Brysselförordningens artikel 5: Vad har förändrats?
Av jur.kand. HENRIK LEFFLER
Artikel 5 i Brysselkonventionen var en av de viktigaste och mest komplexa bestämmelserna i den europeiska internationella privaträtten. Denna uppsats analyserar — mot bakgrund av artikel 5 — hur dess efterföljare i den nya Brysselförordningen skall tolkas. En slutsats som dras är att den nya regleringen inte förändrar rättsläget lika genomgripande som förordningstexten ger sken av.
1. Introduktion
Den 1 mars 2002 ersattes 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område (BK)1 av en EG-förordning2 i samma ämne, Brysselförordningen (BF).3 BF medför ett antal redaktionella och materiella förändringar.4 En av de viktigaste ges i art. 5 BF om jurisdiktion för avtalsrättsliga tvister i allmänhet. Dess föregångare, art. 5 BK, har visat sig praktiskt viktig, eftersom förvånansvärt många internationella avtal saknar jurisdiktionsklausuler. Den gamla bestämmelsen har också varit svår att tilllämpa och har föranlett åtskillig kritik.5 Denna artikel skall först kort beskriva den ganska besvärliga bestämningen av jurisdiktion enligt art. 5.1 BK. Redogörelsen förblir relevant eftersom systemet i art. 5.1 BK i avsevärd utsträckning ”övertas” av art. 5.1 BF. Den ger även en bakgrund till hur man bör förstå de ändringar som BF medför. För det andra analyseras art. 5.1 BF och hur den har förändrat rättsläget, något som ger underlag för viss kritik. Avslutningsvis dras några praktiska slutsatser.
1 Se EGT C 27, 26.1.1998 (konsoliderad version).2Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område EGT L 12, 16/1/2001. För dess förarbeten, se Förslag till rådets förordning (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område KOM (1999) 348 slutlig (hädanefter Förslaget) och dess uppföljare KOM (2000) 689 slutlig.3 BK kommer dock att fortsätta gälla mellan Danmark och övriga medlemsstater.4 För en introduktion till dessa, se L. Pålsson, ’Revisionen av Bryssel- och Luganokonventionerna’, (2001) SvJT s. 373–396 och J. Harris, ’The Brussels Regulation’, (2001) 20 Civil Justice Quarterly s. 218–224.5 Se t. ex. L. Pålsson, ’The Unruly Horse of the Brussels and Lugano Conventions: The Forum Solutionis’, i Andersen, Fejø and Nielsen (red.), Festskrift til Ole Lando (Gadjura A/S, Köpenhamn 1997) s. 259–282; och J. Hill, ’Jurisdiction in Matters Relating to a Contract under the Brussels Convention’ (1995) 44 International and
Comparative Law Quarterly s. 591–619.