Litteratur

 

 

 

 

Ny juridisk litteratur
Civilrätt
Anders Agell och Åke Malmström under medverkan av Tore Sigeman Civilrätt (19 uppl. Liber Ekonomi 2005, 426 s.). Malmströms ”klassiker” med Agell som förstanamn har uppdaterats bl.a. beträffande godtrosförvärv, företagsinteckning, tredimensionell fastighetsbildning, enhetlig sambolag, finansiell rådgivning och småhusentreprenad som varit föremål för lagstiftning. Vidare grundas en del nyheter på EG-rätten som diskrimineringsförbud, patent på biomedicinska uppfinningar och europabolag. Rolf Ihre Sjöfraktavtal (2005, 432 s.). Boken riktar sig till dem som sysslar med befraktning av fartyg, sjötransporter av gods, hantering av gods och fartyg, hamnverksamhet, mäkleri m.m. Större delen ägnas åt de etablerade befraktningsformerna och åt transportdokumenten.
    Konsumentskydd vid modemkapning. Delbetänkande av Utredningen om obehörig användning av kontokort samt konsumentskydd vid s.k. modemkapning (SOU 2005:20, 316 s.).
    Kungörande i PoIT. Redovisning av uppdrag om elektroniskt kungörande (Ds 2005:2, 62 s.). Nils Larsson och Stieg Synnergren
Arrende- och andra nyttjanderättsavtal i praktiken (Norstedts 2005, 392 s.). Handbok om jordbruks-, bostads- och lägenhetsarrenden, allmänna nyttjanderätter som fiske- och jaktarrenden samt avverkningsrätt och substansköp som grustäkt. Även andra möjligheter att nyttja annans mark med eller utan avtal behandlas.

Prospektansvar. Slutbetänkande av Prospektutredningen (SOU 2005:18. 151 s.). Förslag till ändringar angående värdepappersprospekt i aktiebolagslagen m.fl. lagar. Johanna Schiratzki Barnrättens grunder (2 uppl. Studentlitteratur 2005, 166 s.). Viss ny lagstiftning redovisas liksom den trend som varit mot att rättsfrågor angående barn avgörs utom domstol. Rättssäkerhetsfrågor i anslutning härtill diskuteras. Ulf Svensson Nya aktiebolagslagen. En utförlig genomgång (Björn Lundén Information 2004, 220 s.). Systematisk och praktiskt inriktad genomgång av nyheterna i lagen som skall börja gälla 2006.
Christer Westermark Bokföringslagen, revisionslagen, revisorslagen (2 uppl. Norstedts 2005, 548 s.). Praktisk handbok som uppdaterats. Revisionsområdet har i denna utgåva getts ett större utrymme. Den internationella redovisningsstandarden IAS/IFRS diskuteras.

 

Straffrätt
Angrepp mot informationssystem (Ds 2005:5, 85 s.). Förslag till ändringar i 4 och 14 kap. brottsbalken. Anna-Lena Dahlqvist och Sigurd Elofsson Bokföringsbrott och bokföringslagen (2 uppl. Norstedts 2005, 246 s.). Uppdaterad utgåva där utökningar skett främst angående revisorers skadeståndsansvar, rättelse i löpande bokföring, kontantbokföring, gemensamma verifikationer och IAS/IFRS (internationella redovisningsstandarder).

 

Processrätt
Stefan Lindskog Skiljeförfarande. En kommentar (Norstedts 2005, 1418 s.). ”Gul” lagkommentar med ett avsnitt angående de vanligaste förekommande skiljereglementena i Sverige. Roberth Nordh Praktisk process III. Enskilt anspråk. Om handläggning av civilrättsliga anspråk i samband med åtal för brott (Iustus 2005, 146 s.). Den ibland oklara frågan vilka handläggningsregler som skall tillämpas på målsägandens skadeståndstalan diskuteras utifrån praxis, förarbeten och doktrin.

 

Offentlig rätt
Finansiella konglomerat (Ds 2005: 1, 226 s.). Förslag till ny lag om tillsyn över finansiella konglomerat.
    Offentligrättsliga principer. Red. Lena Marcuson (Iustus 2005, 207 s.). Bidragen i boken handlar om Europadomstolens principer samt legalitets-, objektivitets- proportionalitets- och officialprinciperna och den kommunala likställighetsprincipen enligt svensk rätt. Håkan Sandesjö och Kurt Björk Nya medborgarskapslagen med kommentarer (Norstedts 2005, 310 s.). Paragrafvis kommentar till 2001 års lag. Boken återger också den omfattande praxis som finns. Också tidigare lagstiftning redovisas eftersom den fortfarande har betydelse.

 

Skatterätt
Teresa Simon Almendal Skatteanpassade transaktioner och skattebrott (Norstedts 2005, 299 s.). Akademisk avhandling om olika rättsliga och praktiska frågeställningar som transaktioner på gränsen till det tillåtna ger upphov till. Det är främst skatteanpassade transaktioner och skattebrott som behandlas. Knytpunkterna mellan skatterätt och straffrätt identifieras.

Avräkning av utländsk skatt (Ds 2005:4, 37 s.).

 

Utländsk och internationell rätt
Mona Aldstam EC state aid rules applied to taxes. An analysis of the selectivity criterion (Iustus 2005, 281 s.). Akademisk avhandling om nuvarande tillämpning av EG:s statsstödsregler på nationella skatter och främst tillämpningen på undantag från skattereglerna. Ove Bring och Göran Lysén Materialsamling i folkrätt. Traktater, FN-resolutioner m.m. (4 uppl. Iustus 2005, 378 s.). Samlingen är uppdaterad per december 2004. Särskilt miljörättsavsnittet har setts över, avsnittet om mänskliga rättigheter kompletterats och ett kapitel om folkrättens rättskällor tillkommit. Boken innehåller viss svensk författningstext. Europeiska unionens konstitution. Med förord av Ulf Öberg (Jure 2005, 486 s.). Förslag till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa. I förordet anförs synpunkter på hur ett beslut om ett sådant fördrag skall fattas i Sverige. Fördrag om upprättande av en konstitution för Europa (SNS 2005, 363 s.). Fördragstexten kompletteras av förklarande kommentarer av Hans Hegeland och Olof Petersson. Göran Lysén Att studera folkrätt och EG/EU. En kort introduktion till vidare studier (Iustus 2005, 138 s.). Hjälpmedel för i första hand studenter. Katak B. Malla The legal regime of international watercourses. Progress and paradigms regarding uses and environmental protection (Stockholms universitet 2005, 473 s.). Akademisk avhandling om färskvattenresurser i floder och andra vattendrag som regleras genom internationella avtal.

 

Allmän och blandad juridik
Brott och brottsutredning i ITmiljö. Europarådets konvention om IT-relaterad brottslighet med tilläggsprotokoll (Ds 2005:6, 439 s.). Förslag till ändringar i rättegångsbalkens regler om tvångsmedel och bevis samt i 4 och 14 kap. brottsbalken.
    Festskrift till Hans Ragnemalm.
Red. Marianne Eliason, Göran Regner och Hans-Heinrich Vogel (2005, 396 s.). Bidragen spänner över stora delar av den offentliga rätten men behandlar också EG- och Europadomstolarnas verksamhet samt de allmänna domstolarna.

Åke Frändberg Rättsordningens idé. En antologi i allmän rättslära (Iustus 2005, 397 s.). 25 uppsatser i fem avdelningar. I den första avdelningen utvecklas förf:s syn på den allmänna rättsläran och dess uppgifter, i den andra behandlas rättsordningarnas natur och uppbyggnad, i den tredje presenteras olika aspekter på rationell lagstiftning, rättstillämpning och lagtolkning, i den fjärde tas upp bl.a. rättstaten och rättssäkerheten samt i den femte görs en historisk överblick.
Göran Regner

 

 

TORBJÖRN ANDERSSON och BENGT LINDELL (red.), Festskrift till Per Henrik Lindblom, Iustus förlag, Uppsala 2004, 854 s.

 

 

The mighty diesel whines …Torbjörn Andersson rivstartar med Neil Young och buffelhjordsrock från LP:n Reactor? Här gäller det att spänna fast sig. Det kan bli en guppig resa. Neil Young har förresten en musikalisk bredd som svarar väl mot Lindbloms juridiska dito. Undrar, trots allt, om inte Harvest är hans (Neils alltså) allra bästa…Nej, nu skall jag inte förirra mig — Det är Festskrift till Per Henrik Lindblom som skall recenseras, inget annat. Intuitivt och osystematiskt har jag hoppat bland bidragen och gjort vissa nedslag som föranleder följande kommentarer.
    En av redaktörerna — nyss nämnda Torbjörn Anderson — inleder med några funderingar kring ”Parallella prövningar av vägföretag”. Uppsatsen visar tydligt att vi i Sverige har betydligt större problem med ”access to too much justice” än bristen på ”access to justice”.
    Vad har då den andre redaktören — Bengt Lindell — hittat på?

Jo, han har valt att i sitt bidrag diskutera beviskravet i brottmål utifrån ett verkligt rättsfall i ”Ett rättsfall om resning och beviskravet i brottmål”. Det han där beskriver är onekligen ett avgörande som lämnar en fadd smak i munnen efter sig. För övrigt ger hanteringen av detta brottmål och även Lindells behandling av saken i uppsatsen — den senare dock ursäktad av det ”styrande” uppsatsföremålet — ett intryck av att vi har en sanningssökande brottmålsprocess. Det är som bekant en vanlig missuppfattning bland en bredare allmänhet att man vid en rättegång skall lyckas, eller i vart fall försöka, slå fast en sanning. I det aktuella fallet har man uppenbarligen fokuserat mycket starkt på den tilltalades försök att finna sanningen. Och dömt honom för att han misslyckats med denna uppgift? Min stilla fundering i anledning av det fall Bengt behandlar är hur lätt det är att föreställa sig ett nära nog oändligt antal andra, i målet inte alls diskuterade, möjliga brandorsaker. Nej,

oavsett hur man ser på frågan om bevisvärdering och krav på bevisningens robusthet, måste man hålla fast vid att det är åklagarens påstående som skall mätas, vägas och bedömas. Den tilltalade — eller andra — må framföra vilka ”tossigheter” som helst. Dessa behöver man — lyckligtvis — inte värdera.
    Ja, det var redaktörernas egna bidrag. Ytterligare 42 bidrag finns att redovisa! Henrik Zahle bidrar med en intressant uppsats om ”Den videnskablige narrativitet”. Vad är en vetenskaplig text? Varför skrivs en sådan text? Hur finner man balansen mellan att å ena sidan visa att man behärskar och känner till det redan sagda i ett ämne och å andra sidan att tillföra det ämnet något nytt? Dessa — och många andra — frågor ryms faktiskt på knappt femton sidor.
    Göran Lambertz tar sig i sitt bidrag an den viktiga frågan om ”Förtroendet för rättsväsendet”. Och han målar med den breda penseln, i skilda kulörer och i högt tempo. Mycket läs- och tänkvärt! Inte minst tilltalande är att han vidgar den gängse ramen i det att han inte nöjer sig med att ställa ”rätt” mot ”fel” eller ”lämpligt” mot ”olämpligt” när insatser från rättsväsendets aktörer skall bedömas. Frågorna om vårt agerande och vårt förhållningssätt till våra uppgifter och de människor vi därvid möter är betydligt mer mångfacetterade än så.
    Torleif Bylund visar i sin artikel ”Vi röstar aldrig!” att gammal kärlek aldrig rostar. I domstol är det ju, som Torleif också aningen tillspetsat (?) noterar, så att att vi nästan aldrig röstar — och gör vi det någon gång blir det fel. Men Torleif har givetvis i grund och botten helt rätt (det brukar han ha); visst borde även 16 och 29 kap. rättegångsbalken få stifta bekantskap med verkligheten, så att denna del av den dömande verksamheten blir (korrekt) utövad även i praktiken i större utsträckning än i dag. Christian Diesen bidrar med ”Ledande frågor — processens essens eller gissel?” Mitt eget svar på den ställda frågan är varken eller. Det tycks också vara Christians svar. Men han lyfter fram vikten av att domare måste ”lära sig tillräckligt om denna problematik för att åtminstone kunna hindra de mer uppenbara överträdelserna”. Jag tror kanske inte att det viktigaste är att hindra att ledande frågor ställs. Viktigare är att domaren — som ju hör frågan — värderar svaret efter hur frågan ställts. Christian berör givetvis den aspekten också. Men en aspekt som inte direkt berörs är att den som ställer en ledande fråga och får ett svar som har ett innehåll styrt av den ledande frågan, felaktigt kan tro att det givna svaret av domstolen tillmäts en annan betydelse än som verkligen är fallet. Ett svar på en ledande fråga skall alltså påtalas i efterhand, för att ”hjälpa” den som ställt den — alltså inte motparten — så att frågeställaren inte lever vidare i en villfarelse att domstolen anser något vara utrett som inte är det. Rent allmänt behövs det fler artiklar, mer utbildning, större insikter m.m. när det gäller den svåra konsten att förhöra parter och vittnen. Och i och för sig även den likaledes svåra konsten att övervaka sådana förhör. Sakernas tillstånd är i det hänseendet inte alls gott. Detta — och andra bidrag från samme författare i detta ämne — är därför välkommet! Roberth Nordh skriver om ”Bevisbörda och beviskrav vid kumulation av åtal och enskilt anspråk”. Det gör han — naturligtvis — insiktsfullt och lättillgängligt.1 Det är

 

1 Roberth Nordh behandlar i särskild ordning samma ämne — mycket förtjänstfullt — i sin Praktisk process II, Uppsala, 2002. I förordet där förut-

 

särskilt värdefullt eftersom jag har en känsla av att det i praktiken härskar en hel del missuppfattningar om de processuella förutsättningarna när enskilda anspråk (tvistemål!) på detta särskilda sätt kumuleras med ett brottmål.
    Gunnar Bergholtz behandlar i sin artikel ämnet ”Domarens privata vetande i rättsfrågor”. Mycket intressant, men jag saknar här hänvisningar till det kanske bästa som skrivits på svenska om detta, nämligen Bengt Lindells ”Partsautonomins gränser” (Uppsala, 1988).
    K-G Ekeberg pläderar i sin uppsats med den Strindbergsinspirerade titeln ”Det nya riket — domstolsväsendet i fågelperspektiv” bl.a. för att de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna slås ihop till en enhetlig domstolsorganisation, att tingsrätt som huvudregel dömer med ensamdomare och att det införs ett generellt krav på prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt. Jag intervenerar villigt på hans sida.
    Hans Eklund redogör för ”En problemorienterad juristutbildning”, dvs. den utbildningsreform som genomfördes vid Juridicum i Uppsala i början av 1990-talet och som — uppenbarligen — alltjämt lever och utvecklas. Det känns förtroendeingivande. ”Får en domare ändra sig?” frågar Peter Fitger i sitt bidrag. Han lämnar själv en hel del svar. Men detta ämne går att spinna vidare på. Det är inte bara av teoretiskt utan kanske i högre grad av praktiskt intresse.
    Hugo Fridén ger i uppsatsen ”Exekution, funktion och bevekelsegrund för att betala i tid” ett flertal argument för att göra just det, dvs. betala sina skulder i tid. Det är alltså inte någon uppbygglig läsning för den som vid månadsskiftet

skickar han en återkomst i fördjupat skick i ämnet. Fortsättning följer alltså.

sitter med sina räkningar och letar efter argument för att ”knuffa” vissa av dem framåt i tiden — inte ens bara ”lite grann”. Torkel Gregow behandlar ett för honom med hans erfarenhet mycket passande ämne, nämligen ”Tolkningsfrågor i Högsta domstolen”. Jag slås därvid av hur pass försiktig Högsta domstolen ändå är i sådana frågor i bemärkelsen att hålla lagens bokstav högt; inget utrymme för teleologisk metod där inte! Peter Westberg skriver om ”Processtaktik och bevisbörda i dispositiva tvistemål”. Redan rubriken låter spännande och ändå överträffas den av innehållet. Just det kreativa juridiska problemlösande som Peter här — och annorstädes — sysslar med, lyser alltför ofta med sin frånvaro i våra rättssalar. Uppbygglig läsning för processadvokater! Lars Heuman behandlar ”Grundsatsen om kontradiktoriskt förfarande och principen om bevisomedelbarhet”. Min egen erfarenhet som domare säger mig att jag dagligen och stundligen tummar på dessa grundläggande principer, eller i vart fall är snubblande nära att göra det. Uppbygglig läsning för mig alltså — och kanske för andra! Johan Hirschfeldt diskuterar ”Förhandlingsoffentligheten i domstol sedd från ett utvecklingsperspektiv”. Han redogör här för de många och svåra avvägningar som aktualiseras när man anlägger såväl ett konstitutionellt som ett processuellt perspektiv på dessa frågor om offentlighet. En osakkunnig reflexion i sammanhanget är emellertid om det verkligen skulle behöva vara så många och svåra frågor att ta ställning till. Är det inte så att man på detta område ägnar mer kraft åt att konstruera problem än att lösa dem som finns?

Torgny Håstad — vem annars — pläderar i uppsatsen ”Om skiljaktiga meningar” för rätten att skriva just sådana och betydelsen av detta. Jag har ingen anledning att skriva mig skiljaktig varken vad gäller hans slut eller skäl. Men i slutordet (s. 316) uttrycker han förvåning över att ”rätten att skriva sig skiljaktig är så dåligt förankrad i rättegångsbalken.” Detta föranleder mig dock att lämna ett särskilt yttrande. Varje i ett avgörande deltagande domare har enligt rättegångsbalken rätt — och fram för allt skyldighet — att avge sin mening (sitt votum). Huruvida detta votum överensstämmer med andras eller inte är teoretiskt sett okänt när det framläggs. Rättegångsbalken talar därför primärt om (en domares) mening, inte om majoritetens mening eller om skiljaktig mening. Rätten och skyldigheten att lägga fram en mening är alltså i rättegångsbalken förankrad på enahanda sätt oavsett om den kommer att utgöra majoritetens eller kommer att bli skiljaktig. I 16 och 29 kap. finns sedan bestämmelser som reglerar vilken mening som blir domstolens dom eller beslut. Fortsättningsvis innehåller rättegångsbalken ett stort antal bestämmelser om domstolens dom eller beslut, vars slut (dvs. majoritetens mening) är det som är av betydelse rent processuellt. Det finns i rättegångsbalken alltså inte någon begränsning i eller särbehandling av ”rätten att skriva sig skiljaktig”. Däremot behandlas en skiljaktig mening formellt annorlunda än majoritetens på ”protokollsnivå”. Detta eftersom en skiljaktig mening så gott som alltid är processuellt ointressant. En annan sak är att skiljaktiga meningar — som Torgny så vältaligt framför — är av stort intresse i ett vidare perspektiv.
    Nils Jareborg följer i ”Lindblomaren” upp en av sina egna forskningsansatser från senare tid.2 Det är välsmakande! Bengt Tancred lämnar i ”Per Henrik har gjort en viktig insats” vittnesmål om betydelsen av utbytet av erfarenheter mellan jurister av skilda kategorier. Om man skall se till rättväsendet i dess helhet tror jag att man i framtiden måste ägna mer tid och avsätta större resurser till ”gränsöverskridande” utbildningsinsatser. Just i resurshänseende kanske en sådan utveckling t.o.m. skulle vara besparande. I stället för att professor X engageras av Domstolsverket, Riksåklagaren och Advokatsamfundet för att vid tre tillfällen leda samma tvådagarsseminarium i bevisrätt, kan X engageras av alla tre vid ett och samma tillfälle. Olämplig beblandelse? Alls icke! ”Tomt prat, igen? Om straffprocessens modeller och funktioner” har Johanna Niemi-Kiesilänen betitlat sitt bidrag. Det är ju inte särskilt förvånande att i en festskrift till Per Henrik Lindblom finna en artikel som handlar om processens funktioner. Flera av artiklarna berör eller har just detta tema som huvudingrediens. Johannas artikel är särskilt intressant, inte minst för att svenskt och finländskt synsätt bryts — och förenas — på ett fruktbart och intresseväckande sätt. Johannas egna funderingar är — som vanligt — skarpsinniga, vilket inte gör läsningen mindre inspirerande. Ett aktuellt och framöver av allt att döma ännu mer aktuellt ämne behandlas i Ulf Göransons bidrag ”Rättsjämförelse och rättsharmonisering — några reflexioner”. Redan ordet ”och” i titeln i stället för det tänkbara alternativet ”eller” pekar åt det håll vi (oundvikligen?) är på väg — i allt högre hastighet. Läsvärt? Självklart!

 

2 Se Nils Jareborg, Gastronomiska undersökningar. Festskrift, de lege 2002.

Komparation står i viss mån i centrum också för Kjell Å Modéers rättshistoriska bidrag ”Den kulan visste var den tog. Om svenska juristers omvärldssyn 1935–1955”. Uppsatsen uppges utgöra en skiss till ett forskningsprojekt kring temat ”Svenska juristers uppgörelse med det nära förflutna”. Mycket intresseväckande redogör han i artikeln för något som förefaller vara väl värt — kanske t.o.m. nödvändigt — att borra djupare i. Det rör nämligen frågan vad vi — dagens jurister — är formade av, och hur vi formar morgondagens jurister. Det känns mer än angeläget att fundera kring detta — och det antydda forskningsprojektet kommer jag fr.o.m. nu att punktmarkera. Jag blir säkert inte ensam! Efter att ha läst Gustaf Möllers bidrag ”Om sållningsförfarande i hovrätt enligt Finlands RB” kan jag återigen konstatera att Sverige är sämst i (den nordiska) klassen. I Finland (och Norge) har man lyckats med det vi i Sverige vid upprepade tillfällen har misslyckats med, nämligen att ha fått till stånd en vettig uppgift för mellaninstansen (hovrätten) i ett treinstanssystem. Vad Gustaf beskriver är det år 2003 i Finland införda sållningssystemet i hovrätt.3 Det sållningssystemet är generellt, dvs. gäller i alla brott– och tvistemål utan undantag. En detalj av intresse är att det huvudsakliga sållningskriteriet inte är att tingsrättens avgörande eller förfarandet där inte är oriktigt. Sållningen är alltså enligt lagtexten för det första inte enbart fokuserad på underinstansens avgörande, utan även på förfarandet

 

3 Som ett kuriosum (?) kan nämnas att den finländske justitieministern inför riksdagen försäkrade att Högsta domstolens ledamöter i klara ordalag lovat att ändra praxis i harmoni med (den av honom åsyftade) lagändringen (s. 489). Inte oväntat skräder Gustaf inte orden när han kommenterar detta uttalande.

som sådant. För det andra skall alltså ett överklagande sållas bort från vidare prövning om det inte är oriktigt. Det krävs enligt lagtexten inte ett konstaterande att underinstansens avgörande är riktigt eller att förfarandet har gått korrekt till väga. Men av artikeln framgår att tolkningen av bestämmelsen kanske inte kommer att bli så ”tuff” som jag här antytt att ordalydelsen tillåter. Det står under alla förhållanden emellertid klart att så snart det inte har förekommit något oriktigt kan man i hovrätten i Finland tillgodose den enskilt kanske viktigaste rättssäkerhetsaspekten; nämligen att det överklagade avgörandet inom kort vinner laga kraft. Av Dan Frändes ”Laglighetskontroll, bevisförbud och moderna efterforskningsmetoder” framgår att Finland ligger före Sverige även när det gäller att ge polisen möjligheter att upptäcka och beivra brott. Efter att sålunda ha visat vargtänderna, dvs. uttalat min sympati för det finländska sållningssystemet (Gustaf Möller) och användande av effektiva polismetoder (Dan Frände), skall jag se om Erik Werlauff med sin artikel ”Faelleseuropaeiske krav til en retfaerdig rettergang” kan få mig på andra tankar. Nej, det fick han inte. Men alldeles bortsett från det är hans bidrag en mycket värdefull exposé över vad som i ett europeiskt perspektiv måste iakttas för att ett processuellt förfarande skall anses uppfylla kraven på att utgöra ”fair trial”. Det finns inget bland dessa krav som motverkar intresset av en effektiv och snabb process, t.ex. med inslag av olika former av sållningsförfaranden vid överklagande eller att man ställer effektiva metoder till polisens förfogande i kampen mot brottsligheten. Av Maud Rosendals ”Förteckning över Per Henrik Lindbloms

juridiska skrifter 1972–2003” framgår att han under perioden publicerats varje år utom åren 1975, 1976 och 1986. Vad gjorde Per Henrik då? Övriga 18 bidrag då? Jo, där kan man läsa om…Nej, något får ni upptäcka själva. Där liksom bland ovan nämnda bidrag finns det garanterat godbitar. Lägg undan korsordet, stäng av TV:n, plocka ur diskmaskinen i morgon! Läs i stället en festskriftsartikel och skryt med det vid morgonfikat på jobbet i morgon! 

Mikael Mellqvist

 

PER ELLSBERGER, Pantlån — Om ränta och värdepappersrättsliga konflikter i pantbankernas kreditgivning, Jure, Stockholm 2004, 543 s.

 

 

1. Ämnet
Den 29 oktober 2004 disputerade jur. kand. Per Ellsberger på avhandlingen Pantlån — Om ränta och värdepappersrättsliga konflikter i pantbankernas kreditgivning. Undertecknad medverkade vid disputationen såsom fakultetsopponent. Denna framställning bygger på vad jag framförde vid min opposition vid detta tillfälle, men jag kommer här endast att lyfta fram några punkter beträffande dels avhandlingens formella struktur, dels dess materiella innehåll.
    I Ellsbergers avhandling undersöks i anslutning till reglerna om de svenska pantbankernas kreditgivning vissa frågor som rör begränsning av låneränta och de värdepappersrättsliga problem som emanerar ur pantbankslagens (1995:1000) nuvarande regler om pantsedel.1 Pantbanker och deras verksamhet är sparsamt behandlade i praxis och doktrin och ämnet har inte tidigare varit föremål för någon grundligare svensk rättsvetenskaplig undersökning. Avhandlingen är därför värdefull ur den aspekten, men varför Ellsberger riktar uppmärksamheten på dessa två ganska olika ämnen beträffande pantbankernas verksamhet —

1 När det gäller avhandlingens syfte preciseras det dels i inledningskapitlet dels görs ytterligare preciseringar i varje delkapitel. Se Ellsberger, Pantlån t.ex. s. 145–146 om ränta och beträffande värdepapper s. 224, 261, 280, 293.

det ena ett ekonomiskt marknadsorienterat ämne och det andra ett traditionellt fordringsrättsligt/sakrättsligt ämne — kunde dock ha förklarats närmare.

 

2. Avhandlingens syfte och disposition
Avhandlingen är uppdelad i tre huvudblock, A, B och C. I block A ges en översikt över den allmänna rättsutvecklingen av pantbanker i Sverige och i några andra länder (kap. 2–5 som omfattar 105 sidor). I block B behandlas ränta, ocker och oskälighet vid pantbankernas kreditgivning (kap. 6 som omfattar 62 sidor). I block C diskuteras värdepappersrättsliga konflikter beträffande pantsedlar de lege lata samt de lege ferenda (kap. 7–8 som omfattar 296 sidor). Utöver detta består avhandlingen av ett inlednings- och metodkapitel (kap. 1 som omfattar 14 sidor) och ett avslutande kapitel (kap. 9 som omfattar 5 sidor). Därefter följer en sedvanlig källförteckning om 30 sidor, totalt 543 sidor. Det saknas en sammanfattning på engelska eller något annat främmande språk. I inledningskapitlet redogör författaren för ämnesvalet.2 Beträffande block A anför Ellsberger att rättsområdet är av mycket hög ålder och saknar tidigare svensk rättsvetenskaplig belysning. Då det finns begränsade kunskaper om problemen på rättsområdet och

 

2 Se a.a. s. 26 ff.

källmaterialet är knapphändigt behövs en rättshistorisk infallsvinkel för att samla in information, skaffa överblick över den kunskap som finns dokumenterad samt en beskrivning av centrala drag i den historiska utvecklingen. Syftet med block A är att placera in reglerna i pantbankslagen och reglerna om ränta dels i ett historiskt sammanhang, dels i ett internationellt sammanhang. I kapitel 2 lämnas därför en mycket kort översikt om lösörepanträttens historiska utveckling. I kapitel 3 lämnas en tillbakablick över ränteregleringens ursprung och historiska utveckling. I kapitel 4 undersöks den svenska pantbankslagstiftningens utveckling. I kapitel 5 redogörs för pantbanksregleringen i vissa utländska rättssystem.
    I block B undersöker författaren pantbankernas möjligheter att avtala om ränta. Syftet med undersökningen är att fastställa vilken typ av räntereglering som kan vara lämplig, dels mot bakgrund av pantbankernas intäktsbehov, dels mot pantsättarnas utsatta behov. Ellsberger konstaterar beträffande låneränta att det saknas lagregler och andra bestämmelser om vilken räntesats som en pantbank skall tilllämpa vid kreditgivning. Inom EU har frågan om begränsning av ränta i samband med kreditgivning till konsumenter aktualiserats. I arbetet undersöks därför följande tre frågor nämligen: 1) Vilka effekter medför rättsregler om maximumränta på utbudet av pantbankskrediter? 2) Kan kreditgivning med en icke personlig fordran (i avhandlingen benämnd ”sakhäftad” fordran) samt en regel om vindikation tänkas inverka på räntenivån? 3) Föreligger några skäl att införa en för pantbankerna särskild reglering av räntans nivå? I block C riktas uppmärksamheten på värdepappersrättsliga konflikter. Blocket är uppdelat i två mindre delar. Den första delen syftar till att pröva om de nuvarande rättsreglerna för pantsedlar är otillräckliga för att tillfredsställa olika intressenters behov. Ellsberger pekar på ett antal rättsliga problem och anför att rättsläget beträffande de pantsedlar som enligt föreskrifterna i pantbankslagen skall utställas av en pantbank för närvarande är oklart. Om t.ex. en pantsedel förkommer, till vem kan pantbanken lämna ut panten med befriande verkan i sådant fall? Är det möjligt att göra ett exstinktivt godtrosförvärv av ett pantsatt föremål genom godtrosförvärv av en pantsedel? Vilka konsekvenser har de av pantbankerna införda överlåtelseförbuden som hindrar en pantsättare att vid behov sälja pantsedeln eller pantsätta den hos en annan kreditgivare för att skaffa sig ytterligare inkomster? Han frågar sig följande tre frågor nämligen: 1) Vilka funktioner skall en pantsedel ha enligt pantbankslagen? 2) Vilka funktioner har en pantsedel för de olika intressenterna? 3) Vilka praktiska funktioner fyller nuvarande pantsedlar ur de olika intressenternas perspektiv? Den andra delen syftar till att undersöka hur regleringen av området bör vara utformad de lege ferenda för att i görligaste mån undanröja de brister som föreligger i den nuvarande lagstiftningen. Ellsberger riktar därför uppmärksamheten på följande fem frågor nämligen: 1) Vilka problem förorsakar bristen på regler om pantsedlar? 2) Kan pantsedlar avskaffas? 3) Vilka funktioner skall en pantsedel ha för att uppfylla de olika intressenternas behov? 4) Hur bör en pantsedel som kan överlåtas konstrueras? 5) Hur bör förhållandet regleras när en pantsedel har förkommit?

 

3. Metod, källor och avgränsningar
Av inledningskapitlets metodavsnitt framkommer inte vilken metod som Ellsberger har använt sig av i block B och C. Av sättet att hantera stoffet förstår man dock att han har använt sig av en rättsdogmatisk metod. Möjligtvis har vissa ekonomiska teorier vävts in i avsnittet om ränta, men det framkommer inte uttryckligen.3 Beträffande block A förklarar emellertid Ellsberger att han har angripit den historiska delen med ”en explorativ ansats från en rättshistorisk infallsvinkel”.4 Någon rättshistorisk undersökning i egentlig mening är det inte fråga om, vilket ses bl.a. i kapitel 2 där pantlånets och lösörepanträttens historiska utveckling behandlas mycket översiktligt och med angivande av mycket få primärkällor.
    När det gäller redogörelsen för pantbanksregleringen i vissa utländska rättssystem anges inte heller vilken metod som använts vid den komparativa undersökningen. De länder som valts ut som jämförelseobjekt anges vara Frankrike, Nederländerna, Tyskland, Storbritannien, USA, Australien, Norge, Danmark och Finland.5 Varför dessa länder har valts ut och huruvida länderna är kompatibla beskriver Ellsberger först i kapitel 5.6 Jag ställer mig något frågande till författarens syfte och användning av det utländska materialet. På sidan 31 anges att det utländska materialet inte är ägnat endast till att ge en beskrivning av förhållandena i de olika länderna utan materialet har använts för att belysa de erfarenheter som där dragits av olika sätt att lösa enahanda problem. Den komparativa översikten skall enligt författaren vara av värde för de lege ferendadiskussionen

 

3 Se a.a. s. 163 och s. 190. 4 Se a.a. s. 30. 5 Se a.a. 31. 6 Se a.a. s. 99–100.

i kapitel 8. På sidan 100 anförs dock att översikten av utländsk rätt inte tar sikte på att göra de utländska rättsordningarna rättvisa i materiellt hänseende; för detta är genomgången alltför kortfattad. Med utgångspunkt från detta ställer jag mig frågande till om inte den komparativa redogörelsen är alltför kort för att tjäna författarens syfte med det. De lege ferenda avsnittet innehåller t.ex. inte alla de rättsordningar som han beskriver i kap 5. Frågan är således om det inte hade varit bättre om Ellsberger hade begränsat sin komparativa undersökning till ett mindre antal länder och behandlat dessa lika djupt och brett som det svenska materialet. Möjligtvis hade han då tydligare kunnat klarlägga gemensamma problem och eventuellt uppnådda lösningar bättre. Det finns ingen rubrik som anger vilka källor som författaren har använt, men det står klart av texten att Ellsberger använder sig i huvudsak av traditionella rättskällor som lag, förarbeten, rättsfall och doktrin samt en del empiriskt material. Exempelvis diskuterar Ellsberger allmänt om tillämpliga rättskällor i avsnitt 7.3 (s. 214). Vidare anges i avsnitt 1.3 (s. 31) och avsnitt 7.4 (s. 216 not 501) att han insamlat delar av sitt material genom studiebesök och intervjuer av personal vid pantlåneföretag i såväl Sverige som andra länder. Dessutom anges i avsnitt 7.10.2 (s. 331 not 713) hur urvalet av undersökta pantsedlar har gjorts. Slutligen diskuteras på s. 292 not 639 hur valet av rättsfall har gjorts. Ellsberger väljer samma metod när det gäller avhandlingens avgränsningar. Det finns således ingen särskild rubrik i inledningskapitlet som heter avgränsningar och som anger exakt vilka frågor som Ellsberger inte tar upp i sin avhandling. Istället framträder avgränsningarna på skilda ställen i avhandlingen, oftast i samband

med det preciserade syftet.7 Som läsare hade det varit lättare om författaren hade redogjort för sina källor och avgränsningar i inledningskapitlet, istället för den av honom valda metoden. I ett sådant kapitel hade han t.ex. kunnat förklara närmare hur det empiriska materialet utvalts och behandlats. Trots den anförda kritiken mot bland annat författarens val av metod är resultatet av avhandlingen lyckat. Ellsberger besvarar de frågor som angetts i avhandlingens syfte, vilket framträder särskilt i kapitel 9. Boken är lättläst och innehåller få korrekturfel8. Språket flyter bra och ger uttryck för en god språkbehandling. 9

4. Något om det materiella innehållet
Det viktigaste avsnittet i Ellsbergers avhandling är enligt min mening avsnitt 7.10 (Nuvarande pantsedlar). I detta kapitel behandlar författaren en mängd intressanta spörsmål. För det första undersöker författaren hur de pantsedlar som finns på marknaden ser ut och konstaterar att i pantsedlarna har intagits villkor såsom legitimationsklausuler, presentationsklausuler och dylikt. Dessa villkor verkar ha uppfattats av pantbankerna som om pantsedlarna skulle tilläggas en självständig betydelse såsom ett värdepapper. Transaktioner med det pantsatta godset skall istället för att

 

7 Se t.ex. beträffande det utländska materialet, s. 31, s. 100 och ränta s. 145–146, 194 och 202 samt värdepapper s. 209 ff. 8 Det bör tilläggas att angiven sida i innehållsförteckningen inte stämmer överens med den verkliga sidan i boken, vilket torde bero på att man har lagt in ett extrablad vid tryckningen. 9 Jfr dock dels vissa termer som används i det historiska avsnittet, dels termen ”sakhäftad fordran”. Med sakhäftad fordran avses en icke personlig fordran. Termen förekommer redan i avsnitt 1.2 (s. 27), men den definieras inte förrän i avsnitt 4.3.4 (s. 89).

för att knytas till det knytas till själva pantsedeln. Enligt pantbanksutredningen10 är en pantsedel att betrakta som ett enkelt kvitto. Det är inte ett värdepapper i tekniskt mening. Ellsberger anför dock att utredningens ställningstagande inte föregåtts av någon analys av pantsedelns rättsliga egenskaper och han anser således att utredningens ställningstagande är ”illa underbyggt, väl långtgående och kategoriskt”.11 Vidare anför Ellsberger att pantbanksutredningens generella uttalande om ”pantsedlars karaktär kan således inte läggas till grund för en tolkning av olika pantavtals innehåll i enskilda fall och kan inte anses innebära att alla pantsedlar är att betrakta som enkla kvitton”.12 Den intressanta rättsfrågan som Ellsberger diskuterar är om pantbankerna kan genom villkor ändra en pantsedels rättsliga status och frångå lagstiftarens intentioner om att pantsedeln är ett kvitto. Ellsberger anser att det är möjligt men personligen är jag inte lika övertygad. Skälet är att det rättsfall, NJA 1961 s. 192, angående s.k. lagerbevis värdepappersrättsliga status som åberopas13 för att det skulle vara möjligt — att genom avtal utan särskilt stöd i lag skapa ett värdepapper i teknisk mening — inte torde kunna tillämpas på pantsedlar. Ett rättsläge beträffande ett oreglerat område (lagerbevis) kan knappast gälla för ett reglerat område, där lagstiftaren bestämt pantsedelns karaktär. Om det skulle råda avtalsfrihet på detta område skulle det kunna uppstå en mängd rättsfrågor och problem, vilka också författaren senare diskuterar, nämligen under vilka förutsättningar en förvärvare av en pantsedel har skydd mot överlåta-

 

10 Se SOU 1994:61 s. 173 f. 11 Se Ellsberger, Pantlån, s. 328. 12 Se a.a. s. 330. 13 Se a.a. s. 311 och 336.

rens borgenärer, möjligheterna till exstinktivt godtrosförvärv av pantsatt lösöre genom förvärv av en stulen pantsedel, sekundär pantsättning, återpantsättning m.m. Kan det verkligen vara lagstiftarens mening att avtalsfrihet råder om pantsedelns rättsliga karaktär? Enligt Ellsberger är rättsläget — om nu en pantsedel skulle ha värdepappersrättslig karaktär — oklart beträffande huruvida godtrosförvärv kan ske av värdepapper som representerar godset.14 Han anför att om det finns en möjlighet att göra ett exstinktivt godtrosförvärv av ett pantsatt föremål genom godtrosförvärv av en pantsedel med värdepappersrättslig karaktär blir det också möjligt att framgångsrikt omsätta stöldgods. Detta är i strid med de ändamålsskäl som uppbär lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre. Ellsberger anför att om exempelvis ”A, efter att genom brott ha avhänt C lösöre och pantsatt det, överlåter pantsedeln till B som är i god tro, torde C inte kunna åberopa godtrosförvärvslagen och vindicera pantsedeln från B med hänsyn till att den är värdepapper samt C inte tidigare innehaft den. En annan fråga är om C kan lösa eller vindicera egendomen från banken utan avseende vid B:s pantsedelsinnehav. Om lösöret vindiceras eller löses från pantbanken av C, uppstår frågan om B kan yrka ersättning från pantbanken på grund av utebliven prestation enligt utlämningslöftet i pantsedeln”.15 Ellsberger besvarar inte den sista frågan men sammanfattningsvis anser han att detta och andra problem förorsakas av bristen på regler om pantsedlar. Jag undrar dock om inte svårigheterna på marknaden kan förklaras med att pantbankerna har missuppfattat rättsläget om vilken innebörd en pantsedel kan ha? Enligt min

 

14 Se a.a. 29. 15 Se a.a. s. 372.

mening ger lagstiftningen ett klart svar avseende den nämnda situationen, nämligen C borde inte behöva någon pantsedel för att lösa ut egendomen från pantbanken.16 Pantbanken kan inte göra gällande godtrosförvärv till stulen egendom, jfr 3 § och 8 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre. Att B innehar pantsedeln innebär inte att banken skulle kunna lämna ut godset med befriande verkan till någon annan än den rättmätiga ägaren C (jfr 14 § och 27 § pantbankslagen (1995:1000)). Att pantbanken skulle bli skadeståndsskyldig gentemot B för att banken lämnade ut godset till den rättmätiga ägaren kan knappast vara förenligt med de ändamål som står bakom de två nämnda lagarna. Ett annat intressant spörsmål som Ellsberger tar upp gäller huruvida pantbankerna i likhet med andra panthavare kan utnyttja återpantsättning. Han anför att återpantsättning var vanligt förekommande bland pantbanker förr i tiden, men i praktiken torde det inte förekomma i dag. Enligt Ellsbergers mening finns det dock ingen bestämmelse i pantbankslagen som hindrar att pantbankerna återpantsätter hos dem pantsatta panter.17 Det torde dock vara nödvändigt att pantens ägare meddelas om återpantsättningen för att denna skall vinna sakrättslig giltighet.18 Även detta påstående tål att diskuteras. Det gäller för det första hur pantbanken skulle kunna bortse från kravet om tystnadsplikt i 7 § pantbankslagen, nämligen att uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som har lämnats till en pantbank inte får obehörigen röjas. Hur skall pantens ägare kunna denuntieras utan

 

16 Se SOU 1994:61 s. 174. 17 Se Ellsberger s. 250. Där hänvisas till prop. 1994/95:178 s. 21 som allmänt behandlar återpantsättning i HB. 18 Se a.a. s. 250.

att pantbanken bryter mot detta krav?19 För det andra bör man diskutera var pantobjektet befinner sig med hänsyn till kravet i 11 § pantbankslagen om att låntagaren har rätt att lösa panten i förtid. Skall objektet av den anledningen vara kvar hos pantbanken? Är det objektet som är föremål för återpantsättningen eller är det panträtten i sig? Vad skulle hända om pantbanken går i konkurs? Är återpantsättaren skyddad i denna situation om godset är kvar hos pantbanken? Här fanns en hel del intressanta spörsmål som Ellsberger kunde ha analyserat djupare.20

5. Avslutning
Sammanfattningsvis innehåller Ellsbergers avhandling såväl positiva som negativa aspekter.
    De positiva aspekterna är att Ellsberger har behandlat ett ämne som tidigare inte varit föremål för någon rättsvetenskaplig undersökning. Det är intressant att läsa den historiska beskrivningen av hur pantbankernas verksamhet växte fram. Det gäller även det komparativa avsnittet om hur pantbanker fungerar i andra länder. När det gäller avsnittet om ränta känns den ekonomiskt/marknadsorienterade diskussionen om hur räntereglering kan verka i negativ riktning såväl för pantbanker som för kunderna ny och intresseväckande. Kartläggningen av pantsedlarnas rättsliga ställning och praktiska funktion på marknaden är vidare av stort värde och riktar fokus på flera tankeväckande problem. Av-

 

19Jfr 1:10 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Jfr 1:5 i den nu upphävda lagen (1992:1610) om finansieringsverksamhet. Jfr SOU 1994:61 s. 225 f., prop. 1994/95:178 s. 43, prop. 2002/03:139 s. 476 ff.20 Allmänt har återpantsättningsinstitutet behandlats av Myrdal, Staffan, Återpantsättning enligt svensk rätt. Om pantsättning av pant och panträtt, Uppsala, 2004.

handlingens nackdelar är att det finns vissa brister när det gäller metoden. De slutsatser som Ellsberger presenterar är ibland inte heller helt övertygande.
Annina H Persson