Nyare rättspraxis om umgänge med barn, m.m.

Av ämnesrådet ANITA WICKSTRÖM

Inledning
I en tidigare rättsfallsöversikt har refererade vårdnadsavgöranden som meddelats av Högsta domstolen (HD) och hovrätterna under perioden från oktober 1998 till maj 2001 behandlats.1 Denna rättsfallsöversikt avseende samma period omfattar avgöranden om umgänge samt avgöranden som rör processuella frågor om vårdnad och umgänge. Några icke refererade överrättsavgöranden av intresse har också tagits med.

Umgänge
Hovrättens för Västra Sverige beslut 1998-11-25 i mål Ö 2157/98
Verkställighet av umgängesavgöranden
RÅ 2000 ref. 30
Umgängesavdrag
Kammarrättens i Göteborg dom 2000-04-10 i mål 7370-1999
Resekostnader, m.m.
RH 1999:30 RH 2000:16
Processuella frågor om vårdnad, m.m.
RH 1999:6 RH 1999:50 RH 1999:76 RH 1999:80 RH 2000:99 Svea hovrätts beslut 1999-01-27 i mål Ö 5806-98

Umgänge
Genom 1998 års vårdnadsreform2 infördes en uttrycklig regel om att barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med.
Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. (6 kap. 15 och 15 a §§ föräldrabalken [FB])
Hovrättens för Västra Sverige beslut 1998-11-25 i mål Ö 2157/98 (annan kontakt än direkt umgänge): I ett vårdnadsmål beslutade tingsrätten interimistiskt att modern skulle ha rätt umgänge med sin son per telefon tre gånger per vecka, valfria dagar, vid ett visst klockslag. Fadern överklagade beslutet. Hovrätten ansåg med hänvisning till förarbetena till 1998 års reform att endast direkt umgänge omfattas av FB:s be-

1 Se SvJT 2001 s. 666 ff.2 Prop. 1997/98:7 och bet. 1997/98:LU12.

stämmelser. Tingsrättens beslut ansågs således inte vara lagligen grundat och undanröjdes.

Kommentar
Frågan om att införa en lagregel om att domstol i särskilda fall skall kunna besluta om annan kontakt än direkt umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor tillsammans med övervägdes under arbetet med 1998 års vårdnadsreform men avvisades. I lagstiftningsärendet uttalades att det var tveksamt om ett beslut om umgänge i Sverige kunde omfatta annan kontakt än direkt umgänge, t.ex. kontakt genom brev eller telefonsamtal.3 I avsaknad av klargörande uttalanden har det därefter diskuterats om det är möjligt för domstol att vid prövning av ett yrkande om direkt umgänge döma över det ”mindre”, nämligen ”annan kontakt”. Det har också framkastats att det rentav skulle kunna vara möjligt att inom den ram domstolarna har att meddela föreskrifter för umgänget4 också besluta om ”annan kontakt”.5 Enligt hovrättens beslut är det inte möjligt för domstol att besluta om annan kontakt än direkt umgänge.

Verkställighet av umgängesavgöranden
Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i en umgängesdom söks hos länsrätten. Förordnar länsrätten om verkställighet kan rätten, när det är påkallat av förhållanden som inträffat efter det att domen vann laga kraft, jämka vad som bestämts om villkor eller tidpunkt för umgänget. (21 kap. 1 och 4 §§ FB)
RÅ 2000 ref. 30 (hinder mot att förordna om verkställighet?): Enligt domar från allmän domstol hade en far rätt till umgänge med sina barn ”vartannat veckoslut” från ett angivet klockslag. I domarna angavs inte vilka veckoslut som avsågs. Länsrätten och kammarrätten ansåg därför att hinder förelåg mot att förordna om verkställighet och avvisade faderns yrkande. Regeringsrätten, som menade att verkställighet i fall som det förevarande bör kunna komma i fråga, åtminstone om det kan klarläggas att parterna är ense i fråga om valet mellan udda och jämna veckor, ansåg däremot att yrkandet borde prövas i sak och visade målet åter till länsrätten. I sina skäl hänvisar Regeringsrätten till den möjlighet länsrätten har att frångå ett umgängesavgörande t.ex. på det sättet att ett veckoslutsumgänge som enligt tingsrättens förordnande skall utövas jämna veckor i stället förläggs till udda veckor om parterna efter det att tingsrättens avgörande vann laga kraft har kommit överens om en övergång från jämna till udda veckor.

3 Se prop. 1997/98:7 s. 64 f.4 Se NJA 1990 s. 219.5 Se Sjösten, M., JT 1999–2000 s. 355.

Kommentar
Enligt Regeringsrättens avgörande kan det godtas att allmän domstols umgängesförordnande i vissa hänseenden kompletteras eller fylls ut genom en överenskommelse mellan parterna.
    Domen visar också betydelsen av att allmän domstol i avgöranden om umgänge noga anger under vilka tider umgänget skall äga rum. Anges inte tiden för umgänget tillräckligt precist kan avgörandet inte läggas till grund för verkställighet. Till det kommer att ett otydligt eller ofullständigt avgörande riskerar att ge upphov till ytterligare konflikter mellan föräldrarna,

Umgängesavdrag
Genom 1998 års reform vidgades rätten till s.k. umgängesavdrag. Har en förälder som är skyldig att betala underhållsbidrag haft barnet hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn får föräldern när bidragsskyldigheten fullgörs tillgodoräkna sig ett avdrag. (7 kap. 4 § FB. Motsvarande regel om umgängesavdrag finns i lagen [1996:1030] om underhållsstöd.)
Kammarrättens i Göteborg dom 2000-04-10 i mål 7370-1999 (sexdygnsregeln): Försäkringskassan gjorde i beslut den 8 mars 1999 avdrag på underhållsstödet med 645 kr för att barnet hade vistats hos sin far under tiden den 4–9 december 1998, den 18–23 december 1998, den 30 december 1998–den 6 januari 1999, den 8–13 januari 1999 och den 23–28 januari 1999 (totalt 22 hela dygn). Kassan gjorde i beslut den 24 mars 1999 avdrag på stödet med 322 kr för att barnet vistats hos fadern under tiden den 5–10 februari 1999 och den 19–27 februari 1999 (totalt 11 hela dygn). Fråga uppkom hur avdraget för januari och februari skulle bestämmas. Modern menade att avdrag endast skulle göras för tiden den 30 december 1998–den 6 januari 1999 (6 dygn) och den 19–27 februari 1999 (7 dygn). Hon gjorde gällande att lagen bör tolkas så att den bidragsskyldige får göra avdrag enligt sexdygnsregeln först om femdygnsregeln inte är tillämplig. Försäkringskassan fann inte skäl att ändra sitt beslut. Modern överklagade och yrkade att avdrag för januari och februari 1999 skulle göras för 6 resp. 7 dygn. Länsrätten slog fast att rätt till avdrag föreligger om den bidragsskyldige haft barnet hos sig under minst fem sammanhängande dygn. Rätten ansåg vidare att rätt till avdrag förelåg om den bidragsskyldige utöver en eventuell sammanhängande tid av fem hela dygn haft barnet hos sig i minst sex hela dygn under en kalendermånad. Länsrätten fann således att avdrag skulle göras för den sammanhängande perioden den 30 december 1998–den 6 januari 1999 (6 hela dygn) samt för tiden den 8–13 januari (4 hela dygn) och den 23–28 januari (4 hela dygn). Vidare ansåg länsrätten att avdrag skulle göras för perioden 19–27 februari (7 hela dygn). Däremot skulle enligt länsrättens bedömning avdrag inte göras för perioden 5–10 februari (4 hela dygn), eftersom dessa dygn inte uppgick till sex. Kammarrät-

ten ansåg att reglerna löper parallellt och att tillämpningen av en av reglerna inte utesluter tillämpningen av den andra under samma månad. Under förutsättning att den sammanlagda vistelsen hos den bidragsskyldige under en kalendermånad uppgår till minst sex hela dygn innebär bestämmelserna enligt kammarrätten att den bidragsskyldige har rätt till avdrag för samtliga hela dygn. Har avdrag medgetts för fem sammanhängande dygn har den bidragsskyldige således — under nämnda förutsättning — rätt till avdrag även för övriga dygn under den månaden. I det aktuella fallet innebar detta att avdrag skulle göras också för perioden den 5–10 februari, eftersom den sammanlagda vistelsen hos den bidragsskyldiga föräldern under denna månad uppgått till 11 dygn. Försäkringskassans beslut fastställdes alltså.

Kommentar
Kammarrättens dom innebär att en bidragsskyldig som under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn har rätt till avdrag för samtliga hela dygn under månaden. Konsekvenserna av länsrättens dom hade varit att den bidragsskyldiges möjligheter att göra avdrag hade begränsats till sju dygn, trots att han under kalendermånaden haft barnet hos sig i elva dygn. Visserligen hade det inte inneburit någon försämring jämfört med vad som gällde före 1998 år reform. Men det hade inneburit att den bidragsskyldige inte kunnat använda sexdygnsregeln.6

Resekostnader, m.m.
Genom 1998 års reform infördes en särskild bestämmelse om de resekostnader som kan uppstå i samband med att barnet umgås med en förälder som bor på en annan ort än barnet. Bestämmelsen innebär att den förälder som barnet bor hos skall ta del i kostnaderna efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter. (6 kap. 15 b § FB)
RH 1999:30 (föreskrift om lämning av barn i samband med umgänge): I ett mål om vårdnad m.m. tillerkändes modern interimistiskt vårdnaden om den 9-åriga dottern och umgänge med den 11-årige sonen, som fadern interimistiskt tillerkänts vårdnaden om. Med hänvisning till att barnen borde få träffas varannan helg men att hämtning och skjutsning av barnen inte hade fungerat tillfredsställande yrkade modern att fadern skulle förpliktas att vid umgängestillfällena skjutsa sonen till henne. Hon skulle själv skjutsa hem sonen vid umgängets slut. Fadern bestred yrkandet under hänvisning till att han svarade för hämtning och lämning av dottern. Tingsrätten biföll moderns yrkande. Fadern överklagade tingsrättens beslut. Han gjorde därvid gällande att det av bestämmelsen i 6 kap. 15 b § FB inte kunde

6 Noteras kan att kammarrätten gjorde en annan, och för den bidragsskyldige mer förmånlig, bedömning än den som rekommenderades i Allmänna råd från Riksförsäkringsverket 1999:3 s. 24 f. Se numera Vägledning 2001:2 från Riksförsäkringsverket.

utläsas någon skyldighet att skjutsa ett barn till den andra föräldern. Modern, som bestred ändring, hävdade att fråga var om ett beslut enligt det angivna lagrummet och att beslutet, liksom avgörandet i NJA 1990 s. 219, avsåg ett förordnande om var hennes umgänge med sonen skall börja, nämligen vid hennes bostad. Tingsrättens föreskrift fick enligt hovrätten anses innebära ett beslut om fördelning mellan föräldrarna av kostnader och andra olägenheter i samband med umgängesresorna. Föreskriften kunde därmed enligt hovrätten jämställas med ett beslut enligt 6 kap. 15 b § FB och frågan om fadern skulle svara för de angivna resorna prövades utifrån villkoren i den bestämmelsen. Hovrätten antecknade därvid att det för att en domstol skall förordna om en fördelning av resekostnader enligt uttalanden i förarbetena till 1998 års reform bör krävas att det är fråga om kostnader av någon betydenhet och att det som en riktpunkt i förarbetena nämns att avståndet mellan bostadsorten och umgängesorten bör överstiga tio mil. Hovrätten anslöt sig till den bedömningen och hade alltså som en allmän utgångspunkt att en fördelning av resekostnader i allmänhet blir aktuell endast om kostnaderna är av någon betydenhet och avståndet mellan orterna överstiger tio mil. I målet hade inte framkommit något som motiverade en avvikelse från dessa utgångspunkter. Eftersom avståndet mellan orterna syntes vara några mil kortare än tio mil befriade hovrätten fadern från skyldigheten att skjutsa sonen vid umgängestillfällena. RH 2000:16 (bidrag till resekostnader och föreskrifter om hämtning och lämning av barnet vid umgängestillfällena): I mål om vårdnad m.m. beslutade tingsrätten om fortsatt gemensam vårdnad och tillerkändes fadern visst umgänge med sonen. Tingsrätten förordnade också att barnet vid umgängestillfällena skulle lämnas till fadern på Arlanda flygplats och hämtas av modern på Landvetters flygplats. Vidare beslutades att modern skulle ta del i kostnaderna för umgängesresorna med 400 kr vid varje tillfälle. Modern överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle förordna att umgänget skulle påbörjas och avslutas på Landvetters flygplats och att hon skulle svara för högst 160 kr av resekostnaderna för sig själv och sonen vid varje umgängestillfälle, dock högst 2 500 kr per år. Hovrätten noterade att det hade förekommit upprepade kontroverser i fråga om sonens resesätt m.m. och ansåg därför att det borde meddelas villkor om hur umgänget skall inledas och avslutas. Det saknades därvid enligt hovrättens mening skäl att förordna något annat än att umgänget skulle påbörjas och avslutas på Landvetters flygplats. Det var ostridigt mellan parterna att modern saknade förmåga att ta del i kostnaderna för umgängesresorna. Frågan var därför om det förelåg andra omständigheter som ändå motiverade ett kostnadsansvar för modern. Hovrätten ansåg vid den bedömningen att det saknade betydelse om modern hade samrått med fadern innan hon och barnen flyttade från Uppsala till Göteborg. Det modern uppgett om att hennes barns hälsa och hennes egna studie-

möjligheter varit styrande för flyttningen hade inte vederlagts och hovrätten ansåg att dessa bevekelsegrunder fick anses godtagbara. Enligt hovrättens mening hade det inte framkommit några omständigheter som gjorde det skäligt att ålägga modern ett kostnadsansvar för umgängesresorna utöver vad hon själv hade medgett.

Kommentar
Hovrätten ansåg i RH 1999:30 att bestämmelsen i 6 kap. 15 b § FB — trots att den enligt sin ordalydelse endast tar sikte på resekostnaderna — var tillämplig vid prövning av om en förälder är skyldig att skjutsa barnet till den andra föräldern vid umgänge. Bedömningen vinner visst stöd av uttalanden i förarbetena. Där pekas nämligen på att valet av den plats där umgänget skall påbörjas resp. avslutas indirekt kan reglera hur kostnaderna skall fördelas och att föreskrifternas utformning måste avgöras efter vad som är lämpligt i varje enskilt fall och utifrån det yrkande som framställts.7 I förarbetena har angetts att den skälighetsbedömning som skall göras bör innebära att endast kostnader av någon betydenhet beaktas.8 Hovrätten använde vid sin skälighetsbedömning den i förarbetena såsom riktpunkt angivna tio-milsgränsen som utgångspunkt för bedömningen. Några skäl att göra avsteg från denna ansågs inte föreligga i målet. Ett skäl som enligt förarbetena kan motivera ett avsteg från den uppställda riktpunkten på tio mil är att antalet umgängesresor gör att kostnaden totalt sett blir betydande även om kostnaden för varje enskild resa är låg.9 Även andra omständigheter än de ekonomiska förhållandena kan beaktas vid skälighetsbedömningen. Anledningen till varför barnet och den särlevande föräldern bor på olika orter bör enligt förarbetena normalt inte vägas in vid bedömningen. Samtidigt påpekas dock att det kan finnas situationer då det skulle framstå som mindre lämpligt att inte alls ta hänsyn till anledningen till att barnet och föräldern bor långt ifrån varandra. En sådan situation kan vara att en av föräldrarna utan godtagbara skäl flyttar långt bort.1 0 I RH 2000:16 ansågs det faktum att en av föräldrarna inom ramen för gemensam vårdnad flyttat utan att samråda med den andra föräldern inte utgör en sådan omständighet som kan föranleda att resekostnaderna fördelas på annat sätt än efter den ekonomiska förmågan. Barnens hälsa och den flyttande förälderns egna studiemöjligheter ansågs vara godtagbara skäl för förälderns flytt. Ett godtagbart skäl att flytta som nämns i förarbetena är om en arbetslös förälder får arbete på annan ort.1 1

7 Se prop. 1997/98:7 s. 75. Se även SOU 1995:26 s. 339. Boföräldern får normalt förutsättas lämna barnet på den plats där umgänget skall påbörjas och hämta det på den plats där umgänget skall avslutas, och den andra föräldern ansvara för eventuella andra resor.8 Se prop. 1997/98:7 s. 73 och 118.9 Se prop. 1997/98:7 s. 118. 1 0 Se prop. 1997/98:7 s. 72 f. och 118. 1 1 Se prop. 1997/98:7 s. 118.

Processuella frågor om vårdnad m.m.
Frågor om vårdnad, boende och umgänge tas upp av rätten i den ort där barnet har sitt hemvist. (6 kap. 17 § FB)
RH 1999:6 (forum): Fadern väckte vid Borås tingsrätt talan mot modern och yrkade att han skulle tillerkännas ensam vårdnad om parternas dotter. Tingsrätten avvisade talan eftersom barnet hade hemvist i USA varför Stockholms tingsrätt var rätt forum. Fadern överklagade beslutet. Hovrätten konstaterade att föreskrifterna i 10 kap. 18 § rättegångsbalken (RB) är tillämpliga när en domstol enligt 6 kap. 17 § FB skall avgöra om en tvist har väckts vid rätt domstol. Det innebär att domstolen skall pröva sin behörighet endast efter invändning eller när svaranden har uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaromål. Tingsrätten hade inte beaktat dessa bestämmelser, varför beslutet undanröjdes och målet visades åter till tingsrätten. RH 1999:50 (forum): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om tre barn. I ansökan om stämning till Haparanda tingsrätt (inom vars domkrets ett av barnen hade sitt hemvist) yrkade fadern att han skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Efter foruminvändning avvisade tingsrätten faderns talan såvitt avsåg de två barn som hade hemvist på annan ort. Hovrätten konstaterade att bestämmelsen i 6 kap. 17 § FB genom en lagändring år 1995 efter ordalagen kommit att innebära att en talan om vårdnad som omfattar flera barn med skilda hemvist, om foruminvändning görs beträffande något barn, kommer att handläggas vid skilda domstolar trots att fråga är om barn med samma vårdnadshavare. Denna verkan ansåg hovrätten inte vara förenlig med barnets bästa. Med hänsyn till det starka samband som råder mellan olika frågor i mål om vårdnad om flera barn med samma vårdnadshavare menade hovrätten att fördelarna med en gemensam handläggning klart borde överväga de nackdelar som kan uppstå. Hovrätten påpekade också att förarbetena till den lagändring som gjordes år 1995 och som innebar att forumbestämmelsen anknöts till barnets hemvist i stället för till vårdnadshavarnas hemvist inte gav någon antydan om att nämnda verkan varit åsyftad. Mot denna bakgrund ansåg hovrätten att det inte kunde anses att ordalydelsen av 6 kap. 17 § första stycket FB omfattade den aktuella talan. Det fick i stället anses föreligga en allmän princip enligt vilken en samtidigt väckt talan om vårdnad beträffande flera barn med samma vårdnadshavare kan avgöras vid en eller samma domstol oavsett att något eller några barn har hemvist på annat håll. Hovrätten undanröjde tingsrättens avvisningsbeslut och visade målet åter till tingsrätten.

Talan om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med sitt barn. (6 kap. 15 a § FB)
RH 2000:99 (talerätt): Sedan tingsrätten i en dom som vunnit laga kraft tillerkänt fadern visst umgänge med sin son, yrkade modern i ansökan om stämning att faderns rätt till umgänge skulle begränsas.

Tingsrätten avvisade talan på den grunden att modern saknade talerätt. Modern överklagade beslutet. Hovrätten ansåg att det av motiven till 1998 års vårdnadsreform inte framgick att det funnits någon avsikt att inskränka talerätten för vårdnadshavare som vill väcka talan i fråga om en genom dom fastställd umgängesrätt. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av rättsfallet NJA 1994 s. 128 ansåg hovrätten att bestämmelsen inte kunde tolkas på det sättet att vårdnadshavaren inte skulle vara berättigad att väcka en talan av ifrågavarande slag. Inte heller i övrigt ansåg hovrätten att det fanns någon grund för att vårdnadshavaren inte skulle ha talerätt. Tingsrättens avvisningsbeslut undanröjdes och målet återförvisades till tingsrätten.

Talan skall väckas genom stämning, om inte annat är stadgat. (13 kap. 4 §
RB. Se även 6 kap. 17 § FB.)
Svea hovrätts beslut 1999-01-27 i mål Ö 5806-98 (krav på stämning): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om sin dotter. Fadern yrkade i tingsrätten — jämväl interimistiskt — visst umgänge med dottern. Modern bestred faderns yrkande och yrkade för egen del — jämväl interimistiskt — att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad om dottern. I interimistiskt beslut tillerkändes modern ensam vårdnad om dottern och fadern visst umgänge. Efter överklagande från fadern slog hovrätten inledningsvis fast att rätten till umgänge oftast är underordnad frågan om vårdnad och att frågor om umgänge kan prövas utan att talan väckts genom stämning när vårdnadsfrågan är uppe till prövning. Hovrätten konstaterade därefter att frågan om umgänge efter den 1 oktober 1998 kan prövas inom ramen för en gemensam vårdnad och att den alltså med 1998 års reform fått en från vårdnadsfrågan mer fristående betydelse. Behovet av att få frågan om vårdnad och frågan om umgänge behandlade samtidigt gjorde sig, enligt hovrätten, inte gällande med samma styrka som när talan avseende vårdnad väcks först. Fadern som yrkat umgänge med dottern som stod under föräldrarnas gemensamma vårdnad borde ansåg hovrätten inte riskera att förlora sin del i vårdnaden när han väcker talan. Hovrätten undanröjde tingsrättens beslut i vårdnadsfrågan och avvisade moderns talan i den delen.

Väckt talan får inte ändras. Käranden får dock bl.a. framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund. (13 kap. 3 § RB)
RH 1999:80 (ändring av talan): I ansökan om stämning yrkade fadern umgänge med barn. Han ändrade därefter sin talan till att avse vårdnaden om barnet. Tingsrätten konstaterade att frågor om vårdnad och umgänge har ett mycket starkt samband sinsemellan och att det finns en beaktansvärd risk för två oförenliga avgöranden om frågorna prövas var för sig. Tingsrätten hänvisade också till att hovrätten i RH 1996:110 funnit att en pågående rättegång om umgänge utgjorde hinder mot att vid annan domstol ta upp talan om vårdnad till pröv-

ning. En konsekvens av denna bedömning måste enligt tingsrätten bli att talan om vårdnad kan tas upp i ett pågående mål om umgänge; resultatet skulle annars bli att en förälder över huvud taget inte kan få frågan om vårdnad prövad så länge målet om umgänge pågår. Tingsrätten ansåg sig därför oförhindrad att ta upp faderns yrkande om vårdnad till prövning. Modern överklagade beslutet. Hovrätten avslog överklagandet.

Om huvudförhandling har hållits, skall domen grundas på vad som förekommit vid förhandlingen. (17 kap. 2 § RB. Se även 6 kap. 19 § FB samt 35 kap.
8 och 9 §§ RB.)
RH 1999:76 (rättegångsfel): Efter muntlig förberedelse i ett vårdnadsmål träffade ordföranden barnet för ett enskilt samtal. Samtalet protokollfördes. Vid huvudförhandlingen hölls inte något förhör med barnet. Däremot föredrogs vad som antecknats från samtalet med barnet. Tingsrättens handläggning ansågs utgöra rättegångsfel. Eftersom bedömningen i målet, med åsidosättande av omedelbarhetsprincipen, bl.a. grundats på vad barnet hade uppgett vid samtalet hade felet inverkat på målet utgång. Att parterna godtagit tingsrättens förfarande ändrade inte den bedömningen. Tingsrättens dom undanröjdes och målet visades åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Kommentar
I RH 1999:6 ansågs forumregeln i 6 kap. 17 § första stycket FB vara dispositiv. Enligt RH 1999:50 kan en samtidigt väckt talan om vårdnad beträffande flera barn med samma vårdnadshavare fortfarande handläggas vid en och samma tingsrätt trots att något eller några av barnen inte har hemvist inom tingsrättens domkrets. Boföräldern ansågs i RH 2000:99 ha rätt att föra talan om begränsning av det umgänge som tidigare beslutats av domstol. De ändringar som gjordes i samband med 1998 års vårdnadsreform bedömdes alltså inte innebära att rättsfallet NJA 1994 s. 128 blivit inaktuellt.
    I mål om umgänge ansågs svaranden i Svea hovrätts beslut inte utan stämning kunna yrka ensam vårdnad. I mål om umgänge ansågs käranden i RH 1999:80 kunna ändra sin talan till att avse vårdnad.
    I RH 1999:76 återförvisades ett vårdnadsmål till tingsrätten eftersom tingsrätten brutit mot omedelbarhetsprincipen när den grundade sitt avgörande bl.a. på ett enskilt samtal som rättens ordförande hade haft med barnet i anslutning till en muntlig förberedelse i målet.