Fördel saklega

Av f.d. hovrättsrådet MAURITZ BÄÄRNHIELM

Bestämmelserna om nyttjanderätt till fast och lös egendom (saklega) var i
1734 års lag utspridda i flera kapitel i olika balkar. Trots splittringen bars bestämmelserna upp av en samsyn som gick tillbaka på den romerska rätten. Den gamla lagens bestämmelser om nyttjanderätt till fast egendom har sin moderna motsvarighet i 1970 års jordabalk, medan motsvarande — synnerligen kortfattade — bestämmelser för lös egendom i huvudsak står kvar i ursprungligt skick. Trots den livliga lagstiftningsverksamhet som sedan slutet av 1700-talet förekommit inom fastighetsrätten, kan den lagreglerade delen inte betecknas som heltäckande. Eftersom de allmänna principer som sedan gammalt burit upp rättsområdet saklega inte har upphävts eller frångåtts, är det författarens uppfattning att dessa principer alltjämt utgör gällande rätt. Tesen har framför allt giltighet, när det är fråga om att på fastighetsrättens område fylla ut luckor i lagen.


1. Rättshistorien lär oss att avtal om nyttjanderätt till fast eller lös egendom varit en vanlig avtalstyp alltsedan antiken och i Norden sedan landskapslagarnas tid. Avtalstypen är i dag mer aktuell och frekvent än någonsin. Efter tillkomsten av 1734 års lag ägde den rättsliga regleringen rum genom dels ett antal spridda bestämmelser i fem skilda kapitel i tre olika balkar, dels allmänna rättsprinciper om legoavtal och då närmast sådana som med tidens terminologi klassades som saklega. Uttrycket är i dag inte helt lätt att få grepp om. Någon legal definition finns inte. Ordet saknas i de flesta sakregister där man skulle vänta sig att finna det. Det finns t.ex. inte vare sig i 1736 års eller detta års upplaga av (den blå) lagboken. Inte heller i Norstedts Juridiska Handbok. Saklega saknas som uppslagsord i Nationalencyklopedin (liksom i dess ordbok). Saklega finns inte i Norstedts Juridiska Ordbok, som dock upptar lega med följande definition: ”ålderdomligt ord för hyra av lös egendom”. Stefan Melins år 2000 utgivna ”Juridikens begrepp” beskriver saklega sålunda: ”Hyra av lös sak. Äldre uttryck för upplåtelse av rätt att nyttja en sak mot ersättning.”

2. Den osäkerhet som finns om uttrycket saklega kan återföras till tillkomsten av 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom (NJL). Nyttjanderätt till fast egendom fick då en tidsenlig och utförlig behandling, medan nyttjanderätt till lös egendom lämnades åt sig öde, dvs. orört av tiden efter 1734. När det gäller innebörden av uttrycket saklega tvekade inte de äldre författarna. Hasselrot skriver t.ex. i sitt stora arbete Handelsbalken, 1902 s. 1027: ”Saklega är för handen, då en person, legogivaren, förbundit sig att till en annan, legotagaren,

434 Mauritz Bäärnhielm SvJT 2001mot ersättning överlämna något föremål till nyttjande. Såväl löst som fast gods kan sålunda utgöra objekt för saklega.” Samme Hasselrot ändrar dock denna definition i arbetet ”Några spörsmål ang. ocker, vite och ränta samt gåva och saklega”, 1926. I stället för ”något föremål” skriver han nu ”lös sak”. Den efterföljande (av mig kursiverade) slutsatsen från 1902 är borta. — Nordisk Familjebok, 1916, säger: ”Saklega, jur. Se Legoaftal.” Följer man uppmaningen meddelar professor Winroth (N.F. 1912) att man har att skilja mellan tjänstelega och saklega. Det gemensamma ursprunget för dessa sinsemellan tämligen skilda företeelser har vi att söka i den romerska rätten.1 Winroth indelar saklegan i jordlega och hyra. Begreppet hyra kunde då — som nu — omfatta både fast och lös egendom, medan ”jordlega” som term redan i NJL ersatts av ”arrende”.2 Winroth höll uppenbarligen fast vid den ”gamla” terminologin. Det gör även professor Björling i Nordisk Familjeboks tredje upplaga, tryckt 1946 men ”redigerad” 1923–37. Detsamma gäller om R.A. Wrede i Grunddragen av sakrätten enligt Finlands lag, 1947. — Svenska Akademiens Ordbok, art. Lega, tryckt 1939, ger följande definition av saklega i enlighet med den klassiska terminologin: ”förhållandet att ngn mot ersättning i pänningar l. varor betingar sig av en annan att denne på viss tid överlåter egendom till hans nyttjande”. — Min dators ordbehandlingsprogram markerar dock ilsket med rött att det inte finns något ord som heter saklega. Ordet förefaller att vara utstött ur den språkliga gemenskapen. Det gäller både fast och lös egendom. Lagbokskommentaren Krediträtt, 1998 s. 252, inleder avsnittet om 13 kap. handelsbalken — som har rubriken ”Om lega och hyra” — sålunda: ”Den som legar (!), kallar vi i dag med ett modernt språkbruk uthyrare eller liknande, och motparten kallar vi exempelvis hyrestagare.”3

3. För egen del menar jag med saklega ett ömsesidigt förpliktande (”oneröst”) avtal om upplåtelse av nyttjanderätt till fast eller lös egendom.4 Varför då inte i enkelhetens namn använda beteckningen nyttjanderätt? Svaret är dels att nyttjanderätt i motsats till saklega omfattar även gratisupplåtelse,5 dels att nyttjanderätt på senare tid kommit att syfta huvudsakligen på upplåtelse av fast egendom; så t.ex. i Nationalencyklopedin. För hyra av annat än fast egendom används i ökad utsträckning ord som leasing, charter, sale and leaseback och annat. Men då det enligt min mening finns behov av en gemensam beteckning,

1 Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 2 uppl., 1977 s. 38; Jacob W.F. Sundberg, Fel i lejt gods, 1966 s. 20.2 Detta språkbruk har dock inte slagit igenom i Finlands lag. ”Arrende” används där bara om nyttjanderätt till jakt och fiske. När Finland 1966 fick en ny lag om nyttjanderätt till fast egendom fick den beteckningen jordlegolag. Den har inte inarbetats i JB. För avtalets parter har uttrycken legogivare och legotagare behållits.3 Sistnämnda uttryck kritiseras av Bengtsson a.a. s. 38.4 Betr. nyttjanderätt till rättigheter, se A.O Winroth, art. Legoftal, Nordisk Familjebok, s. 50: Sundberg, a.a. s. 4, 123 not 55.5 Peter Westerlind, Kommentar till 7 kap. Jordabalken, 1984 s. 19.

SvJT 2001 Fördel saklega 435gärna på svenska, och jag inte hittat någon bättre, har jag stannat för saklega. Jacob Sundberg ifrågasätter om inte ord på lega generellt fått dålig klang med tanke på uttryck sådana som ”legoknekt” och liknande: ”I stället förekomma allsköns omskrivande uttryck, som ofta föra tankarna till helt andra rättsproblem än ifrågavarande avtalstyp.”6 För egen del ansluter jag mig till Sundbergs — och den finländska lagens — terminologi även genom att beteckna avtalsparterna som legogivare och legotagare. (Som kommer att framgå av det följande använder jag dock saklega i en vidare mening än Sundberg.)

4. Jag är medveten om att den innebörd som jag här givit åt saklega inte är oomstridd. Det är lätt att konstatera att olika författare ger olika innebörd åt begreppet. Moderna författare reserverar i allmänhet saklega för nyttjanderätt till lös sak.7 Äldre författare använder däremot saklega i samma mening som jag gjort här. Hasselrot, Winroth, Björling och SAOB har jag omnämnt under 2. I Björling–Malmströms klassiska Civilrätt — lärobok för nybörjade, 3 uppl. 1961, sägs under rubriken ”Saklega”: ”Föremål för legoavtal kan vara lös sak såväl som fastighet” (s. 131). I 15 uppl. av samma arbete — nu med den förkortade titeln Civilrätt, 1997 — av Malmström och Agell lyder rubriken i stället: ”Hyra av lös sak (saklega)” (s. 157). — Det är intressant att undersöka hur denna förskjutning inom terminologin uppstått.

5. Den markanta uppdelning av sakrätten i fast och lös egendom som vi numera lever med fanns inte i äldre rätt.8 I 1734 års lag fanns förvisso regler som enbart hänförde sig till ”jorden”, men olikheterna mellan de båda rättsområdena har med tiden blivit alltmer framträdande. En definition av fast egendom kom först med 1895 års lag i ämnet, sedermera inarbetad i 1 och 2 kap. jordabalken (JB). — 13 kap. HB innehöll från början fyra paragrafer, av vilka tre — med vissa begränsningar — fortfarande gäller; jfr avsnitt 2. Karnov säger att de är ”ålderdomliga och föga tillämpbara”. Sundberg kallar dem ”fragmentariska” (s. 19). Malmström–Agell, 1997 s. 158: ”intetsägande”. — 13:1 HB uttalade i sin ursprungliga lydelse att kapitlet gällde för både fast och lös egendom. Samtidigt hänvisade 13:4 HB till JB när det gällde upplåtelse av fast egendom. Det torde dock inte utgöra hinder för att anse att 13 kap. HB hade generell giltighet och att det således, i den mån det innehöll allmänna principer, gällde även för upplåtelse av fast egendom när dessa inte kom i konflikt med specialbestämmelserna i exempelvis äldre JB. Så har saken uppenbarligen uppfattats av de äldre författarna; jag menar då dem som var verksamma före tillkoms-

6 A.a. s. 5, 33.7 Jacob W.F. Sundberg, a.a. s. 22; Bengtsson, a.a. s. 38; Thomas Wilhelmsson m.fl., Inledning till Finlands rättsordning, del 1. Privaträtt, 3 uppl. Helsingfors, 1996 s. 270. Torgny Håstad m.fl., Hyra av lösa saker, Norstedts Juridiska Handbok, 16 uppl., 1997 s. 180 nöjer sig med lega.8 Åke Malmström, Några anteckningar om begreppen fastighet och fast egendom. Festskrift till Lundstedt, 1947 s. 356; Sundberg, a.a. s. 19.

436 Mauritz Bäärnhielm SvJT 2001ten av NJL. — C.J. Wahlberg, skriver sålunda: ”De – – – stadganden, som bestämma förhållandet emellan jordegare och deras landboar, hafva blifvit intagna i serskildta capitel af Jorda-, Byggninga- och Handels- balkarne. I anledning häraf och genom den plats, desse Balkar i lagen erhållit, har den oegentlighet uppkommit, att det allmänna stadgandet om lega kommit att stå efter de serskildta derom.”9 — Hasselrot är tidigare omnämnd i avsnitt 2.

6. I samband med tillkomsten av 1907 års NJL föreskrevs i 3 § promulgationslagen (1907:36 s. 22) att 13 kap. HB upphävdes ”såvitt angår legoavtal som i nya lagen avses”. Jag tror att denna bestämmelse mer än något annat föranlett författare, i synnerhet under senare tid, att beteckna saklegan som ett rättsområde enbart för lös egendom. Med tanke på den utförliga behandling som nyttjanderätt till fast egendom fick i NJL och sedan i 1970 års JB, har dessa sentida författare sannolikt ansett att det utanför området nyttjanderätt till lös egendom inte fanns anledning att också dra in saklegan i dess gamla betydelse. Men med detta tillvägagångssätt har man stängt dörren, i allt fall när det gäller fast egendom, för den del av ämnet saklega som utgörs av allmänna principer. Klart är att vid en konflikt mellan en bestämmelse i lagen om nyttjanderätt till fast egendom (numera JB) och 13 kap. HB den senare skall vika. Men rättsområdet saklega kan ju omöjligt vara inskränkt till dess tre paragrafer. Redan Hasselrot ägnade mer än 200 trycksidor åt ämnet nyttjanderätt till lös egendom. Även om hans framställning rent formellt är uppställd som en lagkommentar, ägnas merparten av texten åt rent allmänna resonemang om nyttjanderättens innehåll. I likhet med den vid 1900-talets början verksamma lagberedningen var Hasselrot i sitt författarskap starkt präglad av den år 1900 utfärdade Bürgerliches Gesetzbuch (BGB).10

7. Gemensamt för alla författare som jag hänvisat till är att de tycks se (nästan) vattentäta skott mellan saklega till lös egendom och nyttjanderätt till fast egendom. Det gäller även om de äldre författare som ändå använder uttrycket saklega som en gemensam term. Mot denna boskillnad vore väl inget att invända, om de båda rättsområdena var för sig vore utbyggda och fullständiga. Men så är ju alls inte fallet. De är också uppbyggda på helt olika sätt. För nyttjanderätt till fast egendom innehåller enbart 1970 års JB ca 200 paragrafer. Flertalet är tvingande. För nyttjanderätt till lös egendom finns tre — i vanlig ordning dispositiva — paragrafer i 13 kap. HB av årgång 1734.11 När det gäller sakområdet nyttjanderätt till lös egendom kompletteras den gällande

9 Om lega af jord å landet enligt svensk civilrätt, 1870, s. 123.10 Jan-Olof Sundell, Tysk påverkan på svensk civilrättsdoktrin 1870–1914, 1987. — Sundberg, a.a. s. 23, påpekar att inte heller BGB gör någon principiell skillnad mellan lega av fast och lös egendom.11 Jag bortser från specialbestämmelser som exempelvis 12 kap. byggningabalken (BB) om lega av boskap (jfr avsnitt 16 nedan), 1 § hemförsäljningslagen (1981: 1361) eller sjölagens bestämmelser om befraktning.

SvJT 2001 Fördel saklega 437rätten med allmänna principer som inte är lagfästa. För att finna dem får man gå till andra rättskällor än lagen, i första hand doktrinen. Det är här fråga om två helt olika rättsliga landskap, som trots olikheten tillsamman bildar den rättsliga provinsen saklega. Båda är i högsta grad levande på marknaden. Det ena kan liknas vid ett bastant och ordentligt låst stenhus. Det andra vid en öppen park utsatt för årstidernas växlingar och klimatets alla krafter. Båda vilar dock på gemensam grund. Jag tänker mig saken så att det ståtliga stenhuset finns någonstans i den stora parken.

8. En praktiskt inriktad läsare kanske invänder — om han/hon nu orkar läsa ända hit: ”Har det annat än teoretiskt intresse om nyttjanderätt till fast egendom hänförs till saklega eller ej?” Mitt svar är att rubriceringen har betydelse. Av den överväldigande mängden lagregler inom området nyttjanderätt till fast egendom (inklusive arrende och hyra) är det lätt att få uppfattningen att det rättsliga bygget är heltäckande. Men så är det inte. Det krävs inte lång tids praktik för att konstatera att det finns luckor i lagen även här. Medan det både vid jordbruksarrende och hyra finns en mängd paragrafer, som reglerar parternas ansvar för den upplåtna egendomens skick, saknas sådan bestämmelser helt vid övriga arrendeformer. Exempel (de första gäller annat än jordbruksarrende): Vad kan arrendatorn kräva beträffande tillträdesskicket? Vem svarar för skador under arrendetiden? Vad kan jordägaren kräva av arrendatorn när arrendet är slut? En annan påtaglig lucka i lagen gäller frågan om överlåtelse av lägenhetsarrende. Ytterligare en lucka finns när parterna vid jordbruksarrende underlåtit att hålla syn: Hur skall avräkning då göras? Varken lagen eller övriga rättskällor ger något svar. Men tvister förekommer och måste lösas.

9. Kan det visas, som jag här har försökt, att t.ex. arrende är saklega, är det naturligt att man vid luckor i lagen, söker ledning i de allmänna principer som gäller för saklega. Skulle läget i stället vara det att nyttjanderätt till fast egendom inte är att anse som saklega, är fältet fritt för analogier av skilda slag: köp, lån, deposition, jordbruksarrende, bostadshyra, lokalhyra etc. Här har olika författare hänvisat till diverse rättsområden. Professor Lundstedt hävdar t.ex. att NJL:s hyreskapitel är subsidiärt tillämpligt på saklega av lös egendom.12 Sedan dess har ju antalet tvingande bestämmelser ökat både i hyreslagen och arrendelagen. Jag avvisar därför tanken att göra analogier med rättsområden med huvudsakligen tvingande bestämmelser, som jordbruksarrende eller hyra. Olikheten med köp är också uppenbar; jag tänker särskilt på tidsaspekten. Köp är ju inte som arrende typiskt sett någon utdragen historia. — Så varför gå över ån efter vatten?13 Nytt-

12 Vilhelm Lundstedt, Speciell obligationsrätt II:1, kompendium, Uppsala 1939, s. 70.13 Sundberg, a.a. s. 229. Jfr Bengtsson, a.a. s. 67.

438 Mauritz Bäärnhielm SvJT 2001janderätt till fast egendom (och därmed även arrende) och nyttjanderätt till lös egendom är — som den gamla termen saklega utvisar — sprungna ur samma rot. Så varför inte söka ledning i det gemensamma ursprunget innan mer eller mindre skruvade analogier tillgrips?

10. Arrendelagsutredningen, vars betänkanden utgör grunden för de ändringar av arrendelagstiftningen som skedde 1968 och 1970, pekade på det samband som råder mellan nyttjanderätt till fast och lös egendom. I den centrala frågan om (jordbruks-)arrendeställets skick yttrade utredningen: ”I dag präglas jordbrukspolitiken av en stark strävan att låta jordbruket som näring i största möjliga utsträckning stå på egna ben. Allmänt accepterade företagsekonomiska principer bör ges tillfälle att utvecklas även här. Fri prisbildning och fri konkurrens anses böra få ökat om än icke obegränsat utrymme. Under sådana förhållanden är det angeläget att man inom arrenderättens ekonomiskt betydelsefulla underhållskomplex får regler, som är enkla och klara och så långt som möjligt ansluter sig till vad som eljest gäller inom privaträtten för legogivares och legotagares ansvar för egendom som upplåts med nyttjanderätt.”14

11. En konsekvens av det sagda är att även tomträtten hänförs till saklega och således underkastas dess (allmänna) regler. Sannolikheten för att detta kommer att ske är dock i praktiken liten, eftersom tomträtt alltid upplåts genom skriftliga kontrakt som utmärks av en långtgående detaljreglering. Att det här — vid sidan av lag och kontrakt — skulle finnas några uppenbara luckor är således inte troligt; men visst gäller principen.

12. Författare som i modern tid ägnat sig åt saklega är samstämmiga i att rättspraxis är obetydlig.15 Begränsar man sig till saklega av enbart lös egendom är påståendet säkert riktigt. Men det finns också ett antal rättsfall om nyttjanderätt till fast egendom, där domstolarna stött på luckor i lagen och där tvisten lösts med hjälp av allmänna rättsregler som uppenbarligen har hämtats från saklegans område. Jag menar då saklega i dess klassiska betydelse. Någon systematisk genomgång av hela rättsfallsmaterialet har inte skett. Jag utesluter inte att en sådan genomgång skulle ge ytterligare belägg på den uppställda tesen.

13. I NJA 1932 s. 553 förelåg av allt att döma ett lägenhetsarrende mellan Stockholms stad och HSB. Ett parti tegel som HSB lagt upp på arrendestället skadades genom ett ras orsakat av överbelastning på ett angränsande område som upplåtits till en annan arrendator. Staden förpliktades att utge skadestånd till HSB med följande motivering:

14 SOU 1968:57 s. 294, jfr 285. — Man nödgas konstatera att det framtidsscenario som utredningen målade upp inte fått full motsvarighet i den nu gällande arrendelagen. Jfr Lagbokskommentaren Fastighetsrätt, 1999, s. 173, 257.15 Sundberg, a.a. s. 33; Bengtsson, a.a. s. 40; Håstad m.fl., a.a. s. 180.

SvJT 2001 Fördel saklega 439”staden måste anses ansvarig för att det till HSB mot avgift upplåtna området utan dylikt men (dvs. överbelastningen) kunde användas för det med upplåtelsen avsedda ändamålet.” De här citerade orden ger en anvisning om att de allmänna reglerna om saklega varit avgörande för utgången. — I lageditionen Finlands lag återges under 13:1 HB ett likartat fall med likartad utgång enligt dom av Finlands HD 1930 I 26. Motiveringen lyder: ”På grund härav (den inträffade skadan) och då legogivaren var ansvarig för att legoområdet från legotidens början varit i sådant skick, att det kunnat användas för sagda ändamål (trävaruupplag), berättigades legotagaren att av legogivaren bekomma ersättning för den uppkomna skadan.”

14. I NJA 1955 s. 5 gällde tvisten om den s.k. slitningsprincipen skulle tillämpas vid jordbruksarrende. Arrendatorn ansågs inte vara ansvarig för värdeminskning som berott på förslitning. Även här förelåg en lucka i lagen som dock numera är tilltäppt.16 Det framgår inte uttryckligen av referatet att reglerna om saklega tillämpades, men det är lätt att konstatera att domen nära överensstämmer med vad som anses gälla vid saklega.17

15. NJA 1956 s. 640 (restaurang Bellmansro) gällde ett lägenhetsarrende mellan Djurgårdsförvaltningen och ett aktiebolag som drev restaurangen. (Med dagens regler hade det varit ett anläggningsarrende.) Sedan restaurangen brunnit och arrendet upphört, krävde jordägaren bl.a. att arrendatorn skulle föra bort kvarvarande byggnadsrester. Arrendatorn påpekade att det inte fanns någon bestämmelse vare sig i lagen eller kontraktet som svarade mot yrkandet. Jordägaren åberopade utlåtande av f.d. justitierådet Seve Ekberg (även kommentarförfattare på området). Han uttalade bl.a. (s. 643): ”Detta fall måste – – – lösas enligt allmänna arrenderättsliga principer (min kursivering).” Ekberg underkände arrendatorns påstående att han inte skulle vara skyldig att ta bort byggnadsresterna. Arrendatorn förlorade målet med bl.a. följande domsformulering (s. 645): ”En arrendator är lagligen skyldig att vid arrendets upphörande bortföra en sådan byggnad, därest jordägaren icke vill inlösa densamma – – – .” — Arrendatorn ålades alltså att ta bort byggnadsresterna, trots att det inte fanns någon uttrycklig bestämmelse härom. Domstolarna har av allt att döma accepterat Ekbergs hänvisning till allmänna arrenderättsliga principer. Några sådan principer för just arrendeområdet är dock inte kända. Däremot överensstämmer de väl med vad som anses gälla för saklega, varför jag ser domen liksom övriga här nämnda rättsfall som bekräftelse på att saklegans allmänna regler är tillämpliga även inom området nyttjanderätt till fast egendom.18

16 Jordabalkspropositionen 1970:20, del B s. 990.17 Berndt Hasselrot, Handelsbalken,del 6, 1902 s. 1168; Sundberg, a.a. s. 296, 324; Bengtsson, a.a. s 54.18 Hasselrot, a.a. s. 1168, 1173 f.; Bengtsson, a.a. s. 58.

440 Mauritz Bäärnhielm SvJT 200116. Exempel (avser arrende som inte är jordbruksarrende): Vid arrendetidens slut påstår jordägaren att arrendestället har försämrats och kräver skadestånd. Enligt de allmänna principer för saklega som i stort sett alla författare på området är ense om har legogivaren/jordägaren inte bara att vid legotagarens/arrendatorns tillträde avlämna egendomen i ett skick som gör den användbar för det tilltänkta ändamålet utan också en bevaringsplikt under upplåtelsetiden. Jordägaren anses stå faran. Arrendatorn har vårdnadsskyldighet och svarar naturligtvis för eget vållande. Skadas egendomen av annan orsak blir ersättningsfrågan beroende av vad som bevisas. Bevisbördan anses ligga på arrendatorn. Han undgår alltså ersättningsskyldighet, om han kan bevisa att skadan inte beror på honom. Detta sätt att lösa ersättningsfrågorna skiljer sig alltså från vad som gäller exempelvis vid jordbruksarrende; jfr 9 kap. 15–21 §§ JB. Däremot överensstämmer det såvitt jag kan se helt med bestämmelsen i 12 kap. BB om vad som gäller för den som ”tager annans svin (eller annan boskap) för lega”: ”Gitter han (legotagaren) visa, att de av sot dött, eller förkommit av annan händelse, och finnes han ej hava varit där vållande till; vare saklös.” Bestämmelsen är enligt Bertil Bengtssons kommentar i Karnov exempel på presumtionsansvar. Den utgör också ett belägg för tesen om det nära sambandet mellan saklega och tjänstelega; jfr ovan vid not 1. — Professor Bertil Boëthius berättar ”Från Härjedalens fäbodmarker” i STF:s årsskrift 1931 närmare om bakgrunden till denna för dagens generation ganska okända hantering. I ”folklivsberättelsen” Ladugårdsarrendet från 1840 ger Love Almquist en ingående och om egen erfarenhet vittnande skildring av tillvägagångssättet vid ”koarrende”. — Att denna undanskymda bestämmelse i den allmänna lagen är uttryck för en allmän och viktig rättsgrundsats inom saklegans område synes mig uppenbart.19

Sammanfattning
Syftet med denna genomgång har inte varit att kartlägga hela det rättsområde som enligt min mening utgör saklega. Vad jag velat är bara att till fadershuset saklega försöka återföra den förlorade sonen nyttjanderätt till fast egendom. För det senare rättsinstitutet gäller i första hand JB med alla följdförfattningar. Men JB har som alla lagar luckor, och när de skall fyllas bör enligt min mening i första hand den gällande rättens regler — här är det ju inte tal om lagbestämmelser om saklega komma till användning. Att dessa ibland är svårfångade må vara riktigt men får inte avskräcka. Att närmare kartlägga detta juridiska landskap, så fullt av frågetecken, synes mig vara en angelägen uppgift för den rättsvetenskapliga forskningen.

19 12 kap. BB ”Huru svin må i ollonskog släppas” betraktas inte sällan med löje eller överseende. Se exempelvis Eberstein i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, s. 273. En närmare analys avslöjar dock rika fonder av rättshistoria, kulturhistoria och — som här — positiv rätt, se förf:s uppsats ”Vad lagboken berättar”, s. 27, i Mats Widgren (red.), Äganderätten i lantbrukets historia, 1995.