Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under tredje kvartalet 2005 meddelat följande domar:1

1. Exel mot Tjeckiska republiken (dom 5.7.2005)
Fråga om rätt till offentlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
På begäran av borgenär försattes Exel i konkurs av en handelsdomstol, som också utsåg konkursförvaltare. Konkursbeslutet överklagades men fastställdes av appellationsdomstolen i Prag. Exel överklagade beslutet under påstående att det stred mot lag, men hans överklagande avslogs av Högsta domstolen liksom också de författningsbesvär han därefter anhängiggjorde vid Författningsdomstolen.
    Vid Europadomstolen klagade Exel över att han inte fått en muntlig förhandling inför någon tjeckisk domstol.
    Europadomstolen fann att Exel inte kunde anses ha avstått från sin rätt till muntlig förhandling och att det inte heller funnits något särskilt skäl att vägra honom en förhandling. Avsaknaden av en muntlig förhandling vid både handelsdomstolen och appellationsdomstolen stred därför enligt Europadomstolens mening mot artikel 6:1 i konventionen. När det gällde Kassationsdomstolen och Författningsdomstolen hade prövningen varit begränsad till att gälla rättsfrågor och konstitutionella frågor, varför en rätt till muntlig förhandling vid dessa domstolar inte kunde grundas på artikel 6:1 i konventionen.

 

2. Lomaseita Oy m.fl. mot Finland (dom 5.7.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande i målet var bolagen Lomaseita Oy och CPT Data Oy samt Kaisaleena Laaksonen, som var ägare eller partiell ägare till de två bolagen.
    Sedan ett tredje av Kaisaleena Laaksonen ägt bolag, CPT Information Systems Oy, hade trätt i likvidation, väckte likvidatorn talan mot henne och mot de andra två bolagen med yrkande om återvinning av

 

1 I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna — Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. — Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2005, senast i 2005 s. 933 f. — De viktigaste av de nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domsamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men samtliga domar är redan nu tillgängliga på internet under webnamnet http://www.echr.coe.int.

 

1064 Hans Danelius SvJT 2005 viss egendom. Tingsrätten i Esbo biföll denna talan såvitt gällde Kaisaleena Laaksonen och till en del såvitt avsåg de två bolagen. Domen överklagades till Helsingfors hovrätt.
    I hovrätten ingav likvidationsbolaget visst skriftligt material, som emellertid inte delgavs Lomaseita Oy, CPT Data Oy eller Kaisaleena Laaksonen. Hovrätten dömde till förmån för likvidationsbolaget och framhöll i domen särskilt att det i hovrätten ingivna nya materialet inte hade beaktats av hovrätten.
    Europadomstolen konstaterade att likvidationsbolaget hade gett in nytt material i syfte att det skulle påverka hovrättens bedömning. Det framgick också att materialet hade genomgåtts under beredningen av målet i hovrätten. Det hade ålegat hovrätten att ge motparterna möjlighet att värdera materialet och att bemöta det, om de fann det lämpligt. Genom att de inte hade fått del av materialet, hade de enligt Europadomstolens mening, oavsett om materialet påverkat hovrättens avgörande, inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

3. Osváth mot Ungern (dom 5.7.2005)
Fråga om rätt till domstolsprövning av lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Den 25 maj 2001 beslöt en domstol att Osváth på grund av misstanke om brott och kollusionsfara skulle vara häktad fram till den 25 juni 2001. Samma domstol förlängde senare häktningstiden först till den 25 augusti 2001, sedan till den 25 oktober 2001 och slutligen till den 25 december 2001. Vart och ett av besluten om förlängning fattades av domstol på grund av ansökningar från åklagaren utan att Osváth eller hans försvarare hade underrättats om ansökningarna. Den 18 december 2001 beslöt Högsta domstolen utan förhandling att förlänga häktningstiden till den 25 april 2002 på grund av flyktfara.
    Europadomstolen konstaterade att häktningstiden hade successivt förlängts utan att Osváth hade fått del av framställningarna om förlängning. Dessutom hade Högsta domstolen i sitt förlängningsbeslut åberopat en ny häktningsgrund som Osváth inte fått yttra sig om. Europadomstolens konklusion blev att det krav på ett kontradiktoriskt förfarande som ingår i artikel 5:4 i konventionen inte hade respekterats och att den nämnda bestämmelsen i konventionen härigenom hade kränkts.

 

4. Üner mot Nederländerna (dom 5.7.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen) Üner, som var turkisk medborgare, var född 1969. Han kom till Nederländerna 1981 med sin mor och två bröder. Under perioden 1989–1992 dömdes han tre gånger för brott. Under 1991 började han sammanleva med en nederländsk kvinna med vilken han fick en son i februari 1992. Üner erkände faderskapet. Samlevnaden upphörde i

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1065 november 1992, men Üner fortsatte att hålla nära kontakt med sin son och sin tidigare sambo.
    År 1994 dömdes Üner för dråp och grov misshandel till sju års fängelse. Under avtjänandet av straffet hade han regelbunden kontakt med sonen och sin tidigare sambo, som i juni 1996 födde ytterligare en son. Üner erkände faderskapet även till detta barn.
    I januari 1997 återkallade den ansvarige ministern Üners uppehållstillstånd och förbjöd honom att under en tid av tio år vistas i Nederländerna. I februari 1998 utvisades han till Turkiet. Kort därefter återvände han illegalt till Nederländerna men utvisades på nytt.
    Vid Europadomstolen klagade Üner över att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv och familjeliv hade kränkts genom att han till följd av utvisningen skilts från sin familj.
    Europadomstolen konstaterade att Üner hade dömts 1994 för synnerligen allvarliga våldsbrott till ett långt fängelsestraff och att han även tidigare hade straffats för brott. Det fanns därför goda skäl att betrakta honom som ett hot mot allmän ordning och säkerhet.
    Europadomstolen fann vidare att Üner visserligen hade bott 16 år i Nederländerna men att han inte var så främmande för sitt hemland att det var omöjligt för honom att på nytt bosätta sig där. Det skulle också vara möjligt för hans tidigare sambo och de två barnen att följa efter honom till Turkiet. Europadomstolen beaktade också att Üner inte levt tillsammans med barnen (utom under en kort tid tillsammans med den förste sonen) och att hans separation från familjen, för det fall att familjen stannade kvar i Nederländerna, inte skulle få lika ingripande följder som om han fortlöpande levt ihop med familjen. Europadomstolen beaktade slutligen att utvisningsbeslutet inte gällde för all framtid utan var begränsat till tio år.
    Med beaktande av dessa förhållanden konkluderade Europadomstolen att utvisningen inte var oproportionerlig och att artikel 8 i konventionen således inte blivit kränkt.

 

5. Turczanik mot Polen (dom 5.7.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Turczanik var advokat, bosatt i Wroclaw. Han ansökte om att bli registrerad som advokat med verksamhet i denna stad. Advokatsamfundet avslog genom flera beslut hans begäran om registrering under en adress i Wroclaw. Han överklagade dessa beslut till Högsta förvaltningsdomstolen, som upphävde dem och återförvisade ärendet till advokatsamfundet med anvisningar om de element som skulle beaktas vid fastställande av om han skulle få verka som advokat under sin adress i Wroclaw. Advokatsamfundet följde emellertid inte Högsta förvaltningsdomstolens anvisningar utan fann på andra grunder att Turczanik inte fick registreras under sin adress i Wroclaw och att han endast fick bedriva advokatverksamhet på ort på visst avstånd från Wroclaw.

1066 Hans Danelius SvJT 2005 Europadomstolen fann att advokatsamfundet hade brutit mot de anvisningar som lämnats av Högsta förvaltningsdomstolen, vilket innebar att Turczanik i strid med artikel 6:1 i konventionen inte hade kommit i åtnjutande av en effektiv domstolsprövning.

 

6. Agrotehservis mot Ukraina (dom 5.7.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Bolaget Agrotehservis stämde ett annat bolag för kontraktsbrott. Den ukrainska domstolen ålade det andra bolaget genom dom den 10 april 1998 att leverera vissa oljeprodukter till Agrotehservis. Domstolen beslöt senare på begäran av Agrotehservis att domen skulle verkställas genom att det andra bolaget i stället skulle betala ett belopp i skadestånd till Agrotehservis. I flera framställningar begärde generalprokuraturen att domstolens presidium skulle genom utövning av sina övervakningsfunktioner undanröja den lagakraftvunna domen den 10 april 1998. Den sista av dessa framställningar bifölls av domstolens presidium, som den 28 januari 2000 undanröjde domen av den 10 april 1998. Presidiets beslut upphävdes emellertid den 21 januari 2002 av Ukrainas högsta domstol, som i stället fastställde domen av den 10 april 1998.
    Europadomstolen ansåg att det förhållandet att Högsta domstolen slutligen hade fastställt domen av den 10 april 1998 inte hade undanröjt de för Agrotehservis negativa verkningarna av ingripandet av den lägre domstolens presidium. Genom att inom ramen för sina övervakande uppgifter upphäva domen av den 10 april 1998 hade presidiet brutit mot rättssäkerhetens krav och mot rätten till en effektiv domstolsprövning. Europadomstolen fann att detta utgjorde ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen ansåg vidare att Agrotehservis genom den lagakraftvunna domen av den 10 april 1998 hade fått en fordran som skyddades som egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Eftersom rätten till denna egendom hade ifrågasatts genom övervakningsförfarandet och rättsläget varit osäkert under en tid av två år, hade enligt Europadomstolens mening även bolagets rätt till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen kränkts.

 

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1067 7. S.B. och H.T. mot Turkiet (dom 5.7.2005), Soner Önder mot Turkiet (dom 12.7.2005), Frik mot Turkiet (dom 20.9.2005), Karayigit mot Turkiet (dom 20.9.2005), Sevgin och Ince mot Turkiet (dom 20.9.2005), Baltas mot Turkiet (dom 20.9.2005), Dizman mot Turkiet (dom 22.9.2005)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Dessa mål gällde personer som hävdade att de misshandlats av polis eller annan myndighetsperson medan de varit berövade friheten. Europadomstolen prövade i målen om det var styrkt bortom rimligt tvivel att de utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling. I de fall då det fanns medicinsk bevisning om fysiska skador som uppkommit under frihetsberövandet, ålåg det enligt Europadomstolens praxis regeringen att, för att undgå ansvar, lämna en trovärdig alternativ förklaring till hur skadorna uppkommit. I avsaknad av en sådan förklaring fann Europadomstolen att artikel 3 i konventionen hade kränkts. I vissa av målen fann Europadomstolen också att det fanns brister i utredningarna rörande påstådd misshandel, vilket medförde att rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen hade kränkts.

 

8. Trubnikov mot Ryssland (dom 5.7.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och statens skyldighet att underlätta utredning (artikel 38 i konventionen)
Klagande var Vladimir Trubnikov, vars son Viktor Trubnikov hade begått självmord medan han avtjänade ett fängelsestraff för dråp. Vladimir gjorde gällande att fängelsemyndigheterna var ansvariga för sonens död och att det inte heller hade gjorts någon utredning rörande omständigheterna kring dödsfallet.
    Europadomstolen fann att fängelsemyndigheterna inte hade haft anledning misstänka att Viktor skulle hänga sig i sin cell och att Viktors död därför inte kunde anses ha orsakats genom försumlighet från myndigheternas sida. Det fanns därför enligt Europadomstolens mening inte grund för att anse myndigheterna ha brustit i sin positiva skyldighet enligt artikel 2 i konventionen att skydda rätten till liv. Däremot hade det inte gjorts en snabb och opartisk utredning om dödsfallet, och Viktors familj hade inte tillåtits medverka i någon utredning. I dessa hänseenden förelåg det enligt Europadomstolens mening ett brott mot artikel 2 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att ryska regeringen utan övertygande skäl hade vägrat att förse Europadomstolen med viss medicinsk information rörande Viktor. I detta hänseende befanns regeringen ha brutit mot sin skyldighet enligt artikel 38 i konventionen att underlätta handläggningen av målet.

 

1068 Hans Danelius SvJT 2005 9. Said mot Nederländerna (dom 5.7.2005)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Said, som var eritreansk medborgare, kom till Nederländerna den 8 maj 2001 och ansökte den 21 maj 2001 om asyl. Han uppgav att han hade varit soldat under kriget mellan Eritrea och Etiopien, att han hade framfört klagomål över soldaternas situation och den behandling de utsattes för av sina överordnade samt att han slutligen hade deserterat från den eritreanska armén.
    Hans ansökan om asyl avslogs av vederbörande minister i Nederländerna, som framhöll att Saids trovärdighet påverkades av att han inte kunnat presentera några dokument om sin identitet, sin nationalitet och sin resväg till Nederländerna och att hans berättelse om hur deserteringen gått till framstod som osannolik.
    Vid Europadomstolen gjorde Said gällande att han, om han tvingades återvända till Eritrea, skulle dödas eller utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling. Hans utvisning skulle därför enligt hans mening strida mot artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen fann att Saids berättelse om faktiska förhållanden var konsistent och att vad han uppgett om sin desertering vann visst stöd av vad som var känt om situationen i Eritrea. Vidare hänvisade Europadomstolen till information från bl.a. Amnesty International som visade att desertörer från den eritreanska armén kunde utsättas för utomordentligt grym behandling. Europadomstolens konklusion blev därför att det skulle strida mot artikel 3 i konventionen att utvisa Said till Eritrea.

 

10. Nachova m.fl. mot Bulgarien (dom 6.7.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
Genom denna dom omprövade Europadomstolen i en stor kammare ett mål som tidigare avgjorts av domstolen i vanlig sammansättning. Beträffande omständigheterna hänvisas till referatet i SvJT 2004 s. 382. Såvitt gäller rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen överensstämmer den stora kammarens bedömning i det väsentliga med den som gjordes i den tidigare domen. Användningen av skjutvapen ansågs sålunda ha utgjort en oproportionerlig åtgärd, vilken stred mot artikel 2 i konventionen, och utredningen om händelserna bedömdes ha varit så bristfällig att artikel 2 blivit kränkt även i detta hänseende.
    När det sedan gällde frågan om de dödade personernas romska ursprung hade haft betydelse för händelseförloppet och om det förekommit diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen gjorde den större kammaren en något annan bedömning. Den fann det sålunda inte visat att myndigheternas handlande, som i och för sig ansågs oförsvarligt, skulle ha varit ett annat om de som skulle arresteras inte hade varit romer. Enligt Europadomstolens slutsats, som på den-

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1069 na punkt antogs med 11 röster mot 6, förelåg det därför inte något brott mot artikel 14 i konventionen med avseende på dödandet av de båda männen. Men eftersom rasistiska motiv inte hade kunnat uteslutas, hade det funnits skäl att särskilt utreda denna fråga, och så hade inte skett. Europadomstolen fann därför att artikel 14 i förening med artikel 2 i konventionen hade kränkts såvitt gällde avsaknaden av utredning av om händelseförloppet hade haft en rasistisk bakgrund.

 

11. Okyay m.fl. mot Turkiet (dom 12.7.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena bodde i närheten av tre kraftverk som åstadkom stora föroreningar. Kraftverken ägdes och drevs av energiministeriet och ett elektricitetsbolag. På klagandenas talan beslöt en förvaltningsdomstol att temporärt förbjuda verksamheten vid kraftverken. I strid med domstolens avgörande fattade turkiska regeringen beslut om att verksamheten skulle fortsätta och åberopade som skäl att de tre kraftverken svarade för sju procent av landets totala produktion av elektricitet och att deras bidrag till Turkiets ekonomi var synnerligen stort. Vidare skulle stängandet av kraftverken leda till att flera tusen personer förlorade sitt arbete. Även turistnäringen i regionen skulle bli lidande.
    Europadomstolen erinrade om att rätten till domstolsprövning blir illusorisk, om domstolarnas avgöranden inte länder till efterrättelse. I det aktuella fallet hade ett domstolsbeslut om att kraftverken tills vidare skulle upphöra med sin verksamhet inte verkställts, och regeringen hade fattat ett beslut som gick klart emot vad domstolen beslutat. Regeringens beslut saknade rättslig grund och var olagligt även enligt intern rätt. Det stod också i strid med rättsstatens principer och med rättssäkerheten. Europadomstolens konklusion blev därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

12. Moldovan m.fl. mot Rumänien (nr 2) (dom 12.7.2005)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen), omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och diskriminering (artikel
14 i konventionen)
Klagandena i målet var romer som drabbats hårt av konfrontationer mellan romer och icke-romer 1993. Bl.a. hade klagandenas hus och en stor del av deras egendom förstörts, och de hade hindrats att återvända till sin by. Europadomstolen konstaterade att dessa händelser ägt rum innan Rumänien tillträdde konventionen och att de därför inte kunde bli föremål för prövning av Europadomstolen. Däremot kunde Europadomstolen ta ställning till det fortsatta händelseförloppet såvitt det hänförde sig till tid då Rumänien varit bundet av konventionen.

1070 Hans Danelius SvJT 2005 Det framgick enligt Europadomstolens mening av bevisningen att polismän, som varit inblandade i attackerna mot romer 1993, därefter hade sökt förhindra den rättsliga proceduren. Klagandena hade vidare tvingats leva i trånga och ohälsosamma bostäder och upprepade gånger måst flytta från en plats till en annan. Europadomstolen fann att staten var ansvarig för klagandenas levnadsförhållanden under denna tid. Europadomstolen pekade också på en rad omständigheter som visade att myndigheterna hade intagit en negativ hållning till klagandena och avslagit flera av deras klagomål och framställningar om hjälp eller upprättelse. Myndigheternas handlande hade skapat en känsla av otrygghet hos klagandena. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att staten gjort sig skyldig till brott mot klagandenas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv, familjeliv och hem.
    Vidare hade klagandena enligt Europadomstolens mening åsamkats betydande psykiskt lidande genom att de under lång tid tvingats leva under undermåliga materiella förhållanden och genom att myndigheterna intagit en diskriminerande hållning gentemot dem. På grund härav hade deras mänskliga värdighet kränkts på sådant sätt att de fick anses ha utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Genom den diskriminering de fått utstå hade även artikel 14 i förening med artiklarna 6 och 8 i konventionen kränkts. När det gällde frågan om klagandenas rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen konstaterade Europadomstolen att klagandena hade väckt talan mot de enskilda personer som hade befunnits skyldiga till att ha förstört deras hus och att domstolen hade tillerkänt dem skadestånd. På grund härav ansåg Europadomstolen, med 5 röster mot 2, att de hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

13. Solodyuk mot Ryssland (dom 12.7.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Makarna Solodyuk klagade över att de under åren 1998 och 1999 hade fått sina ålderspensioner utbetalda med flera månaders försening och att pensionerna på grund av inflation och devalvering av den ryska rubeln hade genom förseningen förlorat en betydande del av sitt värde.
    Europadomstolen konstaterade att pensionerna enligt rysk lag skulle utbetalas under den månad då de förföll till betalning men att det för makarna Solodyuk inträffat upprepade förseningar med utbetalningen om tre månader eller mera. Pensionerna var sannolikt makarna Solodyuks enda eller huvudsakliga inkomst, och den höga inflationen hade lett till att de för sent utbetalade pensionsmedlen förlorat i värde. Under sådana omständigheter hade konsekvenserna för makarna Solodyuk enligt Europadomstolens mening varit sådana att

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1071 deras egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen blivit kränkt.

 

14. Contardi mot Schweiz (dom 12.7.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Contardi hade drabbats av en arbetsskada och tillerkänts pension av en försäkringskassa. Ett beslut av kassan att justera pensionsbeloppet överklagades av Contardi till Federala försäkringsdomstolen. Sedan försäkringskassan, den kantonala förvaltningsdomstolen och det federala socialförsäkringskontoret yttrat sig i målet, förklarade Federala försäkringsdomstolen skriftväxlingen i målet avslutad och avslog Contardis överklagande.
    Vid Europadomstolen klagade Contardi över att han inte haft möjlighet att bemöta de tre yttrandena.
    Europadomstolen fann att yttrandena, fastän de varit korta, hade innefattat ett ställningstagande till överklagandet och en rekommendation att överklagandet skulle avslås. Yttrandena hade syftat till att påverka Federala försäkringsdomstolens beslut. Huruvida de faktiskt hade påverkat beslutet saknade betydelse, och det hade varit Contardis sak att avgöra om yttrandena krävde ett bemötande från hans sida. Eftersom han inte hade fått tillfälle till ett bemötande, fann Europadomstolen att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts.

 

15. Güneri m.fl. mot Turkiet (dom 12.7.2005), Yesilgöz mot Turkiet (dom 20.9.2005)
Frågor om mötesfrihet (artikel 11 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)) a) Klagande i det första målet var tre personer och ett politiskt parti (partiet för demokrati och fred, DBP), i vilket de tre personerna var verksamma.
    I juni 1998 beslöt partiets exekutivkommitté att organisera ett besök i ett antal städer i östra Turkiet i syfte att där ha kontakt med lokalbefolkningen och medborgerliga organisationer. Senare samma månad utfärdade guvernören i området ett förbud mot ett utomhusmöte som skulle hållas i staden Van, eftersom situationen där var spänd och det planerade mötet kunde leda till oroligheter. Som en följd av beslutet blev det inte heller möjligt att hålla möten i andra städer som ingick i resprogrammet.
    Europadomstolen hade att ta ställning till om dessa hinder i mötesverksamheten var förenliga med artikel 11 i konventionen. Europadomstolen tog hänsyn till den politiska situationen i området som vid den aktuella tiden var osäker, särskilt på grund av risk för terroristverksamhet. Emellertid hade myndigheterna informerats i förväg om de planerade besöken i olika städer, om mötesprogrammet, om innehållet i de tal som skulle hållas, om de plakat som skulle visas och om

1072 Hans Danelius SvJT 2005 de slogans som skulle förekomma. Det fanns ingenting som tydde på att det under besöken i städerna skulle förekomma propaganda för våldsanvändning eller för odemokratiska mål eller att besöken skulle få konsekvenser som rättfärdigade ett förbud.
    Europadomstolen konkluderade således att det inte fanns ett angeläget samhälleligt behov av att hindra de av DBP planerade mötena och att artikel 11 i konventionen därför hade kränkts. Eftersom det enligt turkisk lag inte hade funnits möjlighet att få guvernörens beslut överprövat, fann Europadomstolen att även rätten enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel hade kränkts. b) Yesilgöz, som var ordförande i en frivilligorganisation, organiserade i juli 1998 för organisationens medlemmar en resa till Tunceliområdet i östra Turkiet för att från ortsbefolkningen skaffa sig kunskaper om problemen i regionen. Emellertid hindrades gruppen av militär att resa in i området. Orsaken var ett beslut av provinsens guvernör, som fattats med tillämpning av en lag för de regioner där det rådde undantagstillstånd.
    Europadomstolen fann att myndigheternas åtgärder utgjorde ett ingrepp i mötesfriheten. Visserligen kunde säkerhetssituationen i området ha rättfärdigat speciella åtgärder, men guvernören, som hade informerats om programmet för det planerade besöket, hade inte motiverat sitt beslut, och detta föreföll vid första anblicken inte ha varit en nödvändig eller adekvat åtgärd för att upprätthålla allmän ordning. Ingenting tydde på att besöket varit avsett att användas för att propagera för våld eller antidemokratiska idéer eller att det skulle ha lett till oroligheter. Europadomstolen konkluderade att den i artikel 11 i konventionen skyddade mötesfriheten hade kränkts. Europadomstolen konstaterade, på samma skäl som i det under a) refererade fallet, att även rätten i artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel hade kränkts.

 

16. Asenov mot Bulgarien (dom 15.7.2005)
Frågor om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen) och rätt till domstolsprövning av lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Asenov var häktad som misstänkt för brott. I september 1997 beslöt distriktsdomstolen i Sofia att frige honom, under förutsättning att han erlade ett penningbelopp som borgen. Eftersom han inte betalade detta belopp, förblev han emellertid i häkte. Han vände sig till distriktsdomstolen med framställningar om frigivning, vilka avvisades med motiveringen att han rättsligt sett inte längre var häktad utan berövad friheten på grund av underlåtenhet att betala borgensbeloppet.
    Den 9 februari 1998 beslöt distriktsdomstolen att han skulle friges men ställas under övervakning. Eftersom det registernummer som domstolen angett inte överensstämde med det nummer som var känt

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1073 för fängelsemyndigheten, blev han i verkligheten inte frigiven förrän den 13 april 1998.
    Europadomstolen fann att avvisandet på formell grund av Asenovs framställningar om frigivning hade medfört att han inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 5:4 i konventionen att få lagligheten av frihetsberövandet prövad av domstol. Vidare fann Europadomstolen att det inte fanns någon laglig grund för Asenovs frihetsberövande mellan den 9 februari och den 13 april 1998 och att hans rätt enligt artikel 5:1 i konventionen hade kränkts i detta hänseende.

 

17. Meznaric mot Kroatien (dom 15.7.2005)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Meznaric var svarande i ett mål om kontraktsbrott vid Zagrebs stadsdomstol. Kärandena i målet företräddes av advokaten M.V. från november 1991 till januari 1992, varefter M.V:s dotter övertog uppdraget som deras ombud. Stadsdomstolen avgjorde målet till kärandenas förmån.
    Meznaric anförde författningsbesvär vid Författningsdomstolen, som avslog besvären i december 2000. När Meznaric fick domen, upptäckte han att en av de fem domarna som avgjort målet var M.V.
    Europadomstolen fann att det förhållandet att M.V. ingick i Författningsdomstolen vid avgörande av målet, trots att han tidigare, och därefter hans dotter, hade företrätt kärandena vid stadsdomstolen, var ägnat att hos Meznaric skapa välgrundade tvivel om Författningsdomstolens opartiskhet. Europadomstolen konkluderade alltså att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts i detta hänseende.

 

18. Nastou mot Grekland (nr 2) (dom 15.7.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
År 1985 tog staten i sin besittning ett markområde i en förort till Athen. Klagandena hävdade att de var ägare till en del att detta område och begärde att domstol skulle fastställa deras äganderätt. Staten bestred deras äganderätt, och målen vid grekisk domstol hade, när Europadomstolen dömde i saken, ännu inte avgjorts. Europadomstolen konstaterade att grekiska staten, genom att bestrida klagandenas äganderätt, hade under 20 år undgått att utge ersättning för den skada klagandena kunde ha lidit genom att alltsedan 1985 ha varit förlustiga vad de ansåg vara deras egendom. Europadomstolens slutsats blev att deras rätt till skydd för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

19. Capone mot Italien (dom 15.7.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Claudina Capone ägde mark som togs i besittning av myndigheterna 1992 och som exproprierades 1997. Domstolsförfarandet om expro-

1074 Hans Danelius SvJT 2005 priationsersättningen var, när målet avgjordes av Europadomstolen, alltjämt anhängigt vid italiensk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att det gått 13 år sedan marken togs om hand av myndigheterna och att ersättningsfrågan alltjämt inte var löst. Detta dröjsmål, för vilket staten var ansvarig, kunde inte anses rimligt. Konklusionen blev att Claudina Capone hade fått bära en oproportionerlig börda och att hennes egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen därför blivit kränkt.

 

20. Carletta mot Italien, Colacrai mot Italien (nr 2), Donati mot Italien, La Rosa och Alba mot Italien (nr 6 och nr 8) (domar 15.7.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
I samtliga dessa fall hade myndigheterna tagit mark tillhörig klagandena i sin besittning med sikte på en kommande expropriation och börjat bebygga marken. Europadomstolen fann att klagandenas förlust av varje möjlighet att utnyttja marken i förening med avsaknaden av rättsmedel mot myndigheternas åtgärder innefattade expropriation de facto som var oförenlig med skyddet för äganderätten i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

21. Fatma Kaçar mot Turkiet (dom 15.7.2005), Dündar mot Turkiet (dom 20.9.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Målet gällde klagandenas anhöriga som hade dödats, enligt klagandenas mening av personer som handlade för statens räkning. Europadomstolen fann det emellertid inte styrkt bortom rimligt tvivel att staten var ansvarig för dödsfallen. Däremot hade utredningarna om dödsfallen varit bristfälliga, och i detta hänseende hade såväl artikel 2 som artikel 13 i konventionen blivit kränkta.

 

22. P.M. mot Förenade Konungariket (dom 19.7.2005)
Frågor om diskriminering (artikel 14 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
P.M. levde under perioden 1987–1997 tillsammans med D utan att vara gift med henne. D fick 1991 en dotter, och P.M. registrerades som barnets far. Sedan samlevnaden mellan P.M. och D hade upphört 1997, betalade P.M. underhållsbidrag för dottern. Han begärde hos skattemyndigheterna att han på grund av dessa underhållsbidrag skulle få lägre skatt. Detta vägrades honom på grund av att han aldrig hade varit gift med D.
    Vid Europadomstolen hävdade P.M. att han som ogift far hade utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att P.M., på grund av att han inte hade varit gift med D, hade behandlats annorlunda än gifta fäder som separerat eller skilt sig från sina hustrur. I båda fallen var det fråga

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1075 om fäder som inte levde tillsammans med sina barn men som betalade för barnens underhåll. Det argument som enligt brittiska regeringens mening förklarade olikbehandlingen var att äktenskapet skapade särskilda rättigheter och skyldigheter som inte fanns för dem som inte var gifta med varandra. Europadomstolen hade i vissa fall funnit att skillnader i behandling på grund av äktenskaplig status hade en objektiv och rimlig grund men ansåg att ogifta fäder som hade etablerat ett familjeliv med sina barn kunde göra anspråk på samma rätt som ogifta fäder med avseende på umgänge och vårdnad.
    I det aktuella fallet hade P.M. erkänts som far, och han hade fullgjort sina ekonomiska skyldigheter gentemot sin dotter. Europadomstolen såg därför inget skäl att i skattehänseende behandla honom på annat sätt än en gift far som separerat eller skilt sig från barnets mor. Syftet med skattereduktionen var enligt uppgift att göra det lättare för gifta fäder att bilda en ny familj, och det var inte klart varför ogifta fäder som på motsvarande sätt inledde nya relationer inte skulle ha motsvarande skatteförmåner.
    Europadomstolen konkluderade därför att P.M. utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på sitt egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    När det gällde artikel 13 i konventionen fann Europadomstolen att denna artikel inte går så långt att den kräver att frågor om nationell lags överensstämmelse med Europakonventionen skall kunna prövas av nationell domstol. Något brott mot artikel 13 förelåg därför inte i detta fall.

 

23. Grinberg mot Ryssland (dom 21.7.2005)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I en tidning publicerade Grinberg en artikel i vilken general Shamanov, som hade valts till guvernör för Ulyanovsk-regionen, kritiserades för att föra krig mot den oberoende pressen och mot journalister. Han kritiserade också Shamanov för att han gett sitt stöd åt en överste som hade dödat en tjetjensk flicka, och han avslutade sin artikel med orden ”ingen skam, inga samvetsbetänkligheter”.
    Shamanov väckte talan mot Grinberg för ärekränkning och hänvisade särskilt till de avslutande orden i dennes artikel. Den ryska domstolen fann att påståendet att Shamanov inte hade någon skam och inte några samvetsbetänkligheter kränkte dennes ära, värdighet och professionella anseende och att Grinberg inte hade styrkt att hans påstående var sant. Grinberg dömdes därför att betala skadestånd till Shamanov.
    Europadomstolen konstaterade att rysk lag om ärekränkning vid den aktuella tiden inte hade gjort någon åtskillnad mellan värdeomdömen och uttalanden om faktiska förhållanden. I detta fall var påståendet att Shamanov inte hade någon skam eller några samvets-

1076 Hans Danelius SvJT 2005 betänkligheter ett typiskt värdeomdöme, vars sanningshalt inte kunde bevisas. Det var alltså meningslöst att, som den ryska domstolen gjort, kräva sanningsbevisning med avseende på detta uttalande.
    Europadomstolen konstaterade vidare att uttalandet hade gjorts i en artikel som behandlade en fråga av allmänt intresse, nämligen massmedias frihet inom Ulyanovsk-regionen. I artikeln kritiserades guvernören, som var en folkvald politiker och som i denna egenskap måste kunna utsättas för kritik på ett annat sätt än en vanlig enskild person. De fakta som gav anledning till kritiken hade inte bestritts, och Grinberg fick anses ha uttryckt sina åsikter på ett måttfullt sätt.
    Europadomstolens konklusion blev att den dom varigenom Grinberg funnits skyldig till ärekränkning utgjorde ett brott mot hans enligt artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

24. Rohde mot Danmark (dom 21.7.2005)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Rohde arresterades som misstänkt för smuggling av narkotika. Den 14 december 1994 beslöt en domstol att han skulle häktas och placeras i isoleringscell. Häktningen förlängdes flera gånger, och beslutet om att han skulle vistas i isoleringscell upphävdes först den 28 november 1995. Han var häktad fram till den 14 maj 1996, då han frikändes från anklagelsen för narkotikabrott.
    Vid Europadomstolen gjorde Rohde gällande att förvaringen av honom i isoleringscell under tiden från den 14 december 1994 till den 28 november 1995 och otillräcklig tillsyn under denna tid av hans psykiska hälsa utgjorde omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll att placering i isoleringscell under en så lång tid som 11 månader och 14 dagar kunde vara problematisk med hänsyn till de risker den skapade för Rohdes psykiska hälsa. Emellertid var det nödvändigt att också beakta andra förhållanden. Sålunda hade Rohde vistats i en cell om åtta kvadratmeter som innehöll en televisionsapparat. Han hade haft tillgång till tidningar. Han hade inte fått umgås med andra intagna men hade haft regelbunden kontakt med personalen. Vidare hade en lärare gett honom undervisning i engelska och franska, och han hade besökt fängelseprästen och fått besök av sin advokat. Han hade vid åtskilliga tillfällen haft kontakt med en socialassistent och fått många besök av en läkare, en sjuksköterska och en sjukgymnast. Han hade fått motta övervakade besök av familj och vänner. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att Rohde inte hade utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling till följd av den långa period under vilken han hållits i isoleringscell.
    Europadomstolen gick därefter in på frågan om den medicinska tillsynen hade varit otillräcklig och konstaterade att Rohde regelbundet hade fått besök av medicinsk personal som hade reagerat snabbt

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1077 och skärpt sin tillsyn när Rohdes lynnesförändringar eller uppförande hade gett anledning till detta. Han hade inte regelbundet och automatiskt undersökts av en psykiater eller en psykolog, men Europadomstolen ansåg att detta inte var ett krav enligt konventionen. Rohde hade inte befunnits lida av psykisk sjukdom, och ingen av de personer som besökt honom hade rapporterat att hans psykiska tillstånd var oroande. Under dessa förhållanden fann Europadomstolen att det inte heller hade förelegat någon sådan brist i fråga om tillsynen av Rohdes psykiska hälsa som kunde utgöra ett brott mot artikel 3 i konventionen.

 

25. Mihailov mot Bulgarien (dom 21.7.2005)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
I november 1989 konstaterade en medicinsk nämnd att Mihailov hade ett fysiskt handikapp av ”andra graden”. Eftersom hans hälsotillstånd därefter försämrades, beslöt en annan medicinsk nämnd i maj 1998 att hans handikapp skulle omrubriceras och hänföras till ”första graden”. I juni 1998 ändrade den centrala medicinska nämnden i hälsoministeriet detta beslut och beslöt att på nytt klassificera Mihailovs handikapp som hänförligt till ”andra graden”. Mihailov överklagade detta beslut till Högsta förvaltningsdomstolen, som avvisade överklagandet på grund av att beslutet inte var av sådan art att det kunde överklagas till domstol.
    Europadomstolen fann att de medicinska nämnderna inte kunde anses som domstolar, eftersom de inte uppfyllde ett antal procedurmässiga och strukturella krav. Mihailov hade därför haft rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att få beslutet omprövat av domstol, men eftersom Högsta förvaltningsdomstolen hade avvisat hans överklagande, hade denna rätt inte tillgodosetts. Konklusionen blev således att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

26. Strain m.fl. mot Rumänien (dom 21.7.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena var ägare (eller arvtagare till ägare) till ett hus som staten nationaliserat år 1950. År 1993 väckte de talan vid domstol för att återfå huset på grund av att nationaliseringen varit olaglig. Huset hade emellertid under tiden delats upp i fyra våningar som hyrts ut till privatpersoner. År 1996 meddelade hyresgästerna att de önskade köpa sina våningar.
    Fastän det statliga bolag som förvaltade egendomen kände till att det pågick en process om restitution av egendomen till klagandena, sålde bolaget en av våningarna till en hyresgäst. Klagandena försökte få försäljningen förklarad ogiltig men utan framgång. I en dom i juni 1999 beslöt emellertid den rumänska domstolen som behandlade klagandenas mål att förklara nationaliseringen olaglig och att godta

1078 Hans Danelius SvJT 2005 klagandena som ägare till huset. Domstolen avslog däremot ett yrkande om att försäljningen av våningen skulle förklaras ogiltig.
    Vid Europadomstolen gjorde klagandena gällande att försäljningen av en våning utan att det betalats någon ersättning till dem kränkte deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till skydd för deras egendom.
    Europadomstolen konstaterade att rumänsk lag inte innehöll några regler om konsekvenserna för enskild parts äganderätt av att staten sålde deras egendom till en godtroende tredje person. Det fanns sålunda inga regler om att ägarna skulle få kompensation och i så fall på vilket sätt. Vidare hade staten i detta fall sålt egendomen trots att klagandena dessförinnan hade väckt talan om ogiltigförklaring av nationaliseringen. Detta kunde inte rättfärdigas av något allmänt intresse och var ägnat att underminera prövningen av klagandenas mål i de rumänska domstolarna.
    Europadomstolen fann att staten handlat i strid med rättssäkerhetens krav, och eftersom någon kompensation inte utgått till klagandena, hade dessa fått bära en oproportionerlig börda som var oförenlig med deras äganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

 

27. Simsek m.fl. mot Turkiet (dom 26.7.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena var anhöriga till personer som skjutits ihjäl av polisen i samband med demonstrationer i Istanbul. Europadomstolen fann att de polismän som varit i tjänst vid detta tillfälle inte hade fått klara instruktioner eller utbildning om hur de skulle handla i kritiska situationer och att detta hade lett till en panikartad reaktion hos dem, när de uppfattat situationen som hotfull. De hade inte heller försetts med mindre farlig utrustning för att skingra en folkmassa, t.ex. tårgas, plastkulor eller vattenkanoner. Det våld som använts när polisen skjutit skarpt mot folkmassan hade enligt Europadomstolens mening inte varit nödvändigt, och dödandet av 17 personer genom polisens åtgärder utgjorde därför ett brott mot artikel 2 i konventionen. Eftersom de utredningar som företagits om händelserna hade varit bristfälliga, hade artikel 2 kränkts även i detta hänseende, och till följd av de ofullständiga utredningarna hade klagandena dessutom berövats sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.

 

28. N mot Finland (dom 26.7.2005)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
N, som kom från Demokratiska Republiken Kongo (tidigare Zaire), ansökte om asyl i Finland. Han hänvisade till att hade tillhört en specialenhet som varit ansvarig för skyddet av den tidigare presidenten

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1079 Mobutu, hans familj och hans egendom. N hävdade att hans liv var i fara på grund av de uppgifter han utfört under Mobutus regim.
    Den finska immigrationsmyndigheten beslöt att N skulle utvisas till Kongo, eftersom hans påståenden var osammanhängande och han inte hade styrkt sin identitet och eftersom han, om han återvände till Kongo, inte riskerade att utsättas för behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Liknande ställningstaganden gjordes av de finska domstolarna.
    Europadomstolen framhöll att det gått ganska lång tid sedan N tjänstgjort i den enhet som skyddade Mobutu, vilket kunde innebära att myndigheternas intresse för hans person hade minskat. Dessutom hade det år 2001 skett ännu en regimändring i Kongo. Emellertid fäste Europadomstolen större vikt vid bevisning om att N hade tillhört Mobutus inre cirkel och att han deltagit i verksamhet som lett till att motståndare till Mobutus regim trakasserats, fängslats eller till och med dödats. Detta kunde innebära att han löpte större risker än andra tidigare anhängare av Mobutu, och det var möjligt att han inte kunde påräkna skydd av myndigheterna. Även den publicitet som förekommit kring hans asylansökan kunde tänkas ha väckt hämndkänslor hos anhöriga till dem som skadats av Ns åtgärder i Mobutus tjänst.
    Europadomstolen fann vid en samlad bedömning att det fanns starka skäl att tro att N skulle löpa en reell risk för att bli utsatt för behandling i strid med artikel 3 i konventionen, om han utvisades till Kongo.

 

29. Siliadin mot Frankrike (dom 26.7.2005)
Fråga om träldom (artikel 4 i konventionen)
Den togolesiska medborgaren Siwa-Akofa Siliadin, född 1978, kom till Frankrike i januari 1994 tillsammans med fru D, som var fransk medborgare av togolesiskt ursprung. Fru D hade lovat se till att Siwa-Akofa fick uppehållstillstånd och utbildning, men i realiteten blev hon oavlönad tjänare hos makarna D. I eller omkring oktober 1994 lånades hon ut till makarna B för att hjälpa dem med hushållet och se efter deras barn. Hon tvingades arbeta från tidigt på morgonen till sent på kvällen och fick ingen ledighet eller lön. Hon fick sova i barnkammaren på en madrass på golvet och hon fick bära gamla kläder.
    En granne rapporterade om Siwa-Akofas situation till en kommitté mot modernt slaveri, och kommittén anmälde i sin tur fallet till åklagarmyndigheten. Makarna B åtalades för att ha utsatt henne för arbets- och levnadsförhållanden som stred mot mänsklig värdighet men frikändes. Däremot förpliktades de att till Siwa-Akofa betala skadestånd och retroaktiv lön.
    Frågan vid Europadomstolen var om fransk lag hade gett SiwaAkofa tillräckligt skydd mot sådan behandling — slaveri, träldom och tvångsarbete — som förbjuds enligt artikel 4 i konventionen.

 

1080 Hans Danelius SvJT 2005 Europadomstolen konstaterade att Siwa-Akofa oavbrutet och under flera år hade mot sin vilja arbetat för makarna B utan betalning. Hon var minderårig under denna tid, och hon befann sig illegalt i Frankrike och var rädd för att bli arresterad av polisen. Det innebar enligt Europadomstolens mening att hon i vart fall hade utfört tvångsarbete enligt artikel 4 i konventionen.
    Europadomstolen gick emellertid vidare och undersökte om den behandling hon utsatts för var så allvarlig att den utgjorde slaveri eller träldom.
    Slaveri i egentlig mening innebär, framhöll Europadomstolen, att en person har verklig äganderätt till en annan person, som alltså betraktas som egendom. Sådant var inte förhållandet mellan makarna B och Siwa-Akofa.
    Europadomstolen anförde vidare att med träldom avses arbetsplikt under ett tvång som kan liknas vid slaveri. I det aktuella fallet hade Siwa-Akofa tvingats arbeta nästan 15 timmar om dagen under veckans alla sju dagar. Hon hade inte själv valt att arbeta för makarna B, och hon var som underårig sårbar och isolerad och hade inga egna medel för sitt uppehälle. Hon var helt och hållet utlämnad till makarna Bs godtycke, hennes personliga dokument hade tagits ifrån henne, och hon hade inte fått gå i skola, vilket först hade utlovats. Sammantaget fann Europadomstolen att det var fråga om träldom enligt artikel 4 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att makarna B hade frikänts, vilket visade att fransk strafflag inte ger tillräckligt skydd mot behandling av detta slag. Slutsatsen blev därför att Frankrike inte hade uppfyllt sin positiva skyldighet att ge skydd mot träldom av detta slag och att artikel 4 i konventionen på denna grund hade kränkts.

 

30. Mild och Virtanen mot Finland (dom 26.7.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Mild och Virtanen åtalades för stöld av pälsar. Till grund för åtalet låg uppgifter som lämnats av två andra personer, M och R, vilka själva hade dömts för samma brott i enlighet med sina erkännanden. Mild och Virtanen förnekade emellertid att de begått de gärningar de åtalats för.
    Sedan M tagit tillbaka sina anklagelser mot Mild och Virtanen, beslöt domstolen att avskriva målet mot dem. Åklagaren överklagade avskrivningsbeslutet till Vasa hovrätt, som höll en muntlig förhandling i målet. M och R hade inte kallats till denna förhandling och hördes inte inför hovrätten. Hovrätten fann de tilltalade skyldiga, Mild till grov stöld och Virtanen till medhjälp till detta brott. Högsta domstolen vägrade prövningstillstånd.
    Europadomstolen konstaterade att Mild och Virtanen inte hade fått tillfälle att ställa frågor till M och R, vilkas uppgifter utgjorde bevis-

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1081 ning i hovrätten. Vidare hade gällande lag varit bristfällig såtillvida som den inte gjort det möjligt att framtvinga Ms och Rs närvaro vid hovrättsförhandlingen, Europadomstolen konkluderade att Milds och Virtanens rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen och deras rätt att ställa frågor till vittnen enligt artikel 6:3 d) i konventionen inte hade respekterats.

 

31. Jedamski och Jedamska mot Polen, Kniat mot Polen, Podbielski och PPU Polpure mot Polen (domar 26.7.2005)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena i dessa mål gjorde gällande att de hade vägrats tillträde till domstol på grund av att de hade ålagts betala alltför höga domstolsavgifter. Europadomstolen instämde i detta och fann, under hänvisning till tidigare praxis (Kreuz mot Polen, SvJT 2001 s. 621), att de polska domstolarna vid fastställande av domstolsavgifterna i klagandenas fall inte hade gjort en rimlig avvägning av statens finansiella intresse och klagandenas intresse av rättslig prövning. Eftersom det förelåg en oproportionerlig inskränkning i rätten till domstolsprövning, konkluderade Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

32. Alatulkkila m.fl. mot Finland (dom 28.7.2005)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen), rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och diskriminering (artikel 14 i konventionen)
De tio klagandena ägde vattenområden eller var fiskare i Bottenviken och företrädde i målet också sina fiskelag eller samfälligheter.
    Den 26 april 1996 förbjöd den finsk-svenska gränsälvskommissionen fiske av lax och laxöring i vissa vatten under fiskesäsongerna 1996 och 1997. Beslutet överklagades, men överklagandet avslogs av Högsta förvaltningsdomstolen. I sitt avgörande framhöll Högsta förvaltningsdomstolen att klagandena hade haft tillfälle att framföra sina synpunkter till gränsälvskommissionen, att fiskeförbudet var avsett att stärka fiskbestånden och möjliggöra fiske även i framtiden samt att gränsälvskommissionens beslut inte kunde anses strida mot vare sig artikel 6 i konventionen eller den finska grundlagen. Sammanfattningsvis ansåg Högsta förvaltningsdomstolen att det inte var fråga om uppenbart oriktig rättstillämpning och att det inte heller hade förekommit något procedurfel som kunde ha påverkat beslutet.
    Vid Europadomstolen åberopade klagandena rätten till en rättvis rättegång i artikel 6:1 i konventionen, rätten till egendom i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen och förbudet mot diskriminering i artikel 14 i konventionen.
    Europadomstolen fann att Högsta förvaltningsdomstolens prövning hade varit tillräckligt omfattande för att klagandena skulle anses ha åtnjutit sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

1082 Hans Danelius SvJT 2005 Det hade visserligen inte förekommit någon muntlig förhandling inför Högsta förvaltningsdomstolen, men klagandena hade inte begärt någon sådan och fick därmed anses ha avstått från sin rätt till muntlig förhandling. Målet hade inte heller gällt frågor av sådan art att Högsta förvaltningsdomstolen bort även utan begäran av part hålla en förhandling.
    Europadomstolen framhöll vidare att förbudet att fiska lax och laxöring motiverades av det legitima intresset att bevara fiskbestånden. Förbudet var inte totalt, och Europadomstolen fann inte skäl att anse det mera långtgående än som var nödvändigt för att skydda bestånden. Dessutom hade yrkesfiskare viss rätt till ersättning för ekonomisk förlust, och några av klagandena hade utnyttjat denna rätt. Förbudet var därför enligt Europadomstolens mening förenligt med artikel 1 i första tilläggsprotokollet.
    Europadomstolen ansåg slutligen att det fanns objektiva och godtagbara skäl för de avgränsningar som gjorts i fråga om tid och plats för fiskeförbudet och för de regler som gällde om fiskeredskap och att det inte var diskriminerande att behandla klagandena på annat sätt än fiskare inom andra områden. Konklusionen blev således att inte heller artikel 14 i konventionen hade kränkts.

 

33. Rosenzweig och Bonded Warehouses Ltd. mot Polen (dom 28.7.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Rosenzweig var ägare till bolaget Bonded Warehouses Ltd., som hade fått tillstånd att ha ett tullupplag vid gränsstationen Slubice och att därifrån exportera varor. Efter någon tid återkallades emellertid exporttillståndet och bolaget ålades att lägga ner sin verksamhet i Slubice.
    Europadomstolen konstaterade att återkallelse av ett tillstånd att bedriva affärsverksamhet utgör ett ingrepp i egendomsskyddet enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. I förevarande fall hade de polska myndigheterna inte visat att bolaget misstänkts för att bedriva olaglig eller ohederlig verksamhet eller att Rosenzweig eller bolaget hade försökt undgå tullavgifter. Om så hade varit fallet, kunde det ha utgjort stöd för regeringens ståndpunkt att återkallelsen av tillstånden tjänade allmänna intressen. Europadomstolen fann det inte heller visat att myndigheterna hade följt etablerad praxis vid återkallelse av tillståndet. Europadomstolens slutsats blev därför att artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts.

 

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1083 34. Kolu mot Turkiet (dom 2.8.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt till bistånd av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen) och rätt att förhöra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Sedan Kolu arresterats och intagits i polishäkte, erkände han vid förhör att han hade utfört ett stort antal inbrott och att han vid ett av dessa inbrott hade hotat två kvinnor med vapen, bundit fast dem och försett dem med munkavle innan han stulit deras pengar. Han åtalades och gjorde under rättegången gällande att han tvingats att erkänna under tortyr. Han dömdes emellertid för stöld och olaga frihetsberövande till fängelse i 33 år och fyra månader.
    Vid Europadomstolen påstod Kolu att han inte fått en rättvis rättegång.
    Europadomstolen konstaterade att Kolu vid polisförhör hade erkänt brott och att han gjort detta utan att en försvarare varit närvarande och utan att han informerats om sin rätt att bistås av en försvarare. Ingenting tydde på att de poliser som förhört honom hade underrättat honom om hans rätt att inte uttala sig, vilket var särskilt allvarligt eftersom han hade hållits i isoleringscell under den tid han tillbringat i polishäkte och han därför var utsatt för starkt psykologiskt tryck.
    Det hade enligt Europadomstolens mening ålegat myndigheterna att tillse att Kolu inte berövades möjligheten att biträdas av en försvarare under förhören. Denna skyldighet hade inte fullgjorts. Vidare hade Kolus försvar under rättegången skadats av att det som bevis mot honom åberopats uttalanden som han gjort under polisförhör utan bistånd av en försvarare och i anslutning till att han hållits i isoleringscell.
    Vid en samlad bedömning konkluderade Europadomstolen att artikel 6:3 c) och d) i förening med artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

35. Tanis m.fl. mot Turkiet (dom 2.8.2005), Özgen m.fl. mot Turkiet (dom 20.9.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen), omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till personlig frihet (artikel 5 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
De två målen gällde personer som hade försvunnit, och huvudfrågan var om staten var ansvarig för försvinnandena. I fallet Tanis m.fl. var det fråga om två personer som försvunnit efter det att de på kallelse begett sig till ett lokalt gendarmerikontor. I detta fall fick staten anses skyldig till försvinnandena, och Europadomstolen fann att artikel 2 i konventionen hade kränkts. I fallet Özgen m.fl. var omständigheterna kring försvinnandet mer oklara, och Europadomstolen fann det inte visat bortom rimligt tvivel att staten var ansvarig. I båda fallen konsta-

1084 Hans Danelius SvJT 2005 terades emellertid brister i utredningarna rörande försvinnandena, varför artikel 2 i konventionen hade kränkts i detta avseende.
    I fallet Tanis m.fl. konstaterade Europadomstolen vidare att försvinnanden under medverkan av statliga organ är ett synnerligen allvarligt brott mot de försvunna personernas rätt till frihet enligt artikel 5 i konventionen.
    Klagandena i fallet Tanis m.fl. var nära anhöriga till de försvunna personerna, och Europadomstolen fann att det lidande som klagandena utsatts för genom att hållas i okunnighet om de försvunna personernas öden utgjorde omänsklig och förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Eftersom de inte hade förfogat över ett effektivt rättsmedel, hade även artikel 13 i konventionen kränkts.

 

36. Agatianos mot Grekland (dom 4.8.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Agatianos dömdes för ärekränkning till ett villkorligt fängelsestraff. Han överklagade domen på rättsliga grunder till Kassationsdomstolen, men hans överklagande avvisades som för sent inkommet, eftersom överklagandefristen ansågs ha börjat löpa den dag då domen meddelats och inte den dag då domen med fullständiga domskäl registrerats vid domstolen.
    Under hänvisning till ett tidigare avgörande (AEPI mot Grekland, SvJT 2002 s. 611) konstaterade Europadomstolen att fristen för överklagande på rättsliga grunder till Kassationsdomstolen inte borde börja löpa förrän domen förelåg i slutligt motiverat skick. Det var därför inte förenligt med artikel 6:1 i konventionen att avvisa ett överklagande av aktuellt slag med tillämpning av en frist för överklagande som räknats redan från den dag då domen meddelats och inte från den senare dag då domen med fullständiga domskäl registrerats vid Kassationsdomstolen.

 

37. Zeciri mot Italien (dom 4.8.2005)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen) och rätt till skadestånd för konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen)
Zeciri, som var medborgare i Serbien och Montenegro, dömdes den 9 mars 1999 för väpnat rån till fängelse och böter, men domstolen förordnade att straffet skulle ersättas med utvisning från Italien. Sedan domen upphävts efter överklagande, dömdes Zeciri den 16 december 1999 till ett kortare fängelsestraff och böter men utan förordnande om utvisning.
    Den 25 februari 2000 frigavs Zeciri efter att ha avtjänat fängelsestraffet. Samma dag beslöts att han även fortsättningsvis skulle vara berövad friheten i avvaktan på utvisning. Detta beslut upphävdes först den 21 mars 2000.

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1085 Europadomstolen fann att Zeciri varit oriktigt berövad friheten från den 25 februari till den 21 mars 2000, eftersom myndigheterna inte beaktat att beslutet om utvisning i domen av den 9 mars 1999 hade upphävts den 16 december 1999. Detta förbiseende var enligt Europadomstolens mening inte ursäktligt, varför konklusionen blev att frihetsberövandet hade stått i strid med artikel 5:1 i konventionen. Eftersom Zeciri inte med tillräcklig grad av säkerhet kunnat påräkna att få skadestånd för det oriktiga frihetsberövandet, fann Europadomstolen att även artikel 5:5 i konventionen hade kränkts.

 

38. Salov mot Ukraina (dom 6.9.2005)
Frågor om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Salov var advokat och ombud för en av kandidaterna i 1999 års presidentval i Ukraina. Han arresterades och åtalades för att han hade spritt falsk information om att presidentkandidaten Kutjma, som sedermera valdes till president, hade dött. Salov frikändes av en distriktsdomstol, men åklagaren överklagade frikännandet, varefter regiondomstolens presidium beslöt att återförvisa målet för ny prövning. Salov dömdes sedan av distriktsdomstolen till ett villkorligt fängelsestraff för att han hade med bedrägliga medel sökt påverka presidentvalet. Som en följd av domen förlorade han också för de närmaste åren sin rätt att utöva advokatverksamhet.
    Europadomstolen fann att Salov inte hade fått en rättvis rättegång. Det fanns anledning att ifrågasätta opartiskheten hos den domare som slutligen dömt honom. Europadomstolen hänvisade i detta hänseende till att det hade saknats tillräckliga garantier mot att denne domare skulle utsättas för påtryckningar utifrån. Vidare hade åklagarens överklagande inte delgetts med Salov, som alltså inte haft möjlighet att bemöta det. Dessutom borde Salov ha fått del av regiondomstolens presidiums återförvisningsbeslut, så att han hade kunnat förbereda sitt försvar i den nya rättegången. I den slutliga domen hade det inte heller förklarats varför domstolen kommit till annat resultat än i den första domen, vilket hade gjort det svårt för Salov att överklaga den fällande domen. Europadomstolens konklusion blev att rättegången inte hade motsvarat kraven i artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll vidare att artikel 10 i konventionen, som skyddar yttrandefriheten, ger en rätt till spridning av information, även om det finns misstankar om att informationen är osann. Salov hade förklarat att han inte visste om den information han mottagit och fört vidare var sann eller falsk och att han hade försökt verifiera den. De uppgifter han lämnat hade dessutom endast fått liten spridning, och uppgifterna hade lämnats i den speciella atmosfär som rådde i samband med presidentvalet. Europadomstolen framhöll att Salov också hade drabbats av en mycket sträng påföljd, eftersom han hindrats att utöva sitt yrke under flera år. Domen mot Salov stred där-

1086 Hans Danelius SvJT 2005 för enligt Europadomstolens mening mot dennes yttrandefrihet och kränkte artikel 10 i konventionen.

 

39. Siemianowski mot Polen (dom 6.9.2005)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
I samband med skilsmässa mellan Siemianowski och hans hustru beslöts att deras dotter skulle bo hos modern men stå under båda föräldrarnas gemensamma vårdnad. Eftersom Siemianowski och hans tidigare hustru inte kunde komma överens om hur Siemianowskis umgängesrätt skulle regleras, vände sig Siemianowski till domstol, och det pågick under flera år processer om umgängesrätten och om verkställigheten av sådana domstolsbeslut som tillerkände Siemianowski umgängesrätt. Modern dömdes också vid ett par tillfällen till böter för att hon inte rättat sig efter domstolsbeslut om umgängesrätten.
    När dottern hade blivit 13 år gammal, konstaterade den polska domstolen att hennes egna önskemål var av stor betydelse för hur umgänget med fadern skulle gestalta sig. Domstolen föranstaltade också om en psykologisk utredning och om viss övervakning av hur vårdnaden och umgängesrätten utövades. Siemianowski hävdade vid Europadomstolen att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet hade kränkts. Europadomstolen fann ingen försumlighet hos de polska domstolarna, som hade vidtagit rimliga åtgärder för att kontakterna mellan Siemianowski och dottern skulle kunna upprätthållas. Europadomstolen konstaterade vidare att dottern efter hand blivit så stor att hennes egen vilja måste respekteras och att det fortfarande förekom kontakter mellan far och dotter. Konklusionen blev att artikel 8 i konventionen inte hade kränkts.

 

40. Gurepka mot Ukraina (dom 6.9.2005)
Rätt till överklagande av brottmålsdom (artikel 2 i protokoll nr 7)
Gurepka kallades vid flera tillfällen att inställa sig inför domstol men uteblev. Han dömdes för detta till sju dagars administrativt frihetsberövande. Beslutet härom kunde inte överklagas av honom, men det fanns ett extraordinärt förfarande som tillät en omprövning på begäran av en åklagare eller en domstolspresident.
    Europadomstolen fann att det beslut varigenom Gurepka ådömts sju dagars frihetsberövande på grund av påföljdens karaktär och stränghet avsåg en brottslig gärning i konventionens mening och att artikel 2 i protokoll nr 7 till konventionen om rätt att överklaga en brottmålsdom därför var tillämplig. Europadomstolen fann vidare att det extraordinära omprövningsförfarandet, som inte var tillgängligt för den som ålagts straffet, inte kunde anses uppfylla kraven på ett rättsmedel enligt artikel 2 i protokoll nr 7. Eftersom det inte fanns någon annan möjlighet att få beslutet omprövat, hade artikel 2 kränkts i detta fall.

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1087 41. H.N. mot Polen (dom 13.9.2005)
Fråga om rätt till respekt för familjeliv (artikel 8 i konventionen)
H.N., som var norsk medborgare, var gift med en polsk kvinna, M.C., och hade med henne barnen A, född 1989, B, född 1992, och C, född 1994. I juni 1998, efter skilsmässa mellan makarna, tillerkändes H.N. av norsk domstol vårdnaden om barnen, medan M.C. fick umgängesrätt.
    Sedan M.C. i juni 1999 fört bort barnen från Norge till Polen, begärde H.N. polsk myndighets hjälp med att återföra barnen till honom. Hans begäran överlämnades till distriktsdomstolen i Warszawa.
    I december 1999 beslöt distriktsdomstolen att inhämta ett sakkunnigutlåtande om familjeförhållandena, och ett sådant utlåtande gavs in till domstolen i februari 2000. Följande månad ålade domstolen M.C. att återlämna barnen till H.N. Eftersom M.C. inte rättade sig efter detta beslut, inledde H.N. i juli 2000 ett verkställighetsförfarande. I januari 2001 bemyndigade distriktsdomstolen verkställighetsmyndigheten att, om nödvändigt med våld, ta barnen från M.C. Verkställigheten misslyckades emellertid, eftersom M.C. hade försvunnit med barnen.
    I augusti 2001 fick polsk myndighet från norsk myndighet underrättelse om ett polskt bankkonto till vilket M.Cs norska pension utbetalades, men denna underrättelse föranledde ingen åtgärd från den polska myndighetens sida.
    A återvände till H.N. i juli 2002 och de övriga två barnen i april 2003.
    Vid Europadomstolen klagade H.N. över att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet och familjelivet hade kränkts av polska myndigheter och domstolar.
    Europadomstolen konstaterade att det i det polska förfarandet förekommit dröjsmål för vilka det inte lämnats någon tillfredsställande förklaring. Det hade tagit distriktsdomstolen nästan två månader att få fram ett sexsidigt utlåtande, och handläggningen av målet hade legat nere mellan mars och maj 2000. I verkställighetsförfarandet hade det inte meddelats mer än ett procedurbeslut mellan april 2001 och juli 2002, och under andra perioder om 8-12 månader hade inga åtgärder alls vidtagits. Europadomstolen konkluderade att de polska myndigheterna inte hade gjort vad de bort göra för att se till att barnen återfördes till H.N. och att dennes rätt enligt artikel 8 i konventionen på grund härav hade kränkts.

 

42. Han mot Turkiet (dom 13.9.2005), Veysel Turhan mot Turkiet (dom 20.9.2005), Ash Günes mot Turkiet (dom 27.9.2005)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Målen avsåg straffdomar för politiska uttalanden i tal eller skrift, som ansetts utgöra straffbar propaganda mot den turkiska statens enhet el-

1088 Hans Danelius SvJT 2005 ler uppmuntran till hat och fiendskap. Europadomstolen konstaterade att klagandena inte hade i sina uttalanden gett sitt stöd åt våldsanvändning, väpnat motstånd eller uppror och konkluderade att bestraffningen av dem stred mot artikel 10 i konventionen.

 

43. I.A. mot Turkiet (dom 13.9.2005)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I.A., som ägde ett förlag, åtalades och dömdes till böter för kränkande uttalanden mot ”Gud, religionen, profeten och den heliga boken” med anledning av innehållet i en roman som getts ut på hans förlag. I boken hade författaren bl.a. uttryckt sig på följande sätt:

 

”Ser ni den triangel av fruktan-ojämlikhet-inkonsekvens som dras upp i Koranen; detta påminner om en jordmask. Gud säger att alla ord utmärker budbäraren. Vissa av dessa ord har för övrigt inspirerats av en känsla av stor fröjd i Aishas armar. (…) Guds budbärare bröt fastan genom en sexuell förbindelse, efter middagen och före bönen. Mohammed förbjöd inte en sexuell förbindelse med en död människa eller ett levande djur.”

 

Europadomstolen konstaterade att kritik och ifrågasättanden måste vara tillåtna även i religiösa frågor men att det i det aktuella fallet varit fråga om ett skamlöst angrepp på profeten Mohammed, som många muslimer i Turkiet kunde uppfatta som en oberättigad och kränkande attack mot dem. Europadomstolen konstaterade vidare att boken inte hade tagits i beslag och att I.A. endast dömts till ett ringa bötesstraff. Vid en samlad bedömning konkluderade Europadomstolen, med 4 röster mot 3, att bestraffningen av I.A. kunde anses ha varit en nödvändig inskränkning i dennes yttrandefrihet och att artikel 10 i konventionen därför inte hade kränkts.

 

44. Ostrovar mot Moldavien (dom 13.9.2005)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till respekt för privatliv, familjeliv och korrespondens (artikel 8 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Ostrovar avtjänade ett långt fängelsestraff. Målet gällde dels de materiella förhållandena i fängelset, dels inskränkningar i Ostrovars rätt att korrespondera med och motta besök av familjemedlemmar.
    Europadomstolen konstaterade bl.a. att Ostrovar hade hållits inspärrad i en överbefolkad cell hemsökt av ohyra, att han utsatts för hälsorisker bl.a. genom att cellen varit inpyrd med rök, att fängelsemyndigheten inte hade gett honom erforderlig medicinsk tillsyn, att maten hade varit otillräcklig och de sanitära förhållandena mycket bristfälliga. Sammantaget hade Ostrovar på grund av förhållandena i fängelset utsatts för behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen anförde vidare att det inte hade funnits tydliga regler om de intagnas rätt att korrespondera med anhöriga eller andra och fann därför att de inskränkningar som Ostrovar utsatts för

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1089 med avseende på korrespondens med sin mor utgjorde ett brott mot hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för korrespondens. Även inskränkningarna i hans rätt till kontakt med sin hustru och sin dotter stred på grund av otydlig rättslig reglering mot rätten enligt artikel 8 i konventionen till respekt för familjelivet.

 

45. Hamiyet Kaplan m.fl. mot Turkiet (dom 13.9.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen), förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena var nära anhöriga till Ridvan Altun och Ömer Bayram, som hade dödats i augusti 1996 inom ramen för en polisiär operation mot misstänkta medlemmar av PKK. Även två döttrar till Ömer Bayram hade skjutits ihjäl vid samma tillfälle. Enligt klagandena hade Ridvan Altun skjutits ihjäl med ett skott i huvudet, och även Ömer Bayram och hans två döttrar skulle ha uppsåtligt dödats när polisen öppnade eld i familjens bostad. Turkiska regeringen hävdade att Ridvan Altun, Ömer Bayram och dennes döttrar hade dödats genom att en granat av misstag exploderat i Ömer Bayrams hus, som misstänktes ha varit mötesplats för PKK-anhängare.
    Europadomstolen fann det inte styrkt bortom rimligt tvivel att Ridvan Altun, Ömer Bayram och dennes döttrar hade uppsåtligt dödats av polisen. Europadomstolen fäste däremot inte tilltro till regeringens uppgift om en oavsiktlig granatexplosion och fann att de hade dött till följd av skottlossning. Även om de inte uppsåtligt skjutits ihjäl, var det tydligt att polisen tagit stora risker genom att öppna eld i Ömer Bayrams hus i stället för att använda mindre farliga medel som tårgas eller icke dödande granater. Det hade vid den aktuella tiden saknats klara regler om polisens användning av skjutvapen i fredstid, och polisen hade inte fått utbildning eller instruktioner i detta ämne. Europadomstolens slutsats blev därför att de turkiska myndigheterna inte hade gjort vad som kunde förväntas av dem för att skydda medborgarnas rätt till liv, särskilt i kritiska situationer då polisen skulle försöka gripa misstänkta lagöverträdare.
    På grund härav fann Europadomstolen att den genom artikel 2 i konventionen skyddade rätten till liv hade kränkts. En ytterligare kränkning av samma artikel förelåg till följd av att utredningen om dödsfallen hade varit otillräcklig. Som en följd av den dåliga utredningen hade klagandena också, i strid med artikel 13 i konventionen, berövats rätten till ett effektivt rättsmedel.
    Europadomstolen konstaterade vidare att klagandena otvivelaktigt hade tillfogats sorg och lidande genom att deras anhöriga dödats. Emellertid hade den smärta som tillfogats dem ändå inte varit sådan att de kunde anses ha utsatts för omänsklig eller förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.

 

1090 Hans Danelius SvJT 2005 46. B och L mot Förenade Konungariket (dom 13.9.2005)
Fråga om rätt att ingå äktenskap (artikel 12 i konventionen)
B var gift med A och hade med henne sonen C. Bs och As äktenskap upplöstes genom skilsmässa.
    L gifte sig sedan med C och hade med honom sonen W. Ls och Cs äktenskap upplöstes också genom skilsmässa.
    L var alltså Bs svärdotter. L och B inledde ett intimt förhållande 1995 efter det att C hade flyttat ifrån L, och de var sambor sedan 1996. W bodde tillsammans med dem och hade endast sporadisk kontakt med sin far C. W kallade B för ”pappa”, och L och B planerade att adoptera W, vilket var möjligt enligt intern rätt.
    L och B önskade gifta sig med varandra men fick beskedet av myndigheterna att detta inte var möjligt annat än om både A och C hade dött. Vid Europadomstolen gjorde L och B gällande att deras rätt enligt artikel 12 i konventionen att ingå äktenskap hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att begränsningar i rätten enligt artikel 12 i konventionen att ingå äktenskap inte får vara så omfattande att de inkräktar på det centrala innehållet i denna rätt. Förbudet mot äktenskap med en svärfar eller en svärmor innebar att L och B inte kunde få sitt förhållande rättsligt erkänt. Den omständigheten att rättsläget skulle bli ett annat i den hypotetiska situationen att både A och C dog påverkade inte bedömningen. Det gjorde inte heller möjligheten att ansöka hos parlamentet om tillstånd att gifta sig, eftersom detta var ett extraordinärt och kostsamt förfarande, vars utgång var helt beroende på parlamentets diskretionära bedömning.
    Europadomstolen framhöll att förbudet mot äktenskap i den föreliggande situationen hade det legitima syftet att skydda familjens integritet. Emellertid förekom det faktiskt förhållanden av detta slag, och det fanns inga bestämmelser om incest e.d. som förbjöd sådana relationer. Europadomstolen hänvisade också till ett tidigare fall i vilket det brittiska parlamentet funnit förbudet mot äktenskap i en liknande situation inte tjäna något viktigt allmänt intresse. Möjligheten att få dispens genom beslut av parlamentet framstod emellertid inte som en praktisk och effektiv metod för att individen skulle komma i åtnjutande av sina rättigheter. Europadomstolen såg dessutom med skepsis på ett förfarande som tvingade en myndig person i besittning av sina själsliga förmögenheter att underkasta sig en ingående granskning av lämpligheten av att ingå äktenskap med viss annan person.
    Europadomstolens konklusion blev att artikel 12 i konventionen hade kränkts.

 

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1091 47. Akat, Bulga m.fl., Ertas Aydin m.fl., samtliga mot Turkiet (dom 20.9.2005)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen) och rätt till effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena i dessa mål var offentliganställda och fackligt anslutna. De klagade över att deras befattningar inom undervisning, sjukvård m.m. hade flyttats till annan ort, och de hävdade att orsaken till förändringen var den fackliga verksamhet de bedrivit.
    Europadomstolen konstaterade att det enligt de regler som gällde för offentlig tjänst i Turkiet var möjligt att i allmänt intresse ändra tjänstgöringsplats. Besluten rörande klagandena hade inte innefattat någon inskränkning i deras rätt att tillhöra en fackförening, och de hade i praktiken kunnat fortsätta med facklig verksamhet på sina nya tjänstgöringsorter. Europadomstolens konklusion blev därför att föreningsfriheten enligt artikel 11 i konventionen inte hade kränkts. Europadomstolen fann vidare att besluten om förflyttning hade fattats enligt ett dekret som gav guvernören i en region där det rådde undantagstillstånd vidsträckta befogenheter att besluta om förflyttning av tjänster och att klagandena inte haft rätt att få de beslut som rörde dem överprövade av domstol. På grund härav fann Europadomstolen att klagandena inte hade åtnjutit sin rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.

 

48. Sigalas mot Grekland (dom 22.9.2005)
Fråga om civila rättigheter (artikel 6:1 i konventionen)
Sigalas väckte åtal mot D.B. för ärekränkning. Sedan domstolar i två instanser funnit D.B. skyldig och dömt honom till fängelse med åtföljande förpliktelse att utge ideellt skadestånd, undanröjde Kassationsdomstolen domen på grund av att brottet var preskriberat. Sigalas klagade över att han härigenom berövats sin rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att konventionen inte ger en person rätt att få en annan person dömd för brott och att den som för en brottmålstalan mot någon annan inte omfattas av skyddet i artikel 6:1 i konventionen. I förevarande fall hade Sigalas i brottmålsprocessen haft det huvudsakliga syftet att få D.B. dömd till straff. Han hade visserligen också yrkat på ett ideellt skadestånd, men han hade inte fäst något egentligt avseende vid detta yrkande, särskilt som han också hade väckt civilrättslig talan vid domstol för få ersättning för den verkliga skada han lidit.
    Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6:1 i konventionen inte var tillämplig på den talan som Sigalas fört i brottmålsprocessen mot D.B.

1092 Hans Danelius SvJT 2005 49. Pillmann mot Tjeckiska republiken (dom 27.9.2005)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Efter en process vid allmänna domstolar anförde Pillmann författningsbesvär vid Författningsdomstolen, som emellertid avvisade besvären på grund av att han inte först hade fört talan på rättsliga grunder vid Högsta domstolen. I anslutning till tidigare rättspraxis (bl.a. Zvolsky och Zvolská mot Tjeckiska republiken, SvJT 2003 s. 62 f.) fann Europadomstolen att Pillmann genom avvisningsbeslutet hade i strid med artikel 6:1 i konventionen berövats sin rätt till domstolsprövning.

 

50. Petri Sallinen m.fl. mot Finland (dom 27.9.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Sallinen var advokat, och de övriga klagandena var hans klienter. Bakgrunden till målet var att polisen hade gjort husrannsakningar hos Sallinen inom ramen för en brottsutredning och därvid beslagtagit datafiler som innehöll information om Sallinens klienter.
    Europadomstolen konstaterade att finsk lag inte gav tillräckligt rättsskydd mot ingrepp av detta slag, vilka rörde de förtroliga relationerna mellan advokat och klient, och att rätten enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet därför hade kränkts.

 

51. Kurti mot Grekland (dom 27.9.2005)
Fråga om rätt till rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Kurti var häktad i 15 månader på grund av misstanke om narkotikabrott. Han frikändes slutligen av en domstol, som emellertid beslöt att inte ge honom ersättning av allmänna medel för häktningstiden på grund av att häktningen hade berott på grov vårdslöshet från hans sida.
    Vid Europadomstolen klagade Kurti över att han i strid med artikel 6:1 i konventionen hade utan närmare motivering vägrats ersättning för långvarig häktning.
    Europadomstolen fann att den grekiska domstolens hänvisning till Kurtis grova vårdslöshet var en otillräcklig motivering för beslutet att vägra honom ersättning för häktningstiden. Konklusionen blev att det i detta hänseende var fråga om ett brott mot rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

52. Mathew mot Nederländerna (dom 29.9.2005)
Fråga om omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (artikel 3 i konventionen)
Målet gällde behandlingen av en mycket våldsbenägen fånge, Mathew, på den karibiska ön Aruba, som ingår i Konungariket Nederländerna.
    Mathew var häktad och dömdes efter lång häktningstid för grov misshandel till fängelse. Under den tid han var häktad misshandlade han föreståndaren för häktet allvarligt, och sedan han på grund av ett

SvJT 2005 Europadomstolens domar — tredje kvartalet 2005 1093 fysiskt handikapp försetts med en rullstol, ryckte han bort ett metallstycke från rullstolen och använde detta som vapen mot fängelsepersonalen.
    Mathew placerades i isoleringscell och underkastades en särskilt sträng fängelseregim för att hindra honom att komma i kontakt med andra personer. Europadomstolen uttalade förståelse för att sådana åtgärder vidtagits men fann samtidigt att Mathew hade åsamkats allvarligt lidande genom behandlingen. Han hade dessutom förvarats i en cell som blev extremt varm under dagtid och i vilken det emellanåt regnade in genom taket. Eftersom cellen var belägen högst upp i en byggnad, var Mathew tvungen att använda trappor för att komma ut i friska luften, vilket på grund av hans fysiska handikapp beredde honom svår smärta. Europadomstolen ansåg att myndigheterna borde ha undersökt möjligheterna att förflytta Mathew till ett fängelse i det europeiska Nederländerna eller i Nederländska Antillerna, där det fanns bättre möjligheter att på ett adekvat sätt ta hand om våldsbenägna fångar.
    Sammanfattningsvis ansåg Europadomstolen att artikel 3 i konventionen, som förbjuder omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, hade kränkts genom att Mathew hade hållits i isoleringscell under lång tid, genom att han under minst sju månader vistats i en cell som gav otillräckligt skydd mot sol och regn och genom att han inte utan att åsamkas smärta hade från denna cell kunnat komma ut i friska luften.

 

53. Övriga domar
Utöver de domar som berörts i det föregående har Europadomstolen under den aktuella perioden avgjort ett stort antal mål genom domar som inte innefattar någon utveckling av rättspraxis utan endast bekräftar principer i tidigare avgöranden. De frågor som prövats i dessa domar har i huvudsak gällt följande frågor:

 

a) artikel 5 i konventionen: skyndsam inställelse av en anhållen person inför domstol, långvarig häktning,
b) artikel 6 i konventionen: långvariga rättegångsförfaranden, underlåtenhet att verkställa lagakraftägande dom (Ryssland, Ukraina, Moldavien, Rumänien, Grekland, Georgien), upphävande av lagakraftvunnen dom på begäran av generalprokurator eller domstolspresident (Ryssland, Ukraina), underlåtenhet att låta enskild part bemöta generaladvokatens yttrande till domstol (Frankrike), delgivning av referentens rapport med generaladvokaten men inte med enskild part (Frankrike), närvaro av Commissaire du Gouvernement vid domstolens överläggningar till dom (Frankrike), suspendering under lång tid av vissa typer av civilprocesser (Kroatien), medverkan av militär domare i vissa grova brottmål (Turkiet),

1094 Hans Danelius SvJT 2005 c) artikel 8 i konventionen: kontroll av korrespondens i fängelse utan tydligt stöd i lag (Italien),
d) artikel 13 i konventionen: avsaknad av effektivt rättsmedel mot långsam rättskipning,
e) artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen: berövande av egendom genom upphävande av lagakraftvunnen dom efter extraordinärt överklagande av domstolspresident (Ukraina), underlåtenhet att verkställa dom innefattande betalningsförpliktelse (Ryssland) eller vräkningsdom (Italien), försenad betalning av utdömd expropriationsersättning med påföljd att värdet av ersättningen under tiden nedgått på grund av inflation (Turkiet).