Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2000

 

 

Av justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under fjärde kvartalet 2000 meddelat följande domar:1

1. Du Roy och Malaurie mot Frankrike (dom 3.10.2000)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Du Roy var chefredaktör för tidskriften L’Événement du Jeudi, och Malaurie var journalist i samma tidskrift. I tidskriften publicerades i februari 1993 en av Malaurie skriven artikel, i vilken han upplyste att styrelsen för ett allmänägt bostadsföretag hade anklagat den tidigare direktören i bolaget Gagneux för förskingring och begärt att som målsägande få föra talan mot honom vid domstol.
    Gagneux väckte talan mot Du Roy och Malaurie vid brottmålsdomstolen, tribunal correctionnel, i Paris för brott mot ett gällande förbud mot att offentliggöra information om målsägandetalan i brottmål (”constitution de partie civile”).
    Den 9 juli 1993 dömde brottmålsdomstolen Du Roy och Malaurie till bötesstraff och förpliktade dem att betala skadestånd till Gagneux. De överklagade domen till appellationsdomstolen, cour d’appel, i Paris, som den 2 februari 1994 fastställde bötesdomen men sänkte skadeståndet till det symboliska beloppet 1 franc. Den 19 mars 1996 undanröjde kassationsdomstolen, Cour de cassation, straffdomen på grund av en amnestilag men avslog överklagandet i fråga om skadeståndet.
    Vid Europadomstolen klagade Du Roy och Malaurie över brott mot deras genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.
    Europadomstolen fann att det var fråga om ett ingrepp i de två klagandenas yttrandefrihet samt att ingreppet skett med stöd i lag och

 

1 I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna Europakommissionen = Europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna I artikeln refereras inte avgöranden som enbart gällt frågan om kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid har respekterats. Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995 s. 532 ff., 602 ff. och 764 ff., 1996 s. 71 ff., 368 ff., 579 ff. och 773 ff., 1997 s. 42 ff., 378 ff., 553 ff. och 756 ff., 1998 s. 16 ff., 357 ff., 573 ff. och 762 ff., 1999 s. 67 ff., 581 ff., 762 ff. och 912 ff. samt 2000 s. 75 ff., 359 ff., 558 ff. och 825 ff. — De nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men är redan nu tillgängliga på Internet under adress http://www.echr.coe.int.

haft till syfte att skydda annans rykte och rättigheter och att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet. För att ingreppet skulle vara förenligt med artikel 10 i konventionen krävdes emellertid också att det kunde anses ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att tillgodose de angivna ändamålen.
    Europadomstolen påpekade att journalister som skriver artiklar om pågående rättegångar har att respektera vissa gränser som uppställts för att garantera en god rättskipning och den tilltalades rätt att presumeras vara oskyldig. Emellertid innefattade fransk lag i detta fall ett absolut förbud mot publicering av information om målsägandetalan, medan något motsvarande förbud inte gällde mot publicering av information om åtal som väckts av åklagare. En sådan skillnad var inte motiverad av sakskäl, och det gällande förbudet var långtgående och hindrade publicering även av information av allmänt intresse. I det aktuella fallet fanns det ett allmänt intresse av information, eftersom det var fråga om politiskt verksamma personer och dessas handlande vid skötseln av ett allmänägt företag.
    Europadomstolen konkluderade därför att domen mot Du Roy och Malaurie utgjorde ett oproportionerligt ingrepp i deras yttrandefrihet och att ingreppet inte kunde anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Artikel 10 i konventionen hade därför kränkts.

 

2. Camp och Bourimi mot Nederländerna (dom 3.10.2000)
Fråga om diskriminering på grund av börd (artikel 14 i konventionen)
Eveline Camp var sambo med Abbie Bourimi, som dog den 24 september 1992. Den 20 november 1992 födde hon sonen Sofian. Redan innan Sofian föddes, ingav Eveline Camp till myndigheterna en ansökan om att han skulle legitimeras som son till Abbie Bourimi. Legitimering kom till stånd genom beslut den 4 november 1994, varvid Sofian erhöll faderns släktnamn Bourimi. I en dom den 24 februari 1995 förklarade emellertid Högsta domstolen, Hoge Raad, att legitimeringen inte hade retroaktiv verkan och att Sofian därför inte hade arvsrätt efter sin far.
    Redan innan Sofian föddes hade en tvist uppkommit mellan Eveline Camp och Abbie Bourimis föräldrar, som gjorde anspråk på det hus där Eveline Camp hade bott tillsammans med Abbie Bourimi. Föräldrarna flyttade in i huset, men Eveline Camp utverkade ett domstolsbeslut, som ålade dem att lämna huset till förmån för henne och hennes son. Detta beslut upphävdes senare av Högsta domstolen.
    Eveline Camp och Sofian Bourimi gjorde vid Europadomstolen gällande dels att de i strid med artikel 8 i konventionen hade hindrats att utveckla sitt familjeliv med varandra och med Abbie Bourimis släktingar, dels att Sofian i strid med artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen hade behandlats på annat sätt än barn som hade äktenskaplig börd alltsedan födseln.

När det gällde rätten till respekt för familjelivet framhöll Europadomstolen att artikel 8 i konventionen har till huvudsakligt syfte att skydda individen mot godtyckligt handlande från myndigheternas sida. Avsaknaden av rättsligt erkända band mellan Sofian och hans far under Sofians första levnadsår hade inte innefattat något ingrepp i relationerna mellan Sofian och hans mor, vilka hela tiden bott tillsammans. Inte heller hade de hinder som förelegat mot att utveckla familjebanden med faderns släkt berott på myndigheternas åtgärder. Något brott mot artikel 8 förelåg därför inte.
    Europadomstolen bedömde situationen annorlunda när det gällde artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen. Eftersom Sofian inte fått rättsligt erkända familjeband med sin far förrän genom legitimeringsbeslutet och detta beslut ansetts inte ha retroaktiv effekt, hade han inte arvsrätt efter sin far, och han var på så sätt enligt nederländsk rätt i ett sämre läge än barn som fötts i äktenskap eller som erkänts av sin far. Utestängandet av Sofian från arvsrätt var under de föreliggande omständigheterna en oproportionerlig åtgärd som inte kunde anses ha en objektiv och rimlig grund. Det var därför fråga om diskriminering på grund av börd i strid med artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen.

 

3. Pobornikoff mot Österrike (dom 3.10.2000)
Fråga om rätten till personlig närvaro vid domstolsförhandling (artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen)
Pobornikoff dömdes den 1 oktober 1993 av regiondomstolen, Landesgericht, i Feldkirch för mord till livstids fängelse. Han överklagade domen med användande av två rättsmedel, Nichtigkeitsbeschwerde och Berufung. I sin Nichtigkeitsbeschwerde gjorde han gällande att det förekommit ett antal procedurfel under rättegången vid regiondomstolen. I sin Berufung angrep han den ådömda påföljden och hävdade att skäl saknades att döma till ett så strängt straff som livstids fängelse.
    En muntlig förhandling, som gällde båda rättsmedlen, hölls vid Högsta domstolen, Oberster Gerichtshof. Pobornikoff underrättades om att han vid denna förhandling inte fick vara personligen närvarande men att han kunde företrädas av sin försvarare. Efter förhandlingen, vid vilken försvararen var närvarande, avslogs överklagandena av Högsta domstolen.
    Vid Europadomstolen gjorde Pobornikoff gällande att det förelåg ett brott mot artikel 6 punkterna 1 och 3 c) i konventionen på grund av att han inte tillåtits vara personligen närvarande vid förhandlingen inför Högsta domstolen.
    När det gällde den del av förhandlingen som avsett Pobornikoffs Nichtigkeitsbeschwerde konstaterade Europadomstolen att domstolen enbart haft att ta ställning till procedurfrågor och rättsliga frågor och att Pobornikoff varit företrädd genom sin försvarare. Med hänsyn till frågornas art och eftersom det inte funnits några särskilda omständighe-

ter som krävt Pobornikoffs personliga närvaro, förelåg det i den delen inte något brott mot artikel 6.
    När det gällde prövningen av Pobornikoffs Berufung var situationen en annan. Det ankom i denna del på Högsta domstolen att pröva vilket straff som borde ådömas Pobornikoff. Europadomstolen fann att denna fråga inte borde ha avgjorts utan att Högsta domstolen skaffat sig ett personligt intryck av honom. Det hade därför enligt Europadomstolens mening varit väsentligt att Pobornikoff fått närvara jämte sin försvarare, och genom att ta ställning till hans Berufung utan hans personliga närvaro hade Högsta domstolen brutit mot artikel 6 punkterna 1 och 3 c) i konventionen.

 

4. Eisenstecken mot Österrike (dom 3.10.2000)
Fråga om rätten till muntlig förhandling vid domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Eisenstecken hade med E ingått ett avtal om att han efter dennes död skulle överta hans jordbruksfastighet. Sedan E avlidit, ansökte Eisenstecken hos den lokala fastighetsmyndigheten, Grundverkehrsbehörde, om godkännande av detta avtal. Myndigheten biföll denna ansökan, men beslutet överklagades av en i ärendet behörig tjänsteman, Landesgrundverkehrsreferent. Överklagandet prövades av en regional fastighetskommission, Landesgrundverkehrskommission, som biföll överklagandet och vägrade att godkänna Eisensteckens avtal med E.
    Vid Europadomstolen klagade Eisenstecken över att fastighetskommissionen fattat sitt beslut utan att hålla en muntlig förhandling. Detta stred enligt Eisensteckens uppfattning mot artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen prövade först om Eisensteckens klagomål omfattades av en reservation som Österrike gjort med avseende på skyldigheten att hålla muntlig förhandling men fann att denna reservation var ogiltig, eftersom den inte gjorts i den form som anges i artikel 57 i konventionen.
    Europadomstolen uttalade vidare att Eisenstecken i princip hade rätt till en muntlig förhandling. Målet kunde inte anses gälla en sådan rent teknisk fråga som bäst avhandlades i skriftlig form och det fanns inte heller några exceptionella omständigheter som föranledde att en förhandling inte behövde hållas. Eisenstecken hade begärt en muntlig förhandling, och målet gällde en för honom betydelsefull fråga om äganderätt till markområden. Europadomstolen konkluderade därför att avsaknaden av en muntlig förhandling utgjorde ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

5. APEH Üldözötteinek Szövetsége, Iványi, Róth och Szerdahelyi mot Ungern (dom 5.10.2000)
Fråga om rätten till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
APEH är en förkortning av namnet på den ungerska skattemyndigheten. I maj 1993 bildade ett antal personer, däribland Iványi, Róth och Szerdahelyi, föreningen ”APEH Üldözötteinek Szövetsége”, i översättning ”Föreningen av dem som är förföljda av APEH”. En begäran om registrering av föreningen ingavs till regiondomstolen i Budapest, som den 28 juni 1993 anmodade sökandena att införskaffa APEH:s godkännande av föreningens namn och att byta ut ordet ”förföljda” i namnet mot en mera neutral term. APEH fick tillgång till detta beslut innan det delgivits företrädare för föreningen, och en talesman för APEH kommenterade beslutet i ett televisionsprogram.
    Den 2 juli 1993 intervenerade allmänne åklagaren i registreringsförfarandet vid regiondomstolen, men föreningen fick ingen underrättelse om denna intervention. Den 10 februari 1994 avslog regiondomstolen ansökningen om registrering.
    Regiondomstolens avslagsbeslut överklagades till Högsta domstolen. Den 7 juli 1994 ingav riksåklagaren till denna domstol en inlaga, som emellertid inte delgavs föreningens företrädare. Den 2 oktober 1995 avslog Högsta domstolen föreningens överklagande Vid Europadomstolen gjorde föreningen samt Iványi, Róth och Szerdahelyi gällande att artikel 6:1 i konventionen inte respekterats i registreringsförfarandet.
    Europadomstolen fann att artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på registreringsförfarandet, eftersom detta förfarande var avgörande för om föreningen skulle få rättssubjektivitet enligt ungersk rätt.
    Europadomstolen fann vidare att underlåtenheten att underrätta föreningens företrädare om allmänne åklagarens intervention vid regiondomstolen och att delge dem riksåklagarens inlaga till Högsta domstolen stred mot principen om parternas likställdhet i förfarandet. Även det förhållandet att regiondomstolens föreläggande av den 28 juni 1993 till föreningen kommit i APEH:s besittning innan det delgivits föreningens företrädare skapade tvivel om förfarandets korrekthet. Europadomstolen konkluderade att artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.

 

6. Varbanov mot Bulgarien (dom 5.10.2000)
Frågor om intagning på psykiatriskt sjukhus (artikel 5:1 i konventionen) och rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
På grund av misstanke att Varbanov inte var vid god psykisk hälsa beslöt en åklagare den 27 januari 1995 att han skulle med tvång föras till ett psykiatriskt sjukhus för att sinnesundersökas. Beslutet verkställdes den 31 augusti 1995, då polisen förde honom från hans hem till ett sjukhus. Han undersöktes med avseende på sin sinnesbeskaffenhet

och kvarblev under tvång på sjukhuset fram till den 24 september 1995.
    Vid Europadomstolen gjorde Varbanov gällande dels att han berövats friheten i strid med artikel 5:1 i konventionen, dels att han inte, på sätt som krävdes enligt artikel 5:4 i konventionen, haft möjlighet att få lagligheten av frihetsberövandet överprövad av domstol.
    När det gällde artikel 5:1 i konventionen fann Europadomstolen att frihetsberövande av en person som förmodas vara sinnessjuk förutsätter att vissa villkor är uppfyllda. Bl.a. får inget sådant frihetsberövande ske utan att en medicinsk expert har konsulterats. Utan sådan konsultation är frihetsberövandet inte förenligt med artikel 5:1.
    Europadomstolen konstaterade att Varbanov hade varit berövad friheten under 25 dagar enligt beslut av åklagare utan att denne dessförinnan hade konsulterat en läkare. Visserligen hade syftet med frihetsberövandet varit att han skulle undersökas av läkare, men detta hindrade inte att en medicinsk förhandsbedömning hade varit möjlig och nödvändig. Förutsättningar för frihetsberövandet förelåg därmed inte. Därtill kom att det inte hade funnits någon lagbestämmelse som gav åklagare rätt att tvångsvis placera en person på en psykiatrisk klinik för sinnesundersökning, varför frihetsberövandet inte heller kunde anses ha skett i överensstämmelse med lag, så som krävdes enligt artikel 5:1 i konventionen. Denna bestämmelse hade således kränkts. När det gällde artikel 5:4 i konventionen konstaterade Europadomstolen att beslutet att beröva Varbanov friheten hade fattats av en åklagare och inte av en domstol. Det hade vid den aktuella tiden inte heller funnits någon rätt att överklaga beslutet om frihetsberövandet till domstol. Åklagarens beslut hade kunnat överklagas enbart till högre åklagare. Europadomstolen konkluderade därför att även artikel 5:4 i konventionen hade kränkts.

 

7. Maaouia mot Frankrike (dom 5.10.2000)
Fråga om beslut rörande utlänningars inresa, uppehåll och utvisning gäller civila rättigheter eller anklagelser för brott (artikel 6:1 i konventionen)
Maaouia, som var tunisisk medborgare, dömdes den 1 december 1988 i Frankrike till ett fängelsestraff, varefter inrikesministern den 8 augusti 1991 beslöt att utvisa honom. Han vägrade emellertid att bege sig till Tunisien och dömdes den 19 november 1992 för vägran att rätta sig efter utvisningsbeslutet till ett års fängelse och tio års utestängning från Frankrike. Domen fastställdes senare i högre instans. Den 8 augusti 1991 beslöt förvaltningsdomstolen, tribunal administratif, i Nice att upphäva utvisningsbeslutet av den 8 augusti 1991 på grund av procedurfel. Med stöd av detta beslut begärde Maaouia den 12 augusti 1994 att även utestängningsbeslutet av den 19 november 1992 skulle upphävas. Denna begäran bifölls av appellationsdomstolen, cour d’appel, i Aix-en-Provence den 26 januari 1998.

Vid Europadomstolen gjorde Maaouia gällande att tidslängden av det domstolsförfarande som inletts den 12 augusti 1994 och avslutats den 26 januari 1998 var oskälig och stridande mot artikel 6:1 i konventionen. En första fråga var emellertid om artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på förfarandet i fråga.
    I detta hänseende pekade Europadomstolen först på att Europakommissionen i fast rättspraxis ansett att förfaranden rörande rätt för utlänningar att vistas på ett lands territorium inte gäller civila rättigheter eller anklagelser för brott och att sådana förfaranden därför faller utanför tillämpningsområdet för artikel 6:1 i konventionen. Vidare hänvisade Europadomstolen till att konventionsstaterna i artikel 1 i sjunde tilläggsprotokollet till konventionen skapat en särreglering för förfaranden rörande utvisning av utlänningar, vilket visade att de ansett sådana förfaranden inte vara omfattade av artikel 6:1 i konventionen. Europadomstolen fann att dessa förfaranden inte heller avsåg anklagelser för brott.
    Europadomstolen konkluderade, med 15 röster mot 2, att beslut om utlänningars inresa, uppehåll och utvisning inte gäller civila rättigheter eller skyldigheter eller anklagelser för brott och att artikel 6:1 i konventionen därför saknade tillämplighet i förevarande fall.

 

8. Mennitto mot Italien (dom 5.10.2000)
Fråga om anspråk på sociala bidrag gäller civila rättigheter (artikel 6:1 i konventionen)
Det regionala rådet för Campania bemyndigade genom en regional lag de lokala hälsovårdsenheterna att under viss tid utge bidrag till familjer som i sina hem vårdade handikappade hushållsmedlemmar. I december 1989 fastställde hälsovårdsenheten i Benevento att vissa personer, bl.a. Mennitto, var berättigade att erhålla sådant bidrag. Mennitto fick bidraget utbetalt under två månader, varefter utbetalningarna upphörde. Den 2 augusti 1993 väckte Mennitto talan mot hälsovårdsenheten vid den regionala förvaltningsdomstolen i Campania och begärde fortsatt utbetalning av bidraget. I dom den 14 januari och den 4 februari 1997 avslog förvaltningsdomstolen hans yrkande. Domen överklagades till den högsta förvaltningsdomstolen, Consiglio di Stato, där en förlikning nåddes, varefter målet avskrevs från handläggning den 27 december 1997.
    Vid Europadomstolen klagade Mennitto över att förfarandet vid förvaltningsdomstolarna inte slutförts inom skälig tid och gjorde gällande att artikel 6:1 i konventionen på grund härav hade kränkts. Den preliminära fråga som Europadomstolen hade att ta ställning till var om artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på förfarandet i fråga.
    I detta hänseende hänvisade Europadomstolen till italienska domstolsavgöranden, av vilka det framgick att det rådde oklarhet i frågan huruvida de familjer som omfattades av lagregleringen hade en per-

sonlig rätt till bidrag eller om lagen inte sträckte sig längre än till att bemyndiga hälsovårdsenheterna att utbetala bidrag. Eftersom rättsläget var oklart, kunde Mennitto i vart fall anföra rimliga skäl för sin uppfattning att han hade rätt till bidrag, särskilt som bidrag utbetalats till honom under två månader. Med hänsyn till dessa omständigheter fick förfarandet vid de italienska förvaltningsdomstolarna anses ha gällt hans civila rättigheter, och den tid som åtgått för att slutföra förfarandet vid förvaltningsdomstolarna hade inte varit skälig.
    Europadomstolen konkluderade, med 15 röster mot 2, att artikel 6:1 i konventionen var tillämplig och att den kränkts.

 

9. Grauzinis mot Litauen (dom 10.10.2000)
Frågor om häktad persons rätt till inställelse inför domare (artikel 5:3 i konventionen) och rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
Grauzinis arresterades den 19 maj 1997 som misstänkt för olaga hot. Den 21 maj 1997 inställdes han inför Klaipeda stadsdistriktsdomstol, som beslöt att häkta honom. Han överklagade häktningsbeslutet till regiondomstolen i Klaipeda, som den 3 juli 1997 avslog överklagandet efter en förhandling vid vilken Grauzinis inte var personligen närvarande men var företrädd av sin försvarare. Den 17 juli 1997 beslöt stadsdistriktsdomstolen — vid en förhandling vid vilken Grauzinis inte heller var personligen närvarande men var företrädd av sin försvarare — att förlänga häktningstiden. Grauzinis överklagade detta beslut men fick från regiondomstolen beskedet att han inte hade rätt att överklaga ett beslut om förlängning av häktningstid. Den 16 oktober 1997 beslöt regiondomstolen i parternas frånvaro att målet mot Grauzinis var klart för rättegång och att Grauzinis skulle kvarbli i häkte.
    Vid Europadomstolen gjorde Grauzinis gällande att såväl artikel 5:3 som artikel 5:4 i konventionen hade kränkts. När det gällde artikel 5:3 i konventionen klagade Grauzinis över att han inte inställts inför domstol vid de tillfällen då hans överklagande av det första häktningsbeslutet prövades och då beslut fattades om förlängning av häktningstiden. Europadomstolen konstaterade emellertid att Grauzinis inställdes inför en domare två dagar efter arresteringen och att ytterligare rätt till inställelse inför domstol inte kunde grundas på artikel 5:3.
    I fråga om artikel 5:4 i konventionen konstaterade Europadomstolen att Grauzinis — för att den för honom viktiga frågan om hans personliga frihet skulle kunna prövas på ett tillfredsställande sätt — borde ha fått vara personligen närvarande inför domstol både den 3 juli 1997, då hans överklagande prövades, och den 17 juli 1997, då beslut fattades om förlängning av häktningstiden, för att lämna upplysningar och ge instruktioner till sin försvarare. Under återstoden av häktningstiden hade han inte heller haft tillgång till ett rättsmedel av så-

dant slag som avses i artikel 5:4. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att rätten till domstolskontroll av ett frihetsberövandes laglighet inte var tillgodosedd i detta fall och att artikel 5:4 hade kränkts.

 

10. Grauslys mot Litauen (dom 10.10.2000)
Frågor om lagligheten av frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), häktad persons rätt till inställelse inför domare (artikel 5:3 i konventionen) och rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
Sedan en förundersökning den 4 oktober 1995 inletts mot Grauslys, arresterades denne den 25 mars 1996 enligt beslut av åklagare. Häktningstiden förlängdes därefter vid flera tillfällen av distriktsdomstolen i Klaipeda, senast till den 9 oktober 1996. Den 30 oktober 1996 begärde han att bli frigiven mot borgen, varvid han hävdade att hans hållande i häkte efter den 9 oktober 1996 var olagligt. Något beslut med anledning av denna framställning kom inte till stånd. Den 4 december 1996 ingav Grauslys en ny framställning om frigivning mot borgen. Den 5 december 1996 beslöt en domare vid distriktsdomstolen i Klaipeda att rättegången mot Grauslys skulle inledas. I sitt beslut förklarade denne domare att ”häktningen skulle vara oförändrad”. Grauslys förblev i häkte fram till den 17 februari 1997, då regiondomstolen i Klaipeda medgav hans frigivning mot borgen. Rättegången avbröts vid flera tillfällen genom beslut om kompletterande förundersökning. Målet överflyttades också från en distriktsdomstol till en annan. När Europadomstolen meddelade sin dom, hade något avgörande i första instans ännu inte kommit till stånd.
    Vid Europadomstolen klagade Grauslys över brott mot artikel 5 punkterna 1, 3 och 4 samt artikel 6:1 i konventionen.
    När det gällde artikel 5:1 i konventionen konstaterade Europadomstolen att det under tiden från den 9 oktober 1996 fram till den 5 december 1996 inte hade funnits något giltigt domstolsbeslut rörande frihetsberövandet, vilket krävdes enligt litauisk lag, och att artikel 5:1 i konventionen därför inte hade respekterats under denna period.
    Från den 5 december 1996 hade det däremot funnits ett domstolsbeslut om att häktningen skulle vara oförändrad. Oavsett den något otydliga ordalydelsen fick detta enligt Europadomstolens mening uppfattas som ett beslut om att Grauslys skulle kvarbli i häkte. Från denna tidpunkt fick frihetsberövandet anses ha varit lagligt och överensstämmande med artikel 5:1. Europadomstolen fann således att artikel 5:1 inte hade kränkts såvitt avsåg tiden från och med den 5 december 1996.
    I fråga om artikel 5:3 i konventionen gick Grauslys klagomål ut på att han under sin häktningstid inte hade inställts inför domare. Emellertid hade Litauen på denna punkt i samband med sin anslutning till konventionen gjort en reservation som varit i kraft fram till den 21 juni 1996. När Grauslys arresterades fanns således ingen skyldighet för

Litauen att uppfylla kravet i artikel 5:3 på inställelse utan dröjsmål inför en domare, och Europadomstolen konstaterade att någon ny förpliktelse i detta hänseende inte senare uppkommit med avseende på Grauslys. Något brott mot artikel 5:3 förelåg alltså inte.
    När det gällde artikel 5:4 i konventionen framhöll Europadomstolen att de litauiska domstolarnas beslut inte hade behandlat Grauslys framställningar om frigivning och att regiondomstolen inte heller i beslutet om hans frigivning hade tagit ställning till lagligheten av frihetsberövandet eller angivit några skäl för frigivningen. Det kunde därför inte anses att Grauslys fått lagligheten av sitt frihetsberövande prövad av domstol, varför Europadomstolen fann att artikel 5:4 blivit kränkt.
    I fråga om artikel 6:1 i konventionen konstaterade Europadomstolen att förfarandet inte slutförts inom skälig tid och att artikel 6:1 inte respekterats.

 

11. Daktaras mot Litauen (dom 10.10.2000)
Frågor om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) och rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Sedan Daktaras åtalats för bl.a. utpressning och anstiftan av mened, begärde han att åtalet mot honom skulle läggas ner på grund av att hans skuld inte hade bevisats. Åklagaren avslog denna begäran under anförande att Daktaras skuld var bevisad genom vad som framkommit under förundersökningen.
    Regiondomstolen i Vilnius, som fann Daktaras ha varit huvudgärningsman vid det åtalade utpressningsbrottet, dömde honom för detta brott och för anstiftan av mened till fängelse och böter. Daktaras överklagade domen till appellationsdomstolen, som fann att han inte hade varit huvudgärningsman utan medgärningsman vid utpressningsbrottet men som ändå fastställde den utdömda påföljden.
    Daktaras överklagade appellationsdomstolens dom till Högsta domstolen. I anslutning härtill vände sig en av domarna vid regiondomstolen till Högsta domstolens brottmålsavdelnings ordförande med en begäran om att denne skulle begära kassation av appellationsdomstolens dom, eftersom Daktaras, såsom regiondomstolen funnit, borde anses som huvudgärningsman vid utpressningsbrottet. Brottmålsavdelningens ordförande biföll denna begäran och yrkade i en framställning till brottmålsavdelningen att appellationsdomstolens dom skulle undanröjas och regiondomstolens dom fastställas. Kort därefter utsåg ordföranden en domare som referent i målet samt tre domare som ledamöter av den avdelning som skulle avgöra målet. Högsta domstolen, bestående av dessa tre domare, undanröjde appellationsdomstolens dom och fastställde regiondomstolens dom.
    Vid Europadomstolen hävdade Daktaras att Högsta domstolen inte kunde anses ha varit en opartisk domstol på sätt som krävs enligt arti-

kel 6:1 i konventionen samt att hans rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig inte hade respekterats. Europadomstolen framhöll att Högsta domstolens brottmålsavdelnings ordförande, genom att begära att appellationsdomstolens dom skulle upphävas och regiondomstolens dom fastställas, hade tagit parti mot Daktaras och därför med nödvändighet framstod som dennes motståndare. Ordföranden hade därefter inte själv deltagit i avgörandet av målet, men han hade utsett referent och ledamöter av den avdelning som skulle avgöra målet. Det var under sådana förhållanden inte säkert att de domare som skulle avgöra målet kände sig helt fria i sitt dömande, och det förhållandet att brottmålsavdelningens ordförande handlat på begäran av en domare vid regiondomstolen var i detta sammanhang också betänkligt. Daktaras tvivel om Högsta domstolens opartiskhet kunde därför anses grundade på objektiva skäl, varför artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats. När det gällde artikel 6:2 i konventionen var frågan om Daktaras rätt att anses oskyldig intill dess det förelåg en fällande dom hade kränkts genom åklagarens uttalande att hans skuld var bevisad. Europadomstolen fann det betydelsefullt att detta uttalande gjorts i ett motiverat beslut inom ramen för brottmålsförfarandet och inte t.ex. vid en presskonferens. Även om användningen av ordet ”bevisad” kunde anses ha varit olycklig, var det i sammanhanget tydligt att åklagaren endast hade velat framhålla att bevisningen var tillräckligt stark för att åtalet mot Daktaras skulle fullföljas. Något brott mot oskuldspresumtionen i artikel 6:2 förelåg därför inte.

 

12. Ibrahim Aksoy mot Turkiet (dom 10.10.2000)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Aksoy, som är av kurdiskt ursprung, är författare och var tidigare turkisk parlamentsledamot. Han dömdes tre gånger till straff för att ha spritt separatistisk propaganda. Den första domen avsåg ett tal som han hållit i maj 1991 vid ett politiskt möte. Den andra domen gällde en artikel som han i januari 1993 publicerat i en tidskrift. Den tredje domen gällde en politisk broschyr som han författat och som utgivits 1994.
    Europadomstolen hade att bedöma om dessa domar kränkte Aksoys genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet och om de utgjorde diskriminering i strid med artikel 14 i förening med artikel 10 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att det i alla tre fallen var fråga om ingrepp i yttrandefriheten, att ingreppen var grundade på lag och att de tjänade de legitima ändamålen att skydda statens säkerhet och territoriella integritet samt att upprätthålla allmän ordning och förhindra brott. För att ingreppen skulle vara förenliga med artikel 10 i konventionen krävdes emellertid dessutom att de kunde anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för att tjäna de angivna ändamålen.

I detta hänseende gjorde Europadomstolen följande överväganden. a) När det gällde det tal som Aksoy höll i januari 1991 framhöll Europadomstolen att det var fråga om ett politiskt anförande som Aksoy hållit i egenskap av parlamentsledamot representerande ett oppositionsparti samt att han inte uppmanat till våldsanvändning eller till upproriska handlingar. Han hade i talet krävt att det kurdiska folkets rättigheter skulle erkännas, men hans anförande kunde inte anses rasistiskt. Straffet — tio månaders fängelse och böter — hade också varit strängt. Domen var enligt Europadomstolens uppfattning oproportionerlig och därmed inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle. b) I den i januari 1993 publicerade tidskriftsartikeln hade Aksoy hänvisat till FN:s ingripande i Somalia och Bosnien och gjort gällande att situationen i Kurdistan var jämförbar med läget i dessa länder. Han hade givit uttryck för uppfattningen att ett internationellt ingripande var motiverat även i Kurdistan, där det rådde hunger och krig och barnadödligheten var hög. Europadomstolen fann att Aksoy i artikeln uttalat sig som politiker och att han inte hade uppmuntrat till våld, väpnat motstånd eller uppror. Straffet — ett år och fyra månaders fängelse och böter — hade också varit strängt. Europadomstolen fann att domen var oproportionerlig och därmed inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle. c) När det gällde den broschyr som utgivits 1994 framhöll Europadomstolen att det rörde sig om ett program för ett nytt politiskt parti, som Aksoy verkade för som ordförande. Broschyren riktade sig till allmänheten och behandlade frågor av allmänt intresse, bl.a. det kurdiska problemet. Den innehöll inga uppmaningar till våld, uppror eller andra handlingar som stod i strid med demokratiska principer. Det hänvisades visserligen till det kurdiska folkets rätt till självbestämmande, men i ett demokratiskt system måste det vara tillåtet att diskutera olika politiska idéer, även sådana som innefattar förändringar av rådande statsskick. Straffet — ett år och fyra månaders fängelse och böter — hade också varit strängt. Domen var oproportionerlig och därmed inte nödvändig i ett demokratiskt samhälle.
    Europadomstolen konkluderade således att det förelåg brott mot artikel 10 i konventionen med avseende på alla tre domarna mot Aksoy.
    När det gällde frågan om Aksoy utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen fann Europadomstolen det däremot inte visat att domarna mot honom var grundade på hans etniska ursprung, varför det i detta hänseende inte förelåg något brott mot konventionen.

 

13. Satik m.fl. mot Turkiet (dom 10.10.2000)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Klagande i detta mål var tio personer som, medan de befann sig i fängsligt förvar, skulle inställas inför statssäkerhetsdomstolen i Izmir.

De gjorde gällande att de, sedan de motsatt sig kroppsvisitering, hade angripits av gendarmer och fångvaktare på ett så våldsamt sätt att en av dem fått sina revben krossade och en annan fått skador på levern. Turkiska regeringen hävdade däremot att skadorna uppkommit när ett 20-tal fångar kedjat fast sig vid varandra och därefter fallit omkull i en trappa.
    Europadomstolen erinrade om sin praxis, enligt vilken det, när skador uppkommer under ett frihetsberövande, ankommer på staten att lämna en plausibel förklaring till hur skadorna uppkommit (se t.ex. målen Selmouni mot Frankrike, SvJT 1999 s. 919 f., Tomasi mot Frankrike, SvJT 1994 s. 338, och Ribitsch mot Österrike, SvJT 1996 s. 79 f.). I förevarande fall hade turkiska regeringen lämnat en förklaring som inte stämde väl med karaktären av de skador som uppkommit på klagandena. Ingen bevisning hade förebragts som talade mot dessas påstående att de uppsåtligen misshandlats i samband med att de företagit en protestaktion.
    Europadomstolen framhöll att, eftersom fängelsemyndigheten fått hjälp av utomstående säkerhetsstyrkor för att komma till rätta med en incident inom fängelset, något slags oberoende kontroll av de åtgärder som vidtagits hade varit motiverad för att säkra bevisning om hur allvarligt våld som använts. Europadomstolen riktade också allvarlig kritik mot den utredning som företagits av de turkiska myndigheterna. Slutsatsen var att klagandena utsatts för behandling som stod i strid med artikel 3 i konventionen och att denna bestämmelse också kränkts genom att en effektiv utredning inte kommit till stånd.

 

14. Akkoç mot Turkiet (dom 10.10.2000)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen), rätten till liv (artikel 2 i konventionen), tortyr (artikel 3 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Nebahat Akkoç var tidigare lärare och som sådan fackligt verksam. Den 31 oktober 1992 uttalade hon sig i en tidning om hur lärare hade förolämpats, trakasserats och i några fall misshandlats av polisen. Under hänvisning till en lagbestämmelse som förbjöd offentliga tjänstemän att utan tillstånd uttala sig för pressen ålades Nebahat Akkoç den 14 maj 1993 en disciplinär påföljd, vilken emellertid efter långvarig domstolsbehandling undanröjdes den 17 februari 1999 av förvaltningsdomstolen i Diyarbakir.
    Nebahat Akkoç var gift med Zübeyir Akkoç, som också var lärare och fackligt aktiv. Den 13 januari 1993 mördades han, medan han var på väg till sin skola. Innan han dödades, hade han och hans hustru utsatts för hot och trakasserier från säkerhetsstyrkornas sida, och de hade begärt myndigheternas beskydd. En person åtalades för mordet men frikändes. Nebahat Akkoç var berövad friheten under vissa perioder. Europakommissionen, som gjorde en bevisupptagning i målet, konstaterade

att hon under tiden från den 13 till den 22 februari 1994, då hon hölls i förvar och förhördes av gendarmeriet, hade utsatts för mycket allvarlig misshandel.
    När det gällde den disciplinära bestraffningen, som grundade sig på att Nebahat Akkoç uttalat sig för pressen, klagade hon över brott mot hennes genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet. Europadomstolen fann emellertid att hon hade uppnått rättelse i Turkiet genom att disciplinstraffet undanröjts och att hon därför, även om det tagit lång tid innan rättelse skett, inte längre var att anse som offer för ett ingrepp i yttrandefriheten. Artikel 10 hade alltså inte kränkts. Såvitt avsåg mordet på Zübeyir Akkoç, för vilket Nebahat Akkoç höll de turkiska myndigheterna ansvariga, fann Europadomstolen det inte visat att staten varit direkt inblandad i mordet. Det måste emellertid beaktas att makarna Akkoç hade hotats till livet och anmält dessa hotelser till myndigheterna. Vidare pekade domstolen på allvarliga brister i fråga om rättsskyddet i sydöstra Turkiet under den aktuella perioden. Omständigheterna var sådana att myndigheterna fick anses ha försummat att vidta rimliga åtgärder för att eliminera en konkret och omedelbar fara för Zübeyir Akkoçs liv. Härigenom hade — enligt Europadomstolens slutsats, som antogs med 6 röster mot 2 — artikel 2 i konventionen kränkts. Därtill kom att den utredning om mordet som företagits av myndigheterna varit så bristfällig och ofullständig att det även i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 2. Avsaknaden av en tillfredsställande utredning om mordet innebar också att Nebahat Akkoç inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel på sätt som krävs enligt artikel 13 i konventionen. Europadomstolen konkluderade därför, med 6 röster mot 1, att även denna artikel överträtts. I fråga om behandlingen av Nebahat Akkoç under hennes frihetsberövande i februari 1994 byggde Europadomstolen på de konstateranden som gjorts av Europakommissionen. I enlighet härmed fann Europadomstolen att den misshandel som hon utsatts för var av så allvarlig art att den utgjorde tortyr och att artikel 3 i konventionen i detta hänseende blivit kränkt.
    Europadomstolen erinrade slutligen om att Nebahat Akkoç i februari 1994 förhörts bl.a. om sitt mål vid Europakommissionen. Med hänsyn härtill och till att hon också utsatts för tortyr under förhören i februari 1994 fann Europadomstolen att myndigheterna inte hade respekterat hennes rätt att fritt klaga till Europakommissionen.

 

15. Lagrange mot Frankrike (dom 10.10.2000)
Fråga om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Eric Lagrange, som var blödarsjuk, smittades mellan oktober 1979 och maj 1981 genom blodtransfusion med HIV-virus. Han avled i juli 1984. Under år 1992 begärde klagandena, som var Eric Lagranges närmaste anhöriga, ersättning från en fond, Fonds d’indemnisation des

transfusés et hémophiles. Klagandena erhöll viss ersättning från denna fond. De förklarade sig godta denna ersättning med förbehåll att de bibehöll rätten att rikta ytterligare krav mot ansvariga institutioner. Senare väckte de talan vid domstol mot nämnda fond och därutöver mot en statlig stiftelse, Fondation nationale de transfusion sanguine, och en försäkringskassa, caisse primaire d’assurance maladie, med yrkande om ytterligare ersättning. I sin dom uttalade domstolen, tribunal de grande instance, i Paris, att klagandena hade godtagit erbjudandet om ersättning från förstnämnda fond, att de därmed fick anses ha erhållit full ersättning för liden skada och att de således inte kunde erhålla ytterligare ersättning annat än för skador för vilka ingen ersättning utgått från fonden. Domstolen avvisade därför deras talan.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att de i strid med artikel 6:1 i konventionen hade förvägrats domstolsprövning.
    Europadomstolen hänvisade till tidigare avgöranden (se målen Bellet mot Frankrike, SvJT 1996 s. 78 f., och F.E. mot Frankrike, SvJT 1999 s. 77 f.), i vilka domstolen funnit det inte klart framgå av lag eller lagförarbeten att mottagande av ersättning från Fonds d’indemnisation des transfusés et hémophiles hindrade prövning vid domstol av krav på ytterligare ersättning, varför klagandena i dessa mål hade på rimliga grunder kunnat tro att de kunde framställa ett sådant kompletterande krav vid domstol. I nu förevarande fall hade klagandena vid mottagande av ersättning från fonden uttryckligen markerat att de förbehöll sig rätten att begära ytterligare ersättning. De hade accepterat fondens erbjudande om ersättning vid en tidpunkt då Kassationsdomstolen ännu inte hade fastslagit att accepterande av ersättning från fonden hindrade ytterligare krav vid domstol. De hade därför befunnit sig i samma situation som klagandena i de tidigare målen såtillvida som de hade haft skäl att tro att de kunde, efter att ha mottagit ersättning från fonden, väcka talan om ytterligare ersättning vid domstol. Genom att sedan förvägras domstolsprövning hade de inte på ett effektivt och konkret sätt åtnjutit sin rätt till tillträde till domstol enligt artikel 6:1 i konventionen. Det förelåg alltså ett brott mot denna artikel.

 

16. Karakasis mot Grekland (dom 17.10.2000)
Fråga om rätten till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Efter att ha varit häktad under nästan ett år på grund av misstanke om bedrägeri frikändes Karakasis av appellationsdomstolen i Athen, som samtidigt utan motivering fastslog att han inte skulle få ersättning för den tid han tillbringat i häkte.
    Vid Europadomstolen klagade Karakasis över att han inte blivit hörd i frågan om ersättning för häktningstid och att beslutet härom saknade motivering.
    Europadomstolen erinrade om fallet Georgiadis mot Grekland (se SvJT 1997 s. 559 f.), i vilket det konstaterats att ett krav på ersättning

för häktningstid enligt grekisk rätt skall anses gälla en civil rättighet och att artikel 6:1 i konventionen därför är tillämplig på förfarandet rörande sådan ersättning. Europadomstolen framhöll att ett förfarande, varigenom civila rättigheter bestäms utan parternas hörande, är oförenligt med artikel 6:1. I förevarande fall hade appellationsdomstolen beslutat om Karakasis rätt till sådan ersättning utan att först ge honom tillfälle att framföra sina synpunkter. Detta stred mot artikel 6:1. Beslutet saknade helt motivering, vilket enligt Europadomstolens mening utgjorde ett ytterligare brott mot artikel 6:1.

 

17. Ambruosi mot Italien (dom 19.10.2000)
Fråga om skyddet för egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen)
Genom avgöranden i december 1993 och juni 1994 bestämde Författningsdomstolen att italienska staten skulle återbetala vissa skatter som felaktigt betalats på ålderspensioner. Eftersom återbetalning inte skedde, väckte ett stort antal pensionärer talan mot staten vid domstol. Virginia Ambruosi företrädde 53 av dessa pensionärer som ombud och yrkade i vissa av målen att hennes arvode och kostnader skulle betalas av staten direkt till henne. I ett stort antal domar, i vilka pensionärerna fick bifall till sin talan, biföll domstolen också Virginia Ambruosis yrkande om direkt betalning av hennes arvode och kostnader.
    Innan de nämnda domarna vunnit laga kraft, utfärdades den 28 mars 1996 ett presidentdekret, i vilket det bestämdes att staten skulle betala de berörda pensionärerna i form av statsobligationer under en tid av sex år samt att alla pågående rättsliga förfaranden skulle avbrytas, att kostnaderna i dessa mål skulle anses kvittade mellan parterna och att domstolsavgöranden som inte vunnit laga kraft inte skulle ha någon rättslig verkan.
    Presidentdekretet medförde att ovannämnda domar, vilka inte vunnit laga kraft, förlorade all rättslig verkan och att andra alltjämt pågående förfaranden, i vilka Victoria Ambruosi företrädde kärandena, avslutades och kostnaderna kvittades. Virginia Ambruosi klagade vid Europadomstolen över att hon i strid med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen härigenom hade berövats sin rätt till betalning från staten av arvode och kostnader.
    Europadomstolen framhöll att ett intjänat krav på inkomst skyddas av artikel 1 i första tilläggsprotokollet. I de mål i vilka Virginia Ambruosi av domstol tillerkänts ersättning direkt från staten hade hon en fordran, och detsamma fick anses gälla i andra mål där hon framställt yrkande om direkt betalning från staten. Även om hon hade kvar rätten att kräva ersättning av sina klienter, utgjorde avskärandet av hennes anspråk gentemot staten en för henne oproportionerlig belastning i förhållande till det allmänna intresset av att spara statens

medel. Det förelåg därför ett brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet.
    Situationen var en annan i de mål där Virginia Ambruosi inte hade yrkat ersättning av staten. I sådana fall hade inget anspråk gentemot staten uppkommit, varför presidentdekretet inte heller utgjort ett ingrepp i hennes äganderätt. Europadomstolen konkluderade att artikel 1 i första tilläggsprotokollet inte hade kränkts i dessa fall.

 

18. Wloch mot Polen (dom 19.10.2000)
Frågor om lagligheten av häktning (artikel 5:1 i konventionen) och rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
Wloch, som hade bistått utlänningar med adoptioner av polska barn, åtalades den 19 september 1994 för handel med barn och anstiftan av mened. Han häktades den 20 september 1994 av regionåklagaren i Krakow. Den 29 september 1994 fick han i skriftlig form del av grunderna för åtalet mot honom.
    Wloch överklagade häktningsbeslutet, och hans överklagande prövades den 4 oktober 1994 av regiondomstolen i Krakow. Närvarande vid förhandlingen var åklagaren och Wlochs två advokater, vilka tilläts göra muntliga inlägg, varefter de måste lämna mötet, medan åklagaren stannade kvar. Regiondomstolen avslog överklagandet.
    Den 19 december 1994 förlängde regiondomstolen häktningstiden med tre månader. Wloch överklagade detta beslut till appellationsdomstolen i Krakow, som den 11 januari 1995 frigav Wloch med motiveringen att de handlingar som han misstänktes ha begått inte rimligen kunde anses utgöra handel med barn.
    Förundersökningen i målet fortsatte emellertid, bl.a. med hörande av vittnen i flera länder. Ytterligare åtalspunkter avseende handel med barn och andra brott delgavs Wloch den 18 maj 2000. Förfarandet var, när Europadomstolen dömde i saken, alltjämt anhängigt i Polen.
    Vid Europadomstolen klagade Wloch över brott mot dels artikel 5:1 i konventionen på grund av att hans handlande inte rimligen kunde vara straffbart som handel med barn, dels artikel 5:4 i konventionen därför att förfarandet rörande hans häktning inte varit kontradiktoriskt, dels också artikel 6:1 i konventionen därför att förfarandet mot honom inte slutförts inom skälig tid.
    I fråga om artikel 5:1 i konventionen konstaterade Europadomstolen att den polska straffbestämmelsen om handel med barn inte tidigare hade tillämpats av polska domstolar och att den föranledde stora tolkningsproblem. I Wlochs fall hade emellertid domstolarna analyserat en rad element som de ansåg tala för bestämmelsens tillämplighet. Därtill kom att häktningen också grundades på misstanke om att Wloch gjort sig skyldig till anstiftan av mened. Sammantaget fann Europadomstolen ingenting som visade att domstolarnas tolkning av de

aktuella bestämmelserna varit godtycklig eller orimlig, varför Europadomstolen fann att artikel 5:1 i konventionen inte hade kränkts. När det sedan gällde artikel 5:4 i konventionen konstaterade Europadomstolen att det vid den aktuella tiden enligt polsk rätt var åklagare som beslutade om häktning men att häktningsbeslut kunde överklagas till domstol, varvid dock varken den häktade eller hans försvarare hade rätt att närvara vid förhandlingen inför domstolen. I det aktuella fallet hade Wlochs försvarare visserligen tillåtits hålla anföranden inför regiondomstolen den 4 oktober 1994, men de hade därefter måst lämna sammanträdet, medan åklagaren, som stannat kvar, hade kunnat i häktningsfrågan framföra argument som de inte hade kunnat bemöta. Därtill kom att varken Wloch eller hans försvarare, när de den 29 september 1994 underrättats om skälen till häktningen, hade haft tillgång till akten i målet. Dessa omständigheter medförde att proceduren inte motsvarat kraven på ett sådant kontradiktoriskt förfarande som förutsattes i artikel 5:4. Bristerna hade inte botats genom beslutet av den 19 december 1994 om förlängning av häktningstiden, eftersom detta beslut i vart fall meddelats så lång tid efter frihetsberövandet den 20 september 1994 att det inte uppfyllde kravet i artikel 5:4 på snabb prövning. Det förelåg alltså ett brott mot artikel 5:4 i konventionen.
    Såvitt avsåg artikel 6:1 i konventionen konstaterade Europadomstolen att förseningar inträffat framför allt till följd av att bevisupptagningar i utlandet tagit lång tid i anspråk. Eftersom dessa förseningar inte berodde på de polska myndigheterna, fann Europadomstolen att det inte förelåg något brott mot artikel 6:1.

 

19. Hasan och Chaush mot Bulgarien (dom 26.10.2000)
Frågor om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagande i målet var Fikri Sali Hasan, f.d. stormufti för muslimerna i Bulgarien, och Ismail Ahmed Chaush, lärare vid det islamiska institutet i Sofia.
    I samband med att demokratiseringsprocessen inleddes i Bulgarien år 1989 sökte vissa muslimer i landet utbyta sina religiösa ledare, bl.a. den dåvarande stormuftin Gendzhev och medlemmarna av det högsta heliga rådet, som de ansåg ha varit alltför lierade med den kommunistiska regimen. Detta initiativ skapade splittring bland muslimerna i landet.
    Den 10 februari 1992 beslöt det statliga direktoratet för religiösa samfund att förklara Gendzhevs val 1988 till stormufti ogiltigt. Den 19 september 1992 valde muslimernas nationella konferens Fikri Sali Hasan till stormufti. Konferensen antog också en ny stadga för muslimerna i Bulgarien. Valet och den nya stadgan godkändes den 1 oktober 1992 av direktoratet för religiösa samfund.

Den 2 november 1994 höll Gendzhevs anhängare en nationell konferens, som förklarade sig vara den legitima företrädaren för muslimerna i Bulgarien, och valde alternativa ledare, bl.a. Gendzhev som ordförande för det högsta heliga rådet.
    Den bulgariska staten stödde först Fikri Sali Hasan som stormufti, men sedan politiska val hållits och en socialistisk regering tillträtt, ändrades regeringens hållning. Den 22 februari 1995 utfärdade biträdande premiärministern ett dekret, i vilket han gav sitt stöd åt Gendzhev och hans anhängare, och påföljande dag meddelade direktoratet för religiösa samfund att man hade registrerat Gendzhev som ordförande för det högsta heliga rådet och som ledare för muslimerna godkänt de andra personer som valts vid konferensen den 2 november 1994. Den 27 februari 1995 trängde de nya ledarna in i stormuftins kontor i Sofia och ockuperade byggnaden. Fikri Sali Hasan klagade förgäves över detta till åklagarmyndigheten.
    En nationell konferens av muslimer, som organiserats av Fikri Sali Hasan, hölls den 6 mars 1995. Vid konferensen antogs ändringar i stadgan för det muslimska samfundet och valdes Fikri Sali Hasan till stormufti. Denne sökte förgäves få ändringarna i stadgan och valet av stormufti registrerade av staten. Han klagade två gånger till Högsta domstolen, som fann att hans begäran om registrering borde prövas, men trots dessa positiva beslut skedde ingen registrering.
    Sedan en ny regering av annan politisk färg tillträtt i februari 1997, begärde Fikri Sali Hasan på nytt att stadgan och det nya ledarskapet skulle registreras. Regeringen förordade nu att en unifieringskonferens skulle inkallas för att utse ledare för muslimerna. En nationell konferens hölls den 23 oktober 1997, varvid en ny stadga för muslimerna antogs och nya ledare valdes. Bland de personer som valdes som medlemmar av det högsta heliga rådet tillhörde sex Fikri Sali Hasans grupp, men Fikri Sali Hasan själv var inte en av dem. Den 28 oktober 1997 registrerade regeringen de nya ledarna.
    Vid Europadomstolen klagade Fikri Sali Hasan och Ismail Ahmed Chaush över brott mot deras i artikel 9 i konventionen skyddade religionsfrihet genom det sätt på vilket det muslimska samfundet i Bulgarien behandlats av staten från 1995 fram till oktober 1997.
    Europadomstolen fann till en början att Fikri Sali Hasan i egenskap av tidigare stormufti och Ismail Ahmed Chaush, som under den aktuella tiden hade aktivt deltagit i muslimernas religiösa liv, var behöriga att klaga över brott mot religionsfriheten i angivna hänseenden. Europadomstolen konstaterade vidare att myndigheterna inte hade varit neutrala i konflikten mellan de muslimska grupperna. Det kunde särskilt erinras om att regeringen genom att utfärda dekretet den 22 februari 1995 och direktoratet för religiösa samfund genom att den 23 februari 1995 tillkännage förändringar i det muslimska ledarskapet hade givit företräde åt de ledare som valts vid konferensen den 2 november 1994 framför Fikri Sali Hasan och hans anhängare, vilka

stöddes av en annan grupp muslimer. Fikri Sali Hasan hade därigenom berövats sina befogenheter. Han hade vägrats stöd av åklagare och hade inte kunnat ha kvar kontrollen över samfundets egendom. Denna situation hade varit oförändrad fram till oktober 1997. Det förhållandet att Fikri Sali Hasan haft framgång vid två tillfällen i Högsta domstolen hade inte hjälpt honom, eftersom regeringen inte hade rättat sig efter denna domstols beslut. Myndigheternas handlande hade således lett till att en grupp religiösa ledare berövats alla möjligheter att representera åtminstone en del av det muslimska samfundet och att handha sina egna affärer. Ett sådant ingrepp i religionsfriheten kunde endast vara berättigat under de förutsättningar som anges i artikel 9:2. Ett första villkor enligt denna bestämmelse är att ingreppet har stöd i lag.
    Europadomstolen konstaterade att bulgarisk lag inte angav några kriterier för registrering av religiösa samfund och ändringar i deras ledarskap i händelse av inre tvister. Det fanns inte heller något skydd mot en godtycklig maktutövning från myndigheternas sida, t.ex. i form av ett kontradiktoriskt förfarande inför ett oavhängigt organ. De beslut som i februari 1995 fattats av regeringen och direktoratet hade vidare inte innehållit någon motivering och hade varit oklara till sitt innehåll, och de hade inte delgivits dem som var närmast berörda. Europadomstolen konkluderade därför att ingreppet i religionsfriheten inte hade varit föreskrivet i lag, eftersom det varit godtyckligt och skett på grund av regler som gav myndigheterna ett obegränsat spelrum och som inte uppfyllde kraven på klarhet och förutsebarhet. En försvårande faktor var att regeringen inte heller rättat sig efter Högsta domstolens beslut.
    Europadomstolens konklusion var alltså att artikel 9 i konventionen inte hade respekterats. Därutöver hade Fikri Sali Hasan och Ismail Ahmed Chaush klagat över brott mot artikel 13 i konventionen till följd av att de inte hade haft något effektivt rättsmedel till sitt förfogande.
    Europadomstolen uttalade att ett rättsmedel i ett fall som det förevarande inte behövde vara sådant att varje medlem av ett religiöst samfund skulle ha rätt att överklaga myndigheternas beslut. För att artikel 13 i konventionen skulle respekteras kunde det vara tillräckligt att ledande representanter för den religiösa gruppen, t.ex. Fikri Sali Hasan, som var ledare för den missgynnade gruppen muslimer, kunde föra talan inför ett opartiskt organ. Fikri Sali Hasan hade visserligen fört talan vid Högsta domstolen, som dömt till hans förmån, men myndigheternas hade inte rättat sig efter domstolens beslut, och detta rättsmedel hade därför under omständigheterna inte varit effektivt. Han hade också vänt sig till åklagarmyndighet utan framgång. Ledarskapet för Fikri Sali Hasans grupp hade alltså inte haft möjlighet att effektivt motsätta sig statens ingrepp i deras religiösa angelägenheter.

Något effektivt rättsmedel hade således inte varit tillgängligt, varför även artikel 13 i konventionen hade kränkts.

 

20. Kudla mot Polen (26.10.2000)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Kudla åtalades för ett stort antal brott. Eftersom han uteblev från vissa domstolsförhandlingar, utfärdades en häktningsorder, vilken verkställdes den 4 oktober 1993. Den 1 juni 1995 dömdes han av regiondomstolen i Krakow till sex års fängelse och böter. Den 22 februari 1996 undanröjdes denna dom av appellationsdomstolen i Krakow på grund av rättegångsfel, och målet återförvisades till regiondomstolen för ny rättegång. Han förblev därefter i häkte ända till den 29 oktober 1996, då han frigavs mot borgen. Den 4 december 1998 dömdes han på nytt till sex års fängelse, ett straff som den 27 oktober 1999 av appellationsdomstolen nedsattes till fem års fängelse. Domen överklagades till Högsta domstolen, där målet, när Europadomstolen meddelade sitt avgörande, alltjämt var anhängigt.
    Under häktningstiden led Kudla av kronisk depression, och han gjorde två självmordsförsök. Han stod under tillsyn av läkare, och en läkare uttalade i ett intyg som överlämnades till domstolen den 11 juni 1996 att fortsatt häktning kunde äventyra hans liv eftersom det var sannolikt att han skulle försöka beröva sig livet.
    Europadomstolen hade först att ta ställning till om Kudla genom häktningen och förhållandena under häktningstiden hade utsatts för omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Europadomstolen framhöll att han hade stått under fortlöpande tillsyn av läkare och fått psykiatrisk behandling under häktningstiden. Visserligen hade en läkare i juni 1996 uttryckt uppfattningen att fortsatt häktning kunde hota hans liv, men utredningen i målet gav enligt Europadomstolens mening inte vid handen att han behandlats på sådant sätt att det stred mot artikel 3 i konventionen.
    När det gällde frågan om häktningstidens längd framhöll Europadomstolen att det gällde att bedöma två perioder, nämligen från den 4 oktober 1993 till den 1 juni 1995 och från den 22 februari till den 29 oktober 1996. Efter en genomgång av omständigheterna fann domstolen att häktningstiden varit alltför lång för att vara förenlig med artikel 5:3 i konventionen.
    När det gällde förfarandets längd fann Europadomstolen på motsvarande vis att målet inte avgjorts inom skälig tid och att artikel 6:1 i konventionen därför överträtts. I anslutning härtill behandlade domstolen frågan om även Kudlas rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel hade överträtts. Europadomstolen fann att frågan om ett rättsmedel mot ett alltför långvarigt förfarande var en separat fråga och att artikel 13 borde tolkas så, att det skall finnas ett ef-

fektivt rättsmedel inför en nationell myndighet när någon på rimliga grunder hävdar att kravet i artikel 6:1 på ett avgörande inom skälig tid inte har uppfyllts. Eftersom ett sådant rättsmedel saknades i polsk rätt, hade artikel 13 inte respekterats.

 

21. Leoni mot Italien (dom 26.10.2000)
Fråga om rätten till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Leoni överklagade till Kassationsdomstolen en dom av appellationsdomstolen i Rom, varigenom han hade fått avslag på en begäran om skadestånd. Kassationsdomstolen avvisade överklagandet på grund av dels att det ingivits till Kassationsdomstolen och inte till appellationsdomstolen, dels att det inkommit till Kassationsdomstolen först den 25 januari 1996, dvs. efter utgången av överklagandefristen om 20 dagar, vilken skulle räknas från den 29 december 1995.
    Vid Europadomstolen klagade Leoni över att han inte fått en rättvis rättegång. Han ingav ett intyg från appellationsdomstolen, enligt vilket hans överklagande hade ingivits till denna domstol den 29 december 1995.
    Europadomstolen fann det klarlagt att Leonis överklagande ingivits i tid till appellationsdomstolen, som det hade ålegat översända handlingarna i målet till Kassationsdomstolen inom 10 dagar. Leoni hade alltså överklagat appellationsdomstolens dom på ett korrekt sätt och kunde inte klandras för att appellationsdomstolen försummat att vidarebefordra handlingarna i tid. Genom Kassationsdomstolens avvisningsbeslut hade Leoni förvägrats tillträde till denna domstol, varför det förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

22. Kingsley mot Storbritannien (dom 7.11.2000)
Frågor om opartisk domstol och rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Kingsley var verkställande direktör i två bolag som bedrev spelverksamhet i London. Sådan verksamhet står i Storbritannien under tillsyn av en spelmyndighet, Gaming Board. Efter förhandling inför en panel bestående av tre medlemmar av spelmyndigheten beslöt denna att Kingsley inte var lämplig att fortsatt inneha licens för spelverksamhet och att det certifikat han innehade skulle återkallas. Kingsley angrep detta beslut genom att begära judicial review vid domstol. Han hävdade bl.a. att ledamöterna av panelen inte hade varit opartiska, därför att de dessförinnan hade deltagit i ett styrelsemöte där man konkluderat att Kingsley inte var lämplig att vara direktör för ett kasinoföretag. Den domare som avgjorde målet fann det inte visat att panelen varit partisk men tillade att, även om det skulle ha förelegat en omedveten partiskhet, panelens beslut måste bli bestående, eftersom det var fråga om ett beslut som inte kunde fattas av något annat organ (”the doctrine of necessity”). Sedan Kingsley överklagat detta beslut, fann Court of Appeal att det kunde ha förelegat en viss risk för

partiskhet men att det var fråga om ett beslut som inte kunde delegeras till annat organ och att panelens beslut därför, oavsett eventuell partiskhet, måste bli bestående enligt ”the doctrine of necessity”.
    Vid Europadomstolen var frågan om Kingsley åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång vid bestämmandet av hans civila rättigheter.
    Europadomstolen konstaterade att målet gällde Kingsleys civila rättigheter och att artikel 6:1 i konventionen därför var tillämplig. Den panel som först fattat beslut i saken kunde inte anses som en oavhängig och opartisk domstol redan av det skälet att de tre ledamöterna av panelen deltagit i det tidigare mötet vid vilket Kingsleys kvalifikationer diskuterats och där röstat för konklusionen att han inte var lämplig att vara kasinodirektör. När det sedan gällde domstolarnas avgöranden hade slutsatsen varit att, även om panelen varit partisk, dess beslut måste bestå. För att domstolsprövningen skulle motsvara kravet enligt artikel 6:1 i konventionen måste domstolen ha möjlighet att undanröja det överklagade beslutet och hänvisa målet till ny prövning av en opartisk domstol. Eftersom domstolarna sett sig förhindrade att fatta ett sådant beslut, kunde de inte anses ha haft full jurisdiktion i målet, varför Kingsley inte hade åtnjutit sin rätt enligt artkel 6:1 i konventionen.

 

23. Anagnostopoulos m.fl. mot Grekland (dom 7.11.2000)
Fråga om rätten till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena i detta mål var pensionerade officerare och polismän, som ansåg sig på grund av bestämmelser om visst lönetillägg berättigade till förhöjda pensioner. Mål rörande deras pensionsrättigheter var anhängiga vid Räkenskapsdomstolen, när grekiska parlamentet i juni 1995 antog en lag i vilken det angavs att det nämnda lönetillägget inte skulle ge rätt till förhöjd pension för dem som, i likhet med klagandena, hade lämnat tjänsten före visst datum. Under hänvisning bl.a. till denna lag avslogs de berörda klagandenas yrkanden slutligen av Räkenskapsdomstolen.
    Europadomstolen fann att parlamentet i detta fall hade ingripit med lagstiftning vid en tidpunkt då det vid domstol pågick processer i vilka staten var part och ändrat förutsättningarna för dessa processer till statens förmån. Även om processerna kunnat fullföljas, hade klagandenas ställning försvagats, vilket också framgick av att Räkenskapsdomstolen åberopat den nya lagen som en av grunderna för sina avgöranden. Med 6 röster mot 1 konkluderade Europadomstolen att de berörda klagandenas rätt enligt artikel 6:1 till en rättvis rättegång hade kränkts. Europadomstolen fann vidare att klagandenas mål inte avgjorts inom skälig tid och att artikel 6:1 i konventionen därför kränkts även i detta hänseende.

 

24. Göç mot Turkiet (dom 9.11.2000)
Fråga om rätten till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Göç begärde vid domstol i Karsiyaka ersättning av staten för att han varit häktad från den 24 till den 27 juli 1995. Domstolen fann att han varit häktad under endast två dagar och tillerkände honom ersättning med ett lägre belopp än han yrkat. Såväl Göç som staten överklagade domen till Kassationsdomstolen. Generaladvokaten vid Kassationsdomstolen avgav ett yttrande, i vilken han förordade att båda överklagandena skulle ogillas. Detta yttrande delgavs inte Göç. Kassationsdomstolen fastställde därefter den överklagade domen.
    Europadomstolen fann att underlåtenheten att låta Göç få del av generaladvokatens yttrande innebar ett brott mot principerna för ett kontradiktoriskt förfarande och att det därför förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

25. Di Gussola samt Debordes och Omer mot Frankrike (dom 14.11.2000)
Fråga om rätten till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
I ett tvistemål hade Di Gussola och i ett annat tvistemål makarna Debordes-Omer av en appellationsdomstol, cour d’appel, ålagts att betala vissa belopp till sin motpart. Sedan de överklagat domarna till Kassationsdomstolen, Cour de cassation, beslöt denna domstol att avvisa deras överklaganden på grund av att de inte hade exekverat appellationsdomstolens domar genom att betala de utdömda beloppen. Frågan vid Europadomstolen var om de genom Kassationsdomstolens beslut hade i strid med artikel 6:1 i konventionen förvägrats sin rätt till prövning vid denna domstol.
    Europadomstolen fann att den bestämmelse i den franska civilprocesslagen, som föreskriver att Kassationsdomstolen kan vägra att pröva ett överklagande när den överklagade domen inte verkställts har flera legitima syften, nämligen att skydda borgenärerna, att undvika onödiga överklaganden och att begränsa måltillströmningen till Kassationsdomstolen. Emellertid fick bestämmelsen inte tillämpas så, att den medförde oproportionerliga konsekvenser. I förevarande fall var det tydligt att klagandena inte hade haft ekonomiska möjligheter att betala de belopp som utdömts av appellationsdomstolen. Kassationsdomstolens motivering för att inte ta upp överklagandena till behandling hade dessutom varit stereotyp och visade inte att besluten grundade sig på en omsorgsfull analys av klagandenas situation. Besluten att inte ta upp överklagandena till prövning fick under sådana förhållanden anses ha på ett oproportionerligt sätt hindrat klagandenas tillträde till Kassationsdomstolen. Artikel 6:1 i konventionen hade därför kränkts.

 

26. Piron mot Frankrike (dom 14.11.2000)
Fråga om skyddet för egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen)
Monique Piron och hennes mor var ägare till jordbruksmark i en kommun där jorden blev föremål för nytt skifte. Under förfaranden inför myndigheter och domstolar, som pågick i mer än 26 år, kunde de påvisa att den mark de tilldelats var mindre värdefull än den de tidigare innehaft, och de tillerkändes viss ekonomisk ersättning för sin förlust. Europadomstolen fann emellertid att denna ersättning inte var tillräcklig, eftersom hänsyn inte tagits till den långa tid som förflutit innan ersättningen slutligt bestämts. Det förelåg därför ett brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen fann vidare att målet vid de franska domstolarna inte hade avgjorts inom skälig tid och att artikel 6:1 i konventionen därför hade kränkts.

 

27. Yasar m.fl. mot Turkiet (dom 14.11.2000)
Fråga om skyddet för egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen)
Klagande var 17 personer, vilkas mark exproprierats 1988 i samband med ett dammbygge. Sedan vissa ersättningsbelopp utbetalats 1992, väckte klagandena talan vid domstol om ytterligare ersättning. Domstolen beslöt i september 1993 att tillerkänna dem kompletterande ersättning, på vilken skulle utgå årlig ränta med 30 % intill dess betalning skedde. Först i oktober 1996 utbetalades ersättningen med tillägg av 30 % ränta. Under mellantiden hade emellertid inflationen i Turkiet uppgått till omkring 94 % per år.
    Under hänvisning till tidigare avgöranden i liknande mål (se målen Akkus mot Turkiet, SvJT 1997 s. 760 f., och Aka mot Turkiet, SvJT 1998 s. 784) fann Europadomstolen att klagandena genom förseningen med utbetalning och på grund av att inflationen under tiden väsentligt överstigit dröjsmålsräntan lidit en ytterligare ekonomisk förlust, vilken stred mot deras äganderättsskydd i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

28. Riepan mot Österrike (dom 14.11.2000)
Fråga om rätten till offentlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Riepan, som avtjänade ett långvarigt fängelsestraff, åtalades för olaga hot. Efter en huvudförhandling inför regiondomstolen, Landesgericht, i Steyr, som hölls i en sluten del av fängelset, dömdes han till ett nytt fängelsestraff. Han överklagade domen och gjorde gällande bl.a. att förhandlingen vid regiondomstolen inte hade varit offentlig, eftersom den hållits i en del av fängelset, dit endast personer med särskilda tillstånd hade tillträde. Appellationsdomstolen, Oberlandesgericht, i Linz

höll en offentlig förhandling och avslog därefter Riepans överklagande.
    Frågan vid Europadomstolen var om kravet i artikel 6:1 i konventionen på en offentlig förhandling hade tillgodosetts i detta fall.
    Europadomstolen konstaterade att förhandlingen vid regiondomstolen i princip hade varit offentlig men fann sig böra pröva om allmänheten också i realiteten hade haft tillträde till förhandlingen. När som i detta fall förhandlingen äger rum på en plats dit allmänheten normalt inte har tillträde, måste, framhöll Europadomstolen, särskilda åtgärder vidtas för att garantera att offentligheten inte bara är teoretisk. En sådan åtgärd kunde vara ett tillkännagivande på domstolens anslagstavla om var förhandlingen skulle hållas och om hur allmänheten kunde få tillträde till lokalen i fråga. Några sådana åtgärder hade emellertid inte vidtagits i det aktuella fallet, och förhandlingen hade dessutom hållits tidigt på morgonen i en lokal som inte var utrustad som en normal domstolslokal. Förhandlingen hade därför inte uppfyllt kravet på offentlighet i artikel 6:1 i konventionen. Inte heller hade något av de i denna bestämmelse angivna undantagen från offentlighet varit tillämpligt i detta fall.
    Europadomstolen ställde sig därefter frågan om det förhållandet att en offentlig förhandling hållits inför appellationsdomstolen hade botat den brist på offentlighet som förelegat i första instans. Så kunde emellertid inte anses ha varit fallet redan av det skälet att det inte var en fullständig ny förhandling som hållits inför appellationsdomstolen. Bl.a. hade appellationsdomstolen inte hört de vid regiondomstolen hörda vittnena på nytt och någon annan bevisning hade inte heller upptagits vid appellationsdomstolen.
    Europadomstolens konklusion blev därför att artikel 6:1 i konventionen inte hade respekterats.

 

29. T mot Österrike (dom 14.11.2000)
Fråga om visst förfarande gällde anklagelse för brott (artikel 6:1 i konventionen)
I ett tvistemål vid distriktsdomstolen, Bezirksgericht, i Hietzing begärde T rättshjälp. Han anmodades av domstolen att inkomma med kompletterande upplysningar och dokument. Sedan han ingivit vissa kompletteringar, beslöt distriktsdomstolen, utan att hålla en förhandling, att avslå hans begäran om rättshjälp och att ådöma honom ett bötesstraff om 30 000 österrikiska schilling för missbruk av förfarandet. Som motivering anfördes att T i deklaration rörande sina ekonomiska förhållanden och i övrigt under förfarandet hade lämnat ofullständiga och felaktiga uppgifter. T överklagade beslutet till regiondomstolen, Landesgericht, i Wien, som inte tillät T att åberopa nya uppgifter om sin ekonomi och som utan förhandling avslog hans överklagande.
    Vid Europadomstolen gjorde T gällande att distriktsdomstolen, genom att döma honom till böter utan att först upplysa honom om att

han misstänktes för att ha lämnat ofullständiga och felaktiga uppgifter, berövat honom rätten att försvara sig och därmed brutit mot artikel 6 punkterna 1 och 3 a) och b) i konventionen.
    Den grundläggande frågan i målet var om det i detta fall var fråga om en anklagelse för brott, vilket var en förutsättning för att artikel 6 i konventionen skulle vara tillämplig. Europadomstolen besvarade denna fråga jakande under hänvisning till bestraffningens punitiva karaktär, det höga bötesbelopp som kunnat komma i fråga (ett maximistraff om 400 000 österrikiska schilling) och möjligheten av att utdömda böter skulle förvandlas till fängelse utan föregående förhandling. När det sedan gällde tillämpningen av artikel 6 fäste Europadomstolen vikt vid att distriktsdomstolen, som inte hade underrättat T om att han misstänktes för att ha lämnat ofullständiga och felaktiga uppgifter, utan förhandling hade funnit honom skyldig till sådant brott och dömt honom till böter. Hans överklagande hade inte botat bristerna i handläggningen i första instans, eftersom regiondomstolen inte tillåtit honom att åberopa nya uppgifter och inte heller hållit någon muntlig förhandling.
    Europadomstolen konkluderade att artikel 6 punkt 1 i förening med punkt 3 a) och b) i konventionen inte hade respekterats. Dessutom hade förfarandet pågått under så lång tid att det även på grund av tidsutdräkten förelåg ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.

 

30. Tas mot Turkiet (dom 14.11.2000)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen), omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätten till personlig frihet (artikel 5 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klaganden, Besir Tas, hade en son, Muhsin Tas, som greps den 14 oktober 1993 av säkerhetsstyrkor i Cizre i sydöstra Turkiet. Den 18 november 1993 fick Besir Tas ett meddelande om att hans son hade rymt i samband med att han förts upp i bergen för att utpeka gömställen som använts av terrorister.
    Besir Tas gjorde vid Europadomstolen gällande att hans son dödats av säkerhetsstyrkorna i strid med artikel 2 i konventionen, att sonen i strid med artikel 3 i konventionen utsatts för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling medan han var berövad friheten, att Besir Tas själv hade i strid med artikel 3 utsatts för omänsklig och förnedrande behandling på grund av sonens försvinnande, att hans sons rätt enligt artikel 5 i konventionen till personlig frihet hade kränkts samt att avsaknaden av en effektiv undersökning utgjorde brott mot både artikel 2 och artikel 13 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att det efter gripandet av Muhsin Tas den 14 oktober 1993 inte fanns några handlingar som utvisade vart han hade förts eller var han hade förvarats. Påståendet att han hade rymt var obestyrkt och inga detaljer härom hade lämnats. Med hänsyn till den tid som förflutit sedan hans försvinnande och till de

förhållanden som rådde i sydöstra Turkiet fann Europadomstolen att Muhsin Tas måste antas vara död. Han hade dött efter att ha gripits av säkerhetsstyrkorna, och ansvaret för hans död fick anses åvila turkiska staten. Följaktligen fann Europadomstolen, med 6 röster mot 1, att det förelåg ett brott mot artikel 2 i konventionen. Med samma röstetal konkluderade Europadomstolen att även rätten enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel blivit kränkt.
    En utredning om Muhsin Tas försvinnande hade företagits av de turkiska myndigheterna först efter det att Besir Tas väckt talan vid Europakommissionen, och denna utredning hade varit bristfällig. Även i detta hänseende hade turkiska staten brutit mot sina förpliktelser enligt artikel 2 i konventionen.
    Eftersom det inte fanns någon information om vad som hänt Muhsin Tas under frihetsberövandet, kunde det inte anses styrkt att han utsatts för behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Däremot hade myndigheterna, genom att inte föranstalta om en utredning när Besir Tas informerat dem om sina farhågor för att hans son hade dödats, visat likgiltighet och hänsynslöshet. De hade därigenom utsatt Besir Tas för behandling som fick anses stå i strid med artikel 3.
    Europadomstolen fann vidare att Muhsin Tas varit berövad friheten men saknat alla de garantier som artikel 5 i konventionen är avsedd att tillhandahålla. Det förelåg därför en mycket allvarlig kränkning av hans genom denna artikel skyddade rätt till frihet och säkerhet.

 

31. Sotiris och Nikos Koutras ATTEE mot Grekland (dom 16.11.2000)
Fråga om rätten till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandebolaget begärde hos grekiska ekonomiministeriet ett bidrag enligt vissa lagbestämmelser för byggande av ett hotell. Detta avslogs av ministeriet. Klagandebolaget överklagade beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen, som avvisade överklagandet. Skälet för avvisningsbeslutet var att formaliteterna för överklagande inte var uppfyllda. Enligt gällande bestämmelser skulle överklagande ske hos en myndighet, som på överklagandeskriften skulle upprätta ett protokoll med angivande av registernummer och datum, och detta protokoll skulle undertecknas av den tjänsteman som mottagit överklagandet. I förevarande fall hade ett protokoll upprättats, som emellertid inte innehöll uppgift om registernumret. Detta nummer fanns visserligen angivet i ett sigill och på första sidan i överklagandeskriften, men detta var enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte tillräckligt för att överklagandet skulle kunna prövas. Europadomstolen konstaterade att klagandebolaget inte var ansvarigt för det formfel som föranlett avvisningsbeslutet. Det hade främst ankommit på den tjänsteman som mottagit överklagandet att se till att formföreskrifterna iakttogs. Dessutom förelåg inget praktiskt problem, eftersom registernumret angivits på andra ställen. Europadomstolen ansåg det inte godtagbart att genom en sådan överdriven for-

malism hindra klagandebolaget att få sin sak prövad av den första och enda domstol som var behörig i den aktuella rättsfrågan. Konklusionen var därför att klagandebolaget i strid med artikel 6:1 i konventionen berövats sin rätt till domstolsprövning.

 

32. Rojas Morales mot Italien (dom 16.11.2000)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Rojas Morales var misstänkt för narkotikabrott och utlämnades i oktober 1992 från Argentina till Italien. En annan person, M.A., som misstänktes vara inblandad i samma narkotikabrottslighet som Rojas Morales, dömdes i juli 1993 av domstol i Milano till ett fängelsestraff. I domen gjordes en rad uttalanden om Rojas Morales, som bl.a. utpekades som organisatör av smugglingen av narkotika mellan Italien och Latinamerika. Domstolens ordförande i målet mot M.A. var fru M, och fru B var en av de övriga ledamöterna.
    Den 4 juli 1995 dömde samma domstol i Milano Rojas Morales för narkotikabrott till fängelse i 21 år och böter. Domstolens ordförande var även denna gång fru M, och fru B var en av de övriga ledamöterna.
    Vid Europadomstolen klagade Rojas Morales över att han i strid med artikel 6:1 i konventionen inte dömts av en opartisk domstol. Europadomstolen fann klagomålet befogat. Eftersom fru M och fru B i domen mot M.A. redan uttalat sig om Rojas Morales och dennes roll i narkotikabrottsligheten, hade han haft objektivt grundade skäl att befara att domstolen, när den dömde honom under medverkan av samma två domare, hade en förutfattad mening och därmed inte var opartisk. Artikel 6:1 hade alltså inte respekterats.

 

33. Bilgin mot Turkiet (dom 16.11.2000)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätten till respekt för privat- och familjeliv och hem (artikel 8 i konventionen), rätten till respekt för egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Bilgin bodde vid den i målet aktuella tiden i Yukarigören, som var en del av byn Güzderesi i provinsen Diyarbakir i sydöstra Turkiet. Enligt vad han uppgav besöktes Yukarigören den 28 september 1993 av ett stort antal gendarmer, som beordrade honom och andra byinvånare att placera sin tobaksskörd utanför sina hus. När de gjort detta, satte gendarmerna eld på tobaken. Bilgin påstod vidare att gendarmerna under sensommaren eller hösten 1994 återvänt till Yukarigören, där de bränt ner Bilgins och andras hus. Som svarande i målet förnekade turkiska regeringen att dessa händelser inträffat och gjorde gällande att inga gendarmer vid den aktuella tiden hade genomfört någon operation i eller kring Güzderesi.
    Eftersom de faktiska omständigheterna i målet var omstridda, utförde Europakommissionen genom tre av sina medlemmar en bevis-

upptagning och avgav en rapport om vad som enligt kommissionens uppfattning kunde anses bevisat i målet. På grundval av denna rapport fann Europadomstolen det styrkt att det var säkerhetsstyrkor som hade förstört Bilgins hem och tillhörigheter och att detta hade berövat honom hans försörjning och tvingat honom och hans familj att lämna Yukarigören och bosätta sig på annan ort. Europadomstolen fann att Bilgin härigenom måste ha förorsakats ett så allvarligt lidande att säkerhetsstyrkornas handlande var att kvalificera som omänsklig behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Dessutom utgjorde deras handlande ett grovt och oberättigat ingrepp i hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv och sitt hem samt för sin egendom, varför även artikel 8 i konventionen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen prövade härefter om Bilgin hade haft till sitt förfogande ett effektivt rättsmedel på sätt som krävs enligt artikel 13 i konventionen. I detta hänseende pekade Europadomstolen på det otillfredsställande rättsskyddet i sydöstra Turkiet när det gällde anklagelser mot säkerhetsstyrkorna. I det aktuella fallet hade den utredning som gjorts varit ofullständig, och den kunde inte anses uppfylla kraven i artikel 13. Även denna artikel hade därför överträtts. Slutligen hade Bilgin, efter det att han klagat till Europakommissionen, utsatts för förhör av gendarmer rörande hans klagomål. Detta fick uppfattas som obehöriga påtryckningar mot honom, vilka inte var förenliga med hans rätt att fritt utöva sin klagorätt enligt konventionen.

 

34. Vaccaro mot Italien (dom 16.11.2000)
Fråga om längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen)
Vaccaro häktades den 30 september 1993 på grund av misstanke om bl.a. medlemskap i en maffialiknande organisation samt narkotikabrott. Efter en rättegång vid distriktsdomstolen i Florens, där även ett stort antal andra personer var åtalade i samma mål, fann denna domstol den 8 februari 1996 att målet föll utanför dess territoriella jurisdiktion och överlämnade det till distriktsdomstolen i Grosseto. Vid denna domstol pågick rättegången under 138 sammanträdesdagar, under vilka omkring 300 personer hördes som vittnen. Den 16 december 1997 dömdes Vaccaro för narkotikabrott till fängelse i elva år sex månader. Han frikändes på övriga åtalspunkter. Vaccaro överklagade domen till appellationsdomstolen i Florens, som under hänvisning till ett avgörande av Författningsdomstolen fann att beslutet att överlämna målet till distriktsdomstolen i Grosseto liksom den dom som meddelats av denna domstol var nulliteter, varför appellationsdomstolen undanröjde både beslutet att överlämna målet och distriktsdomstolens dom. Den 3 maj 1999 frigavs Vaccaro.
    Vid Europadomstolen klagade Vaccaro över häktningstidens längd. Europadomstolen konstaterade att det var två perioder som skulle

värderas på grundval av artikel 5:3 i konventionen, nämligen dels perioden från den 30 september 1993 till den 16 december 1997 (fyra år, två månader och 16 dagar), dels perioden från den 17 november 1998 till den 3 maj 1999 (fem månader och 16 dagar).
    Europadomstolen fann att det hade funnits häktningsskäl, vilkas betydelse dock hade avtagit med tiden. Målet hade varit omfattande och komplicerat, och åtalet hade avsett allvarliga brott. Rättegången hade pågått under lång tid, och många personer hade hörts av domstolen. Det fanns enligt Europadomstolens mening inte skäl att invända mot det sätt på vilket distriktsdomstolen i Grosseto hade handlagt målet. Däremot hade brottsutredningen tagit lång tid i anspråk, och distriktsdomstolen i Florens hade dröjt med beslutet att förklara sig sakna domsrätt. Ingen förklaring till dessa dröjsmål hade lämnats, och det hade inte hänvisats till några omständigheter som kunde rättfärdiga det mycket långvariga frihetsberövande som Vaccaro utsatts för. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 5:3 i konventionen inte hade respekterats.

 

35. Tanribilir mot Turkiet (dom 16.11.2000)
Fråga om rätten till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagande i detta mål var Hediye Tanribilir, vars son, Abdürrahim Tanribilir, greps av gendarmeriet den 8 september 1990 omkring klockan 1 på morgonen på grund av misstanke att han hade arbetat för PKK. Han placerades i en cell på gendarmeristationen. Cellen inspekterades senast klockan 4.20 på morgonen. Omkring klockan 5 på morgonen konstaterade en vakt att Abdürrahim hade hängt sig i cellen och var död. Den utredning som företogs ledde till slutsatsen att Abdürrahim hade begått självmord för att inte tvingas lämna upplysningar om PKK och att det inte fanns skäl att väcka åtal mot någon gendarm.
    Hediye Tanribilir gjorde vid Europadomstolen gällande att hennes son hade dödats av gendarmer som hade förhört honom för att tvinga honom att avge en bekännelse och att lämna upplysningar om PKK. Hon hävdade att artikel 2 i konventionen härigenom hade kränkts. Europakommissionen gjorde genom tre av sina medlemmar en utredning, som innefattade vittnesförhör med ett stort antal personer. På grundval av denna utredning och av övrigt material kom Europadomstolen fram till att det inte hade visats att gendarmerna uppsåtligen hade dödat Abdürrahim Tanribilir. Det fanns inte heller grund för att anse att gendarmerna bort inse att det förelåg en risk för självmord och att de av denna anledning bort hålla Abdürrahim under permanent uppsikt under natten i fråga. Den utredning som gjorts fick också anses ha varit adekvat. I inget av dessa hänseenden förelåg det därför ett brott mot artikel 2 i konventionen.

 

36. Demiray mot Turkiet (dom 21.11.2000)
Fråga om rätten till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagande i detta mål var Asiye Demiray, vars man, Ahmet Demiray, greps i Diyarbakir den 21 juli 1994. Enligt vad turkiska regeringen uppgav hade han efter gripandet erkänt att han var medlem av PKK men förklarat sig beredd att för säkerhetsstyrkorna röja var ett ammunitionsförråd tillhörigt PKK var beläget.
    Ett besök på den angivna platsen hade organiserats av gendarmeriet den 14 augusti 1994. Därvid skulle Ahmet Demiray ha dödats genom att en granat, som utplacerats av PKK som en fälla, hade exploderat. Åklagarmyndigheten i Lice hade godtagit denna version av händelseförloppet och överlämnat uppgiften att utreda händelserna till den lokala administrativa myndigheten, där ärendet, när Europadomstolen meddelade sin dom, uppgavs alltjämt vara anhängigt.
    Europadomstolen fann det inte möjligt att med säkerhet fastställa omständigheterna kring Ahmet Demirays död. Enligt den redogörelse som lämnats av regeringen hade han, när han dödades genom en explosion, befunnit sig på endast någon meters avstånd från ammunitionsförrådet, medan de tre gendarmer som åtföljt honom befunnit sig 30, 40 och 50 meter därifrån. I avsaknad av närmare förklaringar från regeringens sida om anledningen härtill och om eventuella skyddsåtgärder som vidtagits fann Europadomstolen att myndigheterna hade underlåtit att vidta rimliga åtgärder för att motverka den uppenbara risk som Ahmet Demiray utsatts för. Med hänsyn härtill fick regeringen anses bära ansvaret för hans död, varför Europadomstolen konkluderade, med 4 röster mot 3, att artikel 2 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen pekade därefter på flera brister i den utredning som företagits. Inget besök på platsen hade gjorts, och de gendarmer som varit närvarande vid tiden för dödsfallet hade inte förhörts. Den obduktion som företagits hade varit ofullständig, och åklagarmyndighetens slutsats om Ahmet Demirays död hade grundats på otillräckligt material. Det hade uppgivits att utredningen vid den administrativa myndigheten alltjämt var anhängig, men inga upplysningar hade lämnats om hur långt denna utredning fortskridit, trots att den pågått i fyra år. Inga upplysningar hade lämnats om en annan utredning som syftade till att identifiera de PKK-medlemmar som var ansvariga för Ahmet Demirays död. Myndigheterna hade således inte heller uppfyllt sin skyldighet enligt artikel 2 i konventionen att göra en effektiv utredning om dödsfallet. Artikel 2 hade alltså kränkts även i detta hänseende.
    Asiye Demiray gjorde också gällande att hon och hennes mans familj utsatts för tryck från säkerhetsstyrkornas sida i syfte att förmå henne att återkalla sitt klagomål till konventionsorganen, vilket stred mot hennes rätt enligt konventionen att fritt utöva sin klagorätt. Europadomstolen fann emellertid Asiye Demirays påståenden om de åt-

gärder som vidtagits mot henne och hennes mans familj vara obestyrkta, varför något brott mot konventionen inte visats föreligga i detta hänseende.

 

37. F.d. Konungen av Grekland m.fl. mot Grekland (dom 23.11.2000)
Fråga om ersättning för egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen)
Klagande i detta mål var den tidigare grekiske kungen Konstantin, hans syster prinsessan Irene och hans faster prinsessan Ekatirini. Målet gällde fastigheter i Grekland som hade tillhört kung Konstantin och hans familj. Efter militärkuppen den 21 april 1967 tvingades kungen lämna Grekland. Han avsattes formellt av militärregimen den 1 juni 1973. I oktober 1973 utfärdades ett dekret, varigenom kungens och den kungliga familjens egendom konfiskerades. Enligt förordningen skulle det utgå viss pekuniär ersättning, som insattes på ett bankkonto men som aldrig utbetalades. Sedan militärregeringen den 24 juli 1974 ersatts av den civila regeringen Karamanlis, utfärdades ett nytt dekret, enligt vilket kungens och den kungliga familjens egendom skulle ställas under särskild förvaltning intill dess beslut fattats om det framtida statsskicket. Den 8 december 1974 hölls en folkomröstning, i vilken majoriteten av befolkningen uttalade sig till förmån för att Grekland skulle vara en republik. Följande år utfärdades en ny konstitution, som trädde i kraft den 11 juni 1975.
    År 1992 träffades en överenskommelse mellan kung Konstantin och grekiska staten, enligt vilken kungen överlät vissa markområden till staten mot ersättning och donerade andra fastigheter till allmännyttiga stiftelser. Överenskommelsen intogs i en därefter utfärdad lag.
    Efter allmänna val 1993 tillträdde regeringen Papandreou, som 1994 genomdrev en ny lag varigenom den överenskommelse som träffats med kungen 1992 upphävdes och dekretet från oktober 1973, varigenom egendomen konfiskerats, förklarades ha förblivit i kraft.
    Klagandena hävdade vid Europadomstolen att deras genom artikel 1 i första tilläggsprotokollet skyddade rätt till egendom kränkts. En första fråga var om fastigheterna i fråga kunde anses vara den kungliga familjens privata egendom eller om de tillhört klagandena enbart i deras officiella ställning som medlemmar av kungahuset. I detta hänseende konstaterade Europadomstolen att åtminstone en del av egendomen hade köpts av klagandenas förfäder och betalats med privata tillgångar. Dessutom hade medlemmar av den kungliga familjen vid åtskilliga tillfällen accepterats som privata ägare till fastigheterna i fråga. Europadomstolen fann därför att fastigheterna varit klagandenas privata egendom. Eftersom klagandena inte erhållit någon ersättning för förlusten av sin egendom, hade en rimlig balans mellan allmänna och privata intressen inte upprätthållits, varför Eu-

ropadomstolen konkluderade, med 15 röster mot 2, att artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen kränkts.

 

38. Siegel mot Frankrike (dom 28.11.2000)
Fråga om förfarande inför notarie omfattas av konventionsgarantier (artikel
6:1 i konventionen)
Auguste Siegel begärde den 8 januari 1993 att domstolen, tribunal d’instance, i Illkirch-Graffenstaden skulle utse en notarie att förrätta arvskifte i dödsboet efter hans mor, Madame Schmitt. Den 27 april 1993 begärde Louis Siegel, som var bror till Auguste Siegel, att samma domstol skulle utse en notarie att förrätta arvskifte efter brödernas far, Paul Siegel, som hade avlidit tidigare. Den 8 juli 1993 förordnade domstolen att arvskiften skulle förrättas efter båda föräldrarna och utsåg två notarier att förrätta dessa arvskiften. Efter ett möte hos den ene notarien den 9 april 1997 upprättade notarierna en skifteshandling, enligt vilken parterna förband sig att återkalla det förfarande som inletts den 8 juli 1993. Sedan återkallelse skett, beslöt domstolen den 4 december 1997 att avskriva målet.
    Målet gällde längden av skiftesförfarandet, men en första fråga var om artikel 6:1 i konventionen var tillämplig på detta förfarande.
    Europadomstolen konstaterade att det var fråga om en procedur inför två notarier, vilket avslutats med en överenskommelse om hur dödsbona skulle delas. Emellertid var det en domstol som på begäran av Auguste och Louis Siegel hade förordnat att arvskiftena skulle komma till stånd, och notarierna hade utfört sina uppdrag under domstolens kontroll. Proceduren inför notarierna var alltså så nära knuten till domstolsförfarandet att artikel 6:1 i konventionen fick anses tillämplig på hela förfarandet.
    Europadomstolen fann därefter att kravet på ett avgörande inom skälig tid inte hade uppfyllts och att artikel 6:1 i konventionen därför hade kränkts.

 

39. Rehbock mot Slovenien (dom 28.11.2000)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen), rätten till skadestånd vid frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen) och rätten till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Rehbock är tysk medborgare. Han reste den 8 september 1995 med bil från Österrike till Slovenien, där han arresterades på grund av misstanke om narkotikabrott. Rehbock uppgav att arresteringen hade genomförts under brutala former, fastän han inte gjort motstånd. Han hade blivit slagen i huvudet och behandlingen hade resulterat i allvarliga skador i ansiktet och svår smärta.
    Enligt den utredning som gjorts av de slovenska myndigheterna hade Rehbock gjort motstånd och sökt undkomma, vilket medfört att våld hade måst användas mot honom. Vid en läkarundersökning hade

ett brott på underkäken och en annan allvarlig kroppsskada konstaterats. Skadorna var enligt rapporten en följd av att det befunnits nödvändigt att tvinga ner Rehbock på marken.
    Efter arresteringen undersöktes Rehbock den 9 september 1995 av en läkare, som fann att han hade en dubbel fraktur på käkbenet och skador i ansiktet. Han erbjöds en operation men avslog erbjudandet, eftersom han räknade med att snart bli frigiven, varefter han skulle kunna opereras i Tyskland. Under de följande månaderna, då han fortfarande var berövad friheten i Slovenien, undersöktes han vid flera tillfällen av läkare. Han klagade under sitt frihetsberövande över att han inte hade fått den behandling som varit påkallad och att han endast oregelbundet hade fått sådana smärtstillande medel som han behövde mot sina smärtor.
    Efter att först ha hållits i polisarrest häktades Rehbock den 10 september 1995 av regiondomstolen i Slovenj Gradec. Den 3 oktober 1995 begärde han att bli frigiven och erbjöd sig att betala borgen. Den 26 oktober 1995 avslogs denna begäran. Han ingav den 29 november 1995 en ny begäran om frigivning, vilken avslogs den 22 december 1995.
    Den 8 januari 1996 dömdes han av regiondomstolen för narkotikabrott till ett års fängelse. Den 17 april 1996 skärpte appellationsdomstolen i Maribor straffet till sjutton månaders fängelse. Den 1 september 1996 frigavs Rehbock villkorligt.
    Vid Europadomstolen klagade Rehbock över dels att han i samband med arresteringen och senare under sitt frihetsberövande utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen, dels att domstolarna inte hade snabbt fattat beslut med anledning av hans ansökningar om frigivning på sätt som krävdes enligt artikel 5:4 i konventionen, dels att han i strid med artikel 5:5 i konventionen inte hade haft rätt till skadestånd för brottet mot artikel 5:4, dels också att hans korrespondens med Europakommissionen på ett oberättigat sätt och i strid med artikel 8 i konventionen hade kontrollerats. När det gällde artikel 3 i konventionen konstaterade Europadomstolen att arresteringen av Rehbock var en åtgärd som hade förberetts av polisen och att det därför varit möjligt att i förväg värdera de risker som förelåg och de åtgärder som kunde krävas. Vidare hade Rehbock inte på något vis hotat eller angripit polisen. Under sådana omständigheter och med hänsyn till de mycket allvarliga skador som åsamkats Rehbock fick det anses ankomma på slovenska regeringen att visa på ett övertygande sätt att det våld som använts inte hade varit alltför grovt.
    Europadomstolen framhöll vidare att den utredning som gjorts hade initierats först fem månader efter incidenten i fråga, att den utförts av den polismyndighet vars medlemmar deltagit i arresteringen av Rehbock samt att utredningen dessutom var bristfällig i flera hän-

seenden. Enligt Europadomstolen hade regeringen inte genom att hänvisa till denna utredning eller på annat sätt framfört övertygande argument för att det våld som använts varit rimligt under de föreliggande omständigheterna. Rehbock hade otvivelaktigt åsamkats svårt lidande, och Europadomstolen fann, med 6 röster mot 1, att han hade utsatts för omänsklig behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    När det gällde det sätt på vilket Rehbock behandlats under sitt frihetsberövande fann Europadomstolen att han hade stått under fortlöpande läkarkontroll och att underlåtenheten vid vissa tillfällen att förse honom med smärtstillande medel inte kunde anses ha varit av så allvarlig art att det kränkte Rehbocks rätt enligt artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen fann vidare att Rehbocks ansökningar om att bli försatt på fri fot, vilka båda avgjorts efter 23 dagar (3–26 oktober respektive 29 november–22 december 1995), inte hade fått en så snabb behandling som krävdes enligt artikel 5:4 i konventionen. Vidare var rätten enligt slovensk lag till skadestånd vid frihetsberövanden begränsad till fall då frihetsberövandet var olagligt eller beroende på ett misstag, och ingenting tydde på att dessa villkor var uppfyllda i fråga om Rehbock. Hans rätt enligt artikel 5:5 i konventionen till skadestånd i fall av brott mot artikel 5:4 var därför inte tillgodosedd. Europadomstolens konklusion var alltså att det förelåg brott mot såväl artikel 5:4 som artikel 5:5 i konventionen.
    När det gällde kontrollen av Rehbocks korrespondens med Europakommissionen fann Europadomstolen att det visserligen fanns stöd för åtgärden i slovensk lag och att syftet varit att förebygga oordning eller brott. Däremot kunde kontrollen inte anses ha varit nödvändig i ett demokratiskt samhälle på sätt som också krävdes enligt artikel 8:2 i konventionen. Även artikel 8 i konventionen hade därför kränkts.

 

40. M.B. mot Schweiz (dom 30.11.2000)
Fråga om rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
M.B. arresterades den 19 september 1994 som misstänkt för mord och attentat som hon skulle ha utfört som medlem av en terroristgrupp. Hon häktades den 21 september 1994. Den 21 oktober 1994 begärde hon att bli frigiven. Hennes begäran avslogs av åklagare den 25 oktober 1994. Hon överklagade den 31 oktober 1994 detta beslut till Högsta domstolen, Bundesgericht, som förelade åklagaren att yttra sig senast den 7 november och M.B. att svara senast den 11 november. Den 23 november 1994 avslog Bundesgericht hennes överklagande.
    Vid Europadomstolen klagade M.B. över att hennes begäran om frigivning inte avgjorts snabbt på sätt som krävdes enligt artikel 5:4 i konventionen.

Europadomstolen fann att Bundesgericht hade givit parterna onödigt lång tid för att avge yttranden och att förfarandets totala tidslängd om 34 dagar inte motsvarade kravet i artikel 5:4 i konventionen på ett snabbt avgörande.

 

41. G.B. mot Schweiz (dom 30.11.2000)
Fråga om rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
G.B., som häktats på grund av misstanke om medverkan i terroristdåd, begärde den 21 oktober 1994 att bli frigiven. Hans begäran avslogs den 25 oktober 1994 av åklagare. G.B. överklagade beslutet till Högsta domstolen, Bundesgericht, som avslog överklagandet den 21 november 1994. Beslutet delgavs G.B. den 22 november 1992.
    Europadomstolen fann att den tid om 32 dagar som krävts för att G.B. skulle få ett beslut från domstol om lagligheten av frihetsberövandet var för lång för att vara förenlig med artikel 5:4 i konventionen.

 

42. Palumbo mot Italien (dom 30.11.2000)
Fråga om skyddet för egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen)
Palumbo var ägare till en våning i Rom, vilken han hade hyrt ut till annan person. Genom dom den 7 oktober 1983, som vann laga kraft den 27 oktober 1983, förpliktade domstol hyresgästen att avflytta senast den 31 december 1984. Hyresgästen stannade emellertid kvar, och Palumbo försökte förgäves få domen verkställd. Först i juni 1992 återfick han våningen.
    Europadomstolen fann, under hänvisning till målet Immobiliare Saffi mot Italien (se SvJT 1999 s. 917 ff.), att det inte varit förenligt med äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen att under mer än sju år göra det omöjligt för Palumbo att återfå sin egendom. Eftersom de hinder som under lång tid förelegat mot verkställighet av domen hade sin grund i lagregler om vilka vräkningsärenden som skulle prioriteras och det saknats möjlighet att vid domstol angripa tillämpningen av dessa regler, hade Palumbo också förvägrats tillträde till domstol på verkställighetsstadiet. Även hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen hade därför kränkts.

 

43. Zoon mot Nederländerna (dom 7.12.2000)
Fråga om rätten till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Zoon dömdes av arrondissementsdomstolen i Rotterdam för att ha dödat en annan person på dennes begäran och för att ha förfalskat en dödsattest till ett villkorligt fängelsestraff och böter. Han överklagade inte domen.

Vid Europadomstolen klagade Zoon över att han inte haft tillgång till en fullständig skriftlig version av arrondissementsdomstolens dom vid den tid då han måst bestämma om han skulle överklaga domen eller ej.
    Europadomstolen fann sig inte behöva generellt ta ställning till en i Nederländerna tillämpad praxis, enligt vilken det är tillräckligt att en dom i brottmål först utformas i en förkortad version och en fullständig version av domen iordningställs endast om domen överklagas. I förevarande fall hade Zoon varit medveten om domslutet, och han hade på begäran kunnat få tillgång till en utskrift av domen i förkortad form. Med hänsyn till de invändningar som han framfört mot åtalet skulle denna förkortade version av domen ha varit tillräcklig för att han skulle kunna avgöra om han skulle överklaga domen. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6:1 i konventionen inte blivit kränkt i detta fall.

 

44. Gül mot Turkiet (dom 14.12.2000)
Frågor om rätten till liv (artikel 2 i konventionen) och till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klaganden, Mehmet Gül, hade en son som också hette Mehmet. Den 8 mars 1993 hade ett antal polismän kommit till den våning där sonen bodde. De hade fått uppfattningen att PKK-män möjligen befann sig i våningen. De sköt med automatvapen minst 50–55 skott genom dörren till våningen, varvid sonen sårades så allvarligt att han senare avled till följd av skadorna.
    Europadomstolen fann att polismännen hade använt oproportionerligt våld och att sonen Mehmet Gül dödats under omständigheter som ådragit turkiska staten ansvar för brott mot artikel 2 i konventionen. Därtill kom att undersökningen av händelsen hade varit otillräcklig och bristfällig, varför det även i detta hänseende förelåg ett brott mot artikel 2. I sistnämnda hänseende hade även rätten enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel kränkts.

 

45. Rinzivillo mot Italien (dom 21.12.2000)
Fråga om rätten till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Under verkställighet av ett fängelsestraff var Rinzivillo underkastad en speciellt sträng regim. Bl.a. lästes och kontrollerades all hans korrespondens. Vid Europadomstolen hävdade Rinzivillo att detta stred mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sin korrespondens. Europadomstolen konstaterade att det var fråga om ett ingrepp i Rinzivillos genom artikel 8 i konventionen skyddade rätt och att ett sådant ingrepp var förenligt med konventionen endast om det uppfyllde kraven i artikel 8:2. Kontrollen av korrespondensen grundade sig på en lagregel, som inte angav hur länge kontrollen fick utövas och inte heller med tillräcklig tydlighet gav upplysningar om dess om-

fattning och sättet för dess utövande. Sedan samma lagbestämmelse i tidigare fall funnits strida mot artikel 8 i konventionen (se målen Domenichini mot Italien, SvJT 1997 s. 51 f., och Calogero Diana mot Italien, SvJT 1997 s. 52), hade initiativ tagits i Italien till förändrad lagreglering, men någon ny lag hade ännu inte antagits. Enligt ett nytt fängelsereglemente den 6 september 2000 skulle dock någon kontroll inte längre utövas av korrespondens med Europadomstolen, men när det gällde Rinzivillo hade även korrespondens med Europakommissionen och Europadomstolen kontrollerats. Liksom i fallen Domenichini och Calogero Diana fann Europadomstolen att gällande lag inte uppfyllde kraven på tydlighet och precision och att kravet i artikel 8:2 på att ett ingrepp skulle ha stöd i lag därför inte var uppfyllt. Artikel 8 hade således inte respekterats.

 

46. Büyükdag mot Turkiet (dom 21.12.2000)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Leyla Büyükdag arresterades den 22 juni 1993. Hon misstänktes för att tillhöra en illegal vänsterorganisation, Dev-Sol. Hon placerades påföljande dag i polishäkte i Istanbul. Den 5 juli 1993 undersöktes hon av en rättsläkare, som konstaterade att hon led av minskad rörlighet och smärtor i högra armen. När hon samma dag inställdes inför en åklagare vid statssäkerhetsdomstolen, gjorde hon gällande att polismännen under hennes frihetsberövande hade misshandlat henne. På åklagarens begäran undersöktes hon samma dag på ett sjukhus, där man fann spår av skador i hennes högra handled och högra skuldra.
    Under den utredning som gjordes förnekade polismännen att de hade misshandlat Leyla Büyükdag, varefter åklagaren avskrev målet på grund av brist på bevis. En åtalsanmälan som Leyla Büyükdag gjorde mot polismännen ledde till beslut om att åtal inte skulle väckas. Den 21 juni 1994 dömdes Leyla Büyükdag av statssäkerhetsdomstolen, som var sammansatt av två civila domare och en militär domare med överstes grad, till fängelse i tolv år sex månader för medlemskap i brottslig organisation.
    Vid Europadomstolen klagade Leyla Büyükdag över dels att hon i strid med artikel 3 i konventionen utsatts för omänsklig och förnedrande behandling under sitt frihetsberövande, dels att hon i strid med artikel 13 i konventionen inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel med avseende på denna behandling, dels också att hon i strid med artikel 6:1 i konventionen inte dömts av en oavhängig och opartisk domstol.
    När det gällde artikel 3 i konventionen konstaterade Europadomstolen att Leyla Büyükdag den 5 juli 1993 befunnits lida av nedsatt rörlighet och smärtor i ena armen och ha spår av skador i ena handleden och ena skuldran och att det inte gjorts gällande att dessa ska-

dor skulle ha sin grund i någon händelse som inträffat före hennes arrestering 15 dagar tidigare. Europadomstolen erinrade om sin praxis, enligt vilken det, när skador uppkommer under ett frihetsberövande, ankommer på staten att lämna en plausibel förklaring till hur skadorna uppkommit (se t.ex. målen Selmouni mot Frankrike, SvJT 1999 s. 919 f, Tomasi mot Frankrike, SvJT 1994 s. 338 och Ribitsch mot Österrike, SvJT 1996 s. 79 f.). I förevarande fall hade någon sådan förklaring inte lämnats, varför de skador som konstaterats fick anses ha orsakats av misshandel under frihetsberövandet. Den behandling som Leyla Büyükdag utsatts för bedömdes av Europadomstolen vara både omänsklig och förnedrande, varför det förelåg brott mot artikel 3 i konventionen.
    När det sedan gällde artikel 13 i konventionen hade de utredningar som företagits av myndigheterna inte varit tillfredsställande. Beslut om att inte väcka åtal hade grundats uteslutande på polismännens förnekanden av anklagelserna mot dem. Inga försök hade gjorts att genom förhör med Leyla Büyükdag framskaffa ytterligare upplysningar, och beslutet om att avskriva ärendet hade inte delgivits Leyla Büyükdag, som befann sig i häkte, utan enbart medlemmar av hennes familj, vilket gjort det svårare för henne att reagera mot det för henne negativa beslutet. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att Leyla Büyükdag berövats ett sådant rättsmedel som hon var berättigad till enligt artikel 13 i konventionen.
    När det slutligen gällde artikel 6:1 i konventionen erinrade Europadomstolen om sin tidigare praxis, i vilken den funnit deltagande av en militär domare i mål mot civila personer strida mot kravet i denna artikel på domstolens oavhängighet och opartiskhet (se målen Incal mot Turkiet, SvJT 1998 s. 593 f., Çiraklar mot Turkiet, SvJT 1999 s. 69 f., samt Gerger m.fl. mot Turkiet, SvJT 1999 s. 915). Europadomstolen fann inte skäl till annan bedömning i detta fall och konkluderade att även artikel 6:1 i detta hänseende hade överträtts.

 

47. Wettstein mot Schweiz (dom 21.12.2000)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Wettstein var ägare till två fastigheter i kommunen Kloten. På grund av problem med byggnadsplanen för området hade han vid flera tillfällen begärt att kommunen skulle överta fastigheterna och betala honom ersättning för dem.
    Wettstein var också part i ett annat planärende i Kloten, i vilket motparten företräddes av advokat W. Dessutom var han inblandad i ett planärende mot kommunen Küsnacht, som i detta ärende företräddes av advokat R. Förfarandet i det senare ärendet ägde rum inför förvaltningsdomstolen i kantonen Zürich och i högre instans vid Bundesgericht, som meddelade sitt beslut den 24 oktober 1995.
    Advokaterna R och W delade vid den aktuella tiden kontor i Zürich med advokaten L. Advokaterna R och L var vid sidan av sin advokat-

verksamhet deltidsanställda som domare vid förvaltningsdomstolen i kantonen Zürich.
    När det gällde de två fastigheterna i Kloten väckte Wettstein den 15 februari 1995 talan vid förvaltningsdomstolen i kantonen Zürich med yrkande att kommunen Kloten skulle överta fastigheterna mot viss ersättning. Såväl R som L deltog i handläggningen av detta mål i deras egenskap av domare vid förvaltningsdomstolen. Den 15 december 1995 avslog domstolen Wettsteins yrkande. Wettstein överklagade utan framgång avgörandet till Bundesgericht.
    Vid Europadomstolen gjorde Wettstein gällande att de två domarna R och L inte kunde anses ha varit opartiska, på sätt som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen, eftersom de själva eller deras partner W hade varit Wettsteins motståndare i andra mål.
    Europadomstolen fann inte något belägg för att R och L i detta mål hade haft en förutfattad mening eller varit benägna att främja den ena partens intressen framför den andras (den ”subjektiva” aspekten av opartiskhet). Det återstod emellertid att pröva om situationen varit sådan att det på rimliga grunder kunnat befaras att de inte varit opartiska (den ”objektiva” aspekten av opartiskhet).
    Europadomstolen konstaterade att det inte fanns något sakligt samband mellan Wettsteins mål vid förvaltningsdomstolen och de mål i vilka R och W hade uppträtt som partsombud. Det kunde emellertid noteras att, när Wettstein den 15 februari 1995 väckte talan vid förvaltningsdomstolen där R var en av domarna, det mål i vilket R som ombud företrädde Wettsteins motpart var anhängigt vid Bundesgericht, som meddelade sitt avgörande först åtta månader senare, den 24 oktober 1995. Mindre än två månader senare meddelade förvaltningsdomstolen sin dom den 15 december 1995. De två förfarandena hade alltså delvis löpt parallellt, och Wettstein hade kunnat vara orolig för att R skulle fortsätta att betrakta Wettstein som sin motpart. Det förhållandet att R:s och L:s kontorskamrat W i andra mål hade företrätt Wettsteins motpart var av mindre betydelse men kunde ytterligare stärka Wettsteins farhågor för att domaren R hade en negativ inställning till Wettsteins talan.
    Europadomstolen konkluderade således att domaren R inte hade haft den opartiskhet som krävdes enligt artikel 6:1 i konventionen och att kravet i denna bestämmelse på en opartisk domstol därför inte hade respekterats.

 

48. Egmez mot Cypern (dom 21.12.2000)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen) och rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Egmez, som var turkcypriot, arresterades av grekcypriotisk polis på grund av misstanke om narkotikabrott. Han gjorde motstånd vid ar-

resteringen. En av polismännen slog honom med ett vapen på huvudet, en annan fällde honom till marken, och en tredje belade honom med handfängsel. En läkarundersökning visade att han åsamkats betydande kroppsliga skador.
    Europadomstolen fann att polismännen vid arresteringen använt mer våld än som varit nödvändigt. De skador som Egmez lidit hade emellertid orsakats honom under ett kort händelseförlopp och i en situation som kännetecknats av stor spänning och kraftiga emotioner. Det hade inte heller visats att skadorna fått några långvariga följder för Egmez. Den uppsåtliga misshandel det var fråga om kunde under dessa förhållanden inte anses som tortyr men utgjorde omänsklig behandling och därmed ett brott mot artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen godtog att Egmez arresterats på grund av skälig misstanke om narkotikabrott, att han snabbt underrättats om orsaken till arresteringen och att han snabbt inställts inför en domare. Brott mot artikel 5 punkterna 1,2 och 3 i konventionen förelåg därför inte. Inte heller artikel 5:4 i konventionen hade överträtts, eftersom lagligheten av frihetsberövandet hade överprövats av domstol vid två tillfällen, den första gången utan att Egmez begärt det och den andra gången på hans begäran.
    När det gällde rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen konstaterade Europadomstolen att Egmez hade klagat till Ombudsmannen på Republiken Cypern, som efter utredning hade funnit att Egmez hade misshandlats av namngivna polismän. Trots detta hade vederbörande åklagare inte föranstaltat om åtal. På grund härav konkluderade Europadomstolen att han inte haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande och att artikel 13 blivit kränkt.

 

49. Vodenicarov mot Slovakien (dom 21.12.2000)
Fråga om rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
I samband med ett åtal mot Vodenicarov beslöt distriktsdomstolen i Trnava att han skulle undergå en psykiatrisk undersökning. Den 11 juli 1995 förordnade domstolen att han för detta ändamål skulle tvångsvis tas in på en psykiatrisk anstalt. Vodenicarov överklagade detta beslut den 15 juli 1995. Den 19 juli 1995 fördes han tvångsvis till ett psykiatriskt sjukhus, där han kvarhölls till den 18 augusti 1995. Regiondomstolen i Bratislava hade då en dag tidigare, den 17 augusti 1995, avslagit hans överklagande.
    Frågan vid Europadomstolen var om Vodenicarov haft möjlighet att, på sätt som krävdes enligt artikel 5:4 i konventionen, få lagligheten av frihetsberövandet överprövad av domstol.
    Europadomstolen konstaterade att regiondomstolen i Bratislava fattat sitt beslut med anledning av överklagandet en dag innan Vodenicarov utskrevs från sjukhuset. Kravet i artikel 5:4 på snabb prövning kunde inte anses uppfyllt. Slovakiska regeringen hade visserligen häv-

dat att Vodenicarov därutöver hade haft möjlighet att utnyttja ett särskilt rättsmedel inför Författningsdomstolen, men Europadomstolen fann det i avsaknad av tydlig rättspraxis osäkert om detta rättsmedel verkligen hade existerat och varit effektivt. Ett brott mot artikel 5:4 förelåg därför.

 

50. Heaney och McGuinness mot Irland (dom 21.12.2000) 51. Quinn mot Irland (dom 21.12.2000)
Frågor om rätten att iaktta tystnad och att inte anklaga sig själv (artikel 6:1 i konventionen) samt rätten att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Den 23 oktober 1990 inträffade i Nordirland nära gränsen till Republiken Irland en explosion som dödade fem brittiska soldater och en civilperson och skadade ett antal andra personer. Kort därefter arresterades bl.a. Heaney och McGuinness, som misstänktes för att vara medlemmar av IRA och inblandade i attentatet. Med stöd av en irländsk lag, som var tillämplig på allvarliga brott mot staten, ålades Heaney och McGuinness att redogöra för sina förehavanden omkring den tid då attentatet förövats. De vägrade att lämna sådana upplysningar. De åtalades därefter vid Special Criminal Court i Dublin för medlemskap i IRA och för vägran att lämna upplysningar. De frikändes i fråga om anklagelsen för medlemskap i IRA men dömdes till sex månaders fängelse för att de inte efterkommit åläggandet att redogöra för vad de haft för sig omkring tiden för bombdådet.
    Omständigheterna i fallet Quinn var liknande. Bakgrunden var där ett väpnat överfall på en polisbil den 7 juni 1996, vid vilket en polisman dödats och en annan polisman skadats svårt. Någon tid efter överfallet arresterades Quinn som misstänkt för att tillhöra IRA. Under de förhör som hölls med honom ålades han med stöd av samma lagbestämmelse som också tillämpats i fråga om Healey och McGuinness att redogöra för sina förehavanden vid tiden för överfallet. Han vägrade att lämna de begärda upplysningarna och åtalades för denna vägran. Han dömdes för sin vägran till sex månaders fängelse.
    Vid Europadomstolen gjorde Heaney och McGuinness samt Quinn gällande att deras rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att iaktta tystnad (”the right to silence”) och att inte anklaga sig själva (”the right not to incriminate oneself”) samt deras rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldiga till dess de av domstol dömts för brott hade kränkts genom att de ålagts att redogöra för sina förehavanden och straffats för sin underlåtenhet att efterkomma dessa ålägganden.
    Europadomstolen fann att rätten att iaktta tystnad och att inte tvingas anklaga sig själv var centrala element i den genom artikel 6:1 i konventionen skyddade rätten till en rättvis rättegång och stod i nära samband med den i artikel 6:2 i konventionen föreskrivna oskuldspresumtionen. Visserligen hade Healey och McGuinness frikänts i fråga om anklagelsen för medlemskap i IRA och Quinn inte ens åtalats för

det brott som föranlett hans arrestering, men de hade straffats för att de hade hållit fast vid vad de ansåg som sina rättigheter enligt artikel 6 i konventionen.
    Europadomstolen fann att de aktuella fallen påminde om målet Funke mot Frankrike (se SvJT 1994 s. 357), där klaganden Funke straffats för att han vägrat att till myndigheterna överlämna handlingar som eventuellt kunde visa att han begått brott. Liksom Funke hade Healey, McGuinness och Quinn hotats med och därefter ådömts bestraffning för att de inte försett myndigheterna med information som gällde utredningen av brott som de kunde ha begått. Detta stred mot det centrala innehållet i deras rätt att inte behöva anklaga sig själva och att iaktta tystnad i sådana angelägenheter. Det förhållandet att misstankarna mot dem avsåg allvarliga brott mot allmän säkerhet var inte tillräcklig grund för att motivera avsteg från dessa rättigheter.
    Europadomstolen konkluderade att artikel 6:1 i konventionen och — med hänsyn till det nära sambandet mellan denna bestämmelse och oskuldspresumtionen i artikel 6:2 i konventionen — även denna senare bestämmelse hade kränkts.

 

52. Jablonski mot Polen (dom 21.12.2000)
Frågor om längden av häktningstid (artikel 5:3 i konventionen) och rätten att få lagligheten av frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
Den 21 maj 1992 häktades Jablonski av åklagare på grund av misstanke att han gjort sig skyldig till grov stöld, väpnat rån och försök till mord. Förundersökningen avslutades den 12 augusti 1992. Åtal mot honom väcktes den 12 oktober 1992. Målets handläggning uppsköts vid åtskilliga tillfällen på grund av att Jablonski hungerstrejkade eller hade tillfogat sig själv kroppsliga skador och därför var ur stånd att delta i rättegången. Jablonskis framställningar om frigivning ur häktet avslogs vid flera tillfällen.
    Med verkan från den 4 augusti 1996 infördes i polsk lag en övre tidsgräns för häktningstider. Beroende på brottens grovhet fick häktningstiden inte överstiga ett år sex månader eller två år, men Högsta domstolen gavs rätt att i speciella fall medge en förlängning av dessa tidsperioder. När dessa nya lagregler trädde i kraft, hade Jablonski redan varit häktad i mer än fyra år, och regiondomstolen i Bialystok begärde den 6 augusti 1996 att Högsta domstolen skulle medge en ytterligare förlängning till den 30 juli 1997. Genom beslut den 5 september 1996, som delgavs Jablonski den 18 september 1996, gick Högsta domstolen med på att förlänga häktningstiden men endast till den 1 mars 1997.
    Den 28 februari 1997 dömde regiondomstolen Jablonski för grov stöld och försök till mord till 15 års fängelse. Jablonski överklagade domen, men hans överklagande avslogs av appellationsdomstolen i Bialystok den 9 september 1997.

Vid Europadomstolen klagade Jablonski över brott mot artikel 5:3 i konventionen på grund av att häktningstiden varit alltför lång, artikel 5:4 i konventionen på grund av att Högsta domstolen inte snabbt hade fattat beslut i fråga om förlängning av häktningstiden utöver den i lagen angivna maximitiden samt artikel 6:1 i konventionen på grund av att brottmålsförfarandet mot honom inte hade slutförts inom skälig tid.
    När det först gällde häktningstidens längd konstaterade Europadomstolen att Jablonski hade hållits häktad från den 21 maj 1992 till den 28 februari 1997 men att endast den tid som infallit efter den 1 maj 1993, då Polen godtagit den enskilda klagorätten, kunde bedömas i målet. Det rörde sig därför om en period om tre år, nio månader och 27 dagar. Domstolen, som särskilt framhöll att de polska domstolarna inte närmare hade övervägt möjligheten att ersätta frihetsberövandet med andra säkerhetsåtgärder såsom borgen eller polisövervakning för att säkerställa hans inställelse vid rättegången, fann att häktningstidens längd stod i strid med artikel 5:3.
    När det gällde artikel 5:4 i konventionen pekade Europadomstolen på att Högsta domstolen haft att bedöma en relativt okomplicerad fråga, nämligen huruvida det förelåg exceptionella omständigheter som motiverade förlängning av häktningen utöver den i lagen angivna maximitiden samt att Jablonski vid den aktuella tidpunkten redan hade varit häktad under en tid som var dubbelt så lång som denna maximitid. Under sådana förhållanden kunde Högsta domstolen inte anses ha handlat snabbt när den först efter 43 dagar (från den 6 augusti till den 18 september 1995) lämnat Jablonski besked om hans fortsatta frihetsberövande.
    När det sedan gällde artikel 6:1 i konventionen fann Europadomstolen att målet inte hade avgjorts inom skälig tid och att artikel 6:1 i konventionen därför hade kränkts.

 

53. Övriga mål.
I några av de talrika mål (omkring 160 under den aktuella perioden) som enbart gällt frågan om brott mot kravet i artikel 6:1 i konventionen på ett avgörande inom skälig tid har Europadomstolen som en preliminärfråga haft att avgöra om artikel 6:1 varit tillämplig på förfarandet i fråga. Några mål gällde anställning i offentlig tjänst, där frågan om tillämpligheten av artikel 6:1 bedömdes med ledning av prejudikatet Pellegrin mot Frankrike (se SvJT 2000 s. 87 f.). I enlighet härmed befanns artikel 6:1 kunna tillämpas på anställningar som biträdande professor (målet Büker mot Turkiet, dom 24.10.2000) och som tjänsteman vid ett kriminologiskt institut (målet Castanheira Barros mot
Portugal, dom 26.10.2000) men inte på befattning som underofficer i armén (målet Mosticchio mot Italien, dom 5.12.2000). En annan preliminärfråga som uppkom i ett mål var om den som ägde majoriteten av aktierna i ett bolag i konkurs var behörig att klaga över tidsutdräkt i

fråga om likvidationen av bolagets tillgångar. Under hänvisning till de principer som tidigare fastslagits i fråga om aktieägares talerätt (se målet Agrotexim m.fl. mot Grekland, SvJT 1996 s. 73 f.) fann Europadomstolen att majoritetsaktieägaren, eftersom bolaget var i konkurs och klagomålet gällde bolagets avveckling, borde tillerkännas talerätt (målet G.J. mot Luxemburg, dom 26.10.2000).