Avgöranden från EG-domstolen — andra halvåret 2004

 

 

Av FREDRIK SCHALIN, ÅSA WEBBER och ULF ÖBERG

Här redovisas i sammanfattning ett urval av de domar som EGdomstolen har meddelat under andra halvåret 2004.1

Refererade avgöranden:
1. Dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01– 403/01, Pfeiffer m.fl. Arbetstidsdirektivet. Direkt effekt. Avsaknad av horisontell direkt effekt. Principen om direktivkonform tolkning. Nationella tolkningsmetoder och EG-rättens spärrverkan.
2. Dom av den 7 september 2004 i mål C-127/02, Landelijke Vereniging tot Behoud van de Waddenzee m.fl. Livsmiljödirektivet. Direkt effekt. Nationella myndigheters utrymme för skönsmässig bedömning.
3. Dom av den 14 oktober 2004 i mål C-36/02, Omega. Friheten att tillhandahålla tjänster. Inskränkningar som motiveras av skyddet för grundläggande rättigheter. Mänsklig värdighet.
4. Dom av den 19 oktober 2004 i mål C-200/02, Chen m.fl. Unionsmedborgarskap. Tredjelandsmedborgare. Förvärv av medborgarskap enligt jus soli-principen.
5. Dom av den 7 september 2004 i mål C-456/02, Trojani. Arbetstagarbegreppet. Social återanpassning. Unionsmedborgarskap. Rätt till socialt bistånd.
6. Dom av den 7 september 2004 i mål C-319/02, Manninen. Skatterätt. Fri rörlighet för kapital. Inskränkningar. Principen om skattesystemets inre sammanhang.
7. Dom av den 14 oktober 2004 i mål C-299/02, kommissionen mot Nederländerna. Etableringsfrihet. Krav på gemenskapsnationalitet eller EES-nationalitet alternativt gemenskapshemvist eller EEShemvist för aktieägare, styrelsemedlemmar eller representanter på plats vid registrering av fartyg ansågs strida mot fördraget.
8. Dom av den 5 oktober 2004 i mål C-475/01, kommissionen mot Grekland. Skatterätt. Punktskatter på alkoholhaltiga drycker. Rättsmedel. Giltigheten av artikel 23.2 i direktiv 92/83. Nullitet ansågs inte föreligga.

 

1 Tidigare sammanställning har varit införd i SvJT 2004 s. 949 ff. I den mån hänvisningar förekommer till referat i SvJT av domar från EG-domstolen och förstainstansrätten som avkunnats under åren 1997–2003, avses rättschefen Olle Abrahamssons översikter i denna tidskrift.

 

9. Dom av den 9 november 2004 i mål C-338/02, Fixtures Marketing samt domar samma dag i mål C-46/02, C-444/02, Fixtures Marketing och i mål C-203/02, British Horseracing Board. Databasdirektivet. Spelordningar i samband med vadhållning. Sui generis-skydd.
10. Domar av den 14 december 2004 i mål C-210/03, Swedish Match m.fl. och i mål C-434/02, Arnold André. Förbudet mot att sälja snus inom EU ansågs förenligt med gemenskapsrätten.
11. Domar av den 7 september 2004 i mål C-346/02, kommissionen mot Luxemburg, och av den 9 september 2004 i mål C-347/02, kommissionen mot Frankrike. Tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring. Principen om fri prissättning av annan direkt försäkring än livförsäkring.
12. Förstainstansrättens dom av den 30 november 2004 i mål T168/02, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds mot kommissionen. Allmänhetens tillgång till handlingar. Medlemsstaternas vetorätt mot utlämnande av handlingar upprättade av dem.
13. Förstainstansrättens dom av den 23 november 2004 i mål T84/03, Turco mot rådet. Allmänhetens tillgång till handlingar. Utlåtanden från institutionernas rättstjänster. Intresseavvägning i förhållande till allmänintresset.

 

1. Dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01– 403/01, Pfeiffer m.fl.
Målet gäller i vilken utsträckning en bestämmelse i ett direktiv, som har direkt effekt, kan göras gällande i en tvist mellan enskilda vid en nationell domstol i syfte att utesluta tillämpningen av en bestämmelse i nationell rätt.
    Pfeiffer m.fl. var anställda som räddningsassistenter vid det tyska Röda korsets räddningstjänst, som i privat regi bedriver ambulansverksamhet på ett antal orter i Tyskland. De tvistade med sin arbetsgivare om huruvida den tid som de var skyldiga att ha beredskap skulle beaktas vid beräkningen av den maximala veckoarbetstiden. De begärde ersättning för den övertid som de arbetat utöver 48 timmar per vecka.
    Den tyska domstol vid vilken talan hade väckts frågade EGdomstolen om artikel 6 punkt 2 i direktiv 93/1042 (härefter arbetstidsdirektivet) har direkt effekt, så att enskilda kan åberopa bestämmelsen vid nationella domstolar.
    Domstolen konstaterade inledningsvis, med hänvisning till sin tidigare praxis avseende läkares jourtjänstgöring, att beredskapstjänstgöring som utförs av en räddningsassistent inom ramen för en räddningsverksamhet skall anses vara arbetstid i arbetstidsdirektivets me-

 

2 Rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, EGT L 307, s. 18.

ning.3 Sådan beredskap skall följaktligen beaktas i sin helhet vid fastställandet av den maximala dygns- och veckoarbetstiden.
    Domstolen inledde därefter sitt resonemang i den del som rör direktivens direkta effekt med att erinra om att när bestämmelserna i ett direktiv framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, har enskilda rätt att åberopa dem gentemot staten inför nationella domstolar. Artikel 6 punkt 2 i arbetstidsdirektivet uppfyller enligt EGdomstolen samtliga villkor som krävs för att bestämmelsen skall ha direkt effekt. Medlemsstaterna åläggs i otvetydiga ordalag en skyldighet att begränsa den genomsnittliga veckoarbetstiden, inbegripet övertid, till 48 timmar.
    Den principiellt intressanta frågan i målet gällde dock de rättsliga konsekvenserna av denna tolkning för den nationella domstolen, mot bakgrund av att saken rörde en tvist mellan enskilda.
    EG-domstolen vidhöll inledningsvis sin tidigare praxis, enligt vilken direktivbestämmelser saknar s.k. horisontell direkt effekt. De kan inte som sådana tillämpas inom ramen för en tvist som enbart berör enskilda. Ett direktiv kan nämligen inte i sig medföra skyldigheter för en enskild och det kan inte som sådant åberopas gentemot denne.4 EG-domstolen nöjde sig dock inte med detta konstaterande. Den fullföljde sitt resonemang och slog fast, med en formulering hämtad från domstolens tidigare praxis i Francovich om medlemsstaternas skadeståndsansvar,5 att kravet på en direktivkonform tolkning av nationell rätt ”följer av det i fördraget upprättade systemet som sådant”. Denna tolkningsprincip tillåter att nationella domstolar säkerställer att gemenskapsrätten ges full verkan när de avgör anhängiggjorda tvister. Även om artikel 249 tredje stycket EG ger medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning, måste nationella domstolar enligt EG-domstolen kunna förutsätta att medlemsstaterna har för avsikt att fullt ut uppfylla de skyldigheter som följer av ett direktiv.
    Vid tillämpningen av nationell rätt, och särskilt bestämmelser i en nationell lag som har införts för att genomföra ett direktiv, är nationella domstolar således skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i direktivet och iaktta artikel 249 tredje stycket EG.6

 

3 Dom av den 9 september 2003 i mål C-151/02, Jaeger, REG 2003, s. I-8389, punkterna 71, 75 och 103. 4 Se bland annat dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, REG 1986, s. 723, punkt 48, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori, REG 1994, s. I-3325, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 16, s. I-1, och av den 7 januari 2004 i mål C-201/02, Wells, REG 2004, s. I-0000, punkt 56, SvJT 2003 s. 950 ff. 5 Dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl., REG 1991, s. I-5357, svensk specialutgåva, volym 11, s. I-435. 6 Se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 10 april 1984 i mål 14/83, Von Colson och Kamann, REG 1984, s. 1891, punkt 26; svensk specialutgåva, volym 7, s. 577, av den 13 november 1990 i mål C-106/89, Marleasing, REG

 

Principen att nationell rätt skall tolkas direktivkonformt rör i första hand bestämmelser i nationell rätt som antagits för att införliva ett direktiv. Denna princip är enligt EG-domstolen emellertid inte begränsad till tolkningen av dessa bestämmelser. Principen kräver även att den nationella domstolen beaktar hela den nationella rätten för att bedöma i vilken mån den kan tillämpas utan att det leder till ett resultat som strider mot ett direktivs målsättning.
    I punkt 116 i Pfeiffer-målet drog EG-domstolen följande slutsats av detta resonemang:

 

”Om det i det avseendet under vissa omständigheter enligt nationell rätt är tillåtet, i enlighet med de tolkningsmetoder som erkänns i denna rätt, att tolka en bestämmelse i den nationella rätten på ett sådant sätt att en konflikt med en annan bestämmelse i den nationella rätten kan undvikas eller att i detta syfte avgränsa bestämmelsens räckvidd genom att bara tillämpa den i den mån den är förenlig med den andra bestämmelsen, är den nationella domstolen skyldig att använda samma metoder för att uppnå det resultat som eftersträvas i direktivet.”

 

Vid avgörandet av ett mål där parterna enbart består av enskilda, är nationella domstolar således skyldiga att beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som antagits för att införliva de skyldigheter som följer av ett direktiv. I den utsträckning det är möjligt, är de skyldiga att tolka dessa bestämmelser mot bakgrund av ett direktivs ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets målsättning. Nationella domstolar skall således göra allt som står i deras makt — inom ramen för deras behörighet — för att i sak hindra ett överskridande av den maximala veckoarbetstiden på 48 timmar som följer av artikel 6 punkt 2 i direktiv 93/104.
    Frågan är om EG-domstolen genom sin dom i Pfeiffer och utvidgningen av principen om direktivkonform tolkning inte indirekt har anammat den av den juridiska doktrinen,7 av ett flertal generaladvokater8 och av vissa domare i EG-domstolen9 förordade teorin om EGrättsliga direktivs spärrverkan. Enligt denna teori bör man inte ställa samma krav i fråga om ett direktiv om det åberopas i syfte att ”spärra ut” eller ”utesluta” en bestämmelse i nationell rätt (s.k. invocabilité el-

1990, s. I-4135, punkt 8, svensk specialutgåva, volym 10, s. 575, och Faccini Dori, punkt 26. 7 Se bl.a Tridimas, T., Black, White and Shades of Grey: Horizontality of Directives Revisited (2002) Yearbook of European Law, Bengoetexa, J., Direct Applicability or Effect, i Hoskins, M, och Robinson, W. (red), A True European, Essays for Judge David Edward, Hart (2003). s. 353–366. 8 Se i synnerhet generaladvokat Saggios yttrande av den 16 december 1999 i förenade målen C-240/98 till 244/98, Océano Grupo, REG 2000 s. I-4941 och generaladvokat Légers yttrande av den 11 januari 2000 i mål C-287/98, Linster, REG 2000, s. I-6917. 9 Wathelet, Melchior, Du concept de l’effet direct à celui de l’invocabilité au regard de la jurisprudence récente de la Cour de justice, i Hoskins, M, och Robinson, W. (red), A True European, Essays for Judge David Edward, Hart (2003), s. 367–389, och däri citerad doktrin.

ler effet direct d’exclusion, dvs. direktivens spärrverkan) som när ett direktiv åberopas i syfte att ”ersätta” eller ”substituera” en bestämmelse i nationell rätt med en regel i ett direktiv (s.k. invocabilité eller effet direct de substitution, dvs. direktivens substitutionsverkan). I en tvist mellan enskilda är det enligt denna teori endast uteslutet att direkt ersätta en intern norm med en bestämmelse i ett direktiv. Däremot skulle det inte föreligga hinder mot att med beaktande av en bestämmelse i ett EG-rättsligt direktiv spärra ut eller underlåta att tilllämpa en bestämmelse i den inhemska rättsordningen.
    Avgörandet väcker därmed frågan om det inte vore möjligt för svenska domare, enligt erkända tolkningsmetoder i svensk rätt, att genom restriktiva tolkningar, reduktionsslut eller ytterst normprövning i förhållande till andra bestämmelser i den inhemska rättsordningen tolka och tillämpa en bestämmelse i nationell rätt för att undvika att en normkonflikt uppstår eller att i detta syfte avgränsa bestämmelsens räckvidd genom att underlåta att tillämpa den?10 Om så är fallet, har de nämligen en på gemenskapsrätten grundad skyldighet att använda samma metoder för att uppnå det resultat som eftersträvas i direktivet, även i tvister mellan enskilda. Stämmer denna analys, är det endast i undantagsfall som direktivbestämmelser saknar s.k. horisontell direkt effekt.

 

2. Dom av den 7 september 2004 i mål C-127/02, Landelijke Vereniging tot Behoud van de Waddenzee m.fl.
I målet slog EG-domstolen fast att en bestämmelse i ett icke införlivat direktiv kan ha direkt effekt även när det berörda direktivet ger nationella myndigheter utrymme för skönsmässig bedömning.
    Området Waddenzee i Nederländerna utsågs i enlighet med direktiv 79/409/EEG,11 det s.k. fågeldirektivet, till naturskyddsområde i november 1993. Riktlinjer för skaldjursfiske i detta område fastställdes i regeringsbeslut för åren 1993–2003, vari föreskrevs ett antal begränsningar avseende bland annat hjärtmusselfiske. Genom separata beslut som fattades av statssekreteraren för jordbruk, naturvård och fiske, beviljades en kooperativ producentorganisation för hjärtmusselfiske tillstånd att bedriva mekaniserat musselfiske i Waddenzee under särskilt angivna perioder åren 1999 och 2000.
    En förening för bevarande av Waddenzee och en fågelskyddsförening överklagade dessa tillståndsbeslut till nederländska Raad van State. Klagandena gjorde gällande att det hjärtmusselfiske som tillåtits genom statssekreterarens beslut ledde till bestående skador på djur- och växtlivet i Waddenzee och därför stred mot fågeldirektivet

 

10 Jfr Strömholm, Stig, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, femte upplagan, Norstedts (1996), s. 215 ff., 436 ff., 462 ff. 11 Rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar, EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 161.

och mot direktiv 92/43/EEG,12 det s.k. livsmiljödirektivet. Enligt artikel 6.2 i livsmiljödirektivet skall medlemsstaterna i särskilda bevarandeområden vidta ”lämpliga åtgärder” för att bland annat förhindra försämring av livsmiljöer som kan ha betydande konsekvenser för målen med direktivet. Vidare skall även andra planer eller projekt enligt artikel 6.3 ”på lämpligt sätt” bedömas med avseende på konsekvenserna för bevarandet av området. Enligt den senare bestämmelsen skall de behöriga myndigheterna godkänna de aktuella planerna eller projekten ”först efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte kommer att ta skada”.
    Av den nationella domstolens fråga framgår bland annat att artikel 6.3 inte införlivats med den nederländska rättsordningen, trots att direktivets genomförandefrist hade löpt ut. Under dessa förutsättningar undrade den hänskjutande domstolen om en nationell domstol, vid prövning av huruvida ett godkännande av en plan eller ett projekt enligt artikel 6.3 är lagenligt, kan pröva huruvida de nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning enligt denna bestämmelse har respekterats. I sitt svar på denna principiellt viktiga frågeställning hänvisade domstolen till sin dom i målet Kraaijeveld m.fl.13 och erinrade inledningsvis om att en medlemsstats skyldighet att vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå de resultat som föreskrivs i ett direktiv avser alla medlemsstaternas myndigheter, även de dömande myndigheterna inom ramen för deras behörighet. Den ändamålsenliga verkan av ett direktiv, i vilket det har fastställts att medlemsstaterna skall agera på ett visst sätt, skulle försvagas om enskilda förhindrades att åberopa direktivet inför domstol. Detsamma skulle vara fallet om de nationella domstolarna förhindrades att beakta rättsakten när de prövar om den nationella lagstiftaren har hållit sig inom gränserna för den befogenhet att företa en skönsmässig bedömning som denne har givits i direktivet. Efter detta konstaterande tillade domstolen att detta även gäller när det handlar om prövning av huruvida en nationell myndighet respekterade de gränser för det utrymme för skönsmässig bedömning som den förfogade över.
    Gränserna för utrymmet för skönsmässig bedömning i det aktuella fallet förutsatte enligt domstolen att de behöriga nationella myndigheterna skulle godkänna det mekaniserade hjärtmusselfisket först efter att ha försäkrat sig om att det berörda området inte skulle ta skada av verksamheten. När de nationella myndigheterna hade godkänt verksamheten, trots att det rådde osäkerhet huruvida den kunde ha någon skadlig inverkan på det berörda området, kunde detta villkor inte anses uppfyllt. Domstolen drog därav slutsatsen att en nationell

 

12 Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, EGT L 206, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114. 13 Dom av den 24 oktober 1996 i mål C-72/95, Kraaijeveld m.fl., REG 1996, s. I5403.

domstol kan beakta artikel 6.3 i livsmiljödirektivet vid bedömningen av om den berörda nationella myndigheten höll sig inom gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt den bestämmelsen.
    Den refererade domen förefaller inte göra det enklare, varken för enskilda eller nationella domstolar, att förutse när en bestämmelse i ett direktiv kan ha direkt effekt respektive när så inte är fallet. Vad som kan konstateras är att det i vart fall inte är uteslutet att en bestämmelse kan ha direkt effekt, även om berörda myndigheter har ett utrymme för skönsmässig bedömning. Huruvida de nationella myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning har respekterats i det enskilda fallet kan förmodas bli knivigt att avgöra för de nationella domstolar som får frågan på sitt bord.

 

3. Dom av den 14 oktober 2004 i mål C-36/02, Omega
I den här domen prövade domstolen huruvida ett förbud i en medlemsstat att tillhandahålla en viss tjänst som ansågs strida mot den mänskliga värdigheten var förenligt med den fria rörligheten för tjänster.
    Omega är ett tyskt bolag som drev en anläggning i Tyskland som användes för ett s.k. laserspel. Spelet tillhandahölls av ett brittiskt företag och gick bl. a. ut på att med lasersiktsapparater som liknade kulsprutepistoler träffa sensorer som fästs på speldeltagarnas kläder. De tyska polismyndigheterna förbjöd den ifrågavarande laserspelsvarianten med hänvisning till att den stred mot skyddet för den mänskliga värdigheten i den tyska författningen och därmed hotade den allmänna ordningen.
    Omega väckte talan mot beslutet vid tysk domstol. Bundesverwaltungsgericht, som prövade målet i sista instans, ansåg det vara nödvändigt att fråga EG-domstolen huruvida skyddet för den mänskliga värdigheten kunde motivera inskränkningar i fördragets regler om fri rörlighet.
    EG-domstolen konstaterade att undantag från den fria rörligheten för tjänster inte kan bestämmas ensidigt av varje medlemsstat utan kontroll av institutionerna. EG-domstolen erinrade om att sådana undantag kan anses vara berättigade med hänsyn till allmän ordning enbart då det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett grundläggande samhällsintresse.14 Domstolen medgav emellertid att de särskilda omständigheter som kan motivera en tilllämpning av begreppet allmän ordning kan variera från ett land till ett annat.15

 

14 Dom av den 14 mars 2000 i mål C-54/99, Église de scientologie, REG 2000, s. I1335, punkt 17, SvJT 2000 s. 614 f. 15 Domar av den 4 december 1974 i mål 41/74, Van Duyn, REG 1974, s. 1337, punkt 18, och av den 27 oktober 1977 i mål 30/77, Bouchereau, REG 1977, s. 1999, punkt 34, svensk specialutgåva, volym 3, s. 459.

EG-domstolen slog fast att skyddet av den mänskliga värdigheten utgör en grundläggande rättighet i gemenskapens rättsordning. Skyddet av den mänskliga värdigheten utgjorde därför ett legitimt intresse som i princip kunde motivera inskränkningar i den fria rörligheten för tjänster.16 Därefter undersökte EG-domstolen om de i Tyskland gällande inskränkningarna var nödvändiga och stod i proportion till sitt syfte.
    EG-domstolen angav att det inte var nödvändigt att det aktuella legitima intresset skyddades på samma sätt i samtliga medlemsstater. Med hänsyn till att det omtvistade beslutet stod i överensstämmelse med den tyska författningen och till att det endast innebar ett förbud mot den laserspelsvariant som gick ut på att skjuta på människor fann EG-domstolen att det inte gick utöver vad som vad som var nödvändigt för att uppnå det avsedda syftet.
    EG-domstolen fann således att polismyndighetens beslut att förbjuda laserspelet inte stred mot den fria rörligheten för tjänster.
    I denna dom konstaterade således domstolen, i överensstämmelse med den tidigare domen i Schmidberger-målet, att skyddet av grundläggande rättigheter, såsom yttrandefriheten och skyddet för den mänskliga värdigheten, kan rättfärdiga begränsningar av fördragets regler om fri rörlighet.
    Av domen framgår dessutom att medlemsstaterna har en viss handlingsfrihet när det gäller att bedöma vilka begränsningar av den fria rörligheten som är nödvändiga för att skydda dessa grundläggande rättigheter.
    EG-domstolens analys av huruvida det tyska förbudet av laserspel var nödvändigt är emellertid inte särskilt klargörande. Kanske hade det varit bättre om domstolen, i överensstämmelse med den sedvanliga rollfördelningen vid förhandsavgöranden enligt artikel 234 EG, hade överlämnat den bedömningen till den nationella domstolen.

 

4. Dom av den 19 oktober 2004 i mål C-200/02, Chen m.fl.
I denna dom, som ytterligare utvecklar domstolens praxis om unionsmedborgarskapet, har EG-domstolen klarlagt att en medborgare i tredje land, genom att planera sitt väntade barns nedkomst i en medlemsstat som tillämpar jus soli-principen vid förvärv av medborgarskap, kan erhålla rätt till bosättning i en annan medlemsstat såväl för barnets som för egen del.
    Paret Chen är kinesiska medborgare. Deras andra barn, Catherine, föddes i Belfast på Nordirland. Catherine förvärvade därigenom irländskt medborgarskap eftersom irländsk lagstiftning beviljar varje person som föds på ön Irland detta lands medborgarskap. Det framgår av målet vid den nationella domstolen att hennes födelse var planerad till Irland. Syftet var att Catherine och hennes mor med stöd av

 

16 Dom av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger, REG 2003, s. I-5659, punkt 74, SvJT 2003 s. 1122 ff.

det irländska medborgarskapet skulle få rätt att bosätta sig i Storbritannien.
    En brittisk domstol begärde förhandsavgörande av EG-domstolen i samband med överprövning av den brittiska myndighetens avslag på Catherines och hennes mors begäran om permanent uppehållstillstånd i Storbritannien. Vid hänskjutandet slog den nationella domstolen bland annat fast att barnet mottog tjänster i Storbritannien, nämligen privatfinansierad läkarvård och barnomsorgstjänster, att Catherine och hennes mor inte var beroende av offentliga medel samt att de hade en sjukförsäkring. Frågorna till EG-domstolen rörde huruvida i första hand Catherine och i andra hand hennes mor, i egenskap av vårdnadshavare till en unionsmedborgare, omfattades av reglerna i direktiv 73/148/EEG17 eller i direktiv 90/364/EEG.18 Vidare undrade den brittiska domstolen om unionsmedborgarskapet skulle kunna ge rätt till bosättning enligt artikel 18 EG i det aktuella fallet.
    EG-domstolen avfärdade inledningsvis möjligheten för en person i Catherines situation att förlita sig på direktiv 73/148 för att grunda den rätt till permanent uppehållstillstånd som hon gjorde gällande. En medborgare i en medlemsstat kan inte förlägga sin huvudsakliga bosättning till en annan medlemsstat för att under en obestämd period kunna motta tjänster där, såsom de barnomsorgstjänster som Catherine åberopade. När det gäller sjukvårdstjänster av mer tillfällig natur skulle ett uppehållstillstånd för den person som mottog tjänsterna gälla enbart under den period som tjänsterna utfördes. Därefter konstaterade emellertid domstolen att Catherine, liksom varje person som är medborgare i en medlemsstat, också är unionsmedborgare. Detta innebär enligt domstolen, som i sitt resonemang bland annat hänvisade till domen i målet Baumbast,19 att hon har möjlighet att åberopa den rätt att uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium som följer av artikel 18.1 EG trots att hon inte uppnått den ålder som krävs för att hon själv skulle kunna utöva den rätten. Rätten att uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium är dock föremål för begränsningar och villkor enligt fördraget och sekundärrätten.20 En medlemsstat kan enligt direktiv 90/364 kräva att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar som vill utöva sin rätt till bosättning dels omfattas av en adekvat sjukförsäkring, dels att

 

17 Rådets direktiv 73/148/EEG av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster, EGT L 172, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135. 18 Rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning, EGT L 180, s. 26; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 58. 19 Dom av den 17 september 2002 i mål C-413/99, Baumbast och R, REG 2002, s. I-7091, SvJT 2003 s. 352 ff. 20 Dessa begränsningar och villkor var även föremål för domstolens uttalanden i domen i mål C-456/02, Trojani, REG 2004, s. I-0000, som refereras nedan.

de har tillräckliga tillgångar för att undvika att ligga det sociala bidragssystemet i värdlandet till last.
    Båda dessa krav var uppfyllda för Catherines del, det senare genom tillgångar som tillhandahölls av hennes mor. Enligt domstolen krävs inte att det är den berörda personen själv som skall ha tillräckliga tillgångar. Det är fullt tillräckligt att åberopa en medföljande familjemedlems tillgångar.
    Även ett sista argument som framfördes av de båda medlemsstater som yttrade sig i målet avfärdades av domstolen. Med hänvisning till målet Centros21 gjordes gällande att fru Chens beteende, i syfte att beviljas permanent uppehållstillstånd i Storbritannien, var ett otillbörligt sätt att använda sig av gemenskapsrätten. Domstolen anmärkte att det tillhör varje medlemsstats behörighet att fastställa kriterier för förvärv och förlust av medborgarskap. Denna behörighet skall, liksom annan behörighet som hör till medlemsstaternas beslutskompetens, utövas med iakttagande av gemenskapsrätten. Med hänvisning till bland annat Garcia Avello22 erinrade domstolen om att ”en medlemsstat har inte heller rätt att genom sin lagstiftning inskränka verkningarna av att en person har erhållit medborgarskap i en annan medlemsstat, genom att ställa ytterligare villkor för att detta medborgarskap skall erkännas när det gäller utövandet av de grundläggande friheter som föreskrivs i fördraget” (punkt 39).
    I frågan om fru Chens uppehållsrätt noterade domstolen att direktiv 90/364 omfattar rätt till bosättning för en familjemedlem när innehavaren av ett uppehållstillstånd är den i familjen som familjemedlemmen är ekonomiskt beroende av. Förutsättningarna i det aktuella målet var de omvända. Fru Chen kunde inte göra gällande att hon var beroende av Catherine för sin försörjning på det sätt som direktivet förutsätter. Däremot slog domstolen fast att om en förälder som har den faktiska vårdnaden om ett barn, som liksom Catherine har rätt till uppehållstillstånd enligt artikel 18 EG och direktiv 90/364, förvägrades möjligheten att uppehålla sig med sitt barn i värdmedlemsstaten, skulle barnets uppehållstillstånd bli helt verkningslöst. Av det skälet har den förälder som har den faktiska vårdnaden om barnet rätt att uppehålla sig med barnet i värdmedlemsstaten enligt samma bestämmelser.
    Domen utgör en ytterligare utveckling av domstolens praxis om unionsmedborgarskapet. Det kan noteras att medlemsstaterna i den senaste regeringskonferensen valde att inte via fördragsändring revidera rättsläget som uppkommit genom domstolens praxis om unionsmedborgarskapet. Tendensen i det konstitutionella fördraget har snarare varit att söka kodifiera domstolens rättspraxis på vissa punk-

 

21 Dom av den 9 mars 1999 i mål C-212/97, Centros, REG 1999, s. I-1459, SvJT 1999 s. 777 f. 22 Dom av den 2 oktober 2003 i mål C-148/02, Garcia Avello, REG 2003, s. I11613, SvJT 2004 s. 523 ff.

ter, såsom att uttryckligen införa principen om EG-rättens företräde i fördraget och att tydliggöra omfattningen av unionens externa behörighet.

 

5. Dom av den 7 september 2004 i mål C-456/02, Trojani
I detta mål klargjorde EG-domstolen att om en medlemsstat väljer att bevilja en person som inte omfattas av arbetstagarbegreppet uppehållstillstånd, utan att samtidigt ställa krav på att personen i fråga har tillräckliga medel för att klara sitt uppehälle, har denna person rätt till socialbidrag på samma villkor som det egna landets medborgare.
    Den franske medborgaren Michel Trojani vistades i Belgien. I utbyte mot husrum och fickpengar utförde han olika sysslor vid ett härbärge som drevs av frälsningsarmén i Bryssel. Denna sysselsättning utgjorde ett led i ett individuellt program för social och yrkesmässig återanpassning. Med hänvisning till att han behövde ha möjlighet att lämna härbärget och skaffa sig ett självständigt boende ansökte Trojani om ett existensminimumbidrag, s.k. minimex, som enligt belgisk rätt ges belgare och personer som omfattas av förordning 1612/68.23 De belgiska sociala myndigheterna vägrade emellertid att bevilja honom detta bidrag, med motiveringen att han varken var belgisk medborgare eller omfattades av nämnda förordning. Avslagsbeslutet överklagades till Tribunal du travail de Bruxelles som i sin tur framställde en begäran om förhandsavgörande till EG-domstolen. Den belgiska domstolen sökte bland annat svar på frågan huruvida en person i Michel Trojanis situation kunde göra anspråk på uppehållsrätt i egenskap av arbetstagare, egenföretagare eller person som tillhandahåller eller mottar tjänster. Dessutom frågade den nationella domstolen om betydelsen av unionsmedborgarskapet enligt artikel 18 EG och möjligheterna att upprätthålla krav som enligt direktiv 90/36424 kan ställas upp på att den som söker rätt till bosättning skall ha tillräckliga tillgångar för att inte ligga det sociala bidragssystemet till last i värdlandet, trots att egna medborgare och arbetstagare kan beviljas socialt bistånd.
    Med hänvisning bland annat till domen i målet Collins,25 erinrade domstolen, så vitt avsåg den fria rörligheten för arbetstagare, om att artikel 39.3 c EG ger rätt för medborgare i medlemsstaterna att uppehålla sig i en medlemsstat i syfte att inneha en anställning där. Enligt domstolens definition skall varje person som utför verkligt och faktiskt arbete, med undantag av arbete som utförs i så liten omfatt-

 

23 Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen, EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33. 24 Rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning, EGT L 180, s. 26; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 58. 25 Dom av den 23 mars 2004 i mål C-138/02, Collins, REG 2004, s. I-0000, SvJT 2004 s. 968 ff.

ning att det framstår som marginellt och sidoordnat, betraktas som en arbetstagare.
    Till vägledning för den nationella domstolen erinrade EGdomstolen om att den tidigare uttalat att kriteriet att det skall föreligga en verklig och faktisk ekonomisk verksamhet inte är uppfyllt om det rör sig om arbete som syftar till rehabilitering eller återanpassning av de personer som utför arbetet.26 EG-domstolen uttalade att den nationella domstolen vid sin bedömning särskilt skall kontrollera huruvida de sysslor som Michel Trojani utförde kan anses vara sådana som normalt sett tillhör arbetsmarknaden.
    Om bedömningen av huruvida arbetstagarbegreppet var uppfyllt krävde närmare överväganden i det aktuella fallet, stod det däremot klart att varken reglerna om etableringsfrihet eller fri rörlighet för tjänster skulle kunna åberopas för att ge Michel Trojani uppehållsrätt. I det förra fallet var skälet att avlönat arbete inte omfattas av etableringsfriheten, i det senare erinrade domstolen om att verksamhet som utövas permanent eller utan någon förutsägbar tidsbegränsning inte omfattas av dessa regler i fördraget.
    Slutligen behandlade EG-domstolen frågan huruvida en person i Michel Trojanis situation, för det fall han inte skulle anses vara arbetstagare, kan åberopa artikel 18 EG och den rätt att uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium som därigenom tillerkänns varje unionsmedborgare. Liksom i det ovan refererade målet Chen, konstaterade domstolen att denna uppehållsrätt kan bli föremål för begränsningar och villkor i fördraget eller sekundärrätten. Sådana begränsningar följer av direktiv 90/364 som ger medlemsstaterna rätt att ställa krav på att den som söker uppehållsrätt dels har en heltäckande sjukförsäkring som gäller i värdlandet, dels att personen i fråga har tillräckliga tillgångar för att ligga det sociala bidragssystemet i värdlandet till last.
    Eftersom det vore svårt för Michel Trojani att hävda att dessa villkor var uppfyllda för hans del, skulle han normalt sett inte ha haft någon rätt att uppehålla sig i Belgien med stöd av artikel 18 EG. Det visade sig emellertid att de kommunala myndigheterna i Belgien faktiskt hade beviljat honom uppehållstillstånd och att han därför uppehöll sig i Belgien lagligen. Av den anledningen såg sig EG-domstolen föranledd att ex officio upplysa den nationella domstolen om innebörden av fördragets allmänna förbud mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 12 EG. Med underförstådd adress till den belgiska lagstiftaren konstaterade domstolen att bestämmelser av det aktuella slaget strider mot förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet, i den mån de innebär att unionsmedborgare som under en viss period uppehåller sig lagligen eller som har uppehållstillstånd i den aktuella medlemsstaten nekas rätt till socialt bistånd, trots att de uppfyller de villkor som gäller för den statens egna medborgare.

 

26 Dom av den 31 maj 1989 i mål 344/87, Bettray, REG 1989, s. 1621.

Upplysningsvis, möjligen ägnat att lugna en eller annan finansminister, tillade domstolen att det likväl står värdlandet fritt att anse att en unionsmedborgare som erhåller socialt bistånd inte längre uppfyller villkoren för uppehållsrätt. Den berörda personen kan således avlägsnas från den berörda medlemsstatens territorium, under förutsättning att de begränsningar som uppställs i gemenskapsrätten iakttas. Detta får dock enligt domstolen inte bli en automatisk följd av att en unionsmedborgare använder sig av det sociala biståndssystemet.
    Den avgörande frågan som sociala myndigheter har att ta ställning till vid ansökningar om socialhjälp är således, efter domstolens dom i Trojani, om en unionsmedborgare innehar uppehållstillstånd eller har uppehållit sig lagligen i medlemsstaten i fråga under en viss period. Hur lång denna period måste vara framgår dock inte av domstolens praxis.27 Till följd av debatten om behovet av övergångsregler från de nya medlemsstaterna har regeringen tillkallat en särskild utredare för att undersöka möjligheterna att begränsa rätten till bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453) för medborgare från ett annat EU-land som kommer till Sverige för att söka arbete.28 I uppdraget ingår även att utreda möjligheten att ha en kvalificeringsregel som innebär att endast den som vistats i Sverige under en viss tid kan vara berättigad till bistånd enligt socialtjänstlagen. Man får förmoda att utredningen, som beräknas avsluta sitt arbete den 1 maj 2005, även beaktar EGdomstolens praxis om unionsmedborgarskapet, trots att detta inte uttryckligen framgår av kommittédirektiven.

 

6. Dom av den 7 september 2004 i mål C-319/02, Manninen
I detta mål prövade EG-domstolen huruvida det finska s.k. avoir fiscalsystemet, som innebar att utdelning från finska aktiebolag var mer förmånligt beskattad än utdelning från utländska bolag, stod i överensstämmelse med den fria rörligheten för kapital i artiklarna 56 EG och 58 EG.
    Enligt de finska reglerna, som syftade till att undvika dubbelbeskattning av bolagsvinst som delades ut till aktieägarna, avräknades den bolagsskatt som det utdelande bolaget betalade från den skatt på inkomst av kapital som aktieägaren betalade. På grund härav betalade inte aktieägaren någon skatt för utdelningen. De ifrågavarande skattereglerna var emellertid enbart tillämpliga på utdelning från bolag etablerade i Finland.
    Petri Manninen var obegränsat skattskyldig i Finland men ägde aktier i ett svensk bolag. Den vinst som delades ut till Manninen av det svenska bolaget var föremål dels för bolagsskatt, dels skatt på inkomst av kapital med en skattesats på högst 15 procent. Utdelningen beskattades därefter i Finland som inkomst av kapital med en skattesats på 29 procent. Med stöd av det nordiska dubbelbeskattningsavtalet fick

 

27 Jfr domstolens dom i det ovannämnda målet Collins. 28 Dir. 2004:61, 2004:157.

Manninen dra av den skatt på inkomst av kapital som han hade betalat i Sverige. Bolagsskatten fick Manninen däremot inte dra av.
    Den finska högsta förvaltningsdomstolen frågade EG-domstolen om det förhållandet att Manninen var skyldig att betala skatt för den utdelning som han fått från det svenska bolaget stred mot den fria rörligheten för kapital enligt artiklarna 56 EG och 58 EG.
    EG-domstolen konstaterade att det nordiska dubbelbeskattningsavtalet inte undanröjde de negativa effekter som de finska reglerna medförde för Manninen. Avtalet syftade endast till att lindra dubbelbeskattningen av aktieägarens inkomst av kapital men medförde inte någon avräkning av bolagsskatten. Domstolen fann att de finska skattebestämmelserna avskräckte personer som var obegränsat skattskyldiga i Finland från att investera sitt kapital i bolag i andra medlemsstater och gjorde det svårare för de sistnämnda bolagen att anskaffa kapital i Finland.
    Med hänsyn härtill fann domstolen att de finska skattebestämmelserna utgjorde en begränsning av den fria rörligheten för kapital som, i princip, var förbjuden enligt artikel 56 EG. Domstolen prövade därefter om begränsningen av den fria rörligheten för kapital kunde rättfärdigas. Till att börja med undersökte domstolen om begränsningen kunde rättfärdigas med stöd av artikel 58.1 a EG enligt vilken bestämmelserna i artikel 56 EG inte skall påverka medlemsstaternas rätt att tilllämpa sådana bestämmelser i sin skattelagstiftning som skiljer mellan skattebetalare som har investerat sitt kapital på olika orter.
    Domstolen angav att den ifrågavarande bestämmelsen skall tolkas restriktivt och inte skall förstås så att varje skattelagstiftning som skiljer mellan de skattskyldiga beroende på den ort där deras kapital har investerats automatiskt är förenlig med fördraget. Domstolen erinrade om att artikel 58.1 a EG begränsas av artikel 58.3 EG enligt vilken den nationella skattelagstiftningen inte får utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av den fria rörligheten för kapital.
    Domstolen uttalade, med hänvisning till sin tidigare rättspraxis, att en nationell skattelagstiftning är förenlig med fördraget endast om skillnaden i behandling avser situationer som objektivt sett inte är lika eller motiveras av tvingande hänsyn av allmänintresse, såsom nödvändigheten av att upprätthålla skattesystemets inre sammanhang.29 Med hänsyn till att utdelning av vinst från bolag beskattades såväl i Sverige som i Finland dels med bolagsskatt dels med skatt på inkomst av kapital fann EG-domstolen att skattskyldiga i Finland befann sig i en likadan situation oavsett om de erhöll utdelning från bolag som var etablerade i Finland eller i Sverige.

 

29 Se bl.a. dom av den 6 juni 2000, Verkooijen, C-35/98, REG 2000 s. I-4071, punkt 43.

Domstolen undersökte därefter om de finska reglerna var nödvändiga för att upprätthålla skattesystemets inre sammanhang. Domstolen fann att det visserligen fanns ett samband mellan uttag av bolagsskatten och beviljande av skatteförmånen. Domstolen fann däremot att det förhållandet att en aktieägare som var obegränsat skattskyldig i Finland och som ägde aktier i ett bolag i Sverige fick avräkna bolagsskatten inte äventyrade det inre sammanhanget i det finska skattesystemet. Målet med de finska skattebestämmelserna — att undvika dubbelbeskattning av vinst som utdelas till bolagets ägare — uppnåddes även i detta fall.
    EG-domstolen konstaterade således att det finska avoir fiscalsystemet stred mot artiklarna 56 EG och 58 EG.
    Genom domen i Manninen-målet har domstolen bekräftat att bestämmelserna i artikel 58.1 EG och i artikel 58.3 EG, som till synes är av rakt motsatt innebörd, skall tolkas i överensstämmelse med domstolens etablerade praxis på området för direkt skatt och fri rörlighet.
    Domen synes även innebära ökade möjligheter för medlemsstaterna att åberopa den s.k. principen om skattesystemets inre sammanhang, som kan rättfärdiga inskränkningar av den fria rörligheten.
    Enligt den under de senaste åren gällande definitionen av denna princip så skulle det föreligga ett direkt samband, beträffande en och samma skattskyldig, mellan beviljandet av en skattemässig fördel och kompensationen av denna fördel genom ett skatteuttag, inom ramen för samma beskattning.30 Av Manninen-domen, som ju gällde bolagsskatt erlagd av det utdelande bolaget som fick avräknas från skatten på kapital av aktieägaren som tog emot aktieutdelningen, framgår att någon identitet inte längre måste föreligga mellan den som åtnjuter en skattemässig förmån och den som erlägger skatten. Det återstår att se vilka konsekvenser Manninendomen får för medlemsstaternas möjligheter att med framgång åberopa den principen om skattesystemets inre sammanhang och för domstolens praxis på området för direkt skatt och fri rörlighet.

 

7. Dom av den 14 oktober 2004 i mål C-299/02, kommissionen mot Nederländerna
I detta mål slog domstolen fast att krav på att en del av ett bolags aktieägare, dess styrelseledamöter eller dess representanter på plats skall ha gemenskapsnationalitet eller EES-nationalitet och/eller gemenskapshemvist eller EES-hemvist strider mot fördraget.
    Kommissionen väckte en fördragsbrottstalan mot Nederländerna för att denna medlemsstat underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 43 EG och 48 EG vid fartygsregistrering. Enligt

 

30 Se domen i det ovannämnda Verkooijen-målet, punkt 57, samt domarna av den 13 april 2000 i mål C-251/98, Baars, REG 2000, s. I-2787, punkt 40, och av den 18 september 2003 i mål C-168/01, Bosal, REG 2003, s. I-9409, punkterna 29–30.

kommissionen var bestämmelser i den nederländska lagstiftningen enligt vilka en del av aktieägarna, styrelseledamöterna och vissa andra personer i rederier i gemenskapen skall vara medborgare i och/eller ha hemvist i ett EES-land oförenliga med artiklarna 43 och 48 EG.
    Av fast rättspraxis framgår att artikel 43 EG utgör hinder för varje nationell åtgärd som kan göra det svårare eller mindre attraktivt för gemenskapens medborgare att utöva den etableringsfrihet som garanteras genom fördraget. Rätten till etableringsfrihet enligt artikel 48 EG tillkommer inte bara gemenskapsmedborgarna, utan även bolag som bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom gemenskapen.
    EG-domstolen konstaterade att de ifrågavarande bestämmelserna om fartygsregistrering medför att etableringsfriheten för fartygsägarna inskränks. När ett ägarbolag, som har för avsikt att registrera sina fartyg i Nederländerna, inte uppfyller de ifrågasatta villkoren, har de nämligen ingen annan möjlighet än att ändra strukturen på sitt aktiekapital eller på sina styrande organ för att kunna genomföra registreringen. Dessa ändringar kan medföra omfattande förändringar i ett bolag samt kräva att ett flertal formaliteter uppfylls, vilket kan få påtagliga ekonomiska konsekvenser. Fartygsägarna måste då enligt EG-domstolen även anpassa sin anställningspolitik och avstå från att anställa medborgare från stater utanför gemenskapen eller EES som representanter på plats. I detta avseende accepterade domstolen inte den nederländska regeringens argument att ett krav på gemenskapsnationalitet eller EES-nationalitet, till skillnad från ett nationalitetskrav knutet till en medlemsstat, inte kan utgöra en ”inskränkning” i den mening som avses i artikel 43 EG. I avsaknad av harmoniserade bestämmelser som gäller för hela gemenskapen kan nämligen ett krav på gemenskapsnationalitet eller EES-nationalitet utgöra ett hinder för etableringsfriheten, på samma sätt som ett nationalitetskrav knutet till en specifik medlemsstat.
    Vidare konstaterade domstolen att de nederländska bestämmelserna om fartygsdrift medför att etableringsfriheten för fartygsägarna inskränks. De gemenskapsmedborgare som önskar bedriva verksamhet i form av ett rederi med en styrelseledamot som är medborgare i ett tredje land eller bosatt i ett tredje land är nämligen förhindrade att göra det.
    Domstolen godtog inte heller den nederländska regeringens argument att villkoren för fartygsregistrering kunde motiveras av behovet av att utöva faktisk kontroll och jurisdiktion över fartyg som för nederländsk flagg. Enligt domstolen uppfyllde bestämmelserna inte kravet på proportionalitet.

Med stöd av sitt avgörande i målet Factortame31 konstaterade domstolen att det är tillräckligt att föreskriva att fartygets drift skall skötas från ett driftställe i Nederländerna av en person som har behörighet att företräda ägaren, för att sådan kontroll skall kunna utövas. Medlemsstaten kan därmed vidta åtgärder direkt gentemot företrädaren för ägaren till fartyget.
    Det faktum att gemenskapen själv använder krav på gemenskapsnationalitet eller EES-nationalitet i sin sekundärrätt ansågs i detta sammanhang ovidkommande. Sådana villkor får enligt EG-domstolen inte uppställas ensidigt av medlemsstater i deras nationella lagstiftning.
    På dessa grunder biföll EG-domstolen kommissionens talan. Konsekvensen av domstolens resonemang är, något förvånande, att tredjelandsmedborgare, som i sig saknar anknytning till gemenskapsrätten, trots allt kan göra gällande reglerna om etableringsfrihet, förutsatt att de företräder ett bolag som redan är etablerat i en annan medlemsstat.
    Domen väcker frågan om kraven i svensk lagstiftning på att minst halva antalet styrelseledamöter samt VD i ett aktiebolag (8 kap. 8 § och 8 kap. 26 § aktiebolagslagen) och i en ekonomisk förening (6 kap. 4 § lag [1987:667] om ekonomiska föreningar) samt VD i en utländsk filial (9 § lag [1992:160] om utländska filialer m.m.) skall vara bosatta inom EES-området är förenliga med gemenskapsrätten.

 

8. Dom av den 5 oktober 2004 i mål C-475/01, kommissionen mot Grekland
Domstolen tog i denna fördragsbrottstalan ex officio upp frågan om giltigheten av en undantagsbestämmelse i ett direktiv, som ligger till grund för nationell lagstiftning vars förenlighet med EG-fördraget ifrågasatts av kommissionen. Domstolen begränsade dock sin prövning till frågan om den aktuella bestämmelsen i direktivet var en nullitet.
    Kommissionen tog emot olika klagomål rörande de grekiska myndigheternas tillämpning av en reducerad skattesats för ouzo, samtidigt som de tillämpade en mindre förmånlig skattesats för andra alkoholdrycker såsom gin, vodka, whisky, rom, tequila och arrak.
    I rådets direktiv 92/83/EEG av den 19 oktober 1992 om harmonisering av strukturerna för punktskatter på alkohol och alkoholdrycker32 återfinns bestämmelser om fastställande av punktskatter. Enligt artikel 23 i direktivet är det möjligt att under vissa villkor och på vissa slags varor tillämpa reducerade skattesatser. Grekland hade iakttagit de villkor som föreskrivs och tillämpade en reducerad skattesats beträffande den inhemska alkoholdrycken ouzo.

 

31 Dom av den 25 juli 1991 i mål C-221/89, Factortame m.fl., REG 1991, s. I-3905, punkt 36; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-313. 32 EGT L 316, s. 21; svensk specialutgåva, område 9, volym 2, s. 100.

Kommissionen ansåg dock att denna skillnad i skattesatser mellan olika alkoholdrycker var oförenlig med artikel 90 EG och inledde därför ett fördragsbrottsförfarande mot Grekland. Enligt artikel 90 EG skall ingen medlemsstat på varor från andra medlemsstater lägga interna skatter eller avgifter som är högre än de skatter eller avgifter som läggs på liknande inhemska varor.
    Kommissionen gjorde huvudsakligen gällande att sekundärrättsakter skall tolkas och införlivas med medlemsstaternas interna rättsordning på ett sätt som är förenligt med EG-fördraget. Detta innebär enligt kommissionen att, även om det finns en sekundärrättsbestämmelse enligt vilken medlemsstaterna får tillämpa en reducerad skattesats på en nationell vara, är medlemsstaterna ändå bundna av de grundläggande principer som slås fast i EG-fördraget, bland annat den princip som återfinns i artikel 90 EG.
    Genom materiell processledning begärde domstolen att kommissionen skulle klargöra huruvida dess talan i praktiken innebar att giltigheten av artikel 23.2 i direktiv 92/83 ifrågasattes. Även rådet anmodades att yttra sig i detta avseende.
    Rådet gjorde gällande att kommissionen i själva verket ifrågasatte giltigheten av artikel 23.2 i direktiv 92/83. Enligt rådets mening var detta inte förenligt med fördragets rättsmedelssystem. Det skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen att tillåta att kommissionen, inom ramen för en fördragsbrottstalan enligt artikel 226 EG, ifrågasätter giltigheten av en rättsakt som antagits av en annan institution, och detta efter utgången av fristen för en ogiltighetstalan som kommissionen hade kunnat rikta mot denna rättsakt enligt artikel 230 femte stycket EG.
    Kommissionen bestred detta och hävdade att den uteslutande syftat på den grekiska regeringens handlingssätt, när den utnyttjade det utrymme för skönsmässighet som direktivet medger. På intet sätt avsåg kommissionen att ifrågasätta giltigheten av artikel 23.2 i direktiv 92/83.
    Enligt EG-domstolen innebar dock kommissionens talan indirekt men ändå nödvändigtvis ett ifrågasättande av giltigheten av artikel 23.2 i direktivet. Domstolen erinrade inledningsvis om att gemenskapsinstitutionernas rättsakter i princip presumeras vara giltiga och därmed ha rättsverkan, så länge de inte har återkallats eller förklarats vara ogiltiga inom ramen för en talan om ogiltigförklaring eller till följd av en begäran om förhandsavgörande eller invändning om rättsstridighet.
    Denna princip är dock inte absolut. Rättsakter som är behäftade med fel som är så uppenbart grova att de inte kan tolereras av gemenskapens rättsordning anses enligt domstolens praxis sakna all rättsverkan och skall följaktligen betraktas som nulliteter. Detta undantag syftar till att bevara jämvikten mellan två grundläggande, men ibland motstridiga, krav som en rättsordning har att uppfylla, nämligen rätts-

säkerhetsprincipen och legalitetsprincipen. En nullitetsförklaring har dock enligt domstolen så pass allvarliga följder att den av rättssäkerhetsskäl förbehålls ytterst extrema fall. Direktiv 92/83 kunde enligt domstolen inte anses vara en sådan nullitet, vare sig vad beträffar direktivet i sin helhet eller artikel 23.2. Mot denna bakgrund fann domstolen att artikel 23.2 i direktiv 92/83 skall presumeras vara giltig. Följaktligen ogillades kommissionens talan.
    Domstolens har i detta mål gjort det något lätt för sig, när den först ex officio väckt frågan om direktivets giltighet, för att därefter begränsa sin prövning till frågan om undantagsbestämmelsen i direktivet kunde anses vara en nullitet. Giltigheten av artikel 23.2 i direktiv 92/83 torde därmed fortfarande vara en öppen fråga, som skulle kunna väckas inför nationell domstol av en konkurrerande tillverkare av alkoholdrycker, av importörer eller av detaljhandlare som drabbas av vad som skulle kunna anses vara en diskriminerande och konkurrenssnedvridande punktskatt. 33 Ytterst väcker domen frågor om normhierarkin inom EG-rätten i förhållande till tillgängliga rättsmedel i fördraget, om den progressiva harmoniseringen på skatteområdet och i vilken utsträckning medlemsstaterna kan göra undantag från tvingande regler i fördraget genom politiska kompromisser i rådet och nationella särlösningar i sekundärrätten.

 

9. Dom av den 9 november 2004 i mål C-338/02, Fixtures Marketing Ltd samt domar samma dag i mål C-46/02, C-444/02 Fixtures Marketing Ltd, och i mål C-203/02, The British Horseracing Board Ltd m.fl.
Domstolen har i dessa mål för första gången haft tillfälle att klargöra tolkningen av centrala begrepp i databasdirektivet34 och utsträckningen av det skydd för den rätt av sitt eget slag, sui generis, som direktivet ger databaser.
    Av fyra parallella mål om tillämpningen av databasdirektivet i samband med sportvadhållning,35 hade ett sitt ursprung i en begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen. Tvisten vid den domstolen rörde huruvida Svenska Spels användning av uppgifter ur spelordningarna för de engelska och skotska professionella fotbollsligorna i spelen Stryktipset, Måltipset och Oddset utgjorde intrång i sådana immateriella rättigheter som skyddas enligt databasdirektivet.36 För de professionella ligorna i de högsta divisionerna i England och Skottland upprättas inför varje spelsäsong spelordningar för de cirka 2000 matcher som skall spelas under säsongen. Spelordningarna be-

 

33 Jfr dom av den 17 juni 1999 i mål C-166/98, Socridis, REG 1999, s. I-3791. 34 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/9/EG av den 11 mars 1996 om rättsligt skydd för databaser, EGT L 77, p. 20. 35 I mål C-46/02, C-338/02, C-444/02 Fixtures Marketing Ltd, var föremålet engelska och skotska fotbollsligor, i mål C-203/02, The British Horseracing Board Ltd m.fl. gällde det vadhållning vid hästkapplöpning. 36 Mål C-338/02, Fixtures Marketing Ltd.

står av elektroniskt lagrade och tryckta uppgifter om matcherna i dessa ligor. Rättigheterna avseende handhavande och utnyttjande av spelordningarna utanför Förenade kungariket innehas av bolaget Fixtures Marketing (nedan kallat Fixtures).
    Detta bolag väckte talan mot Svenska Spel och yrkade ersättning för Svenska Spels användning av uppgifter ur spelordningarna. Fixtures gjorde bland annat gällande att databaserna med uppgifter om spelordningarna var skyddade enligt 49 § upphovsrättslagen37 — som för svensk del har införlivat direktivet — och att Svenska Spel, genom att återge spelordningarna på sina spelkuponger, hade använt uppgifterna på ett sätt som innebar intrång i ensamrätten till databaserna. Svenska Spel bestred Fixtures yrkanden och anförde att spelordningarna inte omfattades av skydd enligt 49 § upphovsrättslagen. Svarandebolaget menade bland annat att de resurser som lagts ned på att upprätta spelordningarna syftade till att planlägga fotbollsligornas verksamhet. Möjligheten att utnyttja spelordningarna för vadhållning utgjorde en biprodukt till detta huvudsyfte, och kunde därför inte åtnjuta upphovsrättsligt skydd. Varken Gotlands tingsrätt eller Svea hovrätt biföll käromålet. Högsta domstolen valde vid sin prövning av Fixtures överklagande att begära förhandsavgörande från EGdomstolen i ett antal frågeställningar rörande direktivet och den sui generis-rätt som det inrättar.
    Genom databasdirektivet infördes ett gemenskapsrättsligt skydd för alla slags databaser, även sammanställningar som inte är av digital natur. Föremålet för det särskilda upphovsrättsliga skyddet i direktivet är databaser som på grund av det sätt innehållet valts ut eller sammanställts utgör ett intellektuellt verk. Den sui generis-rätt som instiftas genom direktivet definieras i artikel 7.1, som anger att ”medlemsstaterna skall tillerkänna en databasproducent som vid anskaffning, granskning eller presentation [har gjort] en kvantitets- eller kvalitetsmässigt sett väsentlig investering, rätten att förbjuda utdrag och/eller återanvändning av hela eller en kvalitativt eller kvantitativt sett väsentlig del av databasens innehåll”. Skyddet består i att utdrag eller återanvändning av hela eller en väsentlig del av databasens innehåll inte får ske utan framställarens samtycke.38 Högsta domstolens första fråga, som också var den enda frågan i målet som EG-domstolen besvarade, syftade till att klargöra huruvida resurser som lagts ned för att skapa uppgifter som är resultatet av en huvudverksamhet, som i sin tur inte enbart syftar till anskaffning,

 

37 Lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. 38 Utdrag står enligt direktivet för ”en varaktig eller tillfällig överflyttning av hela eller en väsentlig del av innehållet i en databas, oberoende av på vilket sätt och i vilken form detta sker”. Med återanvändning avses ”när hela eller en väsentlig del av innehållet görs tillgängligt för allmänheten genom spridning av exemplar, uthyrning, on-line överföring eller överföring i någon annan form”. Begreppen blev föremål för EG-domstolens tolkning i mål C-203/02, The British Horseracing Board Ltd m.fl., men inte i den dom som avser Högsta domstolens begäran om förhandsavgörande.

granskning eller presentation av innehållet i databasen, kan tillgodoräknas vid bedömningen av om en databas är resultatet av en ”väsentlig investering”.
    Domstolen konstaterade att det visserligen inte är uteslutet att sui generis-skydd kan åberopas när upprättandet av en databas är knutet till utövandet av en huvudverksamhet. Det förutsätter emellertid att den som skapar databasen kan styrka att det för att skapa databasen skett en väsentlig investering som är självständig i förhållande till de resurser som lagts ned för att skapa uppgifterna.
    Efter detta relativt kortfattade principiella uttalande om direktivets tolkning gick domstolen vidare till att granska förutsättningarna i målet vid Högsta domstolen. Resurser som läggs ned på att fastställa speldagar, matchtider och vilka lag som skall spela hemma respektive borta utgör enligt EG-domstolen en investering som hänför sig till själva anordnandet av fotbollsligorna. Domstolen konstaterade att en sådan investering har samband med skapandet av uppgifter i den aktuella databasen och därför inte omfattas av direktivets sui generisskydd.
    I frågan huruvida anskaffningen, granskningen eller presentationen av innehållet i en spelordning för en fotbollsliga utgör en kvantitets- eller kvalitetsmässigt sett väsentlig investering åberopade domstolen Fixtures eget konstaterande, nämligen att arbetet med att söka och samla uppgifterna i spelordningarna för ligorna är oskiljaktigt förbundet med arbetet att skapa uppgifterna. Detta uteslöt enligt EGdomstolen att det var fråga om en självständig investering i förhållande till de resurser som krävs för att skapa uppgifterna i spelordningen. Inte heller granskningen eller presentationen av en spelordning kunde anses utgöra någon väsentlig investering. Därav drog domstolen slutsatsen att ”varken anskaffning, granskning eller presentation av innehållet i en spelordning för en fotbollsliga utgör en väsentlig investering som kan motivera att spelordningen skall ges sui generisskydd enligt artikel 7 i direktivet” (punkt 36).
    Generaladvokaten påpekade i sitt förslag till avgörande att vissa av frågeställningarna i målet var av det slag att de rörde tillämpning av direktivet i en konkret situation. Hon erinrade om att det enbart ankommer på EG-domstolen att tolka gemenskapsrätten, tillämpningen är den nationella domstolens exklusiva uppgift. Till den senares åliggande hör enligt generaladvokaten bedömningen av huruvida kriteriet att en databas är resultatet av en väsentlig investering är uppfyllt i det aktuella fallet.
    Med tanke på generaladvokatens reservationer i fråga om EGdomstolens och de nationella domstolarnas respektive uppgifter i fråga om tolkningen av gemenskapsrätten och bedömningen av de faktiska omständigheterna i målet, är EG-domstolens slutsatser förvånande. Även med beaktande av att domstolen i andra sammanhang är mindre beredvillig att bistå de nationella domstolarna med alltför de-

taljerade bedömningar i sak, är de här refererade domarna långtgående i sin detaljeringsgrad.39 Då tillämpningen av gemenskapsrätten i konkreta fall principiellt sett hör till nationella domstolars exklusiva kompetens, måste Högsta domstolen därför i sin fortsatta handläggning av målet ta ställning till huruvida den är bunden eller ej av EG-domstolens in casubedömningar i målet.

 

10. Domar av den 14 december 2004 i mål C-434/02, Arnold André och i mål C-210/03, Swedish Match
I de här domarna slog EG-domstolen fast att förbudet mot att sälja snus inom EU var förenligt med gemenskapsrätten.
    I ett direktiv från år 1992 infördes ett generellt förbud mot att sälja snus i medlemsländerna.40 Förbudet motiverades i huvudsak med att det var fråga om en ny tobaksprodukt som var cancerframkallande och som kunde vara särskilt attraktiv för ungdomar. När Sverige blev medlem i EU år 1995 beviljades landet ett permanent undantag från detta förbud. Försäljningsförbudet behölls i ett nytt direktiv av rådet och parlamentet av de 5 maj 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror.41 Swedish Match ville saluföra snus i Storbritannien. Det tyska företaget Arnold André ville importera snus för att släppa ut det på den tyska marknaden. De båda företagen väckte talan vid engelsk respektive vid tysk domstol mot nationella försäljningsförbud som stödde sig på direktivet. Båda domstolarna frågade EG-domstolen om förbudet att sälja snus i direktivet från år 2001 var förenligt med gemenskapsrätten.
    Den huvudsakliga frågan som de nationella domstolarna önskade få svar på var om artikel 95 EG, som ger rådet möjlighet att besluta om tillnärmning av författningar i medlemsstaterna för att få den inre marknaden att fungera, utgjorde en korrekt rättslig grund för förbudet att sälja snus. EG-domstolen uttalade att gemenskapslagstiftaren har rätt att vidta åtgärder med stöd av artikel 95 EG när det föreligger handelshinder eller när det är sannolikt att sådana hinder kommer att uppstå i framtiden, på grund av att medlemsstaterna har vidtagit eller är i färd med att vidta olikartade åtgärder med avseende på en vara. Domstolen an-

 

39 Jämför dom av den 8 mars 2001 i mål C-405/98, Gourmet International Products, REG 2001, s. I-1795, SvJT 2001 s. 686 ff., i vilket den avgörande proportionalitetsbedömningen lämnades helt åt den nationella domstolen. 40 Rådets direktiv 92/41/EEG av den 15 maj 1992 om ändring av direktiv 89/622/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om märkning av tobaksvaror, EGT L 158, s. 30; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 47. 41 Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/37/EG av den 5 juni 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror (EGT L 194, s. 26).

gav, med hänvisning till sin rättspraxis, att sådana åtgärder kunde bestå i att ålägga samtliga medlemsstater att tillåta saluföring av varan eller varorna i fråga, att förena en sådan skyldighet med vissa villkor eller till och med att införa ett tillfälligt eller permanent förbud mot saluföring av en viss vara eller vissa varor.42 I det förevarande fallet så konstaterade domstolen att när förbudet att sälja snus infördes år 1992 hade medlemsstaterna vidtagit eller var i färd med att vidta olikartade åtgärder beträffande denna vara. Två medlemsstater hade redan förbjudit snus och en tredje medlemsstat hade antagit bestämmelser om förbud av snus som ännu inte hade trätt ikraft. Enligt domstolen så bidrog de nämnda förbuden till att marknaden för tobaksvaror utvecklades i olika riktningar i medlemsstaterna och till uppkomsten av hinder för den fria rörligheten för varor. Mot bakgrund av dessa förhållanden, som kvarstod oförändrade när det nya direktivet antogs år 2001, fann domstolen att artikel 95 EG utgjorde en korrekt rättslig grund för förbudet att sälja snus. Domstolen undersökte därefter även om förbudet att sälja snus var ogiltigt av något annat skäl som de nationella domstolarna hade angett, bl. a. om det stred mot proportionalitetsprincipen eller likabehandlingsprincipen. Med hänsyn framförallt till att förbudet syftade till att hindra introduktionen av en ny farlig produkt på marknaden i medlemsländerna, som kunde vara särskilt attraktiv för ungdomar, fann domstolen att förbudet inte stred mot proportionalitetsprincipen eller likabehandlingsprincipen. Inte heller någon av de andra ogiltighetsgrunderna som angavs i de nationella domstolarnas frågor ansågs föreligga.
    Det är inte svårt att känna förståelse för rådets och parlamentets önskan att ”stämma i bäcken” och hindra spridningen av en ny beroendeframkallande tobaksprodukt. Domstolens slutsats att gemenskapslagstiftaren med stöd av artikel 95 EG kunde förbjuda saluföring av snus på den inre marknaden framstår ändå inte som självklar.
    De åtgärder som vidtas med stöd av artikel 95 EG syftar till att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. Härav följer att åtgärderna skall främja den fria rörligheten av varor mellan medlemsstaterna. Höga krav bör därför ställas på åtgärder som begränsar saluföringen av en produkt på den inre marknaden. Ett totalförbud av en vara eller en produkt bör rimligen endast förekomma i undantagsfall.
    I den ovan nämnda domen i målet Tyskland mot rådet, som gällde rådets direktiv 92/59/EEG om allmän produktsäkerhet,43 uttalade domstolen att en vara som utgör en allvarlig och omedelbar risk för konsumenternas hälsa och säkerhet kan bli föremål för ett försäljningsförbud.44 Även om snus är en skadlig och beroendeframkallande

 

42 Dom av den 9 augusti 1994 i mål C-359/92, Tyskland mot rådet, REG 1994, s. I3681, punkterna 4 och 33. 43 EGT L 228, s. 24; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 169. 44 Se den ovan nämnda domen, punkt 33.

produkt, är det inte uppenbart att försäljning av snus på den inre marknaden skulle utgöra en sådan allvarlig risk.

 

11. Domar av den 7 september 2004 i mål C-346/02, kommissionen mot Luxemburg och i mål C-347/02, kommissionen mot Frankrike
I dessa domar undersökte EG-domstolen huruvida nationella regler enligt vilka försäkringspremier skulle bestämmas mot bakgrund av försäkringstagarens skadefrekvens eller skadefrihet (s.k. bonus-malus regler) stred mot principen om fri prissättning av annan direkt försäkring än livförsäkring.
    Frankrike och Luxemburg hade infört obligatoriska regler som innebar att försäkringspremierna för motorfordon höjdes eller sänktes beroende på försäkringstagarens skadefrihet eller skadefrekvens. Kommissionen ansåg att reglerna stred mot principen om fri prissättning av försäkringar som, enligt domstolens dom av den 25 februari 2003 i mål C-59/01, kommissionen mot Italien,45 följer av det tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring.46 Efter att ha berett Frankrike och Luxemburg möjlighet att yttra sig väckte kommissionen talan om fördragsbrott mot de båda medlemsstaterna.
    EG-domstolen erinrade inledningsvis om att principen om fri prissättning av försäkringar, enligt domen i målet kommissionen mot Italien, innebar ett principiellt förbud mot krav på förhandsgodkännande av de priser som försäkringsbolagen avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna.
    EG-domstolen uttalade att de franska och luxemburgska reglerna inte innebar att de offentliga myndigheterna direkt fastställde priserna eftersom försäkringsbolagen fortfarande var fria att fastställa baspremiebeloppens storlek. De franska och luxemburgska reglerna kunde därför, enligt EG-domstolen, inte likställas med ett system för förhandsgodkännande av priser som det som var i fråga i målet kommissionen mot Italien.
    Domstolen konstaterade vidare att en fullständig harmonisering på försäkringsområdet inte hade genomförts och att medlemsstaterna därför kunde anta nationella bestämmelser som inverkade på premiernas storlek. Med hänsyn härtill fann domstolen att kommissionen inte visat att Frankrike och Luxemburg åsidosatt principen om fri prissättning av försäkringar.
    I de här avgörandena förefaller EG-domstolen ha sökt begränsa räckvidden av de tidigare uttalandena i domen i målet kommissionen mot Italien. Principen om fri prissättning av försäkringar får därmed en mer begränsad innebörd än den sedvanliga betydelsen av detta ut-

 

45 REG 2003, s. I-1759. 46 Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiven 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring), EGT L 228 s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 160.

tryck ger vid handen. Den ifrågavarande principen innebär således inte att försäkringsbolagen nödvändigtvis får ett avgörande inflytande på premiernas storlek utan endast att de har rätt att fastställa ett baspremiebelopp som kan bli föremål för ändringar i medlemsstaterna.
    Domstolens avgöranden torde få stor betydelse för försäkringsbolagens möjligheter att bedriva verksamhet i andra medlemsländer.
    Med hänsyn till att kommissionen begränsade sin talan till att avse det tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring kvarstår frågan om obligatoriska bonus-malus regler är förenliga med den fria rörligheten för tjänster i artikel 49 EG.

 

12. Förstainstansrättens dom av den 30 november 2004 i mål T168/02, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds mot kommissionen
I detta mål slog EG:s förstainstansrätt fast att medlemsstaterna har en vetorätt mot att EG:s institutioner lämnar ut av medlemsstaterna upprättade handlingar till allmänheten.
    Enligt artikel 4.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar47 får en medlemsstat begära att institutionen inte skall lämna ut en handling som härrör från denna medlemsstat utan att medlemsstaten dessförinnan har lämnat sitt medgivande.
    Den 19 april 2000 meddelande EG-kommissionen att Tyskland fick tillstånd att upphäva området Mühlenberger Lochs status som skyddsområde enligt rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.48 Djurrätts- och miljörättsorganisationen IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds begärde hos kommissionen att få tillgång till vissa handlingar angående utbyggnaden av Daimler Chrysler Aerospace Airbus fabrik och användningen av en del av en flodmynning för förlängning av en landningsbana i området Mühlenberger Loch.
    Kommissionen avslog denna begäran med hänvisning till att den enligt artikel 4.5 i förordningen var skyldig att erhålla de tyska myndigheternas medgivande innan den kunde lämna ut någon handling som den erhållit från dem. Tyskland begärde sedermera att kommissionen inte skulle lämna ut den skriftväxling som den haft med staden Hamburg angående området Mühlenberger Loch och projektet och inte heller skrivelserna från den tyska förbundskanslern.
    IFAW överklagade avslagsbeslutet till förstainstansrätten. Organisationen gjorde gällande att även om en medlemsstat från vilken en handling härrör kan begära att en institution som innehar denna handling inte skall lämna ut den enligt artikel 4.5 i förordningen, har medlemsstaten emellertid inte någon vetorätt i detta hänseende. Sverige, Danmark och Nederländerna intervenerade vid förstain-

 

47 EGT L 145, 2001, s. 43. 48 EGT L 206, 1992, s. 7, svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114.

stansrätten till stöd för IFAW:s talan. Enligt den svenska regeringen ställer förordningen upp som princip att det ankommer på den som innehar en handling att besluta om denna kan lämnas ut eller inte.
    Enligt förstainstansrätten grundade sig dock IFAW:s argument på en felaktig tolkning av bestämmelserna i förordningen. Förstainstansrätten betonade inledningsvis att rätten till tillgång till institutionernas handlingar, vilken föreskrivs i artikel 2 i förordningen, förvisso avser alla handlingar som finns hos de berörda institutionerna. Dessa omfattar såväl de handlingar som upprättats som dem som mottagits och som innehas av institutionerna. Europaparlamentet, rådet och kommissionen kan följaktligen bli tvungna att i förekommande fall offentliggöra handlingar som härrör från tredje part, däribland medlemsstaterna.
    Enligt artikel 4.4 i förordningen är numera institutionerna, vad beträffar handlingar som härrör från en tredje part, skyldiga att samråda med den berörda tredje parten för att bedöma om de undantag som anges i förordningen skall tillämpas, om det inte är uppenbart att handlingen skall eller inte skall lämnas ut. Kommissionens samrådsskyldighet påverkar dock enligt förstainstansrätten inte kommissionens rätt att självständigt bedöma om ett av de undantag som anges i förordningen skall tillämpas. Det förhåller sig dock annorlunda med handlingar upprättade av medlemsstaterna. De intar enligt förstainstansrätten en särställning enligt artikel 4.5 i förordningen. Ordalydelsen i artikel 4.5 i förordningen utgör enligt förstainstansrätten ett införlivande av förklaring nr 35 till Amsterdamfördraget, enligt vilken

 

”konferensen är enig om att de principer och villkor som avses i artikel 255 EG skall ge en medlemsstat rätt att begära att kommissionen eller rådet inte vidarebefordrar en handling som härrör från den staten till tredje part, utan att medlemsstaten dessförinnan har lämnat sitt medgivande”.

 

Denna möjlighet beror enligt förstainstansrätten på att förordning 1049/2001 varken har till syfte eller effekt att ändra nationell lagstiftning om tillgång till handlingar. Genom artikel 4.5 i förordningen intar medlemsstaterna således en särställning i förhållande till andra tredje parter, och bestämmelsen utgör härvid en lex specialis. Enligt förstainstansrättens tolkning är institutionerna skyldiga att inte lämna ut en handling utan att medlemsstaten ”dessförinnan har lämnat sitt medgivande”. Skyldigheten att inhämta medlemsstatens medgivande skulle annars riskera att bli ”tomma ord” om kommissionen kunde besluta att lämna ut handlingen, trots att den berörda medlemsstaten uttryckligen begärt motsatsen.
    Det är endast om medlemsstaten efter samråd underlåter att ge in en begäran enligt artikel 4.5 i förordningen, som institutionen med tillämpning av artikel 4.4 i förordningen skall bedöma om handlingen skall lämnas ut eller inte.

Då de handlingar som var aktuella i tvisten härrörde från en medlemsstat i den mening som avses i artikel 4.5 i förordningen och eftersom Tyskland begärt att kommissionen inte skulle lämna ut dessa, ansåg förstainstansrätten att kommissionen inte hade åsidosatt artikel 4 i förordningen genom att vägra lämna ut handlingarna i fråga. Domen har överklagats av den svenska regeringen. Överklagandet har målnummer C-64/05P.
    Konsekvensen av förstainstansrättens resonemang är att tillgången till en handling upprättad av en medlemsstat, som denna stat inte önskar att EU:s institutioner skall lämna ut, uteslutande regleras genom nationell offentlighets- och sekretesslagstiftning. Som förstainstansrätten konstaterat ankommer det därför på nationella förvaltningsmyndigheter och domstolar att med tillämpning av nationell rätt bedöma om tillgången till handlingar som härrör från en medlemsstat skall beviljas och om berörda parter har talerätt med tillämpning av nationella bestämmelser.

 

13. Förstainstansrättens dom av den 23 november 2004 i mål T-84/03, Turco mot rådet
I detta mål bekräftade förstainstansrätten att institutionerna kan vägra allmänheten tillgång till ett rättsutlåtande som utarbetats av rådets rättstjänst.
    Maurizio Turco begärde per e-post tillgång till de rådshandlingar som fanns upptagna på dagordningen för ett rådsmöte för rättsliga och inrikes frågor. Bland handlingarna fanns ett yttrande från rådets rättstjänst beträffande ett förslag till rådsdirektiv om minimistandarder för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna.
    Finland, Danmark och Sverige intervenerade till stöd för sökanden. Kommissionen och Storbritannien intervenerade till stöd för rådet.
    Enligt artikel 4.2 andra strecksatsen i förordning nr 1049/2001 skall institutionerna vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för rättsliga förfaranden och juridisk rådgivning, såvida det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.
    Turco gjorde gällande att den juridiska rådgivning som avses i detta undantag endast gäller sådan juridisk rådgivning som lämnats av rättstjänsten under ett rättsligt förfarande men däremot inte utlåtanden inom ramen för institutionernas lagstiftningsverksamhet.
    Förstainstansrätten slog dock fast att gemenskapslagstiftaren hade infört ett undantag i förordning nr 1049/2001 beträffande juridisk rådgivning, som inte behövde ha något samband med rättsliga förfaranden.
    Det faktum att den aktuella handlingen innehöll juridisk rådgivning hindrade emellertid inte förstainstansrätten från att undersöka

om rådet hade haft fog för sin bedömning att utlämnande av handlingen skadade ett skyddsvärt intresse.
    Med hänsyn bl.a. till att utlämnande av handlingen kunde medföra att tvivel uppstod beträffande direktivförslagets lagenlighet fann förstainstansrätten att rådet inte gjort någon felaktig bedömning i detta hänseende.
    Turco påstod även att rådet inte bedömt om det förelåg ett övervägande allmänintresse enligt artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001 av att lämna ut den aktuella handlingen. Han hävdade att principen om insyn, öppenhet och demokrati samt medborgarnas deltagande i beslutsprocessen utgjorde ett övervägande allmänintresse av att lämna ut den aktuella handlingen.
    Enligt förstainstansrätten ankommer det på en sökande att visa att dessa principer gör sig gällande med sådan styrka att behovet av att skydda den aktuella handlingen får ge vika. Detta hade inte skett i förevarande fall.
    Förstainstansrätten ogillade därför Turcos talan i den del den avsåg yttrandet av rådets rättstjänst. Domen har överklagats både av Turco och den intervenerande svenska regeringen. Överklagandena har målnummer C-52/05 P respektive C-39/05 P.
    Förstainstansrättens dom aktualiserar problemet med institutionernas intresseavvägningar enligt förordning 1049/2001. Denna skyldighet att i enskilda fall väga intresset av att skydda sekretessen mot allmänintresset av att de begärda handlingarna lämnas ut ansågs av många som ett genombrott för en öka offentlighet inom EU. Av kommissionens rapport om genomförandet av förordning 1049/200149 framgår dock att institutionerna hitintills, i samtliga fall när de företagit en sådan intresseavvägning mellan offentlighet och skyddet för sekretess har kommit till slutsatsen att allmänintresset av att de begärda handlingarna skall lämnas ut inte övervägt.

 

49 Rapport från kommissionen om genomförandet av principerna i förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar, KOM (2004)45 slutlig.