Något om ställningsfullmaktens utveckling

Av professor ROLF DOTEVALL

I flera rättsfall från senare tid som rör ställningsfullmakt har HD då någon behörighet inte förelegat enligt sedvänja prövat om bundenhet istället uppkommit genom kombinationsfullmakt. Enligt denna fullmaktsform blir huvudmannen bunden om omständigheterna är sådana att de skapar förtroende hos tredje man att fullmakt finns. Av rättsfallen framgår att tredje man i allmänhet kan förlita sig på de intryck han får av huvudmannens verksamhet i fråga om vem som har fullmakt. Endast då det finns anledning för honom att känna beaktansvärd osäkerhet behöver han närmare undersöka om den anställde han har att göra med är behörig att binda huvudmannen.

Inledning
För ställningsfullmakten gäller enligt 10 § 2 st. avtalslagen att fullmäktigens behörighet grundas antingen i lag eller i sedvänja. Fartygsbefälhavarens fullmakt enligt 6 kap. 8 § sjölagen är ett exempel på att en behörighet i lag kan vara vidsträckt, medan den behörighet som en handelsagent har enligt 23 § lag om handelsagentur att motta reklamation är exempel på motsatsen. Med uttrycket sedvänja menas både ”gängse skick och bruk” och ”rådande rättsuppfattning”.1 Ett handlingsmönster måste, för att uppfylla kravet, vara allmänt accepterat och ha en viss geografisk spridning i den bransch som är ifråga. För att ytterligare understryka detta skiljer 1 § avtalslagen mellan ”handelsbruk eller annan sedvänja”.2 Uttrycket sedvänja i 10 § andra st. avtalslagen omfattar alltså inte handlingsmönster som utvecklats i en alltför snäv krets. 3 En ställningsfullmakt kan uppkomma som en ganska perifer följd av anställningsavtal, utan att parterna ägnat fullmaktsfrågan någon närmare begrundan. Ställningsfullmakten inskränks dock inte till anställningsförhållanden, utan kan även ha sin grund i uppdragsavtal.4 Avtalet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig behöver emellertid inte vara känt för tredje man. Någon förklaring från huvudmannens sida som är riktad till tredje man att en viss anställd har fullmakt behöver således inte föreligga.

1Se Grönfors, K., Ställningsfullmakt och bulvanskap, Stockholm 1961, s. 150 ff.2Jfr CISG art. 9 (2).3Jfr även nuvarande 3 § köplagen.4Se Stuevold Lassen, B., Kontraktsrettsig representasjon, Oslo 1992, s. 31.

Det är inte förvånande att det finns förhållandevis många avgöranden från Högsta domstolen som rör ställningsfullmakten eftersom det är en fullmaktsform som är viktig i praktiken. Vad rättsfallen bl.a. visar är att det finns situationer där någon behörighet inte föreligger enligt sedvänja men där det är rimligt att huvudmannen blir bunden.
    Av avtalslagen följer att om huvudmannen inte blir bunden på grund av att mellanmannen saknar fullmakt så skyddas tredje man av den möjlighet att få ersättning av mellanmannen för det positiva kontraktsintresset som 25 § avtalslagen erbjuder. För tredje man kan detta ofta vara ett sämre alternativ än att få avtalet fullgjort genom att huvudmannen blir bunden. Frågan är hur långt behörigheten kan sträckas utöver den gräns som rekvisitet sedvänja i 10 § 2 st. avtalslagen utgör för att på så sätt skapa ett bättre skydd för tredje man.

Ställningsfullmakten i 10 § 2 st. avtalslagen
Den tyska fullmaktsrätten som den kom att gestalta sig i Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) fick stort inflytande på fullmaktsreglerna i den svenska avtalslagen.5 De svenska reglerna kan därför sägas vara resultat av de dogmatiska ansträngningar som gjordes på fullmaktsrättens område under senare delen av 1800-talet. Den svenska lagregeln om ställningsfullmakt har sin direkta förebild i den tyska motsvarigheten i 56 § Handelsgesetzbuch (HGB).6 Ett annat resultat av det tyska inflytandet är att svensk rätt gör en tydlig åtskillnad mellan handlande i eget och i annans namn vilket t.ex. inte är fallet i amerikansk och engelsk rätt. De tyska influenserna är också förklaringen till att kommission strikt åtskiljs från fullmakt. I detta sammanhang bör också noteras att i tysk rättspraxis har, främst med utgångspunkt i bestämmelsen om ställningsfullmakt, utvecklats fullmaktsformer — Anscheinsoch Duldungsvollmacht — som inte har något direkt stöd i lag.
    Ställningsfullmaktens begränsning, sett ur tredje mans synvinkel, ligger i kravet på att behörighet skapas av sedvänja. Svårigheten vid tillämpningen av 10 § 2 st. avtalslagen är att påvisa sedvanans faktiska existens och innehåll. Uttrycket sedvana i detta stadgande skall tolkas så att det är en vedertagen uppfattning i en större krets att en viss typ av befattning ger behörighet att rättshandla för någon annans räkning. Men rekvisitet sedvänja är oprecist till sin karaktär. Det vanligaste sättet att bevisa att sedvänja föreligger är att låta näringslivets organisationer yttra sig.7 Oftast blir det då fråga om organisationer som representerar den bransch där huvudmannen är verksam.8 Detta är naturligtvis något som domstolen måste beakta när yttrandet bedöms.

5Se Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 55 f. och Hellner, J., Avtals- och köprätt under 1900-talet, SvJT 1984 s. 755 ff.6Stadgandet har följande lydelse: ”Wer in einem Laden oder in einem offenen Warenlager angestellt ist, gilt als ermächtigt zu Verkäufen und Empfangnahmen, die in einem derartigen Laden oder Warenlager gewöhnlich geschehen.”7Se Ramberg, J., Köplagen, Göteborg 1995, s. 160.8Jfr NJA 1990 s. 591 och NJA 1992 s. 168.

Rättsläget kan sammanfattas så att är det fråga om rutinmässiga angelägenheter som i ett företag utförs av personer i underordnad ställning utvecklas lättare behörighet på grund av sedvänja än då det är fråga om åtgärder som mer sällan förekommer och utförs av personer högre upp i hierarkin.9 Ställningsfullmakten är nämligen anpassad till ”de schablonartade och i det dagliga livet ofta upprepade rättshandlingarna, under det att ovanliga och mera omfattande rättshandlingar har fullmaktsdokumentet som sitt naturliga instrument”.10 Uppgiften att bestämma om det föreligger behörighet enligt sedvänja är till sin natur kasuistisk. Flera rättsfall från senare år rör frågan om försäljare i olika branscher haft fullmakt. I NJA 1969 s. 185 konstaterade HD att en bilförsäljare enligt sedvänja inte hade någon behörighet att ingå avtal med bindande verkan för sin huvudman. En möbelförsäljare ansåg däremot HD i NJA 1972 s. 408 enligt sedvänja ha behörighet att beställa möbler för leverans direkt till kund. En försäljare av prefabricerade trähus ansågs inte i NJA 1985 s. 717 enligt sedvänja ha behörighet att ingå försäljningsavtal av sådana hus.11 NJA 1990 s. 591 innebär något av ett trendbrott i raden av rättsfall som rör ställningsfullmakt. HD konstaterade att en försäljare av maskiner för industriell tillverkning inte enligt sedvänja hade behörighet att träffa överenskommelse i anledning av en hävning av ett försäljningsavtal. Därefter diskuterade HD huruvida bundenhet ändå kunnat uppkomma genom tolerans- eller kombinationsfullmakt. Samma tvåstegsmodell tillämpade HD i NJA 1992 s. 168. Sedan HD slagit fast att en tjänsteman i ett finansbolag inte enligt sedvänja var behörig att ingå leasingavtal för sin arbetsgivares räkning prövades om det inte förelåg några ”andra särskilda omständigheter som — var för sig eller i förening med varandra — var ägnade att bibringa tredje man uppfattningen att fullmakt fanns”.
    Av NJA 2001 s. 191 I och II följer att en person som har ansvar för något område i bankens verksamhet, t.ex. en chef för ett lokalkontor, också har en långtgående behörighet att binda banken. Det förtroende en person med denna ställning i banken skapar hos tredje man att han kan binda banken inom det område han ger intryck av att ansvara för gör det överflödigt för tredje man att undersöka om det föreligger några interna direktiv som begränsar fullmakten. Ställningsfullmaktens inner- och ytterförhållande sammanfaller således. Det är den bild som verksamheten ger och det förtroende som därigenom skapas som tredje man kan förlita sig på. Det förtroende som bankens organisation av verksamheten skapar hos tredje man skyddas alltså.

9Se Grönfors, Ställningsfullmakt, s. 133 ff. och Lynge Andersen, Madsen, P. B. & Nørrgard, J., Aftaler og mellammænd, 3 uppl., Köpenhamn 1997, s. 285 ff. Jfr NJA 1995 s. 437 och UfR 1970 s. 908.10Se HD:s dom i NJA 1992 s. 782 och Grönfors, K., Ställningsfullmaktens yttergränser, JT 1990–91 s. 437 ff. Jfr även NJA 1990 s. 591.11Se även NJA 1990 s. 591.

Banken bär med andra ord en organisationsrisk.12 Blir skyddet för tredje man alltför långtgående vid en sådan riskfördelning? Frågan har belysts i NJA 2002 s. 244.

En banktjänsteman som var vice kontorschef och föreståndare för företagsavdelningen på lokalkontoret hade i samband med en försäljning av ett företag utfärdat två s.k. on demand-garantier på 32 respektive 18 miljoner kronor. Enligt dessa skulle banken på aktiesäljarens ”första skriftliga anmodan” fullgöra garantin. Bankkontoret omsatte vid den aktuella tidsperioden ungefär 250 miljoner kronor per år. Banktjänstemannen hade enligt bankens interna instruktioner rätt att bevilja kredit på upp till 100 000 kronor utan säkerhet och 500 000 kronor med säkerhet. Dessutom var begränsningen för kontoret 2 miljoner. För att utfärda bankgarantier gällde dessutom särskilda instruktioner. HD konstaterar att ”allmän ställningsfullmakt” har ansetts föreligga i rättspraxis utan att det funnits behörighet enligt lag eller sedvänja då det har ansetts ändamålsenlig att huvudmannen blivit bunden. HD framhåller sedan, något kryptiskt, att ”[d]enna utvidgning av den allmänna ställningsfullmakten framstår som naturlig med tanke på att fullmaktsreglerna i övrigt innehåller normativa inslag”. Alla fullmaktsregler är väl normativa? HD:s uttalande kan möjligen tolkas så att viljemomentet inte alltid är framträdande vid ställningsfullmakt. Med hänvisning till de här nyss behandlade fallen NJA 2001 s. 191 I och II konstaterar HD att en bankkund måste kunna lita på uppgifter som han får från personer som han uppfattar som ansvariga för de frågor som är aktuella. Endast om det finns anledning för tredje man att ”känna beaktansvärd osäkerhet i fråga om dessa företrädares befogenhet eller behörighet” har han en plikt att närmare undersöka om fullmakt finns. Vid den här tiden var det brukligt att bankgarantier måste utfärdas av två bankanställda som antingen hade firmateckningsrätt eller särskild fullmakt att teckna sådana garantier. Praxis innebär vidare att on demand-garantier utfärdades först efter särskilda överväganden. HD konstaterade att någon fullmakt inte fanns.

Ställningsfullmakten är som jag tidigare konstaterat en självständig fullmakt vilket innebär att huvudmannens instruktioner får verkan om tredje man bort inse dem. Som ledning för vad som skall krävas av tredje man i detta hänseende förklarar HD i NJA 2002 s. 244 att då det finns anledning för tredje man att ”känna beaktansvärd osäkerhet” bör han försöka ta reda på att den han har att göra med i banken verkligen har fullmakt för att vara säker på att banken blir bunden.
    Uttrycket ”känna beaktansvärd osäkerhet” måste mot bakgrund av NJA 2001 s. 191 I och II ges en snäv tolkning. Endast i undantagsfall skall det krävas av bankkunden att förvissa sig om den bankanställdes behörighet om denne bär ansvaret för det aktuella verksamhetsområdet. Viktiga omständigheter är transaktionens omfattning och dess karaktär. Vidare bör hänsyn tas till om bankkunden är privatperson eller näringsidkare.

12Jfr angående tillämpningen av principalansvaret som behörighetsgrundande rättsfaktum t.ex. Hagstrøm, V., Arbeidsgiveransvar ved overskridelse av fullmakt — refleksjoner etter en høyesterettsdom, TfR 1996 s. 1 ff. och Tiberg, H. & Dotevall, R., Mellanmansrätt, 9 uppl. Stockholm 1997, s. 76.

Kraven kan naturligtvis inte sättas så lågt att bankkunden kan vända sig till vilken person som helst i banken och hävda att banken blir bunden. Bankens verksamhet måste vara organiserad så att det finns fog för bankkundens uppfattning att den bankanställde som företräder banken har ett oinskränkt kundansvar för de frågor som är aktuella.

Bundenhet om det inte föreligger behörighet enligt lag eller sedvänja
Fullmaktsreglerna i avtalslagen fångar inte upp alla de situationer där tredje man är skyddsvärd. Begränsningen till sedvanan i 10 § andra st. avtalslagen skapar en trubbig regel. Den farhåga som tidigare uttalats att domstolen tänjer på begreppet sedvänja för att på så sätt motivera att huvudmannen skall bli bunden istället för att öppet redovisa vilka fullmaktsgrundande rättsfakta som lagts till grund för domslutet har genom de senaste årens rättspraxis visat sig vara obefogad.Den tvåstegsmodell som HD utvecklat innebär att då någon sedvänja inte kan konstateras så skall domstolen pröva om bundenhet kan grundas på kombinationsfullmakt.
    Tanken på att huvudmannen kan bli bunden även i de fall som inte direkt täcks av avtalslagens regel om ställningsfullmakt är gammal i nordisk rätt. Redan Ussing hävdade att ”domstolene maa kunne anerkende fuldmagt i ethvert tilfælde, hvor der er grund til at give trediemand ret til at regne med en vis fuldmagt”.13 I svensk rättspraxis finns också flera exempel på att huvudmannen blivit bunden utan att behörighet förelegat enligt sedvänja.14 En vanlig beteckning på de fullmakter som inte omfattas av avtalslagens regler är kombinations- och toleransfullmakt. Distinktionen är hämtad från tysk rätt och de motsvarande fullmaktsformerna Anscheins- och Duldungsvollmacht.15 I dansk och norsk rätt anses att den stora likheten mellan de båda fullmaktstyperna motiverar att man istället bör ha en sammanfattande beteckning och därför används uttrycket adfærdsfuldmagt.16 De fall då bundenhet kan motiveras enbart genom huvudmannens passivitet är sällsynta. I de allra flesta fall är det fråga om en kombination av omständigheter som motiverar bundenhet där huvudmannens passivitet kan vara ett moment med varierande styrka. NJA 1973 s. 725 är ett exempel på att huvudmannens passivitet spelade en framträdande roll då en kommunanställds uppträdande i samband med en försäljning av fastigheter ansågs binda kommunen. HD uttalar nämligen att ”[v]erksamheten har inte mötts av någon invändning från

13Se Ussing, H., Aftaler paa formuerettens omraade, 2 utg., Köpenhamn 1945, s. 299.14Se NJA 1943 s. 316, NJA 1950 s. 86 och NJA 1974 s. 706.15Se Dotevall, R., Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, Stockholm 1998, s. 106 ff.16Se t.ex. beträffande dansk rätt rättsfallen UfR 1969 s. 163 och UfR 1976 s. 74. Se även Lynge Andersen m.fl., s. 286 ff.

kommunledningens sida utan har snarare fortgått med dess gillande”. Det är enligt min uppfattning lämpligt att endast använda beteckningen kombinationsfullmakt för de fall då behörighet inte föreligger enligt lag eller sedvänja. Att toleransfullmakten ses som en särskild fullmaktsform i tysk rätt är en eftergift åt viljedogmen. Betydelsen av huvudmannens passivitet för bundenheten kan lätt överdrivas för att på så sätt knyta an till viljeteorin. Risken är att det då skapas en dogmatisk konstruktion som är verklighetsfrämmande.
    Kombinationsfullmakten kännetecknas av att sedvanerekvisitet i 10 § andra st. avtalslagen ersätts av andra omständigheter som i kombination med varandra skapar förtroende hos tredje man att fullmakt finns.17 Detta illustreras av NJA 1985 s. 717, där Högsta domstolen i sin dom uttalar att tredje man inte ”visat att något beteende från bolagets sida har gett honom tillräckligt fog att räkna med att… [försäljaren] hade behörighet att ingå leveransavtal för bolagets vägnar”.18 Enligt engelsk rättspraxis förutsätter apparent authority, som till sin funktion liknar kombinationsfullmakten, att huvudmannen har placerat mellanmannen i en ställning ”which in the outside world is generally regarded as carrying authority to enter into transactions of the kind in question”.19 Typexemplet på när bundenhet genom en kombination av omständigheter som sammantaget får tredje man att skapa sig en uppfattning att behörighet föreligger är att en anställd har fått ordersedlar, brevpapper med firman angiven, stämplar, broschyrer, haft tillträde till affärslokal eller haft möjlighet att använda telefon som tillhör huvudmannen.20 Det skall vara fråga om en anställd vars ställning i företaget är sådan att den utåt ger intryck av att behörighet finns. Det är med andra ord huvudmannen som på ett sätt som är till men för tredje man brister i organisation av den egna verksamheten på ett sätt som kan skapa nackdelar för tredje man. Bundenheten blir sanktionen för denna försummelse.21 Kombinationsfullmakten kan knappast förankras i viljeteorin. Steget mellan ställnings- och kombinationsfullmakten är trots detta inte särskilt långt. Det mycket nära släktskapet mellan dessa båda fullmakter blir tydligt i 15 § avtalslagen där det framgår att det krävs för att ställningsfullmakten skall upphöra att fullmäktigen ”avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad”. Det är inte tillräckligt med en uppsägning av anställningen för att fullmakten skall upphöra. Om tredje man är i ond tro beträffande uppsägningen följer dock av 11 § avtalslagen att någon bundenhet inte uppkommer. Den anställde måste rent fysiskt avlägsnas från den

17Se t.ex. Grönfors, K., Avtalslagen, 3 uppl., Stockholm 1995, s. 125 f.18Jfr NJA 1986 s. 696.19Lord Kitch i Armagas v. Mundogas S.A. [1986] All. E.R. 385, 389.20Se t.ex. NRt 1926 s. 542 och NRt 1937 s. 615.21Jfr Canaris, C. W., Die Vertrauenshaftung im deutschen Privatrecht, München 1971, s. 48 ff., 194 ff. och 479 ff.

ställning som gav honom behörighet för att ställningsfullmakten skall upphöra.
    Frågan om huvudmannen måste känna till de fullmaktsgrundande omständigheterna eller det räcker att han bort inse dem för att han skall bli bunden har behandlats i AD 1994:11.22 Det var där fråga om ett anställningsavtal slutits med bindande verkan. Mellanmannen hade använt organisationens brevpapper. Någon behörighet att ingå avtal hade han emellertid inte. Han hade dessutom presenterat sig som chef för den aktuella verksamheten. AD fann att enbart den omständigheten att mellanmannen använt brevpappret inte var tillräckligt för bundenhet eftersom huvudmannen måste vara medveten om detta för att bundenhet skall uppkomma. Detta är emellertid enligt min uppfattning ett alltför starkt krav för bundenhet. För att detta skall bli fallet är det tillräckligt att huvudmannen bort inse att mellanmannens uppträdde på ett sådant sätt att tredje man haft anledning att räkna med att fullmakt fanns.

Avslutning
Av senare års rättspraxis på fullmaktsrättens område framgår att det numera har etablerats en fullmaktsform med rötter i ställningsfullmakten som innebär att bundenhet uppkommer om förhållandena är sådana att det finns fog för att de väckt förtroende hos tredje man att mellanmannen har fullmakt. I flera rättsfall från senare tid har HD då behörighet inte förelegat enligt sedvänja prövat huruvida bundenhet i stället uppkommit på detta sätt. Det är i dessa fall enligt min uppfattning lämpligt att tala om kombinationsfullmakt, eftersom det är fråga om ett antal omständigheter som sammantaget skapar förtroende hos tredje man att fullmakt finns. Huvudmannens passivitet kan vara en sådan omständighet.
    Eftersom kombinationsfullmakten bygger på ställningsfullmakten uppkommer den främst ifråga om rättshandlingar som är vardagliga och frekventa. Om åtgärden rör betydande belopp bör krävas att huvudmannen meddelat en särskild fullmakt eller att firmateckningsinstitutet tillämpas. Det är av betydelse att upprätthålla firmateckningsinstitutets funktion för att på så sätt skydda borgenärer och andra intressenter till ett företag.23 Av rättsfallen NJA 2001 s. 191 I och II och NJA 2002 s. 244 framgår att tredje man kan förlita sig på de intryck han får av huvudmannens verksamhet utan att behöva undersöka om huvudmannen meddelat interna instruktioner som inskränker fullmäktigens befogenhet. Av NJA 2002 s. 244 framgår dock att endast då det finns anledning för tredje man att känna ”beaktansvärd osäkerhet” behöver tredje man närmare undersöka fullmaktsförhållandena. Med beaktande av vad som slogs fast i NJA 2001 s. 191 I och II att tredje man kan förlita sig

22Jfr även NJA 1973 s. 725.23Se Grönfors i JT 1990–91, s. 437.

på att en bankanställd som bär ansvaret för ett visst verksamhetsområde har fullmakt bör detta uttryck få en snäv tolkning.
    Om en lösningsmodell tillämpas som innebär att huvudmannen får bära risken för dem som är anställda i hans verksamhet uppnås fördelen att prövningen av vad huvudmannen insett eller bort inse blir överflödig. Det är tillräckligt att konstatera att mellanmannen befunnit sig inom huvudmannens organisation och att förhållandena varit sådana att tredje man haft fog för att anta att mellanmannen haft fullmakt. Ett sådant synsätt innebär ett alltför starkt tillvaratagande av tredje mans intresse för att kunna accepteras. Det kan vara berättigat i de utomobligatoriska skadeståndsfallen eftersom det där är fråga om ansvaret mot en tredje man som enligt typfallet ofrivilligt drabbats av en skada som orsakats av arbetstagare. I fullmaktsfallet är det däremot fråga om en tredje man som frivilligt träder i förbindelse med en person som han uppfattar som fullmäktig för att motta eller avge en förklaring och på så sätt medvetet tar en risk. Detta talar för att huvudmannens intresse i dessa fall bör få ett starkare skydd än vid tillämpningen av principalansvaret vid fall av utomobligatorisk skada genom att hans möjlighet att övervaka den anställde tillmäts betydelse. Ett annat synsätt kan innebära att huvudmannen inte kan skapa tillräckligt ändamålsenlig och effektiv organisation. Mot denna bakgrund ter sig HD:s intresseavvägning i NJA 2002 s. 244 som rimlig under förutsättning att uttrycket ”beaktansvärd osäkerhet” tolkas strikt.