Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Som ett led i det i december 1995 ingångna fredsavtalet för Bosnien och
Hercegovina (det s.k. Daytonavtalet) antogs en ny författning för det av etniska motsättningar plågade landet. I enlighet med denna författning upprättades en ny författningsdomstol, i vilken av de av de nio domarna under domstolens första fem år blev justitierådet Hans Danelius. I denna artikel redogör Danelius för de viktigare mål som domstolen haft att handlägga och för sina personliga erfarenheter som domare i domstolen.


1. Bakgrund
Jugoslavien — vars fullständiga namn var Socialistiska federativa republiken Jugoslavien — bestod fram till 1991 av de sex delrepublikerna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Makedonien, Montenegro, Serbien och Slovenien. I Jugoslavien ingick också två s.k. autonoma områden, nämligen Kosovo och Vojvodina, men endast fram till 1989, då dessa områdens autonomi upphävdes och de kom att ingå i Serbien utan att ha någon särställning.
    I fråga om etnisk samhörighet, religion och kulturell tradition var befolkningen i republikerna mer eller mindre blandad, minst i Slovenien och mest i Bosnien och Hercegovina, där de tre folkgrupperna bosniaker (muslimer), kroater och serber alla var väl representerade. Befolkningen i Bosnien och Hercegovina bestod 1991 av cirka 44 % bosniaker, 31 % serber, 17 % kroater och 8 % andra nationaliteter eller jugoslaver utan etnisk specificering. De språk som användes av bosniaker, kroater och serber var likartade och behandlades under den jugoslaviska tiden ofta som ett språk, benämnt serbokroatiska. Medan bosniaker och kroater använde det latinska alfabetet, var det kyrilliska alfabetet det gängse bland serberna. I fråga om religion förelåg också en skillnad såtillvida som bosniakerna i huvudsak var muslimer, serberna serbisk-ortodoxa och kroaterna romerska katoliker.
    I juni 1991 bröt sig Slovenien och Kroatien ut ur den jugoslaviska federationen och förklarade sig självständiga. Detta skapade en svår situation för Bosnien och Hercegovina och motsättningar mellan de där boende folkgrupperna. Om Bosnien och Hercegovina stannade kvar i vad som återstod av Jugoslavien, skulle den serbiska dominansen, som dittills i någon mån hade hållits nere genom Kroatiens och Sloveniens närvaro i federationen, ha ökat, vilket tedde sig oacceptabelt för bosniaker och kroater men attraktivt för de bosniska serberna. Bosniakernas självständighetssträvanden ledde till en konflikt med

294 Hans Danelius SvJT 2003serberna, som fruktade att i ett självständigt Bosnien och Hercegovina domineras av de övriga och särskilt av bosniakerna, som var den till numerären största folkgruppen. Efter en folkomröstning i februarimars 1992, som bojkottades av serberna, förklarade sig Bosnien och Hercegovina självständigt. De bosniska serbernas motdrag blev att kort därefter konstituera den serbiska republiken, Republika Srpska. De spända relationerna mellan folkgrupperna utvecklades till ett öppet krig, under vilket varje grupps väpnade styrkor — de bosnienserbiska styrkorna med understöd av förband från den jugoslaviska armén — sökte tillgodose sin grupps intressen genom att erövra och hålla sig kvar i ett så stort territorium som möjligt. De antog, för övrigt på goda grunder, att deras erövringar skulle vara till fördel för dem i en kommande fredsuppgörelse.
    Kriget förorsakade stora lidanden för civilbefolkningen. Under lång tid belägrades och besköts den största staden Sarajevo av serberna, och i den näst största staden Mostar förekom blodiga strider mellan kroater och bosniaker. Stora delar av landet lades i ruiner, och många invånare flydde till utlandet eller flyttade till andra delar av landet där de genom sin etniska tillhörighet kunde känna större trygghet.
    Genom de stora folkförflyttningarna ändrades landets demografiska struktur högst väsentligt. Åtskilliga städer, byar och områden, som tidigare haft en etniskt blandad befolkning, kom nu att nästan helt bebos av människor tillhörande en och samma folkgrupp. I Sarajevo blev den bosniakiska befolkningen dominerande utom i vissa förorter som kom att befolkas nästan enbart av serber. I Mostar uppdelades befolkningen på så sätt att bosniakerna höll till på den ena och kroaterna på den andra sidan av floden Neretva. De händelser som ledde till förändringarna i befolkningsstrukturen har ofta beskrivits med termen ”etnisk rensning” (”ethnic cleansing”).
    Från europeisk och amerikansk sida gjordes stora ansträngningar för att förmå de stridande parterna att upphöra med krigshandlingarna och förhandla om en fredsuppgörelse som kunde skapa förutsättningar för fortsatt samlevnad mellan de olika folkgrupperna. För det internationella samfundet framstod det med hänsyn till det allmänt labila läget på Balkan som angeläget att hålla samman Bosnien och Hercegovina som en stat med oförändrade yttre gränser. Om landet upplöstes och de av serber och kroater behärskade delarna tillfördes Serbien och Kroatien eller blev självständiga småstater, skulle detta få svåröverskådliga följder för utvecklingen på Balkan i övrigt. Bosniakerna delade uppfattningen att Bosnien och Hercegovina borde hållas samman som en stat. För serberna var det angeläget att de delar av landet som utgjorde Republika Srpska skulle tillerkännas en långtgående autonomi och att en framtida stat Bosnien och Hercegovina inte skulle bli mer än en ganska löst sammanhållen struktur.

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 2952. Fredsuppgörelsen
Ett första steg i fredsuppgörelsen togs när det i mars 1994 genom den s.k. Washingtonöverenskommelsen bildades en bosniakisk-kroatisk federation, kallad Federationen Bosnien och Hercegovina (i det följande kallad ”Federationen”). För Federationen antogs en författning, som byggde på att Bosnien och Hercegovina skulle bestå som en suverän stat och att Federationen skulle ingå som en del i denna stat och omfatta de områden där majoriteten av befolkningen var bosniaker eller kroater. Federationen skulle bestå av federala enheter, kallade kantoner.
    Den slutliga fredsuppgörelsen för hela Bosnien och Hercegovina kom till stånd efter förhandlingar i Dayton, Ohio, i november 1995. Under starkt tryck från framför allt amerikansk sida godtog de stridande parterna då ett fredsavtal (Daytonavtalet) som i december samma år undertecknades i Paris. Daytonavtalet består av olika delar. De grundläggande bestämmelserna finns i ett ramavtal — General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina. De materiella reglerna intogs i ett stort antal bilagor (Annexes) till detta ramavtal.
    I bilaga 1A (Annex 1A) reglerades de militära aspekterna av fredsuppgörelsen. Utländska trupper under NATO-befäl, först kallade Implementation Force (IFOR) och senare benämnda Stabilization Force (SFOR), skulle stationeras i Bosnien och Hercegovina för att bidra till genomförande av fredsavtalet. Enligt bilaga 1B (Annex 1B) skulle parterna under ledning av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) vidta ett antal säkerhetsfrämjande och förtroendeskapande åtgärder. I andra bilagor fanns bestämmelser om de inre gränserna mellan Republika Srpska och Federationen (Annex 2) och om demokratiska val som skulle hållas i Bosnien och Hercegovina (Annex 3). Valen skulle övervakas av OSSE, och en provisorisk valkommission (Provisional Election Commission), utsedd av OSSE, skulle utforma regler för de första valen.
    En fullständig författning för Bosnien och Hercegovina (Constitution of Bosnia and Herzegovina) ingick som bilaga 4 (Annex 4) till ramavtalet. Författningens innehåll behandlas närmare i det följande.
    I bilaga 5 (Annex 5) fanns en överenskommelse om skiljedom för att lösa tvister mellan Republika Srpska och Federationen. Bilaga 6 (Annex 6) hade rubriken Agreement on Human Rights. Enligt bestämmelserna i denna bilaga skulle det upprättas en kommission för mänskliga rättigheter (Commission on Human Rights) för Bosnien och Hercegovina. Kommissionen skulle bestå av två institutioner, nämligen dels Ombudsmannens kontor (Office of the Ombudsman), dels Kammaren för mänskliga rättigheter (Human Rights Chamber). Till Ombudsman skulle utses en person som inte var medborgare i Bosnien och Hercegovina eller i någon angränsande stat. Han eller hon skulle vara behörig att på grundval av klagomål eller på eget initiativ

296 Hans Danelius SvJT 2003utreda frågor om brott mot de mänskliga rättigheterna, inklusive frågor om diskriminering, samt avge rapporter om de ärenden som utretts och vid behov väcka talan i dessa ärenden inför Kammaren för mänskliga rättigheter.
    Kammaren för mänskliga rättigheter skulle bestå av 14 ledamöter, av vilka fyra skulle utses av Federationen, två av Republika Srpska och de återstående åtta av Europarådets ministerkommitté. Kammaren skulle som domstol pröva de mål om brott mot mänskliga rättigheter som anhängiggjordes av Ombudsmannen eller av enskilda personer eller organisationer. Dess avgöranden skulle vara slutliga och bindande (final and binding).
    Bilaga 7 (Annex 7) handlade om flyktingar och inre flyktingar (refugees and displaced persons). Bestämmelserna var grundade på principen att sådana personer skulle ha rätt att återvända till sina tidigare hem och att deras återvändande skulle underlättas på olika sätt. Av särskild vikt var att de skulle i möjligaste mån återfå sina hus eller våningar och annan egendom som de gått miste om i samband med att de lämnat sina hem. En kommission för inre flyktingar och flyktingar (Commission for Displaced Persons and Refugees) skulle upprättas för att ta ställning till krav på fast egendom som den tidigare ägaren efter den 1 april 1992 förlorat på annat sätt än genom frivillig överlåtelse. Kommissionen skulle bestå av nio ledamöter, fyra utsedda av Federationen, två av Republika Srpska och tre av presidenten i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Dess beslut skulle vara slutliga (final). Kommissionens namn har sedermera ändrats till Kommissionen för inre flyktingars och flyktingars krav rörande fastigheter (Commission for Real Property Claims of Displaced Persons and Refugees).
    Medan de militära åtgärderna för genomförande av Daytonavtalet reglerades i bilaga 1A, innehöll bilaga 10 (Annex 10) bestämmelser om genomförande av avtalet på det civila planet. Det centrala elementet var därvid att en Hög Representant (High Representative) med vidsträckta befogenheter skulle utses i enlighet med resolutioner av FN:s säkerhetsråd. Dessa befogenheter utvidgades senare successivt genom beslut av ett periodiskt sammanträdande organ, kallat Peace Implementation Council, i vilket ingick företrädare för viktiga intresserade stater och internationella institutioner. Till förste Höge Representant utsågs Carl Bildt, Sverige. Hans efterträdare har i tur och ordning varit spanjoren Carlos Westendorp, österrikaren Wolfgang Petritsch och britten Paddy Ashdown.
    Det kan noteras att Daytonavtalet utformades och undertecknades på fyra språk, nämligen bosniska, engelska, kroatiska och serbiska. Den etniskt grundade konflikten mellan folkgrupperna hade lett till att det inte längre ansågs finnas ett enhetligt serbokroatiskt språk. Kroaternas språk var nu kroatiska och serbernas språk serbiska. Bosniakerna, som fört krig mot både kroater och serber, kallade sitt språk för bosniska, och för att detta språk skulle kunna anses som ett sepa-

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 297rat språk gjorde man sitt bästa för att identifiera och förstärka vissa språkliga särdrag som kunde skilja språket från kroatiska och serbiska.

3. Författningen
Som framgått av det föregående ingick den fullständiga texten till författningen för Bosnien och Hercegovina i en bilaga till fredsavtalet. Det är alltså fråga om en författning som utarbetats och antagits under stark medverkan av det internationella samfundet. De som är kritiska till innehållet har visst fog för att hävda att författningen påtvingats befolkningen i Bosnien och Hercegovina och att den inte har någon större demokratisk legitimitet.
    Författningens engelska text har en särskild valör, eftersom engelska var det gemensamma förhandlingsspråket under förhandlingarna i Dayton och författningen primärt utformades på detta språk.
    Enligt artikel I.3 i författningen skall Bosnien och Hercegovina bestå av två s.k. entiteter (entities), nämligen Federationen och Republika Srpska. I artikel III anges vilka uppgifter som skall ankomma på Bosnien och Hercegovina, varmed förstås staten till skillnad från entiteterna. Dit hör bl.a. utrikespolitik, utrikeshandelspolitik, tullpolitik och monetär politik. Det anges vidare att offentliga uppgifter som inte enligt författningen tilldelats Bosnien och Hercegovina skall åvila de två entiteterna.
    Artikel II i författningen gäller mänskliga rättigheter. Det sägs där bl.a. att Bosnien och Hercegovina samt de båda entiteterna skall garantera att de internationellt erkända mänskliga rättigheterna ges ett maximalt skydd (artikel I.1) samt att den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen) skall direkt tilllämpas i Bosnien och Hercegovina och därvid ha företräde framför all annan lag (artikel I.2). Av särskild betydelse med hänsyn till de demografiska förändringar som varit en följd av kriget är en bestämmelse om att alla flyktingar och inre flyktingar skall ha rätt att återvända till sina ursprungliga hem samt att återfå egendom som de förlorat genom krigshändelserna och erhålla kompensation för egendom som inte kan återlämnas till dem (artikel II.5).
    Författningen innehåller i övrigt bestämmelser om de centrala statsorganen, vilka är Parlamentariska församlingen (the Parliamentary Assembly) (artikel IV), Presidentrådet (the Presidency) (artikel V.1-3), Ministerrådet (the Council of Ministers) (artikel V.4), Författningsdomstolen (the Constitutional Court) (artikel VI) och Centralbanken (the
Central Bank) (artikel VII).
    Parlamentariska församlingen skall bestå av två kammare, nämligen Överhuset (House of Peoples) och Representanthuset (House of Representatives). Överhuset skall ha femton ledamöter, varav fem bosniaker, fem kroater och fem serber. De skall utses av entiteternas parlamentariska församlingar. Representanthuset skall ha 42 direktvalda ledamöter, av vilka två tredjedelar skall väljas i Federationen och en tredjedel

298 Hans Danelius SvJT 2003i Republika Srpska. Beslutsordningen är komplicerad, bl.a. på grund av att man velat förhindra att en folkgrupp skall kunna bli överröstad i viktiga frågor. Detta har å andra sidan medfört att det ibland är svårt att över huvud taget nå fram till något beslut.
    Presidentrådet är ett kollektivt organ som skall bestå av en bosniak, en kroat och en serb. Ledamöterna skall vara direktvalda från entiteternas territorier. Ministerrådet skall bestå av en ordförande, utsedd av Presidentrådet, samt av en utrikesminister, en utrikeshandelminister och de andra medlemmar som utses av ordföranden.

4. Författningsdomstolen
En författningsdomstol var, när en sådan infördes genom Daytonförfattningen, inte en nyhet för Bosnien och Hercegovina. I Jugoslavien hade det före landets upplösning funnits en författningsdomstol på federal nivå och dessutom en sådan domstol i var och en av de sex delrepublikerna, alltså bl.a. i Bosnien och Hercegovina. Även efter självständighetsförklaringen 1992 fanns det i landet en författningsdomstol, vars verksamhet dock hade försvårats av krigshändelserna. Den nya författningsdomstol (Constitutional Court, på de lokala språken Ustavni Sud) som tillskapades genom Daytonförfattningen fick emellertid delvis andra uppgifter än sina föregångare och var avsedd att bedriva sin verksamhet efter mönster av författningsdomstolar i demokratiska stater.
    Rättskipningen i Bosnien och Hercegovina är i huvudsak en uppgift för de två entiteternas domstolar. Inom vardera entiteten finns det domstolar på tre nivåer, i Federationen benämnda kommundomstolar, kantonala domstolar och Högsta domstolen samt i Republika Srpska kallade basdomstolar, distriktsdomstolar och Högsta domstolen. Vardera entiteten har dessutom sin egen författningsdomstol. Den enligt Daytonförfattningen upprättade Författningsdomstolen var och är den enda domstolen med domsrätt över hela Bosnien och Hercegovina. En lag om inrättande av ytterligare en domstol knuten till staten och inte till någon av entiteterna (State Court) har visserligen senare utfärdats av Höge Representanten, men denna domstol har ännu inte påbörjat sin verksamhet.
    Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina består enligt författningen av nio ledamöter. Av dem utses fyra av Federationens parlamentariska församling, varvid avsikten varit att två av dem skall vara bosniaker och två kroater. Två serbiska ledamöter utses av den parlamentariska församlingen i Republika Srpska. De återstående tre ledamöterna utses av presidenten i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna efter samråd med Presidentrådet. De får inte vara medborgare i Bosnien och Hercegovina eller i någon angränsande stat. För de domare som först utsågs att vara ledamöter av Författningsdomstolen skulle mandattiden vara fem år (1997–2002), och de kunde enligt författningen inte få förlängt mandat. De tre internatio-

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 299nella ledamöterna var under denna första period författaren till denna artikel samt professor Louis Favoreu, Frankrike, och professor Joseph Marko, Österrike.
    Sedan den första mandatperioden utlöpt i maj 2002, fick Författningsdomstolen en helt ny sammansättning. Alla de inhemska och alla de internationella domarna ersattes på en gång av nya domare, vilket knappast var ägnat att främja kontinuitet och effektivitet i domstolens arbete. Till nya internationella domare utsågs av Europadomstolens president professor David Feldman, Storbritannien, professor Didier Maus, Frankrike, och den tidigare domaren i Europadomstolen Tudor Pantiru, Moldavien. De nya domarna skall enligt författningen tjänstgöra till dess de uppnår 70 års ålder.
    Författningsdomstolen har till uppgift att övervaka att de normer som ingår i statsförfattningen eller har författningsstatus (t.ex. Europakonventionen) respekteras. Däremot utövar domstolen inte en allmän kontroll över rättstillämpningen. Att tillse att andra lagar eller rättsnormer än de som har författningsstatus tillämpas på ett korrekt sätt är alltså inte en uppgift för Författningsdomstolen. Domstolen har i sina avgöranden ofta haft anledning att framhålla att den inte är behörig att ta ställning till om lagar och förordningar tillämpats på ett riktigt sätt såvida inte rättstillämpningen samtidigt berör regler eller principer som är konstitutionellt skyddade.
    Författningsdomstolen är behörig att handlägga följande fyra typer av mål:
a) Konstitutionella tvister mellan statsorganen (artikel VI.3.a). Vad som
här avses är tvister mellan de två entiteterna eller mellan staten Bosnien och Hercegovina, å ena sidan, och en av entiteterna eller båda entiteterna, å den andra, eller mellan institutioner i Bosnien och Hercegovina. Tvisterna kan gälla bl.a. frågor huruvida en bestämmelse i en entitets författning eller lag överensstämmer med statsförfattningen. Talan i en sådan fråga kan väckas endast av vissa av statens högsta befattningshavare (en medlem av Presidentrådet, ordföranden i Ministerrådet, ordföranden eller en vice ordförande i någon av Parlamentariska församlingens båda kammare) eller av en fjärdedel av ledamöterna i någon av Parlamentariska församlingens båda kammare eller en fjärdedel av ledamöterna i den lagstiftande församlingen i någon av entiteterna.
b) Överklaganden (artikel VI.3.b). En dom av en annan domstol i
Bosnien och Hercegovina kan överklagas till Författningsdomstolen av någon som är part i målet, men det är endast de konstitutionella aspekterna av domen som kan överprövas av denna domstol.
c) Hänskjutna frågor (artikel VI.3.c). Om det i ett mål vid en domstol
i Bosnien och Hercegovina uppkommer en fråga om huruvida en lag av betydelse för utgången i målet är förenlig med författningen, med Europakonventionen eller med någon annan lag i Bosnien och Hercegovina eller en fråga om existensen eller räckvidden av en folkrätts-

300 Hans Danelius SvJT 2003lig regel som kan påverka domstolens avgörande, kan den domstol där målet är anhängigt hänskjuta denna fråga till Författningsdomstolens prövning. 
d) Parlamentariska tvister (artikel IV.3.f). Enligt författningen gäller för Parlamentariska församlingen vissa skyddsregler avsedda att förhindra att företrädarna för en folkgrupp blir överröstade av övriga ledamöter i frågor som gäller gruppens vitala intressen. Det kan emellertid i församlingen föreligga delade meningar om huruvida en fråga är av sådan art att den berör bosniakernas, kroaternas eller serbernas vitala intressen. En tvist härom skall under vissa förutsättningar hänskjutas till Författningsdomstolen.

    Ett mindre antal sådana konstitutionella tvister som avses under a) har förts inför Författningsdomstolen. Flertalet av de mål som Författningsdomstolen fått att handlägga har emellertid varit sådana som enligt vad som sägs under b) överklagats från någon annan domstol. Endast i ett par fall har en domstol begagnat sig av den under c) angivna möjligheten att hänskjuta en konstitutionell fråga till Författningsdomstolen för avgörande. Någon sådan parlamentarisk fråga som avses under d) har hittills inte bringats under Författningsdomstolens prövning.
    Om förfarandet vid Författningsdomstolen sägs inte mycket i författningen. Det anges endast att Författningsdomstolen skall anta sina egna procedurregler, att förfarandet skall vara offentligt, att domstolens avgöranden skall innehålla domskäl och att de skall publiceras (artikel VI.2.b). Besluten skall vara slutliga och bindande (final and binding) (artikel VI.4).
    Författningsdomstolen utarbetade och antog sina procedurregler (Rules of Procedure) under inledningen av sin verksamhet 1997. De har senare reviderats vid flera tillfällen. Procedurreglerna har karaktären av en rättegångslag, som närmare reglerar förfarandet vid Författningsdomstolen. Det kan särskilt nämnas att det genom dessa regler har införts ett krav på att alla andra rättsmedel skall ha uttömts innan ett överklagande kan prövas av Författningsdomstolen och att överklagande dessutom måste ske inom 60 dagar från det att klaganden fick del av det avgörande som överklagandet gäller (artikel 11 i procedurreglerna).
    Vidare anges att förfarandet vid Författningsdomstolen som huvudregel skall vara skriftligt (artikel 22 i procedurreglerna) men att en muntlig offentlig förhandling får hållas när det finns skäl för detta (artikel 41 i procedurreglerna). En sådan förhandling har hållits i några få särskilt viktiga mål.
    Författningsdomstolen har sitt säte i Sarajevo. Den har sina kontorslokaler och håller flertalet sessioner i presidentbyggnaden, som en gång var säte för den österrikiske guvernören i Bosnien och Hercegovina. Vid några tillfällen har sessioner hållits i Banja Luka, som är huvudstaden i Republika Srpska. Sommartid har dessutom en session

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 301brukat hållas i Neum, en ort belägen på den mycket korta bosniska kustremsan vid Adriatiska havet.
    Upplysningar om domstolen och texten till viktigare avgöranden finner man på Internet under adressen http://www.ccbh.ba.

5. Förhållandet till andra institutioner
a) De andra författningsdomstolarna
Var och en av de två entiteter varav Bosnien och Hercegovina är uppbyggt — Republika Srpska och Federationen — har sin egen författning och sin egen författningsdomstol. Det finns alltså tre författningsdomstolar i landet, en på statsnivå och två på entitetsnivå. Det konstitutionella skyddssystemet har härigenom blivit komplicerat. I princip är det visserligen klart att Författningsdomstolen för Bosnien och Hercegovina har att tillse att statsförfattningen respekteras, medan varje entitets författningsdomstol har till uppgift att skydda den entitetens författning. I mångt och mycket, t.ex. när det gäller skyddet för mänskliga rättigheter, är det emellertid fråga om regler och principer som är gemensamma för statens och entiteternas författningar. Många frågor kan alltså komma under bedömning såväl av en entitets författningsdomstol som av Författningsdomstolen för Bosnien och Hercegovina. Den senare domstolen har i sådana fall det slutliga ansvaret och har därför funnit sig behörig att efter överklagande överpröva avgöranden av en entitets författningsdomstol (mål U 5/99). I andra frågor, som regleras enbart av en entitets författning, är det däremot entitetens författningsdomstol som har sista ordet.

b) De temporära kommissionerna
Några institutioner som upprättades enligt Daytonavtalet och som nämnts i det föregående var avsedda att stärka rättsskyddet i Bosnien och Hercegovina under en övergångstid och att underlätta anpassningen till normala förhållanden. Deras uppgifter skulle senare åvila de permanenta institutionerna. Den viktigaste av dessa institutioner med tidsbegränsat mandat var Kammaren för mänskliga rättigheter. Kammaren var en för enskilda individer tillgänglig klagoinstans under den tid då Bosnien och Hercegovina ännu inte hade tillträtt Europakonventionen och då det alltså inte var möjligt för enskilda personer att vända sig till Europadomstolen med klagomål mot Bosnien och Hercegovina, ett förhållande som ändrades när Bosnien och Hercegovina i juli 2002 tillträdde konventionen. En annan temporär institution var Kommissionen för inre flyktingars och flyktingars krav rörande fastigheter. Även den av OSSE utsedda Provisoriska valkommissionen, som skulle vara verksam intill dess en permanent vallag promulgerats, kan nämnas i detta sammanhang.
    Eftersom Författningsdomstolen fått ett övergripande ansvar för att författningen respekterades, uppkom frågan om domstolen även kunde pröva om avgöranden av dessa temporära institutioner respek-

302 Hans Danelius SvJT 2003terade författningen. Författningsdomstolen besvarade denna fråga nekande. Domstolen pekade på att den hade upprättats enligt författningen, som utgjorde bilaga 4 till fredsavtalet, och att de övriga här berörda organen hade upprättats enligt andra bilagor till detta avtal. Författningsdomstolens domar skulle enligt författningen vara slutliga och bindande, men detsamma gällde enligt bestämmelser i dessa andra bilagor avgöranden av Kammaren för mänskliga rättigheter och Kommissionen för inre flyktingars och flyktingars krav rörande fastigheter. Det fanns i fredsavtalet ingenting som tydde på att man avsett att etablera en hierarki med Författningsdomstolen ställd över dessa andra organ. Enligt fredsavtalet var det i stället närmast fråga om parallellt verkande institutioner. Argumentet att det fanns risk för en motstridig rättstillämpning om det inte fanns en institution som kunde utforma en enhetlig rättspraxis bemöttes med att de institutioner som upprättats enligt de andra bilagorna till fredsavtalet var avsedda att vara temporära institutioner och att Författningsdomstolen därför på sikt skulle få ett mera fullständigt ansvar för att all rättskipning var författningsenlig.
    Författningsdomstolen intog alltså ståndpunkten att den inte kunde överpröva de domar som meddelats av Kammaren för mänskliga rättigheter (mål U 7/98, U 8/98, U 9/98, U 10/98, U 11/98, U 13/01). För att förhindra att samma klagomål prövades dubbelt förklarade Författningsdomstolen vidare att det med avseende på ett avgörande av domstol i en fråga om mänskliga rättigheter skulle stå en part fritt att antingen överklaga avgörandet till Författningsdomstolen eller anföra klagomål hos Kammaren men att det inte skulle vara tillåtet att i samma angelägenhet vända sig till båda dessa institutioner. En informell uppgörelse träffades med Kammaren om att den av de båda institutionerna till vilken den enskilde först vänt sig skulle avgöra saken och att en senare väckt talan vid den andra institutionen skulle avvisas. Senare tillämpade Författningsdomstolen liknande principer på Kommissionen för inre flyktingars och flyktingars krav rörande fastigheter. Inte heller denna kommissions avgöranden ansågs kunna överklagas till Författningsdomstolen (mål U 21/01, U 32/01).
    I ett mål angrep den kroatiske medlemmen av presidentrådet Ante Jelavic de valbestämmelser som utfärdats av Provisoriska valkommissionen (Provisional Election Commission Rules and Regulations). Av liknande skäl som beträffande de tidigare nämnda institutionerna fann Författningsdomstolen att denna kommission var en temporär institution av speciell art som föll utanför den normala institutionella strukturen i Bosnien och Hercegovina och att dess beslut inte kunde överprövas av Författningsdomstolen (mål U 40/00).

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 303c) Höge Representanten
När det gällde Höge Representanten var förhållandet mera komplicerat. Dennes behörighet, som redan enligt fredsavtalet var vidsträckt och definierad i mycket allmänna termer, utvidgades ytterligare genom senare internationella beslut. Med stöd av den samlade kompetens som tillerkänts Höge Representanten ansåg sig denne behörig att ingripa i statsmaskineriet på många olika sätt. Av särskilt intresse för Författningsdomstolen var att Höge Representanten, när han fann skäl föreligga, utfärdade lagar med samma giltighet som de lagar som antagits i vanlig parlamentarisk ordning i Bosnien och Hercegovina eller i någon av de båda entiteterna. Författningsdomstolen intog ståndpunkten att domstolen visserligen inte var behörig att pröva om Höge Representanten handlat inom ramen för sina befogenheter, eftersom dessa inte hade sin grund i författningen utan i internationella beslut, men att domstolen kunde ta ställning till om de lagar som Höge Representanten utfärdat till sitt materiella innehåll överensstämde med författningen. Några mål i vilka Författningsdomstolen gjort en prövning av sådant slag redovisas i det följande.

6. Konstitutionella tvister mellan statsorganen
a) Tvist om entiteternas författningar
Det största och viktigaste mål som Författningsdomstolen handlagt grundade sig på en framställning av den bosniakiske ledamoten av Presidentrådet Alija Izetbegovic. Denne gjorde i sin ansökan till domstolen gällande att ett stort antal artiklar i de två entiteternas konstitutioner stred mot statens författning. Han begärde därför att dessa artiklar helt eller delvis skulle förklaras författningsstridiga och som sådana upphävas av Författningsdomstolen. Efter en långvarig skriftlig och muntlig procedur avgjordes målet av Författningsdomstolen genom fyra olika deldomar.
    I fråga om Republika Srpskas författning angrep Izetbegovic till en början preambeln, som hänvisade bl.a. till det serbiska folkets rätt till självbestämmande och dess vilja att förena sin stat, dvs. Republika Srpska, med andra serbiska stater, och den inledande första artikeln i vilken det förklarades att Republika Srpska var en stat för det serbiska folket och alla dess medborgare. Han angrep också andra bestämmelser som gav företräde åt det serbiska språket, det kyrilliska alfabetet och den ortodoxa kyrkan. Han menade att Republika Srpska genom sin författning tagit på sig ett antal uppgifter som enligt Daytonförfattningen inte var uppgifter för entiteterna utan för staten Bosnien och Hercegovina, t.ex. rätten att bevilja asyl, vissa ledande funktioner avseende försvaret och ansvaret för de diplomatiska förbindelserna med andra länder.
    När det gällde Federationens författning klagade Izetbegovic över att endast bosniaker och kroater angivits som ”konstituerande folk” (”constituent peoples”) i Federationen samt att bosniska och kroatiska

304 Hans Danelius SvJT 2003förklarats vara Federationens enda officiella språk. Han menade att även Federationen hade överskridit sin kompetens genom att ta på sig vissa uppgifter avseende försvaret och de diplomatiska förbindelserna med andra länder.
    Den fråga som rönte särskilt stor uppmärksamhet var den som gällde bestämmelserna om att Republika Srpska var serbernas — enligt texten också ”alla medborgares” — stat (artikel 1 i författningen för Republika Srpska) och att det var bosniaker och kroater som, tillsammans med andra, var konstituerande folk i Federationen (artikel I.1 i Federationens författning). Dessa bestämmelser kunde läsas som ett godtagande av att Bosnien och Hercegovina numera var uppdelat på etnisk grund i två separata områden, det ena befolkat och behärskat av serber och det andra av bosniaker och kroater. På det territorium som sedermera blivit Republika Srpska hade det enligt folkräkningen 1991 bott cirka 54 % serber, 29 % bosniaker och 9 % kroater, men befolkningsstrukturen hade under kriget ändrats så drastiskt att det enligt de beräkningar som gjorts 1997 då bodde cirka 97 % serber, 2 % bosniaker och 1 % kroater på samma territorium. På Federationens territorium hade det 1991 bott cirka 52 % bosniaker, 22 % kroater och 18 % serber, och 1997 bodde där cirka 73 % bosniaker, 22 % kroater och 2 % serber.
    Det var alltså dramatiska folkförflyttningar som ägt rum, och Daytonförfattningen var baserad på tanken att den etniska rensning som lett fram till dessa förflyttningar inte skulle bli bestående och att de som lämnat sina hemorter skulle uppmuntras att återvända dit. Med detta syfte var det enligt Författningsdomstolens mening inte förenligt att det i entiteternas författningar markerades att den ena entiteten främst var serbernas och den andra entiteten väsentligen de två andra folkgruppernas område. De kritiserade — i och för sig närmast deklaratoriska — bestämmelserna i entiteternas författningar befanns därför strida mot Daytonförfattningen.
    Av samma skäl kunde Författningsdomstolen inte heller godta de bestämmelser som inom entiteterna gav företräde åt ett eller två språk eller åt ett särskilt alfabet. Eftersom den ortodoxa kyrkan var serbernas kyrka, var det inte heller förenligt med Daytonförfattningen att ge denna kyrka en prioriterad och gynnad ställning.
    På flera andra punkter fann Författningsdomstolen vidare att entiteterna i sina författningar hade tillskansat sig befogenheter som rätteligen borde ligga på staten. Bl.a. fann domstolen i fråga om Republika Srpskas författning att bestämmelser om förbud mot utlämning av medborgare i Republika Srpska och om rätten till asyl i Republika Srpska stred mot Daytonförfattningen, eftersom dessa bestämmelser gällde frågor som föll under statens och inte entitetens behörighet. Vissa bestämmelser i samma entitets författning om att alla naturtillgångar och annan fast egendom av allmänt intresse skulle ägas av staten befanns också strida mot Daytonförfattningen, eftersom denna

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 305byggde på principen att Bosnien och Hercegovina skulle ha ett marknadsekonomiskt system. När det gällde Federationens författning fann Författningsdomstolen att en bestämmelse om att Federationens president skulle vara ansvarig för utnämningar av chefer för diplomatiska beskickningar stred mot Daytonförfattningen, eftersom utnämning av ambassadörer var en uppgift som enligt denna författning ankom på Presidentrådet.
    Vissa av de angripna bestämmelserna kunde emellertid tolkas på olika sätt, och förenligheten med författningen berodde på vilken tolkning som valdes. I sådana fall fann Författningsdomstolen att det inte förelåg ett brott mot författningen, men domstolen framhöll att denna slutsats grundade sig på en viss tolkning av bestämmelserna. Domstolens avgöranden kan därför ses som auktoritativa förklaringar om hur de aktuella bestämmelserna i entiteternas författningar skall förstås. Ett exempel gällde bestämmelser i båda entiteternas författningar om entitetsorganens ansvar för försvar och säkerhet. Försvaret var i och för sig en angelägenhet för entiteterna, men vissa centrala uppgifter och samordningsuppgifter åvilade enligt statsförfattningen Presidentrådet och en särskild samordningskommitté för militära frågor (artikel V.5). Entiteternas bestämmelser om försvar och säkerhet ansågs inte strida mot författningen, men en förutsättning var att de tolkades så att de inte inkräktade på de funktioner som åvilade statens organ.

b) Tvister om andra lagar
Till de lagar vilkas författningsenlighet angripits inför Författningsdomstolen hör lagen om ministerrådet (Law on the Council of Ministers). I syfte att upprätthålla en balans mellan folkgrupperna vid utövning av regeringsmakten hade i denna lag införts bestämmelser om ett slags kollektivt ledarskap i regeringen. Det skulle finnas två ministrar (Co Chairs), utsedda av Presidentrådet, vilka skulle turas om att vara ordförande enligt ett rotationssystem, och en tredje minister som skulle utses av de två ordförandena att vara vice ordförande (Vice-Chair). Vissa beslut skulle fattas av de båda ordförandena och av vice ordföranden med consensus. Detta var emellertid en konstruktion som saknade varje stöd i författningen där det angavs att Presidentrådet — som bestod av tre ledamöter, en från varje folkgrupp — skulle utse ordföranden i ministerrådet. Det skulle således enligt författningen finnas en enda ordförande. Författningsdomstolen förklarade de relevanta bestämmelserna i lagen om ministerrådet författningsstridiga (mål U 1/99). Avgörandet ledde så småningom — dock efter betydande försening — till att reglerna för ministerrådets sammansättning och arbetssätt ändrades. I några fall har de lagar som angripits varit sådana som utfärdats av Höge Representanten, och Författningsdomstolen har, som angivits i

306 Hans Danelius SvJT 2003det föregående, ansett sig behörig att pröva om dessa lagar till sitt materiella innehåll överensstämde med författningen. En sådan prövning har skett med avseende på en lag om gränskontroll (Law on State Border Service) (mål 9/00), ändringar i passlagen (Law on Travel Documents of Bosnia and Hercegovina) (mål 25/00) samt en lag om inrättande av en statsdomstol (Law on the Court of Bosnia and Hercegovina) (mål U 26/01). Klagande i dessa fall har varit antingen ledamöter i representanthuset i Parlamentariska församlingen i Bosnien och Hercegovina eller ledamöter i nationalförsamlingen i Republika Srpska, i båda fallen representerande minst en fjärdedel av det totala antalet ledamöter i församlingen i fråga (jfr om behörigheten att väcka talan vad som sägs ovan under 4).
    Målen aktualiserade frågor om kompetensfördelningen mellan staten och entiteterna. Författningsdomstolen fann att gränskontrollen var en fråga för staten och att det därför inte fanns något att invända mot att det genom lagen om gränskontroll införts en reglering omfattande hela Bosnien och Hercegovina. När det gällde passlagen hade Höge Representanten infört enhetliga pass för hela landet och bl.a. från passformulären avlägsnat en uppgift om huruvida passinnehavaren — förutom att vara medborgare i Bosnien och Hercegovina — var medborgare i Republika Srpska eller Federationen. Författningsdomstolen fann att detta inte stred mot författningen. I fråga om den nya domstolen på statlig nivå konstaterade Författningsdomstolen att inrättandet av denna domstol syftade till att stärka medborgarnas rättsskydd och att det i författningen inte fanns något som hindrade att en sådan domstol inrättades. I inget av dessa fall hade alltså klagandena framgång med sin talan.
    En annan lagstiftningsåtgärd av Höge Representanten som angreps på denna väg gällde en ändring i en i Federationen gällande lag om försäljning av våningar med besittningsrätt (Law on Sale of Apartments with Occupancy Rights) (mål 16/00). Enligt denna lag skulle den som hade s.k. besittningsrätt till en våning ha rätt att köpa våningen. Med avseende på våningar som övergivits som en följd av krigshändelserna införde emellertid Höge Representanten ett krav på att den som hade besittningsrätt till våningen inte fick köpa den förrän han eller hon återvänt till den och bott i den i två år. Klagandena gjorde gällande att detta stred mot skyddet för äganderätten och innebar en diskriminering av de invånare — huvudsakligen serber och kroater — som av krigshändelserna tvingats lämna sina hem på Federationens område. Författningsdomstolen konstaterade emellertid att syftet med den av Höge Representanten införda särregeln var att förmå flyktingar och inre flyktingar att återvända till sina hemorter, vilket var ett av målen i författningen, samt att hindra att flyktingar och inre flyktingar utsattes för tryck att först köpa och därefter snabbt sälja sina våningar i stället för att återvända till dem och bo i dem. Detta var ett legitimt

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 307syfte, som enligt Författningsdomstolens mening inte var diskriminerande.
    I ett annat mål var det den bosniakiske medlemmen av Presidentrådet som klagade över en ändring i den i Republika Srpska gällande lagen om arbetsförhållanden (Labour Law) (mål U 19/01). Den bestämmelse som målet gällde var tillämplig på den som under kriget blivit avskedad från arbetsanställning på diskriminerande grunder, eventuellt som ett led i den etniska rensningen. Enligt bestämmelsen skulle denne ha rätt till avgångsvederlag men inte till återanställning. Författningsdomstolen godtog bestämmelsen och pekade på de svårigheter som skulle uppkomma om arbetsgivaren var skyldig att efter flera år återanställa en avskedad person. Detta skulle i många fall leda till att den ersättare som anställts i stället måste avskedas, och det skulle kunna orsaka allvarliga störningar i verksamheten.
    Det kan tilläggas att Författningsdomstolen också förklarat två regeringsdekret om ratificering av överenskommelser med Kroatien om tullsamarbete och ekonomiskt samarbete författningsstridiga, eftersom ratificeringen inte, som författningen krävde, hade beslutats av Presidentrådet med Parlamentariska församlingens samtycke (mål U 12/98).

7. Överklagade mål
Flertalet av de mål som Författningsdomstolen behandlat har grundat sig på överklaganden av annan domstols dom. I dessa mål har den konstitutionella frågan i allmänhet gällt brott mot de mänskliga rättigheterna. Klagandena har ofta hänvisat till Europakonventionen eller till motsvarande bestämmelser i författningen till skydd för grundläggande fri- och rättigheter.
    Under början av Författningsdomstolens verksamhet måste åtskilliga klagomål avvisas på grund av att de avsåg händelser som inträffat före Daytonförfattningens tillkomst (t.ex. mål U 2/98, U 9/99). Det var ju genom denna författning som Europakonventionen blev gällande rätt i Bosnien och Hercegovina, och konventionen kunde därför inte ha kränkts genom händelser som inträffat innan författningen trätt i kraft.

a) Mål om rätten till hem och egendom
Från de områden som under kriget behärskades av serberna flydde många människor som var bosniaker eller kroater. De lämnade ofta obebodda våningar efter sig. Vid samma tid ankom till de serbiskkontrollerade områdena serbiska flyktingar från områden som behärskades av bosniaker eller kroater. Dessa flyktingar erhöll, ofta med de lokala myndigheternas medverkan, bostäder i de våningar som bosniakerna och kroaterna övergivit. Liknande händelser, fastän med omvända förtecken, ägde rum i de av bosniaker och kroater behärskade områdena. När flyktingarna efter kriget ville återvända till sina ur-

308 Hans Danelius SvJT 2003sprungliga bosättningsorter, var deras våningar alltså i många fall bebodda av andra. Denna situation utgjorde bakgrunden till många mål vid Kammaren för mänskliga rättigheter och Kommissionen för inre flyktingars och flyktingars krav rörande fastigheter. Även Författningsdomstolen fick handlägga åtskilliga mål av detta slag.
    Detta var mål där starka personliga intressen bröt sig mot varandra. Att återfå sin bostad var för den som tvingats fly ofta av stor betydelse och i många fall en förutsättning för att en person eller en familj skulle kunna återvända till sin tidigare bosättningsort. Men för den som senare bosatt sig i våningen kunde det vara en personlig katastrof att tvingas lämna den, eftersom möjligheterna att finna en alternativ bostad ofta var små. Författningsdomstolen dömde emellertid regelmässigt till förmån för den tidigare innehavaren och ålade den nye innehavaren av lägenheten att flytta inom en kortare tidsfrist. Detta var väl förenligt med artikel II.5 i författningen där det anges att flyktingar och inre flyktingar skall ha rätt att fritt återvända till sina ursprungliga hemorter och att återfå egendom som berövats dem under stridigheter sedan 1991. Stöd kunde också hämtas i artikel 8 i Europakonventionen (rätten till respekt för hemmet) och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen (skydd för äganderätten) (mål U 6/98, U 2/99, U 3/99, U 7/99, U 8/99, U 7/00, U 14/00, U 24/00). Det kunde trots detta enligt min mening ibland ifrågasättas om domstolen tog tillräcklig hänsyn till den som bodde i våningen och som skulle avhysas därifrån för att ge plats åt den tidigare innehavaren. Särskilt problematiska blev avgörandena i fall där det var osäkert om den tidigare innehavaren verkligen avsåg att återvända till våningen eller endast ville tillgodogöra sig dess ekonomiska värde (mål U 14/00).
    En mera komplicerad situation förelåg i ett mål där en fastighet inte övergivits men bytts bort i former som till det yttre framstod som reguljära och lagliga (mål U 15/99). Klagande i målet var en kroatisk kvinna som ägde en fastighet i Prijedor, numera beläget i Republika Srpska. Prijedor hade under kriget behärskats av serberna, och klaganden hade som kroat tillhört en etnisk minoritet. Eftersom hennes situation var svår, ingick hon ett avtal med en serb om byte av hennes fastighet i Prijedor mot ett sommarhus på en ö i Kroatien. Efter kriget förde hon talan vid domstol för att återfå fastigheten i Prijedor. Hon hävdade att bytesavtalet inte varit frivilligt och att det därför var ogiltigt. Hon hade inte framgång med sin talan vid domstolarna i Republika Srpska.
    Författningsdomstolen beaktade att klaganden hade bott i hela sitt liv på den bortbytta fastigheten, som hon hade ärvt från sin far. Hon hade bytt bort den mot ett icke färdigbyggt sommarhus på en ö som hon inte hade någon relation till. Hon hade, när hon ingick bytesavtalet, inte ens besökt huset. Avtalet hade ingåtts under krigsförhållanden då hon som kroat varit utsatt för stora risker i Prijedor. Hennes motpart måste som serb ha varit medveten om den sårbara situation i

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 309vilken hon befann sig. Kontraktet var onormalt och Författningsdomstolen fann att det skulle strida mot klagandens rätt enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet att tillerkänna det giltighet.
    Enligt inhemsk rätt var besittningsrätt (occupancy right) till en våning en rättighet som andra medlemmar av samma hushåll hade anspråk på att få överta vid rättighetshavarens död. Ett mål som Författningsdomstolen fick att avgöra illustrerar de problem som kunde uppkomma i detta sammanhang (mål 12/01). I det aktuella fallet var det klagandens farmor som haft besittningsrätt till en våning fram till sin död 1996. Klaganden hade bott tillsammans med henne, men genom en lag 1993 hade förordnats att en rättighetshavares barnbarn inte längre skulle anses som medlemmar av hushållet och att de således inte skulle vara berättigade att överta besittningsrätten vid rättighetshavarens död. Denna inskränkning upphävdes 1999 men inte med retroaktiv verkan.. Med hänsyn till hur rättsläget varit vid tidpunkten för dödsfallet hade klaganden alltså inte haft någon rätt att överta besittningsrätten. Att han före 1993 hade kunnat ha förväntningar i detta hänseende var inte tillräckligt för att det skulle anses föreligga ett brott mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

b) Mål om rätten till domstolsprövning och en rättvis rättegång
Frågor om brott mot rätten enligt artikel 6 i Europakonventionen till en rättvis domstolsprövning av civila rättigheter och anklagelser för brott har i många mål underställts Författningsdomstolens prövning.
    I några av de tidigare nämnda mål som gällde rätten till en våning eller en annan bostad fann Författningsdomstolen att rätten enligt artikel 6 i konventionen till domstolsprövning hade kränkts, när domstolarna i Republika Srpska avvisade en talan om återfående av en tidigare bostad med motiveringen att detta inte var en fråga för domstol utan för administrativ myndighet (mål U 6/98, U 2/99, U 3/99, U 7/99, U 8/99, U 15/00, U 24/00). I ett annat mål hade artikel 6 kränkts på grund av att domstolsprövningen varit begränsad och inte omfattat de faktiska förhållanden på vilka en administrativ myndighet hade grundat sin bedömning att ett hus var att anse som övergiven egendom för vilken särskilda rättsregler gällde (mål U 7/00).
    Ett mål vid Författningsdomstolen gällde överklagande av en tullmyndighets beslut att ålägga ett bolag böter för olovlig införsel. I detta mål hade domstolens prövning varit enbart av rättslig art och inte omfattat fastställande av de faktiska omständigheterna. Inte heller hade bevisning kunnat upptas vid domstolen, och dess förhandling hade hållits bakom stängda dörrar. Författningsdomstolen fann att förfarandet i dessa hänseenden stred mot artikel 6 i konventionen (mål U 19/00). — När domstol i ett annat fall hade beslutat att på grund av amnesti avbryta ett pågående brottmålsförfarande och avskriva målet, fann Författningsdomstolen att den tilltalade inte hade

310 Hans Danelius SvJT 2003kunnat på artikel 6 grunda ett anspråk på fortsatt rättegång för att bevisa sin oskuld, eftersom det inte längre fanns någon anklagelse mot honom som kunde prövas (mål U 24/01).
    Åtskilliga andra brott mot artikel 6 i konventionen har också varit aktuella vid Författningsdomstolen. Det har varit fråga om brottmål som överprövats i högsta instans utan att den tilltalade varit närvarande trots att de frågor som skulle prövas inte enbart var av rättslig art och trots att det gällt att bestämma det straff som skulle ådömas den tilltalade eller avgörandet på annat sätt varit av stor vikt för honom. I sådana fall kunde den tilltalade enligt artikel 6 göra anspråk på personlig inställelse. I vissa mål tillkom det förhållandet att åklagaren hade tillåtits närvara vid domstolsförhandlingen. Författningsdomstolen upphävde i sådana fall den överklagade domen och återförvisade målet med anvisning om att ny prövning skulle ske med iakttagande av principen om parternas likställdhet (equality of arms) i processen (mål U 28/01, U 40/01). Men i ett annat mål, där varken den tilltalade eller åklagaren varit närvarande vid en högre domstol och den tilltalade inte heller hade begärt att få framträda inför denna domstol, fann Författningsdomstolen att artikel 6 inte hade kränkts (mål U 6/ 02).
    Domstolsprövning kan ibland inte komma till stånd förrän det föreligger ett förvaltningsbeslut, eftersom det är detta beslut som kan angripas inför domstol. I ett fall, som gällde krav på en pension, hade klagandena inte kunnat förmå förvaltningsmyndighet att fatta ett sådant formellt beslut som var en förutsättning för att de skulle kunna begära överprövning vid domstol. Författningsdomstolen fann att de härigenom hade berövats sin rätt enligt artikel 6 till domstolsprövning (mål U 5/00). — När det gällde en tvist om rättigheter grundade på tjänstgöring som yrkesmilitär ansåg Författningsdomstolen, under hänvisning till Europadomstolens avgörande i målet Pellegrin mot Frankrike (dom den 8 december 1999, ECHR 1999-VIII s. 207), att frågan inte gällde civila rättigheter och att den därför föll utanför ramen för artikel 6 (mål U 38/00). — I ett annat fall, som gällde åläggande av tullböter, kunde de bötfällda inte få till stånd en överprövning vid domstol, vilket Författningsdomstolen fann utgöra ett brott mot artikel 6 (mål U 19/00).
    Liksom i många andra länder är långsam rättskipning ett stort problem också i Bosnien och Hercegovina. Författningsdomstolen har emellertid uttalat förståelse för de svårigheter som förelåg för rättskipningen under den första tiden efter fredsslutet och har ansett att dessa extraordinära förhållanden borde motivera en ökad tolerans vid bedömningen av vad som enligt artikel 6 i Europakonventionen skulle utgöra skälig tid för avgörande av ett mål (mål U 14/99). Efter hand som förhållandena i landet normaliserats har betydelsen av den exceptionella situation som var en följd av kriget avtagit, och Författningsdomstolen har i några mål funnit att kravet i artikel 6 i konven-

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 311tionen på ett avgörande inom skälig tid inte hade respekterats (mål U 6/00, U 23/00, U 22/01). En fråga är emellertid vilken rättsverkan Författningsdomstolens konstaterande av ett brott mot artikel 6 haft i dessa fall. Något yrkande om skadestånd på grund av långsam rättskipning hade inte framställts i de aktuella målen, och domstolens konstaterande av ett brott mot artikel 6 var därför närmast av deklaratorisk karaktär (mål U 23/00, U 22/01). Domstolen framhöll emellertid i en av dessa domar att brott mot kravet på ett avgörande inom skälig tid normalt bör ge en förfördelad part rätt till ersättning från staten (mål U 23/00). Vidare kan noteras att Författningsdomstolen, när det mål i vilket oskäligt dröjsmål inträtt alltjämt var anhängigt vid domstol, konstaterat ett brott mot artikel 6 och samtidigt ålagt denna domstol att avgöra målet skyndsamt (mål U 6/00, U 23/00).
    Några i Bosnien och Hercegovina mycket uppmärksammade mål gällde tidigare ministrar i Federationen som misstänktes för tjänstemissbruk eller andra brott i tjänsten och som till sitt försvar gjorde gällande att de åtnjöt immunitet och att åtalen därför skulle avvisas. När brottsutredningarna trots detta fortsatte, vände sig de f.d. ministrarna till Författningsdomstolen och hävdade att deras rätt enligt artikel 6 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts. Författningsdomstolens inhemska domare — och därmed domstolens majoritet — var i dessa fall eniga om att artikel 6 hade kränkts genom att invändningarna om immunitet inte prövats och ansåg att frågan om immunitet skulle hänskjutas till Författningsdomstolen i Federationen, eftersom det i Federationens författning — men inte i statsförfattningen — finns en bestämmelse om ministrars immunitet. De internationella domarna, som utgjorde minoriteten, var däremot av uppfattningen dels att frågan om artikel 6 kränkts skulle bedömas först sedan eventuella rättegångar slutförts och lett till fällande domar, dels att det i artikel 6 ingår en rätt till domstolsprövning men inte en rätt att slippa domstolsprövning, varför en vägran att godta en invändning om immunitet under inga förhållanden kunde komma i konflikt med denna artikel (mål 59/01, 60/01, 61/01). — I ett annat fall avseende en tidigare minister i Federationen som misstänktes för att ha begått brott i tjänsten var det fråga om vilken domstol i Federationen som var behörig att leda brottsutredningen (mål U 34/01). De flesta av de inhemska domarna i Författningsdomstolen ansåg i detta mål att utredningen anförtrotts fel domstol och att detta utgjorde ett brott mot artikel 6. Jag själv och en av de andra internationella domarna var skiljaktiga och åberopade principen att frågan om ett eventuellt brott mot artikel 6 inte bör avgöras förrän en rättegång slutförts och lett till fällande dom.
    Slutligen kan det vara av intresse att omnämna ett kuriöst fall som gällde ersättning för en trafikskada som uppkommit före kriget. Enligt de domar som då meddelats skulle den skadelidande ha rätt till ersättning från en särskild statlig fond, men denna hade upphört att

312 Hans Danelius SvJT 2003existera till följd av krigshändelserna, och det hade efter kriget inte visat sig möjligt att få vare sig Federationen, Republika Srpska eller staten Bosnien och Hercegovina att överta ansvaret gentemot den skadelidande (U 18/00). Författningsdomstolen ansåg att det inte fanns tillräcklig grund för att ålägga någon av entiteterna ansvar för den försvunna fondens förpliktelser och att det därför var staten som fick ta på sig ansvaret. Domstolen bestämde själv ett månatligt belopp och förpliktade Ministerrådet som företrädare för staten att utge detta belopp till den skadelidande.

8. Hänskjutna frågor
En domstol i Bosnien och Hercegovina kan enligt artikel VI.3.c i författningen till Författningsdomstolen hänskjuta frågor om huruvida en lag, på vars giltighet domstolens avgörande beror, överensstämmer med författningen, Europakonventionen och dess protokoll eller lagarna i Bosnien och Hercegovina eller frågor rörande existensen eller räckvidden av en allmän folkrättslig regel som är av betydelse för domstolens beslut (”issues referred by any court in Bosnia and Herzegovina concerning whether a law, on whose validity its decision depends, is compatible with this Constitution, with the European Convention for Human Rights and Fundamental Freedoms and its Protocols, or with the laws of Bosnia and Herzegovina, or concerning the existence of or the scope of a general rule of public international law pertinent to the court’s decision”). De begränsningar som ligger i denna formulering har inte alltid rätt uppfattats av de bosniska domstolarna. I ett fall begärde sålunda den kantonala domstolen i Zenica Författningsdomstolens avgörande av om en domstols dom i brottmål kunde verkställas trots att åtal för samma brott senare upptagits till prövning i en ny rättegång. Författningsdomstolen avvisade denna begäran på grund av att den inte gällde en lags överensstämmelse med författningen eller Europakonventionen eller innebörden av någon folkrättslig princip (mål U 10/01).
    En annan situation förelåg när distriktsdomstolen i Cazin till Författningsdomstolen hänsköt frågan om artikel 54 i Federationens lag om ändringar i lagen om arbetsförhållanden (Law on Amendments to the Labour Law) överensstämde med författningen (mål U 26/00). Genom denna lagbestämmelse, som utfärdats år 2000, inskränktes skyldigheten att betala avgångsvederlag till arbetstagare som avskedats under kriget. De vederlag som skulle utbetalas hade varit generösa, men genom 2000 års lagändring sänktes de med retroaktiv verkan. Det var alltså fråga om existerande fordringar som delvis utsläcktes genom lag, vilket vid tillämpning av artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen var att se som egendomsberövanden.
    Men skälet till denna drastiska åtgärd var att den bedömdes vara av stor betydelse för att stärka landets bräckliga ekonomi, eftersom den gjorde det möjligt för många företag att fortleva och undvika att bli försatta i konkurs. Med hänsyn till det svåra ekonomiska läget i landet

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 313godtog Författningsdomstolen åtgärden som proportionerlig och godtagbar enligt artikel 1 i tilläggsprotokollet.

9. Personliga reflexioner
Av de sex inhemska domare som under den första perioden ingick i Författningsdomstolen var två bosniaker, två kroater och två serber. En av de bosniakiska domarna och en av de båda serberna avgick under mandatperioden. De efterträddes av domare med samma etniska tillhörighet. Balansen mellan de tre folkgrupperna i domstolens sammansättning var otvivelaktigt av vikt för att domstolen skulle fungera på ett någorlunda friktionsfritt sätt.
    När procedurreglerna utarbetades inom domstolen, fann de inhemska domarna det väsentligt att en liknande etnisk balans upprätthölls också i fråga om presidentskapet i domstolen. I procedurreglerna föreskrevs därför att den femåriga mandatperiod under vilken de först utsedda domarna skulle verka skulle delas upp i tre delar om 20 månader. Till ordförande skulle alltid väljas en av de inhemska domarna, och av dessa skulle en bosniak, en kroat och en serb i tur och ordning vara president under 20 månader. Den förste presidenten blev kroat, den andre bosniak och den tredje serb. Därutöver enade man sig om ett sinnrikt system med vicepresidenter, närmast avsett att förhindra att presidenten vid ledningen av domstolens arbete gynnade sin egen etniska grupp till skada för de andra grupperna.
    Av de inhemska domarna under den första mandatperioden var de flesta universitetsprofessorer, men flera av dem hade också tydliga politiska bindningar. Ett par av dem hade varit aktiva som politiker eller som rådgivare till politiker. Det fanns också en tidigare domare och en tidigare advokat. Det kan på goda grunder antas att de flesta av de inhemska domarna i de mål som gällde viktiga samhällsfrågor utsattes för tryck från den egna folkgruppens politiska företrädare, och även om det inte alltid förekom direkta påtryckningar, levde domarna i en omgivning där det säkert förväntades av dem att de skulle stödja den egna folkgruppens intressen. De visade sig också på det hela taget obenägna att döma på ett sätt som kom dem att framstå som osolidariska med denna grupp. De var mycket känsliga för de angrepp mot dem som då och då förekom i massmedia och som säkert var avsedda att påverka dem i deras dömande.
    Om något helt förutsättningslöst och obundet dömande i de politiskt känsliga målen var det under sådana förhållanden knappast fråga i Författningsdomstolen. De inhemska domarnas ställningstaganden var i allmänhet förutsägbara, och det var ofta de internationella domarna som avgjorde vad som skulle bli majoritetsmeningen inom domstolen. Eftersom antalet domare var nio, kunde de tre internationella domarna, om de sinsemellan var eniga, bilda en majoritet tillsammans med två inhemska domare tillhörande en av de tre folkgrupperna.

314 Hans Danelius SvJT 2003De internationella domarna, som inte hade särskilda band med någon viss etnisk grupp inom Bosnien och Hercegovina, var i och för sig opartiska i konflikter mellan folkgrupperna. Ändå var det vanligt att de internationella domarna i voteringar i viktiga mål hamnade på samma linje som de två bosniakiska domarna och bildade en majoritet tillsammans med dem. Förklaringen till detta står att finna i att dessa mål ofta berörde författningens principer att Bosnien och Hercegovina skulle vara en sammanhållen stat med viktiga maktbefogenheter, att flyktingar och inre flyktingar skulle ha rätt att återvända till sina tidigare hem och att resultaten av den etniska rensningen under kriget i möjligaste mån skulle elimineras. Dessa principer tillgodosåg i hög grad de bosniakiska intressena och var därför vägledande för de bosniakiska domarna. De serbiska domarna såg däremot gärna att statens maktbefogenheter minskade till förmån för entiteterna och ville inte gärna medverka till att Republika Srpska försvagades genom en massiv återflyttning av icke-serber. De kroatiska domarna intog en mera ambivalent hållning men tenderade att ansluta sig till de serbiska kollegerna. Röstetalet 5 (de internationella och de bosniakiska domarna) mot 4 (de serbiska och kroatiska domarna) var därför tämligen ofta förekommande.
    Men de tre internationella domarna var långt ifrån alltid eniga med varandra om bedömningen av rättsfrågorna i målen, och detta ledde ibland till att de serbiska och kroatiska domarna bildade en majoritet tillsammans med en eller flera av de internationella domarna. Mina franska och österrikiska kolleger var ofta mera benägna än jag att i författningen tolka in principer och regler som inte hade något klart stöd i författningens text, vilket ledde till att de ännu oftare än jag själv gjorde gemensam sak med de bosniakiska domarna. Min allmänna hållning var att det var önskvärt att manifestera en viss återhållsamhet — s.k. judicial restraint — vid prövningen av om en lag eller ett avgörande av en domstol stred mot författningen, och jag menade att vi för att kunna konstatera ett brott mot författningen borde ha ett någorlunda klart stöd i dennas text. En fransk iakttagare har beskrivit skillnaderna mellan de internationella domarna på följande sätt:

”un des éléments les plus remarquables est l’influence des écoles juridiques dont [les trois juges internationaux] sont issus, en particulier lorsque le rôle de la Cour constitutionnelle est en jeu, les membres autrichien et français étant particulièrement favorables à un juge constitutionnel fort tandis que le membre suédois est plus réservé et tenant du ’judicial restraint’.”1

Vid röstetalet 5 mot 4 förelåg det i domstolen en klar majoritet. Men det kunde hända att en av domarna var sjuk eller av annan anledning frånvarande och att de deltagande domarna därför var endast åtta till

1Nicolas Maziau, Présentation de la Cour constitutionnelle de Bosnie-Herzégovine, Les Cahiers du Conseil constitutionnel 2001 No 11, s. 31.

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 315antalet. Det medförde att voteringsresultatet kunde bli 4 mot 4, och det förelåg då ingen majoritet. För de flesta domstolar gäller i en sådan situation en reservregel om ordförandens utslagsröst e.d. Någon sådan regel fanns emellertid inte i Författningsdomstolens procedurregler. Förklaringen till detta torde ha varit att en regel om ordförandens utslagsröst för de inhemska domarna framstått som alltför äventyrlig, eftersom avgörandet i domstolen vid lika röstetal skulle bli beroende av om det var en bosniak, kroat eller serb som för tillfället var ordförande. Resultatet av att det saknades en regel om hur beslut skulle fattas vid lika röstetal blev emellertid att domstolen i en sådan situation inte kunde fatta något beslut alls, vilket principiellt var helt förkastligt. Det kan som ett exempel nämnas att en domare av hälsoskäl var frånvarande vid domstolens sista session under den första mandatperioden i maj 2002 och att voteringen i två viktiga mål då utföll med röstetalet 4 mot 4, vilket medförde att inget beslut ansågs ha fattats och att behandlingen av målen måste uppskjutas till en senare session för att då behandlas av domstolen i dess helt nya sammansättning.
    Emellanåt uppkom det en fråga om någon domare var jävig, t.ex. därför att han hade uttalat sig i pressen eller på annat sätt gett till känna en mening om någon fråga som Författningsdomstolen hade att pröva. Domstolen beslöt vid enstaka tillfällen att en domare inte skulle delta i ett avgörande, men i större och viktigare mål var detta inte helt okomplicerat med hänsyn till voteringsreglerna. Om en domare inte deltog, återstod åtta deltagande domare, och detta kunde leda till antingen att majoriteten i målet blev en annan än den skulle ha varit om nio domare deltagit eller att det blev lika röstetal — 4 mot 4 — i en votering. Och i det senare fallet uppkom den situation som nyss beskrivits, nämligen att inget beslut över huvud taget kunde fattas. Lyckligtvis ställdes denna fråga aldrig på sin spets, men det kunde i en jävssituation lätt ha uppstått en helt ohållbar situation som domstolen sannolikt hade tvingats lösa genom att ändra sina procedurregler.
    När Författningsdomstolen påbörjade sin verksamhet 1997, var de materiella omständigheterna bedrövliga. Den presidentbyggnad där domstolen höll till var svårt skadad av serbisk beskjutning, den tekniska utrustningen var primitiv, biblioteksresurserna var nästan obefintliga och pengar saknades. Efter hand fick domstolen bistånd från Höge Representanten, diverse stater och inte minst från Europeiska unionen. Biståndet gällde både personal och finansiella resurser. Flera utländska jurister kom att under de följande åren i olika omgångar tjänstgöra på sekretariatet för att hjälpa den inhemska personalen med handläggningen av mål och för att förmedla kunskaper om rättskipningen i andra länder och om Europakonventionen. Pengar ställdes till domstolens förfogande genom donationer från flera län-

316 Hans Danelius SvJT 2003der. Genom EU:s försorg fick domstolen datautrustning, möbler och finansiellt bistånd.
    Domstolens sekretariat bestod emellertid huvudsakligen av ett relativt stort antal inhemska jurister, av vilka flera hade tjänstgjort redan vid den författningsdomstol som funnits under den tid då Bosnien och Hercegovina var en delrepublik i Jugoslavien. De hade alltså börjat arbeta under helt andra förhållanden vid en tid då Författningsdomstolen utan tvivel var mottaglig för påverkan från politiskt håll och då rättssäkerheten i förfarandet inte stod högt i kurs, och de hade det inte alltid lätt att anpassa sig till de nya förhållandena.
    Att förfarandet i målen skulle vara kontradiktoriskt skrevs in i procedurreglerna men var långt ifrån självklart för alla jurister på sekretariatet. Det hände inte sällan att de kunde ertappas med att inte ha delgivit en enskild part handlingar som ingivits av någon myndighet eller upplysningar som sekretariatet funnit för gott att inhämta på egen hand.
    En viktig uppgift för juristerna på sekretariatet var att skriva förslag till domar i målen. Domsskrivning hade emellertid knappast varit en prioriterad uppgift i det socialistiska Jugoslavien, och juristernas arbete i detta hänseende lämnade mycket övrigt att önska. Ett inom sekretariatet utarbetat domsförslag skulle först godkännas av referenten i målet, som därefter lade fram det som sitt förslag till domstolen. Flertalet referenter ägnade dock endast ett förstrött intresse åt domsförslagets utformning och lät texten gå vidare till domstolen utan ändringar. Eftersom juristerna på sekretariatet sällan var kapabla att skriva domar på ett klart och stringent sätt, var de förslag som delades ut till domarna inför domstolens sessioner ofta ett sammelsurium av väsentligt och oväsentligt, allt presenterat utan någon klar disposition och på ett sätt som gjorde det svårt att förstå både fakta i målet och de rättsliga överväganden som föreslogs leda fram till avgörandet.
    Av de internationella domarna var jag den ende som hade tidigare erfarenhet som domare. Jag fick därför ta på mig uppgiften att bearbeta sekretariatets produkter och försöka göra dem något så när begripliga och sammanhängande. Resultatet blev ofta att jag volymmässigt skar ner sekretariatets domsförslag till ungefär hälften genom att eliminera ovidkommande fakta och undvika upprepningar och genom att koncentrera de egentliga domskälen till vad som verkligen var relevant för avgörandet. Sekretariatets jurister tog mina ingripanden med jämnmod och mina kolleger i domstolen brukade i huvudsak acceptera mina textförslag. De flesta av kollegerna var för övrigt nästan enbart intresserade av utgången i målet och tillmätte formuleringarna i domen ringa betydelse. Tyvärr förekom det ibland att texterna senare deformerades när domarna, sedan de antagits av domstolen, genomgick en slutlig bearbetning i en redaktionskommitté, som endast var behörig att göra rent formella ändringar men som ibland tolkade sitt mandat på ett något extensivt sätt.

SvJT 2003 Författningsdomstolen i Bosnien och Hercegovina 317I detta sammanhang bör något sägas om språkproblemen. Alla domar skulle enligt reglerna meddelas på tre språk, nämligen bosniska, kroatiska och serbiska. Detta var omständligt, arbetskrävande och i sak onödigt, eftersom de tre språken är så likartade att en text på ett av dem är utan några som helst problem begriplig för bosniaker, kroater och serber. Den språkliga exercisen var nödvändig endast för att tillfredsställa de tre folkgruppernas prestige.
    Vid domstolens sessioner förelåg emellertid domsförslagen och övrig dokumentation i målen i endast en inhemsk språkversion, vilket inte skapade några problem. Givetvis förekom inte heller någon tolkning mellan de tre inhemska språken. Var och en talade som han eller hon var van vid, och några problem med kommunikationen mellan de inhemska domarna fanns inte.
    Men för att de tre internationella domarna skulle på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig handlingar och domsförslag i målen måste översättningar göras, vanligen till engelska. Dessvärre var dessa översättningar ofta mycket bristfälliga, vilket gjorde det svårt att förstå det exakta innehållet i dokumenten. De domsförslag som jag själv utformade på engelska före en session måste också översättas till vad som försiktigtvis — för att undvika att välja mellan bosniska, kroatiska och serbiska — kallades ”det lokala språket”. Vid sessionerna tolkades överläggningarna till och från engelska eller ibland till och från franska.
    När målen vid domstolens sessioner diskuterades på grundval av vad som formellt var referentens förslag, blev diskussionen ibland hetsig. Det kunde fällas omdömen som för den som upplevt den serena atmosfären i den svenska Högsta domstolen framstod som grova förolämpningar. Det förekom ibland hot om avgång från domstolen, och det var inte helt ovanligt att en domare temporärt lämnade sessionssalen i vredesmod. Pauser, proklamerade av ordföranden, var inte alltid föranledda av domarnas starka nikotinbehov utan kunde också ha till syfte att dämpa motsättningar och återskapa en lugnare atmosfär. Men de kränkande uttalanden som fälldes tycktes i allmänhet snabbt falla i glömska. Domarna kunde vid dagens slut — och ofta även under dagen — samlas kring ett glas av det lokala brännvinet, kallat loza, och föreföll då ha lagt misshälligheterna åt sidan.
    De personliga relationerna mellan de bosniakiska, kroatiska och serbiska domarna var på det hela taget tämligen goda, i vart fall på ytan. Men det är uppenbart att det därunder dolde sig en hel del misstro. Det var, när Författningsdomstolen skulle påbörja sitt arbete under 1997, inte självklart att de serbiska domarna skulle gå med på att domstolens sessioner hölls i presidentbyggnaden, som varit säte för den bosniakiska administrationen under kriget och som beskjutits av serberna, men de accepterade slutligen detta. De serbiska domarna, som var bosatta i Banja Luka, gjorde under de första åren vid sina resor till Sarajevo för att delta i domstolens sessioner en stor omväg för

318 Hans Danelius SvJT 2003att ända fram till destinationen kunna färdas inom Republika Srpska och slippa genomkorsa Federationens territorium, där de fruktade att utsättas för trakasserier eller annat obehag. Under besöken i Sarajevo undvek de också att övernatta i de centrala delarna av staden, där bosniakisk befolkning var dominerande, och valde i stället som uppehållsort en av serber bebodd förort till staden.
    Trots de svårigheter som förelåg lyckades Författningsdomstolen ändå under den första mandatperioden i stort sett fullgöra de uppgifter som ålagts den genom författningen. Visst förekom det emellanåt tendenser till obstruktion, men domstolen meddelade under perioden ett betydande antal domar varav flera var av stor vikt. Man kan emellertid fråga sig hur det gick med verkställigheten av dessa domar. Det är svårt att lämna ett generellt svar på denna fråga. I de fall då en författning eller lag måste ändras, skedde verkställighet i allmänhet först efter lång tid, och det kan betvivlas att ändringarna alls hade kommit till stånd om inte Höge Representanten i dessa fall varit pådrivande och beredd att vid behov själv utfärda de lagbestämmelser som krävdes. När det gäller domar i överklagade mål är det svårare att följa vad som skedde. I flera fall gick Författningsdomstolens dom ut på att en klagande skulle återfå en lägenhet och att den som hade lägenheten i sin besittning skulle lämna den. Det finns mycket som tyder på att det i sådana fall varit stora problem med verkställigheten och att de lokala myndigheterna i entiteterna — kanske särskilt i Republika Srpska — varit ovilliga att medverka. I något fall återkom en klagande, som av Författningsdomstolen fått rätt att återfå sin lägenhet, efter en lång tid till domstolen med uppgift om att domen inte kunnat verkställas. Efter ett ingripande från domstolen tycks dock problemet den gången ha lösts. Men vad som hänt i andra liknande fall är mera osäkert.
    Som framgått av det föregående har Författningsdomstolen också ibland, i samband med återförvisning av ett mål till en annan domstol, angivit att målet skulle behandlas som ett brådskande mål och med respekt för Europakonventionens krav på att ett avgörande skulle meddelas inom skälig tid (t.ex. mål U 15/00). Vilken effekt en sådan anvisning till den lägre domstolen fått är svårt att avgöra.
    Vilken roll Författningsdomstolen kommer att spela i framtiden beror i hög grad på den allmänna utvecklingen i Bosnien och Hercegovina. Domstolen grundar sin kompetens på en författning, som inte vuxit fram genom en inre mognadsprocess utan kommit till stånd genom yttre tryck i ett läge då det framför allt gällde att få slut på ett blodigt krig. Författningen har hittills skyddats genom en massiv internationell närvaro i Bosnien och Hercegovina, där framför allt Höge Representanten och den utländska militären spelat och alltjämt spelar en betydelsefull roll. Den stora obesvarade frågan är vad som skall hända när en dag de internationella insatserna upphör och landet lämnas att sköta sina egna angelägenheter.