Europadomstolens domar — första kvartalet 2005

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under första kvartalet 2005 meddelat följande domar:1

1. Blücher mot Tjeckiska republiken (dom 11.1.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Klagande var Nikolaus Blücher, vars kusin Alexander Blücher ägde fastigheter i Tjeckoslovakien (nuvarande Tjeckiska republiken). Dessa fastigheter nationaliserades 1948. När Alexander dog 1974, hade han genom testamente insatt Nikolaus som sin universalarvinge.
    År 1992 begärde Nikolaus restitution av de nationaliserade fastigheterna, men hans begäran avslogs på grund av att Alexander ansågs inte ha varit tjeckoslovakisk medborgare. Även de tjeckiska domstolarna vägrade restitution av fastigheterna på grund bl.a. av att Nikolaus inte hade styrkt att Alexander hade tjeckoslovakiskt medborgarskap.
    Vid Europadomstolen klagade Nikolaus över att de tjeckiska domstolarna gjort en godtycklig tolkning av tillämplig lag, att han inte fått tillfälle att utföra sin talan på ett adekvat sätt och att han ålagts en orimlig bevisbörda i fråga om kusinens medborgarskap.
    Europadomstolen fann att de tjeckiska domstolarna hade prövat bevisningen i ljuset av samtliga relevanta omständigheter och att de hade motiverat sina beslut. Förfarandet hade varit kontradiktoriskt, och Nikolaus hade varit företrädd av advokat och fått framlägga sin sak. Europadomstolen ansåg inte heller att det hade varit omöjligt för Nikolaus att föra bevisning om sin kusins medborgarskap. Sammantaget fann Europadomstolen att Nikolaus hade haft en rättvis rättegång och att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

 

1 I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Vissa domar som endast innefattar en bekräftelse av tidigare rättspraxis eller som uteslutande gäller bevisfrågor eller innefattar en skälighetsbedömning t.ex. av tid för häktning eller domstolsförfarande refereras inte i denna artikel. Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2005, senast i 2005 s. 82 ff. — De viktigaste av de nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men samtliga domar är redan nu tillgängliga på internet under webnamnet http://www.echr.coe.int.

 

2. Py mot Frankrike (dom 11.1.2005)
Fråga om rösträtt (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
År 1995 fick Py tjänst vid det franska universitetet i Nouméa i Nya Kaledonien.
    Enligt en förordning som antogs 1999 gällde ett krav på bosättning under 10 år i Nya Kaledonien för att få rösta i val till territoriets kongress. Eftersom Py inte uppfyllde detta bosättningskrav, fick han inte rösta i val till kongressen. Han ansåg att detta stred mot hans rätt enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen accepterade att kongressen i Nya Kaledonien var en lagstiftande församling och fann därför att artikel 3 i första tilläggsprotokollet var tillämplig på val till kongressen. Europadomstolen framhöll vidare att kravet på bosättning i tio år, som i förstone kunde framstå som oproportionerligt, hängde ihop med Nya Kaledoniens rätt till självbestämmande och var ett led i de åtgärder som skulle leda fram till territoriets självständighet. Kravet hade varit betydelsefullt för att dämpa konflikter mellan folkgrupper i Nya Kaledonien och fick anses rättfärdigat av de lokala förhållandena. Europadomstolen konkluderade att artikel 3 i första tilläggsprotokollet, som skyddar rösträtten, inte hade kränkts.

 

3. Musumeci mot Italien (dom 11.1.2005)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Musumeci arresterades och häktades som misstänkt för inblandning i maffiaverksamhet. Han underkastades särskilda restriktioner. Dessa gällde först för en tid om ett år, men denna tid förlängdes nio gångar genom särskilda beslut, vilka Musumeci överklagade till domstol. Musumeci dömdes senare för mord och avtjänade sitt straff under särskilt sträng regim (höggradig övervakning, kallad ”EIV”).
    Musumeci gjorde vid Europadomstolen gällande att hans rättigheter enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning och enligt artikel 8 i konventionen till respekt för korrespondens hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att inget av Musumecis överklaganden av besluten att förlänga restriktionerna hade avgjorts av domstol inom den frist om tio dagar som gällde enligt lag och att detta hade begränsat möjligheterna till effektiv överprövning av de överklagade besluten. Till följd härav hade Musumeci inte åtnjutit sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.
    När det gällde EIV-regimen konstaterade Europadomstolen att beslutet om att Musumeci skulle underkastas denna regim hade varit diskretionärt och att Musumeci inte hade haft möjlighet att överklaga detta beslut. Även i detta hänseende hade således hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning kränkts.

Slutligen fann Europadomstolen, i anslutning till tidigare avgöranden (bl.a. Labita mot Italien, SvJT 2000 s. 563 ff.), att kontrollen av Musumecis korrespondens inte hade haft stöd i lag, eftersom de gällande bestämmelserna inte angav för vilken tid kontrollen skulle gälla, på vilka grunder kontroll fick ske och hur kontrollen skulle utövas. Slutsatsen blev därför att Musumecis rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sin korrespondens hade kränkts.

 

4. Sciacca mot Italien (dom 11.1.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Carmela Sciacca arresterades och åtalades för bl.a. skattebrott. Efter en presskonferens, som anordnats av åklagare och skatteinspektörer, publicerade tidningar artiklar om de förhållanden som låg till grund för åtalet mot henne och tre andra kvinnor. Artiklarna illustrerades med fotografier av de fyra kvinnorna. Fotografiet av Carmela Sciacca, som publicerades flera gånger, ingick i akten i målet och hade av skatteinspektörerna lämnats ut till pressen. Carmela Sciacca hävdade vid Europadomstolen att hennes rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet härigenom hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att det inte fanns bestämmelser i italiensk lag om fotografering av arresterade personer och om utlämnande av deras fotografier till pressen. Detta innebar enligt Europadomstolens mening att utlämnandet av Carmela Sciaccas fotografi, som var ett ingrepp i hennes rätt till respekt för privatlivet, inte hade skett med stöd i lag och att det därför utgjorde ett brott mot artikel 8 i konventionen.

 

5. Halis mot Turkiet (dom 11.1.2005)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Halis dömdes till fängelse och böter för att han i en bokrecension i en tidning ansågs ha spritt propaganda för den olagliga organisationen PKK. Europadomstolen konstaterade att Halis hade dömts för spridning av propaganda trots att det aktuella numret av tidningen hade beslagtagits innan det hunnit distribueras. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att domen mot Halis stred mot dennes genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.

 

6. Dubenko mot Ukraina (dom 11.1.2005), Gizzatova mot Ryssland (dom 13.1.2005), Sharenok mot Ukraina (dom 22.2.2005), Gasan, Koltsov, Petrushko, Makarova m.fl., Plotnikovy och Poznakhirina, samtliga mot Ryssland (domar 24.2.2005), Gorokhov och Rusyayev mot Ryssland (dom 17.3.2005), Sandor mot Rumänien (dom 24.3.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Dessa mål gällde underlåtenhet under lång tid att verkställa domar varigenom staten, någon myndighet eller annan för vilken staten är ansvarig enligt konventionen förpliktats utge penningbelopp till klagandena. Europadomstolen konstaterade att det i rätten till en rättvis rättegång ingår en rätt att få en lagakraftvunnen dom verkställd och att brist på pengar eller anslag i en myndighets budget inte utgör giltigt skäl för staten att inte fullgöra sina skyldigheter. Europadomstolen konkluderade alltså att det i dessa mål förelåg brott mot artikel 6:1 i konventionen. — Statens underlåtenhet att betala befanns också utgöra brott mot klagandenas rätt till respekt för sin egendom och stred därför mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

7. Ceyhan Demir m.fl. mot Turkiet (13.1.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena var anhöriga till Kadri Demir som avtjänat ett fängelsestraff i fängelset i Diyarbakir och som efter en konfrontation mellan fångar och personal i detta fängelse hade dött medan han transporterades i bil till ett annat fängelse.
    Europadomstolen konstaterade att fångvaktare hade angripits och skadats i fängelset och att säkerhetspersonalen därför hade varit berättigad att använda våld mot fångarna. Personalen hade utbildats för att kunna handskas med incidenter av detta slag och hade särskilt instruerats att använda ett minimum av våld, att särskilt undvika att utdela slag mot huvudet och att inte använda vapen annat än i yttersta nödfall. Emellertid hade Demir och ett antal andra fångar fått slag på huvudet, och det hade inte visats att det våld som använts mot honom varit nödvändigt och proportionerligt i förhållande till syftet som varit att få ett slut på oroligheterna.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Demir, sedan han skadats under oroligheterna, hade transporterats i handfängsel i bil på ett begränsat utrymme utan medicinsk tillsyn och att resan varat i över sex timmar. De förhållanden under vilka denna transport ägt rum var enligt Europadomstolens mening oacceptabla. Turkiska regeringen hade inte kunnat lämna någon förklaring till det ”fysiska trauma” som slutligen lett till Demirs död. Europadomstolen konkluderade att

Turkiet var ansvarigt för hans död och hade kränkt rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen.
    Vidare fann Europadomstolen att utredningen om Demirs död hade varit alltför senfärdig och långsam. Åtal mot de ansvariga personerna hade väckts först efter fem år och rättegången mot dem var anhängig vid domstol i första instans ännu åtta år efter incidenten. Utredningen och de därav föranledda åtgärderna hade därför inte varit effektiva, vilket enligt Europadomstolens mening utgjorde en separat kränkning av artikel 2 i konventionen. Till följd av den bristfälliga och långsamma utredningen förelåg dessutom ett brott mot rätten i artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel.

 

8. Capeau mot Belgien (dom 13.1.2005)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Capeau arresterades som misstänkt för brott och var berövad friheten under några veckor. Därefter beslöts att inte väcka åtal mot honom, och han försattes på fri fot. Han begärde ersättning för den skada han lidit genom frihetsberövandet, men hans begäran avslogs med motiveringen att han inte hade styrkt sin oskuld. Vid Europadomstolen klagade Capeau över att han inte hade åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att betraktas som oskyldig till brott.
    Europadomstolen framhöll att vägran att betala ersättning för frihetsberövande när åtal inte väckts inte i och för sig strider mot artikel 6:2 i konventionen. Däremot innebar den belgiska lagens krav på att den som varit berövad friheten, för att få ersättning, måste styrka sin oskuld, att Cadeau presumerats vara skyldig till brott trots att det inte väckts åtal mot honom. Detta var enligt Europadomstolens mening oförenligt med rätten i artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldig till brott intill dess det föreligger en fällande dom.

 

9. Dagtekin mot Turkiet (dom 13.1.2005), Erdost mot Turkiet (dom 8.2.2005), Birol mot Turkiet (dom 1.3.2005), Gümüs m.fl. mot Turkiet (dom 15.3.2005), Agin mot Turkiet (dom 29.3.2005), Alinak mot Turkiet (dom 29.3.2005)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I dessa mål hade klagandena straffats för att de i tryckta skrifter, politiska tal eller pressmeddelanden hade kritiserat eller förtalat turkiska staten eller dess företrädare eller bedrivit separatistisk propaganda. I samtliga fall fann Europadomstolen att de fällande domarna utgjorde brott mot klagandenas yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen. Som motivering anfördes att skrifterna eller talen inte hade innehållit uppmaningar till våld, väpnat motstånd eller uppror och att de inte heller hade varit sådana att de uppmuntrat till hat mellan människor eller folkgrupper (hate speech).

 

10. Pikic mot Kroatien (dom 18.1.2005), Kljajic mot Kroatien (dom 17.3.2005), Lulic och Becker mot Kroatien (dom 24.3.2005)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Målen gällde processer mot kroatiska staten vid kroatisk domstol rörande ersättning för krigsskador eller terroristhandlingar. Enligt kroatisk lag skulle mål av detta slag förklaras vilande intill dess ny lagstiftning om ersättningsfrågorna antagits. Till följd härav hade klagandena under lång tid inte kunnat få sina anspråk prövade av domstol.
    Europadomstolen fann, liksom i tidigare mål av detta slag (bl.a. Kutic mot Kroatien, SvJT 2002 s. 403 f., och Multiplex mot Kroatien, SvJT 2003 s. 1003), att klagandena inte åtnjutit sin rätt till domstolsprövning och att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

11. Carabasse mot Frankrike (dom 18.1.2005)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Carabasse dömdes av en appellationsdomstol att betala ett högt skadestånd (motsvarande nästan 200 000 euro) till en annan person. Han överklagade denna dom till Kassationsdomstolen, som emellertid avvisade överklagandet på grund av att han inte hade verkställt den betalning som appellationsdomstolen ålagt honom. Vid Europadomstolen hävdade Carabasse att han därigenom hade förvägrats sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att Carabasse, som var över 80 år gammal, levde på en blygsam pension. Han hade saknat möjlighet att betala det utdömda beloppet, vilket dessutom hade utökats med ränta. Europadomstolen fann att Kassationsdomstolens avvisande av hans överklagande under dessa omständigheter var en oproportionerlig åtgärd och att Carabasse därför hade vägrats den domstolsprövning som han var berättigad till enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

12. Sibaud mot Frankrike (dom 18.1.2005), SCP Huglo, Lepage & Associés, Conseil mot Frankrike (dom 1.2.2005), Lacas mot Frankrike (dom 8.2.2005), Philippe Pause mot Frankrike (dom 15.2.2005), F.W. mot Frankrike (dom 31.3.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Dessa mål gällde klagomål över proceduren vid den franska kassationsdomstolen. Europadomstolen fann — i samtliga dessa mål att delgivning av referentens rapport med generaladvokaten men inte med den enskilda parten stred mot artikel 6:1 i konventionen (jfr Reinhardt och Slimane-Kaïd mot Frankrike, SvJT 1998 s. 375 f., och Slimane-Kaïd mot Frankrike, SvJT 2000 s. 365 f.), — i målet Lacas att underlåtenhet att delge enskild part generaladvokatens rapport med påföljd att parten inte kunnat bemöta gene-

raladvokatens synpunkter stred mot artikel 6:1 i konventionen (jfr Meftah m.fl. mot Frankrike, SvJT 2002 s. 838), och — i målen Sibaud och F.W. att generaladvokatens närvaro vid Kassationsdomstolens överläggningar stred mot artikel 6:1 i konventionen (jfr Kress mot Frankrike, SvJT 2001 s. 616 f.).

 

13. Organochimika Lipasmata Makedonias A.E. mot Grekland (dom 18.1.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandebolaget ägde mark som exproprierades för ett vägbygge. Myndigheterna beslöt att inte betala någon ersättning för marken, eftersom bolaget kunde antas ha haft fördel av vägens tillkomst.
    Europadomstolen erinrade om tidigare avgöranden (bl.a. Katikaridis m.fl. mot Grekland, SvJT 1997 s. 46 f.), i vilka den funnit en icke motbevisbar presumtion i grekisk lag om att nyttan av ett vägbygge motsvarade värdet av den mark som exproprierats vara oförenlig med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Senare hade de grekiska domstolarna visserligen ändrat sin praxis och tillåtit den fastighetsägare som ansåg sig ha lidit skada att väcka talan inför domstol med begäran om ersättning, men presumtionen för att det inte skulle utgå ersättning fanns alltjämt kvar. Dessutom måste eventuell motbevisning förebringas i en separat civilprocess. Enligt Europadomstolens mening måste det anses följa av artikel 1 i första tilläggsprotokollet att frågan om ersättning för exproprierad mark skall regleras under expropriationsförfarandet och inte i en senare rättegång. En sådan rättegång kunde i förevarande fall bli långvarig och den skulle följa efter expropriationsförfarandet som redan hade pågått i tre instanser. Det grekiska systemet innebar att det inte upprätthölls en rimlig balans mellan den enskildes rätt och det allmänna intresset. Europadomstolen konkluderade därför att klagandebolagets egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts.

 

14. Popov mot Moldavien (dom 18.1.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Genom dom den 5 november 1997 beslöt en domstol att Popovs föräldrahem skulle restitueras till honom. Det dröjde emellertid nästan sju år innan Popov kunde få domen verkställd. Europadomstolen fann att detta utgjorde brott både mot hans rätt enligt 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och mot hans egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. I det senare hänseendet framhöll Europadomstolen att Popov hade hindrats från att avhysa dem som bodde i huset och att avsaknaden av alternativ bostad för dem inte kunde rättfärdiga ingreppet i Popovs äganderätt under denna långa tid.

 

15. Mentese m.fl. mot Turkiet (dom 18.1.2005), Akkum m.fl. mot Turkiet (dom 24.3.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen), omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till respekt för privatliv och hem (artikel 8 i konventionen), rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen), rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och konventionsstats skyldighet att medverka till utredning (artikel 38:1 a) i konventionen)
I dessa mål hade Europadomstolen att ta ställning till frågan om turkiska staten kränkt artikel 2 i konventionen genom att säkerhetsstyrkor dödat klagandenas anhöriga under militära operationer i sydöstra Turkiet. Målen gällde också påståenden om brott mot konventionen i andra hänseenden.
    I fallet Mentese m.fl. fann Europadomstolen det inte styrkt bortom rimligt tvivel att klagandenas anhöriga hade dödats av säkerhetsstyrkorna. Däremot hade utredningen om dödsfallen varit bristfällig eller otillräcklig, och artikel 2 i konventionen hade därför kränkts i detta hänseende. Europadomstolen fann det inte heller klarlagt att säkerhetsstyrkor hade förstört klagandenas hem och egendom och fördrivit dem från den by där de bodde. Brott mot artiklarna 3 och 8 i konventionen och mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen förelåg därför inte.
    I fallet Akkum m.fl. hade tre män — Mehmet Akkum, Mehmet Akan och Dervis Karakoç — dödats, men turkiska regeringen bestred att turkisk militär var ansvarig för deras död. Bevisupptagning ägde rum i Turkiet.
    Europadomstolen fann till en början att turkiska regeringen inte hade tillhandahållit en sådan utredning om den militära operationen som hade varit nödvändig för att klarlägga vad som faktiskt hänt. Det material som hade ställts till Europadomstolens förfogande var ofullständigt och fullt av motsägelser, och vissa utsagor som gjorts av företrädare för staten framstod som mindre trovärdiga. Europadomstolen fann att turkiska staten, genom att inte underlätta utredningen, hade brutit mot sin förpliktelse enligt artikel 38:1 b) i konventionen och att dess underlåtenhet att tillhandahålla utredningsmaterial påverkade bevisläget till statens nackdel.
    Europadomstolen ansåg det styrkt att Dervis Karakoç hade dödats av soldater och att staten, genom att inte lämna någon trovärdig förklaring till hur Mehmet Akkum och Mehmet Akan dött, fick anses ansvarig även för dessa mäns död. Slutsatsen blev att artikel 2 i konventionen hade kränkts med avseende på de tre männen och dessutom genom att utredningen avseende deras död hade varit bristfällig. Till följd av bristerna i utredningen hade klagandena också gått miste om sådana effektiva rättsmedel som de hade rätt till enligt artikel 13 i konventionen.

Europadomstolen konstaterade vidare att Mehmet Akkums öron hade skurits av efter det att han dödats och att detta var en förnedrande behandling som stred mot artikel 3 i konventionen. Dessutom hade soldaterna dödat en hund och en häst tillhörande Dervis Karakoç, vilket utgjorde brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

16. Poltorachenko mot Ukraina (dom 18.1.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Genom dom den 15 januari 2001 av ukrainsk domstol ålades den ukrainska statsbanken att till Poltorachenko utbetala pengar från hans konton i banken. Domen vann laga kraft men undanröjdes senare efter framställning av presidenten i Högsta domstolen inom ramen för hans övervakande funktioner.
    Europadomstolen fann att Poltorachenkos rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång hade kränkts genom att en lagakraftvunnen dom till hans förmån hade undanröjts. Eftersom denna åtgärd också var ett oproportionerligt ingrepp i hans egendomsskydd, fann Europadomstolen att även artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

17. Kehayov mot Bulgarien (dom 18.1.2005), E.M.K. mot Bulgarien (dom 18.1.2005)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt att utan dröjsmål ställas inför en domare (artikel 5:3 i konventionen) och rätt att få lagligheten av ett frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
Kehayov och E.M.K. var båda häktade som misstänkta för brott.
    Under den tid om nästan sex månader då Kehayov var häktad vistades han nästan hela dygnet med tre andra personer i en liten cell utan dagsljus, utan tillfälle till motion och under otillfredsställande sanitära förhållanden. Europadomstolen fann att han härigenom hade utsatts för en förödmjukande behandling som stod i strid med artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen fann att såväl Kehayov som E.M.K. hade utsatts för kränkningar av artikel 5:3 i konventionen på grund av att de efter arresteringen inte hade förts inför en domare utan endast en förundersökningsledare. Även deras rättigheter enligt artikel 5:4 i konventionen hade kränkts. I fråga om Kehayov bestod brottet mot denna bestämmelse i att hans försvarare vid överprövning av lagligheten av frihetsberövandet inte hade fått tillgång till akten, vilken däremot varit tillgänglig för åklagaren, och att hans försvarare inte heller hade tillåtits representera honom inför domstol vid en förhandling som gällde hans frihetsberövande. I fråga om E.M.K. hade artikel 5:4 kränkts på grund av att denne inte tillåtits närvara vid domstol, när

denna behandlade hans framställningar om frigivning mot borgen, samt på grund av att hans överklagande till Kassationsdomstolen hade behandlats i närvaro av en åklagare som tillåtits yttra sig utan att E.M.K. fått tillfälle att svara.

 

18. Mayzit mot Ryssland (dom 20.1.2005)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt att få lagligheten av ett frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen), rätt till biträde av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen) och rätt att förbereda sitt försvar (artikel 6:3 b) i konventionen)
Mayzit var häktad under perioderna 26 juli 2000 – 7 mars 2001 och 16 maj – 18 juli 2001. Han vistades under dessa tider i sex olika celler, alla mycket små, tillsammans med så många andra fångar att han fick dela säng med en eller två av dem. Detta gjorde det nödvändigt att turas om att sova. De sanitära förhållandena var otillfredsställande, och Mayzit var tvungen att vistas i cellen utom under en eller ett par timmar per dag då han tilläts att vara utomhus. Europadomstolen fann att förhållandena varit sådana att Mayzit utsatts för förnedrande behandling i strid med artikel 3 i konventionen.
    Mayzit gav den 30 juli 2000 in en begäran om frigivning, vilken avslogs av domstol den 15 december 2000. Europadomstolen fann att denna ansökan inte hade behandlats tillräckligt snabbt för att uppfylla kraven i artikel 5:4 i konventionen.
    Inför rättegången utsåg domstolen en offentlig försvarare för Mayzit. Vid huvudförhandlingen begärde han emellertid att hans mor och hans syster skulle få försvara honom, vilket avslogs av domstolen med motiveringen att målet var invecklat och att Mayzits anhöriga inte hade de kunskaper och den erfarenhet som krävdes för försvaret. Europadomstolen fann att detta var ett rimligt skäl för att inte tillåta de nämnda personerna att uppträda som försvarare och att artikel 6:3 c) i konventionen således inte hade kränkts. Europadomstolen ansåg vidare att Mayzit hade haft tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar vid huvudförhandlingen och att inte heller artikel 6:3 b) i konventionen blivit kränkt.

 

19. Singh mot Tjeckiska republiken (dom 25.1.2005)
Frågor om frihetsberövande inför utvisning (artikel 5:1 f) i konventionen) och rätt till snabb prövning av lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:4 i konventionen)
Klagande var två indiska medborgare som i Tjeckiska republiken dömdes till 21 månaders fängelse och utvisning för att de hjälpt andra personer att illegalt resa in på tjeckiskt territorium. Sedan de avtjänat sina straff, togs de den 11 augusti 1998 i förvar i avvaktan på att beslutet om deras utvisning skulle verkställas. Verkställigheten drog emellertid ut på tiden bl.a. på grund av att de saknade pass. De

frigavs den 11 februari 2001 och försågs därefter med resedokument som gjorde det möjligt för dem att lämna Tjeckiska republiken.
    Europadomstolen konstaterade att klagandena hållits i förvar i två och ett halvt år i avvaktan på utvisning och att de tjeckiska myndigheterna inte handlagt frågan om deras utvisning så snabbt och effektivt som de hade kunnat göra. Dessutom gällde enligt tjeckisk lag att tiden för ett sådant frihetsberövande endast under exceptionella omständigheter fick överstiga två år. Europadomstolen framhöll vidare att klagandena hade dömts för ett brott som inte var särskilt grovt och att den tid de fått tillbringa i förvar var längre än fängelsetiden. Eftersom längden av frihetsberövandet inte hade varit rimlig, konkluderade Europadomstolen att artikel 5:1 f) i konventionen hade kränkts. Europadomstolen fann vidare att klagandenas ansökningar om frigivning inte hade lett till ett slutligt avgörande förrän efter tre respektive åtta månader. De hade därför inte handlagts med den skyndsamhet som krävdes enligt artikel 5:4 i konventionen.

 

20. Karademirci m.fl. mot Turkiet (dom 25.1.2005)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
De sex klagandena i detta mål tillhörde en grupp personer som vid en manifestation protesterat mot den behandling som elever i en viss skola hade utsatts för. Under manifestationen läste en av deltagarna upp en text som hade undertecknats av två fackliga organisationer. Deltagarna åtalades och dömdes senare för att ha gjort ett uttalande till pressen utan att först ha underrättat åklagare om innehållet. En sådan underrättelse krävdes nämligen enligt turkisk lag för att en förening skulle få publicera eller distribuera broschyrer, skriftliga meddelanden m.m.
    Europadomstolen fann att den turkiska domstolen, genom att likställa uppläsning av en text med publicering av broschyrer, skriftliga meddelanden m.m., hade tillämpat lagen extensivt och på ett oförutsebart sätt. Bestraffningen uppfyllde därför inte det krav på förutsebarhet som innefattades i kravet i artikel 10 i konventionen på att inskränkningar i yttrandefriheten måste ha stöd i lag. Europadomstolen konkluderade att klagandenas yttrandefrihet hade kränkts i strid med artikel 10 i konventionen.

 

21. Enhorn mot Sverige (dom 25.1.2005)
Fråga om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen)
Enhorn var HIV-smittad och hade överfört smittan till en ung man med vilken han haft ett homosexuellt förhållande. I dom den 16 februari 1995 fann länsrätten att Enhorn inte hade iakttagit de åtgärder till skydd mot smittospridning som föreskrivits av läkare och att han därför skulle tvångsisoleras enligt 38 § smittskyddslagen. Tvångsisoleringen förlängdes genom flera beslut och kom att gälla till den 12 december 2001, men eftersom Enhorn avvek vid flera tillfällen, var

han i verkligheten berövad friheten endast under perioderna 16 mars – 25 april och 11 juni – 27 september 1995, 28 maj – 6 november 1996, 16 november 1996 – 26 februari 1997 och 26 februari – 12 juni 1999, dvs. under en sammanlagd tid av nästan ett och ett halvt år.
    Den 12 december 2001 beslöt länsrätten att inte förlänga beslutet om frihetsberövande, eftersom det saknades information om Enhorns vistelseort, levnadssätt och hälsotillstånd.
    Vid Europadomstolen klagade Enhorn över att frihetsberövandet stred mot artikel 5:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att det vid tillämpning av artikel 5:1 e) i konventionen på frihetsberövanden som syftar till att hindra spridning av smittosamma sjukdomar är av betydelse dels om spridning av sjukdomen i fråga utgör ett hot mot folkhälsan och allmän säkerhet, dels om andra mindre ingripande åtgärder än ett frihetsberövande kan anses otillräckliga för att hindra att sjukdomen sprids. I det aktuella fallet var det tydligt att spridning av HIV utgjorde en fara för folkhälsan och för allmän säkerhet. Däremot fann Europadomstolen det inte visat att myndigheterna under perioden 16 februari 1995 – 12 december 2001 hade övervägt om mindre ingripande åtgärder kunde vara tillräckliga, och fastän Enhorn under större delen av denna period i realiteten hade varit på fri fot, fanns det ingenting som visade att han då hade överfört HIV-viruset på någon annan eller att han förfarit ovarsamt vid sexuella kontakter. Med hänsyn härtill fann Europadomstolen det inte klarlagt att det varit nödvändigt att tillgripa ett frihetsberövande som ett medel för att förhindra smittospridning. Med beaktande av att besluten om frihetsberövande hade omfattat en period om nästan sju år och att Enhorn faktiskt varit tvångsintagen i nästan ett och ett halvt år ansåg Europadomstolen att myndigheterna inte hade upprätthållit en rimlig balans mellan intresset av att förhindra spridning av HIV-virus och Enhorns rätt till personlig frihet. Europadomstolen konkluderade att artikel 5:1 i konventionen hade kränkts.

 

22. Sunal mot Turkiet (dom 25.1.2005), Biyan mot Turkiet (dom 3.2.2005), Zülcihan Sahin m.fl. mot Turkiet (dom 3.2.2005)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
I dessa mål var huvudfrågan om artikel 3 i konventionen blivit kränkt genom att en arresterad person misshandlats av polis eller annan myndighetsperson. Målen gällde väsentligen bevisfrågor, och Europadomstolen fäste särskild vikt vid läkarutlåtanden om kroppsliga skador. I de fall då det styrkts att klaganden arresterats eller på annat sätt berövats friheten och att kroppslig skada uppkommit under frihetsberövandet samt klaganden påstått att skadan var en följd av misshandel tillämpade Europadomstolen en bevisbörderegel inne-

bärande att staten, för att gå fri från ansvar för brott mot artikel 3 i konventionen, måste lämna trovärdiga upplysningar om att skadan uppkommit på annat sätt än genom den behandling som uppgetts av klaganden (jfr Tomasi mot Frankrike, SvJT 1994 s. 338). — Ett brott mot artikel 3 i konventionen har också funnits föreligga på grund av att klagandenas påståenden om misshandel inte hade utretts av myndigheterna på ett tillfredsställande sätt. — I vissa fall befanns myndigheternas passivitet ha medfört att klagandena inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.

 

23. Ramirez Sanchez mot Frankrike (dom 27.1.2005)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Ramirez Sanchez, som ansågs vara en mycket farlig terrorist och som dömts till livstidsstraff för mord, tillbringade över åtta år i isoleringscell. Frågan i målet var om detta stred mot artikel 3 i konventionen, som förbjuder omänsklig eller förnedrande behandling, och mot hans rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel.
    Europadomstolen konstaterade att den cell där Ramirez Sanchez vistats hade varit tillräckligt stor för en fånge, att han hade haft tillgång till böcker, tidningar och television och att han beretts tillfälle till daglig fysisk träning. Han hade också mottagit besök av en läkare två gånger i veckan och av en präst en gång i månaden. Även hans advokater hade besökt honom vid ett antal tillfällen. Han hade alltså inte levt i fullständig isolering. Europadomstolen fäste också vikt vid de franska myndigheternas oro över att han skulle söka kontakt med en terroristgrupp eller söka sprida sina åsikter till andra fångar och kanske också försöka rymma.
    Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att den behandling som Ramirez Sanchez underkastats inte kunde anses omänsklig vid tillämpning av artikel 3 i konventionen. Däremot hade han saknat ett rättsmedel för att angripa besluten om förlängning av hans isoleringsstraff, vilket Europadomstolen ansåg utgöra ett brott mot artikel 13 i konventionen.

 

24. Frangy mot Frankrike (dom 1.2.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Frangy gjorde brottsanmälan mot en eller flera okända personer för brott mot förundersökningssekretessen, vilket lett till uppgifter i pressen om att han varit inblandad i narkotikabrott. Eftersom han under lång tid inte fick någon reaktion på denna anmälan, begärde han att få se akten i målet. Detta vägrades honom av förundersökningssektionen vid appellationsdomstolen i Aix-en-Provence, som hänvisade till att Frangy, för att få tillgång till akten, måste företrädas av advokat. Därefter beslöt undersökningsdomaren att avskriva målet,

eftersom ingen gärningsman hade identifierats. Frangy överklagade detta beslut utan framgång ända upp till Kassationsdomstolen.
    Vid Europadomstolen klagade Frangy över att han, på grund av att han inte varit företrädd av advokat, hade vägrats tillgång till akten i målet.
    Europadomstolen konstaterade att Frangy hade varit företrädd av advokat under större delen av den tid då förundersökningen pågått och att han under denna period hade kunnat få tillgång till akten. Vidare hade Frangy inte överklagat förundersökningssektionens beslut att vägra honom tillgång till akten. Under sådana förhållanden förelåg det enligt Europadomstolens mening inte något brott mot hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

25. Ziliberberg mot Moldavien (dom 1.2.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Ziliberberg dömdes av en distriktsdomstol till böter för att han hade deltagit i en olaglig demonstration. Han överklagade domen till regiondomstolen som den 4 maj 2000 höll en förhandling och avslog hans överklagande. Vid Europadomstolen klagade Ziliberberg över att han inte mottagit kallelse till förhandlingen vid regiondomstolen och att han därför inte kunnat vara närvarande vid denna förhandling.
    Europadomstolen konstaterade att artikel 6:1 i konventionen ger en tilltalad rätt att på effektivt sätt delta i rättegången. I förevarande fall hade kallelse sänts den 3 maj 2000 med posten till Ziliberberg, vilket innebar att han sannolikt inte hade mottagit kallelsen förrän efter det att förhandlingen ägt rum. Han hade på grund härav enligt Europadomstolens mening inte åtnjutit sin rätt enligt artikel 6:1 till en rättvis rättegång.

 

26. Indra mot Slovakien (dom 1.2.2005)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
I juni 1982 avskedades Indra från sin anställning. Han begärde överprövning av beslutet vid en distriktsdomstol i Bratislava, men denna begäran avslogs. Han överklagade beslutet till stadsdomstolen i Bratislava som i november 1985 avslog överklagandet. En av de domare som deltog i avgörandet var S.
    I februari 1993 — efter de politiska förändringarna i Slovakien — begärde Indra i ett förfarande om s.k. rehabilitering att domstol skulle förklara att avskedandet varit grundat på politiska skäl och att det kränkt hans mänskliga rättigheter. Hans begäran avslogs och hans överklagande av detta beslut avslogs slutligen av Högsta domstolen. En av de domare som deltog i Högsta domstolens avgörande var S.
    Indra gjorde vid Europadomstolen gällande att Högsta domstolen med hänsyn till S:s deltagande inte hade varit en opartisk domstol.

Europadomstolen konstaterade att rättegången om Indras avskedande och det senare förfarandet om hans rehabilitering hade avsett samma faktiska omständigheter och att det i det senare förfarandet i viss mån hade gällt att ta ställning till om avgörandet i det första förfarandet varit riktigt. Med hänsyn härtill och till tvistefrågans politiska aspekter hade S:s deltagande i Högsta domstolens avgörande kunnat ge anledning till legitima tvivel om domstolens opartiskhet. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

27. Ladner mot Österrike (dom 3.2.2005)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) i fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Ladner dömdes för att ha haft homosexuella relationer med ynglingar mellan 14 och 18 år. Han klagade vid Europadomstolen över att det straffstadgande som tillämpats avsåg enbart homosexuellt umgänge mellan män och att det gällde andra regler för heterosexuella och lesbiska relationer.
    Europadomstolen hänvisade till tidigare rättspraxis (L och V mot Österrike, SvJT 2003 s. 588) och konstaterade att det inte fanns övertygande skäl för att tillämpa olika åldersgränser för manligt homosexuellt umgänge, å ena sidan, och heterosexuellt eller lesbiskt umgänge, å andra sidan, samt att Ladner därför utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen i förening med artikel 8 i konventionen.

 

28. Thaler mot Österrike (dom 3.2.2005)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Thaler, som var läkare, förde i två separata förfaranden talan mot den regionala sjukförsäkringsmyndigheten i Tyrolen och yrkade att han skulle tillerkännas dels visst ytterligare belopp i läkararvode, dels ett stort tilläggsbelopp på grund av att den läkartaxa som fastställts genom överenskommelse mellan socialförsäkringsmyndigheterna och sjukförsäkringsmyndigheten i Tyrolen var alltför låg. Hans yrkanden avslogs av den regionala appellationsnämnden.
    Europadomstolen konstaterade att ledamöterna i den regionala appellationsnämnden hade nominerats av, och hade nära relationer till, de två organ som hade ingått den av Thaler angripna överenskommelsen. I det ena förfarandet hade dessutom två ledamöter varit tjänstemän hos sjukförsäkringsmyndigheten i Tyrolen. Under sådana förhållanden kunde appellationsnämnden inte anses som en oavhängig och opartisk domstol. Inte heller hade det funnits möjlighet att få appellationsnämndens avgörande omprövat av domstol. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

29. Fociac mot Rumänien (dom 3.2.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Fociac avskedades i april 1993 från sin anställning. Han överklagade avskedandet till domstol, som beslöt att han skulle återinsättas i sin tjänst. Hans arbetsgivare gav honom därvid andra arbetsuppgifter och beslöt vid ytterligare två tillfällen att avskeda honom. Även dessa avskedanden upphävdes av domstol, som förklarade arbetsgivaren skyldig att återta Fociac i tjänst. År 2001 uppnådde Fociac pensionsåldern.
    Fociac klagade vid Europadomstolen över att han inte kunnat få domstolsavgörandena verkställda.
    Europadomstolen konstaterade att arbetsgivaren hade obstruerat verkställigheten men att de rumänska domstolarna hade gett Fociac fullt stöd och utdömt ekonomiska sanktioner mot arbetsgivaren för underlåtenheten att verkställa domstolsavgörandena. Staten fick därför anses ha gjort vad som varit möjligt under de föreliggande omständigheterna. Konklusionen blev att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

 

30. Iacob mot Rumänien (dom 3.2.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång och till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) samt rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Eugenia Irinel Iacob tillerkändes genom dom som vann laga kraft rätt till restitution av nationaliserad fast egendom, men domen undanröjdes senare av Högsta domstolen på grund av att domstolarna inte ansågs behöriga att pröva frågor av detta slag.
    Europadomstolen fann att fru Iacob hade berövats sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning dels på grund av att en lagakraftvunnen dom till hennes förmån inte hade respekterats (jfr bl.a. målet Brumarescu mot Rumänien, SvJT 2000 s. 78 f.), dels därför att domstolarna befunnits inte vara behöriga att pröva frågor om restitution av fast egendom. Europadomstolen konkluderade att fru Iacobs rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning kränkts samt att upphävandet av den lagakraftvunna domen dessutom hade berövat henne egendom i strid med egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen förklarade slutligen att Rumänien var skyldigt att återge fru Iacob fastigheten inom en tid av tre månader från det att Europadomstolens dom blivit definitiv.

 

31. Partidul Comunistilor (Nepeceristi) och Ungureanu mot Rumänien (dom 3.2.2005)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagande var en politisk gruppering — PCN — som bildats i mars 1996 för att försvara arbetarnas intressen på kommunistisk grundval. PCN begärde registrering som politiskt parti, vilket avslogs av di-

striktsdomstolen i Bukarest på grund av att PCN var en kommunistisk och odemokratisk organisation.
    Europadomstolen fann att vägran att godta PCN som politiskt parti utgjorde ett ingrepp i föreningsfriheten som, mot bakgrund av Rumäniens erfarenheter av ett totalitärt statsskick, kunde anses tjäna intresset av nationell säkerhet och syfta till att skydda andras fri- och rättigheter. Beslutet att vägra registrering hade uteslutande grundat sig på PCNs stadgar och politiska program, i vilka betydelsen av demokrati, allmänna val, politisk pluralism och frihet att bedriva politisk verksamhet betonades och som inte gav stöd för användande av våld, för ”proletariatets diktatur” e.d. PCN hade inte heller bedrivit någon verksamhet som visade att man i realiteten främjade andra syften än dem som man offentligt proklamerade. Under sådana omständigheter fann Europadomstolen att det, även om man tog hänsyn till Rumäniens historiska erfarenheter, inte kunde anses ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle att vägra registrering av PCN som politiskt parti. Slutsatsen blev att föreningsfriheten i artikel 11 i konventionen hade kränkts.

 

32. Mamatkulov och Askarov mot Turkiet (dom 4.2.2005)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att utöva enskild klagorätt (artikel 34 i konventionen)
I detta mål hade Europadomstolen tidigare i en mindre kammare meddelat en dom, som nu omprövades av domstolen i stor sammansättning, Beträffande omständigheterna i målet hänvisas till den redogörelse som lämnats i SvJT 2003 s. 596.
    I den tidigare domen ansåg Europadomstolen att utlämningen av klagandena från Turkiet till Uzbekistan inte stred mot artikel 3 i konventionen och att artikel 6:1 i konventionen inte var tillämplig på utlämningsförfarandet i Turkiet. I dessa hänseenden kom Europadomstolen i stor sammansättning till samma slutsatser.
    Europadomstolen prövade i sin stora sammansättning också om artikel 6:1 i konventionen kunde ha kränkts genom att utlämning skett till ett land där klagandena inte kunnat påräkna en rättvis rättegång. Domstolen erinrade om sin praxis enligt vilken ett brott mot artikel 6:1 kan föreligga vid utlämning om det finns risk för flagrant rättslöshet (”a flagrant denial of justice”) i den mottagande staten. En sådan situation hade inte visats föreligga i detta fall. Europadomstolen fann därför, med 13 röster mot 4, att artikel 6:1 i konventionen inte blivit kränkt i sådant hänseende.
    Slutligen ansåg Europadomstolen i sin dom, i likhet med domstolen i mindre sammansättning, att Turkiet hade brutit mot sina förpliktelser enligt artikel 34 i konventionen med avseende på utövandet av den enskilda klagorätten genom att inte respektera det inte-

rimistiska förordnande som meddelats av domstolen och som gick ut på att verkställighet av utlämningsbeslutet inte skulle ske förrän domstolen haft tillfälle att pröva målet i sak.

 

33. Bifulco mot Italien (dom 8.2.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Bifulco häktades på grund av misstanke om medlemskap i en maffialiknande organisation. Enligt beslut av justitieministern hölls han, först under en tid av ett år, under särskilt sträng fängelseregim med omfattande restriktioner. Han överklagade detta beslut till domstol, men domstolen tog inte upp målet till prövning förrän den av justitieministern fastställda ettårstiden utlöpt. Beslutet blev då att Bifulco inte längre hade något intresse av att få överklagandet prövat.
    Europadomstolen fann att den italienska domstolen, genom att dröja med prövningen av Bifulcos överklagande, hade berövat honom den rätt till domstolsprövning som tillkom honom enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

34. L.M. mot Italien (dom 8.2.2005)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
En husrannsakan ägde rum i L.M:s hem med anledning av att hennes son, som bodde tillsammans med henne, misstänktes för olagligt vapeninnehav. L.M. hävdade vid Europadomstolen att husrannsakningen varit olaglig och att hon inte förfogat över något rättsmedel för att angripa den.
    Europadomstolen konstaterade att det enligt den lagbestämmelse som låg till grund för husrannsakningen fanns ett krav på att åklagare inom 48 timmar efter det att protokoll över förrättningen översänts skulle pröva om polisen handlat lagligt och i så fall bekräfta tvångsåtgärden. I förevarande fall hade emellertid någon sådan åklagarprövning inte skett. Husrannsakningen, som innefattade ett ingrepp i L.M:s privatliv, hade därmed inte skett i överensstämmelse med lag, vilket innebar att L.M:s rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet hade kränkts. Eftersom hon inte heller hade haft något effektivt rättsmedel mot ingreppet, hade även artikel 13 i konventionen kränkts.

 

35. Bordovskiy mot Ryssland (dom 8.2.2005)
Frågor om rätt till personlig frihet (artikel 5:1 i konventionen), rätt att bli underrättad om skälen för ett frihetsberövande (artikel 5:2 i konventionen) och rätt att få lagligheten av ett frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
Bordovskiy var misstänkt för brott i Vitryssland. Han efterlystes av de vitryska myndigheterna som, sedan han den 9 juli 1998 gripits i Ryssland, begärde honom utlämnad. Han överlämnades den 17 novem-

ber 1998 till Vitryssland. Frågorna vid Europadomstolen gällde om förfarandet uppfyllde kraven i artikel 5 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att Bordovskiy hade begärts utlämnad 26 dagar efter gripandet, vilket var inom den frist om 40 dagar som gällde enligt tillämplig konvention. Tiden om cirka fyra månader mellan gripandet och utlämningen var inte onormalt lång, och de ryska myndigheterna kunde inte anses ha handlagt utlämningsärendet långsamt. Europadomstolen fann därför att frihetsberövandet hade motsvarat kraven i artikel 5:1 i konventionen.
    Bordovskiy hade, när han greps, underrättats om att han var efterlyst av åklagarmyndigheten i Vitryssland, vilket enligt Europadomstolens mening var tillräckligt för att uppfylla kravet på underrättelse enligt artikel 5:2 i konventionen.
    Europadomstolen fann slutligen inte visat annat än att Bordovskiy hade haft möjlighet att hänvända sig till rysk domstol med begäran om frigivning, varför det inte heller förelåg något brott mot artikel 5:4 i konventionen.

 

36. Miller mot Sverige (dom 8.2.2005)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Miller, som var född 1918, ansökte i augusti 1996 om handikappersättning. Han gjorde gällande att han under lång tid innan han uppnådde pensionsåldern hade haft extra utgifter på grund av sitt handikapp. Försäkringskassan i Stockholms län avslog hans begäran under anförande att Millers handikapp inte hade varit tillräckligt omfattande innan han uppnått 65 års ålder för att berättiga till ersättning. Miller överklagade detta beslut till länsrätten i Stockholms län och begärde muntlig förhandling. Länsrätten beslöt att inte hålla en sådan förhandling och avslog överklagandet. Miller överklagade detta avgörande först till kammarrätten i Stockholm, som avslog överklagandet, och sedan till Regeringsrätten, som vägrade prövningstillstånd. Såväl i kammarrätten som i Regeringsrätten begärde han att det skulle hållas en muntlig förhandling men utan framgång.
    Frågan vid Europadomstolen var om Miller enligt artikel 6:1 i konventionen hade haft rätt till muntlig förhandling eller om omständigheterna var så speciella att det var berättigat att avgöra målet på handlingarna i alla instanser.
    Europadomstolen konstaterade att det som huvudregel finns en rätt till muntlig förhandling, i vart fall i en instans, men att undantag kan göras, t.ex. i vissa mål om sociala förmåner som är av teknisk art och gäller sådana bedömningar som ofta görs bäst på grundval av läkarutlåtanden. När det gäller förfarandet i högre instans påpekade Europadomstolen att det ofta kan finnas skäl att avstå från muntlig förhandling, särskilt om en sådan har hållits i första instans. Slutligen framhöll Europadomstolen att förfarandet i fråga om prövningstill-

stånd eller rent rättsliga frågor mycket väl kan överensstämma med artikel 6:1 i konventionen, trots att det inte förekommit någon muntlig förhandling.
    I det aktuella fallet konstaterade Europadomstolen att Miller hade begärt muntlig förhandling i alla instanser. Länsrätten hade haft full jurisdiktion att pröva alla aspekter av Millers rätt till handikappersättning och det hade enligt lagen gällt att göra en helhetsbedömning av hans behov av stöd och hjälp. Det hade inte varit helt lätt att göra denna bedömning, och Europadomstolen menade att Millers läkare eventuellt hade kunnat genom muntligt förhör bidra till bedömningen. Det var inte heller helt klart av handlingarna varför de extra kostnader som Miller hade haft ansågs inte ha nått den nivå som krävdes för att ersättning skulle utgå.
    Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg Europadomstolen att det inte varit fråga om en rent teknisk bedömning och att det hade kunnat vara av värde att vid en muntlig förhandling få Millers personliga situation ytterligare belyst. Det förelåg därför i detta fall inte en sådan exceptionell situation som hade berättigat länsrätten att trots Millers begäran om förhandling avgöra målet på handlingarna. Konklusionen blev att Miller enligt artikel 6:1 i konventionen haft rätt till muntlig förhandling och att denna rätt blivit kränkt.

 

37. Graviano mot Italien (dom 10.2.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att höra vittnen (artikel 6:3 d) i konventionen)
Graviano dömdes för maffialiknande verksamhet till livstids fängelse. Den viktigaste bevisningen mot honom utgjordes av vittnesmål från två personer, A och B, som tidigare varit maffiamedlemmar. Under rättegången byttes en av domarna ut mot en ny domare. Graviano opponerade sig mot att de vittnesutsagor som gjorts muntligt före utbytet av domare ingick i aktmaterialet och begärde att de vittnen som hörts före domarbytet skulle höras på nytt. Denna begäran avslogs av de italienska domstolarna.
    Europadomstolen konstaterade att en förändring i en domstols sammansättning efter det att ett centralt vittne hörts normalt borde föranleda omförhör med vittnet men ansåg att omständigheterna i detta fall var sådana att undantag kunde göras. Europadomstolen beaktade att Graviano och hans försvarare hade haft tillfälle att ställa frågor till vittnena. Graviano hade inte angett på vilket sätt nya förhör med vittnena skulle kunna påverka bedömningen. Dessutom bestod domstolen av åtta domare, och det var endast en domare som blivit utbytt och de övriga sju hade varit närvarande under hela bevisupptagningen. Den nye domaren hade också kunnat läsa protokollen från de förhandlingar då vittnena hade hörts.

Under sådana omständigheter ansåg Europadomstolen att varken domstolarnas vägran att höra vittnena på nytt eller användningen av utskrifter av vittnesutsagor som aktmaterial kränkte Gravianos rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång eller hans rätt enligt artikel 6:3 d) i konventionen att höra vittnen.

 

38. Sukhorubchenko mot Ryssland (dom 10.2.2005)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
År 1994 placerade Sukhorubchenko sparmedel hos ett ryskt investeringsbolag. När han påföljande år begav sig till bolaget för att hämta ut pengar från sitt sparkonto, fann han bolagets kontor stängt. Han väckte talan mot bolaget vid en distriktsdomstol i Moskva. Domstolen beslöt den 24 december 1998 att vilandeförklara målet, eftersom parterna vid två tillfällen inte hade inställt sig inför domstolen.
    Europadomstolen konstaterade att distriktsdomstolen inte hade underrättat Sukhorubchenko om beslutet den 24 december 1998 med påföljd att denne inte förrän fyra och ett halvt år senare, under förfarandet vid Europadomstolen, hade fått reda på att beslut fattats om vilandeförklaring. Han hade under denna långa tid hindrats från att få sina anspråk prövade av domstol, vilket enligt Europadomstolens mening innebar ett brott mot rätten till domstolsprövning i artikel 6:1 i konventionen.

 

39. Steel och Morris mot Förenade Konungariket (dom 15.2.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Helen Steel och David Morris tillhörde London Greenpeace, som bedrev kampanjer i miljö- och samhällsfrågor. I mitten av 1980-talet inledde London Greenpeace en kampanj mot företaget McDonalds, som ledde till att McDonalds stämde dem för förtal i en broschyr som de publicerat. Helen Steel och David Morris bestred yrkandena och försvarade sig genom att göra en rad invändningar av rättslig art. De vägrades rättshjälp men fick viss hjälp från jurister som kostnadsfritt bistod dem. De menade trots detta att de var allvarligt handikappade genom brist på ekonomiska resurser, medan deras motpart hade gott om pengar och allt juridiskt bistånd som behövdes. Rättegången pågick under 313 rättegångsdagar. Sedan de överklagat domen i första instans, hölls vid Court of Appeal en förhandling under 23 dagar. De dömdes slutligen att betala 40 000 pund i skadestånd till McDonalds. Vid Europadomstolen klagade Helen Steel och David Morris över att de till följd av utebliven rättshjälp inte hade haft en rättvis rättegång och att deras yttrandefrihet hade kränkts genom att de funnits skyldiga till förtal.
    Europadomstolen konstaterade att målet hade varit synnerligen komplicerat med mycket långvariga domstolsförhandlingar och cirka 40 000 sidor skriftlig bevisning och 130 hörda vittnen. Det hade upp-

kommit många rättsfrågor och procedurfrågor som måste avgöras under förhandlingarnas gång. Den sporadiska juridiska hjälp som Helen Steel och David Morris hade fått hade enligt Europadomstolens mening inte motsvarat deras behov, och avsaknaden av rättshjälp hade skapat en oacceptabel brist på likvärdiga förutsättningar för parterna i målet. Europadomstolens slutsats blev att Helen Steel och David Morris inte kommit i åtnjutande av sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Helen Steel och David Morris tillhörde en opinionsgrupp som hade all rätt att framföra sina åsikter under förutsättning att de handlade i god tro och trodde sig lämna korrekt och tillförlitlig information. Ett multinationellt företag som McDonalds fick finna sig i kritik men åtnjöt samtidigt skydd mot osanna kränkande påståenden som kunde skada bolagets rykte. Men när det gällde att avgöra om sådana påståenden utgjorde förtal måste det krävas att prövningen skedde i en rättvis rättegång med parterna på jämställd fot. Helen Steel och David Morris hade inte fått en sådan prövning. Dessutom hade det skadestånd som utdömts varit oproportionerligt. Europadomstolens konklusion blev därför att Helen Steels och David Morris yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen inte hade respekterats.

 

40. K.A. och A.D. mot Belgien (dom 17.2.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), förbud mot straff utan stöd i lag (artikel 7 i konventionen) och rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
K.A. och A.D. deltog i sadomasochistisk verksamhet tillsammans med K.A:s hustru. De dömdes båda för misshandel — K.A. också för anstiftan till omoral eller prostitution — till fängelse och böter. Såvitt gällde misshandelsbrottet konstaterade den belgiska domstolen att K.A. och A.D. hade utfört mycket våldsamma handlingar i speciellt utrustade lokaler och att de inte hade hörsammat en begäran från sitt offer att på ett visst stadium avbryta sina handlingar. Dessa hade varit så grova, chockerande, våldsamma och grymma att de kränkte mänsklig värdighet.
    Vid Europadomstolen hänvisade K.A. och A.D. till att de sadomasochistiska handlingarna hade utförts med samtycke av de medverkande och att ingripandet mot dem och de straff som utdömts stred mot artiklarna 6:1, 7 och 8 i konventionen.
    När det gällde artikel 6:1 i konventionen gällde K.A:s och A.D:s klagomål förfarandet vid Kassationsdomstolen. Europadomstolen konstaterade att såväl referentens rapport som generaladvokatens yttrande hade för första gången presenterats muntligt vid förhandlingen inför Kassationsdomstolen. Varken parterna, domarna eller allmänheten hade tidigare kunnat ta del av dessa utlåtanden, och prin-

cipen om parternas likställdhet i processen hade därför inte kränkts. Någon generell rätt att få del av referentens eller generaladvokatens bedömningar före förhandlingen kunde inte härledas ur artikel 6:1 i konventionen, som alltså enligt Europadomstolens uppfattning inte hade kränkts. När det gällde artikel 7 i konventionen fann Europadomstolen att de belgiska domstolarnas tolkning av belgisk lag hade hållit sig inom rimliga gränser när det gällde frågor om betydelsen av offrets samtycke och av att de sadomasochistiska handlingarna hade utförts utan iakttagande av de försiktighetsmått som kunde krävas vid bedrivande av sådan verksamhet. Europadomstolen fann därför att K.A. och A.D. inte hade bestraffats utan stöd i lag i strid med artikel 7 i konventionen.
    Inte heller var de straff som ådömts K.A. och A.D. enligt Europadomstolens mening oförenliga med deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet, särskilt som de inte hade respekterat offrets önskan att de på ett visst stadium skulle avbryta de sadomasochistiska handlingarna. Konklusionen blev alltså att inte heller artikel 8 i konventionen hade kränkts.

 

41. Hutten-Czapska mot Polen (dom 22.2.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Maria Hutten-Czapska ägde en fastighet i Polen som under andra världskriget användes av tyska armén och efter kriget av sovjetiska armén. Fastigheten hade utan Marias medverkan varit uthyrd till andra personer. I september 1990 fastställde en polsk domstol att Maria var ägare till fastigheten, men eftersom den var uthyrd, kunde hon inte ta den i besittning. Som fastighetsägare hade hon att svara för underhållet av fastigheten, men hon hade på grund av den stränga hyresregleringen inte rätt till mer än en liten hyra som inte täckte underhållskostnaderna och än mindre gav henne en rimlig avkastning.
    Europadomstolen förklarade sig kunna godta att det under vissa förhållanden fanns behov av hyresreglering men ansåg att den i Polen var utformad på sådant sätt att den lade en oproportionerlig börda på fastighetsägarna. Europadomstolen fann därför att Marias rätt till respekt för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen konstaterade slutligen att det fanns ungefär 100 000 fastighetsägare i Polen som befann sig i samma situation som Maria och att det ålåg Polen att genom rättsliga eller andra åtgärder antingen se till att dessa personer fick rätt till skälig hyra eller förse dem med en mekanism som kunde ge dem lindring i fråga om följderna av den statliga hyresregleringen.

 

42. Pakdemirli mot Turkiet (dom 22.2.2005)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Pakdemirli var turkisk parlamentsledamot och vice ordförande i ett politiskt parti. I ett anförande vid en presskonferens kritiserade han i hårda ordalag Turkiets dåvarande president Demirel som han betecknade som lögnare och bakdantare och som han anklagade för att ha förorsakat att två politiska motståndare förlorat sin parlamentariska immunitet.
    Demirel väckte talan mot Pakdemirli för ärekränkning vid domstol som dömde honom att utge ett högt skadestånd (ett belopp motsvarande cirka 55 000 euro).
    Europadomstolen konstaterade att politiska stridigheter utgjorde bakgrunden till Pakdemirlis uttalanden, vilka hade karaktären av förolämpningar och polemik snarare än saklig kritik. Emellertid hade skadeståndet satts på en synnerligen hög nivå och inte i relation till den skada som Demirel lidit utan i syfte att skydda presidentämbetets status. Enligt Europadomstolens mening var det i princip inte i konventionens anda att ge en statschef särskilt skydd mot ärekränkning. Med hänsyn till skadeståndets storlek och det sätt på vilket det bestämts fann Europadomstolen att inskränkningen i Pakdemirlis yttrandefrihet var oproportionerlig och att artikel 10 i konventionen därför hade kränkts.

 

43. Novoseletskiy mot Ukraina (dom 22.2.2005)
Frågor om rätt till respekt för privat- och familjeliv (artikel 8 i konventionen) samt rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
I juni 1995 fick Novoseletskiy av sin arbetsgivare, som var ett statligt institut i Melitopol, tillstånd att utan tidsbegränsning disponera en våning i ett hyreshus. Sedan Novoseletskiy i augusti 1995 flyttat till annan ort för att studera, ändrade institutet i oktober 1995 sitt beslut rörande våningen och gav en annan anställd rätt att använda den. När Novoseletskiy och hans hustru i januari 1996 återvände till Melitopol, var de tvungna att bo hos släktingar, eftersom våningen var upptagen.
    Efter ett domstolsförfarande kunde Novoseletskiy återfå våningen som då var obeboelig. Novoseletskiy anmälde till åklagare att hans egendom hade avlägsnats från våningen, men detta ledde inte till åtal mot någon.
    Vid Europadomstolen klagade Novoseletskiy över att hans rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv hade kränkts på grund av att han och hans hustru berövats sin bostad. Han gjorde också gällande att han inte åtnjutit skydd för sin egendom.
    Europadomstolen ifrågasatte om de ukrainska domstolarna hade gjort vad som var möjligt för att skydda Novoseletskiys privat– och familjeliv under domstolsförfarandet som hade pågått i tre år. Distriktsdomstolen i Melitopol hade avslagit hans begäran om ska-

destånd på grund av att det inte fanns någon laglig rätt till ideellt skadestånd i tvister mellan hyresvärd och hyresgäst, men Novoseletskiys talan hade inte gällt enbart de hyresrättsliga relationerna utan också den skada som Novoseletskiy lidit genom att annan person fått disponera våningen och han själv under lång tid inte haft möjlighet att använda den. Inte heller hade distriktsdomstolen eller åklagaren prövat om det varit lagligt att i Novoseletskiys frånvaro upplåta våningen åt annan.
    Europadomstolen fann vidare att det institut som upplåtit våningen var en statlig institution, för vilken alltså staten hade ett ansvar, och att institutet borde ha handlat på ett mera adekvat sätt, t.ex. genom att förse Novoseletskiy med alternativ bostad. I stället hade institutet, medan rättegången pågick, sålt våningen utan att underrätta distriktsdomstolen om detta. Novoseletskiy hade slutligen återfått en obeboelig våning, och institutet hade inte gjort något för att reparera den eller för att ingripa mot dem som var ansvariga för att den skadats. Under sådana omständigheter konkluderade Europadomstolen att Novoseletskiys rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv enligt artikel 8 i konventionen hade kränkts. När det gällde förlusten av egendom fann Europadomstolen det böra noteras att institutet i Novoseletskiys frånvaro hade berett två personer tillträde till våningen, av vilka den ena av institutet fått tillstånd att bo i våningen. Åklagaren hade emellertid enligt Europadomstolens mening inte ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt dessa personers förehavanden och hade inte sökt genom en effektiv och opartisk undersökning klarlägga hur Novoseletskiys egendom försvunnit. Konklusionen blev därför att även artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts.

 

44. Khashiyev och Akayeva, Isayeva, Yusupova och Bayayeva samt Isayeva, samtliga mot Ryssland (domar 24.2.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen), tortyr (artikel 3 i konventionen), rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena gjorde gällande att deras anhöriga i strid med artikel 2 i konventionen hade dödats av rysk militär i Tjetjenien och att utredningarna om dessa händelser varit otillräckliga. Andra klagomål gällde tortyr (artikel 3 i konventionen), kränkningar av egendomsskyddet (artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen) och avsaknad av effektiva rättsmedel (artikel 13 i konventionen).
    Europadomstolen konstaterade att ryska regeringen inte hade tillhandahållit fullständig information om de utredningar som gjorts om händelserna i Tjetjenien och att underlåtenhet att tillhandahålla in-

formation utan tillfredsställande förklaring var ägnad att påverka Europadomstolens bedömning av sakförhållandena.
    När det gällde Khashiyev och Akayeva fann Europadomstolen att det inte lämnats någon trovärdig uppgift om att deras anhöriga hade dött på annat sätt än genom militärens åtgärder. Inte heller hade det hänvisats till några omständigheter som gjort det berättigat för militären att använda livshotande våld. Europadomstolen fann därför att klagandenas anhöriga hade dödats under omständigheter som konstituerade brott mot artikel 2 i konventionen.
    I samtliga fall hade utredningarna om de händelser som lett till att personer dödats varit bristfälliga och ofullständiga, varför det enligt Europadomstolens mening förelåg brott mot artikel 2 i konventionen även i detta hänseende. Till följd av de bristfälliga utredningarna fann Europadomstolen att även klagandenas rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel hade kränkts. Såvitt gällde Khashiyevs och Akayevas påståenden om att deras anhöriga utsatts för tortyr fann Europadomstolen att detta inte hade styrkts bortom rimligt tvivel men att deras uppgifter hade varit så pass trovärdiga att de borde ha föranlett en grundlig och effektiv undersökning. Så hade inte skett, och Europadomstolen fann därför att artikel 3 i konventionen hade kränkts i sådant hänseende.
    Under ett luftangrepp hade fordon tillhörande Bazayeva och innehållande hennes personliga egendom förstörts under omständigheter som enligt Europadomstolens mening utgjorde brott mot hennes egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

 

45. Birnleitner mot Österrike (dom 24.2.2005)
Fråga om rätt till muntlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Efter handläggning vid förvaltningsmyndigheter fick den österrikiska förvaltningsdomstolen ta ställning till frågan om viss mark skulle ingå i Elisabeth Birnleitners jaktområde. Hennes begäran om muntlig förhandling vid förvaltningsdomstolen bifölls inte. Europadomstolen konstaterade att förvaltningsdomstolen var den enda domstol som behandlat målet och att det inte förelåg några särskilda omständigheter som medförde att frågan bäst skulle avgöras i ett helt skriftligt förfarande. Elisabeth Birnleitner hade alltså rätt till muntlig förhandling vid förvaltningsdomstolen, och eftersom hon inte åtnjutit denna rätt, konkluderade Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

46. Stift mot Belgien (dom 24.2.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till bistånd av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen)
Stift dömdes av brottmålsdomstolen i Bryssel för narkotikabrott till sex års fängelse och böter. Han överklagade domen till appellationsdomstolen i Bryssel men inställde sig inte vid förhandlingen inför denna

domstol. På grund av hans utevaro vägrade appellationsdomstolen att låta hans försvarare uppträda som ombud för honom. Appellationsdomstolen fann honom skyldig till narkotikabrott och skärpte straffet till sju års fängelse. Hans överklagande till Kassationsdomstolen avvisades på grund av att han inte hade inställt sig för verkställighet av fängelsestraffet.
    Europadomstolen framhöll att rätten till en försvarare ingår som en viktig del i rätten till en rättvis rättegång och att en tilltalad inte genom att själv utebli från en domstolsförhandling får berövas möjligheten att låta sig företrädas av en advokat. Europadomstolen hänvisade till tidigare rättspraxis (bl.a. Van Geyseghem mot Belgien, SvJT 1999 s. 582 f.) och konkluderade att appellationsdomstolens vägran att låta Stifts försvarare uppträda som hans ombud vid domstolsförhandlingen stred mot artikel 6:1 i förening med artikel 6:3 c) i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade vidare att Kassationsdomstolens beslut att avvisa hans överklagande innebar att han, för att få sin sak prövad av denna domstol, hade varit tvungen att underkasta sig ett frihetsberövande grundat på en dom som inte kunde anses slutlig eftersom den överklagats till Kassationsdomstolen. I enlighet med tidigare rättspraxis (bl.a. Goedhart mot Belgien, SvJT 2001 s. 421 f.) fann Europadomstolen att detta var ett oproportionerligt strängt krav och att det stred mot rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen som alltså blivit kränkt i detta fall.

 

47. Jankauskas mot Litauen (dom 24.2.2005)
Fråga om rätt till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Jankauskas klagade över att all hans inkommande och utgående korrespondens under tid då han varit häktad hade öppnats och lästs av fängelsemyndigheterna. Europadomstolen konstaterade att det hade rört sig om ett mycket stort antal brev och att myndigheterna som skäl för brevkontrollen uppgett att det fanns risk för att Jankauskas ville undkomma rättvisan eller påverka rättegången mot honom. Enligt Europadomstolens mening hade det emellertid inte visats att det fanns behov av en så omfattande kontroll som förekommit i detta fall. Europadomstolen pekade särskilt på att kontrollen hade omfattat brev till advokat och statliga myndigheter. Eftersom en sådan kontroll inte hade varit nödvändig, fann Europadomstolen att Jankauskas rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sin korrespondens hade kränkts.

 

48. Budmet Sp. z.o.o. mot Polen (dom 24.2.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Budmet var ett bolag som 1992 förvärvade bolaget Sofal. I november 1988 hade Sofal hyrt ett markområde från det statliga bolaget WPPP och på denna mark uppfört nya byggnader och moderniserat äldre byggnader. Sedan WPPP gått i konkurs i oktober 1992, beslöt prefek-

ten att retroaktivt från december 1990 ge WPPP permanent nyttjanderätt till den mark på vilken Sofal hade bedrivit byggnadsverksamhet. Prefekten beslöt också att de moderniserade byggnaderna skulle säljas till WPPP och att WPPP skulle erhålla de nyuppförda byggnaderna utan vederlag.
    Budmet överklagade prefektens beslut, men överklagandet avvisades eftersom beslutet endast hade gällt förhållandet mellan staten och WPPP och Budmet därför inte var behörigt att överklaga beslutet.
    Europadomstolen fann att prefektens beslut hade gällt förhållandet mellan staten och WPPP och att Sofals rättigheter enligt hyreskontraktet med WPPP inte var berörda och alltjämt kunde göras gällande i ett civilrättsligt förfarande utan hinder av beslutet. Konklusionen blev därför att Budmet inte hade berövats sin rätt till domstolsprövning och att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

 

49. Veselinski och Djidrovski, båda mot Makedonien (domar 24.2.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Veselinski och Djidrovski var pensionerade f.d. officerare i jugoslaviska armén. I denna egenskap hade de haft rätt att till lågt pris köpa de våningar i vilka de bodde. Denna förmån motiverades med att de under sin officerstjänstgöring hade betalat bidrag till en fond för finansiering av bostäder för armén. De tillämpliga jugoslaviska lagbestämmelserna förblev gällande även efter det att Makedonien blivit självständigt, och med stöd av dessa bestämmelser köpte Veselinski i september 1995 och Djidrovski i april 1996 sina våningar.
    I juni 1996, dvs. efter Veselinskis och Djidrovskis våningsförvärv, upphävde den makedonska författningsdomstolen de ifrågavarande lagbestämmelserna. Trots att författningsdomstolens beslut inte skulle verka retroaktivt, fann Högsta domstolen i senare avgöranden att Veselinski och Djidrovski inte hade varit berättigade att köpa sina våningar till reducerat pris. Europadomstolen konstaterade att den tidigare gällande lagen hade gett Veselinski och Djidrovski rätt att köpa våningarna till reducerat pris och att denna lag hade varit i kraft till juni 1996, då den upphävts av författningsdomstolen. Eftersom författningsdomstolens dom inte skulle ha retroaktiv effekt, skulle dessförinnan genomförda köp inte påverkas av domen. Med hänsyn härtill och till att Veselinski och Djidrovski betalat bidrag till fonden för finansiering av arméns bostäder, hade de haft ett legitimt anspråk på att få förvärva sina våningar till förmånligt pris. Sådana ”legitima förväntningar” åtnjöt enligt Europadomstolens mening skydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. Detta hade inte beaktats av Högsta domstolen. En följd av dess dom var att Veselinski och Djidrovski kunde komma att förpliktas betala ett tilläggspris för våningarna, vil-

ket enligt Europadomstolens mening stred mot deras egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

 

50. Linnekogel mot Schweiz (dom 1.3.2005)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Linnekogel underrättades i september 1997 om att polisen hade beslagtagit skrifter och bandupptagningar, som skickats till honom i ett paket från Tyskland, på grund av att de innehöll högerextremistisk propaganda. Materialet konfiskerades senare genom beslut av regeringen, med schweizisk terminologi benämnd förbundsrådet. Vid Europadomstolen klagade Linnekogel över att han inte kunnat få dessa åtgärder överprövade av domstol.
    Europadomstolen konstaterade att besluten om beslag och konfiskation hade fattats av administrativa myndigheter och att Linnekogel enligt schweizisk lag inte haft rätt att angripa åtgärderna vid domstol. Europadomstolens konklusion blev att artikel 6:1 i konventionen på grund härav hade kränkts.

 

51. Beet m.fl. och Lloyd m.fl., båda mot Förenade Konungariket (domar 1.3.2005)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), rätt till skadestånd för konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen), rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till bistånd av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen)
Klagande i dessa mål var ett stort antal personer som försummat att betala skatter eller böter. De instämdes till en magistratsdomstol som fann att betalningsförsummelsen berodde på uppsåt eller försumlighet (”wilful refusal or culpable neglect”) och dömde dem till fängelse. I vissa fall uppsköts verkställigheten av fängelsepåföljden för att ge personerna i fråga möjlighet att göra avbetalningar, men när de inte gjorde detta, aktiverades påföljden på nytt. Var och en av klagandena hade avtjänat en period i fängelse till följd av betalningsförsummelsen.
    Europadomstolen hänvisade i fråga om sin principiella syn på dessa frihetsberövanden till sina avgöranden i målen Benham mot Förenade Konungariket (SvJT 1996 s. 584 ff.) och Perks m.fl. mot Förenade Konungariket (SvJT 2000 s. 75 f.). I enlighet med dessa avgöranden var frihetsberövandena hänförliga till artikel 5:1 b) i konventionen (frihetsberövande i syfte att uppnå fullgörande av en i lag föreskriven skyldighet). En förutsättning för att frihetsberövandena skulle vara förenliga med konventionen var emellertid att de var lagliga, och Europadomstolen fann — under hänvisning till avgöranden av High Court eller medgivanden av magistratsdomarna själva i uppgörelser med klagandena — att magistratsdomarna i flertalet av fallen inte hade fattat sina avgöranden i överensstämmelse med gällande föreskrifter. Framför allt hade de i många fall inte gjort en sådan un-

dersökning om klagandenas ekonomiska förhållanden som krävdes innan det kunde fastställas om betalningsförsummelsen var uppsåtlig eller vårdslös, och de hade i andra fall inte övervägt om det fanns något alternativ till ett frihetsberövande. Europadomstolen fann därför i samtliga fall utom ett att artikel 5:1 i konventionen hade kränkts. Eftersom det inte hade funnits någon rätt till skadestånd på grund av dessa kränkningar av artikel 5:1, hade även artikel 5:5 i konventionen kränkts. Liksom i fallen Benham och Perks fann Europadomstolen vidare att det i princip finns en rätt enligt konventionen till juridiskt biträde i ett förfarande som kan leda till en frihetsberövande påföljd. Emellertid hade det för klagandena inte varit möjligt att få rättshjälp i de aktuella förfarandena. Detta innebar enligt Europadomstolens bedömning att även artikel 6:1 och artikel 6:3 c) i konventionen blivit kränkta.

 

52. Brudnicka m.fl. mot Polen (dom 3.3.2005)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandena var anhöriga till sjömän som mist livet när det polska fartyget Jan Heweliusz förliste på Östersjön i januari 1993. De väckte talan vid polsk domstol för att få ansvaret för förlisningen fastställt. Målet prövades slutligt av sjöfartsavdelningen vid regiondomstolen i Gdansk, som fann att fartygets besättning genom vårdslöshet hade orsakat eller bidragit till olyckan.
    Vid Europadomstolen hävdade klagandena att målet inte hade prövats av en oavhängig och opartisk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att ordförandena och vice ordförandena på de polska regiondomstolarnas sjöfartsavdelningar utnämndes och entledigades av justitieministern i samråd med sjöfartsministern, att de inte var oavsättliga och att de dessutom var hierarkiskt underställda justitieministern. Under sådana förhållanden kunde klagandena inte anses ha fått sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol. Europadomstolens konklusion blev således att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

53. Soudek mot Tjeckiska republiken (dom 15.3.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
I en hyrestvist överklagade Soudek appellationsdomstolens dom till Högsta domstolen, som den 28 april 1999 avvisade överklagandet på grund av att målet inte gällde en rättsligt betydelsefull fråga. Den 30 september 1999 avvisade Författningsdomstolen Soudeks författningsbesvär på grund av att besvären inte anförts inom gällande tidsfrist, vilken skulle räknas från dagen för appellationsdomstolens dom.
    Europadomstolen fann att Soudek genom att överklaga appellationsdomstolens dom till Högsta domstolen hade begagnat sig av ett normalt rättsmedel, vilket inte borde få negativa verkningar

normalt rättsmedel, vilket inte borde få negativa verkningar för honom. Dessutom följde av Författningsdomstolens egen praxis att han, innan han vände sig till Författningsdomstolen, måste uttömma tillgängliga rättsmedel, och ett sådant rättsmedel var överklagande till Högsta domstolen. Under sådana förhållanden borde tidsfristen för författningsbesvär räknas från dagen för Högsta domstolens beslut eller, alternativt, borde tidsfristen ha suspenderats under den tid som åtgick för Högsta domstolens prövning. I anslutning till tidigare praxis (Zvolsky och Zvolska mot Tjeckiska republiken, SvJT 2003 s. 62 f.) fann Europadomstolen därför att Soudeks rätt enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

54. Yakovlev mot Ryssland (dom 15.3.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Yakovlev, som hade deltagit i uppröjningsarbetet efter Tjernobylolyckan, förklarades ha status av handikappad och vara arbetsoförmögen. Hans status ändrades senare, eftersom han ansågs vara i stånd att utföra lättare arbete. Han överklagade detta beslut till domstol, men hans överklagande avslogs. Vid Europadomstolen klagade Yakovlev över att han inte erhållit kallelse till den förhandling vid vilken hans överklagande skulle prövas. Europadomstolen fann att Yakovlev hade mottagit kallelse till förhandlingen först fyra dagar efter det att förhandlingen hade ägt rum och att domstolen inte hade undersökt om han hade kallats i laga ordning. Slutsatsen blev att han till följd härav inte hade fått en rättvis rättegång och att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

55. Bubbins mot Förenade Konungariket (dom 17.3.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Michael Fitzgerald sköts ihjäl i sin våning av polis i februari 1998. Klagande i målet vid Europadomstolen var hans syster Theresa Bubbins. Fitzgerald hade den aktuella dagen kommit hem i berusat tillstånd, och eftersom han saknade sina nycklar, tog han sig in genom ett fönster. En person, som iakttog honom, trodde att han var en inbrottstjuv och kallade på polisen, som kom till platsen och höll våningen under uppsikt. Efter ett par timmar visade sig Fitzgerald med ett vapen som han riktade mot en av polismännen. Eftersom Fitzgerald inte reagerade på en uppmaning att släppa vapnet, avfyrade polismannen ett skott som dödade honom. Händelsen blev föremål för utredning men ledde inte till åtal eller annat ingripande mot den polisman som avlossat det dödande skottet.

Vid Europadomstolen gjorde Theresa Bubbins gällande att rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen och rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att polismannen ansett sig hotad till livet och funnit det nödvändigt att öppna eld för att skydda sig och sina kolleger. Han hade funnit sig konfronterad med en man som riktade ett vapen mot honom, och mannen hade inte hörsammat varningar utan gett intrycket att han avsåg att skjuta. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att polismannens handlande kunde anses ha varit absolut nödvändigt för att avvärja en hotande fara. Inte heller hade det funnits någon brist i polisens planering, och det fanns i lagen tydliga regler som syftade till att förhindra onödig våldsanvändning. Europadomstolens konklusion blev därför att dödandet föll under undantagsbestämmelsen i artikel 2:2 a) i konventionen och att artikel 2 därför inte blivit kränkt.
    Utredningen av händelsen (”the inquest”) hade också enligt Europadomstolens mening varit tillfyllest. Den hade sträckt sig över flera dagar, många vittnen hade hörts, den undersökande juryn hade besökt den plats där incidenten ägt rum, och Fitzgeralds familj hade varit representerad av advokat. Europadomstolen ansåg därför att det inte heller förfarandemässigt förelåg något brott mot artikel 2 i konventionen.
    Däremot fann Europadomstolen en brist i fråga om rätten i artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel. Europadomstolen framhöll att det vid brott mot bl.a. artikel 2 i konventionen skall finnas en rätt till ideellt skadestånd. I detta fall skulle emellertid Theresa Bubbins, även om hon hade haft framgång i ett civilrättsligt förfarande mot polisen, enligt inhemsk rätt inte ha kunnat få ideellt skadestånd. Det var också osannolikt att hon skulle ha fått rättshjälp för att föra en civilrättslig talan. Med hänsyn till dessa omständigheter ansåg Europadomstolen att hon inte hade förfogat över ett effektivt rättsmedel på sätt som krävdes enligt artikel 13 i konventionen.

 

56. Gezici mot Turkiet (dom 17.3.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klaganden Besir Gezici hävdade att hans bror Semsettin Gezici hade torterats och dödats av turkiska säkerhetsstyrkor. Turkiska regeringen påstod att Semsettin, efter att ha arresterats, hade lämnat uppgifter som föranledde polisen att i Semsettins närvaro genomföra en polisoperation hemma hos en misstänkt PKK-medlem. Därvid hade skottlossning utbrutit, varigenom såväl Semsettin som den misstänkte hade dödats. Europadomstolen fann det inte visat att Semsettin hade torterats eller dödats av säkerhetsstyrkorna. Dessa hade däremot brustit i sina

skyldigheter genom att ta med Semsettin till en person som han hade angett och som innehade ett dödligt vapen. De hade därigenom försatt Semsettin i en mycket farlig situation. Ingen förklaring hade lämnats till varför han skulle vara närvarande under besöket i den misstänktes hem, och det framgick inte att åtgärder hade vidtagits för att skydda honom mot de risker han löpte. Europadomstolen konkluderade att detta utgjorde ett brott mot rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen.
    Europadomstolen pekade vidare på allvarliga brister i den utredning som företagits om Semsettins död. I detta hänseende hade enligt Europadomstolens mening de turkiska myndigheterna brustit i sina skyldigheter enligt både artikel 2 och artikel 13 i konventionen.

 

57. Türkoglu mot Turkiet
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Klagandens make hade försvunnit och förmodligen dödats, men omständigheterna var oklara och Europadomstolen fann det inte styrkt att turkiska staten var ansvarig. Däremot hade utredningen om hans försvinnande och sannolika död varit otillräcklig, och i detta hänseende ansåg Europadomstolen att rätten till liv enligt artikel 2 i konventionen hade kränkts.

 

58. M.S. mot Finland (dom 22.3.2005)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
M.S. dömdes av en tingsrätt till fängelse för sexuellt övergrepp på sin 15-åriga styvdotter. Domen grundades bl.a. på uttalanden av hans dåvarande hustru, som emellertid senare ändrade sina uppgifter. Under åberopande härav överklagade M.S. tingsrättens dom till hovrätten. Medan målet var anhängigt i hovrätten, skickade hustrun ett brev till hovrätten i vilket hon på nytt ändrade sina uppgifter, denna gång till nackdel för M.S. Brevet delgavs varken med åklagaren eller med M.S. men åberopades av hovrätten i dess avgörande som innebar att M.S:s överklagande avslogs. Europadomstolen fann att underlåtenheten att delge M.S. hustruns brev och att låta honom bemöta hennes nya påståenden innefattade ett brott mot hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång.

 

59. Rosca mot Moldavien (dom 22.3.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Genom dom, som vann laga kraft, förpliktades en bank att betala ett penningbelopp till Rosca. På begäran av generalprokuratorn upphävdes emellertid domen av Högsta domstolen.
    Europadomstolen konstaterade att generalprokuratorn hade handlat inom ramen för en procedur som gav honom rätt att på begä-

ran av endera parten angripa en lagakraftvunnen dom. Genom att bifalla generalprokuratorns begäran hade Högsta domstolen annullerat den lagakraftvunna och verkställbara domen. Detta stred mot rättssäkerhetens krav och utgjorde enligt Europadomstolens mening ett brott mot artikel 6:1 i konventionen. Genom Högsta domstolens avgörande hade Roscas av domstol fastställda fordran omintetgjorts, vilket innefattade ett brott mot hans rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till respekt för egendom.

 

60. Ay mot Turkiet (dom 22.3.2005)
Fråga om tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Ay hävdade att han hade bortförts av en antiterroristgrupp inom gendarmeriet och att han hade utsatts för tortyr. Europadomstolen fann hans påståenden inte styrkta bortom rimligt tvivel. Att utredningen om händelserna inte hade lett till någon klarhet berodde emellertid enligt Europadomstolens mening huvudsakligen på att Ay själv och hans juridiska ombud inte hade medverkat i utredningen. Myndigheterna kunde därför inte lastas för bristerna i utredningen, och Europadomstolens konklusion blev att artikel 3 i konventionen inte hade kränkts.

 

61. Güngör mot Turkiet (dom 22.3.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Güngör var parlamentsledamot och bodde med sin familj i ett område i Ankara som var reserverat för personer med anknytning till parlamentet. Hans son mördades på brutalt sätt i familjens bostad. Güngör gjorde gällande att säkerhetsstyrkorna inte gett hans familj tillräckligt skydd och att utredningen om mordet varit otillräcklig.
    Europadomstolen fann inget som tydde på att Güngörs son hade varit utsatt för hot eller fara som borde ha föranlett särskilda skyddsåtgärder. Däremot hade utredningen om mordet varit otillfredsställande, och Europadomstolen fann att artikel 2 i konventionen blivit kränkt i detta hänseende. Härigenom hade Güngör också gått miste om möjligheten att använda tillgängliga rättsmedel, varför även artikel 13 i konventionen blivit kränkt.

 

62. Osinger mot Österrike (dom 24.3.2005)
Fråga om rätt till offentlig förhandling (artikel 6:1 i konventionen)
Osinger var part i ett mål om rätten till arv efter hans avlidne bror. Han klagade över att det inte hade hållits någon offentlig domstolsförhandling i detta mål. Europadomstolen konstaterade att inget av undantagen i artikel 6:1 i konventionen från rätten till offentlig förhandling var tillämpligt i detta fall men att österrikisk lag vid den i målet aktuella tiden inte hade tillåtit domstol att hålla offentliga för-

handlingar i mål av detta slag. Konklusionen blev därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

63. Rieg mot Österrike (dom 24.3.2005)
Fråga om rätt att inte anklaga sig själv (artikel 6:1 i konventionen)
Gerda Rieg ådömdes böter för att hon vägrat uppge namn och adress på den person som hade kört hennes bil vid ett tillfälle då denna hade framförts med överskridande av hastighetsgränsen. Hon klagade vid Europadomstolen över att hennes rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att inte anklaga sig själv därigenom hade kränkts. Under hänvisning till sitt avgörande i fallet Weh mot Österrike (SvJT 2004 s. 591 f.) fann Europadomstolen att sambandet mellan kravet på uppgift om förare och ett eventuellt åtal mot Gerda Rieg för fortkörning var alltför avlägset och hypotetiskt för att hennes rätt att inte anklaga sig själv skulle ha kränkts. Något brott mot artikel 6:1 i konventionen förelåg därför inte.

 

64. Stoichkov mot Bulgarien (dom 24.3.2005)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen), rätt att få lagligheten av ett frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen) och rätt till ersättning för konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen)
Stoichkov, som hade lämnat Bulgarien 1988, dömdes i oktober 1989 i sin frånvaro till tio års fängelse för våldtäkt och försök till våldtäkt. Han återvände 1999 till Bulgarien, varefter han i februari 2000 arresterades och överfördes till fängelse för att avtjäna fängelsestraffet.
    Europadomstolen fann att Stoichkov inte hade avstått från sin rätt att vid domstol försvara sig mot anklagelsen för brott. Han hade därför haft rätt till en ny rättegång för att få anklagelsen mot honom prövad under hans medverkan. Emellertid hade hans yrkande om en ny rättegång efter hans återkomst till Bulgarien avslagits i juli 2001, vilket stred mot hans rätt enligt artikel 6 i konventionen. Hans frihetsberövande, som påbörjats i februari 2000, kunde initialt anses ha uppfyllt kraven i artikel 5:1 a) i konventionen men var, efter det att han i juli 2001 vägrats en ny rättegång, inte längre förenligt med konventionen. Inte heller hade han enligt bulgarisk lag haft rätt till domstolsprövning av frihetsberövandets laglighet eller till ersättning för det konventionsstridiga frihetsberövandet. Europadomstolens konklusion blev därför att artikel 5 punkterna 1, 4 och 5 i konventionen hade kränkts.

 

65. Epple mot Tyskland (dom 24.3.2005)
Fråga om frihetsberövande till fullgörande av en i lag föreskriven skyldighet (artikel 5:1 b) i konventionen)
Epple vägrade en fredag kväll att efterkomma polisens uppmaning att lämna ett visst festivalområde och att inte återkomma dit under

resten av veckoslutet. Han togs med till en polisstation under kvällen och hölls kvar där till lördag eftermiddag. Frågan vid Europadomstolen gällde lagligheten av frihetsberövandet.
    Europadomstolen fann att Epples arrestering och initiala frihetsberövande motsvarat kraven i artikel 5:1 b) i konventionen (frihetsberövande till fullgörande av en i lag föreskriven skyldighet). Emellertid noterade Europadomstolen att Epple varit berövad friheten i mer än 19 timmar på grund av att den lokala distriktsdomstolen inte var verksam under veckoslut och att den jourhavande domaren hade kommit sent till sitt arbete under lördagen (klockan 11.30 i stället för klockan 10), varefter han haft att ta ställning till ett stort antal frihetsberövanden. Europadomstolen beaktade vidare att den förseelse som Epple arresterats för inte kunde leda till strängare straff än böter om 250 euro. Vid en samlad bedömning fann Europadomstolen att det med hänsyn till den tid under vilken Epple varit berövad friheten och till den försening som uppkommit vid domarens prövning av hans frihetsberövande fanns en brist på balans mellan intresset av att ingripa mot Epple och dennes rätt till personlig frihet. Konklusionen blev därför att artikel 5:1 b) i konventionen hade kränkts.

 

66. Goffi mot Italien (dom 24.3.2005)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen), rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätt till rörelsefrihet (artikel 2 i protokoll nr 4)
Goffi var försatt i konkurs, och konkursförfarandet pågick i tretton och ett halvt år. Under konkursen överlämnades i enlighet med italiensk lag hans inkommande korrespondens till konkursförvaltaren, och han var förbjuden att avlägsna sig från sin bosättningsort.
    Under hänvisning till tidigare avgöranden i liknande fall (Luordo mot Italien, SvJT 2003 s. 1009 f., och Neroni mot Italien, SvJT 2004 s. 595) fann Europadomstolen att Goffis rätt till skydd för sin egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen, hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatlivet samt hans rätt till rörelsefrihet enligt artikel 2 i protokoll nr 4 till konventionen hade kränkts.

 

67. Frizen mot Ryssland (dom 24.3.2005)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande var Nina Ivanovna Frizen. Ett bolag som grundats av hennes man hade 1996 gett henne ett räntefritt lån som hon använde till att köpa en bil. Ninas man dömdes senare för bedrägeri, och domstolen beslöt att hans egendom skulle konfiskeras. Med anledning härav togs bl.a. Ninas bil i beslag. Vid Europadomstolen klagade Nina över brott mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen och hävdade att bilen hade tagits ifrån henne utan lag-

lig grund med anledning av brott som hon inte hade något med att göra.
    Europadomstolen konstaterade att de ryska domstolarna inte hade angett någon lagbestämmelse som grund för att Nina berövats bilen. Inte heller hade någon sådan grund åberopats av ryska regeringen i förfarandet vid Europadomstolen. Under sådana förhållanden fann Europadomstolen att åtgärden inte kunde anses ha varit laglig och att egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet hade kränkts.

 

68. Ukrainian Media Group mot Ukraina (dom 29.3.2005)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Ukrainska mediagruppen var en privatägd juridisk person som ägde en tidning vid namn Dagen. I denna tidning publicerades 1999 två artiklar om den då pågående presidentvalskampanjen. I artiklarna gjordes kritiska uttalanden om två av presidentkandidaterna. Dessa väckte talan mot tidningen under påstående att innehållet i artiklarna var osant och skadade deras värdighet och rykte. Distriktsdomstolen i Kiev fann att artiklarna var ärekränkande och dömde tidningen att betala skadestånd och att publicera rättelser.
    Europadomstolen konstaterade att det i ukrainsk lag om ärekränkning vid den aktuella tiden inte gjordes någon skillnad mellan värdeomdömen och upplysningar om faktiska förhållanden. Enligt lagen ålåg det generellt den som publicerade information att bevisa att informationen var sann, och detta gällde också värdeomdömen. Det fanns vidare en skyldighet att publicera en rättelse för det fall att uttalanden som gjorts var osanna. I lagen beaktades inte att sanningsbevisning är omöjlig i fråga om värdeomdömen. Europadomstolen fann att lagen i detta hänseende grundades på en standard som inte var förenlig med artikel 10 i konventionen.
    De två artiklarna innehöll enligt Europadomstolens mening värdeomdömen. De två politikerna kritiserades i starka, polemiska och sarkastiska ordalag. Det var begripligt att de känt sig sårade, men de hade som politiker i ett demokratiskt samhälle utsatt sig för risker för skarp kritik. Att döma tidningen för ärekränkning var enligt Europadomstolens mening oproportionerligt och stred mot intresset av en fri politisk debatt under valkampanjen. Europadomstolen konkluderade att artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

69. Harizi mot Frankrike (dom 29.3.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till bistånd av försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen)
I augusti 1997 beslöts att Harizi, som var algerisk medborgare, skulle utvisas från Frankrike på grund av att han begått brott. Harizi vägrade att efterkomma beslutet och åtalades för att han olagligt stannade kvar i Frankrike. Han frikändes i första instans, men den frikännande domen överklagades av åklagaren. Medan målet var anhängigt vid ap-

pellationsdomstolen i Paris, verkställdes utvisningsbeslutet genom att Harizi avlägsnades till Algeriet.
    Harizi begärde utan framgång att få tillåtelse att resa till Frankrike för att närvara vid rättegången inför appellationsdomstolen. Vidare vägrades Harizis försvarare att uppträda till hans försvar på grund av att Harizi själv inte var närvarande. Appellationsdomstolen dömde Harizi till sex månaders fängelse och förvisning under tio år.
    Europadomstolen fann att Harizi, genom att han inte fått tillstånd att resa till Frankrike för att närvara vid rättegången och hans försvarare inte fått uppträda till hans försvar, hade vägrats alla möjligheter att försvara sig. Han hade inte heller fått sådan information om förfarandet att han kunnat angripa appellationsdomstolens dom med det rättsmedel som var tillämpligt på utevarodomar (”opposition”). Europadomstolen konkluderade att hans rätt enligt artikel 6:1 till en rättvis rättegång och enligt artikel 6:3 c) i konventionen att företrädas av en försvarare hade kränkts.

 

70. Matheron mot Frankrike (dom 29.3.2005)
Fråga om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Matheron åtalades för narkotikabrott. Som bevisning mot honom åberopades material från telefonavlyssning som genomförts mot en annan tilltalad i ett separat förfarande. Matheron hävdade att telefonavlyssningen varit olaglig, men Kassationsdomstolen fann att vad som kunde prövas inom ramen för processen mot Matheron var endast om materialet från telefonavlyssningen fick användas som bevisning mot honom och inte om telefonavlyssningen hade utförts på lagligt sätt.
    Europadomstolen konstaterade att Matheron, som inte hade varit part i förfarandet mot den andre tilltalade, inte haft möjlighet att intervenera i detta förfarande. Eftersom han enligt Kassationsdomstolens uppfattning inte heller i rättegången mot honom själv kunde få lagligheten av telefonavlyssningen prövad, saknade han möjlighet till effektiv kontroll av värdet av ett bevis mot honom. Europadomstolens slutsats blev att hans rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv hade kränkts.

 

71. Sokolowski mot Polen (dom 29.3.2005)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Sokolowski publicerade en artikel i vilken han i hårda ordalag kritiserade kommunalpolitiker för att ha utsett sig själva till vissa avlönade uppdrag som borde ha anförtrotts andra. Han ifrågasatte lämpligheten av att dessa politiker använde sin ställning till att berika sig själva. På talan av en av de utpekade politikerna dömdes Sokolowski för förtal till ett bötesstraff.
    Europadomstolen konstaterade att artikeln hade gällt en fråga av allmänt intresse och att den innehållit värdeomdömen snarare än anklagelser mot politikerna för brottsligt handlande. Det fanns en

saklig grund för anklagelserna, och artikeln hade inte innehållit osann information. Europadomstolen fann att ingreppet mot Sokolowski under sådana förhållanden inte hade varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och att hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

72. Adali mot Turkiet (dom 31.3.2005)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och frihet att delta i fredliga sammankomster (artikel 11 i konventionen)
Kutlu Adali var en turkcypriotisk författare som hade kritiserat Turkiets och den turkcypriotiska regeringens politik. Han var bosatt på norra Cypern och hade propagerat för att turkcyprioter och grekcyprioter skulle leva tillsammans i en stat med ett pluralistiskt och demokratiskt samhällsskick. Han sköts ihjäl utanför det hus där han bodde. Klagande vid Europadomstolen var hans hustru Ilkay Adali som hävdade att turkiska eller turkcypriotiska agenter hade mördat honom. Europadomstolen fann emellertid att detta inte hade bevisats bortom rimligt tvivel. Däremot hade rätten till liv i artikel 2 i konventionen och rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 13 i konventionen kränkts till följd av att utredningen om mordet varit bristfällig.
    Klaganden Ilkay Adali hade vidare av de turkcypriotiska myndigheterna vägrats tillstånd att bege sig till södra delen av Cypern för att där närvara vid ett möte med deltagare från båda folkgrupperna. Europadomstolen fann att det hade saknats lagregler på norra Cypern om rätten för turkcyprioter att bege sig över den ”gröna linjen” för att delta i möten med grekcyprioter på södra Cypern. Europadomstolen konkluderade därför att inskränkningen i Ilkay Adalis rätt att delta i en fredlig sammankomst inte hade stöd i lag och att den stred mot artikel 11 i konventionen.

 

73. Mariani mot Frankrike (dom 31.3.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen), rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen) och rätt att överklaga en brottmålsdom (artikel 2 i protokoll nr 7)
Mariani dömdes i Italien till 12 års fängelse för terrorism. Han åtalades också i Frankrike för två väpnade rån, vid vilka flera personer hade skadats. Fastän han befann sig i fängelse i Italien, dömdes han av fransk domstol i sin utevaro till 20 års fängelse.
    Europadomstolen fann att Mariani inte hade kunnat försvara sig i den franska rättegången och att detta utgjorde brott mot artikel 6:1 i förening med flera av bestämmelserna i artikel 6:3 i konventionen. Inte heller hade han haft möjlighet att få domen omprövad av en appellationsdomstol, vilket stred mot rätten enligt artikel 2 i protokoll nr 7 till konventionen till omprövning av en straffdom i högre instans.

 

74. Matheus mot Frankrike (dom 31.3.2005)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Matheus ägde en fastighet på Guadeloupe, som han hyrde ut till M.F. Denne slutade efter en tid att betala hyra men bodde ändå kvar på fastigheten. På begäran av Matheus utfärdade en domstol i juni 1988 en vräkningsdom, som Matheus trots många försök inte kunde få verkställd. Sedan 16 år gått utan att han lyckats bli av med sin hyresgäst, sålde han fastigheten år 2004.
    Europadomstolen fann att det långa dröjsmålet med att verkställa vräkningsdomen innefattade brott både mot rätten till effektiv domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen och mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.