Mellandom i praktiken — hur skiljer sig rätten från målet?

Av jur.kand. ULF NORIN och JESSICA WIESLANDER

Mellandom är ett institut som framför allt tjänar processekonomiska syften.
Genom att exempelvis lyfta ut svarandens i tredje hand åberopade preskriptionsinvändning till prövning genom mellandom, kan rätten ogilla hela käromålet utan att ta ställning till övriga grunder och invändningar.
Emellertid har en mellandom bara rättskraft i det aktuella målet och måste följas av en slutlig dom eller ett slutligt beslut över hela talan. Det innebär att rätten kan komma att meddela ett rättskraftigt avgörande över grunder som över huvud taget inte har prövats. Frågan är då hur parterna och rätten ska förhålla sig till den del av målet som inte kommer under rättens bedömning i mellandomen. Att detta inte är helt okomplicerat framgår av de 80 tingsrättsdomar från de senaste 15 åren som vi har studerat. I sin strävan att uppnå största möjliga processekonomi händer det alltför ofta att tingsrätterna tillämpar mellandomsförfarandet på ett sätt som strider mot rättegångsbalkens regler och principer. I den här artikeln kommer vi, med utgångspunkt i de studerade tingsrättsdomarna, att diskutera hur rätten kan och bör skilja sig från målet sedan mellandomen omöjliggjort ett bifall till käromålet.

1. Inledning
Mellandom enligt RB 17:5 gör det möjligt för rätten att dela upp handläggningen av ett mål. Lagrummets andra stycke stadgar att:

Om det är lämpligt med hänsyn till utredningen, får särskild dom ges över en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, eller över hur en viss i målet uppkommen fråga, som främst angår rättstillämpningen, skall bedömas vid avgörande av saken.

Mellandom kan användas i tvister där det finns en eller flera frågor som har avgörande betydelse för utgången i resten av målet. I sådana fall kan domstolen ex officio (men i praktiken oftast efter yrkande av part) besluta att mellandom ska meddelas över den aktuella frågan, medan resten av målet i regel vilandeförklaras. Först sedan mellandomen vunnit laga kraft, eventuellt efter att ha prövats i tre instanser, tas resten av målet upp till slutligt avgörande i tingsrätten. Vid denna prövning har mellandomen prejudicerande verkan. Om käranden exempelvis yrkar skadestånd på grund av uppsägning utan saklig grund och svaranden bland annat invänder att kärandens talan i vart fall är preskriberad, kan preskriptionsfrågan prövas i mellandom. Finner rätten att talan är preskriberad kan hela käromålet så små-

ningom ogillas redan på denna grund, utan att rätten ens behöver ta ställning till om käranden blivit uppsagd och om det i så fall fanns sakliga skäl för det. Motsatsvis måste, i de fall preskriptionsinvändningen ogillas, rätten gå vidare med att bedöma övriga omständigheter.
    Frågan om hur ett mellandomstema ska formuleras behandlas utförligt av Henrik Johansson i SvJT 2001 s. 505–521 och ämnet kommer därför bara att beröras översiktligt i denna artikel. Det vi i första hand tar sikte på är i stället vad som händer efter det att tingsrätten avkunnat en mellandom som omöjliggör bifall till kärandens talan. I och med avkunnandet av mellandomen är utgången i målet given, men fortfarande kvarstår delar av parternas talan som inte kommit under rättens bedömning. Hur ska denna rest hanteras? Ur processekonomisk synpunkt är det bättre ju snabbare processen kan avslutas, men här spelar också en rad andra faktorer in, varav de flesta hänför sig till mellandomens begränsade rättskraft.
    Frågan som ska besvaras i denna artikel är alltså hur rätten ska skilja sig från målet sedan mellandomen gjort det omöjligt att bifalla käromålet.1 Oss veterligen har ingen tidigare behandlat dessa mera praktiska aspekter av institutet mellandom.2 Vi har angripit problemen genom att studera hur domstolarna gör i praktiken och analysera vilka konsekvenser olika förfaranden kan ge upphov till. Tanken är att läsaren därmed ska få de kunskaper som behövs för att kunna välja det alternativ som i en viss situation är det mest lämpliga. I de fall käranden vinner framgång i mellandomen uppstår inte några svårigheter; tingsrätten går helt enkelt vidare och prövar resten av målet i sak. Av den anledningen har vi uteslutande studerat mål där mellandomen går käranden emot och omöjliggör bifall till hans talan.
    Det ska redan här nämnas att rätten även kan avkunna mellandom enligt första stycket i RB 17:5. Dessa mellandomar kommer vi inte att beröra och det finns två anledningar till det. Den ena är att första stycket handlar om mellandom vid kumulation. Har två mål kumulerats och det ena avgörs genom mellandom återstår alltid det andra käromålet. Det finns alltså inte samma incitament till att ta genvägar i handläggningen som vid mellandomar enligt andra stycket. D e n andra anledningen är att dessa mellandomar, till skillnad från de i andra stycket, har rättskraft även utanför det aktuella målet. Eftersom de flesta av de problem som kan uppstå efter mellandomsprövning har en eller annan anknytning till rättskraftsproblematiken, blir mellandomar enligt första stycket inte intressanta i det här sammanhanget.

1Artikeln bygger på vårt examensarbete Mellandom i praktiken, vid Umeå universitet 2002.2Se dock 1992/93:JO1, dnr 484-1990 och NJA 1999 s. 92, vilka kommer att beröras i avsnitt 6.

2. Att formulera mellandomstema
Enligt första punkten i 17:5 st. 2 får mellandom ges över ”en av flera omständigheter, som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången”. Mellandomstemat ska i det här fallet alltså vara ett rättsfaktum. Rättsfaktum definieras enklast som en konkret omständighet som ensam eller i förening med andra fakta motsvarar rekvisitet i en rättsregel och alltså gör rättsregeln tillämplig.3 Vid mellandom över rättsfaktum ska temat formuleras så att mellandomen avser både rättsfaktumets existens och dess rättsliga betydelse.4 Andra punkten i 17:5 st. 2 behandlar mellandom över fråga som främst angår rättstillämpningen — ett begrepp som är avsiktligt oklart. Möjligheten att meddela mellandom över en sådan fråga infördes 1990. Tanken bakom denna utvidgning av mellandomsinstitutet var att öka användandet av mellandom genom att komma runt de problem med att formulera ett riktigt mellandomstema som begreppet rättsfaktum förde med sig. Enligt departementschefen skulle det ur processekonomisk synpunkt vara idealiskt om mellandom fick meddelas över en från sakfrågor isolerad rättsfråga. En sådan fråga kräver ju typiskt sett inte någon bevisning. Eftersom begreppet rättsfråga inte finns klart definierat i svensk rätt ville hon emellertid undvika att begreppet infördes i rättegångsbalken.5 Inom formuleringen ”fråga som främst angår rättstillämpningen” fångas dessutom upp frågor som ligger i det oklara området mellan sakfrågor och rättsfrågor.6 När man kommit så långt som till att konstatera att en fråga antingen är ett rättsfaktum eller främst angår rättstillämpningen, gäller det att bedöma om det är lämpligt med hänsyn till utredningen att pröva frågan i mellandom. Lämplighetsrekvisitet kräver framför allt att mellandomen ska resultera i en processekonomisk vinst. Om svaranden exempelvis framställer två olika invändningar, medför mellandom över den ena invändningen inte någon vinst ifall det bara är en av frågorna som är tvistig. Det är inte heller lämpligt att dela upp målet när samma bevisning har betydelse för båda frågorna, eftersom det då finns risk för att bevisningen måste tas upp två gånger, och att den inte bedöms på samma sätt vid de båda tillfällena. Dessutom finns det förstås alltid en risk för att mellandomen överklagas. Om den ändras i högre instans måste tingsrätten vid återupptagandet av målet gå vidare och pröva resten av saken. Om den domen i sin tur överklagas kan målet komma att bedömas i sex instanser. Vad rätten ska göra när den överväger att pröva en fråga i mellandom är därför att försöka ställa en prognos över huruvida mellandomen kommer att gå

3Strömberg, Tore, Inledning till den allmänna rättsläran, åttonde upplagan, Studentlitteratur, Lund 1981, s. 67.4Boman, Robert i Festskrift till Lars Welamson, Norstedt, Stockholm 1988, s. 82 och Ekelöf, Per Olof, Rättegång V, sjunde upplagan, Norstedt Stockholm 1998, s. 206, not 45.5Prop. 1989/90:71, s. 43 f.6Ekelöf, Rättegång V, s. 207.

käranden emot, om mellandomen kommer att fastställas av högre rätt, och om hela målet i så fall kommer att kunna ogillas på grund av mellandomen.7

3. Mellandomens rättskraft
Mellandom enligt andra stycket har intraprocessuell rättskraft, vilket innebär att den inte har någon rättskraft utanför det aktuella målet.8 Problemet med intraprocessuell rättskraft är att mellandomen i sig inte bereder svaranden någon trygghet mot nya processer i samma sak. Om mellandomen går käranden emot kan han återkalla sin talan och yrka att målet avskrivs. Sedan kan han komma igen med bättre på fötterna i en ny process, något som dessutom kan uppmuntra till försumlig processföring från kärandens sida. Å andra sidan har svaranden möjlighet att enligt RB 13:5 st. 1 begära att målet prövas trots återkallelsen. Då får han ett rättskraftigt avgörande som grundar sig på mellandomens intraprocessuella rättskraft.

4. Överklagande av mellandom
Mellandomsinstitutet är även speciellt vad gäller överklagandereglerna. Sedan en mellandom avkunnats ska domstolen med hänsyn till omständigheterna besluta huruvida mellandomen ifråga ska få överklagas särskilt eller bara i samband med att rätten skiljer sig från målet genom en slutlig dom eller ett slutligt beslut (RB 49:1 st. 2 respektive 54:1 st. 2). Rätten ska alltså göra en bedömning från fall till fall vilket alternativ som är lämpligast i just det aktuella målet. Denna bedömning är i praktiken förknippad med huruvida rätten efter avkunnad mellandom utnyttjar möjligheten i 17:5 st. 3 att vilandeförklara resten av målet i väntan på att mellandomen vinner laga kraft. Hur dessa både lagrum korresponderar med varandra och hur vi anser att de bör utnyttjas återkommer vi till i avsnitten 5.3.4 och 6.

5. Mellandom i praktiken
Frågan hur rätten ska skilja sig från målet sedan mellandomen gjort det omöjligt att bifalla käromålet uppkommer huvudsakligen på tingsrättsnivå, varför vi har valt att studera just tingsrättsdomar. Vi har gått igenom samtliga publicerade domar från Arbetsdomstolen, hovrätterna och HD som innehåller ordet mellandom under perioden 1990-2001. Ur detta material har vi valt ut de domar där mellandomen synes ha omöjliggjort bifall till kärandes talan. I dessa 80 mål har vi därefter granskat tingsrättens mellandom, dagboksblad och slutlig dom respektive slutligt beslut. De fall som vi har studerat kan sorteras in i fyra olika grupper beroende på hur tingsrätten skiljer sig från målet; genom avskrivning, slutlig dom, avvisning eller genom att gå direkt från mellandomsprövning till att ogilla käromålet i dess helhet.

7Ekelöf, Rättegång V, s. 206 ff.8Fitger, Peter, Rättegångsbalken 1, Norstedt, Stockholm 1984, supplement december 2001, s. 17:54 och Ekelöf, Rättegång V, s. 211.

Vi kommer nu att presentera dessa olika varianter som i sin tur delas in i undergrupper allt efter hur parterna väljer att agera eller hur rätten handlägger målet.

5.1 Avskrivning
5.1.1 Käranden återkallar sin talan
När en mellandom som gått käranden emot vunnit laga kraft inser denne ofta det utsiktslösa i att fortsätta processa. Han kan då välja att återkalla käromålet, vilket i praktiken är det samma som att yrka avskrivning. Om svaranden inte har något att erinra mot det fattar tingsrätten ett slutligt beslut om att avskriva målet.
    Mellandomar har som sagt endast intraprocessuell rättskraft. Om svaranden, efter att ha vunnit framgång i mellandomsfrågan, går med på att målet avskrivs finns det alltså ingenting som hindrar samma kärande från att återkomma med en ny stämning i exakt samma sak, kanske efter att ha förbättrat sina utsikter att vinna genom noggrannare förberedelser. Varför väljer då svaranden så sällan att utnyttja den möjlighet att begära ogillande dom som RB 13:5 st. 1 erbjuder? Efter att ha vunnit i mellandomsfrågan vet han ju att käromålet kommer att ogillas och att käranden därmed åläggs att betala rättegångskostnaderna. En teori som aldrig kan bli mer än en kvalificerad gissning är att många parter och deras ombud inte är medvetna om att mellandomen saknar rättskraft utanför målet och alltså måste följas av ogillande dom för att svaranden ska kunna få trygghet mot nya processer i samma sak. I den mån svaranden har rättskraftsfrågan klar för sig kanske han ändå avstår från att begära ogillande dom på grund av att han inte tror att käranden ska återkomma i frågan och i stället prioriterar att upprätthålla goda förbindelser med denne.

5.1.2 Parterna förliks
Åtminstone i arbetstvister är nog i stället den vanligaste förklaringen att svaranden, som för det mesta är arbetsgivarsidan, helt enkelt inte är intresserad av att få en ogillande dom på den grunden att kärandens talan har preskriberats (vilket är det i särklass vanligaste mellandomstemat i dessa mål). Det ser bättre ut för arbetsgivaren om parterna förliks och ”skiljs som vänner” i stället. Detta är särskilt fallet om käranden till på köpet råkar ha rätt i sak, men även om han inte har det är risken stor att en ogillande dom på grund av preskription ger allmänheten intryck av att ett i och för sig välgrundat käromål ogillas endast på grund av en sådan formsak som att talan väckts för sent.
    Att en icke stadfäst förlikning inte utgör processhinder på grund av res judicata framgår av RB 17:11, där det stadgas att det som kan vinna rättskraft är en dom; det är ju fråga som ”sålunda avgjorts” som inte får tas upp till ny prövning. Risken som svaranden tar genom att nöja sig med förlikning är alltså, precis som när någon förlikning inte är för handen, att käranden kan väcka talan igen i samma sak. Visser-

ligen kan det tyckas att den risken borde vara ganska liten — förlikningsavtal innebär i de flesta fall att svaranden erbjuder sig att betala en summa pengar mot att käranden förklarar sig avstå från sina framställda anspråk och utfäster sig att återkalla sin talan. Om käranden skulle väcka talan igen, efter att svaranden fullgjort sina förpliktelser enligt avtalet kan den senare åberopa avtalet som ett materiellt motfaktum. Precis som vid en dom blir förlikningen relevant i stället för de omständigheter som den hänför sig till. Det innebär dock inte att en talan som grundar sig på dessa omständigheter ska avvisas. I stället bör en sådan talan ogillas.9 I de allra flesta fall kan käranden därför vara säker på att en ny process bara skulle leda till en ogillande dom, men om han har att göra med en rättshaverist10 kommer han ändå att utsättas för den olägenhet det faktiskt innebär att tvisten tas upp i domstol igen. Om svaranden i stället yrkar ogillande dom i den första processen blir saken res judicata, och eftersom fråga om processhinder ska prövas ”så snart anledning förkommer därtill” (RB 34:1), kan avvisning ske i princip när som helst, till och med i omedelbar anslutning till ingivandet av stämningsansökan (RB 42:4 st. 1).11 En icke stadfäst förlikning får dock den processuella konsekvensen att den påverkar parternas möjligheter att få målet avskrivet. Om någon förlikning inte är för handen är huvudregeln att båda parter ska vara eniga om att målet ska avskrivas. Men föreligger det en förlikning ska målet avskrivas så snart någon av parterna begär det, även mot motpartens bestridande.12

5.1.3 Stadfästelse av förlikning
En förlikning skyddar alltså inte svaranden mot att käranden väcker ny talan i samma sak. För att förlikningen ska kunna få den funktionen måste den stadfästas genom dom (RB 17:6). Verkan av att en förlikning stadfästs är att den blir exigibel och får rättskraft.13 Nackdelen med en stadfäst förlikning jämfört med ogillande dom är ur svarandens synpunkt fördelningen av rättegångskostnaderna. Enligt RB 18:5 ska vardera parten vid förlikning stå sin egen kostnad om inte annat avtalas, och med tanke på att en förlikning åtminstone ska föreställa en uppgörelse i godo är det antagligen ovanligt att man löser fördelningen på något annat sätt, eftersom det indirekt skulle antyda att ena parten vunnit och den andra förlorat. Återigen är det värt att notera

9Olivecrona, Karl, Rätt och dom, Norstedt, Stockholm 1960, s. 335.10De domar vi har gått igenom ger en antydan om att rättshaverister är överrepresenterade just i mål där mellandom avkunnats. Det skulle kunna förklaras med att en sådan person typiskt sett kommer med en mängd grunder och omständigheter som egentligen saknar betydelse för målets utgång.11Lindblom, Per-Henrik, Processhinder: om skillnaden mellan formell och materiell rätt i civilprocessen, särskilt vid bristande talerätt, Norstedt, Stockholm 1974, s. 94.12Larsson, Sven, Förlikning i tvistemål, A & W, Uppsala 1958, s. 116 f.13Observa dock att stadfästelsen inte hindrar att förlikningsavtalets giltighet prövas i rättegång, se NJA 1975 s. 507.

att om de tvistande parterna regelmässigt gör affärer med varandra kan det ligga i svarandens intresse att upprätthålla goda relationer med käranden. Att yrka på att en förlikning stadfästs skulle kunna motverka detta syfte.
    Ett tänkbart problem med stadfäst förlikning jämfört med ogillande dom är vad förlikningens rättskraft egentligen omfattar. Frågeställningen är visserligen intressant, men ligger något utanför ämnet för denna artikel varför vi lämnar frågan öppen.14

5.2 Mellandom som följs av slutlig dom
5.2.1 Handläggning av resten av målet
När målet i sin helhet i praktiken redan är avgjort genom utgången i mellandomen är det ur processekonomisk synvinkel olämpligt att låta handläggningen inför en slutlig dom vara mer omfattande än vad som är absolut nödvändigt. Frågan är dock hur omfattande handläggning som krävs eller, annorlunda uttryckt, hur förenklad den kan vara och ändå uppfylla rättegångsbalkens krav. Det processekonomiskt lämpligaste är om den del av målet som inte prövats i mellandomen inte alls behöver bli föremål för huvudförhandling, utan kan avgöras på handlingarna. Vi kommer nu att redogöra för de situationer då rätten måste meddela slutlig dom. Därefter diskuterar vi närmare under vilka förutsättningar ett mål kan avgöras utan huvudförhandling.

5.2.2 Svaranden begär dom
Som vi har nämnt i det föregående har svaranden möjlighet att, vid kärandens yrkande om avskrivning, begära att saken ska avgöras genom dom. Utifrån de 80 tingsrättsdomar vi har granskat har vi sett att försäkringsbolag i större utsträckning än andra svarande tenderar att begära dom när käranden återkallar sin talan. Man kan fråga sig vad detta beror på. Vi har antagit att en stämd arbetsgivare hellre förliks med käranden än yrkar ogillande dom därför att en talan som ogillas på grund av preskription inte ser bra ut för arbetsgivaren. Borde inte det samma gälla för försäkringsbolagen? Möjligen kan förklaringen vara att ett försäkringsförhållande präglas mer av marknadsmässiga överväganden och att sociala skyddshänsyn därför inte gör sig gällande i samma utsträckning som i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. En ogillande dom kan avskräcka andra försäkringstagare från att processa, vilket kanske är mer värt än den goodwill en förlikning skulle kunna ge.

5.2.3 Käranden vidhåller sina yrkanden
Vidare är det inte alltid som käranden väljer att återkalla trots att mellandomen gått honom emot. Vad denna ovilja till återkallelse beror på är naturligtvis svårt att säga. Käranden har ju, till skillnad från sva-

14Ett utförligare resonemang kring förlikning och rättskraft förs på s. 37 i examensarbetet.

randen, inga rationella motiv till att tvinga fram en dom. Tvärtom borde han i denna situation vilja få målet avslutat snarast möjligt. Varje utsträckning av handläggningen drar ju rättegångskostnader, kostnader som käranden i egenskap av förlorande part i regel får betala. I materialet finns trots det fall där det uttryckligen framgår att käranden väljer att vidhålla sina yrkanden trots att han omöjligen kan vinna bifall till sin talan.15

5.2.4 Vilandeförklaring av resten av målet
När en fråga avgjorts genom mellandom kan domstolen med stöd av RB 17:5 st. 3 bestämma att målet i övrigt ska vila till dess att mellandomen vunnit laga kraft. Denna möjlighet är intimt förknippad med huruvida domstolen beslutar att mellandomen får överklagas särskilt eller bara i samband med att tingsrättens slutliga avgörande överklagas (se avsnitt 4). Om rätten beslutar att mellandomen bara får överklagas i samband med att det slutliga avgörandet överklagas kan resten av målet av naturliga skäl inte gärna vilandeförklaras. En tillämpning av tredje stycket i RB 17:5 blir därför bara aktuell i de fall där talan mot mellandomen får föras särskilt.
    Även om mellandomen får överklagas särskilt kan tingsrätten välja att avgöra målet slutligt på en gång i stället för att vilandeförklara resten av målet. Detta förfarande kan motiveras med att såväl domstolen som parterna har ett intresse av att få ett snabbt avslut på tvisten. Att avvakta att mellandomen ska klättra uppåt i instanserna kan ge en tidsutdräkt på flera år. En risk med att avgöra resten av målet omedelbart är att om överinstanserna ändrar utgången i mellandomen måste målet i övrigt tas om, vilket är olämpligt ur processekonomisk synpunkt. Endast i de fall där domstolen är tämligen säker på att överinstanserna kommer att dela underrättens bedömning kan det vara lämpligt att fortsätta handläggningen av resten av målet utan att mellandomen vunnit laga kraft. Ytterligare ett argument för att inte fortsätta handläggningen före mellandomens lagakraftvinnande är att rätten då undviker problemet kring hur domstolen och parterna ska förhålla sig till en icke lagakraftvunnen mellandom.16 Fitger menar att huvudregeln ur lämplighetssynpunkt är att vilandeförklara målet i övrigt i de fall särskild talan får föras mot mellandomen.17
I den fortsatta framställningen utgår vi från att målet vilandeförklaras och att det föreligger en lagakraftvunnen mellandom som omöjliggör bifall till käromålet.

15Se t.ex. Uppsala tingsrätt, mål T 453-88.16Se Ekelöf, Rättegång V, s. 211 f. där han diskuterar frågan om en icke lagakraftvunnen mellandom har prejudicerande verkan vid det slutliga avgörandet av målet.17Fitger, Rättegångsbalken 1, supplement 29, augusti 1999, s. 17:21.

5.2.5 Avgörande på handlingarna
Huvudregeln om att ett mål ska avgöras först efter huvudförhandling finns i RB 42:18. Samma lagrum öppnar dock vissa möjligheter för rätten att avgöra målet på handlingarna. Enligt femte punkten kan tvistiga mål avgöras utan huvudförhandling under förutsättning att någon sådan inte behövs med hänsyn till utredningen i målet. Ett av de viktigaste praktiska hindren mot att tillämpa denna möjlighet är det faktum att muntlig bevisning i princip alltid ska förebringas vid huvudförhandling. Ett avgörande på handlingarna kan bara ske i sådana fall där någon upptagning av muntliga bevis inte ska ske eller där det är tillåtet att ta upp denna bevisning utom huvudförhandling.18
Eftersom målet redan är avgjort i sak är det sällan motiverat att ta upp någon muntlig bevisning kring sakfrågan. Även parterna borde inse detta faktum och därför över huvud taget inte åberopa någon bevisning i denna del. Som vi redan konstaterat händer det dock att käranden väljer att inte återkalla sin talan trots att målet är omöjligt att vinna. Det är således tänkbart att käranden då även väljer att åberopa bevisning. I dessa lägen anser vi att rätten i regel kan avvisa denna med stöd av RB 35:7, därför att den saknar betydelse i målet. Inte heller i övrigt torde saken i sig kräva någon utredning som utesluter att frågan avgörs på handlingarna. Det enda som återstår i målet, förutom att avkunna en ogillande dom, är i regel fördelningen av rättegångskostnaderna. I de fall huvudprincipen i RB 18:1 om att förlorande part ersätter motpartens rättegångskostnader är tillämplig kräver inte heller denna fråga någon utredning eller förebringande av bevisning. Mellandomsinstitutet är dock förhållandevis flitigt använt i arbetstvister och i dessa mål är fördelningen av rättegångskostnader specialreglerad. Enligt lag (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 5 kap. 2 §, kan rätten besluta att vardera parten ska stå sina egna kostnader, förutsatt att den part som förlorat målet haft skälig anledning att få tvisten prövad. Undantaget åberopas ofta i arbetstvister.19 Frågan huruvida förlorande part verkligen haft skälig anledning att få tvisten prövad kräver naturligtvis viss argumentation från parterna. Om någon av parterna i ett sådant fall saknar ombud är muntlig förhandling ofta en fördel för utredningen.20 I dessa fall är således avgörande på handlingarna inte lämpligt, eller kanske rent av inte möjligt. I alla de fall där det inte finns någon anledning att förebringa muntlig bevisning anser vi dock att det är fullt möjligt att avgöra målet på handlingarna. Den ogillande domen ska ju enbart grunda sig på den lagakraftvunna mellandomen och all utredning av övriga omständigheter är då av naturliga skäl i regel fullständigt ovidkommande. Innan

18Fitger, Rättegångsbalken 3, Norstedt, Stockholm 1988, supplement 26, april 1998, s. 42:55.19Se t.ex. Lidköpings tingsrätt, mål T 186-90, Linköpings tingsrätt, mål T 429-92 och Lunds tingsrätt, mål T 1381-96.20Fitger, Rättegång 3, supplement 26, april 1998, s. 42:56.

målet avgörs utan huvudförhandling med stöd av RB 42:18 st. 1 p. 5 måste dock parterna, enligt lagrummets andra stycke, beredas tillfälle att slutföra sin talan i målet som helhet.
    Även i de fall där svaranden, efter kärandens återkallelse, begär att saken ska avgöras genom dom är RB 42:18 st. 1 p. 5 tillämplig. I dessa fall kan en alternativ lösning vara att käranden i stället efterger sin talan. Med denna lösning krävs inte den behovsprövning som aktualiseras vid tillämpning av femte punkten. Skillnaden mellan återkallande och eftergift är att en återkallad talan ska avskrivas medan en eftergift ska läggas till grund för ogillande av käromålet, utan någon som helst prövning av den materiella frågan. Om målet avskrivs har käranden, som vi har sett i det föregående, kvar möjligheten att väcka talan igen — avskrivningsbeslut vinner inte rättskraft. Men om käranden inser att han inte kan vinna målet är det i regel bäst för honom att efterge sin talan om han räknar med att ett återkallande kommer att resultera i att svaranden ändå begär dom. På det viset blir rättegångskostnaderna lägre.21
Ett exempel på när käranden återkallar och svaranden ändå hemställer om dom bjuder Helsingborgs tingsrätt, mål T 389-94. Målet gällde en försäkringstvist där en privatperson yrkade fastställelse av att Länsförsäkringar var skyldigt att utge invaliditetsersättning. Försäkringsbolaget invände bland annat att anspråket var preskriberat. Parterna enades om att låta rätten avgöra preskriptionsfrågan genom mellandom, varvid domstolen kom fram till att fordringsrätten var preskriberad. Efter att mellandomen överklagats till och fastställts av Högsta domstolen, återkallade privatpersonen sitt käromål varvid försäkringsbolaget hemställde att målet skulle prövas och att tingsrätten skulle ogilla kärandens talan. I sin dom konstaterade tingsrätten helt kort att det genom mellandomen var rättskraftigt avgjort att kärandens fordringsrätt var preskriberad, och käromålet ogillades. Tyvärr går det inte att ur handlingarna utläsa hur parterna fått slutföra sin talan och huruvida målet avgjorts på handlingarna eller efter huvudförhandling. Vi anser dock, utifrån det material vi har insyn i, att det här fallet är ett bra exempel på mål som är lämpligt att avgöra på handlingarna. Efter återkallelsen och begäran om dom skickar rätten lämpligen ut ett föreläggande till parterna där de informeras om att domstolen avser att avgöra målet på handlingarna och där parterna föreläggs att slutföra sin talan. Detta slutförande torde i praktiken begränsa sig till frågan om rättegångskostnader. När de skriftliga inlagorna i frågan väl kommunicerats mellan parterna och dessa fått möjlighet till argumentation i den delen återstår bara för rätten att utifrån den lagakraftvunna mellandomen avkunna en ogillande slutlig dom.

21Ekelöf, Per Olof, Rättegång IV, sjätte upplagan, Norstedt, Stockholm 1994, s. 44.

5.3 Mellandom som följs av avvisning
En domstol kan som bekant skilja sig från målet även på andra sätt än genom dom, vilket sker genom ett slutligt beslut enligt RB 17:1. Det i mellandomssammanhang vanligaste fallet är som framgått ovan att målet avskrivs. I ett mål om skadestånd för bortfall av hyresintäkter vid Handens tingsrätt valde domstolen emellertid att genom mellandom pröva frågan huruvida käranden (ett aktiebolag i konkurs) hade rätt att föra den aktuella skadeståndstalan. Efter att ha slagit fast att käranden saknade talerätt avvisade domstolen målet.22 En första fråga som aktualiseras på tal om detta mål är huruvida det över huvud taget är möjligt att behandla frågan om talerätt i mellandom. Mellandom enligt RB 17:5 st. 2 kan som bekant ges över ett eller flera rättsfakta, alternativt över hur en rättstillämpningsfråga ska bedömas vid avgörande av saken. Gärde menar att ett rättsfaktum är en faktisk omständighet som enligt den materiella lagstiftningen är förenad med en viss rättsföljd.23 En mellandom över ett rättsfaktum förutsätter alltså att omständigheten i fråga är materiellt relevant för utgången. Det räcker inte med att omständigheten har en rättsföljd, utan rättsföljden ifråga måste dessutom grunda sig på den materiella lagstiftningen. En avvisning på grund av bristande talerätt är förvisso en rättsföljd, men den grundar sig på den formella och inte på den materiella lagstiftningen. Att genom mellandom pröva kärandens talerätt kan bara leda till att målet avvisas utan materiell prövning eller till att målet prövas materiellt. Avgörandet påverkar således på intet sätt den materiella prövningen i sig, om en sådan nu blir aktuell.
    När det gäller mellandom över en fråga som främst angår rättstilllämpningen framgår det direkt av lagtexten att det är hur frågan ska bedömas vid avgörande av ”saken” som kan bli föremål för mellandom. Begreppet saken definieras av Ekelöf som frågan huruvida käromålet ska bifallas eller ogillas, vilket även inkluderar bedömandet av bevisningen. Utanför begreppet faller dock frågor om processhinder eftersom dessa bara behandlar frågan huruvida käromålet ska avvisas eller prövas materiellt.24 Frågor om förekomsten av processhinder kan alltså inte heller med stöd av RB 17:5 st. 2 andra ledet avgöras genom mellandom.
    Tingsrätten har således enligt vår mening tillämpat mellandomsinstitutet på ett sätt som inte stämmer överens med reglerna i RB 17:5. När frågan huruvida aktiebolaget i konkurs hade rätt att föra den aktuella skadeståndstalan aktualiserades borde rätten i stället ha tagit ställning till frågan utan att bryta ut den till avgörande genom mellandom. Enligt 34:1 ska ju fråga om rättegångshinder tas upp så snart det finns anledning till det, vilket mycket väl kan vara innan målet

22Handens tingsrätt, mål T 1001-92.23Gärde, Natanael, Nya rättegångsbalken, Fritze, Stockholm 1994, s. 166.24Ekelöf, Per Olof, Rättegång I, sjunde upplagan, Norstedt, Stockholm 1990, s. 35 f.

prövas i sak. Påpekas bör dock att skillnaden mellan de båda handläggningssätten rimligen inte hade kunnat påverka utgången i talerättsfrågan.

5.4 Mellandomsförfarandet övergår direkt i slutlig dom
5.4.1 Inledning
Det finns i vårt material ett flertal fall där domstolarna väljer att gå direkt från prövningen av mellandomstemat till avkunnande av en slutlig dom utan att först meddela en mellandom.25 I dessa fall beslutar rätten, uttryckligen eller underförstått, att pröva en eller flera frågor genom mellandom. När utgången i mellandomsdelen utesluter ett bifall till käromålet övergår domstolen direkt till att ogilla talan i dess helhet genom avkunnande av slutlig dom. Om domen överklagas uppstår frågan hur överrätten ska förhålla sig till denna. En variant som vi vill förespråka är att hovrätten konstaterar att tingsrätten begått ett rättegångsfel i och med att den avkunnat slutlig dom utan att parterna fått slutföra sin talan och därmed återförvisar målet. En mindre lämplig lösning är att hovrätten utgår från att tingsrättens dom är just en slutlig dom och därmed prövar målet i dess helhet. Detta kan komma att strida mot instansordningens princip. Om överrätten ändrar tingsrättens dom och alltså måste gå vidare och pröva resten av målet kommer den att pröva frågor som inte kommit under tingsrättens bedömning. En tredje lösning är att hovrätten bortser från att tingsrätten avkunnat en slutlig dom för att i stället utgå från vad underrätten faktiskt har prövat och därmed hanterar domen som en mellandom.

5.4.2 HD prövar domen som mellandom
I Malmö tingsrätts mål T 4651-93 hade en arbetstagare stämt staten genom tillsynsmyndigheten i konkurser i Malmöhus län. Mannen yrkade ersättning enligt lönegarantilagen för ekonomiskt skadestånd på grund av att han blivit uppsagd utan saklig grund och i strid mot turordningsreglerna. Staten invände att mannen hade förlorat sin talerätt på grund av preskription, varefter parterna enades om att preskriptionsfrågan skulle avgöras genom mellandom. Tingsrätten konstaterade att preskription hade inträtt och att arbetstagaren därmed förlorat sin talan. I stället för att avkunna en mellandom med detta innehåll valde dock tingsrätten att ogilla käromålet genom en slutlig dom. Efter överklagande fastställde hovrätten tingsrättens domslut. Målet överklagades till Högsta domstolen som också lämnade arbetstagarens överklagande utan bifall. HD påpekade dock i domskälen att när en domstol prövar en fråga genom mellandom ska domslutet knyta an till mellandomstemat och inte gå utanför detta. Domstolarna borde därför ha utformat domsluten som en förklaring att kärandens

25Se t.ex. Malmö tingsrätts mål T 4651-93 och Helsingborgs tingsrätts mål T 200799 vilka refereras nedan.

krav var preskriberat. I domslutet förklarade HD därmed att kärandens krav på lönegaranti var preskriberat. Vidare påpekades att det åvilade tingsrätten att i samband med målet efter dess återupptagande pröva frågan om fördelningen av rättegångskostnader.
    Det kan verka som en smidig lösning att göra som Malmö tingsrätt och ogilla hela käromålet på en gång. Om arbetstagarens talan helt uppenbart var preskriberad vore det onödigt att först meddela mellandom över detta förhållande, och sedan vänta tills mellandomen prövats i hovrätt och Högsta domstolen innan resten av målet tas upp och avgörs slutligt. Men antag att hovrätten ändå hade funnit att arbetstagarens talan inte var preskriberad. Då skulle hovrätten antingen få övergå till att som första instans pröva resten av målet, vilket inte kan vara lämpligt med hänsyn till instansordningens princip, eller undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet. En annan tänkbar variant är att arbetstagaren inte alls hade överklagat tingsrättens dom. Vilken typ av avgörande av saken hade staten i så fall haft — mellandom eller slutlig dom? Enligt Ekelöf medför mellandomens begränsade rättskraft att man måste se till att få ett avgörande som hindrar att saken kan återupptas.26 Resultatet av att gå direkt från mellandom till ogillande av hela käromålet skulle alltså kunna vara att det inte finns något rättskraftigt avgörande av saken, trots att såväl parterna som tingsrätten tror att så är fallet, om man inte väljer att tolka mellandomen som en dom. Det är förvisso inte något praktiskt problem så länge alla inblandade svävar i samma villfarelse, men särskilt rättssäkert är det inte.
    Ett exempel på hur svårt det kan vara att avgöra om det är en mellandom eller slutlig dom som tingsrätten har avkunnat utgör Stockholms tingsrätts mål nummer T 3-1405-87.27 Ett hovrättsråd som skilts från sin tjänst yrkade vid tingsrätten att hovrättens beslut om entledigande skulle förklaras ogiltigt och att staten skulle utge skadestånd till honom på grund av det oriktiga beslutet. Tingsrätten förordnade att särskild dom skulle ges över frågorna om beslutets giltighet och om huruvida staten var skadeståndsskyldig. Någon lagrumshänvisning angående vilken typ av särskild dom som avsågs gjordes inte. I domskälen förklarade tingsrätten att mannens yrkande om ogiltigförklaring av hovrättens beslut och därmed följande skadeståndsskyldighet inte kunde vinna bifall. Vid en sådan utgång kunde hovrättsrådet inte heller nå framgång i den återstående delen av målet, vilken alltså avsåg storleken av ett skadeståndsansvar. Enligt tingsrättens mening saknades därför anledning att låta resten av målet vila i avvaktan på att de frågor som prövats skulle avgöras slutgiltigt. Om Arbetsdomstolen skulle komma till ett annat slut i den delen skulle det inte vara någon olägenhet att målet återförvisades till tingsrätten för prövning av återstående frågor. Det ser alltså ut som om tingsrätten började med en

26Ekelöf, Rättegång V, s. 208, not 52.27Domen överklagades till Arbetsdomstolen och publicerades som AD 1990 nr 7.

mellandomsprövning, men därefter övergick till att avgöra hela målet genom slutlig dom. Domslutet blev också att käromålet lämnades utan bifall, vilket ytterligare styrker den hypotesen. Hovrättsrådet överklagade domen till Arbetsdomstolen, som i sina domskäl inte alls kommenterade det faktum att tingsrätten gått direkt från en mellandomsprövning till att ogilla hela käromålet. I sakfrågan gjorde Arbetsdomstolen en annan bedömning än tingsrätten och ansåg att hovrättsrådets yrkande om ogiltigförklarande av hovrättens beslut skulle bifallas. Av rättssäkerhetsskäl undanröjde AD tingsrättens dom och återförvisade målet så att övriga yrkanden skulle bedömas av tingsrätten såsom första instans. Ingenting talar för att Arbetsdomstolen skulle ha betraktat tingsrättens dom som någonting annat än en slutlig dom. Men när tingsrätten sedan tog upp målet igen och refererade till den tidigare handläggningen hänvisade rätten till den tidigare domen som ”särskild dom”. Domstolen skrev också att rätten i den särskilda domen ”…inte tagit slutlig ställning till yrkandet om skadestånd”.28 Det är således uppenbart att tingsrätten, åtminstone i efterhand, ansåg att den första domen var en mellandom och inte en slutlig dom. Det är naturligtvis svårt att säga varför Arbetsdomstolen inte kommenterat frågan, men utifrån skrivningen i domen anser vi att det är troligt att tingsrättsdomen uppfattades som en slutlig dom. I vart fall visar exemplet på hur svårt det är att avgöra huruvida en dom är en mellandom eller slutlig dom när rätten inte uttrycker sig tydligt.

5.4.3 AD prövar domen som mellandom
Helsingborgs tingsrätts mål nummer T 2007-99 gällde en arbetsrättslig tvist mellan en privatperson och ett aktiebolag. Privatpersonen yrkade att hans anställning skulle förklaras kvarstå och att uppsägningen av honom skulle ogiltigförklaras, samt att bolaget skulle förpliktigas utge skadestånd. Bolaget invände, förutom att det haft saklig grund för uppsägningen, att arbetstagarens talan var preskriberad. Till skillnad från Malmö tingsrätt i fallet ovan beslutade Helsingborgs tingsrätt aldrig uttryckligen att avgöra preskriptionsfrågan genom mellandom utan förelade bara parterna att slutföra sin talan i den delen. Målet avgjordes utan huvudförhandling. I sin prövning fann rätten att talan väckts för sent och därmed var preskriberad, varför käromålet ogillades i sin helhet. Domen överklagades av arbetstagaren.
    I Arbetsdomstolen konstaterades att parterna bara hade slutfört sin talan i preskriptionsdelen, varför tingsrättens dom inte uppfattades som en slutlig dom i målet utan som en mellandom, varigenom tingsrätten förklarat att privatpersonens talan var preskriberad i sin helhet. Med ändring av första punkten i tingsrättens domslut förklarade Arbetsdomstolen att kärandens talan gått förlorad på grund av preskription. Dessutom menade AD att fördelningen av rättegångskostnaderna i de båda instanserna ”…bör ske först när tingsrätten slutligt avgör

28Domen överklagades till Arbetsdomstolen och publicerades som AD 1992 nr 54.

målet efter målets återupptagande”. AD upphävde därmed det beslut som tingsrätten tagit i kostnadsfrågan.29 Vad Arbetsdomstolen således gjorde var att den agerade som om tingsrätten avkunnat en mellandom och därför bara ändrade domslutet till ett korrekt mellandomsslut. Vår tolkning av det citerade uttalandet är att AD även menade att tingsrätten skulle ogilla käromålet i en korrekt slutlig dom.
    När Helsingborgs tingsrätt ånyo tog upp målet konstaterades bara att ”Arbetsdomstolen som i dom den 27 september 2000 kom till samma resultat som tingsrätten förordnade att frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångskostnad ankom på tingsrätten att pröva efter målets återupptagande”.30 Tingsrätten tog därefter i sin dom bara ställning till fördelningen av rättegångskostnaderna.
    Om vi i det här fallet tänker oss att arbetstagaren inte hade överklagat ligger det åtminstone inte lika nära till hands som i Malmöfallet att tolka tingsrättens dom som en mellandom. Saken är därför antagligen rättskraftigt avgjord. Men också i det här fallet skulle det bli problem om Arbetsdomstolen inte funnit att talan preskriberats, eftersom AD då skulle bli tvungen att pröva resten av målet som första instans eller att återförvisa målet till tingsrätten. Här är det förstås relevant att det är fråga om just Arbetsdomstolen som ju faktiskt ofta är både första och sista instans, men det gäller bara fall där ett fackförbund valt att föra arbetstagarens talan.

5.4.4 AD prövar domen som mellandom, undanröjer och återförvisar
Uppsala tingsrätts mål T 1518-94 är ett exempel på att överrätten blir tvungen att undanröja underrättens dom vid en annan bedömning i mellandomsdelen. Tvisten bestod i att KFUM:s före detta coach för elitserielaget i dambasket stämde sin tidigare arbetsgivare med yrkande om ekonomiskt och ideellt skadestånd på grund av brott mot LAS. Föreningen invände att kärandens talan var preskriberad enligt reglerna i 41 och 42 §§ LAS.
    Inte heller här beslutade tingsrätten uttryckligen att det var frågan om en mellandom. I protokollet från den muntliga förberedelsen framgår dock följande: ”Parterna är överens om att tingsrätten först ska ta ställning till den av KFUM gjorda preskriptionsinvändningen.”31 Tingsrätten kom fram till att den aktuella talan hade väckts för sent, och att käromålet därmed skulle lämnas utan bifall.32 Coachen överklagade till Arbetsdomstolen som i sin dom, med hänvisning till 1992/93:JO1, påpekade att tingsrätten inte fick låta prövningen av en uppkommen mellandomsfråga direkt leda till ett slutligt avgörande av målet. AD ansåg dock att tingsrättens dom såvitt gällde preskriptionsfrågan borde överprövas som om underrätten

29AD 2000 nr 85.30Helsingborgs tingsrätt, mål T 2007-99, dom 2001-02-28, aktbilaga 49.31Uppsala tingsrätt, mål T 1518-94, protokoll 1995-03-08, aktbilaga 18.32Uppsala tingsrätt, mål T 1518-94, dom 1995-03-22.

verkligen hade meddelat en mellandom av innebörd att privatpersonen förlorat sin rätt att föra talan. I sin överprövning fann Arbetsdomstolen sedan, till skillnad från tingsrätten, att kärandens talan inte var preskriberad. Därmed borde tingsrättens dom i övriga frågor undanröjas. Målet i dessa delar återförvisades till tingsrätten för fortsatt handläggning. AD passade även på att poängtera det olämpliga i att behöva undanröja underrättens dom och återförvisa målet. Om tingsrätten hade meddelat en korrekt mellandom hade Arbetsdomstolen bara på sedvanligt sätt kunnat ändra denna utan att behöva tillgripa undanröjande och återförvisning.33

5.4.5 Beslut om mellandom upphävs
Ytterligare en variant på handläggning av ett mål där mellandomen kommit att avgöra hela målet är att helt enkelt upphäva beslutet att meddela mellandom och i stället pröva målet i dess helhet. På så sätt slipper rätten och parterna avvakta att mellandomen vinner laga kraft alternativt få en icke lagakraftvunnen mellandom vid sidan av det slutliga avgörandet. En fråga som aktualiseras i dessa lägen är hur parternas rätt att få slutföra sin talan påverkar handläggningen. Ett exempel på när denna variant tillämpas finns i Stockholms tingsrätts mål nummer T 6-190-87 där en privatperson stämde den bostadsrättsförening han tidigare var ordförande i och yrkade ersättning för utfört arbete. Föreningen invände i första hand att den före detta ordföranden genom ett förlikningsavtal med föreningen avstått från vidare krav och att detta avtal även omfattade det i målet framställda yrkandet i dess helhet.
    Tingsrätten beslutade att pröva föreningens invändning om förlikningsavtal genom mellandom. Efter att ha hållit huvudförhandling i mellandomsfrågan upphävdes emellertid beslutet om mellandom samtidigt som rätten beslutade att slutligt avgöra målet i dess helhet. Tingsrätten började sedan med att pröva invändningen om förlikningsavtalet och fann att den före detta ordföranden var bunden av detta. Därmed behövde tingsrätten inte gå in på någon vidare prövning av målet, utan ogillade i stället käromålet.34 Privatpersonen överklagade till hovrätten och yrkade fastställelse av att något förlikningsavtal i saken inte förelåg och ville därefter ha målet återförvisat till tingsrätten för fortsatt handläggning. Hovrätten konstaterade att underrättens förfarande kunde anses praktiskt från vissa synpunkter och hänvisade bl.a. till Boman i Festskrift till Lars Welamson, s. 96 ff. Emellertid, fortsatte domstolen, torde förfarandet vara tillåtet endast under vissa förutsättningar. Till att börja med bör parterna ges tillfälle att utveckla sin talan och föra bevisning om de omständigheter som inte skulle omfattas av den planerade mellandomen. Ett alternativ är att parterna frånfaller de delar av talan som

33AD 1995 nr 113.34Stockholms tingsrätt mål T 6-190-87, dom nr DT 193, 1988-11-22.

inte omfattas av mellandomstemat. Ingen av dessa lösningar tillämpades dock av tingsrätten, varför förfarandet bedömdes strida mot de grundläggande principerna för mellandomsinstitutet. Hovrätten ansåg att tingsrättens handlande utgjorde grovt rättegångsfel, varför tingsrättens dom, med undantag för prövningen av invändningen om förlikningsavtal, undanröjdes och återförvisades för erforderlig behandling.35

6. Avslutande kommentarer
Efter vår genomgång av olika handlingsalternativ återstår att besvara frågan i inledningen till denna artikel; hur ska rätten skilja sig från målet sedan mellandomen gjort det omöjligt att bifalla käromålet? Det finns huvudsakligen två motstående intressen som måste vägas mot varandra när parterna och rätten står inför frågan hur ett mål ska handläggas i detta läge. Å ena sidan är det önskvärt att processen avslutas så snabbt och kostnadseffektivt som möjligt, å andra sidan finns det ett behov av trygghet mot nya processer och av en korrekt handläggning till undvikande av dubbla processkedjor.
    Den snabbaste och mest kostnadseffektiva lösningen är att käranden väljer att återkalla sin talan redan efter tingsrättens mellandom. Här ställs svaranden inför frågan huruvida han ska medge avskrivning eller yrka ogillande dom. Utslagsgivande bör i dessa fall vara behovet av ett rättskraftigt avgörande. Finns det anledning att anta att käranden kommer att återkomma med samma sak i en ny process bör svaranden försöka få till stånd en stadfäst förlikning som förhindrar käranden från att väcka ny talan, eller begära ogillande dom. Oavsett vilket alternativ som svaranden väljer kan rätten i regel skilja sig från målet på handlingarna efter tämligen ringa handläggning.
    Om någon av parterna vill att saken avgörs genom slutlig dom återstår frågan hur det lämpligen bör gå till. Att tingsrätten övergår direkt från mellandomsprövning till att ogilla hela käromålet är enligt vår mening direkt felaktigt. Om högre rätt gör en annan bedömning måste den domstolen antingen pröva resten av målet som första instans, vilket strider mot instansordningens princip, eller undanröja och återförvisa, vilket då blir ett reguljärt inslag i tvistemålsprocessen. Att det inte kan vara tanken med tvistemålsreglerna framhåller JO i ett yttrande efter att ha granskat två mål från Stockholms tingsrätt där rätten gått direkt från behandlingen av mellandomsfrågan till ogillande dom. Justitieombudsmannen konstaterade rent allmänt att lagstiftningen utgår från att en mellandom ska följas av ett slutligt avgörande av målet genom dom ellerslutligt beslut. Gällande rätt ger inte stöd för ett förfarande sominnebär att domstolen går direkt från prövningen av mellandomstemat till ett slutligt avgörande av målet. JO påpekade även att rättegångsbalken tillhandahåller ett övervägt, sammanhållet och systematiskt uppbyggt regelsystem samt att det lig-

35Svea hovrätt, mål T 1314-88, beslut 1989-03-01.

ger en fara i att gå utanför det lagreglerade området.36 Vi anser att ytterligare en risk medförfarandet att gå direkt från prövningen i mellandomsdelen till att avkunna slutlig dom är att det kan bli tveksamt vilken typ av dom det är frågan om. Rätten har beslutat att meddela mellandom, men avkunnar i praktiken en slutlig dom. Extra tydligt blir detta problem då tingsrätten ogillar käromålet i en dom som rubriceras som mellandom.37 Dessa oklarheter kan i sin tur leda till att något rättskraftigt avgörande av saken över huvud taget inte kommer till stånd. I NJA 1999 s. 92 konstaterade HD att om ett mål ska avgöras utan huvudförhandling måste parterna först beredas tillfälle att slutföra sin talan. Någon alternativ handläggningsordning finns inte i rättegångsbalken för den domstol som avser att slutligt avgöra målet i sak. I det aktuella fallet hade parterna bara slutfört sin talan i mellandomsdelen, varför det inte fanns några förutsättningar att meddela en slutlig dom i målet. HD ansåg att tingsrättens handläggning utgjorde rättegångsfel.
    Om tingsrätten nödvändigtvis vill skilja sig från målet utan att först behöva invänta att mellandomen vandrar upp genom instanserna kan rätten upphäva beslutet om mellandom och därefter övergå till att pröva hela målet.38 I sådana fall måste dock, som påpekats ovan, parterna beredas tillfälle att slutföra sin talan, förutsatt att de inte väljer att frånfalla den i de delar som inte omfattas av mellandomen. Risken är då att parterna, trots utgången i mellandomsdelen, utnyttjar sin rätt att slutföra talan i hela målet, vilket kan leda till att de processekonomiska vinsterna med mellandomsförfarandet går förlorade. Vi vill därför inte i första hand rekommendera denna lösning.
    För det fall käranden inte väljer att återkalla är det enligt vår mening klart lämpligast att domstolen vilandeförklarar resten av målet tills mellandomen vunnit laga kraft. Ett snabbare sätt att få till stånd ett slutligt avgörande är att besluta att mellandomen endast får överklagas i samband med att målet i sin helhet överklagas, och ogilla käromålet innan mellandomen prövats i högre instans. För att detta förfarande ska vara lämpligt anser vi emellertid att det måste framstå som uppenbart att mellandomen kommer att stå sig i högre rätt. Vidare bygger det på att domstolen blir bunden av mellandomens prejudicerande verkan redan i och med avkunnandet. Finns det risk för att mellandomen kommer att ändras av högre instans är det lämpligare att tingsrätten vilandeförklarar resten av målet och tillåter att mellandomen överklagas särskilt. Oavsett vilket alternativ som domstolen väljer kan rätten i regel skilja sig från målet på handlingarna efter tämligen ringa handläggning. Förfarandet med vilandeförklaring måste enligt vår mening vara den absoluta huvudregeln.

361992/93:JO1, dnr 484-1990.37Se t.ex. Norrköpings tingsrätt mål T 280/88, dom nr DT 487, 1989-09-18.38Se t.ex. HD:s uttalande i NJA 1999 s. 92.