instans, skulle avvisning av en talan som väcks senare i en annan stat och som har det erforderliga sambandet med den förra medföra att käranden i mål nr 2 gick förlustig rätten att få sin talan prövad i första instans. Slutligen krävs det enligt BK art. 22.II för avvisning av den senare väckta talan bl.a. att förening av de berörda målen är tillåten enligt lagen i den stat där denna talan är anhängig. Enligt F art. 28.2 är det däremot avgörande att lagen i den stat där talan först har väckts tillåter förening av målen. Också denna ändring får betecknas som välmotiverad.

3.12 Interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder
Den bestämmelse om interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som finns i BK art. 24 lider i flera hänseenden av en besvärande oklarhet. Olika förslag till reform av bestämmelsen lades fram och diskuterades i arbetsgruppen. Under den tid arbetet i gruppen pågick kom frågan emellertid i ett nytt läge till följd av ett par domar från GD angående tolkningen av BK art. 24.6 1 Dessa avgöranden ansågs tydligen vara tillräckliga för att tillgodose det reformbehov som förelåg. Något ändringsförslag lades därför inte fram, och den bestämmelse i ämnet som har tagits in i F art. 31 är i sak identisk med BK art. 24.
    Angående säkerhetsåtgärder m.m. på det stadium då en part söker verkställighet av en dom se F art. 47 och nedan avsnitt 4.2.

4. Erkännande och verkställighet av domar
4.1 Grunder för vägran att erkänna eller verkställa
I BK art. 27 och 28 finns bestämmelser som innebär att en dom som har meddelats i en konventionsstat och som faller inom konventionens tillämpningsområde i några få fall likväl inte får erkännas (eller verkställas, jfr BK art. 34) i övriga konventionsstater. Motsvarande bestämmelser finns nu i F art. 34 och 35 (jfr angående verkställighet art. 45). Medan det i sak inte finns några skillnader mellan BK art. 28 och F art. 35, innefattar F art. 34 några sakliga ändringar vid jämförelse med BK art. 27.
    F art. 34.1) handlar, liksom BK art. 27.1, om ordre public som grund för att vägra erkännande. På denna punkt har bara den ändringen gjorts att det för att åberopa ordre public-förbehållet krävs att erkännandet uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den stat där domen görs gällande. Det är tvivelaktigt om den nya formuleringen innebär någon reell ändring av rättsläget. I alla hän-

6 1 Se målen C-391/95, van Uden, REG 1998 s. I-7091, och C-99/96, Mietz, REG 1999 s. I-2277. Angående rättsläget efter dessa avgöranden se Pålsson i J. Basedow et al. (eds.), Private Law in the International Arena — Liber Amicorum Kurt Siehr (The Hague 2000) s. 621–638.

delser har tillämpningen av ordre public-förbehållet även tidigare varit starkt restriktiv.6 2 Den vägransgrund som har spelat störst roll i praxis finns i BK art. 27.2, som avser tredskodomar och andra domar som har meddelats mot en utebliven svarande. Sådana domar har hittills inte kunnat erkännas, om svaranden inte på rätt sätt har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid för att kunna förbereda sitt svaromål.6 3 Kravet att delgivningen skett ”på rätt sätt” innebär att den skall ha ägt rum i enlighet med lagstiftningen i ursprungslandet, inklusive där gällande konventioner. Det kravet har i GD:s praxis upprätthållits med stort — man frestas nästan säga pedantiskt — nit, exempelvis även när det stått klart att svaranden på annat sätt än det föreskrivna fått kännedom om den mot honom väckta talan i tillräcklig tid för att kunna förbereda sitt svaromål.6 4 I förordningen, där motsvarande bestämmelse finns i art. 34.2), har dessa krav mjukats upp. För det första fordras det inte längre att delgivningen har skett ”på rätt sätt” utan bara att den har skett ”på ett lämpligt sätt” för att svaranden skall kunna förbereda sitt svaromål. Den formuleringen ger domstolarna i det land där domen åberopas ett visst spelrum för bedömningar, något som i det här sammanhanget måste sägas vara en förbättring. Ty det är en anomali att dessa domstolar skall behöva pröva om domstolen i ursprungslandet har korrekt tillämpat sin egen lagstiftning rörande delgivning. Och från synpunkten av det ändamål som bestämmelsen fullföljer måste det väsentliga vara att delgivningen har varit effektiv, dvs. att den har nått eller åtminstone varit ägnad att nå svaranden, inte att den i alla enskildheter har gått till just på det sätt som föreskrivs i det ena eller andra landets lagstiftning.
    För det andra skall bestämmelsen i fråga inte utgöra hinder för erkännande om ”svaranden haft möjlighet att överklaga domen men underlåtit detta”.6 5 Ett vägande skäl för den ståndpunkten är att det principiellt bör ankomma på domstolarna i ursprungsstaten att pröva om det har förekommit sådana brister i det förfarande som har lett till en tredskodom att domen bör upphävas eller ändras. Bestämmelsen innebär emellertid en långtgående, kanske alltför långtgående, begränsning av utrymmet för att tillämpa den här aktuella vägransgrunden. Åtminstone av ordalydelsen att döma skall det inte ens krävas att den uteblivne svaranden har fått kännedom om, och därigenom satts i stånd att tillvarata, sin rätt att överklaga.6 6

6 2 Se Pålsson 1995 s. 208–209 jämte hänvisningar samt från nyare rättspraxis målen C-7/98, Krombach, REG 2000 s. I-1935, och C-38/98, Renault, REG 2000 s. I-2973. 6 3 Se Pålsson 1995 s. 200–202. 6 4 Se målet C-305/88, Lancray [1990] ECR I-2725. 6 5 Jfr motiveringen till art. 41 i kommissionens ursprungliga förslag, s. 21 i det ovan not 2 citerade dokumentet. 6 6 Jfr Peter Arnt Nielsen (ovan not 7) s. 172–173.

Enligt BK art. 27.4 skall erkännande i vissa fall vägras om domen är grundad på en annan lag än den som skulle ha kommit till användning enligt den internationella privaträtten i det land där domen görs gällande.6 7 Den bestämmelsen, vilken närmast kan karakteriseras som obsolet redan vid konventionens tillkomst, har helt strukits i förordningen.
    Slutligen skall erkännande enligt BK art. 27.3 och 5 vägras i vissa fall av domskonflikter.6 8 Regleringen omfattar fall där den dom som presenteras för erkännande är oförenlig med en dom som har meddelats antingen i den stat där domen görs gällande eller i en ickekonventionsstat. Däremot finns det inte någon bestämmelse i konventionen för det fall att båda de konkurrerande domarna härrör från andra konventionsstater än den där domen görs gällande. Denna lucka har fyllts ut i förordningen genom en bestämmelse, F art. 34.4), som innebär att sådana fall likställs med fall där den ena av de konkurrerande domarna härrör från en utomstående stat. I båda fallen skall företräde i princip ges åt den dom som har meddelats först.

4.2 Behöriga myndigheter och förfarande vid begäran om exekvatur
En ansökan om exekvatur skall enligt Brysselkonventionen alltid göras vid domstol. Vilken eller vilka domstolar som är behöriga att pröva en sådan ansökan anges för varje konventionsstat i BK art. 32. Enligt förordningen kan även andra myndigheter än domstolar utpekas som behöriga, se F art. 39.1. Förteckningen över behöriga myndigheter ingår inte i förordningstexten utan i en bilaga, vilken enkelt kan ändras genom att en medlemsstat meddelar ändringen till kommissionen som skall besluta i enlighet med meddelandet (F art. 74.1). För Sveriges del är det fortfarande Svea hovrätt som är ensam behörig.
    Vad angår förfarandet vid exekvaturprövningen, innehåller förordningen vissa nyheter som syftar till att förenkla och påskynda förfarandet. Sålunda skall den begränsade prövning av domen som hittills har skett i första instans ytterligare beskäras. Frågan huruvida det finns någon grund för att vägra erkännande eller verkställighet enligt F art. 34 och 35 skall inte längre få prövas i första instans, se F art. 41, utan först om saken efter överklagande kommer under bedömning i andra eller högre instans, jfr F art. 45. Det enda som får krävas i första instans är att sökanden ger in en kopia av domen jämte äkthetsbevis samt vid begäran om verkställighetsförklaring ett intyg, avfattat enligt ett fastställt formulär och utfärdat av behörig myndighet i ursprungsstaten, om att domen är verkställbar i den staten och, såvitt avser tredskodomar, med uppgift om datum för delgivning av stämningsansökan (F art. 53, jfr art. 54 och art. 55.1). Om den behöriga myndigheten i exekvaturlandet begär det, skall också en bestyrkt översättning av handlingarna ges in (F art. 55.2). Sedan nämnda formaliteter full-

6 7 Se Pålsson 1995 s. 206–207. 6 8 Se Pålsson 1995 s. 203–206.

gjorts, skall exekvatur omedelbart beviljas (F art. 41). Även om det inte uttryckligen sägs i förordningens text, torde det dock redan i första instans få prövas huruvida den dom som åberopas faller inom förordningens tillämpningsområde. Liksom hittills (BK art. 34.I) skall förfarandet i första instans vara ensidigt, dvs. försiggå utan att motparten ges tillfälle att yttra sig över ansökan (F art. 41).
    I övrigt kan noteras att bestämmelserna om överklagande av det beslut som meddelas i första instans har förenklats. Medan skillnad hittills har gjorts mellan fall där ett beslut om bifall till en ansökan om exekvatur överklagas av sökandens motpart (BK art. 37.1) och fall där ett avslagsbeslut överklagas av sökanden (BK art. 40), innehåller förordningen enhetliga regler för de båda fallen, se F art. 43. Motsvarande förenkling har genomförts när det gäller överklagande av beslut som meddelas i andra instans, se F art. 44 jämte bilaga IV som ersätter BK art. 37.2 och art. 41. Förteckningarna över de domstolar som är behöriga att pröva ett överklagande — för Sveriges del liksom hittills Svea hovrätt i andra och Högsta domstolen i sista instans — har förts över till bilagor till förordningen. Dessa bilagor kan ändras enligt det enkla förfarande som föreskrivs i F art. 74.1.
    Enligt BK art. 38 kan en domstol i andra instans under vissa förutsättningar förklara ett mål om exekvatur vilande eller ställa krav på säkerhet som villkor för bifall till ansökan. Den möjligheten finns dock bara i fall där gäldenären söker ändring av ett beslut om bifall till borgenärens ansökan. I linje med det förenhetligande av proceduren vid överklagande till andra instans som har skett genom förordningen har nämnda regler sträckts ut till att gälla oavsett vilken av parterna som söker ändring, se F art. 46.1. Vidare skiljer sig denna bestämmelse från sin föregångare på så sätt att beslut om vilandeförklaring eller om krav på säkerhet kan meddelas inte bara i andra utan också i högsta instans.6 9 En formellt sett ny bestämmelse är F art. 47.1. Den rör fall där en dom ”skall erkännas i enlighet med denna förordning” och innebär att den som söker verkställighet av domen är oförhindrad att begära interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, enligt lagstiftningen i den medlemsstat där domen görs gällande, utan att det skall krävas något beslut om exekvatur. Denna bestämmelse kan ha ett praktiskt behov att fylla under den tid som förflyter från det att den utländska domen meddelades intill dess att exekvatur beviljas.7 0 Det är dock tveksamt om bestämmelsen innefattar något nytt i sak.7 1 Liksom hittills (BK art. 50 och 51) är bestämmelserna om exekvaturförfarandet i huvudsak tillämpliga också vid begäran om verkställighet av officiella handlingar (actes authentiques), inklusive vissa avtal

6 9 Se däremot om rättsläget enligt konventionen GD:s avgörande i målet C432/93, SISRO, REG 1995 s. I-2269. 7 0 I och med att exekvatur beviljas har sökanden liksom hittills (BK art. 39.II) automatiskt rätt till säkerhetsåtgärder, se F art. 47.2. 7 1 Jfr Pålsson i SvJT 1996 s. 385, 406.

om underhållsskyldighet, och inför domstol ingångna förlikningar, se F art. 57 och 58. Möjligheten att avslå en ansökan om exekvatur på en officiell handling under hänvisning till verkställighetslandets ordre public finns kvar men får utnyttjas bara i andra eller högre instans (F art. 57.1). Denna nyhet är helt i linje med vad som enligt förordningen gäller beträffande domar.

5. Övrigt
Vissa skillnader mellan Brysselkonventionen och Bryssel I-förordningen är en naturlig och ofrånkomlig konsekvens av att förordningen har karaktär av gemenskapsrättsakt.
    Sålunda hör konventionens slutbestämmelser (BK art. 60–68) inte hemma i en gemenskapsrättsakt. De frågor som regleras där faller till största delen bort. I några andra fall blir olika bestämmelser i EGfördraget tillämpliga. Så förhåller det sig bl.a. när det gäller förordningens territoriella tillämpningsområde, som kommer att bestämmas av art. 299 i EG-fördraget. I enskildheter skiljer sig dessa regler från vad som gäller eller anses gälla för Brysselkonventionens del.7 2 Även om förordningen ersätter Brysselkonventionen, skall det inte gälla för de territorier som faller inom konventionens tillämpningsområde men som inte omfattas av förordningen enligt art. 299 i EG-fördraget, se F art. 68.1. Såtillvida förblir Brysselkonventionen således i kraft.
    Även det protokoll som enligt BK art. 65 utgör en integrerad del av Brysselkonventionen saknar formell motsvarighet i förordningen. Flertalet bestämmelser i det protokollet har dock, i några fall i delvis ändrat skick, tagits in på olika ställen i själva förordningstexten.7 3 Andra har strukits utan att ersättas av nya bestämmelser.
    Särskilt viktigt är slutligen att det till Brysselkonventionen hörande protokollet om GD:s tolkningsbehörighet faller bort och ersätts av bestämmelser i EG-fördraget, se ovan avsnitt 2.

7 2 Se BK art. 60, som visserligen har upphävts genom 1989 års tillträdeskonvention med Portugal och Spanien men som fortfarande torde vara av betydelse. Jfr Pålsson 1995 s. 35–37. 7 3 Se F art. 22.4).II, art. 52, art. 57.2 samt art. 61–65.