Mellandom — nu och i framtiden

Av jur.kand. HENRIK JOHANSSON

I takt med att processerna inför domstolarna blir större och mer komplicerade ökar behovet av regler som ger möjlighet för rätten att begränsa och renodla målen. Att meddela mellandom kan vara ett effektivt sätt att avgränsa ett omfattande mål. De svårtillgängliga reglerna i rättegångsbalken på området kräver dock att rätten håller tungan rätt i munnen för att undvika återförvisning från högre rätt eller dubbla processkedjor. I artikeln behandlas mellandomsreglernas nuvarande utformning samt framförs förslag på hur reglerna kan förändras för att få ett vidare tillämpningsområde.


1. Inledning

Handläggningen av en tvistemålsprocess kan aktualisera samma fråge
ställning som många andra sysslor här i livet; skall allt göras på samma gång eller är det bättre att ta en sak i taget? Vid en tvistemålsprocess måste frågan bedömas mot bakgrund av vilka fördelar respektive nackdelar en uppdelning av processen kan medföra. Domstolens åliggande i detta avseende är ofta mödosamt och underlättas inte av de ibland mycket snåriga reglerna som rättegångsbalken, RB, ställer upp på området. Föremålet för denna artikel1— mellandomsinstitutet i dispositiva tvistemål — regleras i 17:5 st. 2 RB. Stadgandet lyder som följer:

Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får särskild dom ges över en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, eller över hur en viss i målet uppkommen fråga, som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörande av saken.

Mellandomsregeln motiveras i första hand av processekonomiska skäl.2Genom att handläggningen av målet kan begränsas till en eller flera delfrågor kan parternas och samhällets kostnader hållas nere. Medför utgången i mellandomen att återstoden av målet inte behöver upptas till prövning uppnås en processekonomisk vinst. Vidare kan mellandom i stora och invecklade mål bidra till en mer koncentrerad huvudförhandling.3 Den idealiska mellandomen meddelas i ett mål där det förekommer en fråga som är mycket utredningskrävande, samtidigt som det finns en annan fristående fråga som är enkel att pröva och vars prövning kan förväntas leda till att målet slutligen kan

1 Artikeln är en sammanfattning av ett examensarbete i processrätt vid Uppsala Universitet höstterminen 1999. Ett stort tack riktas till min handledare, professor Bengt Lindell.2 Prop. 1971:45 s. 66.3 Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 183.

506 Henrik Johansson SvJT 2001avgöras.4 Möjligheten att meddela mellandom måste dock utnyttjas med varsamhet. Överklagas mellandomen kan rättegången dra ut på tiden och processkostnaderna öka. Detta gäller särskilt om mellandomen ändras av högre rätt och även underrättens avgörande av målet i övrigt sedermera överklagas. I denna artikel skall bl.a. diskuteras om och hur mellandomsreglerna bör reformeras för att bättre anpassas till de behov av uppdelning av processen som kan uppkomma i domstolarna. Först skall redogöras för innebörden av den nuvarande utformningen av 17:5 st. 2 och några av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som reglerna ger upphov till. Möjligheten till mellandom i s.k. massprocesser skall också uppmärksammas innan till sist ett förslag presenteras över hur mellandomsstadgandet bör utformas de lege ferenda.

2. Mellandomstema
2.1 Inledning och definitioner

Till mellandom kan uppställas en omständighet som ”är av omedelbar
betydelse för utgången” samt en fråga ”som främst angår rättstillämpningen”. Bakom den första lokutionen döljer sig vad som i doktrinen betecknas som rättsfaktum, bakom den andra en rättsfråga.
    Ett rättsfaktum kan definieras som en konkret omständighet som
enligt den materiella lagstiftningen är förenad med en rättsföljd vare sig denna är rättsgrundande, rättsupphävande eller rättsförändrande.5 En rättsregel kan ofta omskrivas till villkorssatser, t.ex. om någon dödar en annan, så skall han dömas… Något förenklat kan sägas att rättsfaktumet omfattar hela eller ett moment av om-satsen i en rättsregel.6 Med rättsfråga avses ett förhållandes juridiska betydelse. Rättsfrågor skiljs från sakfrågor, som rör en omständighets faktiska existens. Till sakfrågan hänförs ofta bevisfrågor.7

2.2 Mellandom över rättsfaktum
En mellandom avseende ett rättsfaktum kan meddelas över såväl
kärandens grunder som svarandens invändningar. Vanligast är att mellandomen avser en alternativ invändning, exempelvis att en åberopad fordran är preskriberad. Andra exempel på rättsfakta som kan vara lämpliga att ställa upp till prövning i mellandom är frågan huruvida köp av lös egendom kommit till stånd, reklamation och fel i vara.8 I mellandomsprövningen bedöms dels den konkreta omständighetens existens, dels dess juridiska betydelse. En förutsättning för mellandom över ett rättsfaktum är att flera rättsfakta är tvistiga i processen. Är

4 Fitger m.fl., Rättegångsbalken, s. 17:15.5 Gärde, a.a. s. 166.6 Påpekas bör dock att begreppet rättsfaktum används i olika betydelser och att det ibland kan vara svårt att avgöra vilken betydelse som åsyftas, Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 26.7 Ekelöf, Rättegång I, 7 uppl., s. 35 och Lindell, a.a. s. 16.8 Gärde, a.a. s. 167.

SvJT 2001 Mellandom — nu och i framtiden 507blott ett rättsfaktum tvistigt medför en uppdelning inte någon processekonomisk vinst. Är emellertid flera fakta tvistiga får rätten bedöma om det är lämpligt att meddela mellandom samt vilket eller vilka av de tvistiga rättsfakta som mellandomen skall avse.
    Att fastställa vad som är ett rättsfaktum kan ibland vara komplice
rat. Vid invändningar om bristande reklamation eller preskription är det enkelt att skilja ut rättsfaktum jämte dess rättsföljder. Svårare blir det när rättsfaktumet är sammansatt av flera olika moment, och det inte går att klart skilja ut vilken rättsföljd som är förknippad med ett led i ett sådant komplext rättsfaktum. Vidare kan det många gånger vara svårt att skilja ett rättsfaktum från vad som är ett bevisfaktum. I praxis finns exempel där underrätten misstagit sig rörande en omständighets karaktär av rättsfaktum och istället dömt över ett bevisfaktum. Ett misstag i detta hänseende leder till att högre rätt undanröjer domen och återförvisar målet jämlikt 50:28 och 29 samt 55:15 st. 2 RB.9Ett par fall ur praxis som visar på svårigheten att på ett korrekt sätt avgränsa ett rättsfaktum i en mellandom är NJA 1972 s. 337 och RH 1984:8. 1972 års fall rörde frågan om ett hävande av ett strandskyddsförordnande kunde ställas upp till mellandom. HovR menade att hävandet skulle beaktas i målet vilket fick till följd att yrkandet om ersättning inte kunde bifallas. HD fann att mellandomen inte avsåg ett rättsfaktum, eftersom hävandet på grund av parternas ståndpunkter kunde ha betydelse i flera olika avseenden vid bedömningen av ersättningsanspråket. Följaktligen utgjorde inte hävandet en omständighet av omedelbar betydelse för målet. HD:s resonemang kan kritiseras såtillvida att det inte bör ställas upp ett absolut krav på att utgången i målet är avhängigt utslaget i mellandomen.10 Med rättsfaktum bör istället förstås en omedelbart relevant omständighet, även om den inte alltid på grund av den successiva relevansens princip eller talans indelning i flera alternativ direkt avgör utgången i målet.11 I RH 1984:8 undanröjde HovR en meddelad mellandom över den rättsliga betydelsen av en ”slutfaktura”. Svaranden i målet invände mot kärandens betalningsyrkande att han betalat den av käranden utfärdade slutfakturan och att denna avsåg även vissa ändringsarbeten. HovR menade att innebörden av ”slutfakturan” inte var en omständighet av omedelbar betydelse för utgången, eftersom käranden hävdat att två avtal träffats, ett som reglerats genom slutfakturan och ett ändringsavtal. HovR:s resonemang förefaller tveksamt. Om rätten kommit fram till att slutfakturan verkligen reglerat hela rättsförhål-

9 Även om det inte framgår av lagtexten kan HovR återförvisa målet även när rättegångsfel inte förekommit, Welamson, Rättegång VI, 3 uppl., s 127 f. Se även NJA 1989 s. 646 och RH 1995:55.10 Jfr s.k. komplexa rättsfakta, nedan i avsnitt 2.3.11 Se Boman, Om mellandomstemat och omröstning av omständigheter, Festskrift till Welamson, s. 95. Boman menar att HD dömt rätt men tänkt fel. Mellandomen borde ha underkänts på grund av att den inte var lämplig, inte på grund av att den inte avsåg ett rättsfaktum.

508 Henrik Johansson SvJT 2001landet mellan parterna skulle målet varit avgjort. Slutfakturan förefaller därför vara en omständighet av omedelbar betydelse i målet, även om bevisningen kring dess innebörd kan ha varit omfattande.12

2.3 Mellandom över komplexa rättsfakta
Som framkommit ovan är det svårt att utskilja det minsta som det går
att meddela mellandom över. Detta blir tydligt vid s.k. komplexa rättsfakta. Ett exempel är rekvisitet vårdslöshet i 2:1 skadeståndslagen, SkL. För att skadeståndsskyldighet skall uppkomma krävs att ett flertal förutsättningar är uppfyllda. Schemat kan betecknas som ”om handling + vållande + adekvat kausalitet + skada, så skadeståndsskyldighet.” I denna kedja kan vi bryta ut exempelvis kausalitet. Kausalitet är en förutsättning för skadeståndsskyldighet, men kan inte ensamt grunda någon rättsföljd. Vid en mellandomssituation uppkommer frågan om det är möjligt att meddela mellandom över endast kausalitet, eller om hela kedjan som kan grunda skadeståndsskyldighet måste ställas upp till prövning. Den rådande uppfattningen är att det går att meddela mellandom över de olika moment som kan leda till rättsföljden skadeståndsskyldighet.13Att rättsföljden blott är hypotetisk i den meningen att dess inträde förutsätter förhandenvaro av ytterligare någon eller några omständigheter hindrar alltså inte att mellandom kan meddelas. En sådan ordning får anses ändamålsenlig, men stämmer knappast överens med en logisk-grammatisk tolkning av uttrycket ”omständighet av omedelbar betydelse för utgången” i 17:5 st. 2. Det är svårt att säga att en omständighet är av omedelbar betydelse, samtidigt som den kan vara villkorad av en eller flera andra omständigheter. En strikt tillämpning av mellandomsstadgandet så att endast rättsfaktum som direkt kan medföra en rättsföljd kan utgöra tema skulle dock i allt för stark grad begränsa möjligheten till mellandom. I ett omfattande skadeståndsmål där flera frågor är tvistiga kan en mellandom över t.ex. kausalitet förväntas leda till att målet slutligen kan avgöras och att stora processekonomiska vinster därmed uppnås. Rätten bör i en sådan situation inte vara undandragen möjligheten att meddela mellandom, även om det inte finns någon garanti för att inte övriga moment som krävs för skadeståndsskyldighet kan behöva prövas senare i processen.
    Någon ”nedre” gräns måste dock finnas. Den gällande lagtexten
ger inte utrymme för att meddela mellandom över vilka omständigheter som helst. Klart är att blott fragment av rättsfaktum inte bör kunna

12 Se Welamson, Svensk rättspraxis, SvJT 1989 s. 528 och RH 1986:162, där mellandom över ett skiljeavtals existens ansågs tillåten.13 Boman, a.a. s. 84, Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl., s. 92 samt Fitger, a.a. s. 16:12. Rättsfallet NJA 1979 s. 157 kan också tas till stöd för att det är möjligt att meddela mellandom över orsakssambandet i ett mål rörande skadeståndsskyldighet. Ett allmänt uttalande av Gärde, a.a. s. 168, kan dock tolkas för en motsatt ståndpunkt. Gärde menar att det inte är möjligt att meddela mellandom över moment av ett rättsfaktum, eftersom detta moment inte i sig kan utgöra grund för den påstådda rättsföljden.

SvJT 2001 Mellandom — nu och i framtiden 509uppställas till mellandom,14men det är svårt att hitta något klart kriterium för hur gränsen skall dras. Möjligen bör det uppställas ett krav på att de moment av ett rättsfaktum som uppställs till mellandom måste kunna hänföras till en del av målet som har en naturlig självständig betydelse. I t.ex. skadeståndsmål föreligger i regel den förutsättningen, eftersom det är naturligt att se på handlingen, skadan och sambandet dem emellan som tre olika delar av målet.

2.4 Mellandom över rättsfrågor
Möjligheten att meddela mellandom över rättsfrågor infördes vid den
senaste ändringen av 17:5 st. 2 år 1990.15I utredningen inför lagändringen anfördes att rättsfallen kring mellandomsreglerna antyder att domstolarna ibland finner reglerna otillräckliga och t.o.m. är beredda att använda dem analogt beträffande rättsfrågor trots att detta inte är tillåtet.16 För att slippa instifta begreppet rättsfråga i den svenska processrättslagstiftningen, infördes i lagtexten det vagare uttrycket ”fråga som främst angår rättstillämpningen”. Genom denna skrivning undveks också en skarp gräns mellan rättsfrågor och sakfrågor.17 Exempel på frågor som främst avser rättstillämpningen är huruvida ett ingånget avtal är att anse som köpavtal, frågan vilket lands lag som skall til lämpas rörande ett visst förhållande samt frågan om en viss person innehaft ställningsfullmakt.18 Fördelen med mellandom över rättsfrågor är att processekonomiska vinster kan uppnås eftersom rättsfrågan normalt sett inte kräver någon bevisning, och processen kan i många fall vara skriftlig.
    Mellandom över rättsfrågor kan dock medföra ganska betydande
tillämpningssvårigheter. I många fall finns ett mycket nära samband mellan sakomständigheterna i målet och bedömningen av rättsfrågan. Särskilt tydligt märks detta samband vid vaga rekvisit som ”vårdslöshet”. För att kunna fastställa att någon varit vårdslös måste rekvisitet preciseras mot vissa konkreta fakta.19Rätten har ingen möjlighet att generellt avgöra vilka handlingssätt som konstituerar vårdslöshet. Det går t.ex. inte att säga att den som kör bil fort alltid är vårdslös. Bedömningen blir beroende av omständigheterna vid det särskilda tillfället; var det mörkt?, mycket trafik?, dålig väg?, etc. Eftersom frågan om mellandom skall meddelas i regel aktualiseras tidigt i processen, innan någon bevisupptagning har skett, måste rätten då sakomstän-

14 Boman, a.a. s. 88. Boman lanserar en modell som innebär att det som har så stor självständig betydelse att det kan betecknas som ett eget civilrättsligt rekvisit, skulle passa till särskilt omröstnings- och mellandomstema. Om något kallas rekvisit i motiv eller doktrinen skulle det kunna presumeras att det också bör behandlas som ett sådant vid omröstning eller meddelande av mellandom.15 SFS 1990:443, prop. 1989/90:71, Ds 1988:66.16 Ds 1988:66 s. 48.17 Sakfrågor skall dock inte heller fortsättningsvis kunna bli föremål för mellandom, annat än enligt reglerna för mellandom över rättsfakta, prop. 1989/90:71 s. 43 f.18 Prop. 1989/90:71 s. 44.19 Lindell, a.a. s. 367.

510 Henrik Johansson SvJT 2001digheterna är tvistiga grunda en mellandom över en rättsfråga på ett hypotetiskt ställningstagande till bakomliggande fakta. Risken finns att mellandomen grundas på sakomständigheter som vid en fortsatt prövning av målet inte visar sig vara tillräckligt bevisade. Mellandomen blir i så fall hängande i luften, utan relevans för den pågående processen annat än att den har bidragit till längre handläggningstid och ökade processkostnader. Om sakfrågan är ostridig medan rättsfrågan är oklar, finns ofta inte någon anledning att meddela mellandom över endast rättsfrågan. En mellandom över rättsfaktum kan ju avse både sakfrågan och rättsfrågan, även om den förstnämnda är ostridig.20 Av det sagda framgår att hypotetiska ställningstaganden begränsar möjligheten att meddela mellandom över rättsfrågor. Dessa praktiska tillämpningsproblem verkar inte ha uppmärksammats tillräckligt inför ändringen av 17:5 st. 2. I utredningen avfärdas problemet på ett par rader genom att utredaren anför att även mellandomar över rättsfaktum ofta bygger på hypoteser.21Detta är riktigt endast så till vida att en fråga alltid måste lämnas oprövad utanför mellandomen och att det är ovisst om mellandomen därför är lämplig. Vid mellandom över rena rättsfrågor måste dock även de faktiska sakomständigheterna i många fall bedömas hypotetiskt.

2.5 Förhållandet till omröstningsreglerna
Genom införandet av möjligheten att meddela mellandom över rätts
frågor uppstod också en inkongruens mellan mellandomsreglerna och omröstningsreglerna i RB. Enligt 16:2 st. 2 p. 3 RB kan en omständighet som är av omedelbar betydelse för utgången uppställas till särskild omröstning. Domstolen kan således rösta särskilt om rättsfakta. Däremot kan inte särskild omröstning hållas enbart beträffande den rättsliga betydelsen av en omständighet. Konsekvensen av att det inte råder överensstämmelse mellan reglerna om mellandom och reglerna om omröstning kan bli att utgången i målet blir beroende av om mellandom eller hel dom meddelas. Ett exempel skall åskådliggöra detta. Antag att det i en skadeståndsprocess är tvistigt huruvida en skada skall klassas som sakskada eller ren förmögenhetsskada. Denna fråga kan avgöras genom mellandom.22Däremot går den inte att uppställa till särskild omröstning. Antag vidare att av tre domare anser en skadan vara en sakskada och vill därför bifalla käromålet, medan av de två övriga domarna, som anser skadan vara en ren förmögenhetsskada, vill en bifalla käromålet och en vill ogilla det. Antag slutligen att den domare som anser skadan vara en sakskada, är av uppfattningen att käromålet bör ogillas om skadan skulle anses vara en ren förmögenhetsskada. Meddelas inte mellandom blir utgången att käromålet

20 En förutsättning för mellandom över rättsfaktum är dock att det finns kvar en annan tvistig omständighet i målet.21 Ds 1988:66 s. 54.22 Se NJA 1996 s. 700.

SvJT 2001 Mellandom — nu och i framtiden 511bifalls, två röster mot en. Meddelas däremot mellandom avseende skadans karaktär blir utgången härvid att skadan klassas som en ren förmögenhetsskada, två mot en. Den domare som blev överröstad i mellandomen får därefter delta i den slutliga omröstningen då käromålet bedöms med utgångspunkt i att skadan är en ren förmögenhetsskada. Utgången blir att käromålet ogillas, två röster mot en. Utgången i målet blir således olika beroende på om mellandom meddelas eller ej.
    Att systematiken i RB bryts genom att relaterade rättsregler får oli
ka innehåll är olyckligt. Problemet kan inte viftas bort med att det hör till ovanligheterna att rättens ledamöter är oense och att problemet därför är av mer teoretisk än praktisk natur.23Omröstningsreglerna har tillkommit just med sikte på den situation där rättens ledamöter faktiskt är oense. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är mellandomregelns utformning som är den felande länken. Kanske är det mera lämpligt att ändra omröstningsreglerna, så att det blir möjligt att rösta särskilt även om andra frågor än rättsfrågor.24 Frågan skall inte utredas vidare här, men det kan konstateras att en utvidgad möjlighet till särskild omröstning skulle leda till en mer rättvis utgång i flera fall, eftersom rättens ledamöter får bättre möjlighet att uttala sig i samtliga frågor som ligger till grund för målets utgång.

3. Lämplighetsprövningen
Mellandom får enligt 17:5 st. 2 meddelas endast ”om det är lämpligt
med hänsyn till utredningen”. Det är rätten, i samråd med parterna, som avgör när det är lämpligt att meddela mellandom och vilken fråga som prövningen skall avse. Lämplighetsprövningen är avgörande för om en processekonomisk vinst skall kunna uppnås och rätten bör lägga ner stor möda på att avgöra om det aktuella fallet passar för mellandom. Någon enkel ”formel” för när det kan vara lämpligt att meddela mellandom finns inte, men några kriterier kan skönjas. Den fråga som lämnas utanför mellandomen bör vara förhållandevis utredningskrävande och bevisningen bör inte vara gemensam för den fråga som upptas till mellandom och resten av målet. Finns gemensam bevisning uteblir i regel den processekonomiska vinsten.25Vidare bör det föreligga förhoppningar om att mellandomen leder till att målet slutligt avgörs. I regel är det inte lämpligt att meddela mellandom över en fråga som inte utgör en tillräcklig förutsättning för en viss utgång av målet i sin helhet.26 Undantagsfall kan dock förekomma där det av olika anledningar kan vara lämpligt att få en fråga i målet avgjord genom mellandom, trots att målet inte kan avgöras genom denna.

23 Se prop. 1989/90:71 s. 45.24 En utvidgning av omröstningsmöjligheterna har förespråkats i doktrinen, Ekelöf, Rättegång III, s. 90 ff., och Lindell a.a. s. 430 f.25 Ekelöf, Rättegång V, 7 uppl., s. 206.26 Boman, a.a. s. 96.

512 Henrik Johansson SvJT 2001Lämplighetsbedömningen sker ofta tidigt i processen, vanligen redan under förberedelsen.27Rätten måste redan på detta stadium försöka bedöma målet och avgöra om en mellandom kan leda till en processekonomisk vinst. Rätten bör då också försöka bedöma om dess avgörande i mellandomen kommer att stå sig, eller om domen kommer att överklagas och då eventuellt ändras. Det säger sig självt att dessa bedömningar är vanskliga. Risken för dubbla processkedjor överskuggar alltid ett beslut om mellandom. Om både mellandomen och den senare prövningen av målet i övrigt överklagas, stiger processkostnaderna samtidigt som parterna tvingas till längre väntan innan tvisten slutligt avgörs. Ett tydligt exempel på att lämplighetsprövningen är svår i praktiken bjuder rättsfallen NJA 1992 s. 16 och NJA 1999 s. 52. De båda målen har sitt ursprung i en ersättningstalan mot en bank grundad på försummelse i samband med ett bankuppdrag. Banken bestred ersättningsyrkandet bl.a. genom att hävda att preskription inträtt. I den första mellandomen prövade TR huruvida 18:9 HB kunde tillämpas på bankuppdraget och fann att så inte var fallet. Efter överklagande fann HD att 18:9 visst kunde tillämpas, och återförvisade målet till TR. I det påföljande målet, NJA 1999 s. 52, meddelade TR återigen mellandom, nu över huruvida preskription inträtt enligt bl.a. 18:9 HB. TR fann att preskription inträtt, medan HD kom fram till att kärandens talan var väckt i rätt tid och inte preskriberad. Efter prövning i sex instanser under drygt 10 års tid var det således fastslaget i målet att preskription inte inträtt. Övriga frågor återstod alltjämt att pröva (knappast i form av mellandom, får man förmoda.) En mer lyckad mellandom meddelades i NJA 1997 s. 97, där en man som fallit ner från en stege krävde försäkringsbolaget på invaliditetsersättning. Bolaget invände bl.a. att preskription inträtt. TR meddelade mellandom och fann, liksom både HovR och HD, att anspråket var preskriberat. Genom mellandomen slapp domstolarna befatta sig med den säkert mycket omfattande bevisningen om skadans storlek och villkoren i försäkringsavtalet. Även om slutresultatet ur processekonomisk synvinkel blev betydligt bättre i NJA 1997 s. 97 än i NJA 1992 s. 16 och NJA 1999 s. 52, var utgångspunkten paradoxalt nog den motsatta. Förutsättningarna för en mellandom i 1992 års fall var bättre, eftersom prövningen gällde en rättsfråga och utredningskostnaderna därmed var begränsade. I 1997 års fall var rättsfrågan ostridig; istället gällde prövningen om förutsättningarna för preskription var uppfyllda. Denna fråga krävde såväl skriftlig bevisning som partsförhör. Jämförelsen mellan förutsättningarna och utgångarna i de båda tvisterna visar hur vansklig lämplighetsbedömningen kan vara vid mellandomsbeslut.

27 En mellandom under ett senare skede av processen har inte samma förutsättningar att leda till en begränsning av processen och därmed medföra en processekonomisk vinst.

SvJT 2001 Mellandom — nu och i framtiden 5134. Mellandomens rättskraft och omfång samt överklagandeförbudet
En mellandom skiljer sig från en ”vanlig” dom i fråga om rättskraft.
Enligt 17:11 RB vinner en dom rättskraft i den meningen att samma sak inte kan återupptas till förnyad prövning.28En mellandom har inte en sådan interprocessuell rättskraft, utan vinner endast intraprocessuell rättskraft.29 Med detta menas att mellandomen endast har rättskraft i det mål i vilket den meddelas. Anledningen till mellandomens begränsade rättskraft hänger samman med dess förhållande till fastställelsetalan. Skulle mellandomen ha interprocessuell rättskraft skulle det finnas en möjlighet att genom mellandom kringgå de kriterier som gäller för väckande av fastställelsetalan enligt 13:2 RB. När det gäller förhållandet mellan fastställelsetalan och mellandom kan påpekas att mellandom kan ges över något mindre än som kan uppställas till prövning genom fastställelsetalan. En fastställelsetalan har alltid ett rättsförhållande som tema för prövningen, medan en mellandom, som vi sett, kan ges över en alternativ grund eller en alternativ invändning. Mellandom kan alltså meddelas vid fastställelsetalan, förutsatt att minst två frågor är tvistiga.
    I vissa situationer kan det vara svårt att avgöra vilka frågor i ett mål
som bör prövas i en mellandom. Om vi åter tar skadeståndsrätten som exempel, kan det i ett skadeståndsmål göras invändningar om bl.a. bristande kausalitet och medvållande. Om vi utgår från att mellandom meddelas över skadeståndsskyldigheten i sig, blir det nödvändigt att definiera vilka invändningar som hör till denna del av målet. Till fastställandet av skadeståndsskyldigheten hör inte värderingen av skadorna eller invändningar om jämkning på grund av att det yrkade skadeståndsbeloppet är för betungande. Mer tveksamt är om en invändning om bristande kausalitet skall prövas i en mellandom över skadeståndsskyldighet i sig. Kausaliteten utgörs ju av sambandet mellan den skadegörande handlingen och de enskilda skadorna. Följaktligen bör kausaliteten prövas i samband med de enskilda skadorna, eftersom det kan förekomma kausalitet i förhållande till en skada men inte till en annan. Rätten kan därför inte fastställa ett skadeståndsansvar i mellandom som inkluderar kausalitet.30En invändning om medvållande bör däremot prövas i en fastställelseprocess eller mellandom över skadeståndsskyldighet i sig.31 Medvållandefrågan hänger ofta nära samman med den ”primära” culpafrågan och utreds bäst tillsammans med denna. Det kan ifrågasättas om också själva jämkningsgraden skall tas upp i mellandomen. I allmänhet torde en fastställelse av jämkningsgraden inte möta något hinder, eftersom den bestäms i

28 Hur långt rättskraften sträcker sig är en av de mest omdebatterade frågorna inom processrätten och skall inte vidare utredas här.29 Ekelöf, Rättegång III, s. 103, Fitger, a.a. s. 17:59.30 Ekelöf, Rättegång II, 8 uppl., s. 118. Möjligen kan skadeståndsansvar fastställas för en viss preciserad skada, men då måste yrkandet gå ut på fastställelse av skyldigheten att utge skadestånd för just denna skada.31 NJA 1973 s. 412, Ekelöf, Rättegång II, s. 118 och Rättegång V, s. 211.

514 Henrik Johansson SvJT 2001kvotdelar och detta kan ske utan att rätten närmare behöver ta ställning till vilka ersättningsbelopp som skall fastställas.32 Gränsdragningen mellan fastställande av skadeståndsskyldighet och fullgörelse kan bli aktuell vid talan om skadestånd enligt miljöbalken, närmare bestämt vid bedömning om det s.k. orts- och allmänvanlighetsrekvisitet i 32:1 st. 3 miljöbalken skall anses uppfyllt och om en ren förmögenhetsskada skall anses vara av någon betydelse. Vid en bedömning av dessa frågor måste visserligen i någon mån skadan värderas, men i allmänhet är inte någon exakt värdering nödvändig. Framställda invändningar på dessa punkter bör därför kunna prövas i en mellandom om skadeståndsskyldighet i och för sig. Upptas inte invändningarna finns risk för att mellandomen visar sig onödig, om rätten i ett senare skede skulle finna att skadan är så vanlig eller så ringa att den inte kan ersättas. När parterna åberopar flera olika förhållanden till stöd för sin sak kan frågan uppkomma om rätten är bunden av den rangordning som parterna gjort av sina yrkanden och grunder respektive invändningar. Frågan kan ha stor betydelse när rätten vill bryta ut en av frågorna i målet till mellandom. När det gäller käranden är huvudregeln att rangordningen av alternativa yrkanden är bindande för rätten. Detta eftersom den bifallande domens rättsliga betydelse är beroende av om det är första- eller andrahandsyrkandet som bifallits.33Vid alternativa grunder bör rätten däremot ha rätt att välja vilken grund som skall tas upp till prövning i mellandom. Likaså har rätten valfrihet när det gäller svarandens invändningar. Detta gäller även om svaranden uttryckligen säger att han gör en invändning ”i första hand” och en annan ”i andra hand”. Anledningen är att en part inte bör få tvinga rätten att ta ställning till mer än vad som krävs för att avgöra målet.34 Helt oinskränkt är dock inte rättens valfrihet. I några situationer är domens rättsliga betydelse beroende av vilken invändning som läggs till grund för domslutet. Detta gäller t.ex. när den alternativa invändningen avser kvittning eller preskription.35 När rätten meddelar en mellandom skall den samtidigt besluta om mellandomen skall få överklagas särskilt eller endast i samband med det slutliga avgörandet, 49:1 st. 2 och 54:1 st. 2 RB. Rättens möjlighet att begränsa överklagandet av en mellandom är ett led i strävandet att reducera de processekonomiska nackdelar som är förknippade med dubbla processkedjor. Tillämpningsområdet för överklagandeförbu-

32 Se NJA 1976 s. 289 där HD undanröjde en dom där HovR inte prövat i vilken grad kärandens medvållande kunde påverka skadeståndsbeloppet. I vissa situationer kan det dock vara svårt att överblicka den framtida utvecklingen vid fastställandet av ett kvottal. T.ex. kan nya skadeposter tillkomma eller parternas ekonomiska förhållanden ändras. Det är då inte säkert att samma jämkningsgrad som vid fastställelsetidpunkten är påkallad.33 Ekelöf, Rättegång V, s. 203, Fitger, a.a. s. 17:20.34 Ekelöf, Rättegång V, s. 209.35 Enligt preskriptionslagen kvarstår vissa rättsföljder även sedan en fordran preskriberats, Ekelöf, Rättegång V, s. 209.

SvJT 2001 Mellandom — nu och i framtiden 515det är dock tämligen begränsat. När mellandomen kan ligga till grund för ett slutligt avgörande måste mellandomen få överklagas särskilt.36Om mellandomen däremot inte kan avgöra målet, kan det tänkas finnas anledning att endast tillåta överklagande i samband med slutlig dom. I dessa fall bör dock rätten vara någorlunda säker på att dess avgörande i mellandomen står sig i högre rätt. Risken finns annars att rätten i onödan prövar målet i övrigt, då det senare visar sig att högre rätt har en annan uppfattning i mellandomsfrågan.

5. Mellandom i massprocesser
Inom processrätten har under senare år allt större intresse riktats mot
s.k. massprocesser. Främst uppkommer dessa på skadestånds- och miljörättens område. Flera konsumenter kan ha skadats av en felaktig produkt och ett miljöfarligt utsläpp kan ha drabbat ett antal markägare inom ett stort geografiskt område. I dessa fall kan grunden för talan vara väsentligen densamma, samtidigt som det kan finnas åtskiljande moment, exempelvis olika stora skador. Den traditionella tvåpartsprocessen är i denna situation många gånger inte ändamålsenlig, eftersom prövningen av ett stort antal liknande anspråk i individuella processer innebär stora kostnader för främst svarandeparten och dessutom medför risk för icke enhetliga avgöranden. De alternativ som finns att tillgripa i massprocesser idag är framför allt kumulation och pilotmål.
    Antag att ett läkemedel misstänks ha orsakat skador hos flera an
vändare. Vid ungefär samma tidpunkt väcker ett antal personer skadeståndstalan mot läkemedelsbolaget vid en rad tingsrätter i landet. Kumulation är i denna situation möjlig enligt 14:7a RB. Efter ansökan av part eller anmälan av en av domstolarna får HD förordna att målen förenas i en rättegång. Förutsättningarna för kumulation är att det råder sådant samband mellan målen som avses i 14:1–6 RB, samt att en förening har väsentliga fördelar för handläggningen och inte innebär betydande nackdelar för en part.37Fördelen med kumulation är att bevisning och annan utredning endast behöver framläggas en gång, vilket innebär sänkta processkostnader. Risken för motstridiga avgöranden undanröjs också. Bristerna med ett kumulationsförfarande är att handläggningen kan bli mycket komplicerad och svår att överblicka. Särskilt gäller detta när stora och omfattande mål kumulerats, där det dessutom kan finnas olika viljor bland kärandeparterna t.ex. om vilka ombud som skall föra talan och vilken bevisning som skall åberopas. Pilotmålsmodellen är i många fall ett smidigare alternativ än kumulation. Modellen innebär att vid flera anspråk av liknande art, väljs ett eller flera ut till prövning före de andra efter någon form av överens-

36 Prop. 1989/90:71 s. 48.37 Som exempel på sådan olägenhet nämns i motiven att parten får lång resväg till domstolen eller att hans mål kan försenas av den gemensamma handläggningen, prop. 1986/87:89 s. 160.

516 Henrik Johansson SvJT 2001kommelse mellan anspråkshavarna.38Utgången i den första prövningen är sedan vägledande för övriga anspråk.39 Pilotmålsmetoden kan sägas vara anpassad till den traditionella tvåpartsprocessen och någon uttrycklig lagregel som tillåter pilotmål finns därför inte. Däremot finns i 8 § rättshjälpslagen en möjlighet att tvinga fram ett pilotmål.40 Rättshjälp beviljas då till en början endast i ett av målen, och kärandena i de övriga tvingas avvakta utgången av detta mål. Pilotmålsmodellen har förtjänster som liknar mellandomens. Processekonomiska vinster kan nås, samtidigt som prejudikatskapande och rättsutvecklande frågor kan utskiljas och lösas. Pilotmålsmetoden medför också ett snabbt avgörande i det enskilda fallet. Nackdelarna med ett pilotmålsförfarande är att det endast är ”piloten” som aktivt kan delta i processen, ”passagerarna” saknar möjlighet att påverka processföringen.41 Visserligen kan interventionsrätt i vissa fall föreligga, men en intervenient får enligt 14:11 RB inte ändra partens talan eller företa processhandlingar som strider mot partens talan. Vidare är det inte heller säkert att alla relevanta grunder och invändningar kommer att prövas i pilotmålet. Dessa får då kvarstå till efterföljande processer.42 Möjligheten till mellandom vid massprocesser är enligt den nuvarande lagstiftningen ytterst begränsad. Enligt 17:5 st. 1 kan visserligen mellandom meddelas vid kumulation, men då måste det vara frågan om talan som handläggs i samma rättegång.43Det går inte att med stöd av 14:7a RB flytta över endast en del av ett mål till gemensam handläggning med liknande mål. Detta begränsar paragrafens praktiska betydelse i massprocesser. När flera ersättningsanspråk riktas mot samma svarandepart, är det som regel endast ansvarsfrågan som rör för målen gemensamma rätts- och bevisfrågor, medan ersättningens bestämmande normal kräver individuella bedömningar. I dessa situationer är det tydligt att mellandom avseende de gemensamma frågorna kan fylla en viktigt funktion. Det kan kanske t.o.m. sägas att mellandom i massprocesser borde kunna spela en viktigare roll än mellandom i ett enskilt käromål, eftersom större processekonomiska vinster kan uppnås när flera anspråk är för handen.

38 Lindblom, Grupptalan, s. 624 f. och SOU 1994:151 s. 235.39 Pilotmålet kan ha bevisverkan i övriga mål som vilandeförklarats enligt 32:5. Vilandeförklaring på grund av bevisverkan måste emellertid ske med viss försiktighet i dispositiva tvistemål, eftersom bevismaterialets omfattning kan vara olika i målen, Lindell, Civilprocessen, s. 417.40 Prop. 1981/82:28. Införandet av bestämmelsen kritiserades av Heuman i Rättshjälp och pilotfall.41 Se NJA 1969 s. 211.42 Heuman, a.a. s. 75 ff. Det finns inget formellt hinder mot att domstolen prövar principfrågor som inte behöver lösas för att det konkreta målet skall avgöras. I ett läkemedelsmål prövade Svea hovrätt om ersättning kunde utgå om orsakssamband förelåg, trots att det i det aktuella målet konstaterats att läkemedlet inte utgjorde en sannolik orsak till skadan, Svea hovrätt T 811/79.43 Stadgandet aktualiseras framför allt i två fall. Det ena är när en fastställelsetalan kumulerats med en fullgörelsetalan, det andra när det yrkas fullgörelse i båda målen, exempelvis då en borgenär för talan mot såväl gäldenären som borgensmannen.

SvJT 2001 Mellandom — nu och i framtiden 517När 14:7a RB infördes diskuterades i propositionen om inte HD även borde få förordna om förening av någon särskild fråga som är föremål för prövning i flera olika mål. En sådan möjlighet kunde vara berättigad i t.ex. en läkemedelsprocess där kärandena åberopar att läkemedelsbolaget brustit i kontrollen av eventuella biverkningar. En förening skulle då kunna gälla endast biverkningsfrågan och innebära att mellandom meddelas i samtliga mål i denna del, medan frågan om läkemedlet verkligen orsakat några biverkningar i de enskilda fallen lämnas utanför domen. Departementschefen ansåg dock att problemet kunde lösas lika väl antingen genom att föra fram ett av målen som pilotmål eller genom att sammanföra samtliga mål i sin helhet. Tillräckliga skäl ansågs därför inte föreligga för att öppna en möjlighet att förena även delar av mål.44 Skälen till att inte införa en möjlighet att förena delar av mål övertygar inte. Pilotmålsmetoden är inte alltid någon fullvärdig ersättare för mellandom vid massprocesser. ”Passagerarna” kan inte medverka i processföringen och det finns inga garantier för att det utvalda målet verkligen leder till ett vägledande avgörande. Inte heller möjligheten att kumulera hela mål är något alternativ, eftersom det är just olägenheterna vid en fullständig kumulation som mellandomsmöjligheten är tänkt att motverka. Enligt min mening finns inga starka skäl som talar emot att det införs en möjlighet att kumulera delar av mål till avgörande i mellandom. Fördelarna är att samtliga parter får möjlighet att påverka processen, samtidigt som endast frågor av gemensamt intresse behöver prövas i mellandomen.
    Naturligtvis kan pilotmålsmetoden med fördel i många fall använ
das istället för mellandomar vid förenade mål. Är kärandeparterna överens i samtliga frågor finns som regel ingen anledning till att mer än ett mål förs fram till avgörande. Påpekas kan också att kumulation av delar av mål, liksom kumulation av hela mål, lämpar sig mindre väl när det rör sig om ett stort antal komplicerade och omfattande anspråk. En gemensam handläggning riskerar då att bli praktiskt svårhanterlig, även om endast en fråga bryts ut till avgörande i mellandom. I denna situation är det kanske bättre att föra fram ett par pilotmål för prövning och därmed få så många frågor som möjligt avgjorda för vägledning vid senare prövning av återstående anspråk.

6. Mellandomsregeln de lege ferenda
Som konstaterats på ett flertal ställen i denna artikel är det inte lätt att
på ett korrekt sätt avgränsa mellandomstemat. Det är i många fall svårt att skilja på rätts- och bevisfakta och på sak- och rättsfrågor. Särskilt svårt blir det i ett omfattande mål med ett flertal olika grunder, där rätten dessutom måste avgöra vilken grund som är lämplig för en mellandom och bedöma vilken påverkan en mellandom kan ha på målet i övrigt.

44 Prop. 1986/87:89 s. 160.

518 Henrik Johansson SvJT 2001Att mellandomsreglerna är komplicerade och svåra att tillämpa verkar ha fått till följd att domstolarna inte vågar använda mellandom i den utsträckning som är motiverad.45Underrätten riskerar att få sin mellandom undanröjd och målet återförvisat av högre rätt om inte mellandomstemat är korrekt formulerat. Möjligheten att meddela mellandom över rättsfrågor utvidgade visserligen mellandomens til>lämpningsområde, men fortfarande kvarstår betydande gränsdragningsproblem. Ett illustrerande exempel är mellandom över komplexa rättsfakta, som anses möjlig att meddela trots att det knappast stämmer överens med uttrycket ”omständighet av omedelbar betydelse för utgången” i 17:5 st. 2. Lagtexten har således fått ge vika för ändamålsskäl.
    Enligt min mening finns flera skäl som talar för att möjligheten att
meddela mellandom utvidgas. Mellandom kan leda till både praktiska och processekonomiska fördelar. Kan rättens uttalande i någon del av målet förväntas leda till att målet snabbt kan avslutas, antingen genom en slutlig dom eller genom att talan återkallas, bör rätten inte vara betagen möjligheten till mellandom. T.ex. kan bedömningen av bevisfakta någon gång ha så central betydelse i ett mål att utgången efter bedömningen i denna del framstår som given. Om bevisningen anses äkta kan det tänkas att svaranden medger käromålet, medan en motsatt utgång kan få käranden att återkalla sin talan. Skulle inte parterna påverkas av utslaget kan mellandomen ändå tjäna sitt syfte, eftersom rätten relativt enkelt kan pröva återstoden av målet när väl bevisfrågan är avgjord.
    Vid den senaste lagstiftningen avseende 17:5 st. 2 diskuterades om
möjligheten att meddela mellandom borde vidgas ytterligare. Departementschefen menade att mellandom i rena sakfrågor innebär stora risker för dubbla processer. Vidare anfördes att om rätten undantagsvis skulle ha en klar uppfattning om bedömningen i en sakfråga, kan samma resultat som vid mellandom nås genom att rätten använder reglerna om avvisande av bevisning. Mot denna bakgrund var departementschefen inte beredd att utvidga mellandomsbestämmelserna till att omfatta ytterligare fall.46 Sannolikt är det ofta inte praktiskt lämpligt eller processekonomiskt försvarbart att meddela mellandom över rena sakfrågor. Att utesluta möjligheten till mellandom enbart därför att den sällan skulle utnyttjas är dock inte rationellt. Kan en mellandom förväntas leda till en processekonomisk vinst, bör möjligheten därtill finnas till hands. Avvisande av bevisning torde sällan kunna vara ett alternativ till mellandom, eftersom reglerna kring detta förfarande av naturliga skäl är

45 Huvudskälet till lagändringen 1990 var att mellandom förekom alltför sällan, Ds 1988:66 s. 38 och prop. 1989/90:71 s. 42. Någon radikal förändring i detta avseende torde lagändringen knappast ha medfört.46 Prop. 1989/90:71 s. 46.

SvJT 2001 Mellandom — nu och i framtiden 519mycket restriktiva och inte ofta tillämpas.47Risken för dubbla processkedjor finns alltid vid ett mellandomsbeslut, oavsett om domen avser rättsfaktum, rättsfråga eller sakfråga. Möjligen kan risken vara mer betydande vid mellandom över en sakfråga eftersom det är svårt för rätten att före huvudförhandling bedöma utgången av en sakfråga. Denna aspekt kan dock vägas in vid lämplighetsbedömningen; rätten måste ha övertygande skäl för att meddela mellandom över en sakfråga. Överhuvudtaget kan risken för dubbla processkedjor motverkas genom att inriktningen på lämplighetsbedömningen betonas. Om rätten slipper bekymra sig över att korrekt avgränsa ett mellandomstema i enlighet med ett svårbemästrat lagstadgande, kan större möda läggas ner på att bedöma om mellandom är lämplig i det enskilda fallet. Detta gagnar således även tillämpningen vid de nu tillåtna mellandomssituationerna, dvs. mellandomar över rättsfakta och rättsfrågor.
    Förhållandet till omröstningsreglerna talar till viss del emot en ut
vidgning av mellandomsreglerna. Skadan är dock till stor del redan skedd, eftersom möjligheten att meddela mellandom över rättsfrågor har skapat en inkongruens mellan reglerna. Vidare kan problemet till viss del lösas genom att möjligheten till särskild omröstning utvidgas till att avse fler frågor än endast rättsfakta. En sådan lösning förefaller bättre än att sambandet mellan reglerna låser fast båda stadgandena vid deras ursprungliga lydelser.
    Hur skall då en förändrad, utvidgad mellandomsregel utformas?
Bör den bli något liberalare än den nuvarande regleringen och tillåta mellandom i vissa fall som inte är möjliga idag, eller bör mellandomsmöjligheten bli i det närmaste obegränsad? Jag menar att den mest ändamålsenliga lösningen är att mellandomsmöjligheten blir obegränsad, så till vida att det genom mellandom går att avgöra vilken fråga som helst som är av betydelse för målet. Det måste således enligt min mening föreligga ett relevant samband mellan mellandomstemat och avgörandet av tvisten; domstolen bör inte på parternas begäran kunna pröva t.ex. rena tolkningsfrågor utan betydelse för det pågående målet. Skälen till att det i övrigt inte bör finnas någon begränsning kring mellandomstemat är framför allt att en gränsdragning skulle bli näst intill omöjlig att genomföra. Ett stadgande i stil med att mellandom kan ges över ”väsentliga sakfrågor” eller något liknande kriterium, skulle bli mycket svårtillämpat. De nuvarande problemen kring mellandomsinstitutet skulle då inte lösas utan bara förflyttas ett steg längre fram i proceduren. Frågan om mellandom skall meddelas eller inte bör istället helt bero på hur lämplig en sådan dom är med hänsyn till processens art och omfattning. I lämplighetsbedömningen kan samtliga relevanta aspekter vägas in, vilket ger domstolen större

47 35:7 RB. Parterna bör inte avskäras från möjligheten att åberopa bevisning i andra fall än där det inte finns någon tvekan om att en sådan åtgärd från rättens sida är befogad, Fitger, a.a. s. 35:66.

520 Henrik Johansson SvJT 2001möjligheter att ta hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. Att lägga så stor makt i händerna på domstolens ledamöter kan tyckas vågat, speciellt med tanke på att lämplighetsbedömningen ibland är komplicerad och vansklig. Situationen blir dock inte så mycket annorlunda jämfört med idag, eftersom redan möjligheten till mellandom över rättsfrågor har ökat kraven på en korrekt lämplighetsbedömning i många fall.
    En i stort sett obegränsad möjlighet att meddela mellandom finns i
den nya lagen om skiljeförfarande.48Enligt 29 § kan en del av tvisten eller en viss fråga av betydelse för tvistens bedömning avgöras genom särskild skiljedom, om inte båda parter motsätter sig det. Visserligen föreligger flera skillnader i syften och funktioner mellan skiljemannaförfarandet och den traditionella processen enligt RB,49 men i frågan om möjlighet till mellandom synes det inte finnas någon anledning till en mer strikt reglering i RB. Med en begränsad möjlighet till mellandom i RB finns risk för att domstolarna tappar ytterligare mark till det smidigare och mer anpassningsbara skiljeförfarandet.
    Det partsinflytande som uttryckligen finns stadgat i skiljemannala
gen torde inte vara nödvändigt att införa i en ny reglering i RB. Skiljemannaförfarandet bygger i större utsträckning än processen enligt RB på parternas vilja.50Partsinflytandet utmönstrades dessutom ur 17:5 vid den senaste lagändringen och det finns knappast anledning att återinföra det. Därmed inte sagt att parternas mening inte skall beaktas. Rätten bör överlägga med parterna och ta hänsyn till parternas inställning oavsett vilken fråga som är aktuell för avgörande i mellandom. Rätten torde sällan finna anledning att meddela mellandom om båda parterna motsätter sig en sådan.
    Slutsatsen av det anförda blir att mellandomsregeln i 17:5 st. 2 bör
reformeras till att även kunna omfatta sakfrågor. En tänkbar utformning av stadgandet kan vara följande:

”Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får särskild dom ges över en eller flera frågor som är av betydelse för målets bedömning.

Som tidigare uppmärksammats bör även möjlighet till kumulation av delar av mål införas i RB. Detta sker lämpligen genom att 14:7a 1 m. får följande utformning:

48 Prop. 1998/99:35 s. 130 ff. Kvart och Olsson, Tvistlösning genom skiljeförfarande, s. 110 f.49 Skiljeförfarandet utmärks av att parterna snabbt vill få till stånd ett avgörande av tvisten utan någon offentlig insyn. Kostnaderna för parterna blir i regel högre än vid ett tvistemålsförfarande enligt RB, och förhållandet att skiljeförfarandet är ett eninstansförfarande leder till sämre garantier för ett materiellt riktigt avgörande, se Kvart och Olsson, a.a. s. 31 ff.50 Se 21 § skiljemannalagen, SFS 1999:116, där det stadgas att skiljemännen vid handläggningen skall följa vad parterna har bestämt, om det inte finns något hinder mot det.

SvJT 2001 Mellandom — nu och i framtiden 521”Handläggs vid två eller flera tingsrätter eller vid två eller flera hovrätter mål mellan vilka råder sådant samband som avses i 1–6 §§, får högsta domstolen efter ansökan av part eller anmälan av tingsrätt eller hovrätt förordna att målen eller delar av målen skall förenas i en rättegång vid en av domstolarna, om detta har väsentliga fördelar för handläggningen av målen och det inte innebär betydande olägenheter för någon part.”