Aktuella frågor

Trafikskadenämndens ställning — en replik till Bill W. Dufwa
I förrförra numret av SvJT har professorn Bill W. Dufwa med utgångspunkt i rättsfallet NJA 2000 s. 285 behandlat frågan från vilken tidpunkt preskriptionstiden skall räknas vad avser ersättning för skador som framträder först lång tid efter den skadegörande handlingen. Detta är en situation som särskilt är för handen på trafikskadeområdet i de s.k. whiplashskadefallen. I de flesta av dessa skadefall uppkommer inga bestående besvär men i åtskilliga fall utmynnar de först märkbara besvären i en invaliditet som dock kan klarläggas först viss tid, ibland lång tid, efter trafikolyckan. I och med att försäkringsbolagen efter hand i ökad utsträckning avvisat ersättningsanspråk med hänvisning till att preskription inträtt, har en rad olika problem rörande tillämpningen av preskriptionsbestämmelserna kommit i dagen. Främst har det varit frågor som gällt tolkningen av bestämmelsen i 28 § trafikskadelagen om en treårig preskriptionstid räknad från tidpunkten när den skadade fått kännedom om att han kunde göra sina anspråk gällande mot försäkringsbolaget. En huvudpunkt i den nämnda domen är att tiden inte börjar räknas förrän den skadelidande fått kännedom om ett samband mellan trafikolyckan och den skada det är fråga om, därvid olika starttidpunkter för treårstiden kan gälla för skilda skadeföljder.
    Dufwa gör en ingående analys av Högsta domstolens dom i det nämnda rättsfallet och konstaterar att HD i och med domen satt punkt för en strid om från vilken tidpunkt den treåriga preskriptionsfristen enligt 28 § trafikskadelagen skall räknas. Till detta är bara att tillägga att Högsta domstolen i en senare dom, NJA 2001 s. 93, satt ytterligare en punkt i linje med vad HD angett i den tidigare domen.

Bill Dufwas syn på Trafikskadenämnden
Det är emellertid inte Dufwas funderingar och synpunkter på preskriptionsreglerna och Högsta domstolens domskäl som gett mig anledning till att fatta pc-pennan för att formulera några invändningar. Det är i stället hans inställning att förekomsten av Trafikskadenämnden på olika sätt skulle vara till allvarlig nackdel för skaderegleringsverksamheten. Dufwa anser sålunda att nämnden sätter konkurrensen ur spel genom att ett försäkringsbolag gentemot en missnöjd skadelidande kan hänvisa till nämndens rekommendation. Nämndens ställning anges därför vara alldeles för stark. Genom att ett försäkringsbolag ändå har möjlighet att låta bli att följa nämndens rekommendation är dess ställning enligt honom samtidigt för svag. Nämndens aktivitet och ställning skulle vara en anledning till att Högsta domstolens avgöranden på preskriptionsområdet försenats. Ett alternativ till den rådande ordningen skulle enligt Dufwa vara att skyldigheten för trafikförsäkringsbolagen att i allvarligare skadefall inhämta ett yttrande från nämnden avskaffades så att nämnden fick ställning som reklamationsnämnd samtidigt som

”man strävar efter att återupprätta domstolarnas roll i sammanhanget”.

Min syn
Jag håller med om att det är angeläget att viktigare principfrågor blir föremål för Högsta domstolens prövning. Men min uppfattning i övrigt är att Dufwa dels med sitt förslag utifrån preskriptionsfallet kan sägas slå in öppna dörrar eftersom Trafikskadenämnden vad gäller sådana frågor redan agerar som en reklamationsnämnd, dels inte har uppfattat verkligheten rätt när han hävdar att nämnden försenar Högsta domstolens ställningstagande i viktiga frågor; det förhåller sig enligt min mening tvärtom, bortsett från de 2–4 månader som hanteringen i nämnden normalt tar.

Allmänt om Trafikskadenämnden
Trafikskadenämndens verksamhet är på så sätt författningsreglerad som att det i 6 § trafikförsäkringsordningen anges att trafikförsäkringsbolagen är skyldiga att bekosta och upprätthålla nämnden, vars reglemente skall godkännas av regeringen. Även i övrigt finns starka offentligrättsliga inslag. Ordföranden utses av regeringen och övriga ledamöter av Finansinspektionen. Regeringen resp. inspektionen bestämmer ledamöternas arvoden. Trafikskadenämndens uppgift är enligt reglementet att verka för en enhetlig och skälig skadereglering inom trafikförsäkringsområdet. Nämnden fullgör sin uppgift genom rådgivande yttranden till trafikförsäkringsbolagen i allvarligare skadefall. Bolagen är skyldiga att inhämta sådana yttranden enligt kriterier som anges i nämndens reglemente. Om den skadade begär det skall även andra ersättningsfrågor hänskjutas till nämnden. Men en skadelidande har alltid möjlighet att direkt vända sig till domstol för att få en ersättningsfråga prövad och kan göra detta också efter det att nämnden avgett ett yttrande, om han är missnöjd med det ersättningsförslag som presenteras av försäkringsbolagets skadereglerare. Preskriptionsfrågorna är exempel på frågor som på begäran av den skadelidande hänskjuts till Trafikskadenämnden för bedömning. I dessa frågor kan nämnden således sägas agera som en reklamationsnämnd. Under senare tid har ca 25 preskriptionsärenden om året lämnats till nämndens prövning. Det finns goda skäl att tro att det strängt taget bara varit toppen av ett isberg som kommit till synes i nämnden. I de flesta fallen har den skadelidande sålunda inte drivit frågan vidare, varken till nämnden eller direkt till domstol. I några fall har domstolsvägen använts av den skadelidande, ibland efter uttalande av nämnden att bolaget inte borde åberopa preskription. Högsta domstolen har under senare år visat en ökad benägenhet att lämna prövningstillstånd i preskriptionsfrågor som i den praktiska skaderegleringen varit och är föremål för så skilda uppfattningar.

Konfliktlösning
I nämndens verksamhetsuppgift kan — som Kommittén om ideell skada utförligt redovisat (SOU 1995:33, s. 413 ff.) — sägas ligga dels en konfliktlösande funktion, dels en rättsskapande funktion. När det gäller den konfliktlösande funktionen består denna väsentligen i att bedöma omständigheterna i skadefallet i förhållande till gällande regler och principer på skadeståndsområdet och att, om ersättning skall utgå, föreslå nivån på ersättningen. I de allra flesta fallen kommer därvid inte upp några nya principfrågor av någon vikt. På ett enkelt och för den skadelidande

billigt sätt kan sålunda de frågor som kommit upp i ärendet bli belysta av en på området sakkunnig nämnd. Även om någon egentlig tvist inte förekommer mellan parterna har det visat sig finnas mycket goda skäl för en nämndprövning. Detta gäller särskilt om den skadade inte har något ombud eller, som tyvärr då och då händer, anlitar ett ombud med otillräckliga erfarenheter och kunskaper på området. Det är också ett ganska rimligt antagande att den skadelidandes rätt till en materiellt sett riktig ersättning bevakas i högre grad i en från bolagen fristående nämnd med oberoende domarutbildade jurister och lekmannaledamöter samt i ärendet ojäviga skaderegleringsexperter från bolagen än i ett förslag av en enskild skadereglerare. I mer än 40 procent av nämndärendena föreslår nämnden en höjning, även fall med avsevärda höjningar förekommer, av den ersättning som skadereglaren föreslagit. I några fall leder nämndens bedömning till förslag om sänkning av den tänkta ersättningen.
    Om nämnden avskaffas och domstolarna bli den enda tillgängliga tvistlösningsinstansen, vilket tycks vara det som Dufwa ytterst förordar, skulle detta, såsom den nämnda kommittén anmärker, bli mycket kostsamt för samhället och även många gånger för den skadelidande. I de fall där inga viktigare principfrågor av vikt förekommer, och en prövning av Högsta domstolen således inte blir aktuell, skulle det i praktiken bli de olika tingsrätterna och hovrätterna som skulle få hantera ett ökat antal fall med risk att olika domstolar i jämförbara fall skulle komma fram till varierande ersättningar i fråga om t.ex. ersättning för ideell skada. Vidare skulle de skilda försäkringsbolagens skadereglerare där domstolsprövning av den ena eller

andra anledningen inte aktualiseras kunna hantera snarlika skadefall efter skilda linjer och komma fram till högst olika ersättningar utan att det skulle komma att uppenbaras. Jag har för min del svårt att se att något positivt skulle ligga däri. Kommittén om ideell skada fann (a.a. s. 419) att skadeprövningsnämnderna hade uppnått syftet med verksamheten att främja en enhetlig personskadereglering. Kommittén framhöll att rättssystemet på området annars sannolikt inte skulle ha haft den fasthet som utmärker tillämpningen i dag. Efter nio år som ordförande i Trafikskadenämnden vill jag kraftigt understryka att i detta ligger bl.a. att ett avskaffande av nämnden ofrånkomligen skulle leda till att ett stort antal skadelidande inte får den ersättning som nämnden med sin sakkunskap och erfarenhet, oftast i stor enighet, kommer fram till. Nu har emellertid Dufwa denna gång nöjt sig med att peka på ett alternativ innebärande att Trafikskadenämnden skulle förvandlas till en reklamationsnämnd och att skyldigheten för trafikförsäkringsbolagen att inhämta yttrande från nämnden i allvarligare ärenden således skulle tas bort. Det är ett gammalt önskemål från bolagens sida som därmed skulle förverkligas. I samband med trafikskadelagens tillkomst 1976 begärde bolagen att slippa den nämnda skyldigheten; resultatet av övervägandena i kanslihuset den gången blev att obligatoriet uttryckligen skrevs in i 6 § trafikförsäkringsförordningen. I sammanhanget mera förvånande är att Finansinspektionen häromåret i en rapport till regeringen också var inne på tanken att befria bolagen från den nämnda skyldigheten. De invändningar man från ett allmänt rättvise- och skadelidandeperspektiv kan ha på ett avskaffande av nämnden äger

emellertid enligt min mening i allt väsentligt giltighet också på alternativet reklamationsnämnd. En sådan ordning öppnar självklart även en möjlighet för en skadereglerare att köpslå om ersättningen för att undvika en prövning av nämnden. De som kan tala för sig eller de som har ett kompetent ombud kan då förhandla sig till en högre ersättning än andra jämförbara skadelidande. En förändring av nämnden till reklamationsnämnd innebär att nämndens möjlighet att verka för en enhetlig och skälig skadereglering i praktiken tas bort och att ett annat syfte med nämndverksamheten därför måste definieras.

Rättsskapande
Dufwas i många olika sammanhang framförda kritik mot nämndsystemet tycks emellertid grundas främst på att nämnderna i stället för domstolarna i alltför hög grad anses ha kommit att svara för rättsbildningen. Vid en bedömning av Trafikskadenämndens rättsskapande verksamhet tycker jag att man får skilja på olika typer av frågor. En av förutsättningarna för att Trafikskadenämnden — vid behandlingen av det stora antal ärenden det är fråga om — skall fullgöra sina uppgifter med erforderligt förtroende från de skadelidandes och försäkringsbolagens sida är att de allmänna riktlinjer och hjälptabeller som används av nämnden i allt väsentligt godtas av domstolarna. Det kan här konstateras att i de fall som Högsta domstolen prövat har t.ex. ersättning för sveda och värk och lyte och men bedömts med hjälp av de ersättningstabeller som Trafikskadenämnden fastställt. Detta talar för att de allmänna utgångspunkter som nämnden i dessa och andra avseenden tillämpar när förslagen till ersättning bestäms har i allt väsentligt bedömts som tillfredsställande. I skadeärenden dyker emellertid fortlöpande också upp särskilda frågor av principiell karaktär som nämnden tvingas ta ställning till. Otydlig lagstiftning, oklara förarbeten och avsaknad av vägledande domar av Högsta domstolen underlättar inte bedömningen. Vad jag här syftar på är t.ex. frågor som rör de principiella förutsättningarna för att ersättning skall utgå eller för beräkningen av en kostnad eller en inkomstförlust eller en annan ersättningspost. Även preskriptionsfrågorna hör hit. Jag delar uppfattningen att det är angeläget att sådana viktigare rättsfrågor som kommer upp i nämndeverksamheten blir prövade av Högsta domstolen. Särskilt gäller detta rättsfrågor som i den omfattande skaderegleringsverksamheten av någon anledning börjar dyka upp allt oftare och som bedöms olika av försäkringsbolagen och av nämnderna. Det är emellertid långt ifrån alltid en viktigare tvistefråga av principiell karaktär av parterna förs till domstol. Försäkringsbolaget är kanske inte intresserat av att få ett HD-prejudikat i den typ av fråga det gäller och väljer att göra upp med den skadade. Den främsta anledningen till att en domstolsprövning inte sker torde dock vara den att den skadelidande på grund av kostnadsriskerna drar sig för att driva ett ärende till Högsta domstolen. Kommittén om ideell skada betonade vikten av att finna metoder för en ökad prejudikatbildning men framhöll att en åtgärd innebärande en begränsning eller eliminering av nämndernas konfliktlösande verksamhet inte var rätt metod att främja prejudikatbildning genom domstolarna (a.a. s. 424). Kommitténs överväganden ledde fram till tanken att stimulera en skadelidande att föra en fråga

till domstol genom en möjlighet för en nämnd att i ett yttrande där nämnden tagit ställning till en viktigare principfråga rekommendera bolaget att oavsett utgången i en rättegång stå för såväl egna som den skadades rättegångskostnader. Även om försäkringsbolagen var negativa till denna tanke har Trafikskadenämnden infört en möjlighet att göra en rekommendation av detta slag. Den har dock hittills sällan kommit till användning. För att den skall bli effektiv krävs att bolagen förbinder sig att följa rekommendationerna. Nämnden har emellertid försökt att genom cirkulärreferat och på annat sätt ge spridning åt nämndens överväganden i olika principfrågor och därmed bidra till en diskussion som kan vara av värde när en skadelidande och hans ombud skall avgöra om bolaget skall stämmas. I sammanhanget kan det finnas anledning att erinra om att Konsumentombudsmannen, med tilllämpning av lagen (1997:379) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister, har möjlighet att biträda en konsument som ombud vid allmän domstol, om tvisten är av betydelse för rättstilllämpningen eller om det annars finns särskilda skäl för det. Skulle konsumenten förlora målet skall staten i stället för konsumenten stå för motpartens rättegångskostnader. I en preskriptionstvist, gällande treårsregeln i 28 § trafikskadelagen, som först varit föremål för nämndens bedömning men där bolaget inte följt nämndens rekommendation att inte åberopa preskription, har KO väckt talan mot bolaget. Sedan bolaget medgett KO:s talan fastställde domstolen att den skadades anspråk inte var preskriberade. Med tanke på att en principfråga på ersättningsområdet inte sällan har betydelse för ett stort antal andra fall är det här fråga om en prövningsmöjlighet som kanske borde kunna tilllämpas oftare. Försökslagen gäller till utgången av november 2002. Om det sålunda är angeläget med ett ökat antal prövningar i Högsta domstolen är det samtidigt en nackdel med domstolsförfarandet att det tar lång tid innan ett prejudikat föreligger, kanske tre till fyra år efter det talan väcktes. I den strida flod av skadefall som trafikförsäkringsbolagen och nämnden har att hantera händer det ibland att samma principfråga tenderar att dyka upp i allt fler fall. Det är angeläget att det i en sådan situation går att så snabbt som möjligt få ett vägledande avgörande av Högsta domstolen. Den år 1989 införda möjligheten (56 kap. 15 § rättegångsbalken) att under pågående rättegång förmå tingsrätten att hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen för prövning erbjuder en snabbare och mindre kostsam väg att få en principfråga avgjord, en väg som borde kunna utnyttjas oftare än vad som skett. Ett fall där möjligheten använts är rättsfallet NJA 1998 s. 375. Frågan gällde principen för beräkning av en inkomstförlust i ett fall där den skadade på grund av trafikskadan omskolats till ett nytt yrke men efter en tid av arbetsmarknadsmässiga skäl blivit arbetslös i det nya yrket, en situation som i det rådande läget på arbetsmarknaden i ökad omfattning kom till synes i trafikskadefallen. ”Hissen” kom till användning under viss medverkan av en arbetsgrupp som tillsatts inom Trafikskadenämnden för att närmare granska frågan; se Festskrift till Ulf K. Nordenson, s. 102. (Helt fri från stenar var vägen dock inte; tingsrätten avslog först parternas begäran om ett hänskjutande av frågan till Högsta domstolen med skälet att det inte kunde antagas att HD

skulle bevilja prövningstillstånd men ändrade sig efter ytterligare argumentering från parternas sida).

Preskriptionsfrågorna
Vad gäller preskriptionsfrågorna har det sedan lång tid tillbaka stått klart att det finns behov av en översyn av regelverket vad avser preskription av anspråk på skadestånd och försäkringsersättning. Mot bakgrund av alla de problem som kommit till synes i Trafikskadenämndens verksamhet hemställde nämnden hösten 1995 hos Justitiedepartementet om en sådan översyn. Av allt att döma torde ett förslag till lagändringar kunna komma först i samband med att förslaget till ny försäkringsavtalslag presenteras. Med hänsyn härtill är det positivt att Högsta domstolen under de senaste åren tagit upp inte mindre än sex fall som rört preskriptionsfrågor av principiell karaktär, alla frågor som nämnden regelbundet träffat på i sin verksamhet och berört i sina offentliggjorda cirkulärreferat. Förutom de två i det föregående nämnda rättsfallen är det NJA 1997 s. 97, berört av Dufwa i sin uppsats, och NJA 1999 s. 232, varjämte Högsta domstolen inom kort lär ta ställning till frågan rörande från vilken tidpunkt den tioåriga preskriptionstiden enligt 28 § trafikskadelagen skall beräknas och till frågan vilka preskriptionsregler som gäller i fråga om rätten till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Jag tillåter mig att ha uppfattningen att Trafikskadenämndens hantering av preskriptionsfrågorna och diskussion kring dessa medverkat till att enskilda skadelidande förmåtts väcka talan vid domstol och också till att HD funnit skäl att ta upp frågorna till prövning. Jag beklagar samtidigt att HD i vissa fall inte funnit skäl att lämna prövningstillstånd; möjligen kunde då några av de frågor som nu tagits upp ha fått sin lösning tidigare. Rent allmänt tycker jag att HD oftare än vad som sker inför handläggningen av fråga om prövningstillstånd borde inhämta yttranden från organ på berört ersättningsområde för att få ett vidgat underlag för bedömningen av behovet av ett prejudicerande avgörande.

Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan jag inte se att det finns grund för att hävda att Trafikskadenämnden genom sin verksamhet varit orsak till att vi först nu fått Högsta domstolens prövning av frågan om hur treårsregeln i 28 § trafikskadelagen skall tillämpas eller att nämnden försenat en HD-prövning i andra rättsfrågor på personskadeområdet. I sammanhanget kan erinras om att regeringen nyligen i prop. 2000/ 01:68 avseende de av Kommittén om ideell skada framlagda förslagen uttalat sig även om skadeprövningsnämndernas roll (s. 60 ff.). Regeringens bedömning är att det nuvarande samspelet mellan domstolar och nämnder fungerar bra och att det därför inte finns anledning att genom lagstiftning försöka styra prövningen till domstolarna. Som framgått av det föregående finns enligt min mening inte heller anledning för regeringen att genom att förändra Trafikskadenämnden till en reklamationsnämnd åstadkomma en mera allmän styrning av prövningen av trafikskadefallen till domstolarna.
Edmund Gabrielsson