Är endast olika rättsföljder som är likvärdiga samma sak?

Av hovrättsrådet jur.dr ROBERTH NORDH

Högsta domstolen har i tre rättsfall under 1990-talet slagit fast principer för den negativa rättskraftens omfattning i fråga om yrkanden (rättsföljder) som är alternativa till varandra. I artikeln analyseras den närmare innebörden av Högsta domstolens praxis, med utgångspunkt särskilt från rättsfallet NJA 1999 s. 520.

Högsta domstolen (HD) har i tre rättsfall under det förra seklets sista decennium rubbat de rättskraftscirklar som med utgångspunkt från Ekelöfs teorier1 om rättskraftens omfattning med stor möda har ritats av processualister. En första antydan om HD som en cirkelrubbande Pythagoras fiende kom redan i mitten på 1970-talet.2 Men det dröjde ytterligare tjugo år innan HD uttryckligen på Herakleitos vis — men med motsatt innebörd — klargjorde för parterna i en svensk civilprocess att de inte två gånger kan stiga ned i samma flod (att det är nytt vatten som flödar förbi gör inte floden till en annan).
    Rättsfallen jag syftar på är NJA 1994 s. 23, 1995 s. 610 och 1999 s. 520. Avgörandet från 1994 – till vilket 1995 års fall inte för något egentligt nytt — har kommenterats utförligt i andra sammanhang.3 HD konstaterade i detta rättsfall att om en köpare på grund av påstådda fel i egendomen kan väcka talan både om hävning av köpet och om avdrag på köpeskillingen, har en ogillande dom angående ett av yrkandena rättskraft beträffande båda yrkandena även om det andra yrkandet aldrig har framställts eller om käranden har återtagit det.
    I rättsfallet NJA 1999 s. 520 kompletterar och vidareutvecklar HD sitt resonemang och sin ståndpunkt angående rättskraftens omfattning vid alternativa rättsföljder. Omständigheterna i målet var i huvudsak följande.
    K förde talan mot S om betalning för en utförd byggtjänst. S gjorde invändning om fel i tjänsten och yrkade genstämningsvis återbetalning av en redan erlagd del av köpeskillingen på grund av rätt till i första hand hävning, i andra hand prisavdrag. S väckte därefter vid en annan domstol talan mot K om rätt till ytterligare prisavdrag och om skadestånd i anledning av följdskador. K gjorde då gällande rättegångshinder p.g.a. litispendens.

1 Se Ekelöf/Boman, Rättegång II s. 124 ff. och Ekelöf/Bylund/Boman, Rättegång III s. 102 ff.2 NJA 1977 s. 618.3 Se bl.a. Westberg i JT 1993–94 s. 813 ff.

Kort om den rättsliga regleringen
K:s invändning om rättegångshinder grundas på 13:6 RB. Enligt denna bestämmelse får en ny talan inte tas upp till prövning angående en fråga som redan är föremål för rättegång mellan samma parter (litispendens). Bestämmelsen bör läsas tillsammans med 17:11 RB. Där sägs att dom äger, sedan tiden för talan har gått ut, rättskraft, såvitt därigenom avgjorts den sak, om vilken talan väckts. Dom äger också rättskraft, i vad den innefattar prövning av en fordran, som åberopas till kvittning. Ej må fråga, som sålunda avgjorts, tas upp till prövning på nytt.
    Mellan begreppen fråga och sak i 13:6 och 17:11 RB föreligger det sambandet att en pågående rättegångs litispendensverkan i princip sammanfaller med domens rättskraft och dess verkan som processhinder.4 En part kan alltså varken inleda en samtidig eller senare rättegång rörande en fråga som är föremål för en rättegång som avslutas med dom.5 Domens verkan som rättegångshinder kallas också domens negativa rättskraft. Dessutom kan en dom ha positiv rättskraft. Med det menas att domen har prejudiciell verkan i en senare rättegång. Domen hindrar då inte en ny talan, men domstolen skall i den senare rättegången utgå från det rättsläge som har slagits fast genom den tidigare domen. HD:s avgörande väcker fråga om domens rättskraftsverkningar i båda dessa hänseenden, även om det direkt berör endast rättskraften som rättegångshinder.
    Omständigheterna i rättsfallet kräver att problematiken kring litispendens och domens rättskraft måste studeras i två olika hänseenden. Ett problemkomplex gäller frågan om rättsverkningarna av K:s talan om betalning av köpeskilling i förhållande till S nya talan om ytterligare prisavdrag och skadestånd på grund av följdskador. En annan problematik hänför sig till frågan om det inbördes förhållandet mellan de båda av S väckta processerna om prisavdrag och skadestånd.

Förhållandet mellan K:s talan och S sist väckta talan
Enligt allmänna principer gäller att rättskraften hos en dom angående betalningsskyldighet utsläcker gäldenärens (köparens) möjligheter att i en senare rättegång framställa nya invändningar mot borgenärens (säljarens) anspråk.6 Däremot påverkar en sådan dom inte gäldenärens möjligheter att senare processa angående en kvittningsgill motfordran, som inte har åberopats i den första processen. Detta gäller även om motfordringen har sin grund i samma rättsförhållande (köp) som den förstnämnda betalningsskyldigheten.

4 Se Ekelöf/Bylund/Boman Rättegång III s. 175 och Fitger, Rättegångsbalken s. 13:54 f.5 Beträffande ändamålsskäl m.m. vid litispendens se Lindblom, Progressiv process s. 524 ff.6 Se Ekelöf m.fl. a.a. s. 116 ff. ang. preklusion av icke åberopade rättsfakta.

Med hänsyn till sambandet mellan domens rättskraft och rättegångens litispendensverkan kunde följaktligen K:s talan om betalning utgöra rättegångshinder enligt 13:6 RB endast till den del S:s nya talan rörde betalningsskyldigheten. Avgörande blev alltså om S:s yrkande i den senare rättegången grundades på invändningar mot själva betalningsskyldigheten för tjänsten eller på en motfordran. I denna del fann HD — med hänvisning till rättsfallet NJA 1965 s. 947 och konsumenttjänstlagens bestämmelser om påföljder vid fel i tjänsten — följande.

…(S har genom K:s) yrkande om betalning av resterande del av priset blivit hindrad att anhängiggöra ny rättegång med yrkande inte bara om prisavdrag på grund av värdeminskning av tjänsten utan också med yrkande om ersättning för kostnad och avhjälpa vilket som helst fel i tjänsten upp till det avtalade priset, vare sig (S) rubricerar yrkandet som prisavdrag, avhjälpandekostnad, skadestånd eller något annat. Vad härefter angår det av (S) i den nya rättegången framställda kravet på ersättning för skador, som det påstådda felet i utförandet skulle ha orsakat, hade kravet kunnat åberopas mot det av (K) i den pågående rättegången framställda betalningsyrkandet. Rätten till ersättning för följdskador av det aktuella slaget är emellertid inte alternativ till rätten till prisavdrag, utan dessa rättsföljder kan inträda vid sidan av varandra. De är inte heller ekonomiskt likvärdiga från beställarens synpunkt. Krav på ersättning för följdskador måste således anses gälla en annan fråga än betalningsskyldigheten. Sådana anspråk bör därför behandlas som motfordringar, vilka enligt 17 kap. 11 § 2 st. RB prekluderas endast efter åberopande.

HD:s resonemang synes stå väl i överensstämmelse med tidigare praxis och uttalanden i litteraturen.8 Rättsfallet innebär emellertid vissa klargöranden.
    Till en början kan av HD:s dom utläsas att gäldenärens rättsliga beteckning av sitt motanspråk saknar betydelse för om en yrkad ersättning är att se som en invändning mot själva betalningsskyldigheten eller som en motfordran. Tvärtom skall vikt fästas vid om gäldenären i stället för den yrkade ersättningen hade kunnat framställa ett yrkande om prisavdrag. Är så fallet, rör anspråket betalningsskyldigheten. I annat fall är anspråket att behandla som en motfordran. Möjligen skall man av att HD – efter att ha konstaterat att rätten till ersättning för följdskador inte är alternativ till rätten till prisavdrag – tillägger att rättsföljderna inte heller är ekonomiskt likvärdiga dra den slutsatsen att anspråken skall vara antingen alternativa eller ekonomiskt likvärdiga för att de skall anses angå betalningsskyldigheten. Med hänvisning till hur HD längre fram i rättsfallet formulerar rättskraftens omfattning

7 HD fann i det målet att en köpares krav på ersättning för avhjälpandekostnad avsåg köparens betalningsskyldighet, fastän köparen begärde ersättning för kostnaden som skadestånd.8 NJA 1965 s. 94, Ekelöf/Boman Rättegång II s. 173 not 49 (jfr dock vid betalning i olika rater Ekelöf/Bylund/Boman Rättegång III s. 136 f.), Welamson, SvJT 1969 s. 934 f. och Fitger a.a. s. 17:44 f.

vid skilda rättsföljder (se nedan) ligger det emellertid närmast till hands att anse det motsatta, dvs. att rättsföljderna måste vara både alternativa och ekonomiskt likvärdiga.
    Mot denna ståndpunkt är väl inget att säga. Det framstår inte som orimligt betungande att kräva av en köpare9 att han eller hon mot säljarens anspråk på betalning av köpeskillingen framställer alla de invändningar och anspråk på ersättning som kan påverka prisets storlek, oberoende av om ersättningen rubriceras som prisavdrag, skadestånd eller något annat.
    Förbudet för gäldenären att väcka en senare talan om motkrav som anses angå betalningsskyldigheten är emellertid inte undantagslöst. Det finns också anledning att fundera något vidare kring betalningsdomens prejudiciella rättskraft. Också här bör man skilja mellan invändningar mot betalningsskyldigheten och motfordringar.

Invändningar mot betalningsskyldigheten
Som konstaterats ovan är det för domens preklusionsverkan utan betydelse om senare framställda invändningar mot betalningsskyldigheten hänför sig till samma eller andra fel än dem som har gjorts gällande i den första rättegången (om betalningsskyldighet). Detsamma bör gälla om invändningen i den andra rättegången grundas på säljarens dröjsmål eller vice versa.
    En köpare kan i stället för prisavdrag yrka ersättning från säljaren motsvarande kostnaden för att avhjälpa ett fel.10 Denna kostnad kan uppgå till ett högre belopp än priset för varan eller tjänsten. Som HD uttalar kan verkan som processhinder (den negativa rättskraften) hos en dom rörande betalningsskyldigheten inte sträcka sig längre än upp till det avtalade priset. I annat fall hindras ju köparen från att skaffa sig en exekutionstitel avseende överskjutande belopp. Rättskraften liknar därmed den som gäller för en motfordran som framställs genom kvittningsinvändning. Däremot menar jag att det är att anlägga en väl formalistisk syn på saken att beträffande den överskjutande delen hävda att rätten till ersättning för avhjälpandekostnaden inte är alternativ till prisavdrag, utan kumulativ och därför snarast skall betraktas som en motfordran, dvs. jämställd med ersättning för följdskador (se nedan).
    Jag menar dessutom att som en särskild förutsättning för att en sådan talan om ytterligare ersättning skall få föras bör gälla att köparen i den första processen har kompenserats upp till det avtalade priset, dvs. att säljarens talan om betalning har ogillats helt. Har däremot köparens invändning om ersättning (prisavdrag) för fel eller dröjsmål lämnats utan bifall eller har domstolen värderat anspråket till ett lägre belopp än som motsvarar priset, saknas anledning att låta köparen

9 När det fortsättningsvis talas om köpare och säljare förutsätts detsamma gälla vid ett tjänsteavtal.10 28 § KonsköpL och 22 § KonstjL.

återkomma med en ny talan om ytterligare ersättning. Det bör då inte spela någon roll om ersättningen hänför sig till fel eller dröjsmål som har prövats i den första rättegången eller inte. I annat fall skulle man hamna i konflikt med principen om att en dom på betalningsskyldighet utsläcker alla möjliga invändningar mot betalningsskyldigheten p.g.a. fel eller dröjsmål.
    Det sagda kan exemplifieras på följande sätt. Anta att S mot K:s anspråk på betalning hävdar rätt till prisavdrag p.g.a. fel i tjänsten. K:s talan bifalls delvis. S kan därefter inte väcka en ny talan om rätt till ytterligare prisavdrag med hänvisning till att felet har värderats för lågt eller att tjänsten är behäftad med något annat fel. Rimligen bör S då inte heller kunna föra talan om ersättning utöver det avtalade priset i form av avhjälpandekostnad, oberoende av om anspråket hänför sig till ett fel som har prövats som en invändning mot K:s rätt till betalning.
    Om däremot köparen har kompenserats upp till det avtalade priset bör domen angående betalningsskyldighet tillmätas enbart prejudiciell betydelse (positiv rättskraft) i en senare rättegång om ytterligare ersättningsanspråk från köparen, såvitt gäller förekomsten av fel eller dröjsmål. I fråga om fel eller dröjsmål som redan har prövats i den första rättegången kan den senare processen följaktligen begränsas till en prövning av ersättningens storlek. Beträffande andra fel eller dröjsmål bör köparen ha full frihet att åberopa dessa i en ny rättegång. Köparen har genom att i den första rättegången göra gällande vissa fel uppnått prisavdrag upp till det avtalade priset. Det saknas då anledning att ställa krav på honom eller henne att i samma rättegång åberopa också andra fel eller dröjsmål, särskilt som domstolen inte behöver pröva riktigheten av påståendet för att lämna säljarens talan om betalningsskyldighet utan bifall.11 Hur inverkar då det ovan sagda på köparens möjligheter att väcka talan om att få ut överskjutande ersättning innan betalningsskyldigheten har prövats genom en lagakraftvunnen dom? Innan dess är det oklart om en blivande dom kommer att utgöra processhinder. Och kommer domens rättskraft att hindra en ny process, anses det ju enligt principen om litispendens också föreligga hinder mot att väcka en samtidig talan.
    Om vi börjar med den situationen att säljaren har väckt talan om betalning måste köparen ha möjlighet att genstämningsvis föra talan om rätt att erhålla överskjutande ersättning (14:3 RB). Inte minst processekonomiska skäl talar för att köparen inte skall behöva vänta med att framställa sina krav till senare.
    Mer tveksamt är om köparen bör tillåtas att väcka en sådan talan vid en annan domstol. Omständigheterna i rättsfallet tyder emellertid på att HD har ansett att säljarens talan om betalningsskyldighet inte är processhinder för en samtidig talan av köparen vid en annan dom-

11 Se även under följande rubrik.

stol om ersättning utöver priset. Även om det finns flera möjliga lösningar på problemet ser jag inte att den av HD valda medför några särskilda komplikationer.12 Det viktiga i sammanhanget är att skapa en processekonomiskt gynnsam modell som motverkar onödiga processer och uppkomsten av motstridiga domslut.13 Emellertid måste den av köparen vid en annan domstol väckta talan handläggas med beaktande av att det föreligger ett latent rättegångshinder. Målet bör därför förklaras vilande med stöd av 32:5 RB. Blir nämligen utgången i målet om köparens betalningsskyldighet att köparen skall betala åtminstone någon del av priset, är därmed också avgjort att köparen saknar rätt till ytterligare ersättning för fel eller dröjsmål, vilka som helst. Domen, som ålägger köparen att betala en del av priset, är rättegångshinder för det vilandeförklarade käromålet (se ovan). Det målet skall därför nu avvisas.14 Men vad gäller då om köparen väcker talan om återfående av betalning och om ersättning utöver priset innan säljaren har väckt talan om betalning? Frågeställningen är intressant endast i den situationen att köparen inte redan har erlagt hela köpeskillingen. I annat fall kan det inte uppstå konflikt mellan processer rörande å ena sidan köparens betalningsskyldighet och å andra sidan dennes rätt till prisavdrag etc.
    Något hinder p.g.a. litispendens eller res judicata finns inte för att ta upp köparens talan i denna situation. Domstolen har alltså att pröva köparens rätt till prisavdrag och ersättning p.g.a. de fel och dröjsmål som denne påstår föreligger. En sådan dom hindrar inte köparen från att i en senare rättegång göra invändning eller kräva ytterligare prisavdrag/ersättning för andra fel och dröjsmål.15

Följdskador
När det gäller följdskador konstaterar HD att rätten till ersättning skall behandlas som en motfordran, vilken enligt 17:11 st. 2 RB prekluderas endast efter åberopande. Domen avseende betalningsskyldighet saknar alltså relevans i en senare rättegång rörande följdskador — som inte har prövats tidigare — annat än möjligen som bevis. Så gäller i allmänhet för fordringsanspråk som har sitt ursprung i samma rättsförhållande. Exempelvis har en dom om skadestånd för sveda och värk ingen prejudiciell verkan i en senare rättegång om ersättning för inkomstförlust orsakad av samma skadegörande handling. Följdskador gör inte varan eller tjänsten mindre värd och kan därmed inte påverka priset. Det finns därför inte skäl att i detta hänseende se annor-

12 Möjligen har HD härigenom också angett hur man bör se på litispendensfrågan vid kvittningsinvändning; jfr Ekelöf/Boman Rättegång II s. 174 not 52 med där anförd litteratur.13 Se Lindblom a.a.14 Att HD i rättsfallet inte kom till en vilandeförklaring beror på att man först hade att pröva om S:s genkäromål hindrade honom från att väcka en ny talan om ersättning utöver det avtalade priset, vilket HD fann var fallet (se nedan).15 Jfr NJA 1984 s. 733.

lunda på dessa anspråk än på motfordringar i allmänhet. Att skadorna har sitt ursprung i ett fel, som köparen kan ha förlorat rätten att processa om, förändrar inte denna bedömning.16 Vill säljaren skydda sig mot framtida krav p.g.a. följdskador kan han eller hon – samtidigt med talan om betalning – yrka fastställelse av att varan är felfri.

Förhållandet mellan S:s genkäromål och dennes senare väckta talan
Som framgått avsåg S:s genkäromål krav på att återfå betalning p.g.a. rätt till hävning alternativt prisavdrag i anledning av fel i tjänsten. Frågan var om denna talan hindrade en senare väckt talan om ytterligare återbetalning — utöver vad som motsvarade priset — i anledning av fel samt om ersättning för följdskador. Beträffande dessa yrkanden utgjorde, som nyss konstaterats, K:s talan om betalning för tjänsten inte något rättegångshinder enligt 13:6 RB.
    Rättsfallet anknyter i denna del direkt till NJA 1994 s. 23 och 1995 s. 610. HD har i dessa rättsfall angett att domens rättskraft omfattar alternativa yrkanden som helt ersätter varandra och som vilar på samma grund, även om yrkandena skiljer sig åt kvalitativt.
    Från dessa utgångspunkter var svaret på frågan om rättegångshinder förelåg praktiskt taget redan givet. Det stod ju sedan tidigare klart att rätten till ersättning för kostnad för avhjälpande är alternativ till och ekonomiskt likvärdig med prisavdrag på grund av att tjänsten blivit mindre värd, medan rätten till ersättning för följdskador varken är alternativ eller ekonomiskt likvärdig med prisavdrag (se ovan).
    Beträffande avhjälpandekostnader förelåg alltså rättegångshinder på grund av litispendens (se dock vidare nedan). Däremot fanns inget hinder mot att föra en talan om ersättning för följdskador, eftersom något sådant anspråk inte hade framställts i genkäromålet.
    Processhindret i fråga om avhjälpandekostnader — utöver det avtalade priset — förutsätter dock enligt HD att talan i de båda av S väckta käromålen avser påföljd för samma fel.17 HD anknyter här till de grundsatser som slagits fast i rättsfallet NJA 1984 s. 733. En talan om prisavdrag ansågs då ha rättskraft endast i fråga om det eller de fel varom talan har förts i målet. Att HD valt att anlägga samma synsätt också när det gäller köparens rätt att föra talan om med prisavdrag alternativa anspråk utöver det avtalade priset stämmer väl överens med vad jag ovan hävdat bör gälla i fråga om en ogillad betalningsdoms rättskraft i en senare rättegång avseende andra fel.18

16 Minoriteten i HD ansåg dock detta och uttalade: ”Rimligen bör en svarande inte kunna behålla rätten att åberopa en fordran, om grunden för fordringen också hade kunnat åberopas till stöd för en hävning eller ett prisavdrag i en rättegång om betalning och grunden därför blivit prekluderad i sådant sammanhang. Med hänsyn härtill och då de anspråk som kan aktualiseras på grund av fel i en tjänst framstår som i hög grad alternativa bör de omfattas av rättskraften till följd av ett betalningsyrkande i en tidigare rättegång och därför avvisas, oavsett om anspråket aktualiserats i den tidigare rättegången”.17 Se NJA 1999 s. 527.18 Se vid not 12.

Så långt synes allt väl. Avgörandet i NJA 1999 s. 520 utgör en bekräftelse på de principer om rättskraftens bestämning vid alternativa rättföljder som lagts på plats genom NJA 1994 s. 23 och 1995 s. 610. HD gick emellertid nu ett steg vidare och prövade om det fanns anledning att utsträcka den negativa rättskraften ytterligare. I domskälen skriver HD:

”Yrkandet i den nya rättegången om ersättning för följdskador till fuktfelen är däremot varken alternativt till eller ekonomiskt likvärdigt med det av (K; min anm.) i den pågående rättegången framförda yrkandet om prisavdrag baserat på värdeminskning. Visserligen kan vissa praktiska och processekonomiska skäl synas tala för att (K) redan i den pågående rättegången borde ha yrkat ersättning inte bara för avhjälpande av fuktfelen utan även för följdskadorna till dessa. Reglerna i 17 kap. 11 § och 13 kap. 6 § RB kräver emellertid inte mer än att samma rättsföljd inte skall bli föremål för två rättegångar. Behovet av en klar och lättillämpad regel talar med skärpa för att den negativa rättskraften begränsas till yrkanden som avser samma rättsföljd eller avser en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig.”

Kravet på att yrkandena skall vara inte bara alternativa utan också ekonomiskt likvärdiga återfinns inte uttryckligen i rättsfallen från 1994 och 1995. I de avgörandena sägs i stället att yrkandena — hävning respektive prisavdrag — helt ersätter varandra. Att påföljderna också är ekonomiskt likvärdiga står väl emellertid klart. Man kan dock fråga sig om det var nödvändigt för HD att lägga till detta rekvisit. Hade det inte räckt med att konstatera att yrkandena är alternativa på så sätt att de helt ersätter varandra, eller kanske t.o.m. enbart att de är alternativa? Har svaret på frågan om det fanns skäl att tänja på gränserna i stället blivit att rättskraftsområdet krympts?

Domens rättskraft vid alternativa rättsföljder
Låt oss se på rättskraften enligt HD:s tre nu nämnda avgöranden utifrån andra förhållanden än de i rättsfallen aktuella.

1) Käranden yrkar förpliktande för svaranden att utge viss egendom. I en senare rättegång yrkar käranden att utfå egendomens värde.
Det synes råda samstämmighet inom doktrinen om att en dom i den första rättegången saknar verkan som processhinder för den senare väckta talan.19 Denna ståndpunkt är, som jag ser det, svår att förena med HD:s avgöranden, om man inte begränsar prejudikatvärdet till avtal rörande köp eller tjänster.20 Men varför man skall göra en sådan begränsning är svårt att motivera efter HD:s mer generella uttalande om den negativa rättskraftens utsträckning i 1999 års fall. Tvärtom måste det enligt min mening numera anses stå klart att en senare talan om en surrogatprestation skall avvisas p.g.a. res judicata; att yr-

19 Ekelöf/Bylund/Boman Rättegång III s. 143 f., Fitger a.a. s. 17:49, Lindell, Civilprocessen s. 313 och Lehrberg, Processgemenskap s. 361 och 379.20 Jfr Lindell a.a. och Lehrberg a.a.

kandena är både alternativa och ekonomiskt likvärdiga kan det inte råda något tvivel om.
    Men innebär inte det att processer om bättre rätt till viss egendom kommer att tyngas av att käranden för säkerhets skull alltid måste framställa ett yrkande om surrogatprestation för att inte riskera att lida en rättsförlust? Här skall först erinras om att rättskraften inte omfattar omständigheter som har inträffat efter domen (facta supervenientia). Går egendomen förlorad efter den första rättegången kan alltså käranden utan hinder av domen väcka talan om en surrogatprestation. Den första domen har då prejudiciell verkan i den senare rättegången.21 Skulle däremot egendomen ha förstörts dessförinnan kan käranden inte väcka en ny talan om surrogatprestation. I de flesta fall får man väl dock anta att svaranden redan i den första rättegången upplyser om att egendomen inte längre finns i behåll. I annat fall riskerar han eller hon ansvar enligt 9:3 eller 18:6 RB. Käranden kan efter svarandens besked med stöd av 13:3 st. 1 p. 1 RB ändra sitt yrkande om utfående av egendomen till att avse en surrogatprestation. Så kan ske även i högre rätt. Och skulle svaranden inte lämna en sådan upplysning (målet avgörs kanske genom tredskodom) kan käranden angripa domen genom resning (58:1 p. 3 RB).
    Som jag ser det är situationen egentligen inte annorlunda än den att en köpare för talan om leverans av den sålda varan och det i efterhand kan konstateras att säljaren saknar förmåga att leverera. Beroende på när leveransomöjligheten har inträffat måste köparen då genom resning eller genom en ny talan kunna få prövat rätten att häva och återfå erlagd köpeskilling.

2) Käranden yrkar bättre rätt till viss egendom, men förlorar målet. Senare väcker käranden en ny talan om nyttjanderätt till samma egendom.
Yrkandena i de båda processerna är alternativa. De ersätter helt varandra. Grundas dessutom talan på väsentligen samma omständigheter, vilket får antas vara fallet, synes förhållandena vara desamma som i NJA 1994 s. 23, nämligen att ”situationen karakteriseras av att det är fråga om alternativa yrkanden som helt ersätter varandra och som vilar på samma grund men som skiljer sig åt, inte kvantitativt utan kvalitativt.” Däremot är yrkandena inte ekonomiskt likvärdiga. Här brister det i det ytterligare rekvisit för res judicata-verkan som ställs upp i NJA 1999 s. 520.
    Domen i den första rättegången tycks alltså inte utgöra något hinder för den senare talan.22 Det tycks också råda en samstämmig uppfattning i litteraturen om att käromålen inte avser samma sak.23 Emel-

21 Ekelöf m.fl. a.a.22 Stöd för detta kan också hämtas i NJA 1963 s. 612.23 Ekelöf m.fl. a.a. s. 142 med i not 174 angivna litt.hänv. och Fitger a.a. s. 17:45.

lertid finns det anledning att även beakta det inledningsvis omnämnda rättsfallet NJA 1977 s. 618.24

I mål mot K yrkade R i första hand förklaring, att R ägde bättre rätt än K till vissa markområden, i andra hand åläggande för K att till R utge gåvobrev på samma områden. Denna talan ogillades. I en ny rättegång yrkade R, under åberopande av i väsentliga delar samma omständigheter som i det tidigare målet, åläggande för K att, mot viss ersättning, till R utge kvitterat köpebrev på områdena. Denna talan avvisades på grund av res judicata.

HD motiverar sitt avgörande med att syftet med yrkandena är detsamma, nämligen att markområdena skulle ingå i R:s egendom, och att skillnaden mellan gåvoyrkandet och yrkandet i den senare rättegången kan sägas vara av kvantitativt slag. Särskilt det sistnämnda uttalandet har kritiserats och flera har menat att HD här för första gången lät domens rättskraft omfattar alternativa rättsföljder som skiljer sig åt kvalitativt.25 Jämför man rättsfallet med det här aktuella exemplet föreligger den olikheten att syftet med ett yrkande om nyttjanderätt inte sträcker sig så långt som till att egendomen skall införlivas i kärandens förmögenhetsmassa. Syftet är dock på så sätt detsamma som vid en talan om bättre rätt, att processen skall resultera i en rätt för käranden att förfoga över egendomen, om än i mindre omfattning än om han eller hon har äganderätt. Och jag har svårt att se att en jämförelse mellan den funktion som talan fyller för käranden i dessa båda fall på något mer avgörande sätt faller ut annorlunda än en motsvarande jämförelse i funktionshänseende när en köpare först gör gällande hävning och därefter yrkar prisavdrag.
    Att alternativa rättsföljder kan prekluderas av domens negativa rättskraft föranleds av att den materiellrättsliga lagstiftningen många gånger ger en part flera valmöjligheter att ingripa mot en rättskränkning. Man bör då kunna ställa krav på parten att träffa sitt val i en och samma rättegång; detta särskilt som inget hindrar parten från att göra gällande flera rättsföljder efter egen rangordning. Att ställa samma krav på den som hävdar i första hand äganderätt och i andra hand nyttjanderätt framstår för mig inte som mer betungande.
    Visserligen menade HD att det i 1977 års fall förelåg en kvantitativ skillnad. Vid en jämförelse med domskälen i NJA 1994 s. 23 lär väl dock utgången ha blivit densamma, om man anser att yrkandena skiljer sig åt kvalitativt. Det är fråga om ”alternativa yrkanden som helt ersätter varandra och vilar på samma grund men som skiljer sig åt, inte kvantitativt utan kvalitativt.”

24 Däremot anser jag att NJA 1987 s. 707 saknar relevans här. I detta mål ansågs en talan om bättre rätt till fast egendom inte ha rättskraft i förhållande till en senare rättegång om bättre rätt till en byggnad på fastigheten. Att käranden förklaras som ägare till fastigheten hindrar ju inte att byggnaden kan tillhöra någon annan.25 Se Ekelöf m.fl. a.a., Welamson, SvJT 1982 s. 103 f. och Westberg a.a. Jfr också Lindell a.a. s. 313 not 65 och Lehrberg a.a. s. 360 f.

Bör det då spela någon roll att yrkandena inte är ekonomiskt likvärdiga? Det är svårt att ur HD:s domskäl i NJA 1999 s. 520 läsa ut ratio för att just detta krav ställs upp. Att låta domens rättskraft omfatta också alternativa rättsföljder som inte är ekonomiskt likvärdiga är visserligen till nackdel för käranden, men innebär enligt min mening inte att det läggs någon särskilt stor börda på parten. Jag kan inte se att käranden lider särskilt stora olägenheter av att tvingas framställa samtliga alternativa rättsföljder i en rättegång och inte bara de rättsföljder som dessutom är ekonomiskt likvärdiga. Vad som utgör ekonomiskt likvärdiga rättsföljder måste dessutom ges en juridisk-teknisk definition, som kanske avviker från vad käranden i det enskilda fallet tycker. Det är inte alla som anser att prisavdrag är ekonomiskt likvärdigt med hävning, särskilt inte om den felaktiga varan riskerar att leda till följdförluster. Under alla förhållanden ger begreppet ”ekonomiskt likvärdiga rättsföljder” utrymme för olika tolkningar och kan leda till en särskild tvist i tvisten.
    Nej, om HD hade velat uppnå sitt mål och tillgodose behovet av en klar och lättillämpad regel borde man ha låtit rättskraften omfatta samtliga alternativa rättsföljder. Det hade gett processekonomiska vinster till förmån för både parter och domstolen samt ökat förutsebarheten av en doms rättskraftsverkningar.
    För att ta slutlig ställning till hur rättskraftens omfattning bör bestämmas måste man emellertid också väga in de effekter detta har på processuella institut i övrigt. Inte minst gäller det förhållandet till reglerna om ändring av talan. Jag avser att återkomma till den frågan i en kommande artikel ”Är det sak samma om saken är densamma eller inte?”