Politikernas konstitution — eller folkets?1
Av professor EIVIND SMITH
Regeringsformens inledningsord slår fast principen om folksuveränitet. Men hur passar detta med att den offentliga makten utövas av lagstiftaren?
Varken riksdag eller regering är strängt bundna av konstitutionen och Sverige tillhör de demokratier som oftast ändrar sina grundlagar. Den deskriptiva ambitionen, ändringsproceduren och andra särdrag för närmast konstitutionen till politikernas egen ordningsstadga. Principen om folksuveräniteten kan bättre förverkligas om folket kan utkräva ansvar av de styrande, majoriteten främst styr genom generella rättsregler och oberoende institutioner ser till att reglerna håller sig inom konstitutionens gränser. Diskussionen om domstolarna är en blygsam del av den samlade bilden och frågan om ”författningsdomstol” gäller bara ett av flera möjliga medel, inte ett mål.
Förhållandet mellan juridik och politik förstås inte bäst som ett nollsummespel. Om folket, inte politiker eller jurister, har makten över konstitutionen, blir den tvärtom stärkt som politiskt redskap.
1. Sveriges grundlagar: dagens problem
En konstitution kan läsas som ett lands berättelse om sig själv. Det är så här som vi vill se oss själva, eller så som vi vill att andra ser på vårt styrelsesätt. Inledningsorden i Sveriges trettio år gamla regeringsform öppnar med att slå fast principen om folksuveränitet: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Det råder inget tvivel om att dessa ord uttrycker en kärna i svensk självförståelse.
Men hur passar synen på Sveriges konstitution in i en sådan bild? Början till ett svar finner man redan några rader längre ner. Här heter att ”den offentliga makten utövas under lagarna” (RF 1:1, tredje stycket). Man kan av denna formulering få intrycket att den offentliga makten inte ska utövas under regeringsformen och de tre andra av ”rikets grundlagar” (RF 1:1). I stället är det vanlig lagstiftning som utpekas som demokratins främsta instrument.
Det är också anmärkningsvärt att bestämmelsen är utformad på ett sådant sätt att varken grundlagarna eller beslut om vanliga lagar betraktas som utövande av ”den offentliga makten”. Som vi senare ska se är vanlig lag inte heller fullt ut bindande för regeringen (jfr RF 11:14).
1 Texten är en bearbetning av kap. 2 i Olof Petersson, Lauri Karvonen, Eivind Smith och Birgitta Swedenborg, Demokratins grundlag. Demokratirådets rapport 2004.
Stockholm: SNS Förlag, 2004.