Kan påföljdssystemet humaniseras ytterligare?

Av jur.dr och socionom EVA STENBORRE

I SvJT nr 2 2003 diskuteras de korta fängelsestraffen och alternativ till dessa. I denna artikel behandlas fem andra sätt som också går ut på att minska antalet fängelsestraff eller förändra verkställigheten av dem. Några av förslagen kan införas förhållandevis snabbt och enkelt. Ett kräver visserligen något mer ingripande ändringar, men denna verkställighetsform kan i så fall införas på sikt. Detta sistnämnda förslag medför att verkställigheten av längre fängelsestraff i kriminalvårdsanstalt kan kortas avsevärt.1 De diskuterade förändringarna utgör snarare justeringar än genomgripande ändringar. De medför trots detta dels att påföljdssystemet utvecklas ytterligare i den humana riktning som präglade ändringarna av straffsystemet under det förra århundradet, dels att samhället gör betydande besparingar.

1.Fängelseförbud för unga som begått brott före 18 års ålder
1.1. Medger gällande rätt att fängelse kan bestämmas på grund av brottets art om gärningen begicks av någon som var 15-17 år?
Det första förslag som framförs i denna artikel går ut på att fängelse avskaffas helt för unga som döms för brott de begick före 18 års ålder. Dessa fängelsestraff kan i stället ersättas med sluten ungdomsvård eller en frivårdspåföljd i kombination med samhällstjänst.
    När det gäller påföljdsvalet för unga lagöverträdare krävs enligt 30 kap. 5 § BrB synnerliga skäl för att någon som var under 18 år när brottet begicks skall kunna dömas till fängelse. För den som däremot var mellan 18 och under 21 år vid gärningstillfället, får fängelse väljas om brottets straffvärde talar för det eller det annars finns särskilda skäl. Lagöverträdare mellan 18 och 21 år döms oftast till fängelse på grund av brottets höga straffvärde (1 år eller därutöver för en vuxen). Lagtextens lydelse ”eller annars finns särskilda skäl för det” syftar på artbrott och tidigare brottslighet.2 Med begreppet brottets art avses att fängelsestraff väljs av allmänpreventiva skäl för vissa brottstyper, som exempelvis misshandel av normalgraden, även om brottet har ett straffvärde om någon eller

1Tre av förslagen diskuteras utförligare i min avhandling Stenborre, Eva, Påföljdsbestämningen i Sverige och straffutmålingen i Norge med en studie av rättsfall från Högsta domstolen och Höyesterett. Lunds universitet 2003. Ett annat alternativ behandlas grundligare i Stenborre, Eva, Alternativ till fängelse. En forskningsrapport. 2001, som finansierades av det Nordiska Samarbetsrådet för Kriminologi.2Prop. 1987/88:120 s. 103. I 29 kap. 7 § BrB föreskrivs om en ”ungdomsrabatt” för unga lagöverträdare vid straffmätningen.

några månader. Undantagsvis kan artbrott medföra fängelse 4–6 månader, som när en vuxen begår mened.3 Skillnaden mellan de två åldersgrupperna består av att ”det för åldersgruppen under 18 år är svårt att ange situationer där tidigare lagföring eller brottets art leder till bedömningen att fängelse måste ådömas, något som också nuvarande praxis ger vid handen”.4 I 30 kap. 5 § BrB föreskrivs även att sluten ungdomsvård skall väljas före fängelse om den tilltalade var under 18 år när brottet begicks. I prop. 1997/98:96 (genom vilken sluten ungdomsvård infördes år 1999) behandlas inte specifikt om unga, som var under 18 år vid gärningstillfället, kan dömas till fängelse med hänvisning till brottets art.5 För att fängelse skall kunna väljas krävs dock även efter år 1999 synnerliga skäl om den tilltalade var under 18 år när brottet begicks respektive högt straffvärde eller särskilda skäl om brottet begicks av en person som inte hade fyllt 21 år vid gärningstillfället. Paragrafen 30 kap. 5 § BrB ändrades alltså inte i detta avseende när sluten ungdomsvård infördes. Dels hänvisas därför i prop. 1997/98:96 till prop. 1987/88:120, dels sägs att de motivuttalanden som gjordes i sistnämnda proposition beträffande möjligheterna att döma unga som begått brott före 18 års ålder till fängelse bör fortfarande gälla.6 I rättsfallet NJA 2001 s. 913 dömdes emellertid en flicka till fängelse 1 månad för ett menedsbrott som hon hade begått innan hon hade fyllt 18 år. HD motiverade påföljdsvalet med bland annat brottets art.
    Jag har tidigare ifrågasatt om gällande rätt tillämpades på det sätt som lagstiftaren avsett i NJA 2001 s. 913.7 Som framgår av det nämnda medger regleringen av påföljdsbestämningen för unga lagöverträdare svårligen att fängelse döms ut på grund av brottets art för en person som var under 18 år vid gärningstillfället.8

3En historisk återblick talar för att det är korta fängelsestraff på någon eller några månader som bestäms när fängelse väljs på grund av brottets art, se om detta i Stenborre, Eva, Artbrott, SvJT 1998 s. 742 ff. Även Dag Victor förklarar att artbrott främst medför kortare fängelsestraff, se Berg, Ulf m.fl. Brottsbalken. En kommentar. 25–38 kap. Följdförfattningar, Stockholm 2001 s. 30:20. En annan uppfattning framförs i Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, Stockholm 2000 s. 141 f. Av intresse är att brottets art kan medföra kortare fängelsestraff också i Norge, se Stenborre, Påföljdsbestämningen i Sverige och straffutmålingen i Norge med en studie av rättsfall från Högsta domstolen och Höyesterett avsnitt 15.2.11.4Prop. 1987/88:120 s. 103.5När sluten ungdomsvård övervägs har det ingen betydelse om den unge har behov av vård eller inte, det är brottets straffvärde som avgör påföljdsvalet. Sluten ungdomsvård är avsedd för brott med straffvärden mellan fängelse i 14 dagar och 4 år. Däremot inverkar den unges behov av vård på verkställigheten av påföljden, se prop. 1997/98:96 s. 159 ff. I 31 kap. 1 a § BrB regleras om sluten ungdomsvård.6Prop. 1997/98:96 s. 160.7Stenborre, Påföljdsbestämningen i Sverige och straffutmålingen i Norge med en studie av rättsfall från Högsta domstolen och Höyesterett. s. 186 ff.8I NJA 1996 s. 757 dömdes en 17-åring också till fängelse för mened på grund av brottets art medan brottets art inte motiverade fängelse i NJA 1999 s. 561 för unga lagöverträdare. Observera att ingen som var 15–17 år togs in i fängelse år 1961– 1989 när mened var huvudbrottet. År 1990 intogs en person, men därefter har ingen under 18 år intagits i fängelse när mened var huvudbrottet. Däremot intogs 26 ungdomar år 1996 som var 15–17 år, varav 15 dömda för förmögenhetsbrott

Enligt min uppfattning borde villkorlig dom och 40 timmar samhällstjänst ha valts i NJA 2001 s. 913 i stället för fängelse 1 månad. En ung person under 18 år som begår mened och som det saknas anledning befara skall komma att återfalla i brott bör kunna dömas till villkorlig dom om denna kombineras med tillräckligt många timmar samhällstjänst. Den villkorliga domen i förening med samhällstjänsten kan komma att ge den unge en tankeställare, om kriminalvården väljer en lämplig arbetsplats. På så sätt kan nya brott förebyggas utan att samhället behöver döma till ett frihetsberövande. Samtidigt tillgodoses allmänhetens krav på att en tillräckligt ingripande påföljd väljs för brottet ifråga.9

1.2.Tidigare diskussioner om påföljdsbestämningen för unga lagöverträdare
I NJA 2001 s. 913 hänvisade HD som sagt till prop. 1997/98:96 i vilken det förklaras att sluten ungdomsvård i princip kommer att ersätta fängelse. Det anges dock två undantag i propositionen, det vill säga om den unge lagförs lång tid efter brottet och därför inte passar in åldersmässigt på ett särskilt ungdomshem, eller har gjort sig skyldig till omfattande och allvarlig brottslighet såväl före som efter 18 års ålder. HD konstaterade emellertid att dessa undantag inte kunde tilllämpas i rättsfallet.10 I domskälen angavs därefter att: ”Det är i sammanhanget värt att notera att ett kort fängelsestraff i sådana fall torde kunna bli verkställt (med elektronisk övervakning, förf. anm.) utan de nackdelar med fängelse som påföljd för unga lagöverträdare som annars anses finnas. Det kan däremot befaras att det skulle finnas en påtaglig risk att sådana nackdelar skulle vara förenade med en dom på sluten ungdomsvård.” Läsaren får alltså uppfattningen att HD vid påföljdsvalet beaktade att verkställigheten med elektronisk övervakning är lindrigare än om sluten ungdomsvård väljs. HD:s skrivning har ifrågasatts i en artikel av

som huvudbrott, se Kriminalvården. Kriminalvårdsverket. Norrköping 1961–1986; Rättsstatistisk årsbok. Statistiska centralbyrån. Stockholm 1975–1993 och Kriminalstatistik. Sveriges officiella statistik. BRÅ-rapport 1995–2002.9Kanske valde HD fängelse i NJA 2001 s. 913 på grund av att domstolen inte uppmärksammade prop. 1987/88:120. Visserligen hänvisades till prop. 1997/98:96 i domskälen men inte till prop. 1987/88:120. I prop. 1997/98:96 åberopas däremot som nämnts prop. 1987/88:120. Min förklaring stöds av att det i NJA 2001 s. 913 sägsatt: ”Hur man skall se på sådan artbrottslighet som mened som för ungdomar under arton år tidigare lett till ett kort fängelsestraff framgår inte av förarbetena.” Med ”förarbetena” avses prop. 1997/98:96. Visserligen behandlas inte artbrott i denna proposition när det gäller unga lagöverträdare, däremothänvisas till prop. 1987/88:120 i vilken artbrottsligheten tas upp beträffande unga som begår brott.10Prop. 1997/98:96 s. 162. Det kan diskuteras om det ena undantaget, det vill säga om lång tid har gått sedan brottet, bör medföra att fängelse väljs. Om det har förflutit en längre tid sedan gärningstillfället brukar detta i stället, visserligen beroende på brottstyp, bedömas som en billighetshänsyn. Med stöd av den sjunde punkten i 29 kap. 5 § BrB, och det andra stycket i samma paragraf, kan påföljdsvalet mildras på så sätt att en frivårdspåföljd väljs i stället för fängelse om denna omständighet föreligger i målet.

Agneta Bäcklund. Hon anser att HD:s hänsynstagande är ”ägnat att förvåna” eftersom det är kriminalvården som beslutar om fängelsestraffet skall verkställas med fotboja på ansökan av den dömde. Bäcklund ställer också frågan hur HD:s dom skall tolkas om det visar sig att flickan i stället avtjänar sitt fängelsestraff i anstalt. I så fall faller ju domstolens resonemang.11 I artikel nämns avslutningsvis att en utredning tillsatts för att se över det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott. Bäcklund ställer sin förhoppning till att utredningen kan ”leda till att andelen korta frihetsberövanden för unga kan undvikas”.
    Enligt min uppfattning är det emellertid till och med nu dags att införa ett fängelseförbud för de yngsta lagöverträdarna. Om den nämnda utredningen lägger fram ett förslag om detta, är jag alltså för en sådan lagändring.
    Av intresse är att frågan även diskuterades när sluten ungdomsvård infördes. I prop. 1997/98:96 nämns att några remissinstanser ansåg att fängelsestraffet helt borde avskaffas för unga lagöverträdare som begått brott när de var under 18 år. Riksåklagaren menade exempelvis att det inte borde finnas några begränsningar i tid för sluten ungdomsvård varför fängelse borde slopas helt för ungdomar som begår brott före 18 års ålder.12 Visserligen är sluten ungdomsvård en mycket kostsam straffrättslig reaktion. Om denna påföljd emellertid medför att färre unga återfaller i brott vid en jämförelse med om fängelse i stället väljs, blir slutnotan för samhället trots allt lägre om fängelse avskaffas för unga personer som begår brott innan de fyllt 18 år. Dessutom kan rätten välja att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn i kombination med samhällstjänst i stället för fängelse. Även frivårdspåföljderna medför minskade kostnader för samhället vid en jämförelse med om fängelse i stället väljs.

1.3.Några skäl att inte döma unga lagöverträdare till fängelse
Om vi nu övergår till att se på argument som talar för ett fängelseförbud för den yngsta åldersgruppen uppges fängelserna tyvärr ibland innebära en inkörsport till fortsatt brottslighet eftersom de intagna genom kontakter med andra dömda kan lära sig hur brott kan begås. Många menar också att fängelsestraffet kan stämpla de unga som kriminella. Det kan dessutom vara svårt att få arbete och bostad efter ett avtjänat fängelsestraff. Det är därför att föredra att döma de yngsta

11Se i Bäcklund, Agneta, Val av påföljd för unga lagöverträdare-mened, JT 2002– 03 s. 640 ff.12Prop. 1997/98:96 s. 156 och s. 161. Saken övervägdes även när brottsbalken infördes. Strafflagberedningen ville avskaffa fängelse för den yngsta åldersgruppen men då behölls möjligheten att kunna döma de yngsta lagöverträdarna till fängelse när allmänpreventiva skäl talade för detta eftersom fängelse ansågs vara humanare än ungdomsvårdsskola för exempelvis ”en i övrigt mycket välartad 17-åring (som) vid ett tillfälle i spritpåverkat tillstånd för bil och därvid förorsakar en allvarlig trafikolycka”, se prop. 1962:10 s. C 87.

lagöverträdarna till sluten ungdomsvård. Denna påföljdsform är inte lika stigmatiserande som fängelse och under verkställigheten kan de unga ges den hjälp och det stöd de behöver.
    Lagstiftaren bör även behandla den yngsta åldersgruppen konsekvent. Personer under 18 år anses i vissa fall som så omogna att särskilda restriktioner införts för dem, de har till exempel ingen rösträtt och de kan inte handla alkoholhaltiga drycker på Systembolaget. Samtidigt anses de tillräckligt mogna att kunna dömas till fängelsestraff och därigenom placeras tillsammans med grovt kriminella, med de påfrestningar som detta innebär i form av påtryckningar av olika slag. Detta är inte konsekvent.
    Dessutom kan fängelseförbudet för unga under 18 år motiveras med att när personer i denna åldersgrupp begår brott är detta ett uttryck för att samhället har misslyckats både att skydda dessa individer från att börja med kriminella handlingar och dessutom att freda övriga samhällsmedborgare från dessa ungdomars kriminalitet. Visserligen är det varje individs ansvar att inte begå brott, men eftersom dessa unga på grund av sin ungdom är omogna och oerfarna visar denna brottslighet på brister i samhället.
    Det är på grund av just omognad och bristande erfarenhet som personer under 18 år har vårdnadshavare. I många fall har unga lagöverträdare varit föremål för olika insatser från samhällets sida en lång tid innan de döms för brott. I de fall föräldrarna inte klarar av ansvaret för den unge, har samhället en skyldighet att ingripa.
    De insatser som eventuellt har vidtagits före ett frihetsberövande av en ung lagöverträdare har uppenbarligen misslyckats. Det är emellertid inte rimligt att ungdomarna skall straffas för dessa brister. Samhället bör i stället vidta ytterligare åtgärder för att hjälpa dessa unga att inte återfalla i brott. En sådan insats kan vara att påföljden bestäms till sluten ungdomsvård eller en frivårdspåföljd i kombination med samhällstjänst i stället för fängelse. Samhället sörjer inte för en god vårdnad och tar inte sitt ansvar för dessa ungdomar genom att placera dem i fängelse tillsammans med grovt kriminella vuxna.
    Det är möjligt att rösträttsåldern kommer att sänkas i framtiden, däremot är det inte lika troligt att åldersgränsen på Systembolaget kommer att ändras. Om rösträttsåldern sänks återstår att se hur lagstiftaren ställer sig till gränsen för när unga skall ha vårdnadshavare. Oavsett vilken lösning som väljs bör lagstiftningen behandla den yngre åldersgruppen konsekvent, varför dessa unga inte bör kunna dömas till fängelse, endast sluten ungdomsvård, när ett frihetsberövande anses nödvändigt.
    När påföljden sluten ungdomsvård infördes innebar detta att utvecklingen fördes framåt på så sätt att möjligheterna att döma ungdomar till fängelse begränsades kraftigt. I princip skall ju som nämnts

sluten ungdomsvård eller en frivårdspåföljd i kombination med samhällstjänst numera ersätta fängelse för den yngsta åldersgruppen.13 Om fängelse avskaffas för unga lagöverträdare under 18 år skulle detta medföra att påföljdsbestämningen för denna åldersgrupp humaniseras ytterligare. Och som sagt, om sluten ungdomsvård eller en kombination av en frivårdspåföljd och samhällstjänst leder till färre återfall vid en jämförelse med om fängelse i stället väljs, resulterar fängelseförbudet för unga under 18 år dessutom i besparingar för samhället.

2.Villkorligt fängelse kan införas även i Sverige
I det ovan nämnda numret i SvJT diskuteras om inte villkorligt fängelse bör införas också i Sverige. Nedan argumenteras även för att fängelsestraff bör kunna villkoras, mitt förslag skiljer sig dock åt från vad som presenteras i SvJT.14 Ett fängelsestraff som döms ut villkorligt innebär att domstolen bestämmer tiden för frihetsberövandet, men villkorar detta. Den tilltalade får inte begå nytt brott under den prövotid som ingår i påföljden och frihetsberövas inte om inget återfall inträffar. Prövotiden kan utgöras exempelvis av strafftiden eller av en viss för alla fängelsestraff generell tid, exempelvis 1 år.
    I takt med att det införs allt fler alternativa påföljdsformer i stället för fängelsestraff, blir det samtidigt tydligt att brott och återfall kan beivras genom dessa nya alternativ, och att detta kan ske till betydligt lägre kostnader än vad frihetsberövanden medför. Domstolarna får därmed ännu fler alternativ att välja mellan så att påföljderna i högre grad kan anpassas efter lagöverträdarens behov av att inte återfalla i brott. Påföljdsbestämningen humaniseras dessutom ytterligare i och med att färre fängelsestraff bestäms. Visserligen är det inte så stor skillnad i praktiken mellan villkorlig dom och ett fängelsestraff som villkoras helt. Ett villkorligt fängelsestraff kan dock uppfattas som något mer ingripande än villkorlig dom, varför det kan vara en fördel att en tilltalad döms till ett villkorat fängelsestraff i stället för till en ny villkorlig dom vid återfall i brott efter en villkorlig dom, om återfallet också förefaller att vara ett tillfällighetsbrott.
    En annan fördel med villkorligt fängelse är att domstolen kan villkora en viss del av fängelsestraffet medan den andra delen döms ut

13År 1989 var 52 ungdomar 15–17 år när de togs in i fängelse. Det år sluten ungdomsvård började tillämpas, år 1999, intogs en person som var 15–17 år i fängelse. Året före, 1998, var 21 personer 15–17 år när de togs in i fängelse och år 2000 var det två ungdomar, fyra år 2001 samt ingen år 2002 som var 15–17 år när de togs in i fängelse, se Kriminalstatistik. Sveriges officiella statistik. BRÅ-rapport 1989–2002.14Se Wersäll, Fredrik, Villkorade påföljder — lagstiftningsperspektiv, SvJT 2003 s. 278 ff. Den som vill sätta sig in i tidigare diskussioner om villkorligt fängelse liksom om regleringarna i Norden, kan läsa om detta i Stenborre, Påföljdsbestämningen i Sverige och straffutmålingen i Norge med en studie av rättsfall från Högsta domstolen och Höyesterett, se i del IV.

ovillkorligt. Denna påföljdskombination kan användas om rätten anser att den tilltalade har ett behov av att genomgå påverkansprogram eller vård under verkställigheten av fängelsestraffet, varför samtycke krävs för att den tilltalade skall kunna undergå detta.
    Det förekommer i dag att lagöverträdare, som exempelvis har begått sexualbrott, bedöms vara i behov av särskild behandling för att inte återfalla i brott. Denna behandling kan också erbjudas under verkställigheten varför många intagna genomgår terapi under tiden som de avtjänar sina fängelsestraff. Det händer emellertid även att en del inte tar del av vården. Fängelsestraffet för dessa sistnämnda blir därför främst ett frihetsberövande. För denna grupp intagna kan det villkorade fängelsestraffet ha positiva effekter eftersom denna påföljdsform kan öka motivationen att genomgå erbjuden behandling. Om den tilltalade avvisar terapin döms han i stället till ett längre frihetsberövande. Den del som villkoras bör vara så lång att den dömde upplever detta alternativ som betydligt sämre än det villkorade fängelsestraffet.15 Möjligheten att kombinera villkorligt och ovillkorligt fängelse medför att de som rätten anser har behov av påverkansprogram eller vård under verkställigheten, men som inte samtycker till en sådan åtgärd, måste verkställa hela fängelsestraffet på grund av att samtycket inte lämnas. Eftersom frihetsberövandet blir längre för ett ovillkorligt fängelsestraff blir det därmed mer betungande i jämförelse med om fängelsestraffet delvis villkoras. Emellertid är verkställigheten av ett fängelsestraff som villkoras till viss del på grund av påverkansprogram eller vård mer ansträngande till följd av detta innehåll. Det bör också uppmärksammas att den terapi som de intagna genomgår idag ofta fortsätter under den villkorliga frigivningen.
    Generellt sett kan ett ovillkorligt fängelsestraff och ett fängelsestraff som delvis villkoras på grund av att det skall verkställas med någon form av behandling, därför jämställas när det gäller hur ingripande de är.

2.1.Villkorligt fängelse kan kombineras med böter för vissa artbrott
Ovillkorligt fängelse kan inte kombineras med dagsböter enligt gällande rätt. Ett villkorat fängelsestraff bör kunna förenas med ett bötesstraff om en sådan påföljdskombination medför att den tilltalade förebyggs, i första hand avskräcks, från att återfalla i brott. I stället för att döma till ett fängelsestraff av viss längd bör domstolen alltså även kunna kombinera ett villkorligt fängelsestraff med ett bötesstraff för att på så sätt minimera användningen av fängelsestraff som verkställs i anstalt. Allmänheten bör uppfatta påföljdskombinationen som till-

15Vid ett studiebesök våren 2000 vid Skogomeanstalten var det 10 intagna som inte hade ansökt om behandling av 64 som hade dömts till fängelse för sexualbrott. Det troliga är väl att åtminstone någon av dessa 10 hade samtyckt till vård om frihetsberövandet i så fall hade blivit kortare.

räckligt ingripande, dels om den väljs för lindrigare brottstyper som exempelvis artbrott, dels om bötesstraffet är kraftigt. Villkorligt fängelse i kombination med böter kan därför även ha en allmänpreventiv effekt.
    De artbrott som påföljdskombinationen villkorligt fängelse och böter kan användas för kan vara exempelvis misshandel, bokföringsbrott och värnpliktsbrott. En person som till exempel begår misshandel och som har behov av programverksamhet i form av ilskekontroll, kan dömas till villkorlig dom i kombination med ett kraftigt bötesstraff, om han samtycker till en sådan åtgärd. Givetvis kan villkorligt fängelse i kombination med böter även användas för andra brottstyper som bedöms lämpliga.
    Den främsta fördelen med att införa påföljdskombinationen villkorligt fängelse och böter är att påföljdssystemet därmed humaniseras ännu mer genom att verkställigheten av de korta fängelsestraffen i anstalt minskar i antal.
    En annan fördel med villkorligt fängelse, med eller utan böter, är att möjligheten att döma till frivårdspåföljderna förmodligen kommer att öka något. I dag dömer rätten oftast ut ett fängelsestraff om den tilltalade inte är positiv till övervakning, även om skyddstillsyn anses som en lämplig påföljd. Exempelvis förekommer att en tilltalad, som har begått grovt rattfylleri på grund av alkoholmissbruk, är negativ till behandling varför Frivårdsmyndigheten inte ens utreder kontraktsvård eller skyddstillsyn i kombination med annan föreskrift. Detta får ofta till följd att rätten dömer till fängelse.
    Om domstolen däremot skall utreda den tilltalades samtycke till behandling genom Frivårdsmyndighetens försorg och informera om att ett ovillkorligt fängelsestraff i annat fall kan komma att bestämmas, kan detta medföra att den tilltalades motivation till exempelvis kontraktsvård ökar. Detta kan få till följd att skyddstillsyn med föreskrift om kontraktsvård eller med annan föreskrift, döms ut i fler mål än vad som är fallet för närvarande.
    Om påföljdsbestämningarna anpassas i högre utsträckning efter lagöverträdarnas behov borde detta medföra färre återfall. Påföljdssystemets trovärdighet ökar i så fall, det blir ännu mer humant och mindre kostsamt.

3.Villkorlig frigivning efter både halva och två tredjedelar av strafftiden
Ett alternativt sätt att öka motivationen hos lagöverträdare med behandlingsbehov, är att modifiera institutet villkorlig frigivning. Om rätten anser att den tilltalade har behov av särskild behandling eller påverkansprogram under verkställigheten och samtycke krävs, men detta inte lämnas, kan beslut fattas om att villkorlig frigivning inte skall medges lika tidigt som om samtycke till vård hade lämnats. Villkorlig frigivning kan medges exempelvis efter halva strafftiden om

den intagne genomgår behandling eller påverkansprogram. Om samtycke inte ges får den dömde verkställa tvåtredjedelar av strafftiden i stället.
    Även denna förändring medför att de lagöverträdare som bedöms vara i behov av påverkansprogram eller behandling, men som hittills inte har genomgått detta på grund av att de har avvisat erbjudna åtgärder, kan genom förändringen bli mer motiverade att motta föreslagen hjälp eftersom de annars riskerar längre frihetsberövanden.
    Detta sistnämnda förslag är inte tänkt att tillämpas tillsammans med villkorligt fängelse. Den som får sitt fängelsestraff villkorat en viss tid skall följaktligen inte dessutom kunna villkorligt friges efter halva strafftiden. Båda regleringarna kan dock ingå i straffsystemet. Om inte den tilltalade samtyckte till påverkansprogram vid förhandlingen men däremot vid intagningstillfället, kan förslaget om villkorlig frigivning tillämpas. Ifall villkorligt fängelse inte införs kan förändringen av villkorlig frigivning tillämpas generellt.

4.Domstolen kan besluta om fotbojan
När det gäller de korta fängelsestraffen var det 2400 personer som togs in i fängelse år 2001 för att avtjäna ett kortare fängelsestraff än två månader. År 1991 var det i stället 5900 personer som skulle verkställa ett fängelsestraff i anstalt som var under två månader. En stor del av minskningen mellan år 1991 och år 2001 beror på att elektronisk övervakning infördes på försök år 1995.16 Dessutom kan korta fängelsestraff ersättas med villkorlig dom och skyddstillsyn i kombination med samhällstjänst.
    Ett sätt att ytterligare minska antalet korta fängelsestraff som verkställs i anstalt kan vara att ändra lagstiftningen på så sätt att det skall vara domstolen som beslutar om fotbojan. Enligt gällande rätt dömer domstolen till fängelse, som inte får överstiga tre månader, och den dömde ansöker därefter hos Kriminalvårdsstyrelsen om att få verkställa fängelsestraffet genom elektronisk övervakning.
    Om lagstiftningen i stället ändras på så sätt att det är rätten som avgör när fotbojan kan ersätta ett kortare fängelsestraff, kan fler verkställa fängelsestraff utanför anstalt. Nu är man beroende av att den dömde ansöker om verkställighetsformen, vilket kan medföra att fotbojan inte utnyttjas fullt ut för alla som lämpar sig för den. Enligt min uppfattning bör det inte vara den tilltalades ansvar att den lämpligaste verkställigheten väljs. Domstolen är rimligen mer kompetent att avgöra den frågan än den dömde.
    En förändring av vem som skall besluta om fotbojan kräver endast en lagändring beträffande beslutsordningen och att det skall vara Frivårdsmyndighetens ansvar att utreda den tilltalades förhållanden före förhandlingen, på samma sätt som sker när domstolen dömer till vill-

16Se Kriminalstatistik. Sveriges officiella statistik. BRÅ Rapport 2002:13 s. 199.

korlig dom/skyddstillsyn i kombination med samhällstjänst. Denna lagändring kan därför införas relativt snabbt och enkelt.

5.”Dagfängelser” kan införas även i Sverige
5.1.Day Reporting Center
Det sista förslag som diskuteras i denna artikel går ut på att det införs ”dagfängelser” i Sverige liknande de som redan finns i USA, s.k. Day Reporting Center (DRC). Det var de överfulla fängelserna under 1980-talet som medförde att det år 1986 startades ett DRC i Hampden County i delstaten Massachusetts. Det hade till och med förekommit mycket kostsamma fängelseuppror på grund av förhållandena för de intagna.
    Målgruppen vid Hampden County DRC är personer som inte bedöms vara våldsamma och som har en anknytning till Hampden County. De skall vara positiva till utbildning eller arbete. Genom att placera dem vid Hampden County DRC vill man reintegrera dem i lokalsamhället.
    Programverksamheten ger de dömda en strukturerad integration i samhället med möjlighet att behålla arbete, utbildning och/eller behandling. Deltagarna genomgår olika faser tills de anses kapabla att delta självständigt i samhällslivet när verkställigheten är slut. Verksamheten kan erbjuda utbildning, arbetsträning, missbruksbehandling, ilskekontroll och social träning.
    Återfallsfrekvensen är mellan 65 och 70 % för intagna som verkställt sitt straff i Hampden County House of Correction, medan motsvarande procentsats är cirka 20 för dem som deltagit i DRC ett år efter verkställigheten. Även om det inte med säkerhet går att dra slutsatsen att det är verksamhetens innehåll som medför den låga återfallsfrekvensen vid Hampden County DRC, har verkställigheten ett positivt värde i sig eftersom deltagarna får en humanare straffrättslig reaktion vid ett DRC än om verkställigheten sker i ett fängelse. Det kan ju tänkas att de personer som verkställer sina straff vid Hampden County DRC har låg återfallsfrekvens ändå. Om emellertid en straffrättslig reaktion med en human verkställighet har relativt låg återfallsfrekvens, är denna påföljdsform att föredra framför ett fängelsestraff, såvida lagstiftaren inte eftersträvar ett frihetsberövande i sig.
    I Hampden County kostade en fängelseplats cirka $ 30000 år 1997 medan utgiften för en lagöverträdare som verkställde sitt straff vid Hampden County DRC var endast $ 6000, eller cirka 20 % av beloppet för en kriminalvårdsplats. Den straffrättsliga reaktionen DRC är alltså betydligt billigare än fängelsestraff. Om återfallsfrekvensen dessutom är lägre för deltagarna vid DRC på grund av det humanare verkställighetsinnehållet, talar dessa omständigheter för DRC före fängelsestraff. Men även om återfallsfrekvensen är densamma för DRC som för fängelse, har DRC ändå fördelar framför fängelsestraff. Det går ju knappast att försvara

fängelsestraff om denna betydligt dyrare straffrättsliga reaktion inte bevisligen har lägre återfallsfrekvens än DRC i och med att verkställighet i fängelse utgör ett betydligt större ingrepp i den dömdes liv. Om däremot lagstiftarens avsikt är att straffet nödvändigtvis måste utgöras av ett frihetsberövande får man i så fall avgöra om det är värt att betala den ökade kostnaden som kriminalvårdsplatserna innebär.

5.2.Bör ”dagfängelser” införas även i Sverige?
Som nämnts var det främsta motivet att införa DRC i USA de överbelagda fängelserna. Även om det inte finns behov av att ”dagfängelser”, eller daganstalter som påföljdsformen kallas fortsättningsvis, skall lösa ett lika allvarligt problem i Sverige som i USA, kan också det svenska kriminalvårdsystemet vara ansträngt, som är fallet för närvarande.
    Motivet att införa daganstalter i Sverige skulle dock främst vara att denna påföljdsform kan erbjuda de dömda en mer human verkställighet under strafftiden. Och det troliga är väl att om daganstalter införs i Sverige, borde detta medföra motsvarande låga kostnader för verkställigheten vid en daganstalt som vid ett DRC. Om något sånär motsvarande brottstyper väljs i Sverige som målgrupperna är i USA, bör lika låga återfallsfrekvenser kunna uppnås också i Sverige som i USA.
    Jämförelser kan göras med villkorlig dom och skyddstillsyn. Båda dessa frivårdspåföljder är humanare än fängelsestraff. De kostar dessutom betydligt mindre än en kriminalvårdsplats. Det är alltså samma argument som motiverar frivårdspåföljderna som också främst talar för daganstalterna.
    Eftersom det svenska påföljdssystemet emellertid redan innehåller olika straffrättsliga reaktioner kan man fråga sig varför daganstalter skall införas i Sverige. Kan fler nya straffrättsliga reaktioner överhuvudtaget motiveras i Sverige? Finns exempelvis redan det verkställighetsinnehåll som daganstalterna är tänkta att ha genom andra straffrättsliga reaktioner? Svaret på den sista frågan är att innehållet i daganstalternas verkställighet redan existerar i viss mån, exempelvis genom kontraktsvården. Emellertid kan inte frivårdspåföljderna ge de dömda så omfattande och strukturerade insatser som daganstalterna är tänkta att kunna erbjuda.
    Dessutom kan nämnas att de dömda inte kan bo hemma, utanför kriminalvårdsanstalten, när de avtjänar ett fängelsestraff. De som verkställer sina fängelsestraff med fotboja, bor visserligen i sina bostäder, men denna verkställighetsform kan för närvarande endast beviljas för fängelsestraff på högst tre månader. Elektronisk övervakning innehåller inte heller de olika strukturerade åtgärder som daganstalterna kan omfatta.
    De intagna i dagens kriminalvårdsanstalter kan visserligen få hjälp mot missbruk och service av olika slag och de kan dessutom villkorligt

friges. Dessa möjligheter behöver dock inte förändras. Den nya påföljdsformen daganstalt bör ses som ett komplement till dagens verkställighet av fängelsestraff.17 Ett sätt att införa daganstalterna i lagstiftningen kan vara att utforma påföljdsformen som ett alternativ till ett fängelsestraff på upp till två år. Påföljden kan benämnas skyddstillsyn i kombination med daganstalt. Avgörande för om denna påföljd skall kunna väljas bör vara att den tilltalade har behov av ett sådant strukturerat innehåll som daganstalterna kan erbjuda.

6.Avslutningsvis
Det främsta motivet till de förslag som diskuteras i denna artikel är att påföljdssystemet bör ändras om så är genomförbart så att det humaniseras i så hög utsträckning som möjligt. Humaniseringen av straffsystemet var en trend som genomsyrade hela 1900-talet, och det vore högst osannolikt om inte denna utveckling håller i sig också under 2000-talet. De förändringar som föreslås i artikeln skiljer sig dock inte på ett märkbart sätt från det gällande påföljdssystemet. Förslagen utgör som framgår snarare justeringar av de redan existerande påföljdsformerna.
    Om hundra år har påföljdssystemet däremot förmodligen förändrats i väsentlig omfattning. Det är dock inte troligt att det ändrats nämnvärt när det gäller vissa grövre brott, som exempelvis mord. Denna brottstyp har medfört ett strängt straff under en mycket lång tid, och det är svårt att tänka sig att det skulle bli en ändring på den punkten. Verkställigheten av långa fängelsestraff kan emellertid också humaniseras mera. Således är det främst påföljdsformerna för de lindrigare brottstyperna som sannolikt kommer att förändras mest även i framtiden. Det är av den anledningen som det i denna uppsats framför allt diskuteras hur påföljderna för brott med lägre straffvärden kan reformeras. Avslutningsvis vill jag betona att mina förslag i artikeln inte skall ses som något fixt och färdigt utan som just förslag som kan tjäna som utgångspunkter för eventuella modifieringar.

17När det gäller daganstalternas närmare verkställighetsinnehåll lämnas inte något utförligt förslag i denna artikel. Den som är intresserad av detta kan i stället läsa min forskningsrapport, se not 1.