Information som självständigt objekt

Av jur.dr CHRISTINA WAINIKKA

Information tillmäts i många sammanhang ett självständigt värde, frikopplat från värdet av en fysisk bärare. I artikeln behandlas frågan om information därmed också skall ses som ett självständigt objekt som kan bli föremål för t.ex. tillgreppsbrott. Artikeln jämför rättsläget och rättslig debatt i Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Sverige. Skillnaderna i synsätt är stora.


1. Atomer och bits
Vår värdering av saker som värdefulla är ofta kopplade till atomer, atomer som bildar diamanter anses mer värdefulla än de som bildar gråsten. Det kan dock också vara kopplat till sådant som är ickemateriellt, såsom värdet i ett varumärke. Det vi människor tillmäter värde kan dock variera, från människa till människa och från land till land.
    En grundläggande fråga är om allt vi människor tillmäter ett självständigt värde därmed också skall ses som självständiga objekt. Det går också att diskutera om det är frågan om värde som skall vara styrande för om något skall anses vara ett sakrättsligt objekt. Bara för att något har ett värde behöver det ju inte alls nödvändigtvis motsvara de krav rättsordningen sätter upp för att bedöma om något är ett självständigt objekt. Beträffande frågan om självständiga objekt kan konstateras att skilda länder har skilda synsätt på vad som kan anses vara sådana objekt.
    Frågan om vad som kan utgöra självständiga objekt kan ses som en rent teoretisk fråga utan någon som helst praktisk betydelse. Frågan kan dock få stor betydelse, både allmänt och i enskilda fall. Låt säga att någon tillgriper en diskett. Skall tillgreppet ses som ett tillgrepp enbart av den fysiska bäraren eller som ett tillgrepp av en fysisk bärare och informationsinnehållet på disketten? Ytterligare komplicerat kan det bli om det som någon lagt beslag på enbart utgörs av information, utan koppling till en fysisk bärare. Har ett tillgreppsbrott överhuvudtaget begåtts? Sommaren 2001 avgjordes ett mål i Högsta domstolen där en annan utgång hade kunnat vara möjlig, om informationen det var fråga om hade kunnat ses som ett självständigt objekt.1 I målet var fråga om en tidigare anställd som hade tagit hem disketter med den tidigare arbetsgivarens kunddatabas. Personen i fråga friades helt. I andra länder än Sverige hade andra utgångar varit möjliga. Synen på information som självständigt objekt kan till stor del vara styrande för möj-

1NJA 2001 s. 362. Se kommentar NIR 2001 s. 697.

578 Christina Wainikka SvJT 2003ligheten att beivra otillbörliga ageranden med information som faller utanför det direkta skyddet för affärshemligheter.
    I denna artikel skall beskrivas hur några länder bedömer information som objekt. De utvalda länderna är Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Sverige. Synen på information som objekt har dock till stor del sitt ursprung i andra värderingar och det är där artikeln tar sin början.

2. Elektricitet som sak
Det vi normalt ser som självständiga objekt är fysiska föremål. Som påpekats ovan är det också ofta så att det är denna typ av föremål som vi tillmäter värde. De senaste två hundra åren har dock mycket skett i detta hänseende. En av de företeelser som tidigt kom att ställa frågan om saker i ett nytt perspektiv var elektricitet. Det som ansågs göra elektricitet till något speciellt var att det helt klart att var något som inte går att ta på, inte går att hålla i handen, men det ansågs ändå självklart att elektricitet är något som kan besitta ett konkret värde.
    Diskussionen om elektricitet har kommit att få ett stort inflytande i många länder på diskussionen om information som självständigt objekt. Det finns flera likheter mellan elektricitet och information. I likhet med elektricitet kan information ses som ett flöde snarare än ett konkret fysiskt objekt. Liksom för elektricitet är det tämligen klart att information kan anses besitta ett värde.2 För att förstå de vägval som gjorts i skilda länder beträffande information som objekt, är det nödvändigt att först se hur diskussionen om elektricitet som objekt sett ut.
    I fransk rätt kom frågan om elektricitet som självständigt objekt att avgöras i ett mål år 1912 där det straffrättsligt skulle prövas om det var stöld att obehörigt bereda sig tillgång till elektrisk ström. Eftersom det inte fanns en specialregel om olovlig kraftledning var det nödvändigt att se om den allmänna regeln om vol i art 379 gamla Code Pénal var tillämplig på gärningen. För tillämpning av regeln var det nödvändigt att se om elektricitet kunde anses vara ett objekt, chose (sak).
    Efter en långtgående diskussion kom Cour de Cassation fram till att elektricitet, om den avleds, är en chose i den bemärkelsen att den kan bli föremål för vol (stöld).3 Avgörande för domstolen var att den såg elektricitet som något som kan besittas och inte minst avledas. Det var just möjligheten att avleda elektricitet som blev avgörande. Bedömningen i detta mål kom att få avgörande betydelse för den franska rättens syn på elektricitet som självständigt objekt. Det finns än idag ingen specialregel om olovlig kraftavledning i fransk rätt.

2Jfr t.ex. art 39 TRIPs, där det anges att information ”has a value because it is secret”.3Cass crim 3 augusti 1912 (i DP 1913.1.439).

SvJT 2003 Information som självständigt objekt 579Nio år efter Cour de Cassations avgörande i Frankrike avgjorde Hoge Raad i Nederländerna ett liknande mål.4 På samma sätt ställdes Hoge Raad inför frågan om elektricitet kunde vara föremål för tillgreppsbrott. Liksom Cour de Cassation kom Hoge Raad fram till att elektricitet kunde vara ett självständigt objekt, dvs. utgöra goed (sak).
    Målet kom i nederländsk doktrin att omtalas som elektriciteitsarrest (elektricitetsdomen). Till grund för domstolens slutsatser låg en flera år gammal diskussion i doktrinen om elektricitet som goed.5 Den diskussionen utgick framförallt från elektricitetens natur. Det prövades på ett teoretiskt plan om det var möjligt att skilja elektricitet från sin källa och om elektricitet kunde tillmätas någon form av självständigt värde. Det avgörande för domstolens bedömning av elektricitet som goed var att den bedömde elektricitet som både kvantifierbar och ackumulerbar.6 I tysk rätt har bedömningen om elektricitet som självständigt objekt, Sache, blivit den rakt motsatta till den i fransk och nederländsk rätt. Det skulle kunna uttryckas så att bedömningen av vad som kan utgöra Sache inte varit föremål för utvidgning på samma sätt som chose och goed i fransk respektive nederländsk rätt. I tysk rätt har det därför varit nödvändigt att införa en specialregel om olovlig kraftavledning, som idag återfinns i § 248c Strafgesetzbuch.
    Svensk rätt har på det här området, liksom så många andra, tagit intryck av tysk rätt. Det har i svensk rätt bedömts vara omöjligt att stjäla elektricitet. Elektricitet är helt enkelt inget objekt. Det finns därför en specialreglering om olovlig kraftavledning i 8:10 brottsbalken (BrB). Diskussionen om elektricitet som ett objekt möjligt att tillgripa har inte varit särskilt omfattande och den kom också igång mycket sent, jämfört med fransk och nederländsk rätt.
    Regeln om olovlig kraftavledning kom in i svensk straffrätt först genom 1942 års strafflagsrevision.7 Regeln, liksom dagens regel i 8:10 BrB, var begränsad till avledning. Den innebar ingen straffrättslig reglering av brytande av elektrisk ström. Brytande har i ett fall från HD bedömts som egenmäktigt förfarande, 8:8 BrB.8 På senare år är det i princip bara Jareborg som diskuterat elektricitet som föremål för tillgreppsbrott. Hans utredning tar sin utgångspunkt i frågan om möjligheten att besitta elektricitet. Han skriver: ”När det gäller elektrisk ström,…, är det uteslutet att tala om besittning till det

4HR 23 maj 1921, NJ 1921, s. 564.5Det verk som torde ha utövat störst inflytande är Katz, Het onrechtmatig gebruik der electrische energie en de wettelijke maatregelen daartegen, som kom 1916. Framställningen är uppenbart inspirerad av Cour de Cassations avgörande.6Se också diskussionen i van Dijk & Kletjens, Computercriminaliteit (1995), s. 29 och Kaspersen, Strafbaarstelling van computermisbruik (1990), s. 58–59. Jfr även beskrivningen av vad som kan utgöra goed i Reehuis & Heisterkamp, Goederenrecht (10:e uppl. 1994), s. 4.7Då i 20:9 SL.8NJA 1946 s. 103.

580 Christina Wainikka SvJT 2003som ’strömmar fram’ i ledningarna”.9 I framställningen jämför han elektricitet med gas och vätska. Han menar att det är möjligt att genom avledning av gas och vätska skaffa sig besittning till ämnet. Han fortsätter därefter att förklara att så inte är fallet med elektricitet.
    Som synes av denna korta genomgång av synen på elektricitet som objekt i fyra skilda länder är skillnaderna i bedömning mycket stora. I fransk och nederländsk rätt har slutsatsen varit att elektricitet är kvantifierbar, att det är något som kan mätas utan koppling till en fysisk bärare. I tysk och svensk rätt har konstaterats att samma sak är uteslutet och omöjligt.

3. Information som sak
Information ses idag mycket som ett flöde, något som flödar i ledningar mellan människor och över landsgränser. På det sättet kan informationens ställning som självständigt objekt diskuteras utifrån samma utgångspunkter som låg till grund för diskussionen om elektricitet. Så har också skett i några länder.
    Viktigt att notera i det här sammanhanget är att det inte är frågan om ansvar för t.ex. tillgrepp av informationens bärare. Det faller naturligtvis inom ramen för de vanliga tillgreppsbrotten i alla de studerade ländernas rätt. De fysiska bärarnas ställning som objekt är inte heller något som ifrågasätts. I denna framställning fokuseras på informationen som objekt frikopplat från den fysiska bäraren, dvs. informationens självständiga ställning som objekt.
    I fransk rätt kom bedömningen av elektricitet som chose att starkt påverka bedömningen av möjligheten att besitta och tillgripa information. Bakom behovet att pröva frågan om möjligheten att besitta och tillgripa information ligger framförallt brister i det direkta straffrättsliga skyddet för affärshemligheter i art L 152-7 Code du Travail — art L 621-2 Code de la Propriété Intellectuelle. Genom att denna reglering inte täcker många av de fall där straffrättsliga sanktioner kan vara önskvärda har franska domstolar ställts inför mål där andra straffrättsliga regler åberopats. En av de frågor som oftast varit föremål för prövning — och diskussion i doktrinen — har varit frågan om information kan vara föremål för tillgreppsbrottet vol. Den straffrättsliga beskrivningen av vol har genomgått en förändring de senaste åren. I den gamla Code Pénal, art 379, angavs att: ”Quiconque a soustrait frauduleusement une chose qui ne lui appertient pas est coupable de vol.”10 I den nya Code Pénal, art 3111, anges att: ”Le vol est la soustraction frauduleuse de la chose d'autrui.”11 Redan av reglernas ordalydelse är tydligt att definitionen av chose är central för tillämpningen. Bedöms det tillgripna vara en chose, då är det också fråga om stöld.

9Jareborg, Brotten II (1986), s. 124–125.10Ungefär: ”Den som otillåtet tillgriper en sak som inte tillhör honom är skyldig till stöld.”11Ungefär: ”Stöld är otillåtet tagande av annans sak.”

SvJT 2003 Information som självständigt objekt 581År 1990 kom ett mål att prövas som kan sägas handla om olovlig informationsavledning. I målet var fråga om en gärning som bestod av att någon nyttjat Minitel utan att ha abonnemang.12 Minitel kan närmast liknas vid en tidig form av allmänt Internet och användes i Frankrike för att söka information och t.ex. boka biljetter. Den regel som åberopades i målet var art 379 i den gamla Code Pénal. Domstolen ställdes således inför frågan om någon genom olovligt nyttjande av Minitel gjort sig skyldig till vol, dvs. om nyttjande av Minitel var en chose.
    Cour de Cassation nådde i detta mål slutsatsen att nyttjande av Minitel inte kunde anses vara chose i sådan bemärkelse att tillgreppsbrottet vol var för handen. Det liknade visserligen på många sätt den typ av avledande av elektricitet som ansetts vara vol, men skillnaderna var för väsentliga. Här fanns inget som kunde sägas vara rubbande av någons besittning. Det enda som skett var att någon berett sig tillgång till den information som fanns i nätverket och möjligen utnyttjat det för att göra bokningar. Information i nätverket var dessutom tänkt att nå så många som möjligt, det var hela tanken med Minitel.
    I doktrinen ansågs länge att det var nödvändigt att information var förkroppsligad på något sätt för att kunna anses vara chose.13 Krasst uttryckt skulle då inte det som är förkroppsligat vara skyddat utan bara dess ”kropp”. Frågan kom dock att ställas på sin spets i ett antal fall under slutet av 1980-talet.
    I det första målet var fråga om två anställda som ville ha information från sin arbetsgivare för att med denna som grund starta konkurrerande verksamhet. Målet omnämns i litteraturen som arrêt Bourquin.14 De två anställda kopierade informationen till disketter i två led. Till att börja med kopierade de utförlig information om kunder till 47 disketter. Denna kopiering skedde på företaget, men disketterna tillhörde de två anställda. Efter denna kopiering tog de också 70 disketter från företaget och kopierade annan information till dessa.
    Domstolen dömde de båda anställda för stöld av de 70 disketterna, vilket ju är tämligen självklart. Domstolen dömde dock också de båda anställda för stöld av informationsinnehållet på de första 47 disketterna. Domstolen skriver att de dömer för stöld: ”de celui du contenu informationnel des quarante-sept disquettes reproduites durant le temps nécessaire à la reproductions, le tout au préjudice de la société Bourquin qui en était propriétaire”.15

12Cass crim 12 dec 1990 (i Bull crim nr 430 och Gaz Pal 1992.1.111).13Se Magnin, Know-how et propriété industrielle (1974), s. 160. Jfr Cass crim 23 december 1957 (i JCP 1958, IV s. 18). Där var det fråga om olika former av projektbeskrivningar som stals, så frågan om vad som hade hänt om de inte varit förkroppsligade diskuterades inte.14Cass Crim 12 januari 1989 (i Bull crim nr 14, Droit de l’informatique et des télécommunications 1989, s. 34).15Se domen, Cass Crim 12 januari 1989 (i Bull crim nr 14, Droit de l’informatique et des télécommunications 1989, s. 34). Texten betyder ”av informationsinnehållet på de 47 disketterna […] allt till skada för företaget Bourquin som ägde det”.

582 Christina Wainikka SvJT 2003I doktrinen har konstaterats att domstolen faktiskt har utdömt straff även för den besittningsrubbning som skedde genom att de två anställda kopierade information om kunder. Detta betraktas som något nytt, något av en rättslig innovation. Innovationen bestod av att ”le vol peut être vol d’une information seul”.16 Några månader senare avgjordes ett liknande mål, som går under namnet arrêt Antonioli.17 I detta mål var fråga om en bokhållare som tog information över sin arbetsgivares ekonomiska situation med sig hem. I sitt hem träffade han därefter en person som var verksam hos en konkurrent och han delgav denne informationen.
    Även i detta mål bedömdes frågan av vol av informationen som sådan. I detta mål hänvisade domstolen till att det som varit föremål för gärningen visserligen var icke-materiellt, men inte desto mindre en tillgång hos företaget. Genom tillgreppet hade företagets besittning till något som var att betrakta som chose rubbats. Bokhållaren dömdes för vol.
    I båda dessa mål från 1989 behandlade Cour de Cassation frågan om vol av information som sådan, inte enbart av dess fysiska bärare. Domstolen uttrycker detta mycket tydligt. Domstolen gör därför klart att den betraktar information som chose.
    Både arrêt Bourquin och arrêt Antonioli avgjordes alltså 1989, året före arrêt Minitel. Frågan är då om den senare domen kör över bedömningen av information som chose. Så är förmodligen inte fallet. En av de saker som är avgörande för denna bedömning är skillnaden i information som det var fråga om. I både arrêt Bourquin och i arrêt
Antonioli var fråga om information av viss företagsspecifik karaktär, information som kan sägas utgöra affärshemligheter. I arrêt Minitel var fråga om åtkomst av information som är utlagd endast i syfte att den skall nå ut, helst till så många som möjligt. I arrêt Minitel var också fråga om att enbart få tillgång till informationen genom att ta sig till ett öppet system. Inte på något sätt har informationen nedladdats eller förflyttats. I den nederländska regleringen om straffrättsligt skydd för affärshemligheter finns en särskild regel i art 273 st 1 p 2 Wetboek van strafrecht som har sitt ursprung i en långvarig diskussion om gegevens (uppgifter) kan utgöra goed eller inte.18 Den diskussionen utgick från bedömningen av elektricitet som goed. För det fall att elektricitet kunde utgöra goed borde gegevens också kunna utgöra det ansågs av många.
    Eftersom slutsatsen i fransk rätt varit att information var chose torde det inte varit långt borta att göra samma bedömning i nederländsk

16Se Lucas de Leyssac, L’arrêt Bourquin, une double révolution, Revue de science criminelle et de droit comparé 1990, s. 507. ”Stöld kan vara stöld av informationen i sig”.17Cass Crim, 1 mars 1989 (i Bull crim nr 100).18I civilrättslig bemärkelse definieras goed i bok 3 art 1 p 10 Burgelijk Wetboek. Se också Reehuis & Heisterkamp, Goederenrecht, s. 2 ff.

SvJT 2003 Information som självständigt objekt 583rätt. Det första målet där frågan kom att ställas på sin spets avgjordes dock redan 1983 av Hof Arnhem.19 I målet var fråga om computergegevens (datoruppgifter) kunde vara föremål för verduistering (förskingring). På samma sätt som det krävs vid stöld att något är en goed krävs detta vid verduistering.
    För att göra bedömningen om computergegevens kan utgöra goed valde domstolen att jämföra med elektricitet. Den konstaterade bl.a. att computergegevens liksom information är överförbart, reproducerbart och möjligt att göra tillgängligt för andra precis på samma sätt som elektricitet. Domstolen valde att klassa gegevens som goed.
    Den diskussion som följde domen var mycket intensiv. I debatten kan två huvudlinjer hittas. Den ena linjen företräddes av de som menade att domen klargjort att gegevens nu klart omfattades av begreppet goed och därmed skulle ses som ett sakrättsligt objekt bland andra.20 Den andra linjen företräddes av dem som menade att domen var felaktig. De som höll sig till denna linje ansåg att domen bröt mot den rättsliga systematiken i nederländsk rätt.
    En av de mest framträdande företrädarna för denna linje var Kaspersen. Han menade att straffrättens systematik till stora delar följer civilrättens.21 Därför skall begreppet enig goed i princip bara omfatta fysiska föremål. För att vidareutveckla sin teori beskriver han hur civilrätten behandlar information och computergegevens: ”Informatie is onstoffelijk en geen zaak in de zin van het civiele recht. Computergegevens zijn als potentiële informatie eveneens onstoffelijk, niet ruimelijk, niet localiseerbaar en derhalve niet individualiseerbaar.”22 De som följde den här linjen menade att även om elektricitet är att anse som enig goed, så är inte gegevens det. Huvudpoängen var att elektricitet och gegevens inte går att jämställa.23 Det nederländska parlamentet blandade sig så småningom i diskussionen. Där konstaterades att domen från Arnhem visserligen var innovativ och löste ett konkret fall, men att det kanske inte var den bästa lösningen.24 Under denna tid pågick också ett omfattande arbete med att anpassa den straffrättsliga lagstiftningen till den nya tekniska verkligheten. Genom att införa den särskilda regleringen i art 273 st. 1 p. 2 Wetboek van strafrecht har man velat tydliggöra att information inte är att se som självständigt objekt.25

19Hof Arnhem, 27 oktober 1983, NJ 1984, 80.20Se handlingar från NJV 1988, del 1, s. 139–182.21Kaspersen, Strafbaarstelling van computermisbruik, s. 67.22”Information är icke materiellt och ingen sak i civilrättslig mening. Computergegevens är som potentiell information också icke materiella, inte rumslig, inte lokaliserbar och därför inte individualiserbar.” Kaspersen, Strafbaarstelling van computermisbruik, s. 67. Se även van Dijk & Kletjens, Computercriminaliteit, s. 30.23van Dijk & Kletjens, Computercriminaliteit, s. 32.24MvT TK 1989–90, 21 551, nr 3, s. 5.25Se van Dijk & Kletjens, Computercriminaliteit, s. 36–37 om hur arbetet fram till den nya lagstiftningen såg ut vad avser den här frågan.

584 Christina Wainikka SvJT 2003I tysk rätt har frågan om information som objekt inte varit föremål för en särskilt omfattande diskussion. Orsaken torde vara att det inte varit lika lätt att ta steget till att diskutera information som objekt om man redan konstaterat att elektricitet inte är det.
    Hauck har dock ställt frågan om det finns något som kan kallas för Informationseigentum (i det närmaste informationsegendom). Han har dock nått slutsatsen att så inte är fallet. Han konstaterar, beträffande affärshemligheter, att de bara utgörs av relativa och villkorade tillgångar: ”Wirtschaftsgeheimnisse können nur als relative, gewillkürte Güter — und dementsprechend Rechte — qualifiziert werden”.26 Situationen i svensk rätt motsvarar till stora delar den i tysk rätt. Frågan om information som självständigt objekt såsom föremål för tillgreppsbrott har inte diskuterats i doktrinen. Det mål från Högsta domstolen som nämndes ovan, NJA 2001 s. 362, behandlade dock frågor av en näraliggande karaktär.
    I målet hade alltså en anställd tagit hem disketter med arbetsgivarens kunddatabas. I målet valdes straffrättsliga alternativ och åklagaren väckte åtal vid tingsrätten yrkandes ansvar för olovligt förfogande, 10:4 BrB. För att olovligt förfogande skall vara för handen krävs att en person har besittning till egendom som någon annan har ägande- eller säkerhetsrätt till och där denne person förfogar över egendomen på ett sådant sätt att den andre berövas sin rätt.
    För tillämpning av regeln krävs alltså att det som berörs är något som kan besittas och där besittningen kan rubbas. Besittning är framförallt ett civilrättsligt begrepp, men det får betydelse även för straffrättsliga bedömningar kring t.ex. tillgreppsbrotten. Som framgått av redogörelsen för fransk och nederländsk rätt har den bedömning som gjorts av huruvida elektricitet kan stjälas eller inte fått en avgörande betydelse för motsvarande bedömning vad gäller uppgifter och information. Enligt svensk civilrätt kan inte elektricitet vara föremål för besittning, vilket skulle kunna medföra samma straffrättsliga bedömning. Faktum är dock att straffrättspraxis ibland har valts att utvidga begreppet besittning.27 Tingsrätten valde i det aktuella fallet att fälla den tidigare anställde för olovligt förfogande. Någon närmare diskussion om vad som gjorde att informationen på disketterna kunde besittas fördes inte. Den tidigare anställda valde att överklaga domen. Göta Hovrätt diskuterade närmare frågan om möjligheten att besitta information. Den framhöll att besittningsrekvisitet i normalfallet endast avser fysiska föremål, såsom informations fysiska bärare. Domstolen menade dock att besittningsbegreppet inte uteslutande kräver att det är fråga om fysiska föremål. Den hänvisar till ett mål från 1994, NJA 1994 s. 480, där pengar felaktigt insatta på någons postgirokonto ansågs finnas i per-

26Hauck, Wirtschaftsgeheimnisse — Informationseigentum kraft richtlicher Rechtsbildung? (1987)27Se Jareborg, Brotten II, s. 32.

SvJT 2003 Information som självständigt objekt 585sonens besittning. Genom att anlägga ett liknande synsätt i det här fallet menade domstolen att besittningskravet i 10:4 BrB var uppfyllt och den tidigare anställde dömdes för olovligt förfogande.
    I Högsta domstolen valde åklagaren att ändra åtalet så att det i första hand gällde ansvar för företagsspioneri enligt 3 § lagen om skydd för företagshemligheter. Högsta domstolen friade den anställde och konstaterade kort att det inte var möjligt att döma någon för att ha berett sig tillgång till information som personen ifråga haft tillgång till p.g.a. sitt arbete.
    Domstolen prövade dock också frågan om olovligt förfogande. Där konstaterade högsta domstolen att det är skillnad på information och andra tillgångar. Genom den anställdes agerande hade han visserligen försett sig med informationsinnehållet. Hans agerande hade dock inte på något sätt rubbat företagets innehav av informationsinnehållet. Domstolen framhöll avslutningsvis att ageranden mot ickemateriella tillgångar skall hanteras genom immaterialrätten, olovliga förfoganden tar inte sikte på intrång i ensamrätt till immateriell egendom. Den anställde friades därför helt.
    Som framgått av framställningen är svensk rätt mycket restriktiv med att se information som självständigt objekt. Skyddet för information är därför helt hänvisat till de direkta skyddsreglerna som återfinns i framförallt lagen om skydd för företagshemligheter.

4. Slutsatser
Frågan om information kan vara ett objekt i sig självt, dvs. utan koppling till dess fysiska bärare är som synes inte en fråga som är helt självklar. En studie av svensk rätt ger närmast det intrycket, men slutsatserna som dragits i svensk rätt är inte gudagivna och självklara.
    Undersökningen i denna artikel visar också att det är en fråga som kan få stor betydelse för skyddet för information som icke-materiell tillgång. Betraktas informationen som ett självständigt objekt kan angrepp på den behandlas på ett helt annat sätt inom ramen för kanske framförallt straffrätten. Det innebär ett helt nytt synsätt! Saker behöver inte längre vara saker, om man uttrycker det brutalt.
    Vilka är då fördelarna respektive nackdelarna med att se information som ett självständigt objekt? En av de stora fördelarna är att det som betraktas som en tillgång också betraktas som ett objekt. Det är idag självklart att se information som något som besitter ett självständigt värde, varför skall det då inte betraktas som ett självständigt objekt? En annan fördel kan vara att det direkta skyddet för affärshemligheter utvidgas. Det finns dock givetvis sådant som talar emot att se information som självständigt objekt. Ett mycket starkt argument mot detta synsätt är att informationsfriheten inskränks onödigt mycket.28 Informationsfriheten är trots allt en av hörnpelarna i ett demokratiskt samhälle.

28Se särskilt Masmejan, Des secrets trop protégés, Media Lex 1/96 s. 5–6.

586 Christina Wainikka SvJT 2003Det kan också ifrågasättas om information som självständigt objekt är en rättslig figur som passar in i vårt rättssystem. Bara för att figuren fungerar i fransk rätt är det alls inte självklart att den passar in i svensk rätt.