Villkorade påföljder — lagstiftarperspektiv

Några reflektioner med anledning av Fredrik Wersälls uppsats

Av departementsrådet NILS CEDERSTIERNA

Fredrik Wersäll pläderar i sin artikel för en lagstiftningsreform där dagens alternativa påföljder till fängelse — villkorlig dom och skyddstillsyn i alla deras varianter — ersätts med en ordning med villkorligt fängelse. Denna form av fängelse skall tjäna som en gemensam övergripande påföljd för de fall då ett ”verkligt” fängelsestraff inte bör användas. Flera problem med dagens system identifieras av artikelförfattaren. Det handlar bl.a. om att det nuvarande systemet är svåröverskådligt och att det stora antalet alternativa påföljdskombinationer leder till en minskad förutsebarhet. Vidare anges att det finns naturliga begränsningar i möjligheterna att skapa alternativ som är jämförbara med fängelse eftersom dagens frivårdspåföljder bygger på den dömdes samtycke eller i varje fall medverkan för att verkställighet skall kunna ske. Härvidlag finns, som artikelförfattaren väl belyser, en avgörande skillnad mot fängelsestraffet vilket till sin natur bygger på tvång vid fullgörandet.
    Det är lätt att instämma i probleminventeringen. Begränsningarna i systemet leder onekligen — utöver vissa svårigheter i den praktiska tillämpningen — till hinder i det fortsatta kriminalpolitiska arbetet med att minimera användningen av kortare ovillkorliga fängelsestraff. Det leder också till svårigheter att konstruera tillräckligt ingripande sanktioner som kan tjäna som alternativ till fängelse även högre upp i straffskalan. Samtidigt kan man konstatera att det finns ett starkt intresse för reformer med just denna inriktning; inte minst framstår det som realpolitiskt alltmer nödvändigt vid beaktande av situationen inom kriminalvården. Där är läget numera ganska oroväckande. Beläggningssituationen i landets fängelser är utomordentligt ansträngd och volymen intagna är enligt alla prognoser stadigt ökande de närmaste åren. Det statsfinansiella läget medger knappast på längre sikt tillskott till verksamheten som svarar mot ökningen. Kraftfulla åtgärder måste därför övervägas i syfte att hålla fångpopulationen nere.
    Redan mot denna bakgrund har jag lätt för att ansluta mig till tankarna om villkorligt fängelse och jag ser då en sådan reform som en åtgärd bland flera i ett arbete som bl.a. syftar till att förbättra den be-

svärliga situationen inom kriminalvården. Härtill kommer andra mer ideologiskt färgade fördelar med den tänkta reformen. En sådan är uppenbar för var och en, nämligen det humanistiska värdet i att begränsa användningen av fängelse för att undvika skadeverkningarna för den enskilde. Den nya påföljdens konstruktion som ett i grunden ådömt fängelsestraff som görs villkorligt innebär vidare att påföljden har ett tydligt tvångsinslag. Härigenom uppnås sannolikt goda förutsättningar för konstruktioner som innebär en påtaglig individualisering av påföljden. Jag ser det som en stor fördel. Ett stort antal ”påhäng” till det villkorliga fängelset bör därvid kunna användas, flera av dessa noteras i Fredrik Wersälls artikel. Det kan handla om kombinationer med besöks- eller reseförbud, medling, skyldighet att återställa den egendomsrubbning som brottet har medfört m.m.
    Inför ett systemskifte där villkorligt fängelse införs kan det finnas anledning att göra en jämförelse mellan den nya påföljden och vad som gäller för verkställighet inom den slutna kriminalvården. Det kan då konstateras att redan dagens system i fråga om formerna för verkställighet av ett fängelsestraff ger långtgående möjligheter att bestämma i hög grad olika villkor för skilda intagna eller över tiden för en och samma intagen. Ett fängelsestraff kan i praktiken innebära allt från en betydande grad av slutenhet och inlåsning av den enskilde till omfattande vistelser utom anstalt i form av frigång eller s.k. § 34placering. Det är i sammanhanget värt att notera att innehållet i verkställigheten styrs genom administrativa beslut fattade av förvaltningsmyndighet; domstolen i brottmålet avgör som bekant bara fängelsestraffets längd.
    En i ännu högre grad individualiserad verkställighet av fängelsestraff kan väntas i framtiden. Regeringen har nyligen tillsatt en parlamentarisk kommitté med uppdraget att lägga fram en ny kriminalvårdslag (se dir. 2002: 90). Direktiven för utredningen genomsyras av tanken att det övergripande målet för kriminalvården skall vara att minska återfallen i brott bland de personer för vilka kriminalvården ansvarar. En viktig faktor blir då att verkställigheten i det enskilda fallet så långt det är möjligt skall kunna anpassas efter individuella behov och förutsättningar. Detta talar för att kriminalvården i framtiden ges utökade möjligheter till differentiering, verkställighet och utslussning från anstalt under olika grader av slutenhet. För egen del tror jag t.ex. att dagens fokusering på tidpunkten för villkorlig frigivning kommer att ersättas med ett intresse för successiv övergång till ett liv i frihet där flera olika nya former av verkställighet utom anstalt kommer till användning, bl.a. boende i särskild form (s.k. halvvägshus). Ytterst aktualiserar utredningens kommande arbete frågan om frihetsberövandets innebörd och gränserna för dess verkställighet.
    I en framtida ordning där fängelse ådöms antingen villkorligt eller ovillkorligt kan det finnas anledning att minska skillnaderna mellan hur det närmare innehållet i påföljden bestäms för den enskilde. Om

verkställighetsinnehållet inom den slutna kriminalvården även i fortsättningen skall avgöras i administrativ ordning — och det finns inget som f.n. talar för något annat — kan det vara lämpligt att överväga en motsvarande ordning för den ”öppna” kriminalvården, dvs. för det villkorliga fängelset. Den allmänna domstolens prövning i påföljdshänseende skulle då (när det är fråga om ett brott på ”fängelsenivå” ) bara avse valet mellan fängelse och villkorligt anstånd med ett sådant straff. Detta öppnar nya perspektiv för både domstolsväsendet och kriminalvårdens myndigheter. En avsevärd förenkling skulle åstadkommas i den dömande verksamheten och samtidigt skulle nya utmaningar etableras för kriminalvården. I ett sådant system skulle kanske förutsättningarna förbättras för en individualpreventivt väl avvägd reaktion på brottet.

I detta häfte (s. 109–292) har medverkat

Andrew von Hirsch, professor i straffteori, University of Cambridge, England
Dag Victor, justitieråd Petter Asp, docent i straffrätt vid Uppsala universitet
Anders Perklev, departementsråd i Justitiedepartementet
Marie-Louise Ollén, hovrättsassessor
Per Ole Träskman, professor vid Lunds universitet
Maria Kelt, ämnesråd i Justitiedepartementet
Martin Borgeke, hovrättslagman i Hovrätten över Skåne och Blekinge
Stefan Reimer, rådman
Per Lindqvist, kammaråklagare
Nils Jareborg, professor emeritus i straffrätt vid Uppsala universitet
Magnus Ulväng, doktorand i straffrätt vid Uppsala universitet
Agneta Bäcklund, departementsråd i Justitiedepartementet
Fredrik Wersäll, rättschef i Justitiedepartementet
Nils Cederstierna, departementsråd i Justitiedepartementet