Ansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare

— problematiken med kortvariga psykostillstånd, uppsåt och friskförklaring1

 

Av jur.kand. URBAN RÖNNBLOM

Är en psykiskt störd person ansvarig för sina handlingar? Ska en person som lider av en allvarlig psykisk störning vid brottstillfället men inte vid domstillfället gå fri från påföljd? Hur bör man handskas med psykiskt störda lagöverträdare som döms till vård och som kort tid därefter friskförklaras? Den straffrättsliga regleringen rörande ansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare är ofta debatterad och står inför en reform. I den här artikeln diskuteras tre problemområden inom nuvarande lagstiftning.

 

A) Den 13 februari 1995 dömdes en 24-årig man, av HD, till ansvar för mord. Brottet begicks under påverkan av ett kortvarigt psykostillstånd, påföljden blev livstids fängelse.
    B) Den 19 februari 2001 dömdes en 35-årig man, av HD, till ansvar för bl.a. grov våldtäkt och grov misshandel. Brotten begicks under påverkan av ett kortvarigt psykostillstånd, påföljden blev skyddstillsyn.
    C) Den 9 februari 2001 dömdes en man, av Svea hovrätt, till ansvar för bl.a. försök till dråp. Brottet begicks under påverkan av ett kortvarigt psykostillstånd, påföljden blev — ingen.
    D) Den 19 maj 2003 gick en 32-årig man bärsärkagång på Åkeshovs tunnelbanestation i Stockholm. En person dödades och flera skadades. Mannen trodde sig vara jagad av troll. Han ansågs ha begått brotten uppsåtligen och dömdes till rättspsykiatrisk vård.
    E) Den 12 december 2001 höggs chefsåklagaren i Östersunds tingsrätt ned med kniv inne i tingsrättens lokaler. Åklagaren var centimeter från att dö av skadorna. Den 41-årige gärningsmannen dömdes för mordförsök till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning samt därefter livstids utvisning ur Sverige. Efter tre månaders vård friskförklarades 41-åringen.

 

I exemplen A–C var gärningsmännens psykiska tillstånd av liknande karaktär, ändå dömdes de till påföljder vilka skiljde sig åtskilligt åt. I exempel D ansågs gärningsmannen ha begått brotten uppsåtligen trots att han antagligen saknade verklighetsuppfattning och var så störd att han inte visste vad han gjorde. I exempel E begick gär-

 

1 Artikeln är ett utdrag ur författarens examensarbete ”Ansvar och påföljd för psykiskt störda lagöverträdare — en studie av problematiken med kortvariga psykostillstånd, uppsåt och friskförklaring”.

ningsmannen mycket allvarlig brottslighet och dömdes till vård. Han friskförklarades efter kort tid men tvingades kvarbli i vård trots att vårdbehov uppenbarligen saknades. Exemplen A–E ovan, ger en inblick i hur dagens svenska straffrättsliga lagstiftning beträffande psykiskt störda fungerar i praktiken. Mycket talar för att den nuvarande svenska straffrättsliga regleringen beträffande ansvar och påföljd för psykiskt störda brottslingar inte är tillfyllest. Problematiken kring psykiskt störda brottslingar är emellertid inte alldeles enkel. Kombinationen psykisk störning/brott är oerhört komplex och det torde vara mycket svårt att på detta område skapa ett fullkomligt system. I stället handlar problematiken med ansvar och påföljd för psykiskt störda om att göra en avvägning mellan olika intressen, främst humanitet och samhällsskydd. Vid avvägningen skall flera komponenter avstämmas och rättsystemet måste i möjligaste mån befrias från godtycklighet vid lagtillämpningen.

 

Problemområden i dagens lagstiftning
Problematiken med psykiskt störda brottslingar flätas i stor utsträckning samman. Tre problemområden i nuvarande straffrättslig lagstiftning kan dock urskönjas:
I) Kortvariga psykostillstånd, II) uppsåt och psykisk störning samt III) friskförklaring och samhällsskydd.

 

I. Kortvariga psykostillstånd
Av 30 kap. 6 § brottsbalken (BrB) följer, att den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte får dömas till fängelse. Fängelseförbudet är undantagslöst, någon begränsning med avseende på brottets svårhet eller den psykiska störningens varaktighet har ej föreskrivits. Om den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning lider av en sådan störning även vid domstillfället uppstår inga problem, personen kan då dömas till rättspsykiatrisk vård. När det rör sig om kortvariga störningar uppkommer desto större problem. Om den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning vid domstillfället inte längre lider av en sådan störning får domstolen varken döma till fängelse eller vård, jfr 31 kap. 3 § BrB. De medel som i sådana fall återstår är att låta gärningsmannen gå fri från påföljd, eller att döma till en lindrig påföljd såsom skyddstillsyn.

 

NJA 1995 s. 48 (Flinkfallet)
Det mest kända fall där ett kortvarigt psykostillstånd varit föremål för bedömning är antagligen Flinkfallet. På kvällen den 10 juni 1994 gick M tillsammans med en kamrat, ned till centrala Falun. Efter att ha festat på olika restauranger begav sig M hemåt och tog sig till sin bostad. Väl där bytte han om till fältuniform och gick till sin arbetsplats Dalaregementet. Han gick in i sitt befälsrum på regementet där han fyllde fem magasin till sin AK 5, sammanlagt 150 skott. Han läm-

nade regementet genom att klättra över staketet och medförde då sin AK 5 samt de fyllda magasinen. Därefter vandrade M planlöst omkring på närbelägna småvägar. När några personer kom gående mot honom på gångvägen höjde han plötsligt vapnet och började skjuta patronvis eld. Efter en kort stund hade fem människor fått sätta livet till och en blivit livsfarligt skadad. Strax därefter passerade en bil vars förare också sköts ihjäl och en förbipasserande cyklist gick snart samma grymma öde tillmötes. När M:s vapen tystnade hade sju människor dödats och en skadats allvarligt. Fram till denna händelse hade M levt ett till synes ordnat och problemfritt socialt liv. Han greps kort efter dådet och hade endast vaga minnesbilder av vad som inträffat. Han kunde inte heller ge någon förklaring till sitt agerande.
    När M sedermera stod inför rätta var den stora frågan huruvida M, vid brottstillfället, hade varit påverkad av en allvarlig psykisk störning, samt huruvida han vid domstillfället led av en sådan störning. I HD gick meningarna isär. En majoritet av den rättspsykiatriska expertis som hördes framhöll dock att M hade handlat under påverkan av en akut allvarlig psykisk störning, men att M vid domstillfället inte längre led av en sådan störning.
    HD gjorde en omdiskuterad tolkning av gällande rätt och M dömdes till livstids fängelse. HD framhöll bl.a. att inte alla tillfälliga psykosartade tillstånd utlösta av alkohol- eller narkotikaberusning kunde omfattas av fängelseförbudet.
    Kortvariga psykostillstånd har även på senare år varit uppe för prövning. Domen i Flinkfallet synes dock inte ha vunnit efterföljd i rättspraxis. I två rättsfall från år 2001 var nämligen förhållandena snarlika dem som var för handen i Flinkfallet. Påföljderna som utdömdes i de båda fallen från 2001 var dock helt olika påföljden i Flinkfallet.

 

NJA 2001 s. 899
I NJA 2001 s. 899 stod gärningsmannen K tilltalad för bl.a. grov misshandel och grov våldtäkt. K hade på den aktuella kvällen druckit Jägermeister och några starköl. Tillsammans med några kamrater begav han sig ned till centrum där han tillbringade tiden på olika restauranger. K hade inga, eller enbart fragmentariska, minnen av kvällen.
    Rättspsykiatrisk expertis konstaterade att K hade begått de aktuella gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning, nämligen ett alkoholbetingat psykotiskt tillstånd med hallucinationer, och att K vid domstillfället ej led av en allvarlig psykisk störning. HD inledde genom att konstatera att i Flinkfallet ansågs fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB inte omfatta alla tillfälliga psykosartade tillstånd utlösta av alkohol- eller narkotikaberusning. HD konstaterade att det framgick av Flinkdomen att M vid ett par tillfällen före brotten hade uppvisat mycket kraftiga alkoholreaktioner med våldsinslag. Därefter ställde sig HD den principiella frågan om betydelse bör tillmätas det förhållandet att gärningsmannen inte tidigare hade uppvisat någon

alkoholutlöst psykotisk, eller starkt avvikande, reaktion och inte kunnat förutse att han skulle kunna reagera på sådant sätt vid berusning. Av utredningen framgick att K inte tidigare råkat i något liknande tillstånd i samband med alkoholkonsumtion och HD ansåg därför att K inte hade någon anledning att räkna med en sådan effekt. K:s psykotiska tillstånd ansågs därför inte som självförvållat.
    Det synes alltså som att tidigare reaktioner på rus skall vara styrande vid bedömningen. Häremot kan dock invändas att en person som blivit så psykotisk att han förlorat verklighetsuppfattningen knappast har något minne av detta i nyktert tillstånd. Det psykotiska tillståndet avskräcker därmed inte personen från att dricka alkohol (och åter hamna i ett psykotiskt tillstånd) i fortsättningen. Vidare skall framhållas att en enstörig person mången gång i ensamhet kan ha drabbats av psykoser p.g.a. alkoholintag utan att någon kan vittna om det i domstol. Samtidigt kan en socialt utåtriktad person ha många vittnen på att han tidigare blivit psykotisk av alkohol. Följden kan således bli att endast den sistnämndes psykostillstånd anses självförvållat.
    HD:s dom blev skyddstillsyn, med särskild föreskrift att gärningsmannen skulle underkasta sig psykiatrisk behandling enligt kriminalvårdens bestämmande, jämte 200 dagsböter å 170 kr.

 

RH 2001:38
Även i RH 2001:38 var det fråga om ett kortvarigt psykostillstånd. En person stod tilltalad för försök till dråp på två poliser. Den tilltalade mannen avsåg att begå självmord genom att kasta sig ut från en byggnadsställning. Två polismän ingrep för att omhänderta mannen. När polismännen klättrat upp och ingripit utdelade mannen flera sparkar och slag i avsikt att komma loss och i avsikt att putta ned polismännen från byggnadsställningen. Den tilltalade ansågs ha begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Diagnosen var avvikande alkoholreaktion med konfusion, dvs. ett kortvarigt psykotiskt tillstånd utlöst av rus. Han ansågs inte lida av någon sådan störning vid domstillfället.
    Svea hovrätt konstaterade att gärningsmannen hade begått gärningarna under påverkan av den allvarliga störning som han då led av men att han vid den rättspsykiatriska undersökningen inte led av någon allvarlig psykisk störning. Förutsättningar för att döma till påföljd saknades således, varför gärningsmannen förklarades vara fri från påföljd.
Målet stannade i Svea hovrätt och kan ge en inblick i hur underinstanserna ser på rättsläget för kortvariga psykostillstånd.

 

Förutsättningarna i NJA 1995 s. 48, NJA 2001 s. 899 och RH 2001: 38 var snarlika. Påföljderna i målen skiljde sig dock kraftigt åt — en fick livstid, en fick skyddstillsyn, en gick fri. Det synes som att det inte står helt klart hur bedömningen av kortvariga psykostillstånd skall göras. Faktum är att bestämmelserna i 30 kap. 6 § och 31 kap. 3 § BrB möj-

liggör att det i vissa situationer inte kan dömas ut en tillräckligt ingripande åtgärd ens för synnerligen allvarliga brott. Det skall än en gång poängteras, att fängelseförbudet i 30 kap. 6 § BrB är undantagslöst. Någon begränsning med avseende på brottets svårhet eller den psykiska störningens varaktighet har ej föreskrivits. Dagens lagstiftning kan bädda för orimliga konsekvenser och en fullt möjlig utgång i Flinkfallet hade således kunnat bli att M dömts till skyddstillsyn för sju mord och tre mordförsök.

 

II. Uppsåt och psykisk störning
Alla världens länder utom Sverige, Grönland och tre amerikanska delstater — Idaho, Montana och Utah — tillämpar den s k tillräknelighetsläran. Enligt tillräknelighetsläran skall den vara straffri, som är så psykiskt störd att han vid gärningen saknade verklighetsuppfattning. I Sverige anses dock en psykotisk person som straffrättsligt ansvarig, trots att han helt saknat verklighetsförankring vid gärningen. Särregleringen av psykiskt störda sker i stället vid påföljdsvalet, vilket innebär att psykiskt störda brottslingar inte får dömas till fängelse.
    Enligt den nuvarande ordningen i brottsbalken måste en psykiskt störd gärningsman först och främst anses skyldig till brott för att kunna dömas till vård. Brott föreligger vanligtvis bara om uppsåt kan styrkas, se BrB 1 kap. 2 §. Uppsåt förutsätter en vilja eller en medvetenhet hos gärningsmannen. Om en person är så pass störd att han inte vet vad han gör, torde han inte ha någon avsikt med sina handlingar samt sakna förmåga att avstå från att företa handlingarna.
    Det kan diskuteras huruvida det är lämpligt att — som i dag — anse även starkt psykotiska personer såsom straffrättsligt ansvariga.
Om inte den psykiskt sjuke fälls till ansvar måste han försättas på fri fot och någon vård kan inte utdömas. Domstolarna tvingas således att finna uppsåt styrkt för att ansvar skall inträda i linje med lagstiftningen och den psykiskt störde skall kunna dömas till erforderlig vård. Enligt regeringens Psykansvarskommitté (SOU 2002:3 s. 235) talar mycket för att uppsåt regelmässigt anses styrkt, även om det rör sig om en person som varit starkt psykotisk vid gärningen. Enligt kommittén ogillas åtal endast i ett eller något enstaka fall per år p.g.a. att den psykiskt störde har ansetts sakna uppsåt.
    Det kan inte anses rimligt med en lagstiftning som innebär att rättstillämparna i praktiken måste tänja på uppsåtskravet och regelmässigt anse kravet på uppsåt uppfyllt, bara för att det skall bli möjligt att kunna döma en psykiskt störd brottsling till den vård han så väl behöver. Därtill skall påpekas, att det torde vara mycket svårt att göra en bedömning av en psykiskt störd persons uppsåt.

 

Åkeshovsfallet
Problematiken med uppsåt kan möjligen skönjas i fallet med järnrörsmannen på Åkeshovs station (B 3886-03, Sthlms TR). Gärnings-

mannen stod åtalad för bl.a. mord och mordförsök. Han hade den 19 maj 2003, beväpnad med bl.a. ett järnrör, dödat en person samt skadat ett flertal i anknytning till Åkeshovs tunnelbanestation i Stockholm. Han uppgav i Stockholms tingsrätt att han några veckor före dådet hade upplevt att han var förföljd av trolliknande varelser, samt att han kände sig hotad till livet. Han hade den aktuella dagen gått i riktning mot tunnelbanestationen för att köpa cigaretter. På vägen hade han hittat ett järnrör vilket han tog upp för att kunna försvara sig. Innan han kom fram till tunnelbanestationen hade han stött på en kvinna. Han trodde att kvinnan var ett troll i människogestalt varför han slog henne besinningslöst med järnröret. Därefter gav han sig på en äldre man som senare avled av sina skador. Tingsrätten fastslog att gärningsmannens avsikt måste ha varit att beröva kvinnan livet. Likaså ansågs han ha haft avsikt att beröva mannen livet. Gärningsmannen dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.
    Dagens lagreglering innebär att om tingsrätten inte hade funnit uppsåt styrkt, skulle inte ansvar ha inträtt och gärningsmannen skulle således inte ha kunnat dömas till rättspsykiatrisk vård. Ett sådant förfarande är inte riskfritt. En utveckling mot att ”målet helgar medlen”, kan mycket väl leda till att uppsåtsbegreppet urholkas och uppsåtskravet förvandlas till ett slags svängdörr, till vilken all världens nycklar och koder passar.
    I Åkeshovsfallet var gärningsmannen uppenbarligen påverkad av vanföreställningar. Det kan tänkas, att hans avsikt inte var att döda eller skada de aktuella personerna. Han upplevde snarare att han var tvingad att värja sig från troll, vilka hade kommit för att döda honom. Om så verkligen var fallet, är det knappast rimligt att anse att han begått gärningarna uppsåtligen även om han faktiskt velat använda våld, då det ur hans synvinkel var troll han värjde sig mot p.g.a. att han ansåg att hans liv stod på spel.
    Om en person saknar förmåga att kunna styra över sitt förstånd och sitt handlande, torde han omöjligen kunna avhålla sig från att handla. Man skulle kunna göra en jämförelse med rörelser som görs under medvetslöshet. Sådana rörelser innefattas inte under begreppet uppsåtlig handling eftersom de utförs utanför jagets kontroll. En person som handlar i ett tillstånd av fullkomlig avsaknad av verklighetsförankring torde inte vara i kontroll av sitt egna jag. Naturligtvis bör reaktioner vidtas även vid brott begångna av svårt psykotiska personer. I stället för att domstolarna skall nödgas finna uppsåt styrkt, bör reaktioner enbart grundade på vårdbehov eller samhällets skyddsbehov vara tillgängliga.

 

III. Friskförklaring och samhällsskydd
Utgångspunkten i dagens lagstiftning är att den som döms till rättspsykiatrisk vård skall kvarbli i vård så länge vårdbehov finns. Likaså skall den som friskförklaras inte längre kvarbli i vård utan släppas fri.

Dagens lagstiftning erbjuder ingen möjlighet att omvandla sluten psykiatrisk vård till fängelse eller tvärtom.
    Då det inte är möjligt att överflytta en person från vård till fängelse, finns risk för att gärningsmän som friskförklaras efter mycket kort tid, istället för att frisläppas kvarblir i vård. Vårdinstitutet förlorar då sitt syfte — att vårda — och blir istället ett institut för frihetsberövande förvaring.
    Det nuvarande systemet kan tänkas leda till svåra situationer för läkare. Det torde finnas fall, där en gärningsman placerats i vård hos en läkare som bedömer att gärningsmannen är frisk. Läkaren kan då tvingas ta andra hänsyn än enbart vårdhänsyn och tvingas förvara gärningsmannen med hänsyn till domstolens utslag och gärningsmannens farlighet.
    Det skall också framhållas att den som inte riktigt når upp till begreppet allvarlig psykisk störning, men likväl är psykiskt störd, idag döms till fängelse vilket torde innebära betydligt sämre förutsättningar för erforderlig vård

 

Mordförsök i Östersunds tingsrätt
I ett mål avgjort av Östersunds tingsrätt år 2002 (B 2081-01) stod en man — S — tilltalad för bl.a. mordförsök. S hade kommit till Sverige i slutet av 1980-talet. Han hade drivit restaurang men drabbats av ekonomiska svårigheter varpå han försattes i konkurs. S hade även varit inblandad i en brottmålsrättegång vilken dock huvudsakligen rörde en av hans bröder. Under 1990-talet kom S att bli mycket negativt inställd till chefsåklagaren i Östersund. S kände sig förföljd av åklagaren och ansåg att åklagaren hade förstört hans liv. I slutet av år 2001 hölls huvudförhandling avseende en av S:s bröder, vid vilken S var närvarande. När åklagaren efter huvudförhandlingen skulle lämna Östersunds tingsrätt blev han överfallen av S som var beväpnad med kniv. S högg med kniven ett flertal gånger och orsakade allvarliga skador i åklagarens rygg och huvud. Ambulans var snabbt på plats vilket antagligen var anledningen till att åklagarens liv kunde räddas. Den rättspsykiatriska utredningen visade att S hade begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. S ansågs ha haft uppsåt att döda åklagaren, varför S sågs ansvarig för försök till mord och kunde dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning samt utvisning. Efter tre månaders vård begärde den behandlande läkaren att den rättspsykiatriska vården skulle upphöra då skäl för vård saknades. Länsrätten i Jämtlands län gick emellertid emot den medicinska expertisen och beslutade att S skulle kvarbli i vård. Efter tio månaders vård begärde läkaren återigen att vården skulle upphöra då skäl för vård saknades. Länsrätten i Jämtlands län beslutade ännu en gång att S skulle kvarbli i vård.
    Fallet med mordförsöket i Östersunds tingsrätt är intressant. Den vårdande medicinska expertisen ansåg att S var frisk men länsrätten

beslutade att han skulle kvarbli i vård. Av länsrättens beslut skulle man kunna dra två skilda slutsatser: Den ena slutsatsen är att länsrätten ansåg sig mer lämpad än den vårdande läkaren att bedöma S:s psykiska tillstånd varför S skulle kvarbli i vård. Den andra slutsatsen är att länsrätten ansåg att fyra månader var en alldeles för kort tid av frihetsberövande åtgärd för ett mordförsök, varför S skulle kvarbli i vård. Om det måhända är den andra slutsatsen som bäst överensstämmer med verkligheten, uppkommer en föga tillfredsställande situation. Gärningsmannen kvarhålls i vård trots att vårdbehov saknas, och vårdinstitutets vårdande syfte har fått ge vika för förvarande åtgärder.
    Läkaren som friskförklarade S torde ha hamnat i en svår situation. En läkare som anser sin patient frisk måste ändå följa domstolens beslut och kvarhålla patienten. Ur läkarens synvinkel saknas vårdbehov varför det då blir fråga om att förvara patienten. Läkarens ansvar bör endast vara att ta hänsyn till individens behov av vård. Om läkaren anser att vårdbehov saknas men patienten ändå tvingas kvarbli i vård, byts vårdinstitutet till förvaringsinstitut samtidigt som läkarrollen förbyts till en slags fångvaktarroll.
    Det är visserligen enkelt att kritisera dagens lagstiftning såsom slapphänt och bristfällig. Det är dock inte alldeles lätt att finna en tillfredsställande lösning på problemen. Om det fanns möjlighet att omvandla sluten vård till fängelse skulle visserligen en friskförklarad person kunna avtjäna en tid i kriminalvårdsanstalt. Man bör dock för en stund fundera över syftet med brottspåföljder. Om det enda argumentet för att tillåta påföljdsomvandling är att vårdtiderna kan bli korta, riskerar ett slags uråldrig tanke om hämnd att göra sig gällande med parollen: ”ingen går fri förrän han smakat riset och fått det han förtjänar”. En sådan paroll är ingalunda värd att eftersträva.

Psykansvarskommitténs förslag på lagreform
Ovan har åskådliggjorts att den nuvarande straffrättsliga lagstiftningen rörande psykiskt störda, är förknippad med problem: I) Rättsläget beträffande kortvariga psykostillstånd är osäkert, II) kravet på ansvar för att kunna döma till vård kan inte anses tillfredsställande och III) påföljden rättspsykiatrisk vård kan ibland innebära snabba friskförklaringar varvid förvaring på vårdinstitut trots att vårdbehov saknas kan förekomma.
    Den svenska lagstiftaren har uppfattat att svensk straffrätt inte är bra i alla lägen. För att komma tillrätta med problemen gjordes en straffansvarsutredning år 1996 (SOU 1996:185) och därefter tillsattes en Psykansvarskommitté. Denna kommitté har till regeringen överlämnat ett betänkande, innehållande förslag på reformerad reglering av det straffrättsliga ansvaret och av påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (SOU 2002:3).
    Psykansvarskommitténs förslag innebär i huvudsak att:

 

— Tillräknelighet införs som ett nytt begrepp i svensk lagstiftning. Tillräknelighetsrekvisitet innebär i princip att en brottsling måste ha förmåga att förstå innebörden av sitt handlande för att kunna dömas till straffrättsligt ansvar. Personer som vid gärningstillfället led av kvalificerade former av psykiska störningar skall anses otillräkneliga och undantas från straffrättsligt ansvar. Otillräkneliga lagöverträdare kan alltså inte bli straffade, i ordets rätta bemärkelse. De kan däremot bli föremål för psykiatrisk tvångsvård eller andra omhändertaganden. Ett sådant ingripande syftar till att personen är i behov av vård och/eller att samhället är i behov av skydd från personen. Den som själv vållat sin bristande förmåga genom rus eller liknande skall inte åtnjuta straffrihet utan kunna dömas till straff. Kommittén påpekar dock att det i de flesta fall kommer att krävas att gärningsmannen tidigare reagerat avvikande på drogintag för att tillståndet skall anses så förutsebart att straff skall ådömas. Enligt Psykansvarskommittén måste alltså sinnestillståndet ha varit förutsebart för gärningsmannen för att straffansvar skall komma i fråga.

 

— Vanliga påföljder skall gälla för alla brottslingar och påföljden om överlämnande till rättspsykiatrisk vård försvinner. De som har behov av vård ska få det, antingen frivilligt eller som tvångsvård. De brottslingar som döms till fängelse, men där straffet avtjänas/verkställs på psykiatrisk klinik, ska avtjäna resten av straffet i fängelse om de blir friskskrivna innan straffet avtjänats. Det är vårdbehovet som skall vara styrande och en dömd person kan således komma att vandra fram och tillbaka mellan en vårdinrättning och en kriminalanstalt.

 

— Samhällsskyddsåtgärder införs för att skydda medborgare mot psykiskt störda brottslingar som döms till fängelse och som avtjänat ett tidsbegränsat straff men fortfarande anses vara samhällsfarliga. Även den som är straffri (otillräknelig) och inte får fängelse ska kunna bli föremål för samhällsskyddsåtgärder. Denna åtgärd skall kunna användas dels i samband med gärningar som inte medför ansvar p.g.a. otillräknelighet, dels som tidsobestämd påföljd vid synnerligen allvarliga brott mot liv och hälsa i fall då det föreligger en återfallsrisk. En person som är straffri p.g.a. att han varit otillräknelig, kan således interneras om samhällets intresse av skydd gör sig starkt gällande. Internering får pågå högst två år utan beslut om förlängning. Därefter kan tiden förlängas med sex månader i sänder.
    En tillräknelig psykiskt störd lagöverträdare (dvs. förminskat tillräknelig) som begått synnerligen allvarliga brott mot liv och hälsa skall också kunna bli föremål för samhällsskyddsåtgärder. Förutsättningen är att det föreligger en påtaglig återfallsrisk samtidigt som det straff som skulle ha dömts ut inte är tillräckligt för att tillgodose samhällets skyddsintresse. Åtgärderna skall enligt förslaget pågå minst så länge som det straff som skulle ha utdömts, och utan någon övre gräns.

Kommentar till Psykansvarskommitténs förslag
En psykiskt störd person skall enligt förslaget kunna dömas efter vanliga påföljder men erbjudas vård i den omfattning som erfordras. Förslaget att vanliga påföljder skall användas även för psykiskt störda kan ses på två sätt. Genom att det blir möjligt att förflytta den dömde mellan vårdinrättning och kriminalvårdsanstalt — allt efter behov — kan en person som är psykiskt störd, men inte når upp till begreppet allvarlig psykisk störning, få den vård han så väl behöver. Å andra sidan kan en allvarligt psykiskt störd person som tillfrisknar från sin psykiska störning väldigt snabbt, tvingas tillbringa lång tid på kriminalvårdsanstalt, trots att det var den ”psykiskt störda personen” som begick brottet.
    Förslaget om samhällsskyddsåtgärder är ganska kontroversiellt. Att internera en psykiskt störd lagöverträdare på obestämd tid, i förebyggande syfte kan medföra problem ur rättssäkerhetssynpunkt. Det finns t.ex. risk för att en stor portion godtycklighet kan smyga sig in vid farlighetsbedömningar av brottslingar varför förslaget, om det blir verklighet, måste omgärdas av stor försiktighet vid tillämpandet.
    Förslaget innebär vidare att en samhällsskyddsåtgärd för förminskat tillräkneliga skall kunna pågå under minst den tid som svarar mot det fängelsestraff som skulle ha utdömts, och utan övre gräns. Det vore möjligen bättre om åtgärderna fick pågå under högst den tid för vilket är stadgat fängelsestraff. Om straffet för t.ex. grov misshandel i behörig ordning bestämts till högst tio år, har tio års straff uppenbarligen ansetts vara tillräckligt. En reglering som gör det möjligt att frångå förutbestämda strafftider kan således sägas misskreditera hela påföljdssystemet. Härvid kan också anföras att vanliga påföljder har föreslagits inte bara för friska utan även för s k förminskat tillräkneliga. Om det skall dömas efter vanliga påföljder bör konsekvensen bli, att också den vanliga straffskalan skall tillämpas, varpå brottets längsta strafftid bör vara tak för frihetsberövande.
    Det skall också nämnas att förslagen om internering på obestämd tid i förebyggande syfte kan komma på kollisionskurs med artikel 5:1 Europakonventionen (EKMR). Häri förbjuds nämligen tidsobestämda frihetsberövanden i preventiva syften. Psykansvarskommittén är medveten om att förslaget kan komma i konflikt med artikel 5:1 EKMR. Kommittén tolkar emellertid artikel 5:1 som att den inte omfattar situationer där frihetsberövandet har samband med psykisk störning. I artikel 5:1 e EKMR framhålls nämligen, att en psykiskt sjuk får frihetsberövas på grundval av att han är just psykiskt sjuk.
    Situationer som innefattar kortvariga psykostillstånd är svåra att bedöma. För att inte eftersätta rättssäkerheten är det viktigt att en förutsebarhet finns och att det redan innan eventuella frågeställningar uppkommer, klargörs hur psykiskt störda lagöverträdare skall behandlas i svensk straffrätt. Psykansvarskommitténs förslag stänger den lucka som var öppen i Flinkfallet. En psykiskt störd lagöverträdare

som inte bedöms tillräknelig och, likt M, har begått ett synnerligen allvarligt brott mot liv och hälsa kan enligt det nya förslaget alltid bli föremål för repressalier, åtminstone med stöd av s.k. samhällsskyddsåtgärder.
    Kommitténs förslag kan emellertid innebära ett steg mot inhumanare behandling av psykiskt störda lagöverträdare. Denna grupp av förbrytare torde i många fall ha svårare att tillfriskna i fängelsemiljö. Det finns en risk att, då vanliga påföljder är tillåtna, inslaget av den psykiatriska vården minskar. Därmed kan de psykiska problem som dessa lagöverträdare lider av, öka. Detta kan i sin tur innebära att dessa lagöverträdare blir än mer sjuka och mer benägna att begå brott, varpå mängden brott och svårheten hos dessa brott ökar.

 

Slutord
Det bästa vore att psykiskt sjuka fick renodlad vård och att psykiskt friska fick ett renodlat straff. Dessvärre är det antagligen så, att en skarp gräns mellan psykiskt frisk och psykiskt sjuk inte går att åstadkomma. Komplicerade fall och komplexa lagöverträdare som inte går att sortera in i förutbestämda mallar och fack, kommer alltid att finnas. Om sjukdomsbegreppet kunde förtydligas så att det inte gick att bli stående mitt emellan ”psykiskt frisk” och ”psykiskt sjuk” skulle problematiken med kortvariga psykostillstånd möjligen kunna lösas. Det finns emellertid omfattande gråzoner där det, precis som i Flinkfallet, är ytterst komplicerat att bestämma huruvida en lagöverträdare skall betraktas som sjuk eller frisk i lagens mening. Enligt min uppfattning finns ett betydande tolkningsutrymme kring 30:6 BrB, särskilt när det gäller kortvariga psykostillstånd. Som har framhållits ovan, innehåller lagstiftningen kring psykiskt störda brottslingar även i övrigt brister som bör åtgärdas varför en lagreform torde vara befogad.
    Det är dock inte helt lätt att lösa problematiken kring psykiskt störda lagöverträdare: Å ena sidan skall ett säkert och tryggt samhällsklimat främjas, å andra sidan får inte lagöverträdare — må vara psykiskt störda eller ej — utsättas för inhuman behandling. För att uppnå ett tillfredsställande resultat som i lika hög grad tillgodoser båda sidor av myntet, torde krävas oändlig kunskap samt förmågan att kunna gå balansgång på en knivsegg!