Lagen om grupprättegång — bakgrund och framtid

 

Av professor PER HENRIK LINDBLOM

Den första svenska lagen om grupprättegång vid allmän domstol är unik, också i ett internationellt perspektiv. Upprinnelsen till den nu två år gamla lagen var en överrumplande fråga till författaren för mer än ett kvartssekel sedan. Här berättas först vad som hände under detta förhistoriska skede.
Den hetsiga debatten om Grupptalanutredningens betänkande SOU 1994:
151 lämnas däremot i stort sett åt sidan.1 I stället följer en redogörelse för slutfasen av lagstiftningsarbetet och för några viktiga förändringar som då gjordes. Därefter presenteras de fem fall av grupptalan som hittills förekommit vid domstolarna samt några andra aktuella tvister där den nya processformen kan komma till användning. Även Konsumentombudsmannens möjligheter att uppträda som ombud vid allmän domstol och att föra grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden berörs. Författaren återkommer sedan till frågan om det finns behov av lagen och vilka omständigheter som verkar pådrivande respektive bromsande för dess fortsatta användning. Särskilt beaktas försäkringsbolagens och advokaternas roller i sammanhanget. Det blir även anledning att kort beröra några av de taktiska och ekonomiska överväganden som parter och ombud har att göra före och under en grupprättegång. En brutal sammanfattning gör äntligen slut på uppsatsen.

 

1. Målgång för en svensk lag om grupprättegång
Den 1 januari 2003 trädde lagen om grupprättegång (GrL) i kraft. På så sätt tillskapades generella möjligheter att föra grupptalan vid svensk allmän domstol. Lagen är den första på sitt område i svensk rätt och unik även i ett europeiskt perspektiv.2 Motsvarande möjligheter till grupptalan har tidigare endast funnits i USA, Kanada och Australien.
    Enligt GrL 1 § avses med grupptalan ”en talan som en kärande för som företrädare för flera personer med rättsverkningar för dem, trots

 

1 Se mina uppsatser i SvJT 1995 s. 269 ff. och 1996 s. 85 ff., även publicerade i min bok Progressiv process, 2000 (s. 375 ff. och 399 ff.), P. Hammarskiöld i JT 1995−96 s. 547 ff. och R. Nordh i JT 1996−97 s. 229 ff. Se även Y. Lindquist i JT 2001−02 s. 466 ff. 2 Sedan tidigare finns, i Sverige liksom i flera andra länder, vissa möjligheter till vad man kan kalla offentlig grupptalan respektive organisationstalan vid Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen samt vid Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Den här aktuella svenska lagen om grupprättegång är dock unik i åtminstone tre avseenden: 1) talan kan föras vid allmän domstol och utan begränsning till vissa rättsområden, 2) samtliga tre former av grupptalan är möjliga och 3) talan kan avse både fastställelsetalan och fullgörelsetalan rörande t.ex. skadestånd eller ändringsåtgärder. Betr. grupptalan vid ARN se nedan avsnitt 5.4, betr. den internationella utvecklingen se Progressiv process (ovan not 1) s. 427 ff. samt nedan avsnitt 2.4.

att de inte är parter i målet”. Talan skall grundas på omständighet (-er) som är gemensam(-ma) eller likartad(-e) för gruppmedlemmarnas anspråk. Domen har rättskraft för och mot de gruppmedlemmar som omfattas av avgörandet (29 §) och utgör exekutionstitel för dem alla. Normalt deltar endast käranden (gruppföreträdaren) personligen i processen; övriga gruppmedlemmar behöver inte infinna sig och ansvarar inte för några rättegångskostnader om talan ogillas.3 Med termen grupprättegång menas i denna uppsats endast en talan enligt GrL, således inte t.ex. situationen då många mål förenas genom subjektiv kumulation i en rättegång. En grupprättegång kan anhängiggöras av 1) en fysisk eller juridisk person som själv har ett anspråk som omfattas av talan (enskild grupptalan), 2) en ideell förening (organisationstalan)4 och 3) av statlig eller kommunal myndighet som regeringen utsett att väcka offentlig grupptalan.5 Rättegången kan avse fastställelse- eller fullgörelsetalan rörande t.ex. skadestånd, förbud eller ändringsåtgärder.
    Anspråk inom konsument- och miljörätten kommer kanske först i åtanke som underlag för grupptalan, men lagstiftningen är intressant nog inte begränsad till dessa rättsområden utan gäller alla slags anspråk inom ramen för allmän domstols behörighet.6 Talan skall väckas vid de tingsrätter som är fastighetsdomstolar. Genom några nya regler i miljöbalken (MB 20:2 st. 1 p. 6 in fine samt 32:13 och 14) har det dessutom öppnats möjlighet att väcka alla de tre formerna av grupptalan vid miljödomstol. GrL gäller även i sådana mål.
    GrL innehåller bestämmelser om bland annat talerätt, särskilda processförutsättningar, byte av taleform från vanlig rättegång till grupprättegång, ombud (i princip ombuds- och advokattvång), ansökans innehåll, gruppens bestämning, underrättelser till gruppmedlemmarna, gruppmedlemmens ställning, jäv, handläggningen, förlikning, uppskov med prövningen av en viss fråga (”särskild mellandom”), rättskraft, rättegångskostnader och riskavtal, överklagande etc. Lagen omfattar 50 paragrafer. Rättegångsbalkens regler för dispositiva tvistemål — dock ej småmålsreglerna — är sekundärt tillämpliga.
    Vi har alltså till sist fått bevittna den legala målgången för svensk grupprättegång vid allmän domstol efter ett ganska stökigt maratonlopp, präglat av både hetta och kyla, skoskav, vassa armbågar, långa händelselösa transportsträckor och viss vacklan under slutvarven, allt ackompagnerat av bifall och buh-rop från publiken längs vägkanten. Här är inte rätta platsen att skildra hela detta långlopp i detalj. Inte

 

3 Däremot kan de intervenera självständigt samt överklaga domen för gruppens eller egen del. Även i vissa andra avseenden likställs gruppmedlemmarna med part, se GrL 15 och 47 §§. 4 Betr. skillnaden mellan äkta och oäkta organisationstalan, se nedan vid not 89. 5 Hittills har Konsumentombudsmannen och Naturvårdsverket givits sådan behörighet. 6 Se ovan not 2 och nedan avsnitt 6.1 vid not 167 ff.

heller finns skäl att redogöra för och kommentera lagtexten i dess helhet.7 Syftet med det följande är i stället att först (avsnitt 2) ge några personliga bilder från förberedelserna och starten. Det blir då anledning att beröra även Konsumentombudsmannens möjligheter att uppträda som ombud för enskild konsument vid allmän domstol. Avsnitt 3 innehåller en redogörelse för vad som hände i Justitiedepartementet och riksdagen under slutvarven av lagstiftningsarbetet och spurten fram till målsnöret. De viktigaste ändringarna som då gjordes i förhållande till Grupptalanutredningens förslag i betänkandet SOU 1994:151 diskuteras närmare under 4). Därefter (avsnitt 5) redovisar jag vad som hänt under de två år lagen varit i kraft med inriktning på den praxis som hunnit utvecklas. Även KO:s (tidigare införda) möjligheter att föra grupptalan i Allmänna reklamationsnämnden (ARN) berörs. Vidare diskuteras några aktuella tvister där grupptalan förbereds och ett par pågående kumulationsrättegångar. Finns några gemensamma drag i fråga om grupprättegångarna? Varför väljer man ibland subjektiv masskumulation i stället för grupprättegång? Uppsatsen fortsätter med (6) en diskussion om behovet av grupptalan i Sverige och de omständigheter som verkar pådrivande respektive bromsande för lagens fortsatta användning. Särskilt beaktas försäkringsbolagens och advokaternas roller i sammanhanget. Det blir även anledning att kort beröra några av de ekonomiska och taktiska överväganden som parter, gruppmedlemmar och ombud har att göra före och under en grupprättegång. Uppsatsen avslutas med en kort sammanfattning (7).

 

2. Förberedelserna och starten
2.1 Class actions — vad är det?!
Första gången jag hörde talas om grupptalan var 1974. Dåvarande konsumentombudsmannen Sven Heurgren bad mig utarbeta en promemoria om olika sätt att ge KO möjlighet att medverka i konsumenttvister vid allmän domstol; KO kunde ju på den tiden processa endast vid Marknadsdomstolen. PM:n skulle fogas som bilaga till KO:s remissvar på Generalklausulutredningens (Jan Hellners) betänkande SOU 1974:834 ”Generalklausul i förmögenhetsrätten”; tanken var bland annat att KO skulle kunna medverka till att tillgodose behovet av prejudikatbildning och rättsutveckling kring generalklausulen i nuvarande 36 § avtalslagen.
    Vid ett inledande samtal frågade Heurgren, som just kommit hem från en arbetsresa till USA, vad jag ansåg om ”class actions” i detta sammanhang. Med class actions menas framför allt vad som ovan kal-

 

7 Se prop. 2001/02:107 Lag om grupprättegång. För en ganska utförlig redogörelse för GrL och innehållet i propositionen se C. af Sandeberg i SvJT 2001 s. 782 ff. Jag hoppas kunna återkomma med en lagkommentar (Norstedts förlag) i slutet av år 2005. För ett exempel på riskavtal se nedan vid not 106.

lats enskild grupptalan.8 Efter att tre (!) gånger bett honom upprepa denna för mig helt främmande term var jag tvungen att bita huvudet av skammen och erkänna att jag aldrig hört talas om class actions över huvud taget. Jag kunde dock trösta mig med att inte vara ensam om att vara okunnig; såvitt jag vet fanns det då inte ett ord skrivet om class actions i svensk doktrin och den svenska termen grupptalan var inte ens uppfunnen. Numera har säkert de flesta hört talas om jättelika class actions i USA (gällande läkemedelsbiverkningar, tobak, asbest, antitrust, miljöstörningar, diskriminering, försäkringar, arbetsrätt etc.). Och nästan lika många svenskar som vet att Skandia är ett försäkringsbolag har hört talas om föreningen ”Grupptalan mot Skandia” (f.n. med över 15 000 medlemmar).9 Massmedia har sett till att grupptalan blivit ett allmänt känt begrepp även utanför juristkretsarna i Sverige.10

2.2 KO:s rätt att medverka som ombud vid allmän domstol; pilotmål
I nämnda PM11 diskuterades följande metoder att genom medverkan av KO i process vid allmän domstol stärka rättsbildningen och uppnå ökat genomslag för värderingarna bakom den konsumenträttsliga lagstiftningen: ”fristående” rätt för KO till ”abstrakt” fullgörelse- eller fastställelsetalan, rätt för KO att föra talan som ombud för enskild konsument (”ombudsmetoden”), möjlighet för KO att — efter överlåtelse till KO av konsumentens anspråk — föra talan som part (”överlåtelsemetoden”), intervention samt class actions. Class actions avfärdade jag på några få sidor efter korta skrivbordsstudier och på mycket lösa grunder, bl.a. med formuleringen att ”något uttalat behov av en så extrem taleform knappast torde föreligga i svensk rätt” och att ”ett dylikt lagstiftningsinitiativ [vore] att ta till mera våld än nöden kräver”.12 Dessa felaktiga och förutfattade meningar har jag och andra fått kämpa med allt sedan dess. Men endast fullmakts- och överlåtelsemetoderna framstod (då) för mig som framkomliga vägar att nå de uppsatta målen. PM:n mynnade därför ut i ett förslag att införa båda dessa möjligheter. Överlåtelsemetoden skulle användas bl.a. när det förelåg risk att svaranden skulle lägga sig så fort KO intresserade sig för saken. Därmed skulle ju några prejudicerande avgöranden aldrig komma till stånd.
    I Finland tände man snabbt på idén om fullmaktsmetoden. Redan 1978 infördes en lag om den finske KO:s möjligheter att som rätte-

 

8 I en vidare mening av begreppet class actions innefattas även offentlig grupptalan och organisationstalan. 9 Betr. grupptalan mot Skandia se vidare nedan avsnitt 5.2.3. 10 Den slutliga bekräftelsen på att begreppet grupptalan nått allmän berömmelse gavs av signaturen Mats i ett kåseri i Dagens Nyheter den 26 januari 2004 under rubriken ”Enade vi stå!” Kåseriet inleds på följande sätt: ”Grupptalan, tänkte han. Det måste vara en framkomlig väg. Om det alls fanns någon”, och avslutas med orden: ”Grupptalan! Tänkte han. Enade vi stå. Jävla SL! Det värmde. Något litet.” 11 Promemorian är publicerad i min bok Konsumentmål, 1985, s. 111–154. 12 A.a. s. 134 f.

gångsombud bistå konsument vid skötseln av enskilda ärenden (utan begränsning till en viss ärendekategori). Erfarenheterna av lagen har varit odelat positiva.13 Under den första tioårsperioden begärde konsumenter bistånd bortåt 300 gånger, varav KO gick framställningarna till mötes i ungefär en fjärdedel av fallen.14 År 2003 inkom drygt 50 ansökningar om biträde av KO. Tretton mål med KO som ombud var då anhängiga vid finsk domstol.15 Ungefär fem mål leder ända fram till dom varje år. Men som väntat ökar benägenheten att komma till frivilliga uppgörelser före eller under processen dramatiskt när den potentiella svaranden−näringsidkaren får klart för sig att KO enrollerat sig på motståndarsidan.
    I Sverige övertogs förslaget att införa fullmaktsmetoden av Reklamationsutredningen i dess betänkande SOU 1978:40. Den svenske lagstiftaren förhöll sig dock länge kylig till tanken att ge KO rätt att uppträda som ombud eller, efter överlåtelse, som part i konsumentmål vid allmän domstol; Marknadsdomstolen förblev KO:s enda forum. Det skulle komma att dröja mer än tjugo år från det att idén väcktes till dess riksdagen antog en förkrympt och tidsbegränsad lag (SFS 1997:379) om försöksverksamhet avseende medverkan av Konsumentombudsmannen i vissa tvister.16 Man valde då att införa enbart fullmaktsmetoden och att begränsa tillämpningsområdet till mål rörande finansiella tjänster. Så försenades och avlövades ännu ett reformförslag.
    KO har, så småningom, ändå haft anledning att överväga möjligheten att biträda enskild konsument enligt försökslagen i ganska betydande utsträckning, även om man inte ens är i närheten av de finska siffrorna. Antalet ansökningar om biträde har legat mellan 15 och 100 per år och numerären är stigande. De flesta ansökningar avslås dock på grund av att förutsättningar (t.ex. ”betydelse för rättstillämpningen” eller ”särskilda skäl”) saknats för KO att bistå i det aktuella fallet. I totalt ett trettiotal ärenden har KO funnit tillräckliga skäl, huvudsakligen prejudikatsintresse, föreligga att driva ett ärende till domstol och underrättat motparten om det.17 Fram till i februari 2004 har KO medverkat i domstol som kärandeombud i totalt sju mål och som svarandeombud i ett; handläggning med sikte på att föra ärendena till domstol pågick då i nio fall. Men i endast två fall hittills har verksamheten lett fram till dom (i tingsrätt). En av dessa domar utgjorde stadfästelse av en förlikning. Förlikningsbenägenheten, ofta innebärande

 

13 KO:s medverkan vid vissa konsumenttvister. Utredningsrapport av hovrättsrådet Per Eklund utförd på uppdrag av Regeringskansliet, 27 februari 2004 (Jo2004/680), citeras Eklundutredningen, s. 5 och 11. 14 Se vidare J. Tala i NEK-rapport 1990:7 (se nedan not 41) s. 99 ff. 15 För ett exempel (pilotmål för 30 000 elkonsumenter) se Havansi (nedan not 151) s. 255 f. 16 Lagen grundas på betänkandet KO:s biträde åt enskilda (SOU 1996:140). 17 Eklundutredningen s. 4.

full framgång för konsumenten, ökar således dramatiskt även bland potentiella svenska svarande när KO knackar på dörren.18 Utvecklingen har alltså blivit ungefär den jag befarade då även ”överlåtelsemetoden” föreslogs i avsikt att hindra att näringsidkaren ”köper ut” konsumenten. Just nu (december 2004) biträder dock KO enligt fullmaktsmetoden i en tvist rörande frågan om SE-banken gjort sig skyldig till vårdslös finansiell rådgivning i samband med värdepappersplaceringar. Det handlar om förluster på ca 12 miljoner kronor för en enda bankkund.19 Försökslagens giltighetstid har förlängts, men lagen upphör att gälla med utgången av 2004. Efter en utvärdering utförd på uppdrag av regeringskansliet överväger man nu att förlänga giltighetstiden ytterligare två år och att utvidga det snäva tillämpningsområdet så att det kommer att omfatta alla slags tvister inom KO:s verksamhetsområde. Vidare föreslås att kriterierna för lagens tillämpning skall preciseras på så sätt att till ”tvistens betydelse för rättstillämpningen” läggs ”tvistens betydelse för något allmänt konsumentintresse eller för en större grupp konsumenter” i stället för ”särskilda skäl”.20 Att försökslagen lett fram till dom i endast 2 mål under de drygt sju år den varit i kraft anses inte motivera att den avskaffas. Som framgått har den ju medfört att näringsidkare frivilligt rättat sig i ett betydande antal fall. Det är ofta (t.ex. då prejudikatsintresse ej föreligger) väl förenligt med försökslagens syfte också att nå frivilliga uppgörelser.21 Och enbart förekomsten av lagen har ansetts medföra positiva följdeffekter även i form av ökad medvetenhet om konsumentskyddande lagstiftning hos både konsumenter och näringsidkare.22 Enligt KO bidrar resursbrist i hög grad till att fler fall ej förts till domstol.23 Särskilda medel har inte avsatts för just denna verksamhet; varje process belastar således den övriga verksamheten, antingen genom att en av KO-sekreteriatets jurister tvingas avsätta tid för rättegången eller (mer sällan) genom att det uppstår särskilda kostnader

 

18 Man kommer att tänka på vad som ofta händer när Sverker Olofsson kallar näringsidkare till sina snärtiga förhör (”… ska det vara så, tycker du det?!”) i SVT:s konsumentprogram Plus. 19 Se Upsala Nya Tidning/TT den 27 september 2004. 20 Eklundutredningen s. 5. 21 A.a. s. 20. 22 A.a. s. 5. 23 A.a. s. 4, jfr betr. Finland ovan vid not 13–15. — Resursbrist torde verka starkt avhållande även i andra fall då statliga myndigheter har möjlighet att gå till domstol. Det kan nämnas att KO i ”Gourmet-målet” (ang. alkoholreklam), ett mål vid Marknadsdomstolen som KO förlorade, tvingades utge ca 1 miljon kronor i motpartskostnader. Sådana utgifter belastar KO:s vanliga budget medan däremot utdömda böter och viten vid framgång för KO som vanligt tillfaller statskassan. I det pågående kartellmålet mot bensinbolagen talas det (vid kaffeborden) om att Konkurrensverket, som vann i tingsrätten, ”kommer att gå i konkurs” om man förlorar i andra instans. Det är givetvis djupt olyckligt att statliga verk och myndigheter avskräcks från process på detta sätt, särskilt då utgången är osäker och behovet av vägledande avgöranden därför extra stort. Se även nedan vid not 73 ang. organisationstalan.

för inhyrda advokater. Till det kommer risken för KO att vid förlust få betala svarandens rättegångskostnader. Vid bifall behöver motparten däremot ej ersätta KO:s kostnader. För KO medför således processen både rättegångskostnader och fasta kostnader oavsett utgången. Allt detta belastar KO:s budget. Det finns enligt min uppfattning goda skäl att i en ny lag låta sedvanliga regler om rättegångskostnader gälla, dock att KO och inte käranden skall betraktas som part i kostnadshänseende.24 Här bör påpekas att fullmaktsmetoden — som medför att rättegången förs som en form av pilotmål — när den väl infördes inte var avsedd att ersätta utan att komplettera eventuellt kommande möjligheter till grupptalan.25 Detta understryks även i utvärderingen av försöksperioden.26 Pilotmålsmetoden är förenad med en lång rad intressanta för- och nackdelar som det inte finns plats att diskutera här; KO:s bristande kontroll över förlikningar har redan framgått.27 Men ibland kan ett pilotmål vara en bra metod. Och då fullmaktsmetoden, t.ex. i form av ett pilotmål, är ett bättre eller lika bra processalternativ som grupptalan skall enligt GrL 8 § 1 st. 3 p. en av KO väckt offentlig grupptalan avvisas. Detta krav på ”superiority” som en särskild processförutsättning gäller vid alla former av grupptalan. Motsvarande spärr finns däremot inte i pilotmål eller vid masskumulation i de fall då grupprättegång skulle vara att föredra.

 

2.3 Mer om class actions
Idag existerar alltså fullmaktsmetoden och grupprättegång sida vid sida i vårt land. Regler om grupptalan har införts, först vid ARN och numera även vid allmän domstol. Det tackar vi för. Att det tagit grymt lång tid är kanske inte så konstigt.28 Det dröjde många år innan jag reviderade min ovan nämnda negativa uppfattning om class actions och därefter växte det fram ett välfinansierat, välorganiserat och väletablerat motstånd mot taleformen. Denna motståndsrörelse — ”storföretagsgruppen” — är fortfarande i allra högsta grad att räkna med.29 Man kan heller inte säga att tankarna på en svensk grupptalan mottogs entusiastiskt av en samlad domar- och advokatkår. Tvärt om var

 

24 Så dock ej a.a. s. 6 och 26. KO anser däremot att sedvanliga regler enligt RB bör gälla, se KO:s remissvar på utredningen 2004-06-15 (Dnr 2004/3458). 25 Se KO:s ovan nämnda remissvar s. 2 och SOU 1996:140 s. 76. 26 Eklundutredningen s. 5; betr. valet mellan grupptalan och pilotmål se s. 21 ff. 27 Se betr. pilotmål min bok Grupptalan (nedan not 37) s. 624 ff. För en jämförelse av för- och nackdelar med pilotmål och olika former av grupptalan, se även Progressiv process (ovan not 1) s. 359 ff. 28 I Ontario tog det tio år från betänkandet Report on class actions, Ontario Law Reform Commission, volym I−III, 1982, till dess lagen trädde i kraft. 29 Se betr. storföretagsgruppen och grupptalan, Progressiv process (ovan not 1) s. 400 med not 8 och tidningen Affärsvärlden nr 7, 1996; betr. försäkringsbolagen se även nedan avsnitt 6.2.3.

både Sveriges Advokatsamfund och många domare negativa in i det sista.30 Jag återkommer till advokatkårens inställning i avsnitt 6.2. Det var en växande känsla av dåligt samvete över att jag alltför lättvindigt avfärdat Heurgrens uppslag 1974 om class actions som så småningom ledde till att jag på nytt tog upp saken. Fördjupade studier i USA, Kanada och Australien och samtal med många av de ledande class actionexperterna i världen31 fick mig under 1980-talet — privatiseringens, decentraliseringens och avregleringens första decennium i vårt land — att så småningom (ganska motvilligt) inse att processformen hade en intressant och växande potential, inte minst som en möjlighet till ”citizens enforcement” med hjälp av ”vigilant individuals”.32 Vidare stod det så småningom klart att mytbildningen kring class actions var betydande och skymde sikten för en realistisk utvärdering. Det gällde till att börja med den i ryktesfloran fortfarande ganska vanliga missuppfattningen att class action är en endemisk amerikansk planta. Men det var lätt att konstatera att grupptalan uppstod i engelsk equity redan på medeltiden och att liknande institut nu existerar i bl.a. Kanada och Australien, medan processformen förlorade nästan all betydelse i moderlandet England under 1900-talet.33 Svårare var det att ta ställning i den enormt omfattande men ofta elektrifierade diskussionen i USA under de sista decennierna av 1900-talet — ett högspänt meningsutbyte ”generating more heat than light” — om class actioninstitutets alla påstådda funktioner, fel och förtjänster. Vad kan man uppnå med en grupptalan? Handlar det om ökad handlingsdirigering, förbättrad access to justice och prejudikatbildning eller processekonomi — eller i lyckliga fall om alla dessa effekter (och kanske ännu flera34) samtidigt? Är det mest kända class actioninstitutet — det enligt Rule 23 (i lydelsen från 1966) i The Fe-

 

30 En sådan skepsis är av förklarliga skäl inte ovanlig bland domare vid processuella reformer. 31 Tyvärr har jag glömt namnen på de flesta domarna och advokaterna. Jag vill här särskilt nämna följande personer: professorerna Bryant Garth, Abram Chayes, Arthur Miller, Owen Fiss och Judith Resnik samt den legendariske class actiondomaren Jack B. Weinstein, alla i USA; professorerna W.A. Bogart och Garry Watson samt advokaten Ward Branch, alla i Kanada; professor Neil Williams samt advokaterna John Basten och Peter Cashman, alla i Australien; professorerna Harald Koch och Peter Gottwald, Tyskland, samt professor Mauro Cappelletti, Italien. 32 Betr. detta uttryck se SvJT 2004 s. 237, jfr betr. begreppet ”private attorney general” Grupptalan (nedan not 37) s. 299 ff. och RAND-studien s. 71 f. Om grupptalans funktioner se även nedan vid not 119 och 150 samt i avsnitt 7. 33 Se Grupptalan (nedan not 37) kap. 2 och 3. Processformen har i viss mån nyligen återuppstått i England, se betr. de nya regler rörande ”multi-party proceedings” som införts på förslag av Lord Woolf, N. Andrews, English Civil Procedure, 2003, s. 977 ff. Deltagande i gruppen förutsätter anmälan till domstolen och gruppmedlemmarna är alla parter. Det upprättas ett gruppregister och domstolen kan avskilja anspråk som inte passar för den fortsatta gemensamma handläggningen. Det handlar, som namnet multi-party proceedings antyder, i stor utsträckning om aktiv formell och materiell processledning från domarens sida, om ”court management” (s. 981) vid en särskild form av subjektiv kumulation. 34 Betr. processens funktioner se senast Lindblom i SvJT 2004 s. 240 ff., jfr nedan efter not 222.

deral Rules of Civil Procedure — ”a Shining Knight or a Frankenstein Monster”?35 Är det anglo-amerikanska class actioninstitutet en modig och altruistisk korsriddare i kampen för ”civil rights” och mot ”illegal profit”36 på t.ex. konsument-, antitrust- och miljöområdet? Eller är class action ett odjur som, liksom en ”alien” i rymdfilmernas värld, hotar att äta upp den amerikanska civilprocessen och företagsamheten inifrån genom ”ambulance chasers”, ”legal blackmail”, ”floodgating”, ”unmanageability”, konstitutionella reviröverskridanden (rättskraft mot alla) osv.? Var en reception av det anglo-amerikanska class actioninstitutet ens tänkbar utanför den anglo-amerikanska rättssfären, t.ex. i Sverige? Studierna av Rule 23 och dess senfödda släktingar i Kanada och Australien resulterade sent omsider i en överviktig bok.37 Efter denna gång snarare alltför omfattande än för ytliga undersökningar ansåg jag mig som myter, eller näst intill, kunna avfärda följande sexton frekventa påståenden om class actions: 1) class actions är ett nytt amerikansk påfund; 2) class actions låter sig bara förenas med anglo-amerikansk rättsuppfattning; 3) class actions är endast tänkbara i ett rättssystem med kvittning av rättegångskostnaderna som huvudregel och där provisionsarvode för advokater är tillåtet; 4) rättskraft mot tredje man i den utsträckning som förutsätts vid class actions är grundlagsstridigt; 5) class actions kräver att domstolarna ges en funktion och domarna en aktiv roll som är otänkbar i många stater; 6) class actions rör upp onödiga rättegångar, dränker domstolarna i processer (”the floodgate argument”) och förlamar industrin; 7) antalet class actions är så lågt att institutet saknar praktisk betydelse; 8) inga class actions leder fram till dom efter huvudförhandling (”trial”), vilket visar att class actioninstitutet används av samvetslösa advokater i utpressningssyfte, främst för att tvinga fram oskäliga förlikningar; 9) class actions ligger bara i ombudens intresse; de betingar sig otillständiga miljondollararvoden (ofta en tredjedel av de enorma skadeståndsbeloppen) och det blir inga pengar över till klassmedlemmarna; 10) class actions är alltid enormt komplicerade och processen blir därför oerhört tids- och kostnadskrävande; 11) class actioninstitutet missbrukas ofta, advokater reser runt och ”köper upp” eller hetsar fram anspråk som annars aldrig skulle komma att prövas i domstol; 12) class actions är numera alltid till fördel för käranden och till nackdel för svaranden (”pro-consumer and anti-business”); 13) de flesta class actions ser likadana ut, institutet har alltså en mycket smal målgrupp; 14) erfarenheterna från USA ger det bästa underlaget för en värdering av

 

35 Se A. Miller i 92 Harvard Law Review (1979) s. 664 ff. 36 De belopp som omsätts på det området lär i USA överstiga värdet av den samlade brottsligheten, se Progressiv process (ovan not 1) s. 318 med not 143. 37 Grupptalan. Det anglo-amerikanska class actioninstitutet ur svenskt perspektiv, Norstedts 1989, 783 s., anmäld av G. Bergholtz i SvJT 1992 s. 375 ff. och A. Edling i JT 1989–90 s. 688 ff. Boken var länge slutsåld från förlaget men finns nu i ett oförändrat omtryck från 2002.

class actioninstitutets potential i andra länder; 15) class actions förutsätter en radikal omvandling av skadestånds- och bevisrätten (t.ex. vad gäller kausalitetskrav samt skadeberäkning och fördelning av ersättning) för att ha något existensberättigande, samt 16) class actioninstitutet är den definitiva lösningen på dagens rättsskyddsproblem, en processform som fyller en mångfald viktiga funktioner, medför ett maximalt förverkligande av den materiella rätten, saknar konkurrensdugliga alternativ och knappast har några nackdelar.
    En diskussion om i vilken mån dessa sexton påståenden om class actions enligt Rule 23 FRCP förtjänar beteckningen myter belyser processformens särdrag, funktioner, fel och förtjänster. Men den debatten skall inte upprepas här; det får räcka med att säga att myt nr 16 är lika felaktig som de flesta av de övriga.38 Låt mig också understryka att boken visserligen var en studie ”ur svenskt perspektiv” men helt inriktad på utländska förhållanden. Det handlade om att se på class actions i USA, Kanada och Australien med svenska processglasögon. Av särskilt intresse visade sig de två sistnämnda länderna vara eftersom de, liksom Sverige, saknar flera av de särdrag — t.ex. den processdrivande kostnadsregleringen (kvittning av kostnaderna samt provisionsarvode för kärandeombudet), advokatkulturen samt den allmänt kärandevänliga processen med bland annat omfattande möjligheter till ”discovery”, och en extrem skadeståndsrätt utvecklad av juryn — som karaktäriserar amerikansk civilprocess.39 Ändå kunde jag konstatera att det i Australien och Kanada sedan länge fanns, visserligen alltför försiktiga och inte så välfungerande, class actioninstitut men bättre sådana under uppbyggnad. Framställningen avslutades med en (ganska kort) analys av behovet av och möjligheterna till en svensk reception. Däremot presenterades inte någon ståndpunkt till om en sådan reception kunde och borde anbefallas. Tvärtom underströk jag gång på gång att ett sådant ställningstagande förutsatte ingående nationella utredningar i olika avseenden med deltagande av process- och materiellrättslig expertis, t.ex. vad gäller konsumenträtt, miljörätt, hyresrätt och arbetsrätt.40

2.4 Utrednings- och lagstiftningsarbetet i Sverige och utomlands
Ett första viktigt steg i riktning mot en svensk lag om grupptalan var att Nordisk Embetsmannskomité for konsumentspörsmål i maj 1989 — endast ett par veckor efter det att boken publicerats — anordnade

 

38 Se allmänt betr. class actions i USA den stora färska ”RAND-studien” (en detaljerad analys av tio class actions), utarbetad av D.R. Hensler m.fl., Class Action Dilemmas. Pursuing Public Goals for Private Gain, 2000, s. 467: ”However one assesses the validity of plaintiff´s claims and the culpability of defendants, the evidence strongly suggests … that class members would not likely have received any monetary compensation absent a class action or some other form of aggregation.” Studien visar också att antalet class actions sannolikt ökat, a.a. s. 67. 39 Betr. discovery se min bok Studier i processrätt, 1993, s. 365 ff. och Progressiv process (ovan not 1) s. 476 med not 95. 40 Se Grupptalan ovan not 37 t.ex. s. 642.

ett stort nordiskt seminarium om behovet av grupptalan i konsumentmål i Norden.41 Enighet rådde förvisso inte om allt, men det var tydligt att det fanns betydande intresse bland deltagarna för fortsatt utredning av en eventuell reception av grupptalaninstitutet, åtminstone i Finland, Norge och Sverige. På danskt håll föreföll meningarna mer delade.
    I Finland och Sverige tillsattes tämligen omgående (i Sverige i juni 1991) statliga utredningar för att närmare undersöka förutsättningarna för att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp av enskilda. Justitierådet Gustaf Möller var ordförande i den finska kommittén; övertecknad utsågs till s.k. ensamutredare i Sverige men med ett stort antal sakkunniga och en osedvanligt skicklig heltidssekreterare42 till sin hjälp. Drygt tre år senare överlämnade vi till respektive justitieminister respektive utredningsbetänkande, för svensk del Grupprättegång Del A−C, SOU 1994:151. Det finska förslaget var välgjort och intressant i sin uppläggning men ledde ej till lagstiftning. Det har sedermera följts av ytterligare flera utredningar och lagförslag. Finlands Justitieministerium utsåg i maj 2004 åter en arbetsgrupp som skall utreda behovet av och möjligheterna att införa grupptalan. Tillsättandet av arbetsgruppen baserar sig på regeringsprogrammet. Man skall granska grupptalans användbarhet främst i mål som gäller konsumentköp och miljöskador men även överväga om behov finns av grupptalan i andra målkategorier eller rent av i alla slags tvistemål.43 I Norge tillsattes ingen särskild utredning om grupptalan i början av 90-talet. Frågan om införande av ”gruppesøksmål” aktualiserades dock bl.a. genom en motion i Folketinget och kopplades så småningom till den stora utredning om en helt ny ”tvistelov” med justitierådet Tore Schei som ordförande som tillsattes i april 1999. Utredningen lade fram det, inte minst vad gäller tidsaspekten, imponerande slutresultatet av sitt stora arbete, en helt ny rättegångsordning i tvistemål, redan i slutet av år 2001.44 Kapitlet om gruppesøksmål kommer gans-

 

41 Seminariet finns dokumenterat i NEK-rapport 1990:7. Grupptalan i konsumentmål — Rapport från ett nordiskt seminarium. Nordiska ministerrådet, Nord 1990:51. 42 Numera hovrättsrådet och docenten i processrätt Roberth Nordh, Malmö. 43 Gruppen skall lägga fram sin rapport i slutet av oktober 2004. För information på svenska se Internetadressen http://www.om.fi/24989.htm. Betr. de finska förslagen i jämförelse med de svenska se K-W Lindgrens examensarbete Grupptalan i Finland, Juridiska institutionen, Uppsala universitet vt. 2003, jfr I. Liukkunen i nedan i nästa not nämnda seminarierapport s. 52 ff. samt Havansi (nedan not 151) s. 256. Havansi är (s. 258) skeptisk till att man kommer att införa offentlig grupptalan i Finland. 44 NOU 2001:32 Rett på sak. Lov om tvisteløsning (tvisteloven), varom T. Schei i Festskrift till Per Henrik Lindblom, 2004, s. 598 ff. och A. Robberstad i samma festskrift, s. 575 ff. Grupptalan diskuteras i utredningens Bind A s. 467−496 och Bind B s. 991−998. Betr. det norska förslaget se även Schei i TemaNord 2003: 528, Seminar om gruppesøksmål, avholt i Oslo 24 januari 2002, Nordisk Minister-

 

ka nära vad som senare skulle stadgas i GrL, men regleringen är mer kortfattad. Förslaget, som i motsatts till GrL ger möjlighet till ett flexibelt begagnade av ”opt-out”-tekniken (se nedan avsnitt 3.2) i vissa fall, har remissbehandlats och mött ungefär samma invändningar som det svenska. Proposition till ny tvistelov kommer troligen att läggas fram den 26 februari 2005.
    I Danmark har frågan inte diskuterats i Retsplejerådets hittills tryckta material rörande det reformarbete som pågår beträffande hela tvistemålsprocessen, men grupptalan tillhör de ämnen som skall tas upp i ett kommande betänkande.45 Debatt har även förekommit i doktrinen.46 Vidare verkar KO:s danske motsvarighet (FO) för att få föra grupptalan i den danska motsvarigheten till ARN. I Island har frågan om grupptalan såvitt jag vet ännu inte varit uppe till diskussion.
    Även utanför Norden har debatten om grupptalan varit intensiv under senare år. Det får här räcka med att nämna att lagstiftningsinitiativ är aktuella i såväl Frankrike, Tyskland och Nederländerna som t.ex. i Bosnien.47 Bland utomeuropeiska stater som infört eller planerar att införa regler om grupprättegång kan nämnas Brasilien, Indonesien, Folkrepubliken Kina (då kan man snacka om GRUPPER!!!), Israel och Sydafrika. Den mest remarkabla utvecklingen under de senaste decennierna har dock enligt min mening ägt rum i Kanada, där man numera har ny egen lagstiftning på området i alla provinser och dessutom via praxis nått kraftigt förbättrade möjligheter att föra class actions på det federala planet. I USA har diskussionen fortgått oavbrutet men endast lett till marginella ändringar av federala Rule 23 i 1966 års tappning.48 Samtliga delstater har dessutom egen lagstiftning om class actions. Det svenska förslaget (SOU 1994:151) fick stöd av en ganska knapp majoritet av remissinstanserna, men gav också upphov till kraftig kritik. De suraste reaktionerna kom nog från näringslivets representanter, inklusive företrädarna för bankerna och försäkringsbolagen.49 Men betydande skepsis visades även från vissa domar- och advokathåll. Lättast att hålla sig för skratt hade kanske alla de hejdukar som utsågs att över den vackra sommaren 1995 studera och utarbeta förslag till remissvar över det otaktiskt omfångsrika betänkandet och den kanske alltför detaljerade lagtexten.50 Många remissinstanser ansåg

 

råd Konsument, s. 25 ff. Betr. det norska advokatsamfundets inställning se nedan avsnitt 6.2.2 in fine. 45 Se K. Hertz i nyss nämnda seminarierapport s. 55 ff. 46 Se Progressiv process (ovan not 1) s. 431 f. 47 A.a. s. 435 ff. President Chirac uttalade i Le Figaro 2005-01-06 att grupptalan skall införas i Frankrike. Betr. England se ovan not 33. Uppgiften om Bosnien har jag fått muntligen från förre KO Axel Edling. 48 Se betr. den amerikanska debatten senast RAND-studien (ovan not 38) s. 15 ff. och Weinstein (nedan not 136) s. 835 ff. 49 Se ovan vid not 1 och 29. Betr. Sveriges Försäkringsförbund se nedan vid not 204. 50 SOU 1994:151 Del A−C, omfattande tillhopa ca 1 400 s.; lagförslaget bestod av 97 §§ och kringlagstiftning.

och motiverade — ibland med identiska formuleringar — att grupptalan inte borde införas över huvud taget. Man gjorde gällande att processformen skulle kunna dränka domstolarna och förlama industrin, men också att behov saknades av en ny processform för kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk.51 Vid bl.a. en hearing i Justitiedepartementet formulerades detta på följande slående sätt: ”Det oseriösa näringslivet går aldrig att komma åt genom process och det seriösa näringslivet tillgodoser redan frivilligt alla berättigade krav.” Till det kom att grupptalan påstods vara ett hot mot gruppmedlemmarna, potentiella svaranden och samhället, särskilt domstolarna.
    Nog nu därom; den omfattandet debatten om Grupptalanutredningens betänkande skall inte upprepas i denna uppsats.52 Låt oss i stället flytta direkt fram till vad som hände under det långa lagstiftningsloppets slutvarv och på upploppet.

 

3. Slutvarven och upploppsstriden
3.1 Marsch på stället i fem år
Efter en snabb sammanställning av remissvaren över SOU 1994:15153 i Justitiedepartementet fick betänkandet vila på de välfyllda hyllorna i Rosenbad i över fem år. Vi var nog många som trodde att det var den häftiga remisskritiken, spetsad med en osedvanligt lång rad uppvaktningar på skilda håll i regeringskansliet och annan intensiv lobbyverksamhet,54 som burit frukt. Men det påstods också från vanligtvis välunderrättade källor att passiviteten i departementet alls inte berodde på dylika påtryckningar; skälet till den avvaktande attityden var helt enkelt en ovanligt hög arbetsbelastning på processrättsenheten, bl.a. till följd av EU-samarbetet. Den långsamma takten fick dock sannolikt stor betydelse för utformningen av GrL i åtminstone ett viktigt hänseende.55

3.2 Nya ryck; förslaget bantas och trimmas
Hur det nu än var med orsakerna till det låga tempot tog man i Justitiedepartementet så småningom åter tag i frågan, men det skedde först efter millennieskiftet. Den följande utvecklingen blev ganska dramatisk. Ett utkast till lagrådsremiss arbetades snabbt fram inom Justitiedepartementet. Utkastet innehöll flera förändringar i förhållande till Grupptalanutredningens förslag: lagtexten kortades ner till ungefär hälften, ”motiven” ännu mer, möjligheterna till grupptalan på svarandesidan togs bort liksom det postprocessuella beräknings- och fördelningsförfarandet,56 rekvisiten för organisationstalan lättades

 

51 Betr. innebörden av dessa termer, se Progressiv process (ovan not 1) s. 312 ff. 52 Se ovan not 1. — Det bör kanske nämnas att jag efter debatten kring remissvaren inte deltog i det fortsatta lagstiftningsarbetet och att jag fram till nu inte nämnvärt skrivit om grupptalan över huvud taget. 53 Sammanställningen av remissvar finns i Ju1995/405/DOM. 54 Se ovan not 29. 55 Se nedan vid not 57 ang. bytet av justitieminister. 56 Se därom SOU 1994:151 Del B s. 446 ff.

upp (GrL 5 §) och man införde en möjlighet att ålägga parterna — även svaranden — att sörja för underrättelser till gruppmedlemmarna med ersättning från allmänna medel (50 §) m.m.
    Däremot bibehöll man än så länge den på sina håll starkt kritiserade tekniken att alla som fått meddelande om rättegången skulle räknas in som medlemmar i gruppen och omfattas av domen, om man inte inom viss tid anmälde till domstolen att man inte ville ingå. Man krävde alltså, liksom praktiskt taget alltid vid grupptalan i t.ex. USA, Kanada och Australien, ett aktivt handlande av gruppmedlemmen i form av ”avhopp” (”opt-out” enligt den internationella terminologin) för att ej omfattas av processen och domen. Den motsatta teknik som sedermera valdes innebär att endast de som skriftligen anmäler sig till domstolen ingår i gruppen, dvs. krav på ”inhopp” (”opt-in”) för dem som vill vara kvar i gruppen och omfattas av domen.
    Utkastet till lagrådsremiss var således i stort sett en förkortad och något förenklad variant av utredningens förslag. Då nu Grupptalanutredningen så minutiöst penetrerat och lagreglerat alla (?) tänkbara frågor och problem kunde man nöja sig med detta och i långa stycken låta det nya förslaget repliera på den tidigare utredningen. Två dagar före julafton år 2000 hölls så ett samrådsmöte i Justitiedepartementet, framför allt för att få belyst om den ekonomiska utvecklingen under de fem år, som hunnit förflyta efter betänkandet, förändrat synen på grupptalan. Mötet gällde också hur grupptalan skulle kunna påverka mindre företags villkor och det allmänna investeringsklimatet, särskilt beträffande utländska företags intresse av att förlägga verksamhet till Sverige.
    Vid denna ”hearing” medverkade representanter för ett betydande antal av de remissinstanser som fem år tidigare yttrat sig över SOU 1994:151, och därtill ytterligare några. Allmänt kan sägas att ungefär samma kritik och argument framfördes som tidigare, men att frågan om investeringsklimatet ägnades särskilt uppmärksamhet. Notabelt var också att några av de remissinstanser som varit starkt kritiska mot Grupptalanutredningens förslag nu var klart eller ganska klart positiva, så t.ex. Domstolsverket samt Stockholms universitet. Intressant var också att Sveriges Advokatsamfund genom sin ordförande fortfarande motsatte sig förslaget — men i och för sig stödde tanken på ombuds- och advokattvång, som ju var en nyhet i svensk civilprocess. Allt detta skulle visa sig även i den slutgiltiga remissomgången (se nedan).
    Efter nämnda lilla julafton fortsatte arbetet på en ny lagrådsremiss, fortfarande med inriktningen att lagen skulle bygga på opt-outmetoden. Men när arbetet var så gott som helt klart i slutet av januari år 2001 skedde en dramatisk svängning. Justitieminister Laila Freivalds, som under många år stött arbetet rörande grupprättegång, hade under hösten år 2000 abrupt avgått och ersatts med Thomas Bodström. Bodström var, såvitt jag förstår, mycket positiv till idén om förbättrad access to justice och till grupprättegång i alla dess tre former. Men

det var tvärstopp vad gäller avhoppstekniken (opt-out); enligt vad Bodström då och senare hävdade med emfas borde det krävas ”åtminstone en aktiv handling” från gruppmedlemmarna för att domen skulle gälla för och mot dem. Annars riskerade man självmål, ansåg han kanske. Med opt-in är det i stället de passiva som hamnar off-side.
    De som länge jobbat med lagrådsremissen uppfattade nu läget som ytterst kritiskt. Var detta början till slutet på ett decenniums arbete på en reform som aldrig skulle bli av? Opt-outmetoden var något av en grundbult både för att uppnå största möjliga funktionsuppfyllelse (främst handlingsdirigering, access to justice och processekonomi) och för effektiviteten över huvud taget (maximalt stora grupper,57 minimal administration). Valet mellan opt-out och opt-in hade dessutom betydelse för ett stort antal av de övriga reglerna i lagen.58 Var det med en rimlig arbetsinsats möjligt att justera lagtexten till ett anmälningsförfarande eller måste man börja om från början? Var det i så fall värt mödan när man nu ”avkönat” den nya processformen i detta och även en del andra hänseenden? Hamnade man inte i så fall bara i ett utbyggt kumulationsförfarande, något som framstod som föga frestande eftersom grupptalaninstitutet uppkom redan på medeltiden just för att kumulation många gånger är en alltför krånglig och svårhanterlig processform i de fall som här kan vara aktuella?59 Men Bodström fick naturligtvis som han ville och inget ont som inte har något gott med sig; anmälningsförfarandet (”opt-in”) har också vissa fördelar. Inte nog med att man slipper kritiken om passiv avtalsbindning och det påstådda rättskraftshotet mot vars och ens rätt till ”a day in court”; tekniken gör det ibland (men bara ibland) enklare för domstolen och andra att avgöra vilka som ingår i gruppen och omfattas av domen. Vidare ger GrL 13 och 50 §§ — den sistnämnda tillkommen under departementsberedningen av utredningens förslag — möjlighet att lägga över en hel del av gruppadministrationen från käranden till domstolen och svaranden. Anmälningsförfarandet öppnar även för att förenkla kontrollen av om en grupprättegång skall tillåtas; det kan ju t.ex. i större mån överlämnas till gruppmedlemmarna att avgöra om gruppföreträdaren, ombudet och processföringen fyller tillräckliga krav när de själva aktivt godkänt rollistan genom sin anmälan till domstolen. Vidare är kanske grupprättegång i denna form inte helt meningslös eftersom man i England och, föreföll det, i Norge (enligt huvudregeln) verkade vara på väg åt samma håll.60 Och att man i USA vid 1966 års ändringar av Rule 23 med införande av en radikal opt-outmodell främst motiverade ändringen med

 

57 Se nedan not 58 och 79. 58 Betr. valet mellan opt-out och opt-in, se Grupptalan s. 223 ff. och G. Magnusson, Grupptalan — särskilt om kretsbestämning och rättskraft. Examensarbete vid Juridiska institutionen, Stockholms universitet, vt. 2004. Betr. gruppstorlekarna se not 79 nedan. 59 Grupptalan(ovan not 37) s. 65 ff. 60 Se ovan avsnitt 2.4 samt not 33.

fördelen för svaranden av att kunna uppnå rättskraft mot så många som möjligt verkade inte någon av dem som representerade svarandeintressena i Sverige ha imponerats av eller ens observerat.
    Man hade alltså jobbat hårt en tid i departementet för att fullfölja grupptalanreformen. Och nu blev det åter till att slita. Under våren 2001 utarbetades ytterligare en promemoria ”Lag om grupprättegång”, som remissbehandlades, denna gång med mindre protester än 1995.61 I den följande remissomgången var särskilt de som representerade näringsidkarnas intressen nöjda med att man ändrat från opt-out till opt-in. Företrädare för konsumentintressena (KO, Sveriges Konsumentråd och Aktiespararnas riksförbund), liksom Svenska Naturskyddsföreningen, Stiftelsen Miljöcentrum och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ansåg dock att detta var ett misstag som starkt skulle minska grupptalans användbarhet och betydelse.62 En ny lagrådsremiss utarbetades och resulterade i ett jämförelsevis ingående yttrande från Lagrådet som föreslog ett betydande antal redaktionella förbättringar och språkliga preciseringar. Man ville uttryckligen lyfta fram svarandens intressen på flera ställen i lagtexten. På de flesta punkter följde regeringen Lagrådets förslag.63 I några hänseenden gick dock Lagrådet längre än regeringen kunde acceptera. Lagrådet önskade även i sak tillgodose svarandens och domstolens intressen på kärandens och gruppens bekostnad i betydligt högre grad än i det remitterade förslaget. Det gällde framför allt Lagrådets idé att käranden (gruppföreträdaren) redan till sin stämningsansökan skulle foga en lista med namn och adress på alla gruppmedlemmar samt förklaringar från alla gruppmedlemmar om att de önskade ingå i gruppen och uppgift om vilka yrkanden de ville framställa. Vid behov av komplettering av dessa uppgifter skulle käranden enligt RB 42:3 föreläggas att inom viss tid avhjälpa bristen.
    Gruppföreträdaren skulle alltså enligt Lagrådets förslag både ha ansvaret och stå kostnaderna för att spåra upp och kommunicera med alla gruppmedlemmarna och detta redan före rättegången. Regeringen ansåg dock — med rätta — att med ett sådant system kan det starkt ifrågasättas om lagen om grupprättegång skulle innebära någon förbättring av det processuella skyddet för gruppanspråk över huvud taget.64 I bland annat detta avseende valde därför regeringen andra lösningar än dem som Lagrådet förordat (se nedan under 4).

 

 

61 En sammanställning av remissvaren finns i Ju 1995/405/DOM. 62 Det kanske skall nämnas att jag inte deltog vid författande av något remissvar. I den första remissomgången var Uppsalafakulteten inte tillfrågad över huvud taget. 63 Prop. 2002/02:107 s. 19. 64 Se om denna viktiga fråga a.prop. s 66 ff., jfr Lagrådet i a.prop. s. 264 f. Med Lagrådets lösning skulle alltså käranden redan innan stämningsansökan lämnades in i rättsfallet Skandia (nedan avsnitt 5.2.3) kommunicera med, registrera samt precisera adresser till och anspråk från ca 1,2 miljoner försäkringstagare!

3.3 Upploppet och målsnöret; riksdagsbehandlingen
När propositionen (2001/01:107) överlämnades till riksdagen i mars 2002 hade utredningens 1400-sidiga betänkande kokats ner till drygt en tiondel och lagtextens nästan 100 paragrafer reducerats till hälften. Att propositionen var kärv och kortfattad förminskar i sig givetvis inte dess betydelse. Man tvingas instämma med den dedikation en av huvudförfattarna i departementet65 skrivit in i det exemplar som anlände per post till Östhammar: ”En prop. säger mer än tusen ord!” Propositionen behandlades i Justitieutskottet66 som avgav sitt betänkande67 i slutet av april 2002. Majoriteten i utskottet ansåg att propositionen borde bifallas i oförändrat skick. I en reservation i utskottet yrkade dock de fyra ledamöterna från Moderata samlingspartiet i ett kort yttrande avslag på propositionen. Den kritik mot lagen som på detta sätt kom att hänga med ända fram till målsnöret kan sammanfattas i fem punkter.

 

1. Behov saknas av grupptalan. 2. Det är olämpligt att Sverige blir första land i EU som genomför en reform av det aktuella slaget. 3. Det finns stor risk för att processformen kommer att påverka den utländska investeringsviljan negativt. Sverige riskerar också att man söker sig hit från utlandet för att driva grupptalan. En sådan taleform kommer att utgöra en avsevärd konkurrensnackdel för det privata företagandet, vilket i slutändan drabbar de svenska konsumenterna. 4. Det kan befaras att de stora organisationerna, som t.ex. Konsumentombudsmannen och Svenska Naturskyddsföreningen, kommer att utnyttja grupptalan för att få en möjlighet att sätta kraft bakom sina krav på företagen genom hot om processer. 5. Det är märkligt att regeringen väljer att föreslå en reform av detta slag ”samtidigt som samhället fylls av enskilda som drabbas av inbrott, misshandel och rån. Flertalet av dessa får aldrig sina mål prövade i domstol.”68

Den sista punkten förtjänar knappast att bemötas. Lagen om grupprättegång kräver inte några ökade resurser vid domstolarna om inte varningarna för en flodvåg skulle visa sig berättigade; tvärt om kan det på sikt bli fråga om processekonomiska vinster för såväl de berörda som för domstolarna.69 En generell förbättring av access to justice i tvistemål borde då inte upplevas som ett åsidosättande av brottsoffren, som dessutom genom grupptalan kan uppnå en förbättring vad gäller möjligheterna att på ett rationellt sätt få ersättning för målsägandeanspråk i anledning av brott. Det har redan visat sig.70

 

65 Hovrättsassessor Kenneth Nordback. 66 Ordförande Fredrik Reinfeldt. 67 2001/02:JUU 16. 68 JUU 2001/02:16, reservation Fredrik Reinfeldt, Maud Ekendahl, Jeppe Johansson och Anita Sidén. 69 Se nedan avsnitt 5.5.3. 70 Se nedan avsnitt 5.2.1 och 5.5.3.

Till punkt 4 kan sägas att det är precis det som är meningen med reformen. Den obalans, som oftast råder mellan de presumtiva parterna i t.ex. konsument- och miljösammanhang (”one-shot litigants” med små anspråk och resurser mot ”repeat-player litigants”71 med stora resurser och för vilka målet på sikt kan gälla jättebelopp), medför att ändamålen bakom den materiella lagstiftningen aldrig får genomslag i praktiken; det blir inte alltför många utan snarare för få processer. Processalternativet är så orealistiskt för den enskilde att det uppstår ett rättsskyddsvakuum. Vidare innehåller lagstiftningen så många spärrar — de särskilda processförutsättningarna, kraven på gruppföreträdare och ombud, ansvaret för rättegångskostnader etc. vartill kommer de filter rättsskyddsförsäkringarna och rättshjälpen innehåller72 — att risken för ogrundade eller chikanösa processer är betydligt mindre och skyddet för svaranden mycket bättre vid grupptalan än i vanlig rättegång. Och åtminstone Konsumentombudsmannen och Svenska Naturskyddsföreningen borde kunna fritas från misstankar för excessivt eller oetiskt processande över huvud taget.73 Vad gäller punkt 3 är Sverige inte i längden betjänt av att framstå som en bananrepublik då det gäller villkoren för näringslivet och allmänhetens processuella möjligheter att utöva kontroll av företagsamheten. Investeringsviljan (även från andra länder, t.ex. Sverige) i USA, Kanada och Australien förefaller inte heller ha påverkats negativt av att där finns starka class actioninstitut. Den omsorg man visar konsumenterna i moderaternas reservation är dock gripande och hade i annan form tagit sig uttryck redan i remissvaren från näringslivet på Grupptalanutredningens betänkande.74 Men forum-shopping på en fri marknad kan knappast bli aktuellt med den utformning lagen fick i det sista förslaget.75 Och varför är den fria marknaden farlig just på rättegångsområdet? Under punkt 2 väljer reservanterna att ”spela ut EU-kortet”: inget land i EU — åtminstone inte Sverige — bör vara först med en reform. Helst bör man avstå eller åtminstone vänta till dess samtliga (numera) 25 stater i unionen kan enas om gemensamma regler. Det är ett sätt att utnyttja EU-samarbetet som ett alibi för att bromsa progressiva förslag eller rent av för att förlama all nationell reformverksamhet i de anslutna staterna. Andra ser EU-samarbetet som en möjlighet och en arena för nationella initiativ som så småningom kan leda till efterföljd i andra stater och slutligen till en harmoniserad reglering till förmån för alla.

 

71 Se Progressiv process (ovan not 1) s. 311. 72 Se nedan avsnitt 6.2.3. 73 Det skall nämnas att även för giganter som KO och Svenska Naturskyddsföreningen — med ca 165 000 medlemmar — är kostnadsansvaret vid process i högsta grad en avskräckande realitet (betr. SNF muntlig uppgift från juristen vid Naturskyddsföreningen Karolina Ardesjö Lundén; betr. KO se ovan vid och i not 23). 74 Se Progressiv process (ovan not 1) s. 407. 75 I princip måste alla gruppmedlemmar ha forum i Sverige, se a.prop. s. 51.

Beträffande punkt 1 måste man medge att det onekligen saknas behov av att införa nya processuella möjligheter om, som anfördes bland annat under den hearing som hölls i Justitiedepartementet i december 2001, ”det oseriösa näringslivet ändå aldrig går att komma åt via process och det seriösa näringslivet redan frivilligt tillgodoser alla berättigade anspråk”.76 Men är det alltid de seriösa företagarna som själva slutligt skall avgöra vilka av de krav som ställs på dem som är berättigade och är det alltid meningslöst att rikta krav mot det oseriösa näringslivet? I så fall behövs inga domstolar för t.ex. konsument- och miljömål över huvud taget.
    Alltnog, propositionen debatterades i kammaren den 16 maj 2002.77 Vid omröstningen bifölls propositionen sådan den förelagts riksdagen med 223 röster mot 70. För avslag röstade samtliga 69 moderater samt en partilös (f.d. moderat). Lag (2002:599) om grupprättegång trädde i kraft den 1 januari 2003.

 

4. Mer om de viktigaste förändringarna
4.1 Försämringar
4.1.1 Anmälningsförfarandet (opt-in) Då jag i det följande fokuserar på några försämringar och förbättringar som utformningen av GrL innebär jämförd med Grupptalanutredningens förslag, sker det från utgångspunkten att man eftersträvar en maximalt ändamålsenlig och effektiv processform, särskilt ur kärandens perspektiv. Den som anser att möjligheterna att väcka grupptalan bör begränsas, helst till noll, bör således söka efter förbättringar under rubriken ”försämringar” och tvärt om.
    Enligt propositionstexten var den viktigaste skillnaden i förhållande till utredningens förslag att lagen anpassats till den nya tekniken för gruppens bestämning (opt-in).78 Det finns ingen anledning att bestrida att detta var den mest betydelsefulla ändringen och den fick också uppmärksamhet därefter. Otvivelaktigt utgjorde denna reträtt en försämring för käranden och för processformens potential över huvud taget.79 Detta har redan påtalats ovan, liksom att stark kritik rik-

 

76 Ovan vid not 51. 77 Anföranden från Maud Ekendahl (m), Helena Zakariasén (s), Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp). Det kan nämnas att Moderata samlingspartiet var det enda parti som röstade mot propositionen även vid införandet av småmålslagen (numera inarbetad i RB). — Mot bakgrund av den senaste riksdagsdebatten kan man fråga sig om ett genusperspektiv kan anläggas på frågan om grupptalans möjligheter att bidra till ”jämlik access to justice” vid svensk domstol. Dock faller, trots förslag därom från Grupptalanutredningen, frågor om lönediskriminering ännu inte inom tillämpningsområdet för GrL, se prop. 2001/02:107 s. 131 ff. 78 A.prop. s. 18. 79 Jfr ovan vid not 58. För några illustrativa exempel, se Grupptalan s. 225: vid parallell tillämpning av de båda teknikerna visade det sig i ett fall att gruppen reducerades med 8 respektive 40 % och i ett annat fall med 17 respektive 73 %, jfr dock betr. rättsfallet Kefalas nedan avsnitt 5.2.1 (500 av 700 anslöt sig vid opt-in i Sverige). I USA tillämpades opt-in vid federala class actions fram till 1966. Det har på sistone i doktrinen föreslagits att man skulle återgå till den gamla ordningen,

 

tades mot det på opt-in grundade anmälningsförfarandet från flera håll under remissbehandling nr 2.80 Å andra sidan öppnar regeringen i propositionen för att återkomma till frågan genom att understryka att utvecklingen beträffande anmälningsfrekvens vid opt-in noga bör följas.81 En tröst är också att regeringen inte hakade på Lagrådets ännu sämre förslag om anmälningsförfarandet (se ovan avsnitt 3.2 samt vidare nedan under 4.2.2).

 

4.1.2 Beräkning och fördelning av skadestånd82 En annan försämring för dem som strävat efter en effektiv processform var att man ganska snabbt släppte Grupptalanutredningens förslag om möjligheter för domstolen att förplikta svaranden att till gruppföreträdaren eller annan lämplig person betala ut en ”sammanlagd ersättning” som senare skulle fördelas mellan gruppmedlemmarna av en särskilt utsedd person enligt rättens anvisningar. Även om avsikten med detta beräknings- och distributionssystem inte var att göra några materiella förändringar i rätten till skadestånd (t.ex. vad gäller krav på adekvans och kausalitet etc.),83 skulle ett system för postprocessuell beräkning och fördelning väsentligt ha underlättat hanteringen i domstolen, givit möjligheter till en snabbare dom och exekutionstitel samt effektiviserat processformen över huvud taget. Även möjligheterna till ett postprocessuellt beräknings- och fördelningsförfarande tillhör dock de frågor som det, enligt vad regeringen uppger i propositionen, kan bli anledning att ta upp på nytt längre fram.84 Enligt min nuvarande mening borde man då även överväga möjligheterna att generellt förenkla beräkningen av skadeståndens storlek genom t.ex. schablonisering och bevislättnader i process i allmänhet, inte bara vid grupptalan.85 Skäl finns att gå åtminstone så långt att man ger domstol samma möjligheter som t.ex. ARN och vissa andra nämnder redan har i detta hänseende.86 Det är en fördel om utrymmet för sådana förenklingar är detsamma i alla statligt finansierade tvistlösningsformer så att valet dem emellan inte får några materiellrättsliga konsekvenser (jfr avsnitt 5.2.5 nedan).

 

men enighet verkar råda om att processformens effektivitet därmed skulle försämras, se senast RAND-studien (ovan not 38) s. 476 f. 80 Se a.prop. s. 63 (KO, Sveriges Konsumentråd, Aktiespararnas riksförbund, Stiftelsen Miljöcentrum, Svenska Naturskyddsföreningen och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet). Se även KO (Karin Lindell) i seminarierapport (ovan not 44) s. 51. 81 A.prop. s. 71. 82 Se Grupptalanutredningens lagförslag §§ 91 ff., SOU 1994:151 Del A s. 123 f. och Del B s. 446 ff. samt a.prop. s. 121 ff. 83 Se dock farhågorna i a.prop s. 123 samt Kleineman (nedan not 168 a.a.) s. 335. 84 A.prop. a.st. 85 Se betr. skadestånd och tillämpning av RB 35:5 min bok Miljöprocess, Del II, 2002, s. 361 ff. 86 Betr. förenkling och ”internal and external collectivization” inom skadeståndsrätten, se senast B. Dufwa i Festskrift till Jes Bjarup (under publicering).

4.2 Förbättringar
4.2.1 Organisationstalan Frågan om opt-in eller opt-out kom att dominera diskussionen och ta nästan all uppmärksamhet i anspråk under slutskedet av lagstiftningsarbetet. En annan viktig förändring gick däremot ganska spårlöst förbi,87 trots att det var fråga om en radikalisering som kan visa sig få stor betydelse för lagens användbarhet. Det gäller uppmjukningarna i fråga om kraven på de ideella föreningar som kan tillåtas föra organisationstalan i konsumentmål vid allmän domstol samt i förbuds- och skadeståndsmål vid miljödomstol. Grupptalanutredningen hade här föreslagit som huvudregel (med viss ventil) att föreningen skulle ha bedrivit verksamhet under minst tre år och ha lägst 1 000 medlemmar för att ha talerätt.88 GrL innehåller inga sådana tidsmässiga eller numerära krav (se GrL 5 § och MB 32:14). Det innebär att s.k. ad hoc-föreningar, liksom föreningar med ett mycket litet antal medlemmar, har rätt att föra ”äkta” organisationstalan om förutsättningarna (föreningens inriktning etc.) enligt GrL 5 § är uppfyllda. Till det kommer att alla slags juridiska personer med partsbehörighet, även t.ex. en stiftelse, kan föra enskild grupptalan (”oäkta organisationstalan”) om associationen, t.ex. efter en överlåtelse, själv har ett anspråk och följaktligen är medlem i gruppen.89 Observeras bör dock att vid alla de tre formerna av grupptalan krävs att de särskilda processförutsättningarna i 8 § är för handen och att käranden företräds av advokat m.m. Genom regeln om bästa processform i 8 § p. 3 (”superiority”) och kraven på gruppföreträdaren i 8 § p. 5 skall därför en organisationstalan avvisas om antalet medlemmar är så lågt att kumulation eller pilotmål är att föredra framför grupprättegång eller om käranden inte har ekonomiska förutsättningar att driva målet eller intressen som kolliderar med gruppmedlemmarnas.90

 

87 Se dock a.prop. s. 52, 141 f. och 184. 88 Se SOU 1994:151 Del A lagtexten (§ 7) s. 106 f. och motiven i Del B s. 112 f. och 522. 89 För att ta ett exempel: Stiftelsen Miljöcentrum (Björn Gillberg) kan inte föra äkta organisationstalan eftersom stiftelsen inte är en ideell förening, men däremot enskild grupptalan för alla om en eller flera gruppmedlemmar överlåter ett anspråk på stiftelsen som då blir part (oäkta organisationstalan), jfr nedan vid not 115. Vidare kan en ideell förening bildas enbart för att föra organisationstalan i viss uppkommen fråga (se den följande texten ovan). Att endast ideella föreningar kan föra (äkta) organisationstalan bör ses mot bakgrund av dessa möjligheter. 90 Jfr a.prop. s. 54. Det skall nämnas att kravet på gruppföreträdaren vad gäller ordnad ekonomi vid alla former av grupptalan inte innebär att parten de facto skall visa att han förmår betala svarandens rättegångskostnader om processen förloras och blir dyrbar: ”Utgångspunkten bör vara att var och en med ordnad ekonomi skall kunna väcka grupptalan”, a.prop. s. 48. Jfr a.prop. s. 147, där det påpekas att ”det kan vägas in” om käranden kan antas infria ett kostnadsansvar gentemot motparten, men att det inte kan komma ifråga att kräva att ett sådant anspråk skall vara säkerställt med bankgaranti el.dyl. Det var på inrådan av Lagrådet som kraven på gruppföreträdarens ekonomi togs in i lagtexten, se a.prop. s. 268 f.

Man kan alltså numera i princip Dag 1 starta en ideell förening med t.ex. några tiotal (eller fler) medlemmar som berörs av en viss miljöstörning eller vill yrka skadestånd i anledning av en viss produkt. Dag 2 kan föreningen, om den redan då uppnått ekonomisk stabilitet, väcka organisationstalan vid domstol. Talan kan formuleras att omfatta alla berörda eller en på annat sätt lämpligt avgränsad grupp, inte endast föreningens medlemmar. De krav som ställs på en ideell förening som vill väcka organisationstalan vid miljödomstol är således betydligt lägre än vad som fordras enligt MB 16:13 för rätt att överklaga domar och beslut i miljömål. Föreningen skall då enligt MB ha funnits i minst tre år och ha lägst 2 000 medlemmar. Vill man vara elak kan man säga att miljöbalken på detta sätt från fullföljdsrätt lyckats utestänga så gott som alla ideella föreningar utom t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen som hittills inte visat något intresse av att bevaka miljöintressen genom skadestånds- eller förbudstalan vid domstol.91 Miljöbalkens regel om fullföljdsrätt för organisationer i MB 16:13 är kopierad på Grupptalanutredningens förslag i SOU 1994:151 (§ 7), dock att kravet på antalet medlemmar höjdes till 2 000. Det skulle förvåna mig om man inte så småningom försöker samstämma MB 16:13 med GrL 5 §. En sådan förändring kräver dock ytterligare överväganden. Trots uppmjukningarna ifråga om organisationstalan ställer ju GrL i andra hänseenden betydligt högre krav på käranden än vad som gäller i ordinär process enligt RB eller för sakägares rätt att överklaga enligt MB. I sistnämnda situationer finns inget underlag att underkasta käranden respektive sakägarna sådan prövning som GrL arbetar med för samtliga former av grupptalan då det gäller allmän lämplighet, ordnad ekonomi, ombud som är advokat etc. Inget hindrar i vanlig process, t.ex. i ett pilotmål, att man som kärande sätter in en s.k. målvakt utan möjligheter att betala kostnader, eller att man i samma syfte bildar en (fattig) förening enbart för att figurera som kärandepart.92 GrL erbjuder, som sagt, svaranden och samhället ett betydligt mer långtgående skydd mot chikanös eller på annat sätt otillständig processföring än vad som gäller i ordinära tvistemål och detta även om en organisationstalan kläs ut till en enskild grupptalan på det sätt som visats ovan och som redan skett i ett rättsfall.93

4.2.2 Ansvar och kostnader för utskick till gruppmedlemmarna En viktig förbättring för käranden och domstolen jämfört med Grupptalanutredningens förslag är att rätten enligt GrL 50 § får förelägga part, även svaranden, att ombesörja underrättelser till grupp-

 

91 Naturskyddsföreningen har däremot med imponerande framgångsprocent överklagat ett antal domar och beslut. Se betr. Svenska Naturskyddsföreningen ovan not 80 (betr. opt-out) och not 73 betr. kostnader. 92 Jfr NJA 1994 s. 751, se dock fastighetsdomstolens dom och föredraganden i HD, jfr min bok Miljöprocess I, 2001, s. 181 ff. 93 Se nedan avsnitt 5.2.3.

medlemmarna, t.ex. om att talan väckts, möjligheten till opt-in, innehållet i ett förlikningsförslag etc.94 Detta kan ske när det är svårt för käranden att skaffa in namn och adress till alla gruppmedlemmar,95 medan svaranden redan står i fortlöpande kontakt med de berörda (t.ex. prenumeranter, bankkunder, försäkringstagare). Svaranden kan åläggas att lämna sådana meddelanden separat eller i samband med utskick som ändå sker till medlemmarna (tidning, kontoutdrag etc.) och kan då få ersättning av allmänna medel för sina kostnader. Möjligheten till ersättning av allmänna medel gäller både svaranden och kärande som själva ombesörjer underrättelserna.
    Givetvis behöver det i detta eller andra lägen inte alltid vara fråga om individuella skriftliga meddelanden som delges var och en i gruppen. Liksom enligt Grupptalanutredningens förslag — och som i t.ex. vattenmål — kan underrättelser till gruppmedlemmarna om att process är på gång under vissa förutsättningar ske genom kungörelse i form av annons i tidning el.dyl.96 Vidare bör beaktas att det normala — även vid individuella meddelanden — är att domstolen, inte käranden, ombesörjer och bekostar utskick till gruppmedlemmarna (13 och 49 §§).97 Här har den svenska lagen en betydligt mer kärandevänlig inställning än t.ex. Rule 23 och det, i bl.a. detta avseende, för käranden ännu sämre förslaget från Lagrådet.98 Vid amerikanska class actions är det således käranden som på egen bekostnad skall sända ut individuella meddelanden (notice) till alla gruppmedlemmar när dessa lätt kan identifieras. När så ej kan ske skall käranden bekosta annan form av underrättelse, t.ex. annonsering. Det kräver att käranden eller hennes ombud (som kan ha tagit på sig de löpande utgifterna enligt avtal om provisionsarvode) har en god ekonomi eller kreditförmåga. Rättegångskostnaderna kvittas ju normalt i amerikansk process och det tar ofta lång tid innan det förväntade jättelika skadeståndet drivits in och kan styckas upp mellan gruppmedlemmarna och ombudet (som normalt tar minst en tredjedel av det utdömda beloppet i arvode, ”contingent fees”). Flera uppmärksammade class actions har av denna anledning stupat på att individuell notice krävts till ett stort antal gruppmedlemmar.99 Enbart portokostnaderna kan bli betydande när gruppen består av flera tio- eller hundratusental medlemmar. Bortsett från opt-in-kravet är den svenska lagen om grupprättegång betydligt förmånligare för käranden än det amerikanska class actioninstitutet i just detta hänseende.

 

94 Se a.prop. s. 118 ff. 95 Jfr a.prop. s. 69. 96 Se a.prop. s. 60. 97 Se a.prop. s. 151 och 180 f. 98 Betr. Lagrådets inställning se a.prop. s. 264 f. 99 Se rättsfallet Eisen v. Carlisle & Jaquelin, (1974), refererat i Grupptalan (ovan not 37) s. 217 f.

4.3 Övriga förändringar
Grupptalanutredningens omfattande förslag genomgick även en del andra förändringar fram till dess det var dags för riksdagsbehandling. Särskilt kan nämnas att möjligheterna till grupptalan på svarandesidan, liksom till grupprättegång vid Arbetsdomstolen i mål rörande lönediskriminering, lyftes ut, åtminstone tills vidare.100 Vidare ändrades reglerna om behörig domstol; utredningen föreslog att grupptalan skulle kunna väckas vid samtliga tingsrätter. Regeringen valde dock lösningen att inskränka antalet behöriga domstolar till de tingsrätter som fungerar som fastighetsdomstolar och, i miljömål, till miljödomstolarna. Med den successiva krympning som sker av antalet tingsrätter kan det snart nog bli anledning att åter aktualisera det ursprungliga förslaget om generell behörighet, förutsatt att de tingsrätter som överlever får den styrka och kompetens som är ett av syftena med den stegvisa omorganisationen av domstolsväsendet.
    Övriga förändringar av lagförslaget under slutvarvet var inte av sådan beskaffenhet att de behöver tas upp här.101

5. Praxis
5.1 För få eller för många grupprättegångar?
Vad har då hänt under de två år som gått sedan GrL trädde i kraft? Det har inte varit möjligt för mig att få ett säkert grepp om antalet påbörjade grupprättegångar. Uppgifterna nedan grundar sig främst på vad som framkommit i massmedia samt vid korta samtal med vissa domare och ombud.102 Minst fem grupprättegångar har påbörjats (en av dem (5.2.2) är dock ännu ej en grupptalan formellt sett), men ingen har ännu avslutats med dom. De berörs under särskilda rubriker nedan. Därefter ges exempel på några andra tvister som varit eller är aktuella för grupprättegång men ännu inte nått fram till domstol. För att konkretisera användningsområdet redogör jag även översiktligt för de fall av offentlig grupptalan som KO väckt vid ARN. I avsnitt 6.1 blir det anledning att återkomma till frågan om hur många grupprättegångar som krävs för att taleformen skall anses ha ett existensberättigande.

 

100 Det är möjligt att frågan snart åter kommer upp till diskussion, se a.prop. s. 131. 101 Det gäller t.ex. förutsättningarna för domstols godkännande av förlikning (a.prop. s. 82), intervenients ställning i förhållande till gruppföreträdaren (s. 102), möjligheten att avtala om att ej överklaga en dom (s. 104), rätt att överklaga (s. 106) och innehållet i riskavtal (s. 113). 102 Eftersom jag f.n. arbetar med en lagkommentar till GrL är jag mycket tacksam om de som känner till ytterligare fall eller något annat av intresse i sammanhanget meddelar mig detta. Ett kort besked räcker till e-post [e-mail] eller tel. 0173−46233 eller postadress Juridicum, Box 512, 75120 Uppsala.

5.2 De första grupprättegångarna
5.2.1 Bo Åberg ./. Elefterios Kefalas (”Kefalas”)103
Målet gäller skadestånd för outnyttjade biljetter och ersättningsbiljetter för resenärer som inte kunnat utnyttja vissa flygbiljetter köpta hos Aer Olympic. Gruppmedlemmarna hade blivit sittande på flygplatser i en rad länder och tvingats köpa hemresor hos andra bolag för att kunna återvända till Sverige. Kefalas dömdes i januari 2003 för grov oredlighet mot borgenärer medelst bokföringsbrott. Det förstnämnda brottet bestod i att han då Aer Olympic var på obestånd avhänt bolaget ett belopp klart överstigande 2 miljoner kronor. I brottmålet förde åklagaren talan om enskilda målsägandeanspråk uppgående till drygt 4 miljoner kronor fördelade på drygt 700 målsägande.
    Sedan Stockholms tingsrätt beslutat avskilja målsägandeanspråken för att handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen kom Åberg i början av mars 2003 — då GrL således varit i kraft i bara två månader! — in med en ansökan om byte av taleform genom omvandling till grupptalan. Sådan omvandling kan enligt GrL 10 § ske om ”svaranden medger detta eller om det är uppenbart (min kursivering) att fördelarna med en grupprättegång överväger de olägenheter som en sådan kan antas medföra för svaranden”.
    Kefalas bestred Åbergs ansökan om omvandling till grupprättegång. Tingsrätten (i tresits104) biföll dock framställningen genom beslut den 20 maj 2003 efter handläggning i parternas frånvaro. Det välskrivna protokollet är lärorik och intressant läsning. Ombuden utvecklar skälen för och emot en omvandling till grupprättegång och tingsrätten diskuterar såväl kravet på att det vid omvandling skall vara ”uppenbart att fördelarna överväger olägenheterna” som de övriga förutsättningarna enligt GrL. Det gäller särskilt de kumulativa rekvisiten i 8 § att talan skall grundas på gemensamma eller likartade anspråk, att vissa anspråk inte får skilja sig väsentligt från de övriga, bästa processform (”superiority”), gruppens storlek och avgränsning samt gruppföreträdarens (kärandens) lämplighet att företräda gruppen.105 När det kom till att bedöma kärandens lämplighet att företräda gruppen hade rätten att beakta och avgöra om det mellan Åberg och hans ombud upprättade riskavtalet kunde godkännas enligt GrL 38−41 §§. Det modesta riskavtalet innebär i detta mål att om gruppmedlemmarnas anspråk helt ogillas skall ombudet av gruppföreträ-

 

103 Stockholms tingsrätts mål T 3515-03. Ombud för käranden advokaten Percy Bratt och jur. kand. Karl Harling, för svaranden advokaten Thomas Lindwall, alla Stockholm. 104 Chefsrådmannen Peter Prom samt rådmännen Birgit Åberg (referent) och Manne Pavón; protokollförare och föredragande tingsnotarien Jennie Pettersson. 105 Gruppföreträdaren Åberg har enligt vad som anfördes i tingsrätten de ekonomiska resurser som krävs för att företräda gruppen. Han är auktoriserad revisor, har en rättsskyddsförsäkring och har upprättat ett riskavtal med sitt ombud (se texten ovan). Såvitt känt förekommer det inte några intressekonflikter mellan Åberg och gruppmedlemmarna.

daren erhålla ett arvode med ett belopp uppgående till hälften av ett normalarvode. För det fall gruppmedlemmarnas anspråk helt bifalls eller parterna träffar en förlikning som stadfästs i dom skall ombudet erhålla ett arvode med ett belopp uppgående till dubbelt normalarvode. Gruppmedlemmarna är skyldiga att ersätta ombudet med sådana rättegångskostnader som Kefalas åläggs men ej förmår att ersätta ombudet för, samt för sådana merkostnader (arvode utöver normaltaxan) enligt riskavtalet som Kefalas enligt GrL 41 § inte kan förpliktas betala. Varje gruppmedlem svarar dock endast för sin andel av kostnaderna och är vid bifall inte skyldig att i något fall betala mer än som kommit honom eller henne tillgodo enligt domen.106 Vid ogillande drabbas inte gruppmedlemmarna av några kostnader. En gruppmedlem kan alltså oavsett utgången aldrig gå minus på att ansluta sig till grupprättegången. Men när domen väl vunnit laga kraft finns ingen möjlighet kvar för medlemmen att själv väcka talan. Under rättegången kan däremot medlem som så vill intervenera och få ställning av part och, oavsett intervention, enligt GrL 47 § överklaga domen för gruppens eller egen del.
    Beslut att godkänna byte av taleform till grupprättegång kan överklagas endast enligt RB 49:7 (dvs. om målet försenas i onödan genom TR:s beslut). Att märka är att när grupptalan är ursprunglig — vilket alltså inte var fallet i detta mål — fattas inte något särskilt beslut om att godta den valda taleformen. Rekvisiten prövas på samma sätt som vanliga processförutsättningar. Svarandens invändningar mot taleformen handläggs, liksom övriga invändningar om processhinder, enligt 34 kap. RB och kan föranleda överklagbara slutliga beslut om avvisning av talan eller särskilda beslut om ogillande av invändningen i vissa fall.107 Här skiljer sig den svenska lagen från vissa utländska class actioninstitut som arbetar med särskilda, ibland överklagbara, beslut om att grupptalan tillåts (”certification”).
    Sedan TR i maj 2003 således godkänt omvandlingen av tvistemålen till grupprättegång sände man jml GrL 13 § i augusti samma år ut meddelande till gruppmedlemmarna med information om vad en grupptalan är samt om den aktuella processen. Vidare uppmanades de mottagare som ville omfattas av grupprättegången att anmäla detta till TR senast den 3 oktober samma år på en bifogad mycket enkel blankett omfattande blott några få rader. Denna underrättelse till gruppmedlemmarna ledde till att ungefär 500 av de ca 700 mottagarna anslöt sig (opt-in). Enligt GrL 14 § skall de övriga, dvs. de som

 

106 För mig framstår riskavtalet som förvånansvärt modest. Man har dock att beakta att en viktig del av arbetet — att samla in uppgifter om gruppmedlemmarna, adresserna till dem samt storleken av deras krav — redan var gjort av åklagaren och att utgången förefaller säker. 107 Se Grupptalan (ovan not 37) s. 262 ff. Lagrådet förefaller anse att beslut alltid skall fattas explicit och att beslutet alltid skall vara överklagbart, se a.prop. s. 265. Så är som bekant inte läget vid övriga processhinder, se RB 34:2−3, och därför ej heller vid grupptalan.

inte anmälde sig i rätt tid, anses ha trätt ur gruppen. De har då kvar sin möjlighet att föra talan i vanlig ordning.
    Efter den till en början förhållandevis snabba handläggningen i tingsrätten förefaller processen ha saktat upp på ett oroväckande sätt. Kefalas lär ha sökt resning i brottmålsrättegången och därmed uppstod under en tid oklarhet vad gäller grunden för ersättningsanspråken. Sedan resningsansökan ogillats sattes målet i juni 2004 ut till ett sammanträde för muntlig förberedelse. Men det datum som då valdes låg ett halvt år framåt tiden (den 6 december 2004).108

5.2.2 Mattias Larsson m.fl. ./. Falck Security AB (”Dataregister 1”)109
Detta mål stämdes in med avsikt att bli, men är ännu inte formellt, en grupprättegång. Larsson och tio andra personer väckte i april 2003 talan mot Falck AB vid Stockholms tingsrätt med yrkande om skadestånd enligt 48 § personuppgiftslagen (1998:204) på grund av olaga registrering. Enligt käranden har bolaget genom att upprätta ett olagligt personregister över vissa personer (påstådda ”klottrare”) ådragit sig skyldighet att utge skadestånd till de registrerade med 25 000 kronor vardera. (Datainspektionen har anmält Falck AB till polismyndigheten för brott mot personuppgiftslagen 21 § 1 st.) Registret påstås omfatta 658 personer. Även detta mål gäller således potentiellt totalt flera miljoner kronor. För att kunna begära omvandling till grupptalan enligt GrL 10 § begärde Larsson jml RB 38:2 att Falck AB skulle åläggas att lämna ut dataregistret jämte ett antal pärmar och mappar. Falck AB bestred editionsyrkandena och tingsrätten lämnade dem utan bifall. Målet fortsätter tills vidare med elva kärande som ett kumulerat mål.

 

5.2.3 Grupptalan mot Skandia ./. Försäkringsaktiebolaget Skandia (”Skandia”)110
Rättsfallet torde vara allmänt bekant, trots att talan numera återkallats tills vidare. Här gäller det totala ersättningsbeloppet inte ”bara” miljoner utan miljarder kronor! Den ideella föreningen Grupptalan mot Skandia bildades i oktober 2003. Dess mål uppges vara att åstadkomma ekonomisk kompensation till de 1,2 miljoner försäkringsspararna i Skandia Liv och att ”reagera mot det bristande ansvar som visats spararna”.111 Föreningen har drygt 15 000 medlemmar som alla betalat 150 kronor i medlems-

 

108 Det märks att antalet tvistemålsrotlar nyligen minskat och snart skall minskas ytterligare vid Stockholms tingsrätt. 109 Stockholms tingsrätts mål T 6341-03. Ombud för käranden advokat Ismo Salmi och jur.kand. Eva Bergwall, för svaranden advokaten Peter Danowsky. 110 Stockholms tingsrätts mål T 97-04, ombud för käranden advokaten Percy Bratt och jur.kand. Clarence Crafoord. 111 Se den i nästa not nämnda hemsidan på Internet.

avgift. Föreningens egna kapital uppgår alltså till ca en och en kvarts miljon kronor.112 I ansökan om stämning, enskild grupptalan, den 5 januari 2004, kompletterad den 15 mars samma år, yrkade föreningen vid Stockholms tingsrätt att rätten skulle fastställa att Skandia (moderbolaget) är skyldigt att utge ersättning, dels till föreningen — en av de försäkrade har överlåtit sitt ersättningsanspråk till föreningen — dels till försäkringsspararna i Skandia Liv för den skada som uppkommit för gruppmedlemmarna i samband med försäljning av kapitalförvaltningsbolaget SAM till Den norske Bank i januari 2002. Det handlar om ersättningsanspråk på totalt ungefär två miljarder kronor.
    Sedan advokaten, jur.dr Stefan Lindskog, för KO:s räkning utrett förutsättningarna för ersättningsskyldighet och KO (som övervägt att föra offentlig grupptalan för försäkringstagarna113) givit dotterbolaget Skandia Livs då nye vd Urban Bäckström en månad på sig för att agera i frågan mot Skandia AB beslutade denne — sent omsider — att få frågan om moderbolagets eventuella ersättningsansvar gentemot Skandia Liv114 (dvs. inte direkt gentemot livspararna) prövad i skiljeförfarande. Detta val motiverade Bäckström i ett inslag i SVT bland annat med att en rättegång vid allmän domstol skulle kunna ta ”bortåt sex år” att genomföra fram till dess lagakraftvunnen dom kunde beräknas föreligga.
    Vidare har Skandia Liv engagerat Lindskog att vid sidan av ombuden följa skiljeförfarandet. Avsikten är att Lindskog skall förvissa sig om att förfarandet är kvalitetssäkrat och uppfyller alla de krav livspararna har rätt att ställa samt att livspararna och föreningen skall hållas informerade om skiljeförfarandet i den mån detta inte innebär att yrkeshemligheter avslöjas. På så sätt kommer föreningen att få en kontinuerlig insyn och möjligheter att påverka den rättsliga argumentationen som annars normalt inte tillkommer andra än parterna vid skiljeförfaranden.
    Föreningen beslöt i anledning av detta i maj 2004 att återkalla sin grupptalan vid Stockholms tingsrätt, som avskrev målet enligt GrL 23 §. Viss skriftväxling hade då förekommit, men tingsrätten hade ännu inte ingått i slutlig prövning av processförutsättningarna enligt GrL och möjligheten att föra fastställelsetalan enligt RB 13:2. Föreningen understryker dock i meddelande till medlemmarna att om Skandia Liv enligt föreningens uppfattning mot förmodan inte skulle leva upp till sitt ansvar gentemot försäkringsspararna kvarstår möjligheten för föreningen att åter själv gå till domstol med saken.

 

112 Närmare information om föreningen, stämningsansökningen och kompletteringen till denna samt om händelseförloppet i övrigt finns tillgängliga på föreningens hemsida på Internet under adress www.grupptalan.com 113 Se dock Eklundutredningen (ovan not 13); Eklund (s. 23) tror att KO skulle ha valt pilotmål enligt fullmaktsmetoden om det blivit aktuellt att väcka talan. 114 Således ej, som i grupprättegången, gentemot livspararna.

Det finns mycket att kommentera rörande detta fall i såväl materiellt som processuellt hänseende. I det perspektiv som denna uppsats bygger på får det räcka med några påpekanden. Intressant är att man till sist genom överlåtelse av ett anspråk till föreningen valde enskild grupptalan (oäkta organisationstalan) framför äkta organisationstalan.115 Det förtjänar vidare att påpekas att föreningen valde att yrka fastställelse av ersättningsskyldighet för moderbolaget gentemot samtliga sparare i Skandia Liv, inte blott för sina medlemmar. På så sätt aktualiserades regeln i GrL 50 § som ger domstolen rätt att förelägga svaranden att (på det allmännas bekostnad) underrätta de 1,2 miljoner livspararna om processen och vad som senare händer i denna, t.ex. i samband med ordinarie utskick till dessa.116 Man frågar sig dock hur opt-införfarandet skulle administreras när presumtivt över en miljon anmälningar skulle registreras och hanteras av domstolen; eventuella avhoppare vid ett opt-outförfarande torde ha blivit betydligt lättare att hantera! Intressant är också att man valde fastställelsetalan och de motiv man uppgav för det.117 På så sätt kunde frågan om ersättningens storlek skjutas på framtiden samtidigt som föreningen hann med att stämma inom ramen för vissa preklusionsregler som kan vara aktuella i fallet. Efter en eventuell fastställelsedom borde möjligheterna att nå en förlikning om ersättningsbeloppen ha varit goda samt omfattande och upprepat processande i denna del kunnat undvikas. Man pekade från föreningens sida också på möjligheten att genom s.k. hissdispens till Högsta domstolen (RB 56:13) få fram ett prejudicerande avgörande på kort tid.
    Lägg också märke till formuleringen ovan ”reagera mot det bristande ansvar som visats spararna”. Det är uppenbart att det för många i föreningen inte enbart har handlat om att nå ekonomisk kompensation utan också om att få kanalisera sin upprördhet över moderbolagets (och dess företrädares) handlande — kanske även i andra hänseenden än beträffande den omstämda frågan118 — och få till stånd både en etisk debatt och en juridisk prövning. På så sätt aktualiserar fallet flera av civilprocessens ”nya” funktioner, som t.ex. deltagandeperspektiv samt rättegångens möjligheter att fungera som rättspolitisk reformarena och som forum för moralisk diskurs.119 Jag har hört flera personer vittna om att livspararna inte skulle ha haft denna möjlighet grupptalan förutan. Det skiljeförfarande som nu tagit vid förändrar inte grupptalans betydelse i dessa hänseenden. Varken pröv-

 

115 Jfr ovan vid not 89 och nedan vid not 146. 116 Denna möjlighet gäller alla underrättelser enligt GrL. 117 Jfr nedan avsnitt 5.5.1 och 6.2.1. 118 På SvD:s Internetupplaga (wwd.svd.se), Näringsliv, den 31 oktober 2004 återfinns bortåt 60 artiklar under den särskilda rubriken ”Skandalerna i Skandia” (rörande bonusavtal, fallskärmar, upplåtelser och lyxrenovering av lägenheter etc.). 119 Betr. dessa funktioner se nedan i avsnitt 7 samt Lindblom i SvJT 2004 s. 251 ff., särskilt s. 254. Se även ovan vid not 32.

ningen i skiljeförfarande eller någon form av civilrättslig domstolsprövning skulle nämligen enligt denna uppfattning ha kommit till stånd om inte lagen om grupprättegång funnits.

 

5.2.4 Linus Broberg m.fl. ./. Aftonbladet Nya Medier AB (”Aftonbladet”)120
Aftonbladet anordnade under fotbolls-EM 2004 ett spel på Internet. Avgiften för deltagande var 40 kronor per ”EM-Drömelva”. På grund av datakrångel kunde deltagarna under några dagar inte delta i spelet. Käranden yrkar ersättning vid Stockholms tingsrätt med 40 kronor för anmälningsavgiften plus (senare) 150 kronor för ”förlust av fritid”, dels för egen del, dels för ytterligare sex stycken gruppmedlemmar. Det faktiska antalet spelare var givetvis betydligt större. Stämningsansökningen innehåller flera ofullständigheter och oklarheter, bl.a. rörande den rättsliga grunden, gruppens storlek samt beträffande förutsättningarna för att föra grupptalan. Sedan kärandena förelagts att komplettera stämningsansökningen avvisades denna. Beslutet har överklagats till Svea Hovrätt. Fallet är även anmält till KO för eventuell grupptalan vid ARN.

 

5.2.5 Konsumentombudsmannen ./. Kraftkommission i Sverige AB (”Kraftkommission”)
Just när denna uppsats lämnas till tryckning meddelas att Konsumentombudsmannen i stämningsansökan den 15 december 2004 väckt offentlig grupptalan vid Umeå tingsrätt i det nedan i avsnitt 5.4 berörda fallet om elleveranser (Kraftkommission). Målet gäller skadestånd på mellan ungefär 1 000 och 10 000 kronor per abonnent för avtalsbrott gällande tillhopa ca 7 000 elkonsumenter som tecknat fastprisavtal med bolaget. (Se vidare information utlagd på Konsumentverkets hemsida www.konsumentverket.se.) KO har tidigare fört grupptalan vid ARN i ärendet men svaranden, som även förlorat några mål (hänskjutna betalningsförelägganden) rörande samma sak vid tingsrätt, har vägrat att följa den rekommendation om betalning som ARN utfärdade. I målet aktualiseras intressanta frågor kring tillämpningen av RB 13:2, 17:5, 35:5 (om schabloniserat skadestånd), 32:8 och 42:8 st. 1 in fine — de sistnämnda reglerna rörande svarandens skyldighet att lämna ut namn- och adressuppgifter — samt GrL 8 och 50 §§. Här finns tyvärr inte utrymme att diskutera dem närmare.

 

5.3 Andra fall då talan enligt GrL varit, är eller kan vara på gång
Under de snart två år som gått sedan GrL trädde i kraft har man i massmedia vid flera tillfällen kunnat ta del av uppgifter om planerade grupprättegångar. Tvisterna har dock såvitt jag vet ännu ej nått domstol, kanske till följd av att uppgörelse nåtts på annat sätt eller för att man ännu inte hunnit fram till att väcka talan. Här kan nämnas att

 

120 Stockholms tingsrätts mål T 10992–04.

enligt en notis i Dagens Industri den 30 december 2002 förbereddes då en grupptalan mot Banco Fonder. Liknande överväganden har förekommit att starta en grupptalan mot en eller flera banker rörande bankavgifter vid uttag av pengar i euroländer.121 Till det kommer planer på grupprättegångar mot även andra försäkringsbolag än Skandia, t.ex. SEB Trygg-Liv och Folksam Liv.122 Det handlar då om neddragning av pensionerna. Vidare har det i media funnits uppgifter om diverse planlagda grupprättegångar, så till exempel om en grupptalan på Västkusten (en grupp på 33 personer mot byggbolaget NCC123). I februari 2005 planeras en grupptalan mot Sydkraft för skador till följd av strömavbrott.
    I ett annat fall är det lätt att konstatera att förberedelserna hunnit långt.124 Det gäller en tvist mot Luftfartsverket rörande skadestånd på grund av buller från tredje banan på Arlanda flygplats (”Arlanda”). Det handlar här om ca 20 000 personer i Upplands-Väsby som vardera avser att yrka ungefär 1 000 kronor i månaden som kompensation för det buller överstigande 70 decibel som drabbar dem i bostaden. Totalt handlar det alltså om flera hundra miljoner kronor i skadestånd per år. En ideell förening, ”Föreningen Väsbybor mot flygbuller”, har bildats med det uttalade syftet att väcka grupptalan mot Luftfartsverket. Föreningen hade i mars 2004 mer än tusen medlemmar. Med sin grupptalan avser föreningen att nå två mål: att de som drabbas av bullret skall få ersättning och att ”sätta ett pris på” bullerstörningarna i hopp om att påverka Luftfartsverkets fortsatta användning av banan.125 Väsbybor uppmanas att ansluta sig till föreningen och därmed till grupprättegången, bl.a. på Internet. Talan kommer att väckas som en organisationstalan eller, efter överlåtelse av ett anspråk till föreningen, som en enskild grupptalan med organisationen som part. Följaktligen aktualiseras inte rättshjälp eller rättsskyddsförsäkring; finansieringen kommer att ske genom medlemsavgifter och borgensåtaganden. Föreningen har fått ett ”miljöstipendium” på 20 000 kronor från kommunen till stöd för sin verksamhet. Man räknar med att det skall kosta bortåt 500 000 kronor att göra erforderliga utredningar och att driva processen fram till lagakraftvunnen dom inom förhoppningsvis ett par år. Den nu aktuella skadeståndsprocessen kommer eventuellt att följas upp med yrkanden om ersättning för sänkta taxeringsvärden och försämrad utomhusmiljö. En förundersökning rörande brott mot miljöbalken har inte lett fram till åtal.

 

121 Tidningen Metro (Metrofinans) den 29 augusti 2003. 122 Dagens Nyheter Del A s. 5 den 2 oktober 2003. 123 Se Svenska Dagbladet den 16 januari 2004, Nyheter s. 5. 124 Uppgifterna från jur.kand. Eva Bergwall, advokatfirman Åberg och Salmi, Stockholm. Se även information på Internetadress www.google.se; sök på ”luftfartsverket grupptalan”. 125 Det handlar således både om individuell kompensation (reparation) och om handlingsdirigering via cost-internalisation (se hänvisning ovan i not 34).

Vid samma advokatbyrå126 som har hand om Arlandafallet — liksom ”Dataregister 1” (ovan) och ”SCA Munksund” (se nedan) — övervägs även en grupprättegång mot Vägverket angående en tunnel under E 4 på Norrortsleden (”Norrortsleden”).
    Försäkringsbolagens njugga eller rent avvisande inställning till att fullt ut låta rättsskyddsförsäkring omfatta grupprättegångar (se nedan avsnitt 6.2.3) förefaller ha påverkat valet av taleform i för grupptalan negativ riktning i den pågående processen vid Södra Roslags tingsrätt Jonas Åberg m.fl. ./. Vallentuna Närvärme AB angående fullgörelse av avtal om fjärrvärmeleverans (”Fjärrvärme”).127 122 fastighetsägare (motsvarande 76 fastigheter) yrkar här att tingsrätten skall förplikta svaranden att, vid ett vite om tio miljoner kronor, fullgöra ingångna avtal om leverans av fjärrvärme. Skulle fullgörelse ej ske yrkas skadestånd med drygt 80 000 kronor per fastighet, dvs. totalt drygt sex miljoner kronor, jämte ränta. Kärandeombudet (som representerar samtliga fastighetsägare) har valt att föra processerna som ett kluster av subjektiv kumulation med mer än 100 parter. På så sätt kan, såvitt jag förstår,128 flera (eller allas) rättsskyddsförsäkringar utnyttjas och ombudet får kännedom och kontroll över samtliga förlikningsförsök etc. Däremot skulle försäkringsbolagen av allt att döma inte kunna förmås att ställa upp med flera försäkringar vid en grupptalan; ett bolag (TryggHansa) tillåter inte ens att deras rättsskyddsförsäkring används endast för käranden i en grupprättegång (se avsnitt 6.2.3 nedan).
    Ett liknande mål förbereds nu för att stämmas in till miljödomstolen vid Umeå tingsrätt. Det handlar om ca 75 fastighetsägare (till 35 fastigheter) som var och en avser att stämma SCA för luftföroreningar i anslutning till pappermassetillverkningen i Munksund, Piteå (”SCA Munksund”). Det kommer alltså att bli fråga om ett kumulationskluster av samma slag som är aktuellt i nyssnämnda mål (Fjärrvärme) vid Södra Roslags tingsrätt. Såvitt jag förstår — utan att ha haft möjlighet att tränga närmare in i detta mål eller rättsfallet Fjärrvärme — skulle det i båda dessa fall kunna passa bra med en grupptalan. Men finansieringen av processen bygger även i SCA Munksund på rättsskyddsförsäkringar. Försäkringsbolagens generösa attityd till användning av flera rättsskyddsförsäkringar vid kumulation men däremot inte i grupprättegång (trots att domen även då gäller mot alla gruppmedlemmar) verkar givetvis starkt hämmande i valet av bästa processform också i detta mål.129 Ett fall som verkar som gjort för grupprättegång och påminner om målen Kefalas och Dataregister 1 beskrevs i radions morgonnyheter (P 1) den 11 oktober när jag arbetade med detta avsnitt. Svarande är

 

126 Advokatfirman Åberg och Salmi, Stockholm. 127 Södra Roslags tingsrätts mål T 3712-03. 128 Försäkringsvillkoren hos de flesta bolag innehåller i och för sig möjlighet att begränsa rättsskyddet till ”en tvist” i pilotmål och vid kumulation, se vidare avsnitt 6.2.3 nedan. 129 Se vidare avsnitt 6.2.3 nedan.

en person som av Hovrätten över Skåne och Blekinge dömts för bl.a. brott mot datalagen. Brottet, som uppdagades under förundersökningen efter mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg, bestod av att den tilltalade olovligen och uppsåtligen behandlat personuppgifter beträffande mer än 1 000 personer i ett av honom upprättat dataregister (”Dataregister 2”). Personuppgifterna har avsett ras, etniskt, ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse, medlemskap i fackförening, sexualliv och domar i brottmål. I brottmålet yrkade åklagaren även skadestånd för ett antal av de målsäganden som fanns upptagna i registret. Ett av målsägandeanspråken bifölls av tingsrätten i Helsingborg redan i brottmålet, där man efter en skälighetsbedömning utdömde ett skadestånd på 10 000 kronor, vilket fastställdes av hovrätten. Övriga målsägandeanspråk avskiljdes däremot av tingsrätten för att behandlas som särskilda mål enligt reglerna för tvistemål. Nu är det aktuellt att försöka få dom beträffande dessa.130 Det förefaller här finnas goda skäl att begära omvandling till grupprättegång på det sätt som skedde i rättsfallet Kefalas (ovan 5.2.1), om förutsättningarna enligt GrL 8 och 10 §§ är uppfyllda. Tingsrätten skulle då kunna sända ut meddelande om grupprättegången till alla målsägande vilkas namn och adresser finns tillgängliga.
    Jag återkommer nedan i avsnitt 5.5 med en diskussion om vissa gemensamma drag i fallen ovan. För att ytterligare belysa det praktiska behovet av regler om grupptalan skall jag dock först kort presentera de ärenden där KO fört grupptalan vid ARN.

 

5.4 Grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden
Av stort intresse då det gäller att bedöma behovet av rättsskydd för gruppanspråk är att det sedan mer än tio år varit möjligt för KO, och i andra hand för sammanslutningar av konsumenter eller löntagare, att föra grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden.131 Både offentlig grupptalan och organisationstalan kan alltså komma ifråga, däremot inte enskild grupptalan.
    Hittills har endast offentlig grupptalan förekommit vid ARN. Sådan grupptalan väcks ibland av KO på eget initiativ, ibland sedan man vid ARN fått in flera anmälningar mot samme näringsidkare och nämnden självmant frågat KO om denna vill väcka grupptalan i ärendet. Fram till år 2002 hade fyra ärenden avskrivits (varav två på KO:s begäran) medan tio ärenden har gått ända fram till beslut i nämn-

 

130 Antalet intressenter uppgavs i Sveriges radio i oktober 2004 vara över ett hundra personer. 131 Förordning (1991:194) om försöksverksamhet med grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden, ny förordning (1993:1372) med samma namn genom SFS 1998:1429, senare permanentad genom införande av 1 a § i Förordning 1988: 1583 med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden. Se vidare SOU 1994: 151 Del C s. 399 ff., prop. 2001/02:107 s. 36 ff., Eklundutredningen (ovan not 13) och O. Svensson, Grupptalan vid Allmänna reklamationsnämnden, En utvärdering. Examensarbete vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet, vt. 2002. Se även KO (K. Lindell) i seminarierapport (ovan not 44) s. 46 ff.

den. I samtliga dessa tio ärenden bifölls KO:s talan. Svaranden rättade sig frivilligt efter ARN:s beslut (som ju saknar rättskraft och exigibilitet) i sju fall. I två av de övriga hade svaranden gått i konkurs. En svarande gick till allmän domstol och vann där målet. Därefter har ytterligare två ärenden förekommit. Av dessa vann KO det ena men förlorade det andra.
    Det får här räcka med att ange vilka som varit svarandeparter för att därmed ge en bild av vilka rättsområden och typer av företag som varit aktuella vid prövningen. Jag överlämnar till läsaren att avgöra om ärendena rör seriösa eller oseriösa delar av näringslivet och till ARN i vilken mån företag i den förstnämnda kategorin ”frivilligt tillgodoser alla berättigade anspråk”.132 Grupptalan har riktats mot följande företag (ett par uppgifter saknas133): Fordonia Förvaltning (2 ggr), Skandinaviska Dataskolan, Pool Resor, Västindienspecialisten m.fl. (numera Östermalms Resebyrå AB), Hyllinge
Buss & Resetjänst AB, Sydsvenska Dagbladet, Måleri & Byggentreprenad i Liljeholmen AB och Naso-National Air & Space Outlet Sweden, Telia Nära AB, Storstockholms Lokaltrafik och mot PFK Fondkommission AB. Efter år 2002 har sedan KO förlorat en tvist mot Tele2 angående samtalspotter och vunnit i ett ärende mot Kraftkommission AB angående uteblivna elleveranser enligt fastprisavtal. KO övervägde i sistnämnda fall att väcka offentlig grupptalan enligt GrL vid allmän domstol men valde ARN, sannolikt bland annat för att komma undan kraven på anmälningsförfarande enligt GrL och för att man ansåg det lättare att uppnå schabloniserade beräkningar av skadeståndsbeloppen vid ARN än vid allmän domstol, där ju i stort sett endast bevislättnadsregeln i RB 35:5 står till förfogande, en regel som dock mycket väl kan räcka långt i sammanhanget.134 Sedan Kraftkommission vägrat att rätta sig efter ARN:s utslag har KO nu väckt offentlig grupptalan enligt GrL vid Umeå tingsrätt, se ovan avsnitt 5.2.5.

 

5.5 Gemensamma drag men skilda funktioner
5.5.1 Form av grupptalan
Det första man lägger märke till vid studiet av de fall jag redogjort för ovan är att de fyra135 första grupprättegångar som kom till stånd avser enskild grupptalan. Detsamma tycks gälla de flesta av de övriga tvister som är eller varit under övervägande. Detta val av grupptalanform går helt på tvärs med vad man antog i Grupptalanutredningen och under det fortsatta arbetet i Justitiedepartementet.136 Man förutskickade då att offentlig grupptalan och organisationstalan skulle svara för det övervägande antalet grupprättegångar, särskilt när det handlar om

 

132 Se om detta uttryck ovan vid not 51. 133 Se Svensson a.a. s. 23 ff. och tabell i a.a. s. 56. 134 Se om RB 35:5 min bok Miljöprocess Del II, 2002, s. 361 ff., särskilt s. 368 ff. 135 Tre om man inte räknar med Dataregister 1. 136 Se SOU 1994:151 Del B s. 396 och 519 ff. samt J. B. Weinstein i 45 The American Journal of Comparative Law (1997) s. 837.

prejudikatsbehov och när utgången av andra skäl är osäker (t.ex. vid svåra rättsfrågor). Incitamenten för enskilda att väcka talan förefaller ju då vara små, särskilt om de individuella anspråken avser mindre belopp. Trots möjligheterna till riskavtal kan enskild grupptalan för gruppföreträdaren ofta innebära ett betydande ekonomiskt risktagande till följd av ansvaret för motpartskostnader, brist på extern finansiering och försäkringsbolagens njugga eller till och med totalt avvisande inställning till taleformen.137 Till det kommer den personliga press det innebär att ställa upp som part i en uppmärksammad rättegång, vetskapen att det finns många andra som är lika berörda och hoppet att någon av dem eller någon myndighet skall gå till aktion (”the free-rider problem”). Det vill till mycket ilska, altruism, rättspolitisk ambition eller ett stort behov av en arena för moralisk diskurs för att då komma till skott. Enskild grupptalan antogs därför komma i bakgrunden.
    Men det har alltså hittills blivit tvärt om: mest enskild grupptalan. Varför? Att det tog nästan två år innan KO väckte offentlig grupptalan vid allmän domstol138 skall ses mot bakgrund av att det enligt 14 b § instruktionen för Konsumentverket krävs att det är ”motiverat från allmän synpunkt” att föra sådan talan. Rekvisitet är vagt och svårtolkat och skall inte utvecklas närmare här.139 Dock står det klart att valet av opt-in betydligt minskat KO:s intresse för taleformen. Det märks inte bara på vad som framförts i remissyttranden etc.140 Den grupp som omfattas av en dom blir ju betydligt mindre med ett anmälningsförfarande och resultatet av processen kommer således inte alla till del på det sätt instruktionen tycks förutsätta.141 KO uttryckte av detta skäl tveksamhet att välja domstolsprocess i Skandia.
    KO har vidare tio års erfarenhet av grupptalan vid ARN, som vid en jämförelse ofta torde framstå som mer lockande än process enligt GrL. Att anhängiggöra ett ärende vid ARN är betydligt lättare, förfarandet är enklare, möjligheterna till schabloniserad beräkning av ersättning är möjligen större, kostnadsriskerna mindre etc.142 Det torde starkt ha bidragit till att KO till en början valde ARN i Kraftkommission.
Men givetvis är ARN inte alltid att föredra. Där ställs minikrav på de enskilda beloppen, muntlig bevisning kan inte användas och utslagen (ARN:s rekommendationer) saknar både rättskraft, exigibilitet

 

137 Se nedan avsnitt 6.2.3. Betr. finansieringen se avsnitt 5.5.5. 138 Se däremot betr. grupptalan vid ARN ovan avsnitt 5.4. 139 Betr. allmänna intressen, se SOU 1994:151 Del B s. 527 ff. och min bok Miljöprocess Del I, 2001, s. 84 ff. 140 Se intervju med KO i det ovan i not 58 nämnda examensarbetet samt ovan vid not 79. 141 Betr. skillnaderna i gruppreducering vid opt-in och opt-out se ovan not 58 och 79. 142 Grupptalan vid ARN anhängiggörs ibland på nämndens eget initiativ, se ovan avsnitt 5.4. Betr. KO:s kostnadskänslighet se ovan vid not 23 och 73.

och egentligt prejudikatvärde.143 KO bör kunna förutse att näringsidkaren frivilligt rättar sig efter ARN:s rekommendationer, vilket inte alltid är fallet. Det visade sig ju i Kraftkommission, som därför kom att bli KO:s första grupptalan vid domstol. Det tog tid att komma igång också då det gällde KO:s möjlighet att som ombud biträda enskild konsument vid allmän domstol; hittills har endast två sådana fall nått fram till dom under sju år. Trots detta anses lagen ha haft positiv betydelse i flera avseenden.144 Den enda myndighet förutom KO som hittills givits möjlighet att föra offentlig grupptalan är Naturvårdsverket. Det krävs då att det handlar om skadestånd (således ej förbuds- eller ändringstalan) och att en offentlig grupptalan ”är nödvändig för att tillgodose angelägna allmänna miljöintressen”.145 Det är inte så konstigt att Naturvårdsverket, som tidigare saknat möjlighet att agera i skadestånds- och förbudsmål, ännu inte ansett dessa högt ställda krav (jfr beträffande KO ovan) uppfyllda.
    Mer överraskande är kanske att man i Skandia valde enskild grupptalan och inte organisationstalan, särskilt med tanke på de uppmjukningar som skett i rekvisiten för den sistnämnda taleformen. Några krav på ålder eller antal medlemmar (det sistnämnda skulle dock utan vidare ha varit uppfyllt) gäller ju inte längre. Men formuleringen i GrL 5 § att föreningen skall tillvarata ”konsument- eller löntagarintressen i tvister mellan konsumenter och en näringsidkare om någon vara …” kan ibland medföra problem i talerättshänseende, liksom motsvarande bestämmelse i MB 32:14. I Skandia uppträdde föreningen ändå som part och gruppföreträdare sedan man valt lösningen att en av styrelseledamöterna överlät sitt anspråk på föreningen (”oäkta” organisationstalan). Grupptalan skall ju därmed enlighet med GrL 4 § och motiven betraktas som enskild.146 Då det gäller taleform finns det till sist anledning att peka på att såväl fullgörelse- som fastställelsetalan förekommit. Jag återkommer i avsnitt 6.2.1 till valet dem emellan.

 

5.5.2 Anspråkens storlek och grupptalans funktioner
Av de fem grupprättegångar som hittills initierats vid allmän domstol gäller minst fyra (Kefalas, Skandia, Dataregister 1 och Kraftkommission) totalt sett miljonbelopp eller mer.147 I alla utom möjligen i Dataregister 1 handlar det samtidigt om individuella anspråk på högst ett halvt

 

143 Betr. ”barfotaprocesserna” vid ARN och tvistlösning vid försäkringsnämnderna se L. Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980, samt Progressiv process (ovan not 1) s. 36 ff. 144 Se ovan vid not 21−22; för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har det tagit många år att komma fram till domstol över huvud taget. 145 Se 6 § i Förordning 2001:1096 med instruktion för Naturvårdsverket, min kursivering. 146 Se ovan not 89 och a.prop. s. 54. 147 Även rättsfallet Aftonbladet är sannolikt avsett att gälla betydande belopp totalt sett.

basbelopp, ofta mindre. Alternativet till grupprättegång är då oftast inte ett stort antal individuella rättegångar eller ett pilotmål, utan ingen process alls; anspråken är individuellt oprocessbara.148 Grupprättegångens funktion är således inte att uppnå förbättrad processekonomi för gruppmedlemmarna i dessa fall (om man inte räknar med att individuella processer kommer att startas). Det handlar i stället om att fylla ut ett rättsskyddsvacuum — att medlemmarna får komma till sin rätt — och därmed om att bidra till ett maximalt genomslag för värderingarna bakom den materiella rätten på både det allmänna planet (prevention, ”citizens enforcement”) och det enskilda planet (reparation, kompensation). Till det kan komma processens rättskapande (inklusive prejudikatskapande) effekter och dess politiska kontrollfunktion.149 Vidare finns det skäl att beakta de ”nya” civilprocessuella funktioner som nämnts ovan.150 Vilka av alla dessa, delvis överlappande, funktioner som faktiskt föresvävat kärandena i de fall talan väckts har jag inte underlag att avgöra och det är heller inte nödvändigt att veta; dock är det tydligt att moralisk upprördhet var av betydelse i Skandia.
    I Dataregister 1, liksom i Arlanda och den grupprättegång som kanske är under uppsegling i Helsingborg (Dataregister 2) samt i de tänkbara målen Fjärrvärme och SCA Munksund, handlar det däremot om belopp omkring och betydligt över ett halvt basbelopp. Anspråken är då individuellt processbara, kanske i form av en jättelik subjektiv kumulation av det slag som redan tillskapats i Fjärrvärme. Det gäller åtminstone om man ser till de yrkade beloppen. I Dataregister 1 yrkas 25 000 kronor per person medan det i Helsingsborgsfallet framställts liknande yrkanden, dock att endast 10 000 kronor dömdes ut i det redan avgjorda fallet. Till de nyss nämnda funktionerna kommer då att valet av grupprättegång kan få betydande processekonomiska och hanteringsmässiga fördelar. Det gäller särskilt om man föreställer sig att samtliga tusen personer i Dataregister 2 (eller 20 000 i Arlanda) i stället skulle gå vidare med sina enskilda anspråk i form av individuella tvistemål. Även i Dataregister 1 och Fjärrvärme, liksom i Kraftkommission och SCA Munksund, kan individuella processer komma att medföra betydande merkostnader och extra besvär för parterna och domstolen. Möjligen kan kumulationskluster och upprepade processer däremot vara till förmån för ombud med brist på uppdrag. Den troliga huvudanledningen till att grupprättegång inte valdes i de två sistnämnda fallen diskuteras i avsnitt 6.2.3.

 

 

148 Därmed torde kravet på ”superiority” i GrL 8 § 3 p. vara uppfyllt, se a.prop. s. 44 f. 149 Se betr. politiska kontrollfunktioner Progressiv process (ovan not 1) s. 73 ff., betr. grupptalans funktioner allmänt, se a.prop. s. 20 ff., Grupptalan (ovan not 37) kap. 12 samt betr. USA, RAND-studien (ovan not 38) s. 68 ff. 150 Se ovan vid not 32 och 119 samt nedan i avsnitt 7, se vidare SvJT 2004 s. 251 ff.

5.5.3 Målsägandeanspråk återkommande kategori
Den första grupprättegången (Kefalas), och därtill det nu aktuella Helsingborgsfallet (Dataregister 2), gäller målsägandeanspråk som avskiljts från brottmål. Även i Skandia, Dataregister 1 och SCA Munksund har det gjorts polisanmälan, men åtal har (ännu) ej väckts. Grupptalanutredningen förutsåg visserligen att målsägandeanspråk skulle kunna bli en intressant målkategori för grupprättegång, men anspråkstypen har kanske en ännu större potential än man förmodade.151 Kärandens — gruppföreträdarens — arbete underlättas ju i betydande grad av att namn och adress på målsägandena då i allmänhet redan tagits fram i brottmålet och av att det enligt GrL 13 § ankommer på domstolen att sända ut och bekosta underrättelserna till dessa. Vidare är rättsfrågan oftast enkel eftersom det handlar om anspråk på grund eller i anledning av brott och skuldfrågan redan avgjorts i brottmålet. Ytterligare en fördel med målsägandeanspråk, åtminstone så länge de inte uppgår till mer än halva basbeloppet, är att bevislättnadsregeln i RB 35:5 p. 2 är tänkt för bland annat dessa fall och underlättar bevisföringen och skadeståndsberäkningen.152 Mot den här bakgrunden borde det vid målsägandeanspråk vara jämförelsevis lätt att finna ett ombud som är berett att ingå riskavtal med innebörd att arvode endast skall utgå vid bifall men då med dubbelt eller flerdubbelt belopp. Av särskilt intresse är naturligtvis om skadan är av sådan art att möjlighet finns för målsägandena att erhålla ersättning från Brottsofferfonden eller från försäkring i de fall då den dömde förpliktas utge skadestånd men saknar ekonomiska tillgångar. Annars kan en grupptalan, liksom andra sätt att få anspråken domfästa, få ett starkt begränsat värde i praktiken.

 

5.5.4 Behörig domstol, riskavtal, gruppens bestämning och underrättelser
De grupprättegångar som förekommit hittills företer även andra gemensamma (och disparata) drag än de ovan redan nämnda. Man kan t.ex. peka på att alla utom en (Kraftkommission) väckts vid samma domstol, Stockholms tingsrätt. Skulle en viss domstol enligt parternas mening äga särskild skicklighet på det materiella rättsområde processen gäller eller i fråga om den processuella hanteringen av massanspråk är det fullt möjligt att ombud ser till att i kommande grupprättegångar prorogera (RB 10:16) målen dit i lämpliga fall. Växer förtroendet för domstolen kan fråga även uppkomma om att genom avtal begränsa prövningen till denna instans, dock med möjlighet till s.k. hissdispens till HD i prejudikatfrågor (RB 49:2 st. 1 respektive 56:13). På så sätt kan man nå en jämförelsevis snabb och sakkunnig hantering av

 

151 Grupptalanutredningen diskuterade de lege ferenda att införa en möjlighet för åklagaren att föra grupptalan rörande de enskilda anspråken i brottmålet, SOU 1994:151 Del B s. 534 ff. och a.prop. s. 23 f. Se betr. åklagarnas gratisservice även E. Havansi i Festskrift till Per Henrik Lindblom, 2004, s. 254. 152 Betr. tillämpningen av RB 35:5 vid massanspråk se Miljöprocess Del II s. 383 ff.

grupprättegångarna. Enligt min uppfattning saknas det dock skäl att betvivla att någon av de nu behöriga domstolarna (dvs. fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna) kommer att få särskilt stora problem med att handlägga grupprättegång enligt GrL. Det gäller även om det skulle bli fråga om endast någon enstaka process under flera års tid. Våra svenska domare är anförtrodda betydligt svårare uppgifter utan att det uppkommit behov av specialisering. Och många av de övriga målen vid fastighetsdomstol och miljödomstol torde vara betydligt mer komplexa än en ”normal” grupprättegång kommer att bli.
    I några fall aktualiseras frågor kring hur gruppen skall bestämmas med hänsyn till storlek, avgränsning och i övrigt (GrL 8 § 4 p.).153 I samband därmed har man att överväga hur uppgifter om gruppmedlemmarna (med adresser) skall frambringas, och hur underrättelser skall ske till gruppmedlemmarna. I Kefalas (och möjligen i Dataregister 2) fanns alla dessa uppgifter klara redan när talan väcktes och det åligger domstolen att sända ut underrättelser; i Kraftkommission fanns sådana uppgifter beträffande de flesta men inte alla gruppmedlemmar. I Dataregister 1 har det däremot förelegat betydande svårigheter att få fram vilka som var upptagna i Falcks påstått olagliga personregister och att få bifall till ett yrkande om editionsföreläggande. Det är dessa problem som hittills förhindrat att målen omvandlats till en grupprättegång. I Kraftkommission begär KO ut namnuppgifter från svaranden med hänvisning till RB 38:2 och 42:8 st. 1 in fine.
    Det förefaller finnas förutsättningar att tillämpa de enklare reglerna i GrL 9 § 2 st. andra meningen och 50 § 2 st. för bestämmande av gruppen och utskick av underrättelser i Skandia och Aftonbladet samt vad gäller vissa gruppmedlemmar i Kraftkommission. I de två förstnämnda målen kan individuella meddelanden knappast komma ifråga; andra sätt att underrätta gruppmedlemmarna bör övervägas. Det kan kanske räcka att t.ex. ange alla livsparare i Skandia Liv, respektive deltagare i Aftonbladets ”Drömelvan” som gruppmedlemmar i första vändan. Svaranden kan sedan möjligen åläggas att jml 50 § 2 st. via sedvanliga utskick, respektive genom meddelanden i tidningen, underrätta gruppmedlemmarna om processen och om hur man anmäler sig. I några av de påtänkta grupprättegångarna, t.ex. Arlanda, kan gruppen beskrivas geografiskt (boende inom visst område154). Flygblad (som föreningen själv delar ut) eller annonsering på lokala anslagstavlor kanske komma ifråga som underrättelser.155 På så sätt besparas även domstolen betydande besvär och kostnader.156 Gruppbestämningar och underrättelser i sådana förenklade former är lättare att acceptera vid opt-in-tekniken än vid krav på opt-out efter-

 

153 A.prop. s. 145 f. 154 A.st. 155 A.prop. s. 181. 156 Observera dock att part (både käranden och svaranden) kan få ersättning av allmänna medel enligt GrL 50 § 2 st. i de fall då part själv ombesörjer underrättelser till gruppmedlemmarna.

som de som inte nås utan vidare har kvar möjligheten att väcka talan på egen hand.

 

5.5.5 Finansieringen Grupptalanutredningen räknade med att antalet enskilda grupprättegångar skulle bli särskilt lågt och att riskavtal, allmän rättshjälp och rättsskyddsförsäkring skulle fylla väsentliga funktioner för finansieringen. Det antogs gälla även i sådana tvister då utgången framstår som säker, eftersom behov av löpande finansiering (utredningskostnader m.m.) under rättegången kan föreligga, om inte ombudet avstår från förskott eller t.ex. i anslutning till ett riskavtal tar på sig att svara (preliminärt eller slutligt) även för utgifter av det slaget.157 Att riskavtalen fyller en väsentlig funktion framstår som klart redan av den sparsamma praxis som finns. Men det framgår också att utredningens förhoppningar vad gäller försäkringsbolagens roll vid finansieringen har kommit kraftigt på skam. (Allmän rättshjälp har såvitt jag vet ännu ej aktualiserats.) Utredningen förutsatte att flera gruppmedlemmars rättsskyddsförsäkringar skulle kunna tas i anspråk.158 Som framgår nedan i avsnitt 6.2.3 är det stundom möjligt att använda flera, ibland alla, rättsskyddsförsäkringar inte bara vid subjektiv kumulation utan i viss mån även i pilotmål.159 Däremot tillåter inget bolag av de fyra stora jag tillfrågat gruppföreträdaren att utnyttja mer än maxbeloppet i sin egen försäkring i grupprättegång.160 Detta framstår som helt inkonsekvent eftersom dom i grupprättegång gäller mot alla gruppmedlemmar (GrL 29 §), medan domen däremot äger rättskraft endast mellan parterna i pilotmål. I pilotmål krävs därför att de vars rättsskyddsförsäkringar utnyttjas avtalsvis binder sig för att inte själva ta sina försäkringar i anspråk vid senare process i samma fråga. Vid kumulation och grupprättegång behövs inga sådana utfästelser eftersom det inte kan bli fråga om några nya processer.
    Försäkringsbolagens nuvarande attityd — att döma av exemplen Fjärrvärme och SCA Munksund — styr därför valet av processform bort från grupprättegång. När sådan process vore att föredra från allmän processekonomisk synpunkt är detta till nackdel inte bara för försäkringstagarna och gruppmedlemmarna utan även för parterna i målet, också svaranden, samt för domstolarna.
    Det tog lång tid innan någon offentlig grupptalan väcktes vid allmän domstol, men så skedde strax före utgången av år 2004 (Kraftkommission, ovan avsnitt 5.2.5). I sådan process är finansieringen en intern fråga inom den myndighet som för talan. Det hindrar inte att kost-

 

157 Se därom SOU 1994:151 Del B s. 393 ff. För ett exempel på riskavtal se ovan efter not 105. 158 SOU 1994:151 Del B s. 398 och 400. 159 Se nedan avsnitt 6.2.3. 160 Ett bolag (Trygg-Hansa) går inte ens med på det, se nedan avsnitt 6.2.3. Övriga bolag som deltog i enkäten var Folksam, If och Länsförsäkringar (se vidare not 201 och 210 nedan).

nadsriskerna — liksom för stora etablerade organisationer — kan ha en starkt avhållande betydelse.161 En förutsättning för att talan skall väckas torde på sikt vara att myndigheten vid bifall får ersättning för eget arbete och/eller inhyrt ombud enligt RB 18:1. Även riskavtal bör kunna komma ifråga. För KO:s del aktualiseras naturligt ett val mellan grupprättegång och att agera som ombud i pilotmål. Det är önskvärt att eventuella skillnader i fråga om kostnader inte tillåts spela in i det sammanhanget. Valet bör ske enligt grunderna för GrL 8 § 3 p.
    Riskavtal har stor betydelse också vid organisationstalan. Även om enskild grupptalan dominerat hittills är det troligt att ideella föreningar och andra associationsformer kommer att spela en betydelsefull roll vid grupptalan i framtiden. Förklaringen till det är främst att eftersom organisationen är part (vid både organisationstalan och enskild grupptalan) kan finansieringen ordnas så att verkningarna för övriga gruppmedlemmars privatekonomi begränsas eller uteblir helt. Få privatpersoner har sådan ekonomi att man är beredd att ensam ansvara för kostnaderna fullt ut. Men också för stora taleberättigade föreningar (t.ex. Svenska Naturskyddsföreningen) som vill leva ett liv även efter processen är kostnadsansvaret en avskräckande realitet.162

6. Har lagen om grupprättegång någon framtid?
6.1 Behovet
Hur mäter man en processlags framgång eller misslyckande? Under förarbetena till GrL befarade man på vissa håll att införandet av grupptalan kunde leda till en flodvåg av processer som skulle förlama industrin och dränka domstolarna. Men man invände också att eftersom behov saknades av processformen skulle en lag om grupprättegång komma till användning så sällan att det inte fanns skäl att införa en sådan.163 Har några av dessa kritiker fått rätt? I vissa fall är det nästan löjligt att börja tala om praxis mindre än två år efter ikraftträdandet av ny lagstiftning. Det gäller särskilt när det är fråga om ett frivilligt processuellt komplement till ordinär rättegång och inte om generella regler som parter och domstol är tvungna att följa i alla mål. Det tar tid innan processuella reformer får fullt genomslag. Erfarenheter från andra länder visar också att grupprättegångarna brukar vara få under de första åren för att sedan bli vanligare.
    Grupptalanutredningen uppskattade antalet grupprättegångar vid allmän domstol till högst mellan 15 och 20 varje år, varav enskild grupptalan skulle komma att utgöra minoriteten.164 I propositionen anförde regeringen att denna beräkning låg i överkant.165 Till det

 

161 Se ovan vid not 23 och 73. 162 Se i föregående not a.st. 163 Se ovan vid not 51. Betr. farhågor om skadeeffekter av för många grupprättegångar se Kleineman nedan i not 168. 164 Se ovan vid not 157. 165 A.prop. s. 134; även Lagrådet räknade med få rättegångar, a.prop. s 264.

skall fogas att flera av de ändringar som gjordes i utredningens förslag på vägen fram till proposition, liksom de reaktioner betänkandet föranledde (och fortfarande föranleder) på sina håll, säkert verkat dämpande på processbenägenheten. Det finns bromsar både inom och utom regelsystemet. Här bör särskilt nämnas kärandens kostnadsansvar — även vid offentlig grupptalan och organisationstalan166 — och att det ej finns processtödjande fonder, anmälningsförfarandet (opt-in), bristen på postprocessuell beräknings- och fördelningsmekanism (som skulle komma väl till pass i t.ex. Kraftkommission), försäkringsbolagens praxis rörande rättsskyddsförsäkringar (se nedan avsnitt 6.2.3) och Advokatsamfundets officiella inställning (nedan avsnitt 6.2.2) samt de allmänna nackdelar — främst långsamhet, kostnader och bristande expertkunskaper — som gör att även ordinär process har svårt att på en fri tvistlösningsmarknad konkurrera med t.ex. skiljeförfarande och nämndprövning. Det har redan visat sig i Skandia och Kraftkommission (även om KO tvingats följa upp med offentlig grupptalan i det sistnämnda fallet).
    Vad man idag kan konstatera är att det hittills i vart fall inte har blivit fråga om någon flodvåg av processer; fem grupprättegångar har påbörjats. Det faktiska behovet av grupptalan kan givetvis vara betydligt större än praxisredovisningen i avsnitt 5.3 implicerar. Vidare kan en expansion komma att ske till rättsområden som hittills inte varit föremål för grupptalan, men ändå ligger inom tillämpningsområdet för grupprättegång de lege lata. Detta gäller t.ex. miljömål och skadestånd vid katastrofer och större olyckshändelser samt patient- och läkemedelsskador, men även frågor om bland annat prospektansvar i bolagsrätten och andra värdepapperstvister,167 ansvar enligt rådgivningslagen,168 ersättning för skadegörande angrepp på data169 samt process i allmän domstol enligt lag 2003:307 om förbud mot diskriminering. De lege ferenda kan man överväga att införa möjlighet att föra grupptalan även i mål om t.ex. hyra, produktansvar och mål om diskriminering vid Arbetsdomstolen, liksom i konkurrensrättsliga tvister (skadestånd vid kartellbildningar etc.) samt — i den mån det

 

166 Se ovan vid och i not 23 och 73. Betr. kostnadsreglerna de lege ferenda se även Bergholtz (ovan not 37) s. 385. 167 Se betr. grupptalan vid prospektansvar C. af Sandeberg, Prospektansvaret, 2001, s. 408 f. samt, betr. några andra rättsområden där processformen kan bli aktuell, densamma i SvJT 2002 s. 785 f. Intresset att föra grupptalan vid prospektansvar m.m. torde öka när inte blott styrelseledamöter utan även själva bolaget kan stämmas. Vad gäller bolagsrättsliga mål se även Kleineman (nedan not 168 a.a.) s. 334 f. med anknytning till SOU 1995:44 s. 252 ff. och prop. 1997/98:99 s. 191 ff. 168 Det torde dock bli aktuellt mera sällan eftersom rådgivningssituationen typiskt sett — men inte alltid — är individuell. Betr. skadeståndsanspråk gentemot revisorer, mäklare och rådgivare se J. Kleineman i SvJT 2003 s. 319 ff. Kleineman pekar särskilt på farorna med en utvidgad skadeståndsrätt med sänkta krav på adekvat kausalitet (det sistnämnda har jag aldrig förordat) i kombination med möjligheterna att föra grupptalan. 169 Se N. Forsgren, Processformen grupptalan i mål rörande utomobligatoriskt skadeståndsansvar vid skadegörande angrepp på data. Examensarbete, Juridiska institutionen, Stockholms universitet, vt. 2002.

inte redan kan ske — vad gäller skadeståndsansvar mot staten för bristande tillämpning och implementering av EKMR samt EG-rättslig och annan internationell lagstiftning.170 Vidare bör man erinra sig att en lag om grupprättegång inte måste komma till flitig användning för att äga ett existensberättigande. Även ett mycket begränsat antal processer berör ju ett betydande antal personer om grupperna är av någorlunda storlek. De fem grupprättegångar som redan kommit till stånd omfattar i utgångsläget tillsammans långt mer än en miljon personer! En dom i Skandia skulle direkt beröra betydligt fler än det totala antalet parter i vanliga tvistemål under många decennier i vårt land. Och även om vi räknar bort Skandia återstår flera tusen personer i grupperna, så redan i Kraftkommission, vartill eventuellt kommer Dataregister 2. Om gruppen i Aftonbladet byggs ut till att omfatta alla som deltog i spelet handlar det om ännu mycket större siffror. Detta antal skall ställas mot att det (bortsett från familjemålen) väcks talan i årligen ungefär 35 000 dispositiva tvistemål, varav ca 15 000 är s.k. FT-mål (= småmål, dvs. där tvisteföremålets värde inte överstiger ett halvt basbelopp). Och i den sistnämnda gruppen är det ofta fråga om indrivning vid hänskjutna betalningsförelägganden etc.: käranden är en näringsidkare i mer än hälften av fallen.171 En enda grupprättegång kan således få avsevärd reparativ betydelse och medföra stora processekonomiska vinster för parterna och domstolarna. Vidare är grupptalans kanske viktigaste funktion att verka preventivt handlingsdirigerande; lagens blotta existens påverkar förhoppningsvis potentiella svarandes benägenhet att begå rättsstridiga handlingar och att komma till frivilliga uppgörelser när så skett. Jag vill här erinra om vad som sagts rörande KO:s möjlighet att som ombud biträda enskild konsument i finansiella tvister vid allmän domstol; lagen har lett ända fram till dom i blott två fall under de sju år den varit i kraft och anses ändå fylla en viktig funktion.172 Den civilprocessuella funktionsparadoxen innebär — liksom ett effektivt militärt försvar — att processen bäst fyller sin preventiva uppgift om den ej behöver träda i funktion. Medborgarna skall förmås att frivilligt eller genom ekonomisk avskräckning (”cost-internalisation”) rätta sig efter lag och avtal genom avstående eller uppgörelser, helst före en process. Detta förutsätter dock att processmöjligheterna är realistiska;

 

170 Jfr betr. tillämpningsområdet af Sandeberg (ovan not 7) s. 785 f. a.st. samt betr. hyra Havansi (ovan not 151) s. 256. Vad gäller det allmännas skadeståndsansvar i framtiden se G. Lambertz i JT 2004–05 s. 3 ff. och Kleineman; a.a. s. 337. Kleineman nämner (s. 332), med hänvisning till justitieminister Bodström, även konkurrensskador i sammanhanget. De lege lata är dock allmän domstol inte behörig att handlägga sådana mål, varför grupptalan (t.v.) är utesluten 171 Betr. prövning av småmål i komparativt perspektiv, se E. Hällströmer, Konsumentprocessen om mindre värden — en omöjlighet?, examensarbete vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet, ht. 2004. 172 Se ovan avsnitt 2.2.

det krävs ”reell och jämlik access to justice”, också vid gruppanspråk.173 Det är mot denna bakgrund som utfallet fem anhängiggjorda enskilda grupprättegångar under två år — och några kanske på gång — skall bedömas. Antalet är till och med större än vad viss utländsk expertis förutskickade med hänvisning till de svaga ekonomiska incitamenten.174 Drivkrafterna att gå till domstol tycks i betydande utsträckning vara andra än ekonomiska och taktiska partsintressen.
    Men vilka är de ekonomiska och taktiska överväganden parter, gruppmedlemmar och ombud har att göra vid ett rationellt val mellan ordinär process och grupptalan och hur skall man agera processuellt när grupprättegång väl kommit till stånd? Spelar försäkringsbolagens och Sveriges Advokatsamfunds attityd till grupptalan någon roll i sammanhanget? Några synpunkter på det följer i kommande avsnitt.

 

6.2 Ekonomiska och taktiska överväganden
6.2.1 Parterna och gruppmedlemmarna
Käranden
En enskild person som vill väcka talan och finner att de legala förutsättningarna enligt GrL möjligen föreligger har i valet av processform — ordinär process eller grupprättegång — givetvis att beakta de ekonomiska konsekvenserna. I valet mellan olika taleformer måste då en fysisk person ta hänsyn till eventuella följder vad gäller möjligheterna att få ersättning från rättsskyddsförsäkring175 eller den allmänna rättshjälpen. Jag har snuddat vid detta i avsnitt 5.5.5 och återkommer till denna viktiga fråga nedan i avsnitt 6.2.3.
    Är det egna anspråket individuellt processbart, vilket i praktiken ofta betyder att det måste vara större än halva basbeloppet, är det fråga om ett verkligt val mellan individuell process och grupprättegång. Vid vinst utgår ersättning för alla kostnader — även för ombud — oavsett processform. Övriga process- och samhällsekonomiska hänsyn får då i stället en framträdande plats vid valet. Om gruppen innehåller många processvilliga personer kan alternativet till grupptalan bli ett omfattande kumulationskluster som ofelbart belastar domstolen, svaranden och samhället med en irrationell resursåtgång. Ur den enskildes perspektiv är ändå ordinär rättegång ibland att föredra framför grupptalan. Om kumulation kan undvikas når käranden troligen snabbare fram till lagakraftvunnen dom och exekutionstitel än efter en grupprättegång. Processen blir billigare och mera lätthanterlig över huvud taget. Men en enskild kärande kan inte hindra kumulation om de övriga samtidigt beslutar sig för att väcka talan. Den som i detta läge föredrar grupprättegång kan dock begära omvandling enligt GrL 10 §.

 

173 Betr. access to justice, se Progressiv process (ovan not 1) s. 305 ff. 174 Så Weinstein ovan not 136 a.st. 175 Se vidare nedan avsnitt 6.2.3.

Att välja grupprättegång är allmänt sett förenat med en lång rad för- och nackdelar; alla skall inte upprepas här.176 Den främsta fördelen är kanske att styrkeförhållandet mellan parterna påverkas. Processen kommer att handla om ett lika stort belopp för båda parterna och oftast uppnås bättre balans i rättegången även i andra avseenden. Men käranden kan inte göra ett fritt val. Enligt GrL 8 § 3 p. tillåts inte grupptalan om annan processform är att föredra. Och en olämplig kärande accepteras inte som gruppföreträdare (GrL 8 § 5 p.).
    Är det egna anspråket mindre än halva basbeloppet är alternativet till grupprättegång ofta ingen process alls; anspråket är individuellt oprocessbart. Vill käranden ändå ensam gå till domstol måste man räkna med att möjlighet att få ersättning för ombud saknas även vid bifall (om inte förutsättningarna i RB 1:3 d st. 2 är uppfyllda). Å andra sidan minskar på motsvarande sätt ansvaret för motpartens rättegångskostnader i FT-målen. Konsekvensen tycks bli att ”småmålsreglerna” avhåller från individuell process även när utgången verkar säker om käranden inte är beredd att processa utan ombud eller med ekonomisk förlust även vid vinst i rättegången. Däremot uppmuntrar möjligen i något enstaka fall ”kvittningsregeln” rörande ombudskostnader till process då utgången är osäker. Käranden kan bättre överblicka kostnaderna och riskerar inte att åläggas ansvar för motpartsombud. Vidare är sannolikheten betydligt större att målet ej kommer att prövas i en andra instans (p.g.a. kravet på prövningstillstånd). Sannolikheten för att någon ensam och utan ombud skall driva en principiellt viktig och svårbesvarad fråga i domstol torde dock vara minimal om anspråket endast avser ett begränsat belopp för den enskilde.
    Grupptalan kan därför vara ett intressant alternativ — eller den enda möjligheten — så länge det gäller individuella gruppanspråk på upp till ca 20 000 kronor.177 Småmålsreglerna är inte tillämpliga enligt GrL och käranden bör ha särskilt goda möjligheter att intressera en skicklig advokat att ta sig an fallet.178 Genom riskavtal kan käranden begränsa eller helt eliminera sitt ansvar för egna ombudskostnader; det sänker procesströskeln. Kvar står ansvaret för vinnande motparts kostnader, vilka i en grupprättegång normalt torde bli större än i vanlig process. Vissa möjligheter kan dock finnas att fördela den risken genom direkta ekonomiska insatser eller borgensåtaganden bland intresserade gruppmedlemmar eller genom finansiell uppbackning från stiftelser och föreningar eller på annat sätt.
    Den som vill få till stånd en grupprättegång kan ibland helt befrias från kostnadsansvar genom att vända sig till eller bilda en förening som, när ekonomin är god nog, kan svara upp mot kravet i GrL 8 §

 

176 Se Grupptalan (ovan not 37) s. 223 ff. och a.prop. s. 62 ff. samt Progressiv process (ovan not 1) s. 359 ff. 177 För ett utförligt resonemang om kostnadsreglernas betydelse för grupptalan, se Grupptalan (ovan not 37) s. 327 ff., jfr SOU 1994:151 Del B s. 383 ff. samt a.prop. s. 109 ff. 178 Dock ej advokater vid vissa byråer, se nedan avsnitt 6.2.2.

5 p. för att väcka organisationstalan.179 Men det går också, efter överlåtelse av ett anspråk (eller del av ett anspråk) till föreningen, att i stället för organisationstalan välja enskild grupptalan med föreningen som part (”oäkta” organisationstalan). Det bör påpekas att föreningen i ingetdera fallet behöver begränsa processen till sina medlemmar utan kan föra talan för gruppen i dess helhet eller till en på lämpligt sätt bestämd del av den. Föreligger förutsättningar att på något av dessa sätt få en organisation att uppträda som kärande finns knappast ekonomiska eller taktiska skäl för den enskilde gruppmedlemmen att själv väcka vare sig ordinär talan eller grupptalan som gruppföreträdare.
    Är det fråga om ett osäkert rättsläge med behov av vägledande avgöranden, eller då allmänna intressen gör sig gällande på annat sätt, finns anledning att även överväga möjligheten att intressera KO eller annan behörig myndighet att föra offentlig grupptalan. Den enskilde slipper då helt ifrån ekonomiskt ansvar och blir i stället för kärande en vanlig gruppmedlem som ändå har kvar möjligheten att, om det behövs, påverka processen genom intervention, överklagande etc. (Möjligen är ett arbetslöst ombud som redan engagerats i målet mindre roat av att verka för denna lösning eftersom det kan innebära ett tvärt slut på uppdraget.) Man måste dock komma ihåg att kostnadsansvaret vid grupptalan kan verka starkt avhållande även vid offentlig grupptalan.180 Oavsett vilken form av grupptalan som kommer till användning bör käranden noga överväga om fastställelsetalan är att föredra framför fullgörelsetalan.181 Genom att välja fastställelsetalan kan man i många fall undvika tidsödande och kostsamma utredningar om de individuella skadeståndsbeloppen, en situation som är särskilt vanlig i grupprättegång. Processen kan komma igång tidigare och möjligheterna att vid bifall senare förlikas kring schabloniserade belopp eller annan typ av förenklad postprocessuell hantering ökar. Å andra sidan kan det bli en process i processen rörande rekvisiten i RB 13:2; man ser ibland svarandeombud nästan automatiskt framställa invändningar i detta hänseende i vad som närmast verkar vara fördröjande syfte. Vidare blir, liksom i pilotmål, vägen till en exekutionstitel för de enskilda gruppmedlemmarna längre och därmed mer riskabel om svaranden efter fastställelsedomen vägrar att medverka till en förlikning om beloppens storlek eller att betala ut ersättning. En möjlighet att nå liknande resursvinster som vid fastställelsetalan kan också ibland uppnås inom ramen för en fullgörelseprocess med hjälp av reglerna

 

179 Kostnadsansvaret för stora etablerade organisationer kan vara mer avskräckande än det är för föreningar som bildats ad hoc och inte har att prioritera processutgifter mot andra kommande behov, jfr not 23 och 73 ovan. 180 Se ovan vid not 23. 181 Betr. fastställelsetalan se a.prop. s. 55 f. samt Miljöprocess Del I s. 214 ff. och Del II s. 541 ff., se även R. Nordh & P.H. Lindblom, Kommentar till RB, Häfte 2, 2003, s.163 ff.

om mellandom och den särskilda form av uppskov med prövningen av vissa frågor (”särskild mellandom”) som GrL 27 § erbjuder.
    I sina processtaktiska överväganden har käranden vidare anledning att erinra sig de möjligheter som, efter överenskommelse mellan parterna, kan finnas att prorogera processen till den domstol man föredrar (så länge det gäller en tingsrätt som är fastighetsdomstol) och att förkorta tiden fram till lagakraftvunnen dom genom avtal om fullföljdsförbud och, i prejudikatsfrågor, utnyttjande av de möjligheter till ”hissdispens” till Högsta domstolen RB ger i 49:2 respektive 56:13. Därutöver innehåller GrL vissa handläggningsregler som kan vara av taktiskt intresse för käranden, så t.ex. om utvidgning av talan, uppdelning i undergrupper och, som sagt, ”särskild mellandom” i 18, 20 och 27 §§. Givetvis måste käranden beakta även fördelarna med riskavtal (38 ff. §§), möjligheterna att utnyttja regeln om skyldighet för svaranden att sörja för underrättelser i vissa fall (50 §) och de undantag från tvånget att lämna uppgifter om alla gruppmedlemmars namn och adress redan i processens början som GrL 9 § 2 st. andra meningen (och motiven) erbjuder.182 Gruppföreträdaren kan också vinna tempo genom att noggrant överväga hur stämningsansökningen skall utformas, inte minst för att stämma i bäcken beträffande sådana invändningar rörande de särskilda processförutsättningarna i GrL 8 § som svaranden kan förväntas komma med. Man kan räkna med att svaranden nära nog automatiskt kommer att ifrågasätta valet av grupptalan genom att peka på individuella omständigheter, gruppens bestämning, kärandens lämplighet att företräda gruppen, andra processalternativ (bristande ”superiority”) etc.

 

Gruppmedlemmarna
För medlemmarna i den av käranden beskrivna gruppen aktualiseras till stor del samma överväganden som för käranden. Om någon redan väckt talan handlar det för gruppmedlemmarna dock i första hand om att ta ställning till om de vill stanna kvar i gruppen och därför anmäla sig (opt-in). Detta beslut kan ibland vara avhängigt av annat än ekonomiska överväganden. En anledning att stå utanför kan vara att gruppmedlemmen anser talan obefogad, av annat skäl ogillar processen eller är särskilt mån om goda förbindelser med svaranden i framtiden. Det kan även förhålla sig så att den enskilde saknar tilltro till gruppföreträdaren eller dennes ombud och därför föredrar att vara bibehållen sin rätt att själv föra talan med eget val av ombud, så även om det skulle leda till ett ekonomisk minus. Handlar det om processbara anspråk kan individuell process innebära tidsvinster i vissa fall. Men riskerna för kumulation och/eller vilandeförklaring — och därmed utebliven tidsvinst — torde vara överhängande. Vidare gäller, liksom vid individuellt oprocessbara anspråk, att en grupptalan oftast

 

182 Se ovan avsnitt 4.1.1 och 4.2.2. För ett exempel på riskavtal se ovan vid not 106.

torde ge bättre balans i processen och därmed större kraft och eftertryck åt de individuella kraven.
    Från strikt ekonomiska utgångspunkter finns det däremot knappast några rationella skäl att inte stanna kvar i gruppen och vid behov påverka processen genom intervention, överklagande etc. Det gäller oavsett de enskilda anspråkens storlek. Handlar det om individuellt oprocessbara anspråk skulle en egen process — även om den är framgångsrik — troligen leda till mindre ekonomiskt utbyte, oftast förlust, eftersom ombudskostnader inte ersätts. Grupprättegången ger medlemmen en möjlighet att vara med och dela på vinsten, företrädd av ombud, gratis och utan risktagande. Vid ogillande drabbas inte gruppmedlem av några kostnader över huvud taget.183

Svaranden
För svaranden är det en naturlig attityd att försöka avvärja och försvåra process av vilket slag det vara må. Men om käranden väl kommit till skott bör svaranden först allvarligt överväga om den valda processformen är till hans fördel eller nackdel. Ibland får man ett intryck av att svarandeadvokater närmast automatiskt utgår från att vanlig process är att föredra. Handlar det om individuellt processbara anspråk kan dock valet av grupprättegång medföra betydande processekonomiska vinster även för svaranden, förutsatt att man annars har att vänta upprepade processer eller ett svårhanterligt kumulationskluster. Vidare ökar vinnande svarandes trygghet av att en ogillande doms rättskraft omfattar alla gruppmedlemmar.
    Är anspråken individuellt oprocessbara löper svaranden visserligen risken att vid förlust få betala motpartens ombud om det handlar om grupprättegång. Mot detta bör dock en svarande, som anser sig ha ”ett bra case”, ställa rätten till full ersättning för ombudskostnader vid vinst184 och fördelen av att målet avgörs i tresits. Men viktigast är kanske att alternativet till grupprättegång ofta är inga processer alls så länge anspråken är individuellt oprocessbara. Att få en grupptalan avvisad är då detsamma som en slutlig seger för svaranden (men ibland ett nederlag för rättvisan).
    Svaranden bör således allvarligt överväga om den försenande och fördyrande teknik som kan ligga i att automatiskt angripa den valda processformen och försöka få till stånd avvisning eller vanlig process i stället för grupprättegång är taktiskt riktig i det enskilda fallet. Detsamma gäller om käranden valt att föra processen som en fastställelsetalan; är det verkligen till nackdel för svaranden att frågan om beräkning av skada och ersättningsbelopp för ett stort antal gruppmedlemmar ställs på framtiden och endast behöver diskuteras om skadeståndsskyldighet verkligen föreligger? Även här har man ibland an-

 

183 Detta gäller gruppmedlem som ej intervenerat eller överklagat dom eller beslut. 184 Säkerheten för svaranden skulle öka ytterligare om gruppföreträdaren finge ta flera rättsskyddsförsäkringar i anspråk, se därom vidare nedan avsnitt 6.2.3.

ledning att misstänka att sådana processer i processerna som ibland utvecklas kring rekvisiten i RB 13:2 snarare missgynnar än gynnar svaranden.
    Men antag nu att man av rationella skäl vill förhindra att grupprättegång kommer till stånd i framtiden eller, om sådan rättegång ändå blir av, få stopp på den. Vad göra? Jag har vid några tillfällen hört advokater, som vanligen företräder företag och personer i näringslivet, diskutera denna fråga. Glädjande nog brukar man då börja med att understryka vikten av att förebygga grupprättegångar genom att frivilligt uppfylla sina avtal, förbättra krav- och dokumenthanteringen samt se över sina standardavtal. Innefattar avtalen risk för framtida grupprättegångar bör de omarbetas. Bättre kan grupptalans positiva preventiva effekt på det allmänna planet knappast illustreras. Vidare bör den presumtive svaranden se över sina försäkringsarrangemang samt förbereda sig för hur mediafrågan skall hanteras inför och under en eventuell grupprättegång.
    Inför hotet av en domstolsprocess måste svaranden göra noggranna riskanalyser. Hur stor sannolikhet är det för att käranden vinner processen, hur kommer det att påverka good-will och framtida kundrelationer om svaranden vinner respektive förlorar rättegången, kan käranden betala rättegångskostnaderna under och efter processen etc. Är det läge att kontra med en negativ fastställelsetalan? Vad kan en förlikning vara värd? Om man stannar för att en ansökan om grupprättegång bör angripas gäller det att fokusera på de särskilda processförutsättningarna och övriga krav enligt GrL. Förekomsten av individuella omständigheter bland gruppmedlemmarna — beträffande t.ex. reklamation, beräkning av skadans storlek, adekvans, kausalitet etc. — kan utesluta grupprättegång och bör identifieras. Man kan också ifrågasätta om gruppen är lämpligt bestämd och om de speciella processförutsättningarna i GrL 8 § är för handen (skiljer sig gruppmedlemmarnas anspråk åt, är käranden med hänsyn till sina intressen i saken och sina förutsättningar i övrigt lämplig att företräda gruppmedlemmarna, är grupprättegång bästa processform jämfört med kumulation eller pilotmål etc.?). Om det finns grund för att framställa invändningar i något av dessa hänseenden gäller det att avgöra när detta skall ske.185 Som redan nämnts har svaranden att bedöma sina vinstchanser och i vilken mån en förlikning är att föredra framför en process med säker eller oviss utgång. Antag att alternativet till grupptalan är att käranden väljer individuell rättegång och att ”småmålsreglerna” då blir tilllämpliga. Det inbjuder till förlikningsförsök från båda parterna eftersom det inte finns möjlighet att få ombudskostnader ersatta. En svarande som anser sig ha små eller inga vinstchanser kan då erbjuda förlikning med (eller medge) ett belopp som ligger några tusen kronor under det verkliga kravet, dvs. med vad som skulle bli nettout-

 

185 Jfr RB 34:2−3.

fallet för vinnande kärande efter en rättegång där ombud måste anlitas. I denna mening orättmätiga förlikningsförsök torde vara vanliga i småmål.186 I en grupprättegång däremot har svaranden inte denna rabattmöjlighet eftersom ombudskostnader är ersättningsgilla. Det är ett skäl för svaranden att vid individuellt oprocessbara anspråk försöka tvinga en kärande som valt grupprättegång att i stället föra individuell talan. Men ett ännu starkare skäl för denna taktik är att det sannolikt inte blir någon process över huvud taget om inte grupptalan tillåts; så länge kärandens beräknade ombudskostnader överstiger vinstchanserna kommer troligen inte någon av gruppmedlemmarna att gå till domstol ensam, åtminstone inte så länge ekonomiska motiv är avgörande. I motsvarande mån minskar svarandens möjligheter att få till stånd avvisning av grupptalan med stöd av kravet på bästa processform i GrL 8 § 3 p.; det finns ju inget processalternativ som är bättre än grupptalan. Svaranden bör inrikta sina avvisningsförsök på de andra krav GrL ställer.
    Det är en vanlig, men troligen felaktig,187 uppfattning att såväl förlikningsbenägenheten som risken för orättmätiga förlikningar (”legal black-mail”) är ännu högre vid grupptalan än i annan process.188 Skälet till en sådan excessiv förlikningsbenägenhet sägs vara att svaranden till varje pris vill undvika den extra uppmärksamhet och bad-will som grupprättegången kan föranleda. Svaranden skulle därför vara benägen att göra upp och detta även om han är övertygad om att kärandens anspråk är ogrundat. Om det däremot finns skäl befara att käranden kommer att vinna processen, kan svaranden vara beredd att lämna extra höga förlikningsbud eftersom uppmärksamheten då blir särskilt negativ och det dessutom tillkommer ansvar för både kärandens och svarandens, ofta avsevärda, rättegångskostnader.
    Den bästa taktiken för svaranden skulle med detta sätt att se på saken vara att till nästan varje pris försöka få stopp på grupprättegången så fort som möjligt. Om det inte går genom avvisning bör man ingå förlikning. Det är bakgrunden till påståenden om att grupprättegångar leder till oetisk köpslagan och en osund förlikningsbenägenhet. Den påstått abnorma förlikningsbenägenheten förklaras ibland också med att kärandeombud, liksom fastighetsmäklare, kan vara beredda att i eget intresse hellre välja en snabb förlikning på ett något lägre belopp än en förlängning av processen som i bästa fall leder till en större ersättning för käranden, och därmed även till ombudet. Det gäller särskilt ombud som inte arbetar på timarvode utan på hög pro-

 

186 Se SOU 1982:26 Del B s. 41 ff. 187 Se Grupptalan s. 166 ff. och af Sandeberg i SvJT 2002 s. 794 f. med där nämnd litteratur. 188 Domstolskontrollen av förlikningen sker huvudsakligen för att skydda gruppmedlemmarna, se a.prop. s. 82 ff. och 165 f., jfr betr. class actions i USA, RAND-studien (ovan not 38) s. 486 ff.

vision och har mycket att göra och dessutom är beredda att sätta klientintresset i bakgrunden.
    Det finns dock även skäl att varna svaranden för oreflekterade förlikningsansträngningar. En förlikning kostar avsevärt mycket mer vid grupptalan än i individuell process, särskilt om grupperna är stora. Det bidrar nog starkt till att det verkar vara svårt att finna statistiskt stöd för påståendena om den speciellt höga förlikningsbenägenheten i class actions. Vidare kan det vara så att käranden är mindre intresserad av förlikning i en grupprättegång än i ordinär process; avsikten med processen är kanske inte enbart eller ens i främsta rummet personlig reparation och gottgörelse utan (även) preventiv handlingsdirigering, att kanalisera sin upprördhet och att åstadkomma en offentlig diskussion av rättspolitiskt eller etiskt slag. I så fall vill man inte heller utan vidare offra den särskilda offentlighet grupprättegången leder till.
    En svarande som överväger att lämna ett eget förlikningsbud eller har att ta ställning till ett sådant från käranden har även andra skäl att utgå från att risken för legal blackmail etc. ofta är ännu mindre vid grupprättegång än i individuell process. Att processen skulle föras på medvetet svaga grunder är mindre troligt än annars eftersom käranden tar på sig en särskilt hög kostnadsrisk. Till det kommer alla de extra skyddsspärrar som ligger inbäddade i GrL, så t.ex. reglerna om ombudstvång och advokatmonopol. Vidare arbetar ombudet ofta utifrån ett riskavtal. Ingen medlem av Advokatsamfundet torde vara intresserad av att processa gratis vid förlust om man inte tror att käranden har goda vinstchanser. Ytterligare skydd mot spekulativ användning av grupptalan utgörs av GrL:s krav på gruppföreträdarens person, de särskilda processförutsättningarna etc. Och ligger det en rättsskyddsförsäkring eller allmän rättshjälp i botten finns ytterligare filter som sorterar bort otillständigt processande.189 Är det fråga om en offentlig grupptalan eller en organisationstalan av en etablerad ideell förening borde tanken på osund processföring vara utesluten. Och även om det är en ideell förening bildad ad hoc som processar som part vid enskild grupptalan är, som framgått, skyddet mot obefogade processer och skamliga förlikningsförslag bättre än i vanlig rättegång.
    Allt detta leder till slutsatsen att det vid grupptalan mera sällan än i ordinär process finns anledning att misstänka chikanösa eller oetiska process- och förlikningsförsök. Den som utsätts för en grupptalan bör därför vid förlikningsförhandlingar inte arbeta från utgångspunkten att det från motpartens sida handlar om legal blackmail eller annan form av otillständig processföring. Tvärtom har man oftast anledning befara att käranden har särskilt bra på fötterna om hon valt grupptalan framför individuell rättegång.

 

 

189 Se nedan vid not 218.

6.2.2 Ombuden och Sveriges Advokatsamfund För ombuden på båda sidor gäller givetvis att vid valet av processform — mellan vanlig process och grupprättegång liksom mellan de tre sorterna därav inbördes samt mellan fullgörelse- och fastställelsetalan — samt vid bestämmande av taktiken i en grupprättegång, i första hand att se till sina huvudmäns intressen. Man har då anledning att resonera ungefär som i de två föregående avsnitten. Men ombudets eget intresse och inställning är givetvis också av betydelse i sammanhanget, särskilt då det gäller att avgöra om man vill åta sig ett uppdrag som ombud vid grupptalan.
    Lagen om grupprättegång kan erbjuda intressanta — och ibland särskilt lönsamma — arbetsuppgifter för advokater som vill ägna sig åt denna typ av processföring. Det handlar då om en möjlighet för ombudet att profilera sig på tvistlösningsmarknaden genom att besätta en nisch som ofta väcker extra intresse i massmedia och därigenom kan framföda ytterligare uppdrag. Av ännu större vikt är kanske att det vid bifall föreligger förutsättningar att få ett betydligt högre arvode än normalt. Riskavtalen kan ge t.ex. ”humanjurister” på mellanstora och mindre byråer190 tillfälle att genom en dubblering (eller mer) av normalarvoden enligt rättshjälpstaxan komma upp i sådana timarvoden som redan tillämpas rakt av vid flera av de stora advokatbyråer, som huvudsakligen eller enbart arbetar för näringslivet och därför normalt företräder svaranden i en grupprättegång. På så sätt förbättrar GrL balansen i processen i ytterligare ett hänseende. Förutsättningen för att ta målet är då att man är säker på att vinna en grupprättegång eller att man är beredd att riskera en eller annan förlust i hopp om att merparten av processerna kommer att leda till framgång och inbringa extra höga arvoden.
    För ombud med särskilt intresse för att bereda ökad access to justice till nya grupper eller medverka i partiellt altruistisk process eller i den etiskt-moraliska debatten, liksom för advokater med starkt engagemang för näringslivet, tillkommer den personliga tillfredsställelse det kan ge att helhjärtat verka för sina klienters intressen i stora och uppmärksammade mål av det här slaget. Att det sker mot god betalning är inget fel; tvärt om var det lagstiftarens avsikt att genom riskavtalen skapa incitament för grupprättegång i befogade fall.191 Internationella erfarenheter tyder på att det ekonomiska utfallet kan bli minst lika gott för svarandeombudet, som ju normalt kan räkna med arvode till hög timtaxa vid såväl bifall som ogillande.
    Finansieringsmöjligheterna måste helt naturligt beaktas av kärandeombudet. Så länge rättsskyddsförsäkringar och rättshjälp inte kan

 

190 Normalt räknar man med att de små byråerna inte skall komma ifråga eftersom det kan krävas vissa administrativa och ekonomiska resurser för att driva en grupptalan. Det har dock visat sig, t.ex. i Kanada men också i Sverige, att även mindre byråer är beredda och väl klarar av att ta på sig uppdrag av det här slaget, liksom att ingå riskavtal. 191 A.prop. s. 115 ff.

tas i anspråk i rimlig utsträckning (se nästa avsnitt) återstår att lita till gruppföreträdarens privatekonomi eller att ordna extern finansiering. Det kan ske t.ex. i form av insamling eller borgensåtaganden bland gruppmedlemmarna, genom bidrag av andra slag eller genom bildande av en särskild förening som uppträder som gruppföreträdare, antingen i en organisationstalan eller — efter överlåtelse av ett anspråk till föreningen — genom en enskild grupptalan. Medlemsavgifter och gåvor kan ge föreningen den ekonomiska stadga som GrL förutsätter (se avsnitt 5.3.5 ovan).
    Det måste dock sägas att det än så länge ibland kan löna sig ekonomiskt för ett kärandeombud att prioritera pilotmål eller subjektiv masskumulation framför grupprättegång, så även då den sistnämnda taleformen skulle vinna vid en objektiv bedömning av vad som är bästa processform enligt GrL 8 § 3 p. Vill man som ombud ha många uppdrag är det kanske bättre att företräda 100 kärande än att arbeta för en enda gruppföreträdare, om än för extra högt arvode.192 Och även för en advokat som helt bortser från egna intressen kan det vara motiverat att söka den processform där det är möjligt att mobilisera de största externa ekonomiska resurserna, t.ex. genom rättsskyddsförsäkringar som gynnar både masskumulation och pilotmål framför grupprättegång. Men då uppstår en risk att man avstår från att verka för den lösning som i andra avseenden är bäst för parterna och samhället. Det är inte snyggt. Försäkringsbolagen bidrar idag till att sådana olämpliga val kan komma att träffas. Det återkommer jag till i nästa avsnitt.
    Hur är då inställningen till grupptalan bland medlemmarna av Sveriges Advokatsamfund numera? Den advokat, som på förslag av samfundet medverkade som sakkunnig i Grupptalanutredningen,193 stödde alla de förslag som lades fram i betänkandet. Jag har mött liknande positiva reaktioner vid samtal med många enskilda advokater, så även långt innan lagen trädde i kraft. Såvitt jag vet har dock än så länge endast tre advokatfirmor, alla i Stockholm, medverkat till att väcka (eller allvarligt övervägt att väcka) grupptalan enligt GrL.194 Däremot möter man vid t.ex. föredrag, juriststämmor och kurser rörande grupptalan betydande intresse. Flera stora advokatbyråer som normalt företräder näringslivet har anordnat egen internutbildning på området, dock mest i defensivt syfte.
    Det verkade självklart att den nya processformen skulle tas emot med positivt intresse bland kommande ombud på både kärande- och svarandesidan. Under förarbetena i Sverige liksom utomlands har det till och med påståtts att reformen främst skulle gynna advokaterna. Mot den här bakgrunden är det överraskande att Sveriges Advokat-

 

192 Observera dock ”pilotmålsregeln” i rättshjälpslagen och motsvarande begränsningsmöjligheter vid rättsskyddsförsäkring, se nedan avsnitt 6.2.3. 193 Advokaten Göran Dolk, Stockholm. 194 Advokatfirmorna Bratt & Feinsilber (Kefalas och Grupptalan mot Skandia), advokatfirman Åberg & Salmi (Dataregister 1, Arlanda, Norra länken m.fl.) samt advokatfirman Per-Ulrik Andersson (Aftonbladet), samtliga Stockholm.

samfund alltsedan Grupptalanutredningen presenterade sitt betänkande 1994 och fram till de sista rundorna i departementet under år 2002 i remissvar och vid hearings ställt sig negativt till införande av grupprättegång i Sverige. (Dock förordade man advokatmonopol för den händelse processformen skulle införas och tillstyrkte reglerna om riskavtal.195) Till det kommer att en av landets mest välrenommerade advokatbyråer i den första remissomgången åtog sig uppdraget att försöka stoppa reformen och till och med engagerade ett stort lobbyföretag i samma syfte.196 Några officiella uttalanden från samfundet har jag däremot inte hört talas om sedan GrL trädde i kraft. Advokatsamfundets generalsekretare Anne Ramberg använde för ett år sedan lagen om grupprättegång, tillsammans med revisorslagen och sexköpslagen, som exempel på lagstiftning som ”inte synes ha varit rimligt effektiv, oaktat ett behov kan ha förelegat”.197 Jag tolkar (djärvt) detta uttalande som att ett behov faktiskt kan existera men att lagen fått en för trubbig utformning. Det kan jag hålla med om, särskilt vad gäller anmälningsförfarandet (opt-in) och avsaknaden av ett rationellt postprocessuellt system för beräkning och fördelning av skadestånd.198 Att GrL erbjuder nya och viktiga uppgifter för advokatkåren hoppas jag snart skall stå klart för alla.
    När nu lagen införts möter man visserligen ett ökat intresse, men då, som sagt, främst från advokater och byråer som oftast eller alltid företräder klienter i näringslivet. Det har märkts t.ex. vid de kurser, föredrag, diskussioner etc. som anordnats om GrL, ibland i det uttalade syftet att lära ut hur grupptalan skall ”bekämpas”. Att valet av grupprättegång kan vara till fördel även för svaranden och dennes ombud i somliga fall (se ovan avsnitt 6.2.1) ägnas mindre intresse.
    Ibland får man en känsla av att utvecklingen i Sverige, liksom i t.ex. USA och Kanada, i ökande takt går mot en uppdelning av advokatkåren på ”plaintiff lawyers” och ”defendant lawyers”. Somliga stora advokatbyråer verkar inte åta sig uppdrag som riktar sig mot deras normala uppdragsgivare, dvs. näringslivet, även om det handlar om företag som inte finns i klientregistret. Ibland kan man få en känsla av att det inte (enbart) är fysiska eller juridiska personer utan vissa intressen — främst näringslivets i allmänhet — som företräds. Även i Kanada och USA förekommer det att somliga advokatfirmor inte vill förknippas med class actions, åtminstone inte på kärandesidan. Jag har ett starkt intryck av att det var detta slags ombud som hade det dominerande inflytandet då det gällde Advokatsamfundets agerande under reformarbetet. Det återstår att se om någon attitydförändring

195 Betr. riskavtalen se SOU 1994:151 Del B s. 390 ff. och a.prop. s. 114, där det framgår att Advokatsamfundet är positivt till avtal av det slag GrL medger och att sådana existerade i Sverige redan innan lagen trädde i kraft; dylika avtal anses ej (längre) strida mot god advokatsed. För ett exempel se ovan vid not 106. 196 Se Progressiv process (ovan not 1) s. 400 not 8. 197 A. Ramberg i Tidskriften Advokaten, december 2003, s. 5. 198 Se ovan avsnitt 4.1.2.

der reformarbetet. Det återstår att se om någon attitydförändring har uppstått eller är att förvänta och vilket inflytande den andra typen av advokater — ”humanjuristerna” — kommer att ha för samfundets fortsatta agerande i denna och andra frågor. Intressant i det sammanhanget är att även Den Norske Advokatforening var klart negativ till förslaget om införande av grupptalan i Norge när det lades fram (se ovan i avsnitt 2.4). Trots detta förordade i maj 2004 Advokatforeningens ”Rettssikkerhetsutvalg” i sitt förslag till nytt rättssäkerhetsprogram för föreningen införande av regler om gruppesøksmål i norsk rätt (se programmet p. 4 och 10).

 

6.2.3 Rättshjälpen och försäkringsbolagen — från likhet inför lagen till olikhet inför bolagen
Att käranden har privat rättsskyddsförsäkring (kallas i fortsättningen rättsskydd) eller allmän rättshjälp är normalt tillräckligt för att de ekonomiska krav som ställs på gruppföreträdare i GrL 8 § 5 p. skall vara uppfyllda, särskilt om ombudet arbetar enligt riskavtal.199 Enligt rättshjälpslagen (RhL) 9 § 1 st. får rättshjälp inte beviljas om den rättssökande har eller borde ha haft en rättsskyddsförsäkring eller något annat liknande rättsskydd som omfattar angelägenheten. Därigenom är det numera i allmänhet inte lagregler utan försäkringsbolagens olikartade (se nedan) formuleringar och tillämpningar av sina villahemförsäkringsvillkor som avgör när ekonomiskt stöd utgår. Jag avstår därför här från att närmare diskutera tillämpningen av RhL i grupprättegång.200 För rättsskydd gäller orubbliga maxbelopp som i de flesta fall ligger kring 100 000 kronor.201 Vidare skall försäkringstagaren betala en självrisk på 20−25 procent. Premier, maxbelopp och självrisk är oberoende av försäkringstagarens egna ekonomiska förhållanden. I motsats till den allmänna rättshjälpen skall rättsskyddet täcka även ansvaret för motpartskostnader.
    Under arbetet i Grupptalanutredningen märkte vi att försäkringsbolagen, representerade av Sveriges Försäkringsförbund, kände föga entusiasm för den nya processformen. Man motsatte sig införande av grupptalan och tillhörde de allra skarpaste kritikerna bland remissinstanserna. Vid ett sammanträde med utredningen ansåg man sig inte kunna positivt besvara frågan om det skulle vara möjligt att ställa en eller flera gruppmedlemmars rättsskydd till gruppföreträdarens förfogande, trots att dessa ju omfattas av domens rättskraft och exigibi-

 

199 A.prop. s. 115 och 147. 200 Betr. rättshjälp och grupptalan se SOU 1994:151 Del B s. 477 ff. 201 Uppgifterna i detta avsnitt grundar sig till viss del på en enkät jag i oktober 2004 sände ut till Folksam, If, Länsförsäkringar och Trygg-Hansa. Hos de flesta av länsförsäkringsbolagen uppgår maxbeloppet till 100 000 kronor, hos Folksam till något däröver, hos Trygg-Hansa till tre prisbasbelopp och hos If till 200 000 kronor, varav dock högst 100 timmar ombudsarvode. Några mindre bolag ligger kvar kring 75 000 kronor, se not 217 nedan. Betr. enkäten i övrigt se nedan vid och i not 210.

litet samt även i flera andra avseenden (GrL 15 §) intar en ställning med partsliknande drag.202 I dessa avseenden är gruppmedlemmarna betydligt fastare knutna till processen än passagerarna i ett pilotmål då flera försäkringar ibland får utnyttjas av piloten;203 passagerarna träffas ju ej av pilotdomens rättsverkningar på annat sätt än genom eventuell bevisverkan. Notabelt är också att Försäkringsförbundet under remissbehandlingen inte bara motsatte sig införande av domstolsgodkända riskavtal; man förordade dessutom att alla gruppmedlemmar skulle bära fullt kostnadsansvar för motpartskostnader! Det vore givetvis den definitiva dödsstöten för grupptalaninstitutet hur man än utformar det i övrigt. Vidare anförde förbundet att ”det inte kan bli tal om att låta försäkringsfrågan bli avgörande för grupptalans effektivitet som processform”.204 Men som framgått ovan och utvecklas nedan är det just vad som sker; bolagen styr nu valet av processform bort från grupprättegång.205 När reformen väl är genomförd kan man konstatera att TryggHansa är det försäkringsbolag av de fyra stora som intar den mest oförsonliga hållningen gentemot grupptalan. I försäkringsvillkoren finns här ett särskilt undantag av innebörd att detta bolags rättsskydd inte omfattar tvist ”där du är kärande och tvisten skall handläggas enligt lagen om grupprättegång”.206 Inte ens gruppföreträdaren kan alltså utnyttja sin rättsskyddsförsäkring enligt Trygg-Hansas försäkringsvillkor! På så sätt övervältrar Trygg-Hansa ansvaret på den allmänna rättshjälpen.207 För den försäkrade, liksom för svaranden, är detta inte alltid en fördel; i motsats till rättsskydd omfattar ju den statliga rättshjälpen inte ansvar för motpartens rättegångskostnader och stöd utgår endast för den som har ett ”ekonomiskt underlag” understigande 260 000 kronor per år. Däremot är det enligt RhL 34 § möjligt att efter särskild prövning höja det tak för ombudskostnader (100 timmars arbete avlönat enligt rättshjälpstaxan) som följer av reglerna i RhL 15−20 §§. Försäkringsbolagens maxbelopp är däremot orubbliga och man kan inte få rättshjälp när rättsskyddet är uttömt.
    Övriga tillfrågade bolag (Folksam, If och Länsförsäkringar) accepterar att kärandens rättsskyddsförsäkring tas i anspråk för grupptalan. Men man tillåter inte de övriga gruppmedlemmarna att ställa sina

 

202 Grupptalanutredningen förutsatte att flera försäkringstagares rättsskydd skulle kunna tas i anspråk, SOU 1994:151 Del B s. 398, Man underströk (s. 400) att utvecklingen i detta hänseende måste följas noga. 203 Se nedan not 210. 204 Se a.prop. s. 114; även Finansinspektionen och regeringen verkar stå bakom denna formulering. Jfr däremot Grupptalanutredningen som underströk (SOU 1994:151 Del B s. 400) att ”det inte (kan) komma ifråga att göra effektiviteten av grupptalan som taleform beroende av ekonomiskt bistånd på frivillighetsbasis” (min kurs.). 205 Se exemplen ovan i avsnitt 5.3. 206 Trygg-Hansa, villkor 2.2.2. 207 Se rättshjälpslagen 9 § st. 1, jfr NJA 2000 s. 400; rättshjälp beviljas om försäkringen är mindre omfattande än normalt och detta ej beror på den rättssökandes eget val.

försäkringar till gruppföreträdarens förfogande, trots att, som sagt, dom i målet binder alla gruppmedlemmar och vid ogillande förhindrar dem från att själva väcka talan och därmed ta rättsskyddet i anspråk.208 Den som väcker enskild grupptalan med stöd av rättsskyddet har således högst ett orubbligt maxbelopp att disponera, en begränsning som är en klar nackdel även för vinnande svarande. Få advokater (advokattvång råder) torde rekommendera grupprättegång i det läget — särskilt om man har anledning att befara process i flera instanser — om inte annan eller komplementär finansiering kan anordnas. Annars avstår man från grupprättegång till förmån för pilotmål eller subjektiv kumulation, som båda kan ge käranden och ombudet ett bättre försäkringsekonomiskt underlag (och mer omfattande arbetsuppgifter).
    Beslut om allmän rättshjälp kan skjutas upp om frågan om rättshjälp kan vänta till dess ett av flera anspråk som stöder sig på väsentligen likartad grund har avgjorts (RhL 10 § 1 st. 9 p., den s.k. pilotmålsregeln). Flera försäkringsbolag har infört liknande möjligheter att tills vidare bevilja rättsskydd för blott en försäkringstagare i motsvarande fall samt har dessutom villkor som medger bolaget att i stor utsträckning räkna flera tvister som ”en tvist”, så även om det är fråga om processer vid olika domstolar och tidpunkter.209 Men i praktiken förekommer det att man medger att flera rättsskyddsförsäkringar tas i anspråk vid såväl kumulation som i pilotmål. Det har skett bl.a. i några av Stiftelsen Miljöcentrums rättegångar och jag förmodar att det är fallet även i t.ex. i de nu aktuella målen Fjärrvärme och SCA Munksund med bortåt hundra kärandeparter i båda fallen (ovan avsnitt 5.3). Såväl villkor som praxis skiljer sig bolagen emellan och det är svårt att få klara besked om vad som gäller i pilotmål och vid kumulation.210 Desto klarare är bolagens inställning till grupprättegång: rättsskydd är då helt uteslutet för Trygg-Hansa och möjlighet för käranden att utnyttja flera försäkringar finns inte vid något av de fyra stora bolagen.

 

208 Eftersom RhL kan komma in i vissa lägen (för den som har försäkring i TryggHansa eller inte har och ej heller borde ha haft någon försäkring) bör reglerna i RhL ses över, så t.ex. betr. timtaket för ombud (som dock är ”mjukt”, se RhL 34 § 2 st.) och självrisken, jfr SOU 1994:151 Del B s. 477 ff. 209 Se t.ex. Folksam villkor C 21 och 23, If 8.8, Trygg-Hansa 5.2 st. 3 samt Länsförsäkringar H 4 och H 5. 210 If och Trygg-Hansa uppger i enkäten (ovan not 201) att flera rättsskydd kan begagnas av piloten i pilotmål. Folksam svarar nej och Länsförsäkringar svarar oklart på frågan. Vad gäller kumulation uppger Länsförsäkringar att man normalt tillämpar pilotregeln och således vägrar mer än en försäkringstagare att processa. Folksam medger att alla rättsskydd tas i anspråk, dock anser man sig möjligen ha utrymme att vägra ersättning för alla. If och Trygg-Hansa svarar att man ej kan vägra någon rättsskydd vid kumulation. Ser man till villkoren har dock även dessa två bolag utrymme för vägran i de fall man anser det vara fråga om blott ”en tvist” (se vid föregående not). Samtliga kan således enligt villkoren vägra mer än ett rättsskydd i såväl pilotmål som vid kumulation. Men i praktiken förekommer det såvitt jag kan förstå att flera rättsskydd (maxbelopp) beviljas i båda fallen, i pilotmål åtminstone ibland och vid kumulation snarast som huvudregel.

Mot den här bakgrunden måste man fråga sig på vems sida företrädarna för försäkringsbolagen stått och står i detta lagstiftningsärende. Inte är det på försäkringstagarnas! Då man inte lyckades hindra att reformen genomfördes utesluter man grupptalan helt från försäkringsskyddet — samtidigt som man i remissvar ville att alla gruppmedlemmar skulle vara ansvariga för motpartskostnaderna — eller styr genom negativ särbehandling för grupprättegång väl lämpade processer bort från denna processform, i vissa fall mot de egna tvistlösningsnämnderna, i andra mot pilotmål och masskumulation. De extra besvär och kostnader detta föranleder drabbar inte i första hand käranden eller ombuden i de fall då process blir av, även om det för käranden innebär att maktbalansen i processen åter skjuts över på svarandesidan. Men domstolen tvingas hantera upprepade rättegångar eller svårhanterliga och tidsödande kumulationskluster med ökade kostnader för skattebetalarna som följd. Och gruppmedlemmar som i stället måste uppträda som käranden vid masskumulation tvingas riskera ansvar för motpartskostnader och måste delta i kumulationsprocessen som parter. Tappande svarande drabbas av högre rättegångskostnader och ibland av upprepade processer. Vinnande svarande har mindre möjligheter att få ut full ersättning för sina kostnader.
    Försäkringsbolagen väljer alltså att finansiera en jätteprocess vid kumulation eller ibland upprepade processer vid pilotmål framför att ge grupprättegången rimliga villkor. Detta kommer till sist att drabba försäkringskollektivet i form av högre premier. Man frågar sig om det över huvud taget finns några vinnare i detta system. Försäkringsbolagens villkor och praxis för den processuella hanteringen av gruppanspråk snedvrider därigenom den fria konkurrensen mellan processformerna på ett från strikt process- och samhällsekonomiska synpunkter oacceptabelt sätt. Det gäller särskilt vid individuellt processbara anspråk. Men även då alternativet till en grupptalan är att det inte blir någon process alls borde försäkringsbolagen kunna finna det förenligt med sina intressen att inta en lika flexibel attityd till användningen av rättsskyddsförsäkringarna som man nu gör vid pilotmål och subjektiv kumulation i de fall då småmålsreglerna inte är tillämpliga. Att ställa gruppmedlemmars rättsskydd till gruppföreträdarens förfogande skulle, i motsats till vad som gäller i pilotmål, inte ens kräva särskilda avtal om avstående av rättskyddet i kommande process från gruppmedlemmarna eftersom de binds av rättskraften och därigenom automatiskt blir uteslutna från att senare själva väcka talan.
    Att den ”fria” marknaden inte fungerar fullt ut bland annat vad gäller rättsskyddsförsäkringarna visar sig inte endast genom styrningen mot irrationella val av processform. Det gäller rättsskyddsförsäkringarna över huvud taget. Experimentet med privatisering av en av de stora socialförsäkringarna — dit den allmänna rättshjälpen tidigare kunde räknas — väckte förvånansvärt liten uppmärksamhet när det

genomfördes.211 Man brukar motivera privatisering med att den leder till konkurrensutsättning samt till ökad effektivitet och bättre service genom att marknaden kan ställa krav på verksamheten och välja de bästa alternativen.212 Men eftersom rättsskyddsförsäkringarna ingår som en liten — av de flesta föga uppmärksammad — del i det stora villkorspaket hem- och villaförsäkringarna innehåller, har konkurrens knappast förekommit på detta område. Villkoren var till en början desamma i alla bolag och är, med några viktiga undantag,213 fortfarande förvillande lika varandra, trots att tillämpningen tycks skilja sig åt.214 Det finns ingen möjlighet för försäkringstagarna att förhandla fram särskilda villkor. Och att ”rösta med fötterna” genom att byta bolag har åtminstone tidigare inte varit något verksamt medel att påverka rättsskyddet.215 Det tog bortåt femton (!) år till dess några av försäkringsbolagen höjde maxbeloppen för privat rättsskydd. Under denna period urholkades det privata rättsskyddet hos flera bolag med bortåt 80 procent!216 I någorlunda komplicerade mål räckte maxbeloppet för käranden sällan till process i flera instanser, medan svarandeparten ofta hade anledning och möjligheten att disponera betydligt högre belopp för processkostnaderna, särskilt när tvisten gällde ett av många likartade anspråk och därför de facto var mångdubbelt mer värd för svaranden än för käranden.
    I stort sett är det lika illa idag. De flesta bolag har orubbliga maxbelopp kring 100 000 kronor; några mindre försäkringsföretag ligger kvar nere på nivån 75 000 kronor!217 Försäkringsbolaget If har profilerat sig positivt genom att höja sitt maxbelopp till 200 000 kronor, dock med högre självrisk och begränsningen att högst 100 timmars ombudsarvode ersätts. Men vem byter villa-hemförsäkring av den anledningen eller för att man som Trygg-Hansa helt utesluter grupprätte-

 

211 Vissa advokater framförde dock protester även i massmedia. Se vidare om rättshjälp och rättsskydd över huvud taget, P. Helenius, Rättshjälp och rättsskyddsförsäkring — i civilprocessen. Examensarbete vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet, vt. 2003. Kleineman, som är en klar motståndare till grupprättegångar, förordar (ovan i not 168 a.a. s. 338 f.) en mer generös rättshjälp i pilotmål i stället för ”en otymplig grupptalanprocess”. Man bör då betänka att statlig rättshjälp knappast längre kommer i fråga över huvud taget; sannolikt avser Kleineman en ännu mer (jfr föregående noter) generös inställning till pilotmål vid tillämpningen av villkoren i de privata rättskyddsförsäkringarna. Det instämmer jag i. Men pilotmål är en underlägsen processform i de fall då en grupptalan uppfyller rekvisitet i GrL § 8 p. 3. Man borde därför tillämpa villkoren lika ”generöst” vid grupptalan som i pilotmål. 212 Helenius s. 26. 213 Jag menar då främst maxbeloppen och Trygg-Hansas särbehandling av grupptalan. 214 Se t.ex. ovan not 210. 215 Jfr däremot vad som gäller t.ex. bilförsäkringar, där man kan göra stora besparingar genom att jämföra bolagens priser för försäkring av samma bilmodell och byta bolag när det lönar sig, Helenius a.a. s. 27. 216 Se a.a. s. 28 med hänvisningar. 217 Så Aktsam, Netviq och Sockenbolagen. Se för jämförelser hemsidan www.konsumenternasforsakringsbyra.se

gång från rättsskyddet? Rättsskyddsdelen drunknar bland de andra villkoren och ingen räknar med att hamna i en processituation.
    Jag tror inte att bolagens missgynnande av grupptalan är uttryck för någon konspiration. Det skulle ju vara ett svek mot såväl försäkringstagarna som mot bolagens ägare och inte gynna någon. Det handlar nog snarare om att man intagit en avvaktande attityd i bakvattnet av den hårda och återkommande remisskritiken mot reformen, inte minst från sin intresseorganisation, Sveriges Försäkringsförbund. När det så småningom framstår som klart att grupprättegångar aldrig kommer att bli så vanliga som man befarade på sina håll, och att det ibland finns mycket att vinna för alla med att välja den processformen, bör det öppnas möjlighet att i det enskilda målet medge att gruppmedlemmars rättsskydd får tas i anspråk i åtminstone samma utsträckning som vid subjektiv kumulation och i pilotmål. Att grupptalan enligt GrL 8 § 3 p. endast kan tillåtas när det är det bästa processalternativet borde, tillsammans med alla andra tvingande processförutsättningar enligt GrL, vara skydd nog mot ett överutnyttjande av rättsskyddsförsäkringarna. Vidare tillkommer även vid grupptalan att rättsskydd enligt villkoren kan vägras om käranden inte har ”ett befogat intresse” av att tvisten prövas vid domstol. Liksom vad gäller rättshjälp finns dessutom en spärr mot att bevilja ekonomiskt stöd om ett anspråk överlåtits för att åstadkomma en fördel i rättsskydds- eller rättshjälpshänseende.218 Och vid organisationstalan liksom vid offentlig grupptalan kan varken rättsskydd eller rättshjälp komma ifråga.
    Begreppen ”access to court” och ”access to justice” — enligt många uttryck för grundläggande mänskliga rättigheter fastlagda t.ex. i Europakonventionens artikel 6 — måste ges ett reellt och jämlikt innehåll i en rättsstat. Skyddet av mänskliga rättigheter skall ytterst finansieras av staten.219 Den allmänna rättshjälpen har reducerats till att vara blott ”ett yttersta skyddsnät” för att fånga upp den som ej kan få bistånd på annat sätt.220 Den som har rättsskyddsförsäkring kan inte få statlig rättshjälp för kostnad som omfattas av försäkringen. Om marknaden inte fungerar så att privatiseringen av rättsskyddet ger godtagbara och förutsägbara resultat måste staten återta ansvaret eller kvalitetssäkra rättsskyddet genom lagreglering om viss minimistandard i rättsskyddsförsäkringarna.221 Fortsatt privatisering utan kontroll kan

 

218 Se RhL10 § 2 st. och t.ex. Folksam, villkor C 12. 219 Jfr rättsfallet Airey, European Court of Human Rights den 9 oktober 1979, se även M. Cappelletti & B. Garth Access to Justice. A world Survey , book 1–2 s. 6 och 22 samt Helenius a.a. s. 10 f. 220 SOU 1995:81 s. 69. 221 Jfr Helenius a.a. s. 52. — Nämnas bör att Domstolsverkets utredare (lagmannen B. Bladh) i en rapport (1996:1619, Utvärdering av rättshjälpslagen), var förvånansvärt positiv till hur reformen utvecklat sig utom i vissa hänseenden, så t.ex. att man 1996 fortfarande låg kvar på ett maxbelopp på 75 000 kronor i somliga bolag. Idag, åtta år senare, kan man konstatera att vissa bolag bibehållit denna nivå (se ovan not 217)! Helenius däremot är starkt kritisk till försäkringsbolagens sätt att genomföra privatiseringen.

inte accepteras om försäkringsbolagen genom sina försäkringsvillkor och vid tillämpningen av dem i praktiken motarbetar i demokratisk ordning beslutade reformer. Bolagen arbetar med skilda standarder sinsemellan; försäkringsvillkoren ger dessutom utrymme för varierande tillämpning mellan olika processformer och mellan försäkringstagarna inom ett och samma bolag. Förutsebarheten minskar. Likhet inför lagen har ersatts med olikhet inför bolagen.

 

7. Sammanfattning
Tanken på en svensk lag om grupprättegång föddes för mer än ett kvartssekel sedan, men GrL trädde inte i kraft förrän i januari 2003. Efter Grupptalanutredningens feta betänkande SOU 1994:151 följde en hätsk debatt, sedan flera år av tystnad. Inom Justitiedepartementet tog man upp frågan igen först i början av detta millennium. Då propositionen lades på riksdagens bord våren 2002 hade lagförslaget ändrats i flera viktiga hänseenden. Alla utom ledamöterna från Moderata samlingspartiet (och en partilös) röstade för bifall till regeringens förslag i utskottet och kammaren.
    Måltillströmningen har än så länge varit mindre än många väntat och andra fruktat. Mot bakgrund av bland annat de reträtter som skedde i slutet av lagstiftningsarbetet och negativa attityder som lever kvar på vissa håll är det begripligt att starten blivit försiktig. De lege ferenda finns det anledning att inom några år se över särskilt hur reglerna om anmälningsförfarandet fungerat och att diskutera införande av möjlighet till postprocessuell beräkning och fördelning av skadestånd samt, möjligen, processtödjande fonder. Det gäller särskilt om försäkringsbolagen framhärdar i sin negativa attityd till lagen.
    Under de två år som GrL varit i kraft har fem222 grupprättegångar startats, fyra av dem överraskande nog i form av enskild grupptalan. Den mest uppmärksammade processen — Grupptalan mot Skandia gällande mer än en miljon presumtiva gruppmedlemmar och två miljarder i totala ersättningsanspråk — har avbrutits tills vidare och ersatts med ett skiljeförfarande med annan partsställning. Inte heller någon av de övriga grupprättegångarna har ännu lett fram till dom. Överväganden att väcka grupptalan förekommer dock i flera aktuella fall. I tvisten om flygbuller i Upplands-Väsby (Arlanda) har förberedelserna kommit särskilt långt. En enklare form av offentlig grupptalan har med framgång prövats av KO vid Allmänna reklamationsnämnden under drygt tio år. Samtidigt kan man se aktuella exempel på att ombud väljer masskumulation och pilotmål även när grupprättegång borde vara att föredra.
    Att grupprättegång kommit till stånd så pass sällan kan vara ett tecken på att processen väl fyller sin preventiva funktion. Även om de dominerande förklaringsgrunderna säkert varit andra skall man inte underskatta lagens handlingsdirigerande betydelse också vid en

 

222 Se dock vid not 109 ovan.

sparsam tillämpning i praktiken. Till följd av gruppernas ofta avsevärda storlek vid grupptalan kan även de reparativa effekterna bli avsevärda. Den rättsskapande (inklusive prejudikatsbildande) funktionen, liksom den politiska kontrollfunktionen, är främst aktuell vid offentlig grupptalan och vid organisationstalan förd av etablerade och starka ideella föreningar. Att enskild grupptalan, ibland med föreningar som bildats ad hoc som kärande, hittills intagit en dominerande plats kan till en del förklaras med att grupprättegång förefaller vara ett sätt att också uppfylla civilprocessens ”nya” funktioner: att ge möjlighet till deltagande och upprättelse i en process med någorlunda jämnstarka parter samt att erbjuda ett forum för rättspolitisk debatt — vara ”ett senmodernt redskap för mikropolitik” för att tala med Thomas Wilhelmsson — och en arena för etisk-moralisk diskurs. När förutsättningarna enligt GrL föreligger är grupprättegång jämförd med ordinär process nästan alltid till fördel för käranden från ekonomiska och taktiska synpunkter. Det gäller särskilt vid i praktiken individuellt oprocessbara anspråk, dvs. när det är fråga om käromål vars värde understiger ett halv basbelopp. Alternativet till grupptalan är då oftast inte ordinär process utan ingen process alls, vilket innebär att en stor grupp enskilda ger upp sin rätt. När gruppmedlemmarnas anspråk däremot är individuellt processbara framträder de processekonomiska fördelarna tydligt. Både käranden, gruppmedlemmarna, domstolen och svaranden tjänar på att processen förs som en grupprättegång i de fall då förutsättningar enligt GrL är uppfyllda. Och alla — utom möjligen ibland svaranden — har att vinna på att balansen i processen förbättras. Potentiella svarande ser givetvis helst att rättegång inte kommer till stånd över huvud taget. Om så ändå sker tenderar man automatiskt att försöka undvika grupprättegång, kanske främst till följd av den ökade massmediala uppmärksamhet och den styrkeutjämning mellan parterna processformen ofta leder till. Men för svaranden medför grupprättegången också ökad trygghet i form av rättskraft mot många, och därmed minskad risk för upprepat processande, samt bättre skydd mot chikanös och oetisk processföring. För kärandeombuden erbjuder grupprättegång med riskavtal möjligheter till intressanta arbetsuppgifter, uppmärksammad profilering och särskilt goda inkomster. Erfarenheter utomlands visar att även svarandeombud kan ha mycket att vinna ekonomiskt på processformen.
    Att vissa advokater och domare samt i ännu högre grad de stora försäkringsbolagen fortfarande förefaller avvaktande — eller till och med direkt avogt inställda (Trygg-Hansa) — till grupprättegångar är svårt att förklara på rationella grunder. Flera exempel pekar mot att valet mellan grupprättegång och t.ex. kumulation eller pilotmål av denna anledning styrs mot dyrare, klumpigare och mindre effektiva rättegångar. Därmed försämras genomslaget för i demokratisk ord-

ning beslutade reformer. Det gäller inte bara lagen om grupprättegång utan även de materiella rättsregler den är avsedd att stödja.
    Försäkringsbolagens irrationella gynnande av pilotmål och masskumulation framför grupprättegång — tillsammans med den sega utvecklingen beträffande maxbeloppen — aktualiserar frågan om rättsskyddsförsäkringarna kan tillåtas behålla sin primära plats i förhållande till den allmänna rättshjälpen utan att man kvalitetssäkrar försäkringsavtalen genom att ställa vissa lagstadgade minimikrav på det privata rättsskyddet. Privatiseringen av rättshjälpen har på flera sätt blottat risken för att bolagen styr utvecklingen i en för den rättssökande allmänheten och samhället ofördelaktig riktning. Marknadskrafterna fungerar ännu inte på rättsskyddsområdet. Likhet inför lagen ersätts med olikhet inför bolagen. Förhoppningsvis är det dock bara en tidsfråga innan försäkringsbolagen kommer att ompröva sin inställning till lagen om grupprättegång.