Litteratur

 

 

 

 

Ny juridisk litteratur
Civilrätt
Magdalena Giertz och Carl Hemström
Handelsbolag. En lärobok (Litteraturcompagniet 2004, 137 s.). Inledningsvis berörs gränsdragningen mellan bolag och närliggande rättsfigurer som föreningar, stiftelser och samägandeförhållanden. Härefter behandlas bl.a. ett handelsbolags bildande, dess interna och externa relationer samt dess upphörande. Richard Hager Allmänna fastighetsrätten. En introduktion (2 uppl. Norstedts 2005, 131 s.). Ajourförd introducerande framställning angående huvudfrågorna i ämnet. Staffan Myrdal Återpantsättning. Om pantsättning av pant och panträtt (Norstedts 2005, 594 s.). Tryckt utgåva av förf:s doktorsavhandling från 2004. Viss uppdatering har skett, bl.a. med anledning av ett EG-direktiv. Framställningen omfattar såväl sak- som obligationsrättsliga frågor. Daniel Stattin Kommunal aktiebolagsrätt (Litteraturcompagniet 2004, 110 s.). Boken handlar om de speciella rättsregler som gäller kommunala aktiebolag. Den behandlar frågor som kan sägas röra konflikten mellan aktiebolagsrätt och kommunalrätt. Mikael Swahn och Björn Wendleby
Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter. En kommentar (Norstedts 2005, 175 s.). ”Gul” lagkommentar till 2003 års lag. Även EG-regler, praxis och doktrin på området redovisas. Vem får jaga och fiska? Rätt till jakt och fiske i lappmarkerna och på renbetesfjällen. Delbetänkande

av Jakt- och fiskeutredningen (SOU 2005:17, 169 s.).

 

Processrätt
En moderniserad rättsprövning m.m. (Ds 2005:9, 75 s.).

 

Offentlig rätt
Effektivare handläggning av anknytningsärenden. Betänkande av utredningen om uppehållstillstånd på grund av anknytning (SOU 205:14, 136 s.). Familjeåterföreningar och fri rörlighet för tredjelandsmedborgare. Delbetänkande av Utredningen om uppehållstillstånd för familjeåterförening och för varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare (SOU 2005:15, 432 s.). Gränslös utmaning — alkoholpolitik i ny tid. Slutbetänkande från Alkoholinförselutredningen (SOU 2005:25, 550 s.). Nya upphandlingsregler. Delbetänkande av Upphandlingsutredningen 2004 (SOU 2005:22, 704 s.). Gerhard Wikrén Utlänningslagen. Tillägg med ändringar i lagen fram till den 1 mars 2005 (Norstedts 2005, 33 s.). Supplement till Wikrén–Sandesjös lagkommentars 7 uppl. (2002).

 

Skatterätt
Beskattning vid omstruktureringar enligt fusionsdirektivet. Delbetänkande av 2002 års företagsskatteutredning (SOU 2005:19, 269 s.). En BraSkatt? — beskattning av avfall som bränns. Delbetänkande av Bras–utredningen (SOU 2005: 23, 556 s.).

Dubbel bosättning för ökad rörlighet. Betänkande av Utredningen om dubbel bosättning (SOU 2005:28, 174 s.). Christina Gyland och Greger Lewén Övningar i skatterätt. Exempel och lösningar 2006 års taxering (12 uppl. Iustus 2005, 268 s.). Uppdaterad kurslitteratur. Kristina Ståhl Fusionsdirektivet. Svensk beskattning i EG-rättslig belysning (Iustus 2005, 416 s.). Boken anlyserar hur direktivet och den svenska implementeringslagstiftningen samspelar vid fastställandet av vad som är gällande rätt i Sverige. Fall av konflikt identifieras och det diskuteras hur lösningen då skall vara.

 

Utländsk och internationell rätt
Jan Ramberg The law of transport operators. In international trade (Norstedts 2005, 286 s.). Boken behandlar bl.a. problemet med att transporträtten inte harmonierar med sådana rättsområden som köprätten och den rätt som reglerar tilläggstjänster.
Göran Regner

 

 

MARKKU SUKSI, Finlands statsrätt, Åbo (Institutet för mänskliga rättigheter vid Åbo Akademi), 2002, 466 sidor

 

Det faktum att Finland 2000 efter långvariga förberedelser fick en ny grundlag, vilken kort och kärnfullt benämns Finlands grundlag, har hittills knappast uppmärksammats efter förtjänst eller ens i någon nämnvärd utsträckning i Sverige. Detta kan möjligen komma att ändras när nu den nya grundlagsutredningen skall börja sitt arbete, eftersom ett nyss avslutat, genomgripande konstitutionellt förändringsarbete i Sveriges östra grannland då torde vara en synnerligen relevant och närliggande erfarenhet, som det finns all anledning att studera och måhända inspireras av. Mycket tyder därför på att intresset för denna den i särklass nyaste av de nordiska grundlagarna under de närmaste åren kommer att öka.
    Mot denna bakgrund är det värt att notera att det sedan några år finns en fyllig och genomarbetad behandling av denna grundlag att tillgå på svenska. Det rör sig här om den vid Åbo Akademi verksamme professorns Markku Suksi framställning om Finlands statsrätt från 2002, vilken framstår som en verkligt förtjänstfull, gedigen och lättillgänglig studie. En närmare behandling av denna bok föranleder flera olika reflektioner rörande starka och mindre tilltalande sidor i den nya finska grundlagen. Suksi är tidigare kanske mest känd för sin doktorsavhandling, en bred komparativ framställning om folkomröstningsinstitutet från 1993.1 Under 2004 har han även slutfört en bred studie om Ålands statsrättsliga ställning, ett ämne som även ägnas visst utrymme i denna bok och säkerligen också kan intressera flera svenska läsare. Tyngdpunkten i denna monografi ligger emellertid naturligt nog på mer centrala och traditionella statsrättsliga frågor, vilka är betydelsefulla i snart sagt alla statsskick världen över. En sådan bred konstitutionell framställning kan naturligtvis disponeras på flera olika sätt. Alltifrån rena lagkommentarer via ämnesmässiga indelningar som kan vara mer eller mindre principiellt eller teoretiskt betingade till höggradigt

 

1 Bringing in the People — A Comparison of Constitutional Forms and Practices of the Referendum, Dordrecht/ Boston/London (Kluwer) 1993.

teoretiska framställningar kan tänkas. Suksis framställning är originell såtillvida att han utgår från ett bestämt begrepp som hela tiden står i centrum, nämligen ”Det nationella beslutsfattandet”. Mellan ett traditionellt men välskrivet inledningskapitel rörande statsrättens allmänna problematik och ett lite mer djärvt, nydanande avslutningskapitel där den nya finska grundlagen analyseras i ljuset av John Rawls’ teori om legitimitet, avhandlas i fem olika kapitel i tur och ordning ”Deltagande i det nationella beslutsfattandet”, ”Förfarandet i det nationella beslutsfattandet”, ”Det nationella beslutsfattandets innehåll”, ”Förverkligande av det nationella beslutsfattandets resultat” samt ”Kontrollen av det nationella beslutsfattandets resultat”. Medan det första av dessa kapitel, kap. 2, som titeln antyder behandlar valsystem, riksdagsval och folkomröstning så ägnas kap. 3 helt åt riksdagens arbete. Kap. 4 om 120 sidor, ägnat främst åt grundläggande fri- och rättigheter, framstår som bokens kanske mest centrala avsnitt och är även den del av boken där författaren framstår som mest engagerad. Kap. 5, som också är mycket digert, ägnas åt presidentmakten, regeringen eller ”statsrådet” som den finska termen lyder, övrig statsförvaltning samt kommunal och regional självstyrelse. Kap. 6 handlar om vad som på svenska kallas ”kontrollmakten”, varvid det är intressant att konstatera hur mycket vidare — och samtidigt i vissa väsentliga avseenden mer juridiskt preciserat — detta begrepp tolkas i finsk rätt än i motsvarande kap. 11–12 i den svenska regeringsformen (RF).
    Vad gäller själva framställningen, terminologin m.m. är det väl kanske främst klassificeringen av olika s.k. ”grundrättigheter” (för att åter bruka den vedertagna finska terminologin) som får en svensk läsare att höja på ögonbrynen. Suksi gör här en uppdelning i ”rättigheter för individens inre sfär” (rätt till liv, personlig frihet och integritet, skydd för privatlivet samt religions- och samvetsfrihet), ”individens rättigheter inom den utåtriktade sfären” (jämlikhet, yttrande- och informationsfrihet samt rörelsefrihet) samt slutligen ”individens rättigheter inom gemenskapssfären” (mötes- och föreningsfrihet, rösträtt och rätt till inflytande, egendomsskydd, näringsfrihet och rätt till arbete, rätt till social trygghet, kulturella rättigheter samt rätt till eget språk och egen kultur), vartill kommer ”grundläggande skyldigheter” i form av ansvar för miljön, skattskyldighet och skyldighet att försvara landet. Denna indelning framstår som minst sagt okonventionell, även i ett internationellt perspektiv, men det går definitivt inte att hävda att den försvårar för läsaren. Vad gäller själva framställningen i övrigt skall här endast några randanmärkningar göras. Behandlingen av i tur och ordning lagstiftningsproceduren (s. 82 ff.), presidentmakten (s. 261 ff.) och statsrådet (s. 280 ff.) är grundlig och för svenska läsare, vilka torde sakna detaljkunskap om dessa ämnen, synnerligen lärorik. Avsnittet om EG-rättens ställning i finsk rätt framstår däremot bitvis som lite förenklat eller i vart fall inte så sofistikerat och genomtänkt (t.ex. på s. 248 och 251), utan att för den skull innehålla några felaktigheter; tvärtom präglas framställningen om de finska statsorganens normgivningsbehörighet på s. 81 av en välgörande realism genom att uttrycket ultra vires används som beskrivning av att dessa skulle överskrida sin behörighet snarare än det egentligen mindre sannolika fallet att EU-organen skulle göra det (en problematik som än-

dock under det senaste decenniet ägnats åtskillig uppmärksamhet i bland annat tysk, dansk och svensk doktrin samt praxis). Om någon kritik i övrigt skall riktas mot språk och framställning kan noteras att några passager här och var, t.ex. på s. 43 rörande interpellationer2, kan te sig som överförenklade på ett sätt som nästan tangerar förnumstighetens gräns. Möjligen återspeglar denna bedömning dock främst en skillnad mellan olika författartemperament, där Suksi utan tvekan verkar i en långvarig finsk tradition av sans och moderation.
    Intressantare, inte minst i ett framtidsperspektiv, är dock att jämföra den nya finska grundlagen med den svenska regeringsformen från 1974. Några iakttagelser skall här göras. Även om det finns stora och bitvis slående likheter mellan svensk och finsk rätt vad gäller frågor som lagstiftningsprocessen, domstolsorganisationen och den kommunala självstyrelsen så är nog skillnaderna mer iögonenfallande. På några punkter är det härvidlag ofrånkomligt att den finska grundlagen ger ett modernare, mer genomtänkt och mer systematiskt intryck. Detta gäller kanske i synnerhet kap. 9–11 i den finska grundlagen, vilka i tur och ordning behandlar ”Rättskipningen”, dvs.

 

2 ”Även om interpellationen alltså innehåller möjligheten att tvinga den sittande regeringen till avgång är dess främsta funktion i dagens läge med stabila majoritetskoalitioner att erbjuda en möjlighet för oppositionen att utmana regeringskoalitionen i en offentlig och formell debatt i riksdagen om en samhällelig tvistefråga. Genom en dylik debatt kan oppositionen försöka göra gällande inför de röstberättigade att den hade kunnat sköta den aktuella angelägenheten bättre än den sittande regeringen. Förhoppningen är att för oppositionen framgångsrika interpellationsdebatter skall påverka de röstberättigades röstningsbeteende vid de följande valen.”

domstolar, åklagare samt nådeinstitut, ”Laglighetskontroll”, som förutom normprövning även behandlar justitiekanslern och — ombudsmannen, presidentens straffrättsliga ansvar, åtal mot minister samt statstjänstemännens ämbetsansvar3 respektive ”Förvaltning och självstyrelse”, där övrig förvaltning behandlas. Denna systematik förefaller i vart fall mig vida överlägsen kap. 11–12 i svenska RF, där domstolar och övrig förvaltning buntas ihop i kap 11, dit även normprövningen förts, medan ”Kontrollmakten” i kap. 12 främst eller nästan enbart handlar om riksdagens möjligheter att kontrollera regeringen och övrig förvaltning; riksdagen i sig anses ju redan av vad som följer av RF 1:1 st. 1 respektive 1:4 inte behöva underkastas någon kontroll. Det finska perspektivet bygger enligt min mening kort sagt på en mer genomtänkt uppfattning om vad rättskipning, kontrollmakt och förvaltning innebär i det moderna statslivet. Vad särskilt gäller normprövning har de finska domstolarna sedan 2000, i motsats till vad som gällde enligt 1919 års regeringsform, enligt § 106 fått en möjlighet att ge en grundlagsbestämmelse företräde framför en vanlig lag i de fall då ”tillämpningen av en lagbestämmelse i ett ärende uppenbart skulle strida mot grundlagen”. Denna bestämmelse kan ju i förstone med sitt uppenbarhetskrav erinra om RF 11:14, men en närmare granskning visar att detta krav blott gäller i förhållande till lagar, inte till regeringens förordningar. Vidare har lagprövningsrätten förbehållits domstolarna i stället för att som i Sverige tillfalla

 

3 Här kan noteras att en särskild Riksrätt enligt § 101 skall handha dessa mål; detta är en dramatisk skillnad jämfört med Sverige men påminner desto mer om Danmark och Norge.

alla myndigheter. På båda dessa punkter framstår det finska systemet som striktare och stringentare än det svenska, ett intryck som förstärks av att både domstolar och andra myndigheter enligt § 107 har rätt att åsidosätta bestämmelser i förordning eller författning på lägre nivå som strider mot grundlagen eller annan lag; här är således uppenbarhetskravet borta samtidigt som prövningen anförtrotts samtliga myndigheter, vilket förefaller rimligt med tanke på hur ofta vanliga förvaltningsmyndigheter har att tillämpa förordningar och föreskrifter av lägre valör. 4 En bestämmelse i RF som å andra sidan framstår som nödvändig och motiverad (ehuru den långtifrån är glasklar och förmodligen kan tänkas ge upphov till åtskilliga framtida tolkningsdispyter) är 10:5 st. 1, som ju reglerar överlåtande av beslutanderätt till EU. En motsvarande bestämmelse saknas — vilket kan tyckas märkligt — i den finska grundlagen, där däremot riksdagens deltagande i beredningen av EU-ärenden regleras särskilt i § 96. Detta ämne, liksom statsrådets särskilda beredningsorgan för EU-frågor, behandlas också utförligt av Suksi (se s. 111 ff. och 293). Det är svårt att veta exakt varför Finland till skillnad från det stora flertalet övriga EU-länder inte ansett sig behöva någon bestämmelse om EG-rättens plats i normhierarkin eller förhållande till nationell rätt, men ett tidigare

4 En särskild finess är vidare att det i § 106 tydligt framgår att lagprövningen aktualiseras vid den rent faktiska tilllämpningen av en lagbestämmelse; härigenom blir det omöjligt att hävda, som med utgångspunkt från ordalydelsen i RF 11:14 gjorts i svensk rätt (se Lagerqvist Veloz Roca, Föreskrift och föreskriftsprövning enligt 1974 års regeringsform, Stockholm 1999) att denna prövning inte skulle vara möjlig i rena, faktiska lag- eller normtillämpningssituationer, trots att det i allmänhet är då som den aktualiseras.

intryck som förstärks vid läsningen av Suksis bok är att eventuella konflikter mellan EG-rätt och nationell rätt helt enkelt ses som en fråga om lagval, där EU-rätten generellt skall ges företräde. Den livliga diskussionen i flera medlemsländer, inte bara de ovan nämnda utan även t.ex. Frankrike och Italien, gör dock att denna syn på problematiken — som helt förbigås i boken — framstår som något förenklad. I övrigt skall några spridda intryck redovisas. Den finska synen på folkomröstningar tycks f.n. vara mer restriktiv än i Sverige (jfr s. 53 f.), vilket möjligen sammanhänger med det flitiga bruket av s.k. lagstiftning i grundlagstiftningsordning, dvs. med 5/6-majoritet (jfr s. 79), ett ämne som möjligen kunde ha utvecklats lite närmare i boken (åtminstone för en fåkunnig svensk läsekrets). Den i två steg genomförda finska rättighetskatalogen (kap. 2 eller §§ 6–23) anger inte alls med samma precision som i 2 kap. RF vilka rättigheter som får begränsas och för vilka ändamål, vilket möjligen också sammanhänger med det nämnda lagstiftningsförfarandet. En kritisk analys av hur detta fungerar, inte minst sedan den nya grundlagen medfört både lagprövning och utvidgad rättighetskatalog, vore onekligen givande att ta del av. Till det moderna i den finska grundlagen, åter, hör statens skadeståndsskyldighet då någon ”lidit rättskränkning eller skada till följd av en lagstridig åtgärd eller försummelse av en tjänsteman eller någon som sköter ett offentligt uppdrag”, § 118 (jfr s. 131). Slutligen är det intressant att notera JK:s i Finland jämfört med Sverige mer centrala roll; denne skall enligt § 111 rentav närvara vid regeringssammanträden. Även universitetens genom § 123 grundlagsfästa självstyrelse är värd att notera, ef-

tersom den om inte annat får sägas innehålla en signal om akademiskt oberoende och frihet för forskningen.
    Som redan denna korta lilla genomgång torde visa ger en jämförelse mellan de svenska och finska grundlagarna upphov till flera viktiga konstitutionella frågor. Nu, 2005, torde det också finnas möjlighet att något bedöma hur den nya finska grundlagen fungerar i praktiken, varför man bara kan önska att kommande svenska utredning inte underlåter att ta del av relevant jämförelsematerial (eller att svenska forskare inom området någon gång finner anledning att kasta en blick österut). Markku Suksis sobra bok fungerar därvidlag både som en mycket värdefull introduktion och som fortsatt instruktiv vägledning.
Joakim Nergelius

 

HENRIK ZAHLE, Omsorg for retfærdighed, Essays om retlig praksis, Gyldendal Köpenhamn 2003, 220 s.

 

Vad skall vi med rättsfilosofi till? Frågan kan verka relevant i vår tids västerländska rättskulturer som helt präglas av merkantilism och pragmatism. Har ämnet överhuvudtaget någon betydelse för den praktiserande juristen? Blir inte rättsfilosofi med dessa utgångspunkter blott ett bildningsämne, som ger juristen möjlighet att föra en mer intellektuell konversation efter bourgognen i verserade sällskap? Inte minst efterkrigstidens jurister, som fostrats in i modernismens rättspositivistiska paradigm, och som därmed per definition har satt ”den gällande rätten” i fokus, betraktar såväl historiska som filosofiska perspektiv som perifera och marginella i förhållande till den regelorienterade juridiken.
    Om nu dessa provocerande frågor trots allt ställs avslöjar frågeställarna en aningslöshet beträffande de diskurser som en senmodern rättsvetenskap under senare år utvecklat. Professorn i allmän rättslära i Köpenhamn Henrik Zahle, som under några år varit verksam som domare i den danska Høiesteret men återvänt till sin professur, har nyligen utgivit ett arbete som med rätta uppmärksammats i Danmark, och som också borde nå fram till en svensk läsekrets. Arbetet har den utmanande titeln Omsorg for retfærdighed — dvs. omsorg om rättvisa. Redan i Zahles föreläsning som hedersdoktor i Uppsala för ett par år sedan angav han en ny inriktning av sitt rättsvetenskapliga författarskap. Föreläsningen som trycktes i SvJT (nr 10:2002) hade just rubriken Fra polycentri til omsorg for retfærdighed och visade författarens nya sökande i en fragmentiserad rättslig värld präglad av pluralism och polycentri mot de grundläggande gemensamma dragen i rätten, i teori såväl som praxis. Han formulerar dem som en ”omsorg för rättvisa”. Det är också detta tema Zahle tar upp i sitt nya arbete, där han försöker att ge rättsfilosofin ett nytt ansikte. Han lägger de abstrakta och ideella storheterna åt sidan och beskriver istället fenomen i den rättsliga praktiken, så som de upplevs och utspelar sig i domstolen, på advokatkontoret och i förvaltningsmyndigheterna. Arbetet har närmast en skönlitterär form; det är essayistiskt och kasuistiskt. Innehållsmässigt signalerar det vår tids stora behov — också för juristerna — att komma bortom den rättspositivism, som präglat modernismen under större de-

len av 1900-talet och som också utifrån ett objektivt sanningsideal försökt att också beskriva rättsliga praktiker.
    Det Henrik Zahle tar upp är de klassiska etiska frågorna, samlade i ett antal fenomen uppställda i bokstavsordning, kring den dömande verksamhetens praktiker. Det gäller begrepp som ”barmhärtighet, känsla, makt och mod, omsorg, rättvisa, svaghet, anpassning och ödmjukhet”. De representerar för honom inte bara rättens sk. mjuka värden utan också en form av positivt värderade företeelser. Alla dessa begrepp inbegriper moraliska värden, som kan föras tillbaka till Thomas ab Aquino, och som i den svenska rättsliga litteraturen bl.a. återfinns i Olaus Petri domarregler från mitten av 1500talet. Zahles bok får oss att reflektera kring frågan om vi i vår tid är beredda att objektivt beskriva moraliska värden? För alla de jurister som under efterkrigstiden (och fortfarande?) fostrats och klavbundits av Alf Ross’ och Karl Olivecronas terminologi — där begrepp som rättigheter och rättvisa var tabubelagda — upplevs Zahles senmoderna postulat som en befriande uppgörelse med det förflutna. Det är både en hisnande och utmanande läsning.
    Från denna nya rättsvetenskapliga position kan framställningen närmast beskrivas som att den fått en religiös dimension. Rättens positivitet får en värdeorientering. Domarens tolkning av rättsreglerna innebär nämligen inte bara en förförståelse av det rättsliga problemet utan också en kognitiv förståelse. Domarens verksamhet innefattar en obestämdhet om vad resultatet ska bli. Rättvisan blir en målsättning, en orientering mot det obestämda målet. Det religiösa i denna praktik ligger just i detta obestämda.

    Ronald Dworkin har i Taking
Rights Seriously skapat en idealistisk Hercules-gestalt för domarens verksamhet. Denna närmast gudomliga konstruktion är skapad för den anglo-amerikanske domaren. I vår del av världen tror inte domarna på någon Hercules, men det hindrar inte att det obestämda i den dömande verksamheten också i vår rättskultur kan formuleras i en metafysisk dimension — utan att vara bestämd. Henrik Zahles bok visar att det går att omdefiniera rättsfilosofin och lyfta fram ämnets praktiska betydelse. Det pekar dessutom fram mot en ny form av rättsvetenskap, som med utnyttjande av rättens djupstrukturer just söker finna strukturer och konstruktioner lämpade för juristerna i vår senmoderna tid. Det skulle inte förvåna mig om Zahles bok i ett längre perspektiv kommer att inordnas under rubriken juridikens kultböcker, böcker som visat vägen för rättsvetenskapens omorientering. Zahle är själv medveten om att det här arbetet har en svårfångad adressat — ”juristerne savner paragrafferne och de praktiske anvisninger, mens de alment intresserede finder fremstillingen for teknisk og juridisk”. Denna in between-position markerar just vår tids svårfångade reflexiva modernism (Ulrich Beck) för vilken de ”antingen–eller”-positioner vi vant oss vid är otillräckliga, utan som därför i stället tvingas omdefiniera de rättsliga positionerna som ett ”såväl–som–också”. Inte längre medborgare eller utlänning, krig eller fred utan istället såväl medborgare som utlänning, såväl krig som fred, och såväl europeisering som också nationella samhällen — och inte sällan vid samma tid på samma plats. Rättens kontext har blivit senmodern — och Henrik Zahle hjälper både traditionella modernister och förändringsbenägna

senmodernister att bättre förstå att vår tids rättsvetenskap kan vara såväl teoretisk som praktisk. På samma gång och på skilda sätt.

    Detta är en bok väl värd att ha både på arbetsbordet och på nattduksbordet.
Kjell Å Modéer