Erkännande och verkställighet av med den europeiska människorättskonventionen oförenlig utländsk dom

Av professor MICHAEL BOGDAN

Med utgångspunkt i Europadomstolens, EG-domstolens och den svenska
Högsta domstolens praxis behandlar artikeln frågan hur svenska domstolar bör ställa sig till sådana utländska domar vilka på grund av processuella brister eller materiellt innehåll strider mot Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. De centrala frågeställningarna i sammanhanget är huruvida dylika utländska domar måste förvägras erkännande och verkställighet och huruvida dylik vägran bör grundas på ordre public-förbehållet eller en självständig vägransgrund.


1. Inledning
Erkännande och verkställighet i Sverige av utländsk tvistemålsdom1 förutsätter normalt stöd i svensk lag eller i annan här i riket direkt tillämplig rättsregel (t.ex. en EG-förordning2). De aktuella svenska bestämmelserna är ofta3 — men inte alltid4 — grundade på någon av Sverige tillträdd konvention. Reglerna om erkännande och verkställighet av främmande avgöranden är nästan alltid försedda med förbehållet att erkännandet och verkställigheten inte får vara uppenbart oförenliga med grunderna för rättsordningen här i riket (ordre public).5

1Allmänt om problematiken se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 5 uppl., 1999, s. 286–301.2Se t.ex. EG-förordningarna nr 1347/2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, EGT 2000 L 160/19, och nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (den s.k. Brysselförordningen), EGT 2001 L 12/1.3Se t.ex. lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet och lagen (1992:794) om domstols internationella behörighet och om verkställighet av utländska domar enligt Luganokonventionen.4Se t.ex. regeln om erkännande av utländska äktenskapsskillnader i 3 kap. 7 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap och regeln om erkännande av utländska faderskapsdomar i 7 § lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor.5Såvitt gäller de i de föregående fotnoterna omnämnda författningarna se art. 15 och 24(2) i förordningen nr 1347/2000; art. 34 och 45(1) i Brysselförordningen; 4 § lagen (1976:108); art. 27 och 34 i Luganokonventionen; 7 kap. 4 § lagen (1904:26 s. 1); 12 § lagen (1985:367).

SvJT 2003 Erkännande av med Europakonventionen oförenlig dom 19Det förekommer ibland att en utländsk dom, vars erkännande och/eller verkställighet i Sverige i och för sig har laga stöd, påstås vara oförenlig med den europeiska människorättskonventionen.6 Denna konvention (i det följande kallad Europakonventionen) är alltsedan den 1 juni 1995 direkt tillämplig som svensk rätt här i riket och den har i den svenska rättskällehierarkin dessutom fått en ställning som är högre än vanliga svenska lagars. Detta framgår av regeringsformens 2 kap. 23 §, som stadgar att lag eller annan föreskrift ej får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.
    Den utländska domens oförenlighet med Europakonventionen kan bero på processuella brister vid domens tillkomst. Man tänker i detta sammanhang i första hand på tänkbara brott mot konventionens art. 6, som bl.a. föreskriver att envar skall, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Oförenligheten med Europakonventionen kan dock även tänkas bero på domens materiella innehåll, exempelvis om den utländska domen ålägger någon skadeståndsskyldighet för förtal trots att han endast utövat sin yttrandefrihet som den stadfästs och avgränsats i konventionens art. 10.
    Visar det sig att den utländska domen är oförenlig med Europakonventionen ställs den svenska domstol, som prövar frågan om erkännande eller verkställighet,7 inför en del frågor (motsvarande frågor kan naturligtvis även aktualiseras i de övriga konventionsstaterna). En fråga av intresse är huruvida Europakonventionen förbjuder konventionsstaterna att erkänna och verkställa utländska domar vilka på ett eller annat sätt är konventionsstridiga och huruvida konventionsstaterna i så fall även är skyldiga att undersöka den främmande domens konventionsenlighet. Ett sätt att se på saken är att det endast är domens ursprungsland som skall bära ansvaret för domens eventuella konventionsstridighet och dess följder, men man kan också se erkännande och verkställighet av en sådan dom som ett konventionsbrott, antingen som ett separat brott eller i varje fall som ett slags konventionsstridig medverkan till ursprungslandets konventionsbrott. I detta sammanhang kan man också fråga sig huruvida det spelar någon roll om domens ursprungsland tillhör konventionsstaternas krets eller ej; i det sistnämnda fallet kan man ju överhuvudtaget inte tala om ett konventionsbrott från ursprungslandets sida.
    En besläktad fråga är huruvida en eventuell skyldighet att vägra att erkänna och verkställa utländska domar vilka strider mot Europakonventionen skall förstås innebära ett krav att den utländska domen, för

6Konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, med ett antal tilläggsprotokoll.7Medan erkännandefrågan oftast endast prövas prejudiciellt (t.ex. när man i en arvstvist här i riket åberopar en utländsk dom avseende adoption), förutsätter verkställigheten normalt ett särskilt exekvaturbeslut av Svea hovrätt.

20 Michael Bogdan SvJT 2003att kunna erkännas och verkställas, måste uppfylla konventionens krav fullt ut. Med hänsyn till att konventionens verkan i dessa fall kan betecknas som indirekt (det rör sig om ett slags reflexverkan) skulle man kunna hävda att skyldigheten att vägra erkännande och verkställighet endast inträder när den utländska domen bryter mot konventionen på ett kvalificerat sätt (t.ex. om brottet är uppenbart eller avser konventionens grundläggande principer).
    En annan intressant fråga är huruvida en eventuell vägran att erkänna och verkställa en konventionsstridig dom bör/skall grundas på ordre public-förbehållet eller bör/skall anses bero på en självständig vägransgrund. Det kan hävdas att Europakonventionens regler tillhör grunderna för konventionsstaternas rättsordningar, i varje fall i den svenska rättsordningen som ju givit konventionen en särskilt upphöjd ställning. Ett brott mot konventionen utgör i så fall mer eller mindre automatiskt ett brott mot svensk ordre public. Detta kan synas vara ett rent teoretiskt spörsmål, men det är det inte. Användningen av ordre public-förbehållet är exempelvis i art. 35(3) Brysselförordningen och art. 28 sista st. Luganokonventionen såtillvida begränsad att erkännande och verkställighet inte får vägras på grund av att den utländska domen meddelats med stöd av ursprungslandets alltför långtgående behörighetsregler (domsrättsregler).8 Kan oförenlighet med Europakonventionen ses som en separat vägransgrund kan man måhända undvika denna begränsning (förutsatt naturligtvis att åtminstone vissa sådana domsrättsgrunder anses oförenliga med Europakonventionen, vilket inte är självklart). Flertalet ordre public-klausuler innehåller dessutom ett uppenbarlighetsrekvisit, vilket inte nödvändigtvis måste uppfyllas om erkännande och verkställighet kan vägras direkt på grund av brott mot Europakonventionen.
    Under de senaste åren har såväl den europeiska människorättsdomstolen i Strasbourg som EG-domstolen och den svenska Högsta domstolen fått tillfälle att uttala sig om den ovannämnda problematiken. I det följande görs en jämförelse mellan de tre domstolarnas uppfattning.

2. Strasbourgdomstolens praxis
Som ledande prejudikat såvitt gäller Strasbourgdomstolen får numera betraktas domen den 20 juli 2001 i saken Pellegrini v. Italien.9 Domen meddelades av domstolens andra avdelning efter att klaganden motsatt sig målets överflyttning till plenum (Grand Chamber). Saken rörde — något förenklat beskrivet — ett separerat italienskt äkta par, där

8Sådana domsrättsregler får visserligen inte användas mot svarande hemmahörande i annan medlemsstat resp. i en till Luganokonventionen ansluten stat, men de kan i princip brukas mot andra svarande (se Brysselförordningens och Luganokonventionens art. 2–4). Även i det sistnämnda fallet omfattas domen av Brysselförordningens och Luganokonventionens erkännande- och verkställighetsregler.9Application no. 30882/96. Domen refereras kortfattat av Danelius i SvJT 2001 s. 821–822.

SvJT 2003 Erkännande av med Europakonventionen oförenlig dom 21mannen betalade visst underhåll till hustrun. Hustrun kallades till en katolsk kyrklig domstol i Rom, men kallelsen angav inte vad saken gällde och att hon kunde anlita juridiskt biträde. Det visade sig att mannen hade ansökt om äktenskapets annullering på grund av blodsband (han och hustrun var sysslingar), förmodligen för att slippa betala underhåll. Hustrun blev förhörd om saken och den kyrkliga domstolen biföll senare mannens annulleringsansökan. Hustruns överklagande till högre kyrkodomstol (Vatikanens Romana Rota) avslogs. Mannen ansökte hos italiensk domstol om att få den kyrkliga domen förklarad verkställbar10 i landet i enlighet med ett fördrag (konkordat) mellan Italien och Heliga stolen (Vatikanstaten). Hans ansökan bifölls. Hustruns protester avslogs slutligen av den italienska kassationsdomstolen. Hustrun klagade då i Strasbourg och menade att hennes rättigheter enligt art. 6 i Europakonventionen blivit kränkta i samband med den på kanonisk rätt vilande proceduren inför de kyrkliga domstolarna. Strasbourgdomstolen dömde enhälligt till hustruns fördel, eftersom den menade att de italienska domstolarna brutit mot sin skyldighet att försäkra sig om att hon behandlats på ett skäligt sätt (had a fair trial). Den för denna uppsats mest centrala delen av domen (domens punkt 40) förtjänar att citeras:

The Court notes at the outset that the applicant’s marriage was annulled by a decision of the Vatican courts which was declared enforceable by the Italian courts. The Vatican has not ratified the Convention and, furthermore, the application was lodged against Italy. The Court’s task therefore consists not in examining whether the proceedings before the ecclesiastical courts complied with Article 6 of the Convention, but whether the Italian courts, before authorising enforcement of the decision annulling the marriage, duly satisfied themselves that the relevant proceedings fulfilled the guarantees of Article 6. A review of that kind is required where a decision in respect of which enforcement is requested emanates from the courts of a country which does not apply the Convention. Such a review is especially necessary where the implications of a declaration of enforceability are of capital importance for the parties.

Trots domstolens påstående att dess uppgift inte var att undersöka huruvida proceduren inför de kyrkliga domstolarna, vilka inte var bundna av konventionen, hade uppfyllt konventionens krav är det uppenbart att en sådan undersökning var nödvändig, eftersom Italiens ansvar endast kunde aktualiseras om den kyrkliga proceduren och domen på något sätt var oförenliga med konventionen. Strasbourgdomstolen har för övrigt uttalat sig kritiskt om den kyrkliga proceduren (se domens punkter 44–46).
    Den av Strasbourgdomstolen stadfästa plikten för konventionsländerna att undersöka främmande domars konventionsenlighet vore

10Strasbourgdomstolens dom talar om ”enforceable”, även om man därmed översatt till svensk juridisk terminologi förmodligen endast åsyftar erkännande (en annulleringsdom lämpar sig inte för verkställighet i egentlig mening).

22 Michael Bogdan SvJT 2003naturligtvis meningslös om en konstaterad oförenlighet med konventionen inte skulle medföra någon skyldighet att vägra erkännande och verkställighet. En sådan skyldighet kan därför anses följa av Pellegrini-domen, varvid det särskilt bör uppmärksammas att Strasbourgdomstolen synes kräva att konventionens garantier är uppfyllda till fullo (”fulfilled the guarantees of Article 6”). Något stöd för en mjukare tillämpning av konventionskraven beträffande utländska domar och förfaranden kan inte hittas i Pellegrini-domen.
    I citatet ovan säger Strasbourgdomstolen att undersökningsplikten gäller domar meddelade i länder där Europakonventionen inte är tillämplig. Domstolen uttalar sig inte om undersökningsplikten vid erkännande och verkställighet av domar meddelade i annan konventionsstat. Utgår man ifrån att konventionsstaterna aldrig bryter mot sina konventionsåtaganden framstår en undersökningsplikt naturligtvis som onödig i dessa fall, men det är i det närmaste uteslutet att Strasbourgdomstolens ovannämnda formulering e contrario kan tolkas på det sättet: domstolens omfattande rättspraxis utgör ett entydigt bevis på att brott mot Europakonventionen inte är ovanliga bland konventionsstaterna.
    Endast åtta dagar före Pellegrini-domen meddelade Strasbourgdomstolens Grand Chamber sitt avgörande i saken Prins Hans-Adam II av Liechtenstein v. Tyskland.11 Trots att avgörandet endast indirekt är av betydelse för den här diskuterade frågeställningen förtjänar det några rader. Målet handlade om en tjeckoslovakisk konfiskation i anslutning till andra världskriget av tysk egendom, däribland ett värdefullt konstverk tillhörande den liechtensteinska monarken som trots Liechtensteins neutralitet av någon anledning av de tjeckoslovakiska myndigheterna behandlades som tysk. Prinsen överklagade konfiskationen till en tjeckoslovakisk förvaltningsdomstol, som dock 1951 fastställde konfiskationen med bl.a. den motiveringen att prinsens tyskhet var ”allmänt känd” och ej motbevisad av klaganden. Fyrtio år senare lånades konstverket ut av ett tjeckoslovakiskt museum för att visas i Tyskland. Där belades det med kvarstad i samband med att den nuvarande prinsen, i egenskap av arvinge, inför tysk domstol väckte talan om bättre rätt till konstverket. Samtliga tyska domstolsinstanser avvisade emellertid prinsens talan, detta på grund av att en särskild överenskommelse mellan Tyskland och det andra världskrigets segrarmakter hade undandragit frågor om dylika anti-tyska konfiskationers rättsenlighet de tyska domstolarnas jurisdiktion. Kvarstaden upphävdes och konstverket återfördes till Tjeckien. Prinsen klagade i Strasbourg och menade bl.a. att de tyska domstolarnas vägran att pröva hans talan utgjort en rättsvägran (denial of access to court) oförenlig med Europakonventionens art. 6. Strasbourgdomstolen kom — i huvudsak på grund av den speciella situation som föranledde Tysklands

11Application no. 42527/98. Domen refereras kortfattat av Danelius i SvJT 2001 s. 812–814.

SvJT 2003 Erkännande av med Europakonventionen oförenlig dom 23ovannämnda överenskommelse med segrarmakterna — enhälligt fram till att Tyskland inte hade brutit mot konventionens art. 6, varvid det i domens punkt 64 särskilt påpekades att de tyska domstolarna inte var skyldiga att pröva

whether the standard of the Bratislava Administrative Court proceedings resulting in the decision of November 1951 was adequate, in particular if seen against the procedural safeguards of the Convention.

De speciella omständigheterna gör att det är svårt att dra några mera allmänna slutsatser av avgörandet. Detsamma kan dock inte sägas om Strasbourgpraxis rörande erkännande och verkställighet av utländska brottmålsdomar. Dylika utländska domar erkänns och verkställs i betydligt mindre utsträckning än tvistemålsdomar, men exempel på motsatsen förekommer. Det finns ingen anledning att anta att Strasbourgdomstolen i här relevanta avseenden gör någon skillnad mellan främmande tvistemålsdomar och främmande brottmålsavgöranden.
    Det intressantaste Strasbourgavgörandet om verkställighet av utländsk brottmålsdom handlade om ett arrangemang mellan Frankrike och Andorra, enligt vilket brottslingar, vilka av andorranska domstolar dömts till fängelsestraff, under vissa förutsättningar får avtjäna straffet i franska fängelser. Det måste nämnas att Andorra vid den aktuella tiden inte var anslutet till Europakonventionen. I detta mål avgjort den 26 juni 1992, Drozd och Janousek v. Frankrike och Spanien,12 klagade två fångar — såvitt är av intresse här — mot Frankrike på grund av vissa brister i den andorranska domstolsproceduren, vilken bl.a. på grund av den andorranska domstolens sammansättning påstods vara oförenlig med konventionens art. 6. Strasbourgdomstolen kom med tolv röster mot elva (!) fram till att något konventionsbrott inte hade begåtts av Frankrike, eftersom13

…the Convention does not require the Contracting Parties to impose its standards on third States or territories. France was not obliged to verify whether the proceedings which resulted in the conviction were compatible with all the requirements of article 6 of the Convention. To require such a review of the manner in which a court not bound by the Convention had applied the principles enshrined in Article 6 would also thwart the current trend towards strengthening international co-operation in the administration of justice, a trend which is in principle in the interest of the persons concerned. The Contracting States are, however, obliged to refuse their co-

12Publications of the European Court of Human Rights, Series A: Judgments and Decisions, vol. 240. Jfr också domen den 24 oktober 1995 i målet Iribarne Pérez v.
Frankrike, i samma serie nr 325-C, avseende en fånges avvisade begäran att få sitt på andorransk dom vilande frihetsberövande omprövat av fransk domstol. Några allvarliga brister i det andorranska förfarandet (any flagrant denial of justice) har inte ens påståtts i det sistnämnda målet och Strasbourgdomstolen kom enhälligt fram till att den franska vägran att ompröva frihetsberövandet inte utgjorde ett konventionsbrott.13Se domens punkt 110.

24 Michael Bogdan SvJT 2003operation if it emerges that the conviction is the result of a flagrant denial of justice…

Strasbourgdomstolen noterade att Frankrike förklarat sig kunna och vilja vägra att verkställa andorranska domar vilka var uppenbarligen stridande mot art. 6 eller dess principer (manifestly contrary to the provisions of Article 6 or the principles embodied therein). I det aktuella fallet var förhållandena enligt domstolsmajoritetens mening dock inte sådana att Frankrike varit skyldigt att vägra verkställighet. Fyra av Strasbourgdomarna uttalade i en gemensam dissens14 att de klagande när de överfördes till Frankrike kom under konventionens beskydd. Detta betyder dock inte, tillades i dissensen, att de andorranska domarna endast kunde verkställas om de tillkommit helt i enlighet med konventionen, som inte var bindande för de andorranska domstolarna. Det krävs dock viss effektiv kontroll av att den andorranska domstolen uppfyllt de garantier som måste anses grundläggande enligt konventionen. Huruvida dessa dissidenters ”fundamental guarantees” helt allmänt skall tolkas betyda något annat än majoritetens krav att den utländska domstolen inte har gjort sig skyldig till ”flagrant denial of justice” är inte lätt att avgöra, men dissidenterna kom i varje fall fram till att Frankrike inte hade utövat tillräcklig kontroll och följaktligen hade brutit mot konventionen.
    En intressant tanke finner man i domare Matschers skiljaktiga motivering.15 Enligt Matscher har konventionens artikel 6 endast en försvagad verkan (reduced effect) när den tillämpas indirekt i samband med verkställighet av utländsk dom. Även denna uppfattning kan kanske tolkas som stöd för den övriga majoritetens åsikt att det endast är flagrant rättsvägran som medför att den utländska domen inte får erkännas och verkställas. Att Strasbourgdomstolen i juli 2001 i Pellegrini-målet synes inte längre nöja sig med att den klagande inte har utsatts för flagrant rättsvägran, utan talar om att konventionens garantier skall vara uppfyllda, tyder således på en skärpning i domstolens synsätt i jämförelse med tidigare rättsfall.

3. EG-domstolens praxis
EG-domstolen har hittills meddelat endast ett avgörande rörande den här diskuterade problematiken. Domen i saken Krombach v. Bamberski16 meddelades den 28 mars 2000 och handlade om tolkningen av ordre public-klausulen i art. 27(1) i Brysselkonventionen om domstols behö-

14Domarna Macdonald, Bernhardt, Pekkanen och Wildhaber, se referatets s. 44.15Se referatets s. 39.16Målnr C-7/98. Domen kommenteras närmare i Bogdan, ”Ordre public, internationellt tvingande rättsregler och kringgåendeläran i EG-domstolens praxis rörande internationell privaträtt”, SvJT 2001 s. 329–346, särskilt på s. 333–337. Se också Pålsson i SvJT 2001 s. 589–592.

SvJT 2003 Erkännande av med Europakonventionen oförenlig dom 25righet och om verkställighet av domar på privaträttens område.17 Tolkningsfrågan aktualiserades i ett i Tyskland pågående förfarande om erkännande och verkställighet av en fransk skadeståndsdom. Den franska skadeståndsdomen hade tillkommit i samband med ett franskt brottmål, där den i Tyskland bosatta svaranden uteblivit och följaktligen i enlighet med fransk processrätt förvägrats rätten att låta sig företrädas av advokat. Detta föranledde den tyska federala domstolen att fråga EG-domstolen huruvida man vid tillämpningen av Brysselkonventionens ordre public-klausul fick beakta att domstolen i domens ursprungsstat avslagit den tilltalades begäran att beträffande det civilrättsliga kravet18 låta sig företrädas av advokat, när avslaget berott på att den tilltalade, med hemvist i annan konventionsstat, vägrat att inställa sig personligen.19 EG-domstolen påpekade att ordre public-förbehållet skall tolkas restriktivt och endast skall tillämpas i extraordinära fall. Även om det inte ankom på EG-domstolen att definiera innehållet i grunderna för rättsordningen i en konventionsstat ansåg sig domstolen kunna sätta gränserna för staternas frihet i detta avseende. Domstolen erinrade vidare om att de grundläggande rättigheterna enligt en fast rättspraxis utgör en integrerad del av de allmänna rättsprinciper vilkas iakttagande domstolen skall säkerställa. I detta hänseende hämtar domstolen inspiration från medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner samt från den vägledning som ges i de internationella dokument som rör skyddet för de mänskliga rättigheterna och som medlemsstaterna har medverkat eller anslutit sig till. I detta sammanhang angav domstolen att Europakonventionen ”är av särskild betydelse”.20 Domstolen hänvisade också till art. 6(2) i EU-fördraget, enligt vilken unionen skall som allmänna principer för gemenskapsrätten respektera de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen.21 Mot denna bakgrund hänvisade EG-domstolen till Strasbourgdomstolens domar enligt vilka envar som har åtalats för brott skall ha en — om än inte absolut — rätt att effektivt försvara sig genom en advokat, samtidigt som denna grundläggande rätt inte förloras endast av det skälet att den tilltalade är frånvarande under förhandlingarna. Av denna Strasbourgpraxis framgår enligt EG-dom-

17Konventionstexten finns publicerad bl.a. som bilaga till SFS 1998:358. Konventionen har sedermera i princip ersatts av Brysselförordningen nr 44/2001, vars regler dock i grova drag motsvarar Brysselkonventionens här diskuterade bestämmelser.18Den straffrättsliga sidan av förfarandet och den därav resulterande straffdomen föll helt utanför Brysselkonventionen, som endast verkar på privaträttens område.19En annan fråga avsåg möjligheten att med hjälp av ordre public-förbehållet vägra verkställighet på grund av att den franska domstolens behörighet grundats enbart på offrets franska medborgarskap. Denna fråga, vilken inte närmare kan diskuteras här, besvarades nekande, eftersom Brysselkonventionens art. 28 uttryckligen angav att behörighetsreglerna inte omfattades av de i art. 27(1) åsyftade grunderna för rättsordningen.20Se domens punkt 25.21Se domens punkt 27.

26 Michael Bogdan SvJT 2003stolens mening att den nationella domstolen i den Brysselkonventionsstat där domen görs gällande har rätt att tillämpa konventionens ordre public-förbehåll när ursprungsstaten inte skyddat den tilltalade mot ”ett uppenbart åsidosättande av hans rätt till försvar vid ursprungsdomstolen, såsom denna rätt erkänns av Europadomstolen”.22 Det bör noteras att EG-domstolen diskuterade den franska processens förenlighet med Europakonventionen uteslutande inom ramen för ordre public-förbehållets tolkning och tillämpning. Detta kan synas innebära att EG-domstolen inte anser en sådan oförenlighet utgöra en självständig vägransgrund. EG-domstolens svar måste dock ses mot bakgrund av den fråga som den har fått från den tyska domstolen. Denna fråga fokuserades helt på Brysselkonventionens ordre publicförbehåll. Samma omständighet ligger förmodligen även bakom EGdomstolens uttalanden att det är ”möjligt” för den konventionsstat där domen görs gällande att vägra verkställighet, respektive att denna stat ”kan” göra så. Skulle EG-domstolen ha mandat att även tolka Europakonventionen skulle den förmodligen ha ersatt ”möjlighet” med ”skyldighet” och ”kan” med ”skall”.
    Till skillnad från Strasbourgdomstolens senare Pellegrini-dom (men i likhet med Strasbourgdomstolens praxis som den såg ut vid tiden för EG-domstolens avgörande) talar EG-domstolen i Krombach-avgörandets punkt 44 endast om sådana fall där en konventionsskyddad rättighet ”uppenbarligen” har åsidosatts. Anser EG-domstolen alltjämt att Brysselkonventionen och Brysselförordningen endast tillåter verkställighetsvägran när brottet mot Europakonventionen är uppenbart,23 så kan det föreligga en konflikt mellan de två europeiska domstolarnas uppfattning. Det kan exempelvis hända att EG-domstolen i ett icke-uppenbart fall anser att verkställighet ej får vägras medan Strasbourgdomstolen anser att vägran är obligatorisk. Det är dock möjligt och t.o.m. troligt att EG-domstolen tar intryck av Strasbourgdomstolens skärpta krav och anpassar sin ordre public-tolkning därtill.

4. Svensk praxis
I svensk rättspraxis uppstod det här diskuterade problemet i målet NJA 1998 s. 817,24 avseende verkställighet i Sverige av en norsk ska-

22Se punkt 44 i EG-domstolens dom. I själva domslutet synes EG-domstolen begränsa denna slutsats till sådana fall där den tilltalade är bosatt i den stat där domen görs gällande, men en sådan begränsning torde vara svår att försvara och upprätthålla när det gäller skyddet för mänskliga rättigheter.23Brysselkonventionens ordre public-klausul, till skillnad från sin motsvarighet i den nya Brysselförordningen, innehöll inget uppenbarlighetsrekvisit, i varje fall inte ett uttryckligt sådant. I detta sammanhang är det dock viktigt att skilja mellan uppenbar kränkning av Europakonventionen och uppenbar oförenlighet med ordre public: det kan exempelvis tänkas att även en icke-uppenbar (men fastställd) kränkning av Europakonventionen medför att erkännande och verkställighet av den resulterande domen uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den stat där domen görs gällande.24Domen kommenteras närmare i Bogdan, ”Svensk yttrandefrihet och erkännande av utländsk förtalsdom”, JT 1998–99 s. 644–649. Se också Pålsson i SvJT 2001 s. 799–801.

SvJT 2003 Erkännande av med Europakonventionen oförenlig dom 27deståndsdom. Den norska domen ålade en norsk medborgare att betala ideellt skadestånd till ett antal norska säljägare med anledning av ärekränkande uttalanden i en TV-film om norsk säljakt. Den norska domen omfattades av lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område, men svaranden menade att verkställigheten skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public) och dessutom strida mot reglerna om yttrandefrihet i Europakonventionen.
    I 1977 års lag finns inget stadgande om att mot Europakonventionen stridande domar skall eller får förvägras erkännande och verkställighet, men lagen innehåller i 8 § 1 st. 6 p. en ordre public-klausul. Det är därför intressant att notera att tingsrätten, som vid en samlad bedömning fann ordre public inte utgöra ett hinder mot verkställigheten i detta fall, dessutom uttalade att den norska domen ”inte heller” kunde anses stå i strid med Europakonventionen. Denna formulering tyder på att tingsrätten ansåg brott mot denna konvention utgöra en självständig vägransgrund; det är också av intresse att tingsrätten i samband med ett eventuellt konventionsbrott inte nämner något uppenbarlighetsrekvisit. Hovrätten avslog överklagandet, men avstod från att uttala sig om den norska domens förhållande till Europakonventionen. Enligt hovrätten ankom det nämligen inte på svensk domstol att vid en verkställighetsprövning pröva förenligheten av en utländsk dom med Europakonventionen i vidare mån än som följer av reglerna om svensk ordre public. Någon oförenlighet ”av sådant slag” mellan den norska domen och Europakonventionen förelåg inte enligt hovrättens uppfattning.25 Högsta domstolen valde däremot att behandla frågan om en kränkning av Europakonventionen separat från frågan om tillämpning av ordre public-förbehållet. HD ställde sig först frågan om det enligt Europakonventionen åligger svenska myndigheter att i ett verkställighetsärende pröva förenligheten av den utländska domen med konventionen. HD tolkade Strasbourgdomstolens dåvarande praxis så att det vid ”flagranta brister” i en utländsk rättegång bör ske någon form av överprövning innan en utländsk dom verkställs. Det kan enligt HD dock inte röra sig om en fullständig omprövning av den utländska domen, eftersom en sådan ordning skulle alltför mycket tynga det internationella samarbetet i fråga om verkställighet av domar. Särskilt beträffande till Europakonventionen anslutna länder får det enligt HD normalt räcka med att myndigheten i verkställighetslandet gör en mera översiktlig granskning. Skulle det emellertid, exempelvis genom påpekanden från en part, komma fram någon omständighet som gör att det kan sättas i fråga om domen uppfyller konventionens krav, måste granskningen vara mer ingående. Efter ett beaktande av de olika omständigheterna fann dock HD att den aktu-

25Se s. 823 i referatet.

28 Michael Bogdan SvJT 2003ella norska domen inte utgjorde någon kränkning av svarandens rätt till yttrandefrihet enligt art. 10 i Europakonventionen.
    Trots att Högsta domstolen tolkade Strasbourgdomstolens praxis så att den endast åsyftade verkställighetsvägran vid flagranta brister (Högsta domstolens dom härstammar från tiden före Strasbourgdomstolens skärpning i Pellegrini-domen) synes man likväl ha prövat huruvida det överhuvudtaget förelåg ett konventionsbrott snarare än huruvida det förelåg ett flagrant sådant. Detta är inte ologiskt, eftersom ett konstaterande att något konventionsbrott överhuvudtaget inte föreligger automatiskt betyder att något flagrant konventionsbrott inte heller har ägt rum. Frågan om huruvida ett konstaterat konventionsbrott är flagrant eller ej har således inte prövats i målet. Frågans relevans efter Pellegrini-domen kan för övrigt sättas i fråga, eftersom man torde kunna utgå ifrån att Högsta domstolen kommer att anpassa sin tolkning av Europakonventionen till Strasbourgdomstolens skärpta praxis.

5. Avslutande anmärkningar
Enligt min mening kan den utländska domens oförenlighet med Europakonventionen, oavsett om oförenligheten beror på domens materiella innehåll eller förfarandet vid dess tillkomst, visserligen göras gällande inom ramen för ordre public-prövningen, men det synes naturligare att se den som en självständig grund för vägran att erkänna och verkställa den främmande domen. Mot detta synsätt, som torde kunna stödjas på bl.a. Högsta domstolens beslut i NJA 1998 s. 817, skulle kunna invändas att flertalet konventioner och liknande instrument om erkännande och verkställighet av domar innehåller ordre public-klausuler men inga förbehåll om oförenlighet med Europakonventionen eller andra människorättsinstrument.26 Till synes kan det här uppstå konflikter mellan Europakonventionen och vissa folkrättsliga åtaganden avseende erkännande och verkställighet av domar. Såvitt gäller domar meddelade i till Europakonventionen anslutna stater löses detta folkrättsliga problem relativt lätt. Meddelar en sådan stat en dom som är oförenlig med Europakonventionen gör den sig skyldig till ett folkrättsbrott som enligt allmänna folkrättsliga grundsatser rättfärdigar en proportionell motåtgärd i form av vägran att erkänna och verkställa avgörandet, oavsett om sådan vägran kan stödjas på någon uttrycklig förbehållsklausul eller ej. Det måste dock medges att denna argumentation inte är helt oantastlig när skyldigheten att erkänna och verkställa den utländska domen inte följer av en konvention utan av EG-rätten, exempelvis av Brysselförordningen nr 44/ 2001. Att vägra erkännande och verkställighet i ett sådant fall utgör icke blott en legitim motåtgärd mot domens ursprungsland utan även

26Bryssel- och Luganokonventionernas och Brysselförordningens förbehåll till förmån för konventioner vilka ”på särskilda områden” reglerar erkännande och verkställighet av domar (se t.ex. art. 71(1) i Brysselförordningen) omfattar inte Europakonventionen, som ju inte begränsar sig till något ”särskilt område”.

SvJT 2003 Erkännande av med Europakonventionen oförenlig dom 29ett slag mot den europeiska integrationsprocess som äger rum i samtliga medlemsstaters intresse. Den optimala lösningen ligger naturligtvis i att Europakonventionen på ett eller annat sätt fullt införlivas i EG-rätten, så att några konflikter mellan dem inte kan uppstå.
    Oförenlighet med Europakonventionen torde naturligtvis aktualiseras först och främst i samband med erkännande och verkställighet av domar meddelade i länder vilka inte är bundna av Europakonventionen. Har Sverige folkrättsligt förbundit sig att erkänna och verkställa sådana domar, vilket exempelvis har skett genom Haagkonventioner till vilka även en del utomeuropeiska länder har anslutit sig, bör en vägran att erkänna och verkställa, i den mån det är möjligt, i första hand grundas på respektive konventions ordre public-förbehåll. Är detta av någon anledning omöjligt (t.ex. därför att den aktuella Haagkonventionens ordre public-förbehåll innehåller ett uppenbarlighetsrekvisit som inte är uppfyllt), anser jag att erkännande och verkställighet likväl bör vägras. Enligt min uppfattning är det mindre allvarligt att bryta mot en konventionsregel om erkännande och verkställighet av domar än att göra sig skyldig till ett brott mot Europakonventionen. Icke minst av psykologiska skäl är det viktigt att den sistnämnda konventionens anseende och effektivitet försvaras och upprätthålles. Att Strasbourgdomstolen i Pellegrini-domen synes ha intagit den ståndpunkten att en med Europakonventionen oförenlig utländsk dom måste förvägras erkännande och verkställighet även när oförenligheten inte är flagrant, uppenbar eller fundamental, framstår som konsekvent om man uppfattar erkännandet och verkställigheten som en integrerad etapp i hela rättsprocessen snarare än en separat procedur där oförenligheten endast kan göras gällande indirekt. Det sagda betyder dock inte att man i Sverige i vartenda fall måste genomföra omfattande undersökningar om den utländska domens konventionsenlighet. Sådan förenlighet kan även i fortsättningen normalt presumeras, i varje fall (men inte endast) om domen meddelats i en till Europakonventionen ansluten stat. Oftast kan man räkna med att den part, som vill förhindra erkännande och verkställighet, kommer att göra den svenska domstolen uppmärksam på att den utländska domen till sitt innehåll eller på grund av brister i förfarandet strider mot Europakonventionens krav.