Remburs, dokumentgranskning och doktrinen om strikt uppfyllelse

Av professor LARS GORTON

Artikeln knyter an till en central frågeställning inom rembursrätten, nämligen den om dokumentgranskning och strikt uppfyllelse (”strict compliance”).
Författaren diskuterar med utgångspunkt i ett hovrättsavgörande vilka krav som kan ställas på de dokument som presenteras av benificienten, då denne framställer krav mot rembursbanken, och vilka krav som kan ställas på banken vad avser dess granskning.


1. Inledning
Remburs är ett betalningsarrangemang avsett i första hand för internationella varubetalningar (international trade finance).1 Genom sin funktion och uppläggning som villkorad betalning tjänar rembursen därmed också som ett finansiellt säkerhetsarrangemang.
    Det finns endast i begränsad omfattning särskild nationell reglering av rembursförfarandet.2 I stället utgör Internationella Handelskammarens Rembursregler (UCP) det normalt använda regelsystemet, vilket revideras med relativt jämna mellanrum.3 UCP kan närmast betraktas som nedtecknade internationella sedvänjor eller, om man så vill, som ”kvalificerade” internationella standardvillkor. UCP görs vanligen tillämpliga på rembursen genom hänvisning.4 Under 2002 har vid sidan av de traditionella rembursreglerna tillkommit särskilda e-UCP avsedda att användas vid elektronisk dokumenthantering.
    Rembursen används framför allt som ett betalningsarrangemang vid internationella köp. Rembursförfarandet är baserat på dokumenthantering, och uppläggningen är så ordnad att betalningen under det underliggande avtalet skall ske mot att den betalningsberättigade (beneficienten) — ofta en säljare — till banken presenterar avtalade dokument (t.ex. faktura, konossement, försäkringspolis, in-

1I svensk rätt har rembursen behandlats framför allt av Gorton, Rembursrätt, Lund 1980 och Lögdberg, Några spörsmål om rembours, Uppsala 1950. Utanför svensk rätt är den juridiska litteraturen om remburser (och för den delen garantier) omfattande, vilket framför allt hänger samman med att de ofta används i internationella affärstransaktioner.2Så t.ex. i USA där Uniform Commercial Code i sec. 5 innehåller speciella regler relaterade till ”letters of credit”.3International Chamber of Commerce (ICC) har bland annat utformat Uniform Customs and Practice for documentary credits, UCP, den senaste versionen från 1993 och betecknad UCP 500.4En särskild fråga är huruvida UCP skulle kunna ses som handelsbruk, men eftersom osäkerhet råder på den punkten, hänvisas i remburser regelmässigt till UCP. Det finns goda skäl att reglera frågan på motsvarande sätt i köpavtalet.

958 Lars Gorton SvJT 2003spektionscertifikat etc.). Det finns m.a.o. ett nära funktionellt samband mellan köp, transport och remburs,5 samtidigt som rembursförfarandet skall ses som ett arrangemang, som är separat från det bakomliggande avtalet. Art. 3 a i UCP uttalar: ”En remburs är till sin natur en från köpe- eller andra avtal, som kan ligga till grund för rembursen, fristående transaktion”.6 Regleringen av rembursen kan på så sätt ses som ett slags ius speciale, men det är också viktigt att komma ihåg, att UCP inte ersätter nationell rätt, vad avser exempelvis avtalstolkning, processuella spörsmål, sak- eller konkursrättsliga frågor m.m. När denna typ av spörsmål aktualiseras spelar tillämplig, nationell rätt sedvanlig roll, även om hänsyn därvid samtidigt måste tas till rembursens internationella karaktär.
    Inom ICC har kring rembursarrangemanget utvecklats ett antal speciella bruk och hanteringsmetoder. Bl.a. avger ICC’s Banking Commission på begäran ”opinions” beträffande hanteringen av rembursfrågor t.ex. med avseende på granskningspraxis. I sista hand gäller dock att om de inblandade parterna är oense kommer även en sådan tvistefråga att avgöras av aktuell domstol.
    Föreliggande artikel knyter an till en central frågeställning i rembursrätten, nämligen den om dokumentgranskning och strikt uppfyllelse (”strict compliance”) och som i svensk rätt för något år sedan illustrerades i ett hovrättsavgörande.7 Den fråga som aktualiserades i det målet rörde vilka krav som kan ställas på de dokument som presenteras av beneficienten, då denne framställer sitt krav mot rembursbanken, och vilka krav som kan ställas på banken vad avser dess granskning.
    Före en diskussion av de särskilda frågor som kan föranledas av det särskilda fallet skall dock en kort översikt lämnas beträffande rembursförfarandet.

2. Rembursarrangemanget — struktur och funktion
Rembursförfarandet beskrivs i art. 2 i UCP på följande sätt:

”Vid tillämpningen av dessa artiklar skall uttrycken ”remburs/er …. avse varje slags arrangemang, hur det än benämns eller beskrivs, genom vilket en bank (den öppnande banken) som handlar på begäran av och i enlighet med instruktioner från en kund (”uppdragsgivaren”) eller för egen räkning: I skall verkställa betalning till tredje man (beneficienten)….. II bemyndigar en annan bank att verkställa sådan betalning …..

5Se bl.a. Debattista, The sale of goods carried by sea, London m.fl. 1998, Gorton,
Rembursrätt, s. 128 ff., och Selvig, Fra kjøpsrettens og transportrettens grenseland, 2. uppl. Oslo 1974.6Den fristående naturen framgår vidare av art. 4: ”Vid remburstransaktioner handlar alla berörda parter med dokument och inte med varor, tjänster och/eller andra prestationer som dokumenten kan hänföra sig till.”7Svea hovrätt, Mål nr. T 9371-99.

SvJT 2003 Remburs 959eller III bemyndigar annan bank att negociera; mot föreskrivna dokument, förutsatt att rembursvillkoren uppfylls. ….”

Rembursförfarandet avser alltså att skapa finansiell trygghet för betalningsborgenären/beneficienten8 (ofta en säljare) så att denne kan vara rimligt säker på att få betalt för varan eller annan prestation. Detta sker genom att en bank (banker antas vara betalningstillförlitliga) åtar sig att betala (rembursarrangemanget kan således ses som ett betalningsförfarande, även om det samtidigt utgör finansiell säkerhet) under förutsättning att de presenterade dokumenten motsvarar kraven i rembursen och i UCP. Ibland (men sällan) är det bara fråga om en inblandad bank, den öppnande banken, som, vanligen oåterkalleligt, åtar sig att öppna rembursen innefattande bankens betalningsåtagande (art. 6). I de flesta fall är dock flera banker inblandade; vid sidan av öppningsbanken används en korrespondentbank som kan vara aviserande (art. 7, då banken mera tjänar som en ”brevlåda”)9 eller bekräftande då den lägger till sitt eget självständiga betalningsåtagande gentemot beneficienten (art. 9).
    UCP innehåller således även vissa regler om förhållandet mellan de olika banker som är inblandade i transaktionen (art. 18 och 19).10 Dessa senare artiklar har inte på något avgörande sätt genomgått förändringar i förhållande till tidigare UCP-utgåvor.
    En av öppnings- resp. bekräftelsebankens huvuduppgifter vid sidan av att företa betalning är att granska de dokument som presenteras och avgöra om de är korrekta i förhållande till rembursvillkoren och till UCP (art. 13).
    En av de centrala avdelningarna i UCP utgörs av del D, dokument, som omfattar art. 20–38. Här finns dels allmänna regler om olika omständigheter av betydelse vid granskningen av dokument dels speciella regler om olika dokument, vare sig det rör sig om transportdokument, fakturor eller andra dokument. I del E finns också ytterligare bestämmelser, som har betydelse vid granskningen, t.ex. avseende förfallodag, giltighetstid m.m.
    UCP innehåller också särskilda regler om s.k. överlåtbara (transferabla) remburser (art. 48), och art. 49 uttalar när det gäller överlåtelse av rembursbeloppet:

”Det förhållandet att en remburs inte angetts vara överlåtbar skall inte påverka beneficientens rätt att i enlighet med tillämplig lag överlåta likvid som

8Säljaren i köpavtalet benämns, som nämnts, i rembursförfarandet beneficient.9Art. 7 a säger: ”En remburs kan aviseras till beneficienten genom en annan bank (aviseringsbanken) utan förpliktelse för aviseringsbanken…”10Av art. 18 a framgår: ”En bank som anlitar biträde av annan bank eller andra banker för verkställighet av uppdragsgivarens instruktioner gör detta för uppdragsgivarens räkning och på dennes risk” (min kurs.), och art 18 b tillägger: ”En bank ikläder sig inte någon förpliktelse eller något ansvar om de instruktioner som den vidarebefordrar inte blir följda, även om den själv tagit initiativet vid valet av den andra banken/bankerna.”

960 Lars Gorton SvJT 2003han är eller kan komma att bli berättigad till under rembursen. Denna artikel hänför sig endast till överlåtelsen av likvid och inte till överlåtelse av rätten att utnyttja själva rembursen.”

Denna bestämmelse illustrerar kopplingen mellan nationell rätt och UCP, och den speciella regeln klargör att när det gäller överlåtelse av rembursbelopp skall nationella rättsregler tillämpas och inte UCP.

3. Rembursen och dokumentgranskningen
3.1 Allmänt
Som nämnts utgör bankens granskningsskyldighet av dokumenten en fundamental del av rembursarrangemanget. Från köprättslig utgångspunkt är säljarens huvudsakliga förpliktelser att leverera rätt vara, rätt kvantitet och kvalitet vid rätt tillfälle och på rätt sätt. Härtill kommer vissa andra förpliktelser. Köparens huvudförpliktelser är att betala och att ta emot varan.11 Dokumentens innehåll ger köparen ett visst mått av skydd på så sätt, att köparen av dessa kan utläsa vissa uppgifter om godset och avlämnandet. Om dokumenten ger uttryck för andra förhållanden än vad köpeavtalet stadgar är detta ett tecken på att säljaren inte fullgjort sina kontraktuella skyldigheter. Bankens granskningsskyldighet utgör på så sätt åtminstone i någon mån ett skydd för köparen mot säljarens kontraktsbrott under köpeavtalet i den meningen att om dokumenten överensstämmer med kraven i rembursen så finns i varje fall ett yttre tecken på att godset motsvarar kraven i köpavtalet, varvid betalning skall ske. Därvid blir bankens granskningsskyldighet av fundamental praktisk betydelse.
    Om banken inte fullgör sin granskningsskyldighet på ett korrekt sätt kan den hållas ansvarig för den ekonomiska skada som köparen gör till följd därav.12 Om banken å andra sidan vid granskningen gör en felbedömning till beneficientens nackdel kan i stället denne ha ett ekonomiskt krav mot banken. Det måste också inskjutas, att köparens skydd är begränsat då granskningsskyldigheten inskränker sig till dokumentens yttre beskaffenhet, och att det alls inte är fråga om någon realprövning av vad dokumenten representerar eller av den bakomliggande transaktionen.13 Huvudbestämmelsen i detta avseende utgörs, som nämnts av UCP art. 13, som föreskriver:

11Se härom exempelvis i Ramberg, International commercial transactions, 2. uppl. Stockholm 2000 framför allt s. 64 ff. och Herre & Ramberg, Internationella köplagen (CISG). En kommentar. Stockholm 2001 s. 369 ff. och 374 f.12Här bör noteras skillnader i funktioner mellan öppningsbank, bekräftelsebank och aviseringsbank (se UCP 500 art. 7, 9 och 19). De båda förra har gjort ett betalningsåtagande jämte ett åtagande att granska dokumenten (art. 13). Aviseringsbankens funktion och ansvar är väsentligt mycket mera inskränkt.13I Banque de l’Indochine et de Suez S.A. v. J.H. Rayner (Mincing Lane) Ltd. [1983] Q.B. 711 krävdes enligt rembursen, att ”shipment to be effected on vessel belonging to Shipping Company that is a member of an international Shipping Conference”. Domstolen konstaterade därvid, att detta var ett villkor som var olämpligt att ställa upp, eftersom det bryter mot idén att rembursarrangemanget baserar sig på dokument och inte på bakomliggande omständigheter. Däri kan man onekligen ge domaren rätt.

SvJT 2003 Remburs 961”Bankerna skall granska alla i rembursen föreskrivna dokument med skälig omsorg för att fastställa om de vid påseende förefaller överensstämma med rembursvillkoren eller inte. … fastställas enligt etablerad internationell bankpraxis…Dokument som vid påseende förefaller oförenliga med varandra kommer att bedömas som om de vid påseende förefaller inte överensstämma med rembursvillkoren……”

Här framgår sålunda den viktiga principen att banken endast skall göra en yttre granskning av dokumenten, inte en ”djupundersökning” av dokumentens äkthet eller av att de innehåller resp. inte innehåller särskilda villkor som därmed skall granskas.14 Denna princip bygger på den ovan berörda s.k. ”doctrine of separability”, dvs. att en åtskillnad görs mellan den bakomliggande transaktionen och den som hänför sig till dokumentgranskningen. Den andra betydelsefulla principen, ”the doctrine of strict compliance”, behandlas nedan i 3.2. Den ”skäliga omsorg” som artikeln föreskriver beträffande bankens skyldighet vid dokumentgranskningen är säkerligen betydligt strängare än den skyldighet som följer av en vanlig culpabedömning. Särskilda problem uppkommer också i sådana fall där dokument har förfalskats resp. där bedrägeri ligger bakom transaktionen, då frågan kan uppkomma i vad mån banken har skyldighet att ta hänsyn till sådana omständigheter vid sin granskning.

3.2 The doctrine of strict compliance
Den skyldighet som banken har när det gäller granskningen av dokumenten beskrivs vanligen med att banken har skyldighet att därvid iaktta ”doctrine of strict compliance” (doktrinen om strikt uppfyllelse).15 För att belysa frågan om vad som kan innefattas i bristfälliga dokument skall jag kortfattat beröra några rättsfall, som belyser frågeställningen. Jag använder mig här av belysande rättspraxis från engelsk common law, dels då den är ymnig, dels då domstolarna där intagit en tämligen sträng hållning när det gäller ”strict compliance”.16 Det är något olika frågeställningar som kan aktualiseras med utgångspunkt från den strikta uppfyllelsen, hänsyn till tiden för undersökning, avvikelser mellan dokument, felaktiga dokument och frågor om bedrägeri resp. förfalskning.

14I samband med revisionen av rembursreglerna 1983 (UCP 400) förekom en diskussion om att bankerna, åtminstone i vissa fall, skulle ha skyldighet att företa en mera omfattande granskning (supergranskning), men med tanke på den fördyring och tidsförlängning som skulle föranledas av en sådan granskning slutade diskussionerna med att den traditionella standarden beträffande bankens granskningsskyldighet bibehölls.15Se bl.a. Schmitthoff’s Export trade, The law and practice of international trade (av d’Arcy, Murray och Cleave), 10 uppl. London 2000 s. 172 ff. och Gorton, Rembursrätt s. 248 ff.16Jag är medveten om, att det finns en inte obetydlig rättspraxis även i amerikansk, fransk och tysk rätt där domstolarna också i en del fall varit mindre stränga än de engelska domstolarna. Jag har ändå inom ramen för denna uppsats valt ett snävare perspektiv.

962 Lars Gorton SvJT 2003Fallet Equitable Trust Co. of New York v. Dawson Partners17 rörde ett köp av vaniljebönor från Jakarta. Köparen hade instruerat sin bank att betala mot bl.a. ett ”certificate of quality” utfärdat av ”experts”. Trots detta gjorde banken utbetalningen mot ett certifikat som undertecknats av endast en ”expert”. Köparen fann vid lossningen av godset att lasten bestod av skräp och vägrade refundera banken. Domstolen gav köparen rätt och Lord Sumner uttalade därvid, att ”/t/here is not room for documents which are almost the same or which would do just as well”.
    Engelsk common law har, som nämnts, varit förhållandevis sträng i sin syn, men även där uppvisas i rättspraxis nyansskillnader.18 I J.H. Rayner & Co. Ltd v. Hambros Bank Ltd.19 krävdes enligt rembursvillkoren, att konossementet skulle ge uttryck för att ”Coromandel groundnuts” skeppats. Banken vägrade godta dokument som beskrev godset som ”machine-shelled groundnuts kernels”, en beskrivning som i handeln ansågs motsvara den beskrivning som krävts i rembursen. Säljaren stämde då banken, men domstolen ansåg att doktrinen om strikt uppfyllelse inte gav utrymme för en skyldighet för banken att tolka klausulen. Domstolen konstaterade också, att det skulle ha varit bankens risk ifall banken betalat ut mot dessa dokument och det visat sig, att godset varit felaktigt.
    I ett senare fall, Seaconsar Far East Ltd. v. Bank Markazi Jomhouri Islami Iran,20 krävdes i rembursen, att alla dokument skulle innehålla namnet på köparen samt rembursens nummer, information som emellertid saknades i ett dokument. Domstolen ansåg sig inte behöva ta ställning till frågan varför detta krav uppställts utan konstaterade, att banken korrekt avvisat dokumenten.
    Kraven ställs som synes högt i engelsk common law, även om den absoluta striktheten inte alltid tycks upprätthållas. I Hing Yip Hing Fat Co. Ltd. v. Daiwa Bank21 krävde rembursen att ett ”certificate of quality/quantity” skulle presenteras. Här hade också en växel dragits på Cheergoal Industrial Ltd, trots att företagets firma var Cheergoal Industries Ltd. Banken hävdade, att det enda som utvisades genom det ingivna dokumentet var att en inspektion utförts, inte att kvalitén i sig intygades. Domstolen ansåg, att det presenterade dokumentet var i överensstämmelse med vad som krävdes enligt rembursen. I det andra avseendet ansåg domstolen, att ”Industrial” var ett ”obvious typographical error for the word Industries” och att detta inte var en sådan diskrepans som banken skulle lägga till grund för att avvisa dokumenten.

17[1927] 27 Ll. L.R.18Se bl.a. Gorton, Rembursrätt s. 248 ff. och dens., Seller’s or shipper’s fraud, i Maritime fraud (utg. av Kurt Grönfors) Sjörättsföreningen i Göteborg skrifter nr. 64, 1983, s. 27 ff. och Schmitthoff, s. 172 ff.19[1943] 1 KB 37.20[1993] 1 Lloyd’s Rep. 236.21[1991] 2 H.K.L.R. 35.

SvJT 2003 Remburs 963Ett fall där domstolen, såvitt jag kan bedöma, har gått något längre i fråga om att acceptera avvikelse är Golodetz & Co. Inc. v. Czarnikow
Rionda Co. Inc. (the Galatia).22 Här var bakgrunden, att en sockerlast skeppats fob från en indisk hamn. Det mesta godset hade lastats då en brand utbröt, och sockerlasten skadades till följd av branden och släckningsvatten. Det utfärdade konossementet innehöll en klausul som uttalade: ”Cargo covered by this bill of lading has been discharged Kandia view damaged by fire and/or water used to extinguish for which general average declared.” Domstolen ansåg emellertid att banken borde godta dokumentet, eftersom anteckningen hänvisade till en händelse som inträffat efter det att godset lastats och då risken för godset övergått från säljaren till köparen enligt fob-klausulen. Här ålades banken att gå en bit utanför den formella granskningen och även att ta ställning till fob-klausulens betydelse i sammanhanget. Sett i ett helhetsperspektiv är det svårt att angripa domstolens sätt att resonera, men ur ett snävare rembursperspektiv förefaller här domstolen ha gått något längre än andra engelska common law-fall ger uttryck för.
    Det finns alltså nyansskillnader även när det gäller den strikta uppfyllelsen,23 och dessa skillnader kan urskiljas i något varierande rättspraxis i olika länder. Det skall också inskjutas, att det inte heller alltid är lätt att förstå de begrundelser som föranleder avvikelser som i det här avseendet kan förekomma i t.ex. yttranden från ICC’s Banking Commission.24 Utgångspunkten är visserligen fortfarande ett krav på ”strict compliance”, men enskilda avvikelser från huvudfåran är inte alltid lätta att inse och förstå.25

3.3 Otillbörliga förfaranden från beneficienten
Utgångspunkten är sålunda, att banken är skyldig att betala beneficienten, om dokumenten vid en yttre granskning är i överensstämmelse med rembursvillkoren och med UCP. Om det å andra sidan finns avvikelser mellan de presenterade dokumenten eller i förhållande till UCP skall banken vägra att betala. Trots den klara utgångspunkten kan det uppstå besvärliga avvägningar mellan sådana avvikelser som anses acceptabla och sådana som inte är det. Vidare finns en svårighet när det gäller försök från beneficientens sida att få betalt mot uppvi-

22[1980] 1 W.L.R. 495.23Se t.ex. Schmitthoff, Discrepancy of documents in letter of credit transactions, i Journal of Business Law (JBL) 1987 s. 94 ff. och Ellinger, New problems of strict compliance in letters of credit, i JBL, 1988 s. 320 ff.24Se Opinions 1980–1981 (ICC Publications No. 399) s. 35: ”banks could not act like robots, but had to check each case individually and use their judgment.”25Jag kommer inte här att närmare beröra frågan om det ansvar som den som presenterar dokumenten kan ha med avseende på förfalskade dokument eller bedrägliga förfaranden i samband med remburstransaktioner. Hithörande frågor har diskuterats bl.a. av Gao, Presenters immune from the fraud rule in the law of letters of credit, i Lloyd’s Maritime and Commercial Quarterly (LMCQ) 2003 s. 10 ff.

964 Lars Gorton SvJT 2003sande av förfalskade dokument eller mot dokument där den bakomliggande transaktionen skett genom bedrägeri.
    Banken kan i vissa fall övertygas om att förfalskning eller bedrägeri skett och på den grunden vägra att betala. Den kan också besluta sig för att betala om den anser att dokumenten är rembursenliga. Om nu beneficienten resp. uppdragsgivaren (köparen) anser, att banken gjort en felaktig bedömning, ankommer det på dem att vidta åtgärder. Ifall banken vägrar betala har beneficienten, som nämnts, möjlighet att vända sig till domstol för att få dom på sin rätt till betalning.26 Den bedömning som domstolen gör skall baseras på vad som kan utläsas av dokumenten. Remburstvisten mellan bank och beneficient resp. uppdragsgivare skall inte avse det bakomliggande förhållandet utan domstolen skall ta ställning till huruvida banken gjort en korrekt bedömning av dokumenten. Om dokumenten till det yttre svarar mot kraven i rembursen och UCP skall banken inte kunna göras ansvarig även om det ändå skulle visa sig att dokumenten är förfalskade eller motsvarande. Det är m.a.o. fråga om svart eller vitt, där banken antingen har skyldighet att betala eller skyldighet att vägra betalning mot de dokument som presenteras.27 Frågan om bankens granskning är förmodligen en av de vanligare tvisteanledningarna inom rembursrätten. Inte minst har denna typ av tvister förekommit mellan öppningsbank och bekräftelsebank, där de inblandade bankerna gjort olika bedömningar, och där domstolar i olika länder kommit till olika resultat.28 Här finns en viktig skärningspunkt, som är en följd av det ”svartvita” betraktelsesättet. Det finns situationer där en bank har gjort den bedömningen, att det är något fel i den bakomliggande transaktionen

26Här berörs inte de praktiskt viktiga frågorna om möjligheten att under olika omständigheter svensk domstol skulle kunna övertygas om att besluta om ett sådant förbud. I engelsk ”common law” har institutet ”injunctions” mycket sparsamt kunna användas i dylika sammanhang. Peter Westberg behandlar i en kommande bok, Provisoriskt rättsskydd i tvistemål — en funktionsstudie över kvarstad och andra civilprocessuella säkerhetsåtgärder, bl.a. hithörande frågor.27Även om rembursen är skild från bastransaktionen leder bankens vägran att betala under rembursen till frågan hur förhållandet under basavtalet skall lösas. Detta hänger samman med om öppnandet av rembursen skall anses motsvara fullgjord betalning under köpavtalet eller om förpliktelsen under köpavtalet subsidiärt kvarstår, även om betalning under rembursen av något skäl uteblir. I amerikansk rätt framstår det i sammanhanget välkända rättsfallet Sztejn v. Henry Schröder
Banking Corp. 31 NYS 2d 631 (1941) som betydelsefullt i den utveckling som lett till en viss uppluckring av en absolut ”strict compliance”, se även Gorton, Rembursrätt s. 307. I engelsk rätt återkom frågan i Discount Records Ltd v. Barclays Bank [1975] 1 All E.R. 1071, där domaren erkände, att det fanns gränser för den strikta uppfyllelsen men ändå ansåg att det i sammanhanget aktuella fallet skiljde sig från Sztejnfallet. I engelsk rättspraxis har därefter frågan framför allt förekommit i samband med obehörigt utnyttjande av ”on demand-garantier”, där engelska domstolar också intagit en strikt hållning, se t.ex. Chong, The abusive calling of performance bonds., i JBL 1992 s. 414 ff., Bertrans, Bank guarantees in international trade, the Hague 1996 s. 313 ff. och Gorton i Maritime fraud s. 32 ff.28Så t.ex. Bayerische Vereinsbank v. Bank of Pakistan [2000] 1 Lloyd’s Rep. 275 (CA) och Credit Agricole Indosuez v. Muslimj Commercial Bank Ltd. [1997] 1 Lloyd’s Rep. 59 (QB).

SvJT 2003 Remburs 965(även om detta måhända inte manifesterats i felaktiga dokument), och där det så småningom visar sig, att en domstol gör den bedömningen, att dokumenten som de presenterats svarade mot kraven i rembursen. En sådan felbedömning från bankens sida kan få kostbara konsekvenser. Sådana spörsmål har uppkommit i samband med remburstransaktioner såväl som i samband med demand-garantier.29 Genomgående iakttar bankerna stor försiktighet vid sin bedömning, och om dokumenten är rembursenliga betalar banken.

3.4 Det svenska hovrättsavgörandet
I svensk rätt är antalet illustrerande fall på rembursområdet minst sagt begränsat och det kan därför vara intressant att i sammanhanget referera ett relativt färskt hovrättsavgörande avdömt av Svea hovrätt, Mål nr. T 9371-99, som illustrerar granskningens inriktning och omfattning och gränsdragningen till bedrägeriomständigheter.

Bakgrunden i fallet var följande: Föreningssparbanken (FSB) hade den 27/9 1996 öppnat en oåterkallelig remburs med en svensk köpare som uppdragsgivare och med ett bolag i Hong Kong som beneficient. Rembursen var ”available with/at any Bank by negotiations”. En representant för köparen besökte Hong Kong i mitten av oktober 1996 men kunde då inte anträffa säljaren. Köparen fattade misstankar beträffande säljaren men kontakt nåddes senare med denne och köparen framförde krav på att ett tillägg skulle göras i rembursvillkoren, varigenom beneficienten utöver de redan avtalade dokumenten även skulle ha skyldighet att presentera ett inspektionscertifikat utfärdat av ”Société Générale de Surveillance SA Geneva or the recognized correspondents”. Säljaren motsatte sig detta bl.a. ”due to the fact that the name is wrong”, och i stället föreslogs ett ”Inspections certificate for quality issued by SGS (Thailand) Limited”. Trots beneficientens misstänksamhet enades parterna om detta och det citerade tillägget infördes i rembursen. Den 8 nov. 1996 betalade Equitable Banking Corporation i Hong Kong (HKB) såsom negocierande bank rembursbeloppet till beneficienten mot företeende av bl.a. ett av SGS utfärdat certifikat i original. Detta var utfärdat den 23 oktober 1996 och angav att inspektion av varorna skett den 17 och 18 okt. samma år. Certifikatet upptog längst ned på framsidan en inrutad text som hänvisade till ”General conditions of business” på baksidan av certifikatet. Baksidan var dock blank. Den 2 december 1996 meddelade FSB köparen att den fått dokumenten från HKB. Vid en diskussion mellan banken och köparen informerade FSB då också om att SGS-certifikatet kanske kunde anses felaktigt då texten på certifikatets baksida saknades. FSB meddelade därefter HKB att dokumenten avvisades på grund av att de inte var i överensstämmelse med rembursvillkoren och att de ställdes till förfogande för HKB i avvaktan på instruktioner jämlikt art. 14 d i UCP.
    Det visade sig därefter, att containrarna var fyllda med tegelsten i stället för videoband, och att det aktuella certifikatet hade förfalskats.

29Se bl.a. diskussionen hos Debattista, Performance bonds and letters of credit: a cracked mirror image, i Festskrift till Jan Ramberg, Stockholm 1996 s. 101 ff.

966 Lars Gorton SvJT 2003Efter korrespondens mellan bankerna fann sig FSB efter förnyat övervägande skyldig att täcka HKB och belastade därefter köparens konto med rembursbeloppet. Grunden för detta var att FSB nu ansåg, att de presenterade dokumenten var godtagbara. Köparen krävde då FSB på rembursbeloppet, vilket banken bestred.

Köparen anförde bl.a. att FSB den 2 dec. gått med på att stoppa betalning under rembursen, men att den senare ändrat uppfattning. I certifikatet fanns på framsidan en klar hänvisning till dokumentets baksida. HKB borde ha upptäckt denna felaktighet som indikerade risk för förfalskning. Banken hade därigenom enligt köparen såväl rätt som skyldighet att avvisa dokumenten. HKB hade därmed åsidosatt sin granskningsskyldighet, och FSB var i sin tur försumlig då man detta till trots accepterat dokumenten och refunderat HKB. FSB var enligt köparen inte bunden av HKB’s beslut att betala.30 FSB gjorde å sin sida gällande, att en oåterkallelig remburs är en självständig betalningsutfästelse, och att HKB var skyldig att betala mot de presenterade dokumenten, om dessa var rembursenliga. SGS-certifikatet hade presenterats i enlighet med det tillägg som gjorts i rembursvillkoren. Att baksidan var blank rubbade inte detta förhållande. HKB hade ej varit försumlig vid sin granskning och i sitt beslut. Vidare hänvisades till art. 21 i UCP,31 och därav framgår, att banken skall godta dokumenten ifall sakinnehållet ej står i strid med andra dokument, som skall presenteras i anslutning till rembursen. I fallet gällde frågan huruvida banken var skyldig att pröva sakinnehållet i det certifikat som föreföll ha utfärdats av SGS Thailand, och som presenterats i enlighet med rembursvillkoren. Ingenting i certifikatet stod i strid med övriga dokument. Det var köparen, som hemställt om att betalningen skulle stoppas, vilket föranledde banken att göra en extraordinär undersökning. Så småningom visade det sig också att ifrågavarande certifikat hade förfalskats. FSB hade till en början haft uppfattningen att dokumentet kunde vara felaktigt på grund av den blanka baksidan, men vid närmare bedömning insåg FSB att man i situationen var betalningsskyldig och fullgjorde då betalningen. HKB hade fullgjort sin granskningsuppgift: alla dokument hade presenterats, och de var ej inbördes motstridiga. Även om certifikatet på grund av den blanka baksidan inte var komplett motsvarade det icke desto mindre kraven enligt rembursen. Säljaren hävdade å sin sida vidare, att det var banken som hade kompetens när det gällde remburser och hur dessa skulle hanteras, vilket måste anses medföra, att banken ej kunde anses ha använt tillbörlig omsorg vid granskningen. Även detta påstående tillbakavisades av banken.

Det problem som domstolen skulle ta ställning till var m.a.o. huruvida ett dokument kan anses vara rembursenligt då det på framsidan av

30Detta påstående är i och för sig helt riktigt, eftersom öppningsbanken skall göra en egen självständig granskning och bedömning av dokumenten.31Denna artikel uttalar: ”När andra dokument än transportdokument, försäkringshandlingar och handelsfakturor föreskrives bör rembursen föreskriva vem som skall utfärda sådana dokument samt deras ordalydelse eller sakinnehåll. Om rembursen inte föreskriver detta kommer bankerna att godta dokumenten så som de presenterats förutsatt att deras sakinnehåll inte står i strid med andra föreskrivna presenterade dokument.”

SvJT 2003 Remburs 967dokumentet hänvisas till villkor som skall finnas på baksidan, men där baksidan är tom.
    Tingsrätten konstaterade, att det var ostridigt, att certifikatets baksida saknades. Därefter diskuterades fakta och rättsfrågor bl.a. enligt följande:

”Att den granskning som skall ske är av i huvudsak formalistisk natur är klart. Hur långt en bank bör gå i sin granskning är en omtvistad fråga som bör besvaras efter en intresseavvägning vid vilken bl.a. intresset av en någorlunda snabb och billig granskning samt uppdragsgivarens — här bolagets — berättigade krav på säkerhet gör sig gällande. Att gränserna för bankernas formella granskning är otydliga belyses av vittnet … och bankens vacklande agerande ...”

Så kom tingsrätten fram till att även om textrutan inte var så framträdande och ”general conditions” inte hade någon omedelbar betydelse i sammanhanget, så borde HKB ha förstått att certifikatet inte var fullständigt.
    Avslutningsvis fann tingsrätten att rembursvillkoret avseende SGScertifikatet inte uppfyllts och att HKB brustit i skälig omsorg vid sin granskning av certifikatet. Detta medförde också, enligt tingsrätten, att sparbanken inte varit bunden av Hongkongbankens prövning utan haft rätt och skyldighet att vägra täckning av denna bank.
    Tingsrätten fångade i och för sig upp de i fallet grundläggande svårigheterna med avseende på bankens granskningsskyldighet, men enligt min mening tog man knappast hänsyn till vad som kunde anses vara en granskning av dokumentets yttre karaktär jämfört med dokumentets innehåll.32 Det ankommer, såvitt jag förstår, inte på domstolen att i en första bedömning försöka göra en ”intresseavvägning”, utan domstolens uppgift är att fastställa huruvida dokumenten svarar mot kraven i rembursen eller inte. Om dokumenten svarar mot villkoren i rembursen har banken skyldighet att betala. Det är endast om banken har nått fram till vissheten att dokumenten är förfalskade eller att bedrägeri ligger bakom dokumenten eller transaktionen, som banken under vissa omständigheter kan underlåta att betala,33 eller av domstol beordras att inte betala.
    Målet överklagades till Svea hovrätt. I och för sig hade hovrätten även att ta ställning till en processuell fråga som här bortses från, men i övrigt tillkom vid förhandlingarna inga nya omständigheter av avgörande betydelse.

32Man kan ju exempelvis fråga sig vad som skulle bli följden av att det i ”General conditions” på baksidan hade funnits en bestämmelse som uttalade att ”detta inte är ett certifikat” eller att ”utfärdaren friskriver sig från allt ansvar för dokumentets innehåll.” Detta är förhållanden som inte ingår i bankens granskningsskyldighet. På motsvarande sätt borde enligt min uppfattning gälla, att ett certifikat som ser ut som ett ”certifikat” också måste godtas som ett ”certifikat”.33En särskild fråga kan härvid utgöra hur bankens betalningsskyldighet förhåller sig till reglerna om penningtvätt. I det avseendet förefaller det dock rimligt att utgångspunkten är, att bankens skyldighet är densamma som vid andra betalningar.

968 Lars Gorton SvJT 2003I sin diskussion av omständigheterna rekapitulerade hovrätten de grundläggande fakta i målet och vad de olika artiklarna i UCP föreskrev (bl.a. art. 9, 13 och 21). Hovrätten underströk bl.a., att den bedömning som skall göras ”skall ske enligt etablerad internationell bankpraxis som den kommer till uttryck i ICC:s artiklar”.34 Den första fråga som hovrätten skulle ta ställning till var om avsaknaden av de allmänna villkoren på certifikatets baksida över huvud taget innebar att certifikatet inte uppfyllde villkoret i rembursen. Först om denna brist kunde anses innebära att rembursvillkoret inte uppfyllts kunde frågan uppkomma, ifall Hongkongbanken brustit i omsorg vid sin granskning. Härvid uttalade hovrätten:

”Som angetts ovan stadgar rembursvillkoren — såvitt nu är i fråga — ingenting annat än att ett inspektionscertifikat avseende godsets kvalitet utfärdat av SGS (Thailand) Limited skall uppvisas. Det certifikat som presenterades för bankerna är rubricerat ”INSPECTION CERTIFICATE FOR QUALITY” och av handlingen framgår köpare och säljare samt en beskrivning av godset. Av handlingen framgår vidare att en inspektion av godset har genomförts och att godset överensstämmer med kontraktsvillkoren. Handlingen är undertecknad av en person som anges företräda SGS (Thailand) Limited. Dokumentets identitet — ett inspektionscertifikat avseende godsets kvalitet utfärdat av SGS i Thailand — förloras inte på grund av att de allmänna villkoren på certifikatets baksida saknas. Dokumentet såsom det företeddes för banken är sålunda ett sådant inspektionscertifikat som föreskrivs i rembursvillkoren. Hovrätten finner därför att det företedda certifikatet uppfyller det aktuella rembursvillkoret.”

Enligt min uppfattning är hovrättens bedömning korrekt och den är också är väl förenlig med etablerad internationell bankpraxis.35 Hovrätten har valt att utgå från en ”normal granskning” och inte krävt att banken skall företa en ”supergranskning”. Banken kunde knappast förväntas gå längre än vad man gjort här när det gällde omfattningen av granskningen.36

4. Avslutande synpunkter
En av de centrala frågorna när det gäller inriktningen på och omfattningen av rembursbankens granskningsskyldighet rör sålunda bedömningen av de dokument som presenteras. Vilka omständigheter skall beaktas, hur skall dokument samläsas, vad behövs för att dokument skall anses avvika från remburskraven, vilka åtgärder förväntas rembursbanken vidta? Banken skall granska dokumenten vart och ett för sig men också i förhållande till övriga dokument. Dokumenten

34Här har HovR gjort en något egenartad hänvisning.35Frågan har i andra sammanhang förekommit till diskussion, huruvida bank vid sin granskning har skyldighet att läsa igenom texten på baksidan av konossement. Det är en allmänt accepterad uppfattning att bankerna vid sin granskning inte skall behöva läsa och bedöma dokumentens baksida.36En jämförelse kan också göras med förhållandena i det ovan nämnda Equitable
Trust-fallet vid not 17.

SvJT 2003 Remburs 969skall granskas i förhållande till vad som bestämts i rembursen men också i förhållande till rembursreglerna. Därigenom kan flera olika mer eller mindre svårbedömda problem uppkomma.
    Andra besvärliga frågor kan röra hur banker skall veta vad som utgör ett visst dokument, ifall dokumentet är utfärdat på ett språk som är okänt för den granskande banken, om avvikelserna är obetydliga etc., men utgångspunkten är härvid, att om ett dokument till det yttre synes vara ett sådant dokument som krävs enligt rembursvillkoren skall det godtas; om inga särskilda krav ställts på det språk som används i dokumenten, skall dokument godtas oavsett vilket språk som dokumentet utfärdats på osv.
    Dagligen förekommer i det praktiska rembursarbetet spörsmål som hänger samman med svårigheter av ovan nämnt slag. Samtidigt kan rembursarrangemanget medföra praktiska problem både i samband med utfärdande av transportdokument och i samband med utlämnande av gods. Problemen är inte nya, men de har en förmåga att delvis förändra sin karaktär bl.a. till följd av nya dokument och nya kommersiella lösningar och tekniska lösningar.