Europadomstolens domar — fjärde kvartalet 2004

 

 

Av f.d. justitierådet HANS DANELIUS

Europadomstolen har under fjärde kvartalet 2004 meddelat följande domar:1

1. H.L. mot Förenade Konungariket (dom 5.10.2004)
Frågor om frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen) och rätt att få lagligheten av ett frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen)
H.L. är autistisk, kan inte tala och har begränsad fattningsförmåga. Han behandlades under lång tid på sjukhus men utskrevs i mars 1994. Efter utskrivningen omhändertogs han av professionell personal, men han vistades under vissa dagar på ett behandlingshem.
    Den 22 juli 1997, då H.L. befann sig på behandlingshemmet, blev han exalterad och började bete sig självdestruktivt. Han fick lugnande medel av en läkare och fördes till sjukhus för undersökning. Eftersom han bedömdes vara i behov av sjukhusvård, överfördes han till sjukhusets intensivvårdsavdelning som en s.k. informal patient. Den ansvarige läkaren fann det inte nödvändigt att begära ett beslut om tvångsintagning, eftersom H.L. inte hade motsatt sig intagningen på sjukhuset och han inte heller hade försökt lämna sjukhuset.
    I eller omkring september 1997 begärde H.L. att domstol skulle pröva lagligheten av hans intagning på sjukhuset. Denna begäran avslogs av High Court med motiveringen att H.L. inte var berövad friheten och att intagningen skett med stöd av ”the doctrine of necessity”. H.L. överklagade detta beslut. Den 29 oktober 1997 fann Court of Appeal hans överklagande välgrundat. Samma dag fattades ett interimistiskt beslut om att H.L. skulle tvångsintas enligt Mental Health Act, och detta beslut följdes den 31 oktober 1997 av ett definitivt beslut om tvångsintagning.
    Frågan vid Europadomstolen var om H.L. under tiden mellan den 22 juli och den 29 oktober 1997 hade varit lagligen berövad friheten

 

1 I denna artikel används följande förkortade beteckningar: Konventionen = Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europadomstolen = Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Vissa domar som endast innefattar en bekräftelse av tidigare rättspraxis eller som uteslutande gäller bevisfrågor eller innefattar en skälighetsbedömning, t.ex. av tid för häktning eller domstolsförfarande, refereras inte i denna artikel. Tidigare kvartalsöversikter har varit införda i SvJT 1995–2004, senast i 2004 s. 845 ff. — De viktigaste av de nu refererade domarna kommer att publiceras i Europadomstolens domssamling European Court of Human Rights, Reports of Judgments and Decisions, men samtliga domar är redan nu tillgängliga på internet under webnamnet http://www.echr.coe.int.

enligt artikel 5:1 i konventionen och om han i så fall hade haft möjlighet att få lagligheten av frihetsberövandet prövad av domstol på sätt som krävs enligt artikel 5:4 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att H.L. under den angivna tiden hade stått under fortlöpande kontroll och övervakning och att han rent faktiskt inte hade haft möjlighet att lämna sjukhuset. Europadomstolen fann att han måste anses ha varit berövad friheten.
    Europadomstolen framhöll att H.L. den 22 juli 1997 hade befunnit sig i sådant tillstånd att det hade funnits skäl att med stöd av läkarutlåtanden temporärt beröva honom friheten. Skäl för frihetsberövande hade funnits även under den följande tiden. Emellertid hade den rättsliga grunden för frihetsberövandet fram till den 29 oktober 1997 varit ”the doctrine of necessity”, som utvecklats i common law. Det fanns inga föreskrifter om det förfarande som skulle tillämpas vid frihetsberövanden med stöd av denna doktrin och inga regler om vem som var behörig att begära intagning på sjukhus eller vilka förutsättningar — t.ex. i form av medicinsk utredning — som måste vara uppfyllda för att intagning skulle få ske. Inte heller fanns det regler om i vilket syfte ett sådant frihetsberövande fick ske och hur länge det fick fortgå, och det saknades bestämmelser om periodisk kontroll av frihetsberövandet och om rätt för den som berövats friheten att få rättsligt biträde för att värja sig mot ett frihetsberövande eller göra därav föranledda framställningar till myndigheter eller domstolar.
    Europadomstolen fann under sådana omständigheter att rättsskyddet för den som berövats friheten enligt ”the doctrine of necessity” var otillräckligt och att frihetsberövandet av H.L. därför inte motsvarade kraven i artikel 5:1 i konventionen.
    Vidare konstaterade Europadomstolen att H.L. inte hade haft ett förfarande till sitt förfogande som gjort det möjligt för honom att få lagligheten av frihetsberövandet överprövad av domstol. Även artikel 5:4 i konventionen hade till följd härav kränkts.

 

2. Presidential Party of Mordovia mot Ryssland (dom 5.10.2004)
Fråga om föreningsfrihet (artikel 11 i konventionen)
Klagande var ett politiskt parti i republiken Mordvinien, som är en delrepublik inom Ryska federationen. Med anledning av en lagändring 1995 måste partiet på nytt begära att bli registrerat som politisk organisation. Denna begäran avslogs av justitieministeriet i Mordvinien på grund av att partiet hade avdelningar i mindre än hälften av distrikten och städerna i Mordvinien och det inte heller framgick av stadgarna att partiet avsåg att delta i det politiska livet och i allmänna val. Efter att ha ändrat sina stadgar ansökte partiet på nytt om registrering, men denna gång avslogs ansökningen på formell grund.
    En begäran av justitieministeriet att partiet skulle upplösas avslogs av distriktsdomstolen i Saransk, som fann att partiet uppfyllde villkoren för registrering och ålade justitieministeriet att registrera partiet.

Detta beslut överklagades av justitieministeriet till Högsta domstolen i Mordvinien, som upphävde avgörandet och förordnade att partiet skulle upplösas. Sedan partiet klagat till Europadomstolen och dess klagomål delgetts ryska regeringen, beslöt ordföranden i Högsta domstolen i Mordvinien att begära omprövning av Högsta domstolens beslut, varefter Högsta domstolens presidium upphävde detta beslut och i stället fastställde distriktsdomstolens beslut att villkoren för registrering var uppfyllda.
    Ryska regeringen medgav inför Europadomstolen att beslutet att vägra registrering av partiet hade varit olagligt men hävdade att artikel 11 i konventionen ändå inte blivit kränkt eftersom Högsta domstolen slutligen beslutat att partiet fick registreras. Europadomstolen fann emellertid att partiet hade utsatts för inskränkningar i föreningsfriheten under lång tid och bl.a. hindrats att delta i regionala val. Eftersom ingreppet i partiets rätt till föreningsfrihet inte hade varit lagligt, blev slutsatsen att artikel 11 i konventionen hade kränkts.

 

3. Blondet mot Frankrike (dom 5.10.2004)
Fråga om respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Två brev som Europadomstolen skickat till Blondet under tid då denne var häktad hade öppnats av fängelsemyndigheten trots att det framgick av kuvertet att Europadomstolen var avsändare. En sådan åtgärd stred mot de regler som gällde i Frankrike och uppfyllde därmed inte kravet på laglighet i artikel 8:2 i konventionen. Europadomstolen fann alltså att artikel 8 i konventionen hade kränkts.

 

4. Barbu Anghelescu mot Rumänien (dom 5.10.2004), Bursuc mot Rumänien (dom 12.10.2004), Çelik och Imret mot Turkiet (dom 26.10.2004), Abdülsamet Yaman mot Turkiet (dom 2.11.2004), Tuncer och Durmus mot Turkiet (dom 2.11.2004), Martinez Sala m.fl. mot Spanien (dom 2.11.2004), Talat Tepe mot Turkiet (dom 21.12.2004)
Frågor om tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
I dessa mål var huvudfrågan om artikel 3 i konventionen blivit kränkt genom att en arresterad person misshandlats av polis eller annan myndighetsperson. Målen gällde väsentligen bevisfrågor, och Europadomstolen fäste särskild vikt vid läkarutlåtanden om kroppsliga skador. I de fall då det styrkts att klaganden arresterats eller på annat sätt berövats friheten och att kroppslig skada uppkommit under frihetsberövandet samt klaganden påstått att skadan var en följd av misshandel tillämpade Europadomstolen en bevisbörderegel innebärande att staten, för att gå fri från ansvar för brott mot artikel 3 i konventionen, måste lämna trovärdiga upplysningar om att skadan uppkommit på annat sätt än genom den behandling som uppgetts av

klaganden (jfr Tomasi mot Frankrike, SvJT 1994 s. 338). — Ett brott mot artikel 3 i konventionen har också funnits föreligga på grund av att klagandens påståenden om misshandel inte hade utretts av myndigheterna på ett tillfredsställande sätt. — I vissa fall befanns myndigheternas passivitet också ha medfört att klaganden inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen.

 

5. Casalta mot Frankrike (dom 12.10.2004), Chesnay mot Frankrike (dom 12.10.2004), Lafaysse mot Frankrike (dom 12.10.2004), Couland mot Frankrike (dom 2.11.2004), Fabre mot Frankrike (dom 2.11.2004), Fenech mot Frankrike (dom 30.11.2004), Geniteau mot Frankrike (dom 7.12.2004), Cossec mot Frankrike (dom 14.12.2004), Nesme mot Frankrike (dom 14.12.2004), Pause mot Frankrike (dom 14.12.2004), Lebègue mot Frankrike (dom 22.12.2004)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Samtliga dessa mål gällde klagomål över proceduren vid den franska kassationsdomstolen. Europadomstolen fann — i fallen Casalta, Chesnay, Lafaysse, Couland, Fabre, Fenech, Nesme och Lebègue att delgivning av referentens rapport med generaladvokaten men inte med den enskilda parten stred mot artikel 6:1 i konventionen (jfr Reinhardt och Slimane-Kaïd mot Frankrike, SvJT 1998 s. 375 f., och Slimane-Kaïd mot Frankrike, SvJT 2000 s. 365 f.), — i fallen Lafaysse och Pause att underlåtenhet att delge enskild part generaladvokatens rapport med påföljd att parten inte kunnat bemöta generaladvokatens synpunkter stred mot artikel 6:1 i konventionen (jfr Meftah m.fl. mot Frankrike, SvJT 2002 s.838), — i fallet Nesme att underlåtenhet att delge enskild part generaladvokatens rapport inte stred mot artikel 6:1 i konventionen när parten underrättats om det huvudsakliga innehållet i rapporten och haft möjlighet att bemöta det skriftligt (jfr det nämnda fallet Meftah m.fl. mot Frankrike), — i fallen Fenech, Geniteau och Cossec att generaladvokatens närvaro vid Kassationsdomstolens överläggningar stred mot artikel 6:1 i konventionen (jfr Kress mot Frankrike, SvJT 2001 s. 616 f.), samt — i fallen Nesme och Pause att det förhållandet att enskild part inte kallats till Kassationsdomstolens förhandling och inte fått muntligt framlägga sin sak inför Kassationsdomstolen med hänsyn till denna domstols speciella roll inte stred mot artikel 6:1 i konventionen (bl.a. Fontaine och Bertin mot Frankrike, SvJT 2003 s. 999 f.).

 

6. Kjartan Asmundsson mot Island (dom 12.10.2004)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Kjartan Asmundsson ådrog sig 1978 en allvarlig skada genom en olycka ombord på ett fiskefartyg och tvingades lämna sitt arbete som sjöman. Som en följd härav uppbar han en invaliditetspension från sjömännens pensionsfond. Han lyckades finna annat arbete, men en-

ligt då gällande regler påverkade detta inte hans rätt till invaliditetspension.
    År 1992 ändrades emellertid lagstiftningen på så sätt att Kjartan Asmundssons invaliditet inte längre skulle bedömas i relation till det arbete han tidigare utfört utan till hans möjligheter att över huvud taget få arbete. Vid en sådan bedömning var hans invaliditet endast 25procentig, och en så begränsad invaliditet gav honom inte rätt till invaliditetspension. På grund härav upphörde utbetalningen av hans pension från den 1 juli 1997. Kjartan Asmundsson gjorde gällande att detta stred mot egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.
    Europadomstolen fann att Kjartan Asmundsson hade haft en legitim förväntan (legitimate expectation) att få fortsätta att uppbära invaliditetspension på grund av att han var ur stånd att fullgöra sitt tidigare arbete som sjöman. Enligt de regler som hade gällt före lagändringen hade utförande av annat arbete inte varit oförenligt med uppbärande av pensionen. Kjartan Asmundsson hade under lång tid betalat premier till pensionssystemet, och även i relation till arbete i allmänhet hade han en 25-procentig invaliditet. Att under sådana förhållanden dra in en pension som han uppburit i 20 år var en drastisk och oproportionerlig åtgärd som Europadomstolen fann stå i strid med egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

 

7. Assymomitis mot Grekland (dom 14.10.2004)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagande var Michail Assymomitis och hans dotter Aikaterini samt ett byggnadsbolag. Assymomitis och hans dotter ägde ett markområde i Challandri på vilket byggnadsbolaget åtagit sig att bygga ett flervåningshus. Sedan byggnadstillstånd beviljats, påbörjades arbetena.
    I februari 1993 fann stadsbyggnadsmyndigheten att byggnadstillståndet var olagligt, eftersom det fanns planer på att bygga en förskola på platsen. Myndigheten bestämde därför att arbetena skulle avbrytas. Emellertid ändrades detta beslut den 22 juni 1993, då klagandena fick tillstånd att fortsätta arbetena. Detta beslut överklagades av staden Challandri, vilket medförde att arbetena på nytt avbröts och låg nere fram till den 16 november 1999, då Högsta förvaltningsdomstolen avslog stadens överklagande.
    Europadomstolen konstaterade att byggnadsarbetena efter stadens överklagande av beslutet den 22 juni 1993 hade avbrutits under sex år. Efter Högsta förvaltningsdomstolens avgörande den 16 november 1999 hade klagandena haft anledning förvänta sig att det tidigare meddelade byggnadstillståndet skulle gälla, men de hade även därefter hindrats att utnyttja egendomen för byggnadsändamål. Europadomstolen fann att klagandena till följd av den stora tidsutdräkten och osäkerheten om hur de skulle få använda egendomen hade fått

bära en oproportionerlig börda och att egendomsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen därför hade kränkts.

 

8. Ettore Caracciolo mot Italien (dom 14.10.2004), Mascolo mot Italien (dom 16.12.2004)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Dessa mål ingår i en lång serie av mål mot Italien (bl.a. Immobiliare Saffi mot Italien, SvJT 1999 s. 917 ff.) i vilka Europadomstolen har funnit att avsaknaden av möjligheter att få bistånd av polis vid verkställande av domstolsbeslut om avhysning av en hyresgäst kränker fastighetsägarens egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

9. Nordica Leasing S.p.a. mot Italien (dom 14.10.2004)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandebolaget begärde i maj 1997 hos domstol i Messina att ett annat bolag som var skyldigt klagandebolaget pengar skulle försättas i likvidation. Domstolen avslog denna begäran i mars 1999 på grund av att gäldenärsbolaget hade upphört med sin verksamhet den 1 juli 1997 och att beslut om likvidation enligt den italienska konkurslagen inte kunde meddelas senare än ett år efter det att bolaget avslutat sin verksamhet.
    Europadomstolen konstaterade att domstolen i Messina i oktober 1997 hade infordrat uppgifter om gäldenärsbolaget från polisen och att det svar som lämnats i november 1997 inte hade innefattat uppgift om att bolaget hade upphört med sin verksamhet trots att bolaget hade gjort anmälan om detta redan den 31 juli 1997. Europadomstolen fann att klagandebolaget till följd av myndigheternas försummelse hade gått miste om möjligheten att få sin begäran om likvidation prövad i sak och att bolaget härigenom berövats sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning.

 

10. Ospina Vargas mot Italien (dom 14.10.2004)
Fråga om rätt till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen)
Ospina Vargas avtjänade ett långt fängelsestraff och var underkastad särskilt stränga restriktioner, vilka innefattade censur av korrespondens. Vid flera tillfällen beslöts att brev som ankom till Ospina Vargas inte skulle överlämnas till honom och att brev som han skrivit inte skulle vidarebefordras till adressaten. Vid ett tillfälle vägrades han också att ta emot en bok som skickats till honom.
    Under hänvisning till tidigare avgöranden (bl.a. Labita mot Italien, SvJT 2000 s. 563 ff.) konstaterade Europadomstolen att de nämnda inskränkningarna i Ospina Vargas förbindelser med yttervärlden grundades på en lagbestämmelse som inte var tillräckligt klar och detaljerad för att uppfylla kravet på laglighet i artikel 8:2 i konventio-

nen. Konklusionen blev därför att artikel 8 i konventionen hade kränkts.

 

11. Makhfi mot Frankrike (dom 19.10.2004)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt att försvara sig (artikel 6:3 i konventionen)
Makhfi åtalades för våldtäkt och stöld inför en fransk jurydomstol, cour d’assises. Rättegången började den 3 december 1998 klockan 9.15 och slutade den 5 december 1998 klockan 8.30. På den andra rättegångsdagen — den 4 december — slutade förhandlingen klockan 12.30 på grund av att Makhfis advokat begärde ett uppehåll. Förhandlingen återupptogs klockan 1 påföljande natt och fortsatte till klockan 4 på morgonen. Efter ett kort uppehåll höll Makhfis advokat sitt slutanförande klockan 4.25 på morgonen. Förhandlingen hade då pågått i totalt 15 timmar och 45 minuter. Domaren och juryn höll sin överläggning mellan klockan 6.15 och klockan 8.15 på morgonen den 5 december. Makhfi befanns skyldig och dömdes till åtta års fängelse.
    Makhfi gjorde vid Europadomstolen gällande att hans rätt att försvara sig hade kränkts genom förhandlingens längd och genom att hans försvarare tvingats hålla sitt slutanförande vid en onormal tid på dygnet.
    Europadomstolen fann det vara av stor vikt att inte bara den som är åtalad för brott utan också dennes försvarare får möjlighet att medverka i målet och själv framträda under förhandlingarna utan att besväras av utmattning eller extrem trötthet. Det måste dessutom krävas att domare och jurymedlemmar är i full kontroll av sina själsförmögenheter och att de kan koncentrera sig på målet och meddela en välgrundad dom. I det aktuella fallet fann Europadomstolen att Makhfis rätt att försvara sig effektivt inte hade tillgodosetts och att artikel 6:3 i förening med artikel 6:1 i konventionen därigenom hade kränkts.

 

12. Varli m.fl. mot Turkiet (dom 19.10.2004), Doganer mot Turkiet (dom 21.10.2004), Marasli mot Turkiet (dom 9.11.2004), Ayhan mot Turkiet (nr 1) (dom 10.11.2004), Ayhan mot Turkiet (nr 2) (dom 10.11.2004), Baran mot Turkiet (dom 10.11.2004), Odabasi mot Turkiet (dom 10.11.2004), Dicle mot Turkiet (dom 10.11.2004), Kalin mot Turkiet (dom 10.11.2004), Özkaya mot Turkiet (dom 30.11.2004), Elden mot Turkiet (dom 9.12.2004)
Frågor om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I dessa mål hade klagandena straffats för att de i tryckta skrifter, politiska tal eller pressmeddelanden hade kritiserat turkiska staten eller de turkiska säkerhetsorganen för deras handlande, framför allt gentemot den kurdiska befolkningen i sydöstra Turkiet. I samtliga fall fann Europadomstolen att de fällande domarna utgjorde brott mot klagandenas yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen. Som mo-

tivering anfördes att skrifterna eller talen inte hade innehållit uppmaningar till våld, väpnat motstånd eller uppror och att de inte heller hade varit sådana att de uppmuntrat till hat mellan människor eller folkgrupper (hate speech).

 

13. Melnychenko mot Ukraina (dom 19.10.2004)
Fråga om rätt att kandidera i politiska val (artikel 3 i första tilläggsprotokollet)
Melnychenko hade tjänstgjort hos Ukrainas president Leonid Kutjma. Han påstods under denna tjänstgöring ha spelat in personliga samtal som Kutjma fört om en mot honom kritiskt inställd journalists försvinnande och död. I november 2000, då dessa bandinspelningar blivit kända, lämnade Melnychenko Ukraina eftersom han fruktade att bli utsatt för repressalier. Han hade vid den tiden ett inrikespass innehållande hans officiella delgivningsadress (s.k. propiska).
    Melnychenko begav sig till USA och fick där flyktingstatus och uppehållstillstånd. Den 12 januari 2002 nominerades han som kandidat till det ukrainska parlamentet för det socialistiska partiet. Ett villkor för att få kandidera var att kandidaten varit bosatt i Ukraina under de senaste fem åren. I sin begäran om registrering som parlamentskandidat uppgav Melnychenko sin propiska som sin adress under denna femårsperiod. Han vägrades emellertid registrering med motiveringen att han uppgett falsk adress och inte hade varit bosatt i Ukraina under hela perioden.
    Vid Europadomstolen gjorde Melnychenko gällande att han förvägrats sin rätt enligt artikel 3 i första tilläggsprotokollet till konventionen att kandidera i allmänna val.
    Europadomstolen konstaterade att det inte av ukrainsk lag eller praxis framgick om bosättningskravet i detta sammanhang avsåg faktisk eller legal bosättning. Europadomstolen noterade emellertid att det i en registreringsblankett angavs att kandidaten skulle ange den propiska som fanns upptagen i inrikespasset. Europadomstolens konklusion blev att beslutet att vägra Melnychenko rätten att kandidera på grund av att han uppgett falsk information om sin bosättningsort och att han inte varit bosatt i Ukraina under hela den senaste femårsperioden, fastän han hade en legal bosättningsort i form av sin propiska, stred mot artikel 3 i första tilläggsprotokollet.

 

14. Woditschka och Wilfling mot Österrike (dom 21.10.2004)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Woditschka och Wilfling dömdes för att ha haft homosexuella relationer med ynglingar mellan 14 och 18 år. De klagade vid Europadomstolen över att det brott de dömts för avsåg enbart homosexuellt umgänge mellan män och att det gällde andra regler för heterosexuella och lesbiska relationer.

Europadomstolen hänvisade till tidigare avgöranden (L. och V. mot Österrike och S.L. mot Österrike, SvJT 2003 s. 588) och konstaterade att det inte fanns övertygande skäl för att tillämpa olika åldersgränser för manligt homosexuellt umgänge, å ena sidan, och heterosexuellt eller lesbiskt umgänge, å andra sidan, samt att Woditschka och Wilfling därför utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen i förening med artikel 8 i konventionen.

 

15. Crnojevic mot Kroatien (dom 21.10.2004), Marinkovic mot Kroatien (dom 21.10.2004), Varicak mot Kroatien (dom 21.10.2004), Dragovic mot Kroatien (dom 28.10.2004), Dragicevic mot Kroatien (dom 9.12.2004), Zovanovic mot Kroatien (dom 9.12.2004)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Målen gällde processer mot kroatiska staten vid kroatisk domstol rörande ersättning för krigsskador eller terroristhandlingar. Enligt kroatisk lag skulle mål av detta slag förklaras vilande intill dess ny lagstiftning om ersättningsfrågorna antagits. Till följd härav hade klagandena under lång tid inte kunnat få sina anspråk prövade av domstol.
    Europadomstolen fann, liksom i tidigare mål av detta slag (bl.a. Kutic mot Kroatien, SvJT 2002 s. 403 f., och Multiplex mot Kroatien, SvJT 2003 s. 1003), att klagandena inte åtnjutit sin rätt till domstolsprövning och att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

16. AB Kurt Kellermann mot Sverige (dom 26.10.2004)
Fråga om opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Klagandebolaget var inte medlem av en arbetsgivarorganisation och hade inte ingått något kollektivavtal. Av dess cirka 20 anställda var två medlemmar av Industrifacket. Försök från Industrifackets sida att få klagandebolaget att ingå ett kollektivavtal misslyckades, varefter Industrifacket varslade om stridsåtgärder. Klagandebolaget väckte talan vid Stockholms tingsrätt och begärde att Industrifacket skulle åläggas att ta tillbaka varslet. På begäran av Industrifacket beslöt tingsrätten överlämna målet till Arbetsdomstolen.
    Vid Arbetsdomstolen begärde klagandebolaget att domstolen i detta mål skulle bestå enbart av yrkesdomare, eftersom domstolen, om lekmannadomare medverkade, inte skulle uppfylla kravet på opartiskhet i artikel 6 i konventionen. Detta yrkande avslogs av Arbetsdomstolen.
    Arbetsdomstolen prövade härefter bl.a. om stridsåtgärderna stred mot artikel 11 i konventionen. Domstolen konstaterade att syftet med stridsåtgärderna inte var att förmå klagandebolaget att ansluta sig till en arbetsgivarorganisation utan endast att sluta ett kollektivavtal som enligt Industrifackets mening skulle främja dess medlemmars intressen. Domstolen fann därför att åtgärderna inte stred mot artikel 11. En av arbetsgivarledamöterna var skiljaktig.

Arbetsdomstolen bestod vid avgörande av målet av sju ledamöter, av vilka två var yrkesdomare och fem lekmän. En av lekmannadomarna representerade varken arbetsgivar- eller arbetstagarintressen. Av de övriga fyra hade två utsetts av arbetsgivarorganisationer och två av arbetstagarorganisationer.
    Industrifacket vände sig härefter till Arbetsdomstolen med en begäran om att domstolen skulle genom interimistiskt beslut förklara att facket hade rätt att vidta de ifrågavarande stridsåtgärderna mot klagandebolaget. Detta yrkande bifölls av Arbetsdomstolen i samma sammansättning och med samma skiljaktighet som i det tidigare avgörandet.
    Vid Europadomstolen hävdade klagandebolaget att Arbetsdomstolen på grund av sin sammansättning inte hade varit en opartisk domstol enligt artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att lekmannaledamöterna i Arbetsdomstolen har särskild kunskap och erfarenhet av arbetsmarknaden och att de kan ge ett värdefullt bidrag till domstolens bedömning av förhållanden på detta område. De är därför enligt Europadomstolens mening i princip lämpade att delta i avgöranden av mål rörande arbetsmarknadsfrågor. Europadomstolen erinrade vidare om att lekmannaledamöter i specialdomstolar är vanligt förekommande i många länder.
    Europadomstolen framhöll att de två yrkesdomarnas opartiskhet inte hade satts i fråga och inte heller lekmannadomarnas faktiska, subjektiva opartiskhet. Det återstod att bedöma den objektiva opartiskheten hos lekmannadomarna eller med andra ord att ta ställning till om det funnits legitima skäl att ifrågasätta deras opartiskhet.
    Europadomstolen hänvisade till den liknande fråga som uppkommit i fallet Langborger mot Sverige (se SvJT 1991 s. 302) och fann det vara avgörande om balansen mellan olika intressen i Arbetsdomstolen var rubbad genom dess sammansättning. Så kunde vara fallet om lekmannaledamöterna från olika sidor hade ett gemensamt intresse som stred mot klagandebolagets intressen eller om de av annan anledning hade en grundinställning som var negativ till klagandebolaget.
    Europadomstolen konstaterade att en av lekmannaledamöterna hade varit skiljaktig och att det därför inte kunde hävdas att alla fyra intresseledamöterna hade en gemensam hållning som stred mot klagandebolagets intressen. Men inte heller när det gällde de övriga tre intresseledamöterna fann Europadomstolen att de hade haft något annat intresse än att objektivt och opartiskt pröva tvisten och att därvid tolka och tillämpa artikel 11 i konventionen. Situationen skilde sig därför enligt Europadomstolens mening på ett avgörande sätt från den som förelegat i Langborgermålet.
    Europadomstolen fann att klagandebolaget inte hade haft legitima skäl att hysa farhågor för att lekmannaledamöterna hade intressen

stridande mot klagandebolagets eller för att intressebalansen av annat skäl var rubbad i sådan mån att Arbetsdomstolen inte motsvarade kravet på opartiskhet vid avgörande av det aktuella målet. Med 5 röster mot 2 konkluderade Europadomstolen att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

 

17. Çaçan mot Turkiet (dom 26.10.2004)
Frågor om omänsklig eller förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till personlig frihet (artikel 5 i konventionen), rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen), rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen), diskriminering (artikel 14 i konventionen) och rätt till egendom (artikel
1 i första tilläggsprotokollet)
Zahide Çaçan klagade över att turkiska säkerhetsstyrkor hade bränt ner hennes hus och förstört hennes egendom och att hon hade tvingats lämna sin by och sitt hem. Hon hävdade att hennes rättigheter enligt artiklarna 3, 5, 8, 13 och 14 i konventionen samt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen konstaterade att Zahide Çaçan hade väntat i nästan tre år innan hon vänt sig med klagomål till åklagare. Hon hade inte heller åberopat någon bevisning till stöd för sina påståenden. Europadomstolen fann därför inte visat att det förekommit brott mot någon av de åberopade bestämmelserna i konventionen.

 

18. Miller m.fl. mot Förenade Konungariket (dom 26.10.2004)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Var och en klagandena hade dömts till straff av militärdomstol (courtmarshal) och gjorde gällande av denna domstol inte uppfyllde kraven på oavhängighet och opartiskhet i artikel 6:1 i konventionen.
    Europadomstolen hänvisade till fallet Findlay mot Förenade Konungariket (se SvJT 1997 s. 386 f.) och erinrade om att brott mot artikel 6:1 i konventionen i det fallet befunnits föreligga främst på grund av den roll som en s.k. convening officer spelat i förfarandet. I huvudsak samma strukturella brister i systemet förelåg också i det nu aktuella fallet och slutsatsen blev därför att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

19. Edwards och Lewis mot Förenade Konungariket (dom 27.10.2004)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Europadomstolen i en ordinär kammare meddelade den 22 juli 2003 dom i detta mål och fann att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts genom att Edwards och Lewis, som båda varit åtalade för brott, inte hade fått tillgång till visst bevismaterial, vilket hade gjort det svårare för dem att försvara sig på ett effektivt sätt. Av betydelse var också att bevismaterial som undanhållits dem hade varit tillgängligt för de

domare som dömt dem. Beträffande omständigheterna i målet hänvisas till SvJT 2003 s. 1012 f.
    På yrkande av brittiska regeringen beslöt Europadomstolen att medge omprövning av domen den 22 juli 2003 i en stor kammare. Under målets handläggning i den stora kammaren förklarade emellertid regeringen att den avstod från att fullfölja målet och accepterade att den stora kammaren fastställde den först meddelade domen. Europadomstolen i sin större sammansättning konstaterade att det saknades skäl att avvika från den mindre kammarens bedömning och konkluderade att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

20. Bojinov mot Bulgarien (dom 28.10.2004)
Frågor om lagligheten av ett frihetsberövande (artikel 5:1 i konventionen) och rätt till ersättning för konventionsstridigt frihetsberövande (artikel 5:5 i konventionen)
Bojinov var misstänkt för att ha organiserat spelaktiviteter utan tillstånd. Eftersom han uteblev från en domstolsförhandling, arresterades han den 29 maj 1998. Den 4 juni 1998 fann domstol att det inte förelåg flyktfara och beslöt att Bojinov skulle friges mot betalning av ett borgensbelopp. Bojinov betalade den angivna summan samma dag men frigavs inte förrän påföljande dag.
    Europadomstolen konstaterade att bulgariska regeringen inte i detalj hade redogjort för de åtgärder som vidtagits efter det att den bulgariska domstolen beslutat om Bojinovs frigivning och Bojinov ställt begärd säkerhet. Ingenting tycktes emellertid ha gjorts på kvällen den 4 juni och under natten till den 5 juni, och det kunde därför inte anses att hans frigivning hade påbörjats under dessa timmar. Europadomstolen konkluderade att artikel 5:1 i konventionen hade kränkts genom att Bojinov varit berövad friheten alltför länge. Eftersom han inte haft någon rätt till ersättning för detta konventionsstridiga frihetsberövande, hade även artikel 5:5 i konventionen kränkts.

 

21. Neshev mot Bulgarien (dom 28.10.2004)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Neshev var anställd hos de bulgariska statsjärnvägarna men avskedades 1995 för att han brutit mot vissa disciplinregler. Han överklagade beslutet till distriktsdomstolen i Plovdiv, som avvisade hans överklagande på grund av att tvister om disciplinåtgärder mot järnvägstjänstemän inte kunde prövas av domstol utan endast av högre förvaltningsmyndighet.
    Neshev överklagade distriktsdomstolens beslut till regiondomstolen i Plovdiv som avslog hans överklagande utan att underrätta Neshev om sitt beslut. Neshev begärde därefter överprövning av Högsta förvaltningsdomstolen, som avvisade hans talan på grund av att den inte väckts inom en gällande tidsfrist om två månader.

Europadomstolen fann att avskedandet av Neshev gällde hans civila rättigheter och att han därför hade rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen. Han hade emellertid inte åtnjutit denna rätt. Det var visserligen sannolikt att Högsta förvaltningsdomstolen, om han hade vänt sig till denna domstol i tid, skulle ha funnit att han hade rätt till domstolsprövning, eftersom Författningsdomstolen hade underkänt den lagbestämmelse som stod i vägen för en sådan prövning, men det var inte Neshevs fel att han försummat den tidsfrist som gällde för att föra talan vid Högsta förvaltningsdomstolen, eftersom hans försummelse berodde på att regiondomstolen inte underrättat honom om sitt beslut. Europadomstolen fann att Neshev under sådana förhållanden inte hade åtnjutit sin rätt till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen.

 

22. Riza Dinç mot Turkiet (dom 28.10.2004)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Riza Dinç var ägare till ett förlag som utgav en tidskrift. Han åtalades och dömdes för att tillhöra en illegal organisation. Som skäl angavs bl.a. att hans förlag och hans tidskrift hade stött organisationen i fråga. Riza Dinç hävdade vid Europadomstolen att detta innebar en kränkning av hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet.
    Europadomstolen konstaterade att Riza Dinç inte hade dömts för sina yttranden eller sina åsikter utan för att tillhöra en illegal organisation. Den turkiska domstolen hade funnit detta styrkt genom ett antal olika omständigheter, bl.a. det förhållandet att han var ägare till ett förlag och utgivare av en tidskrift som stödde denna organisation. Detta kunde enligt Europadomstolens mening inte anses innebära att hans yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

23. Y.B. m.fl. mot Turkiet (dom 28.10.2004)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Klagande var fem män som arresterats i januari 1997 som misstänkta för att vara medlemmar av den illegala organisationen MLKP. Sedan de förhörts under flera dagar, höll säkerhetspolisen en presskonferens vid vilken journalister tog fotografier av de fem männen, och en presskommuniké utgavs i vilken dessa betecknades som medlemmar av MLKP. Följande dag publicerades i en tidning ett fotografi av männen som tagits vid presskonferensen och uppgifter om att de hade deltagit i terroristhandlingar.
    Europadomstolen konstaterade att klagandenas namn inte hade förekommit i presskommunikén. Det hade ändå varit lätt för journalisterna att identifiera klagandena, och deras namn och fotografier hade publicerats i pressen efter presskonferensen. Vidare hade i presskommunikén klagandena utan reservation betecknats som medlemmar av den illegala organisationen MLKP, och det hade där an-

getts att de begått brott på olika platser i provinsen Izmir. De hade alltså utpekats som skyldiga till de brott för vilka de var misstänkta.
    Europadomstolen fann att polisen hade tagit ställning till klagandenas skuld och dessutom gett pressen möjlighet att identifiera dem. Det hade alltså gjorts en förhandsbedömning av de förhållanden som skulle prövas av domstol. Sammantaget innebar detta enligt Europadomstolens mening att klagandenas rätt enligt artikel 6:2 i konventionen att presumeras vara oskyldiga till brott hade kränkts.

 

24. Zengin mot Turkiet (dom 28.10.2004), Seyhan mot Turkiet (dom 2.11.2004), A.K. och V.K. mot Turkiet (dom 30.11.2004)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klaganden Güli Zengin påstod att hennes man Izettin Zengin hade dödats av turkiska säkerhetsstyrkor, medan turkiska regeringen gjorde gällande att han dödats av terrorister.
    Klaganden Mehmet Seyhan gjorde gällande att hans far Süleyman Seyhan hade förts bort i ett militärfordon och därefter dödats, medan turkiska regeringen bestred att myndigheterna varit på något sätt inblandade i Süleyman Seyhans försvinnande och död.
    Klagandena A.K. och V.K. gjorde gällande att deras son/bror, som påträffats hängd i sin cell, inte hade, som myndigheterna hävdade, tagit sitt liv utan att han hade torterats till döds i samband med att han förhördes om sina förbindelser med PKK.
    Europadomstolen fann det i dessa mål inte styrkt bortom rimligt tvivel att turkiska staten var ansvarig för de tre männens död. Däremot fanns det brister i fråga om utredningen av dödsfallen, och i detta hänseende hade myndigheterna brutit mot artikel 2 i konventionen (rätt till liv). På samma grund hade de också kränkt artikel 13 i konventionen (rätt till ett effektivt rättsmedel).

 

25. Chivorchian mot Rumänien (dom 2.11.2004), Ionescu mot Rumänien (dom 2.11.2004), Croitoriu mot Rumänien (dom 9.11.2004), Androne mot Rumänien (dom 22.12.2004)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Klagandena hade genom lagakraftvunna domar tillerkänts rätt till restitution av exproprierad eller konfiskerad fast egendom, men dessa domar hade senare undanröjts. Europadomstolen fann att klagandena härigenom hade berövats sin rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning, i vilken det ingick att en lagakraftvunnen dom skulle respekteras (jfr bl.a. målet Brumarescu mot Rumänien, SvJT 2000 s. 78 f.). Upphävandet av de lagakraftvunna domar varigenom de fått rätt till restitution ansågs dessutom utgöra brott mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

26. Tregubenko mot Ukraina (dom 2.11.2004)
Frågor om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Tregubenko, som var affärsman i Jalta, försökte i januari 1991 växla 230.000 sovjetiska rubel i gamla sedlar till ny valuta. Växlingskommissionen i Jalta vägrade att växla hela beloppet eftersom Tergubenko inte styrkt att han åtkommit pengarna lagligt och begränsade växlingen till 2.462 rubel.
    Efter utredning fann myndigheterna i maj 1991 att Tregubenko hade förvärvat pengarna lagligt. Med anledning härav ålade stadsdomstolen i Jalta myndigheterna att växla hela penningbeloppet. Denna dom fastställdes senare av Högsta domstolen. Efter fortsatt förfarande inom ramen för Högsta domstolens övervakande kompetens beslöt emellertid denna domstol i plenum att undanröja de meddelade domarna på grund av att tvisten föll utanför domstols jurisdiktion.
    Europadomstolen konstaterade att ukrainska lagakraftvunna domar enligt de regler som tillämpats i målet kunde undanröjas av Högsta domstolen genom utövande av dess övervakande kompetens. I sitt beslut i detta fall hade Högsta domstolen undanröjt domstolsavgöranden som varit slutliga och som till en del hade verkställts. Härigenom hade enligt Europadomstolens mening Tregubenkos rättssäkerhet och rätt att förlita sig på en slutlig dom åsidosatts. Dessutom innebar Högsta domstolens plenaravgörande att Tregubenko över huvud taget inte haft rätt att få sin sak prövad av domstol. I båda dessa hänseenden hade artikel 6:1 i konventionen kränkts. Eftersom det inte heller hade funnits något allmänt intresse av att beröva Tregubenko hans egendom, fann Europadomstolen att hans förlust av pengarna stred mot äganderättsskyddet i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

27. Geraldes Barba mot Portugal (dom 4.11.2004)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Geraldes Barba ägde 45 % av ett rederi som nationaliserades 1975 enligt en lag som gav aktieägarna rätt till ersättning. Ersättningsbeloppet fastställdes emellertid först 1992, och Geraldes Barba fick då ersättning i form av statsobligationer. Han överklagade ersättningsbeslutet till Högsta förvaltningsdomstolen som avslog hans överklagande i juni 2000.
    Europadomstolen fann att rätten till respekt för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts genom att ersättning i form av statsobligationer utbetalats nästan 17 år efter nationaliseringen och genom att Geraldes Barba fått vänta i ytterligare 8 år på att Högsta förvaltningsdomstolen skulle ta ställning till hans överklagande.

 

28. Hasan Ilhan mot Turkiet (dom 9.11.2004)
Frågor om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen), rätt till respekt för privatliv, familjeliv och hem (artikel 8 i konventionen), rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Hasan Ilhan bodde med sin familj i en by i sydöstra Turkiet. Europadomstolen fann det i målet styrkt att turkiska säkerhetsstyrkor hade bränt ner hans hus och egendom som fanns i huset och därefter även hans fruktträd och andra träd. Härigenom hade han och hans familj berövats bostad och möjlighet att försörja sig, och det lidande som förorsakats dem var så allvarligt att de enligt Europadomstolens mening hade utsatts för omänsklig behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Säkerhetsstyrkornas handlande innefattade också brott mot Hasan Ilhans och hans familjs rätt till respekt för privatliv, familjeliv och hem och för sin egendom. Även artikel 8 i konventionen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade därför kränkts. Slutligen fann Europadomstolen att Hasan Ilhan inte hade haft ett effektivt rättsmedel till sitt förfogande och att artikel 13 i konventionen därför blivit kränkt.

 

29. Del Latte mot Nederländerna (dom 9.11.2004)
Fråga om rätt att presumeras vara oskyldig till brott (artikel 6:2 i konventionen)
Vincenzo Del Latte och Angelo Del Latte häktades som misstänkta för försök till mord eller dråp. De åtalades för detta brott men frikändes, varefter de begärde ersättning för den tid de hållits häktade. Deras begäran avslogs av domstol med motiveringen att deras frikännanden grundats på rent tekniska förhållanden och att de skulle ha funnits skyldiga om de i stället åtalats för hot mot annans liv.
    Europadomstolen fann att den nederländska domstolen genom sin motivering hade i realiteten förklarat klagandena skyldiga till ett brott för vilket de inte hade dömts enligt lag. Konklusionen blev således att artikel 6:2 i konventionen hade kränkts.

 

30. Marpa Zeeland B.V. och Metal Welding B.V. mot Nederländerna (dom 9.11.2004)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
De två klagandebolagen befanns skyldiga till ekonomiska brott och dömdes till höga bötesstraff. De överklagade domen till appellationsdomstolen. Under förfarandet vid denna domstol fördes samtal mellan generaladvokaten och bolagens direktör, varvid generaladvokaten föreslog att bolagen skulle återkalla sina överklaganden och i stället inrikta sig på att få straffen eftergivna av nåd. Generaladvokaten förklarade sig beredd att understödja en sådan ansökan om eftergift av straffen.
    Med anledning av dessa uttalanden från generaladvokatens sida återkallade bolagen sina överklaganden. Emellertid fick de, när de

därefter ansökte om eftergift av straffen, avslag på sina framställningar.
    Europadomstolen fann att klagandebolagen genom generaladvokatens agerande hade förmåtts att avstå från rättslig prövning i appellationsdomstolen under förespeglingar som sedan inte infriats. De hade därigenom gått miste om sin rätt till effektiv domstolsprövning, vilket medförde att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

31. Saez Maeso mot Spanien (dom 9.11.2004)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Saez Maeso begärde att universitetet i Valencia skulle utfärda ett lärardiplom för honom, men universitetet vägrade detta eftersom han ansågs inte ha genomgått de nödvändiga proven. Han överklagade beslutet till domstol, men hans överklagande avslogs. Han överklagade detta beslut till Högsta domstolen, som den 10 juni 1993 beslöt att ta upp hans överklagande i sak. Den 26 juni 2000, alltså sju år senare, beslöt emellertid Högsta domstolen att med ändring av sitt tidigare beslut avvisa hans överklagande på grund av att han i sin klagoskrift inte hade tillräckligt tydligt angett de skäl han anförde till stöd för sin talan.
    Europadomstolen konstaterade att villkoren för överklagande i princip följer av nationella regler. I detta fall hade emellertid Högsta domstolen i sitt första beslut ansett dessa villkor vara uppfyllda men sju år senare ändrat detta beslut och avvisat Saez Maesos talan. Detta hade skett utan att Saez Maeso beretts tillfälle att yttra sig i frågan om det trots det tidigare beslutet fanns en avvisningsgrund. Europadomstolen ansåg att Saez Maesos rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning härigenom hade kränkts.

 

32. Bakay, Leschova, Yemets, Voloshyna, Semak och Lytvynenko mot Ukraina (dom 9.11.2004), Qufaj Co. Sh.P.K. mot Albanien (dom 18.11.2004), Wasserman mot Ryssland (dom 18.11.2004), Bakalov mot Ukraina (dom 30.11.2004), Mykhaylenky m.fl. mot Ukraina (dom 30.11.2004), Derkach och Palek mot Ukraina (dom 21.12.2004)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Dessa mål gällde underlåtenhet under lång tid att verkställa domar varigenom staten, någon myndighet eller annan för vilken staten är ansvarig enligt konventionen förpliktats utge penningbelopp till klagandena. Europadomstolen konstaterade att det i rätten till en rättvis rättegång ingår en rätt att få en lagakraftvunnen dom verkställd och att brist på pengar eller anslag i en myndighets budget inte utgör giltigt skäl för staten att inte fullgöra sina skyldigheter. Europadomstolen konkluderade alltså att det i dessa mål förelåg brott mot artikel 6:1 i konventionen. — Statens underlåtenhet befanns i fallen Wasserman samt Derkach och Palek också utgöra brott mot klagandenas

rätt till respekt för sin egendom och stred därför mot artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen. — Avsaknaden av ett effektivt rättsmedel ansågs dessutom i fallet Bakay m.fl. strida mot artikel 13 i konventionen.

 

33. Svetlana Naumenko mot Ukraina (dom 9.11.2004)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen) samt rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
I dom den 3 mars 1994 fann en distriktsdomstol i Odessa att Svetlana Naumenko hade deltagit i räddningsarbetet efter Tjernobylolyckan, vilket gav henne rätt till vissa ekonomiska förmåner. I augusti 2000 begärde vice ordföranden i regiondomstolen i Odessa att domen skulle omprövas. Denna begäran bifölls av regiondomstolens plenum som den 6 september 2000 upphävde domen och återförvisade målet till distriktsdomstolen för ny prövning. I dom den 6 mars 2003 konstaterade distriktsdomstolen på nytt att Svetlana Naumenko hade deltagit i räddningsarbetet efter Tjernobylolyckan.
    Europadomstolen fann att upphävandet av den slutliga och lagakraftvunna domen av den 3 mars 1994 innebar ett brott mot det rättsskydd som innefattades i rätten till en rättvis rättegång. Det förelåg alltså i detta hänseende ett brott mot artikel 6:1 i konventionen.
    Därtill kom att vice ordföranden i regiondomstolen, efter att ha tagit initiativ till omprövning av domen av den 3 mars 1994, hade deltagit i regiondomstolens beslut att upphäva denna dom. Detta innebar ett brott mot kravet på att domstolen skall vara opartisk och utgjorde ytterligare en kränkning av artikel 6:1 i konventionen.
    Slutligen fann Europadomstolen att upphävandet av en lagakraftägande dom som gav Svetlana Naukenko vissa ekonomiska förmåner innebar ett brott mot hennes äganderättsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen.

 

34. Achour mot Frankrike (dom 10.11.2004)
Fråga om förbud mot straff utan lagstöd (artikel 7 i konventionen)
Achour dömdes den 16 oktober 1984 för narkotikabrott till tre års fängelse. Vid denna tid gällde en bestämmelse om att brott som begicks inom fem år efter det att straffet avtjänats skulle betraktas som återfallsbrott och föranleda högre straff. Denna femårsperiod utlöpte i Achours fall den 12 juli 1991.
    Den 1 mars 1994 trädde nya regler i kraft, enligt vilka brott som begicks under en tioårsperiod skulle betraktas som återfallsbrott. Achour begick nya narkotikabrott under 1995, vilket alltså var efter det att den tidigare gällande femårsperioden gått till ända men inom den senare införda tioårsperioden. De franska domstolarna ansåg att den nya tioårsfristen skulle tillämpas på brott som begåtts efter den 1 mars 1994, då den nya lagen trätt i kraft. Achour dömdes med tillämpning av återfallsregeln till tolv års fängelse.

Europadomstolen fann att denna rättstillämpning innebar att de nya återfallsreglerna hade tillämpats retroaktivt på situationer som, innan de trädde i kraft, inte hade utgjort återfall. Achour hade efter den 12 juli 1991, då den femåriga återfallsfristen utlöpt, inte haft anledning räkna med att hans tidigare brott skulle medföra straffskärpning. Europadomstolen konkluderade, med 4 röster mot 3, att Frankrike hade brutit mot principen i artikel 7 i konventionen att straff måste ha stöd i den lag som gäller när brottet begås.

 

35. Sejdovic mot Italien (dom 10.11.2004)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
I oktober 1992 beslöt en italiensk domare att Sejdovic skulle häktas som misstänkt för dråp. Sejdovic kunde inte anträffas. En rättegång i hans frånvaro hölls vid en domstol i Rom, som dömde honom till ett långt fängelsestraff.
    Europadomstolen konstaterade att Sejdovic med de italienska domstolarnas tolkning hade, genom att avvika och hålla sig undan, avstått från att närvara vid rättegången. Europadomstolen fann emellertid inget som tydde på att Sejdovic faktiskt hade känt till rättegången mot honom, och även om han hade gjort detta, var det inte möjligt att av hans handlande dra slutsatsen att han hade avstått från sin rätt att försvara sig inför domstol.
    Europadomstolen framhöll att personer som dömts i sin frånvaro utan att på ett otvetydigt sätt ha avstått från deltagande i rättegången skall ha rätt enligt artikel 6 i konventionen till en ny prövning av anklagelserna mot dem. Italiensk lag innebar emellertid inte att Sejdovic kunde räkna med att få försvara sig vid en ny rättegång. Europadomstolen konkluderade därför att artikel 6 i konventionen hade kränkts. Europadomstolen tillade att det i det i detta hänseende finns i en brist i italiensk lag som kan leda till att många liknande fall aktualiseras i framtiden. Europadomstolen framhöll att det därför åligger Italien att införa sådana lagregler som tillförsäkrar personer i samma situation som Sejdovic en ny rättegång inför en domstol vid vilken de kan försvara sig i enlighet med artikel 6 i konventionen.

 

36. Taskin m.fl. mot Turkiet (dom 10.11.2004)
Frågor om rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen) samt rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
År 1994 fick ett gruvbolag tillstånd att utvinna guld inom ett visst område. Klagandena, som var bosatta i närheten av detta område, begärde att tillståndet skulle återkallas på grund av de hälsorisker och den fara för miljön som utvinningsprocessen medförde. Deras begäran avslogs först, men de hade framgång vid Högsta förvaltningsdomstolen, som i maj 1997 fann utvinningen medföra sådana risker att den inte var förenlig med det allmänna intresset.

Till verkställighet av Högsta förvaltningsdomstolens dom drog förvaltningsdomstolen i Izmir in gruvbolagets tillstånd i oktober 1997, varefter en regional myndighet i februari 1998 ålade gruvbolaget att upphöra med verksamheten. Förvaltningsdomstolens beslut fastställdes i april 1998 av Högsta förvaltningsdomstolen.
    Med anledning av en ny vetenskaplig rapport, vari uppgavs att riskerna med utvinningen hade eliminerats eller reducerats, meddelades nya tillstånd till gruvdrift. I april 2001 återupptog gruvbolaget sin verksamhet.
    I mars 2002 fattade regeringen ett principbeslut om att gruvbolaget skulle tillåtas fortsätta med utvinningen, men i juni 2004 beslöt Högsta förvaltningsdomstolen att förbjuda verkställighet av detta beslut i avvaktan på fortsatt rättslig prövning av om verksamheten skulle få fortgå.
    Europadomstolen konstaterade att Högsta förvaltningsdomstolen hade gjort en avvägning av motstående intressen och funnit att gruvverksamheten inte var förenlig med det allmänna intresset av att skydda liv och miljö. Denna dom, som meddelats i maj 1997, hade blivit verkställbar senast i oktober 1997, sedan den delgetts de administrativa myndigheterna, men beslut om att stänga gruvan hade fattats först i februari 1998. Inte heller därefter hade Högsta förvaltningsdomstolens dom respekterats. Domen hade inte upphävts på grund av ny utredning, men ändå hade regeringen utan något rättsligt förfarande beslutat tillåta gruvverksamheten, som hade återupptagits i april 2001.
    Europadomstolen fann att klagandena under sådana omständigheter inte hade åtnjutit rättsliga garantier till skydd för sina intressen. Till följd härav hade deras rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för privatliv och familjeliv kränkts. Europadomstolen fann vidare att myndigheterna genom att inte rätta sig efter förvaltningsdomstolens beslut från oktober 1997 och Högsta förvaltningsdomstolens beslut från april 1998 hade kränkt klagandenas rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en effektiv domstolsprövning.

 

37. Canady mot Slovakien (dom 16.11.2004)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Canady dömdes av administrativ myndighet till böter enligt en lag om småbrott. Han överklagade domen till en domstol som fann sig inte vara behörig att överpröva administrativa straffdomar av detta slag. Europadomstolen fann att hans rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till domstolsprövning med avseende på anklagelser för brott hade kränkts.

 

38. Hooper mot Förenade Konungariket (dom 16.11.2004)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till försvarare (artikel 6:3 c) i konventionen)
Hooper var kallad till en magistratsdomstol för att stå till svars för misshandel. Han uppträdde på ett olämpligt sätt inför domstolen, som därför beslöt att ålägga honom att iaktta ett korrekt uppträdande och att ställa säkerhet för fullgörandet av denna förpliktelse. Eftersom han inte ställde godtagbar säkerhet, togs han i förvar, och han förblev berövad friheten i nästan två veckor.
    Europadomstolen fann att Hoopers rätt enligt artikel 6:1 i konventionen till en rättvis rättegång och hans rätt enligt artikel 6:3 c) i konventionen att biträdas av försvarare hade kränkts genom att magistratsdomstolen inte låtit honom eller hans försvarare yttra sig innan domstolen fattade sitt beslut. Kränkningen var så mycket allvarligare som den lett till att Hooper berövats friheten i nära två veckor utan att ha någon rätt till skadestånd enligt engelsk rätt.

 

39. Wood mot Förenade Konungariket (dom 16.11.2004)
Frågor om rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Wood misstänktes för att tillsammans med andra ha begått en serie inbrott. För att få fram bevisning arresterade polisen Wood och två andra misstänkta och placerade dem tillsammans i en cell som försetts med avlyssningsutrustning. Deras samtal spelades in och användes sedan som bevisning mot dem.
    Under hänvisning till tidigare avgöranden (Khan mot Förenade Konungariket, SvJT 2000 s. 579 ff., och Taylor-Sabori mot Förenade Konungariket, SvJT 2003 s. 56) ansåg Europadomstolen att det inte hade funnits någon laglig grund i engelsk rätt för den hemliga avlyssningen och att Woods rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt privatliv därför blivit kränkt. Eftersom han inte heller haft något effektivt rättsmedel till sitt förfogande, hade även artikel 13 i konventionen kränkts.

 

40. Ünal Tekeli mot Turkiet (dom 16.11.2004)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till respekt för privatliv (artikel 8 i konventionen)
Klaganden antog med anledning av giftermål sin mans släktnamn, men eftersom hon i sin yrkesverksamhet var känd under sitt flicknamn, fortsatte hon att använda detta framför mannens namn. På officiella handlingar angav hon emellertid enbart mannens släktnamn.
    Några år efter äktenskapets ingående ansökte klaganden hos domstol om tillstånd att få bära enbart sitt flicknamn, men denna begäran avslogs eftersom en gift kvinna enligt turkisk civillag måste bära mannens namn. Enligt en lagändring 1997 fick en gift kvinna rätt att bära sitt flicknamn framför mannens namn, men det var fortfarande inte

tillåtet för henne att bära enbart sitt flicknamn, vilket var vad klaganden önskade.
    Europadomstolen konstaterade att det i det turkiska namnskicket gjordes en skillnad på grund av kön såtillvida som en gift man behöll sitt efternamn, medan en gift kvinna inte fick fortsätta att bära enbart sitt tidigare efternamn. I övriga konventionsstater gällde numera samma regler för gifta män och gifta kvinnor. Turkiet var ett undantag, och det fanns enligt Europadomstolens mening ingen objektiv och godtagbar grund för den skillnad på grund av kön som upprätthölls i turkisk lag. Europadomstolens slutsats blev därför att klaganden utsatts för diskriminering i strid med artikel 14 i konventionen med avseende på den i artikel 8 i konventionen skyddade rätten till respekt för privatlivet.

 

41. Moreno Gómez mot Spanien (dom 16.11.2004)
Fråga om rätt till respekt för hem och privatliv (artikel 8 i konventionen)
Pilar Moreno Gómez bodde i Valencia i ett område där det fanns ett stort antal barer, krogar och diskotek, vilket medförde en hög bullernivå även nattetid. De människor som bodde i området stördes därför ofta i sin nattsömn. I en expertrapport konstaterades att oväsendet överskred godtagbara nivåer, och även polisen hade funnit klagomål från de närboende välgrundade.
    Europadomstolen konstaterade att Pilar Moreno Gómez var utsatt för störningar som påverkade hennes liv, särskilt under veckosluten, att ljudnivån överskred tillåtna gränser, att oväsen förekom nattetid och att störningarna hade fortsatt oförminskat under flera år. Kommunen hade fastställt normer för hur mycket ljud som skulle tillåtas men hade själv gjort avsteg från dessa normer genom att tillåta nya etableringar. Europadomstolen konkluderade att myndigheterna härigenom hade försummat sin skyldighet att tillse att Pilar Moreno Gómez kom i åtnjutande av sin rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för sitt hem och sitt privatliv.

 

42. Bruncrona mot Finland (dom 16.11.2004)
Fråga om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet)
Alltsedan 1700-talet hade familjen Bruncrona nyttjat ett område bestående av vatten och öar. År 1984 beslöt emellertid en statlig myndighet att ge en annan person rätt att fiska i dessa vatten. År 1985 begärde Olof Bruncrona att domstol skulle förklara honom vara ägare till mark- och vattenområdet. Emellertid fastslogs att staten var ägare, och Olof Bruncrona begärde då i stället fastställande av att han hade ständig besittningsrätt till området. Inte heller denna begäran bifölls. Den rätt som familjen Bruncrona hade åtnjutit ansågs däremot ha haft karaktär av nyttjanderätt.

Vid Europadomstolen klagade Olof Bruncronas arvingar över att deras rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts. Europadomstolen fann inte skäl att ifrågasätta de finska domstolarnas bedömning att familjen Bruncrona inte haft äganderätt eller ständig besittningsrätt till området, och familjen hade således inte berövats någon sådan rättighet.
    Däremot hade familjen haft en nyttjanderätt som hade upphört på ett formlöst sätt genom att staten gjort anspråk på området och utövat sin rätt som ägare. Någon uppsägning av familjen Bruncronas nyttjanderätt till viss tidpunkt hade inte skett. Familjen hade kunnat förvänta sig en tydlig underrättelse när det gällt att göra slut på ett rättsförhållande som bestått under nästan 300 år, och i detta hänseende förelåg en försummelse från statens sida. Inte heller hade staten gett familjen någon ersättning, och det hade inte påståtts i målet att familjemedlemmarna hade någon rätt till ersättning.
    Europadomstolen konkluderade att staten hade brustit i respekt för familjen Bruncronas nyttjanderätt till området i fråga och att detta var ett brott mot rätten till egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet.

 

43. Issa m.fl. mot Turkiet (dom 16.11.2004)
Fråga om jurisdiktion enligt konventionen (artikel 1 i konventionen)
Målet gällde händelser i norra Irak där turkiska trupper i mars–april 1995 hade genomfört militära operationer. Enligt klagandenas uppgifter hade de där angripit och dödat en grupp herdar som vaktat sina får. Herdarnas döda kroppar hade påträffats efter det att de turkiska trupperna hade dragit sig tillbaka från området. Turkiska regeringen bekräftade att turkiska trupper hade befunnit sig i norra Irak vid den aktuella tidpunkten men bestred att de haft något att göra med herdarnas död.
    Europadomstolen konstaterade att en stat enligt konventionen svarar för handlingar utanför det egna territoriet när dessa utförs av personer över vilka staten i fråga har kontroll. I det aktuella fallet hade turkiska trupper befunnit sig i regionen, men Turkiet hade inte haft generell kontroll över norra Irak, och det hade pågått en omfattande militär och terroristisk aktivitet i området. Det hade inte visats att turkiska trupper uppehållit sig på just den plats där herdarnas kroppar återfunnits, och Europadomstolen fann det inte styrkt bortom rimligt tvivel att herdarna befunnit sig under Turkiets jurisdiktion på sätt som förutsattes enligt artikel 1 i konventionen.

 

44. Karhuvaara och Iltalehti mot Finland (dom 16.11.2004)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
I tidningen Iltalehti publicerades artiklar om A, som i berusat tillstånd hade uppträtt störande och attackerat en polisman. Det upplys-

tes att A var gift med fru A, som var riksdagsledamot. Fru A var inte inblandad i det rättsliga förfarandet mot hennes man, men det spekulerades om hennes roll i sammanhanget, bl.a. i ett satiriskt program på televisionen.
    Fru A väckte talan mot tidningen och dess chefredaktör Karhuvaara för kränkning av hennes privatliv. Karhuvaara dömdes för brott mot privatlivet under försvårande omständigheter att betala 47.360 finska mark i böter. Karhuvaara och Iltalehti dömdes dessutom att betala 175.000 finska mark i skadestånd.
    Europadomstolen fann ingenting som tydde på att artiklarna innehöll oriktiga uppgifter om fru A, och ingreppet i hennes privatliv hade varit begränsat. De finska domstolarna hade funnit det betänkligt att läsarnas uppmärksamhet fästs vid att A var gift med fru A, men detta var enligt Europadomstolens uppfattning inte tillräckligt för att motivera domen mot Karhuvaara och Iltalehti.
    Europadomstolen konstaterade vidare att de finska domstolarna hade tillämpat en bestämmelse i riksdagsordningen som gav riksdagsledamöter särskilt skydd på så sätt att vissa brott riktade mot dem skulle anses ha begåtts under försvårande omständigheter. I motsatt riktning talade emellertid att utrymmet för kritik bör vara större när den riktar sig mot politiker än när den gäller vanliga medborgare. Europadomstolen fann också att böterna och skadeståndet hade varit mycket stränga påföljder som med hänsyn till det begränsade ingreppet i fru A:s privatliv måste anses oproportionerliga. Konklusionen blev därför att yttrandefriheten enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

45. Selistö mot Finland (dom 16.11.2004)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Selistö, som var journalist, dömdes för ärekränkning av en kirurg på grund av att han i två artiklar hade uppgett att en patient dött på sjukhuset i Seinäjoki till följd av kirurgens alkoholkonsumtion före operationen. De finska domstolarna fann att det, fastän kirurgen inte var namngiven, hade varit lätt att identifiera honom med ledning av artiklarna och att dessa gav en överdriven och ensidig bild av misstankarna mot kirurgen.
    Europadomstolen konstaterade att de finska domstolarna inte hade funnit att artiklarna på någon väsentlig punkt var sakligt inkorrekta. Artiklarna hade grundat sig på trovärdiga uppgifter. Att rapporteringen var i viss mån selektiv var inte ett tillräckligt skäl för att döma Selistö, och kirurgens namn, ålder eller kön hade inte angetts. Det hade inte varit omöjligt för kirurgen att svara på artiklarna om han hade velat göra detta. Artiklarna var inlägg i en diskussion om patientsäkerhet. Europadomstolen fann det naturligt att artiklar i detta ämne illustrerades med angivande av konkreta fall, och artiklarna hade inte varit överdrivna eller vilseledande.

Europadomstolen fann att kirurgens intresse av att skydda sin yrkesheder inte kunde ges företräde framför journalistens rätt att i det allmänna intresset ta upp en viktig samhällsfråga till diskussion. Konklusionen blev därför att yttrandefriheten i artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

46. Fotopoulou mot Grekland (dom 18.11.2004)
Frågor om rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Aikaterina Fotopoulou ägde ett hus inom ett område som klassificerats som ”traditionell by” och för vilket särskilda restriktioner gällde i fråga om bebyggelse för att bevara dess särart.
    När grannar till Aikaterina Fotopoulou började bygga en mur utan tillstånd, klagade hon till polisen. Hennes framställningar ledde till ett beslut om att muren skulle rivas. Beslutet vann laga kraft men verkställdes inte av myndigheterna. Europadomstolen fann att myndigheternas underlåtenhet utgjorde brott mot Aikaterina Fotopoulous rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen till respekt för sin egendom. Eftersom hon inte heller haft något effektivt rättsmedel till sitt förfogande, hade även artikel 13 i konventionen kränkts.

 

47. Zazanis m.fl. mot Grekland (dom 18.11.2004)
Frågor om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Klagandena ägde ett markområde som enligt stadsplan var avsett för bebyggelse. De ingick ett avtal med ett bolag om uppförande av en byggnad, och bolaget erhöll byggnadstillstånd. Emellertid upphävdes byggnadstillståndet av Högsta förvaltningsdomstolen på grund av att bolaget inte hade fått tillstånd att hugga ner de träd som växte på marken. Bolaget ansökte då om sådant tillstånd, men denna ansökan avslogs eftersom inte alla erforderliga handlingar hade getts in. Bolaget överklagade beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen som fann att de handlingar som krävdes hade presenterats och återförvisade målet till förvaltningsmyndighet för prövning av bolagets begäran om tillstånd att hugga ner träden. Förvaltningsmyndigheten begärde då att bolaget skulle uppfylla andra villkor som inte hade stöd i lagen och inskränkte samtidigt det område som skulle få bebyggas till ungefär hälften av det tidigare angivna området. Därefter beslöt miljöministeriet att klassificera marken som parkområde.
    Europadomstolen fann att förvaltningsmyndigheten, genom att uppställa nya villkor för bebyggelsen, inte hade rättat sig efter Högsta förvaltningsdomstolens beslut. Det följande beslutet att klassificera marken som parkområde innebar vidare i realiteten en expropriation som gjorde Högsta förvaltningsdomstolens avgörande verkningslöst. Det fanns inte heller något som visade att myndigheterna hade avsett

att expropriera marken, eftersom inga åtgärder hade vidtagits för att betala ersättning till klagandena.
    Under sådana förhållanden hade artikel 6:1 i konventionen enligt Europadomstolens mening kränkts. Även artikel 13 i konventionen hade kränkts, eftersom klagandena inte haft någon möjlighet att på rättslig väg framtvinga verkställighet av Högsta förvaltningsdomstolens beslut.

 

48. Pravednaya mot Ryssland (dom 18.11.2004)
Fråga om rätt till en rättvis rättegång (artikel 6:1 i konventionen)
Lidiya Andreyevna Pravednaya väckte talan vid domstol rörande sina pensionsrättigheter. Hon fick bifall till sin talan av en distriktsdomstol. Pensionsmyndigheten överklagade domen, men denna fastställdes av regiondomstolen.
    Pensionsmyndigheten vände sig då till distriktsdomstolen med en begäran om omprövning av domen på grund av nya omständigheter. Som ny omständighet hänvisades till en av myndighet utfärdad instruktion om hur pensionsbestämmelserna skulle tillämpas. Distriktsdomstolen biföll yrkandet och ogillade Lidiyas talan.
    Europadomstolen konstaterade att pensionsmyndigheten, när den överklagade den första domen till regiondomstolen, hade haft kännedom om instruktionen i fråga men inte hade åberopat den. Pensionsmyndighetens begäran om omprövning var därför i realiteten ett försök att få distriktsdomstolen att beakta en omständighet som pensionsmyndigheten hade kunnat åberopa i sitt överklagande. Genom att under sådana förhållanden ändra sin tidigare lagakraftvunna dom hade distriktsdomstolen brutit mot rättssäkerheten och mot Lidiyas rätt till en rättvis rättegång. Konklusionen blev således att artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

49. Prokopovich mot Ryssland (dom 18.11.2004)
Fråga om rätt till respekt för hem (artikel 8 i konventionen)
Margarita Semenovna Prokopovich bodde tillsammans med sin sambo i dennes våning. Efter sambons död begärde Margarita att få överta våningen. Denna begäran avslogs, och Margarita underrättades samtidigt om att våningen redan hade tilldelats en polisofficer. När Margarita ett par dagar senare återvände till våningen, upptäckte hon att dörren hade brutits upp och att hennes tillhörigheter hade lastats på en lastbil. Hon uppmanades att omedelbart lämna våningen, och när hon vägrade att göra detta, avhystes hon med våld.
    Europadomstolen konstaterade att Margarita utsatts för ett ingrepp i sin rätt till respekt för sitt hem och att ett sådant ingrepp, för att stå i överensstämmelse med artikel 8 i konventionen, måste ske i enlighet med lag. Enligt rysk lag gällde att avhysning endast fick ske på vissa villkor och endast efter beslut av domstol. Dessa regler hade inte iakt-

tagits, och Margaritas rätt enligt artikel 8 i konventionen hade därför kränkts.

 

50. Puolitaival och Pirttiaho mot Finland (dom 23.11.2004)
Fråga om oavhängig och opartisk domstol (artikel 6:1 i konventionen)
Puolitaival och Pirttiaho ägde ett bolag, Konekersantti Oy, som var part i flera civilprocesser mot andra bolag. I en rättegång representerades motparten under en tid av P.L., som också var hovrättsfiskal vid Vasa hovrätt. Målet avgjordes av hovrätten i februari 1993. I ett annat mål, som avgjordes av Vasa hovrätt, ingick P.L. i hovrätten som en av de tre domare som prövade målet. Vid Europadomstolen klagade Puolitaival och Pirttiaho över att hovrätten vid avgörande av det senare målet inte hade varit en oavhängig och opartisk domstol.
    Europadomstolen konstaterade att de två processerna hade pågått samtidigt vid Vasa hovrätt under en tid av 2–3 månader mellan december 1992 och februari 1993. P.L. hade i det första målet undertecknat överklagandet, men en annan jurist hade därefter fört partens talan i hovrätten, och det fanns inget som tydde på att P.L. hade haft någon befattning med målet under den tid då det andra målet också var anhängigt. P.L:s befattning med det andra målet hade börjat först efter april 1997, alltså flera år efter det att det första målet avgjorts av hovrätten och ännu längre tid efter det att hon hade undertecknat överklagandet i detta mål.
    Under sådana förhållanden ansåg Europadomstolen att det inte hade funnits några objektiva skäl att ifrågasätta P.L:s opartiskhet vid avgörandet av det andra målet. Europadomstolen konkluderade, med 5 röster mot 2, att artikel 6:1 i konventionen inte hade kränkts.

 

51. Klyakhin mot Ryssland (dom 30.11.2004)
Frågor om rätt att få lagligheten av ett frihetsberövande överprövad av domstol (artikel 5:4 i konventionen), rätt till respekt för korrespondens (artikel 8 i konventionen) och rätt till fritt utövande av klagorätten (artikel 34 i konventionen)
Klyakhin var häktad genom beslut av åklagare. Han vände sig flera gånger till domstol med begäran om frigivning men utan framgång. Europadomstolen konstaterade att den ryska domstolens beslut inte hade innefattat en prövning av de beaktansvärda skäl som anförts av Klyakhin och att artikel 5:4 i konventionen därför inte hade respekterats. — Vidare hade Klyakhins korrespondens med Europadomstolen censurerats av fängelsemyndigheten, vilket stred mot artikel 8 i konventionen. — Vissa brev från Europadomstolen hade dessutom inte kommit fram till Klyakhin, och ett brev som han skickat hade inte nått Europadomstolen. I ett annat brev som han skickat till Europadomstolen hade fängelsemyndigheten inte bifogat bilagorna. I dessa hänseenden hade skyldigheten att garantera ett fritt utövande av klagorätten enligt artikel 34 i konventionen inte respekterats.

 

52. Öneryildiz mot Turkiet (dom 30.11.2004)
Frågor om rätt till liv (artikel 2 i konventionen), rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 13 i konventionen)
Ett antal slumbostäder hade utan tillstånd uppförts runt en soptipp utanför Istanbul. I en expertrapport fästes myndigheternas uppmärksamhet vid risken för en explosion genom den metangas som frigjordes ur avfallet på soptippen. Innan någon åtgärd hade vidtagits med anledning av denna varning, inträffade en explosion med påföljd att ett stort antal hus, varibland klagandens hus, förstördes och flera av klagandens nära anhöriga dödades. Händelsen ledde till att två lokala chefer åtalades och dömdes för tjänstefel till bötesstraff. Klaganden och hans familj tillerkändes visst skadestånd, men skadeståndet hade, när Europadomstolen meddelade sin dom, ännu inte utbetalats. Europadomstolen konstaterade att de ansvariga lokala myndigheterna hade varit medvetna om risken för en explosion, i vart fall efter det att de tagit del av expertrapporten. De hade trots detta inte vidtagit några åtgärder för att skydda de personer som bodde vid soptippen. Visserligen hade klaganden och andra bosatt sig där utan tillstånd, men myndigheterna hade tolererat bosättningen, vilket framgick av att de hade tagit ut skatt från klaganden och övriga invånare och försett dem med offentliga nyttigheter för vilka de avkrävts betalning.
    Europadomstolen fann vidare att myndigheterna inte hade informerat dem som bodde på platsen om de risker de var utsatta för, och i vart fall var myndigheterna ansvariga för att de underlåtit att vidta åtgärder till invånarnas skydd.
    Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att den i artikel 2 i konventionen skyddade rätten till liv hade kränkts genom myndigheternas underlåtenhet.
    Det förhållandet att vissa personer åtalats och dömts för tjänstefel till låga straff kunde enligt Europadomstolens mening inte heller ses som en adekvat reaktion på ett handlande som lett till förlust av människoliv. Myndigheter och tjänstemän hade inte fått bära det fulla ansvaret för sin roll i den tragedi som utspelats. Även i detta hänseende hade artikel 2 i konventionen kränkts. Europadomstolen ansåg att klagandens rätt enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen hade kränkts genom att det skadestånd som utdömts för egendomsförlust inte hade utbetalats. Eftersom det hade tagit lång tid att få en dom på skadestånd och det utdömda skadeståndet därefter inte utbetalats förelåg enligt Europadomstolens mening även ett brott mot klagandens rätt enligt artikel 13 i konventionen till ett effektivt rättsmedel.

 

53. Farbtuhs mot Lettland (dom 2.12.2004)
Fråga om förnedrande behandling (artikel 3 i konventionen)
Som ansvarig för att ett stort antal letter hade deporterats och dött under Stalins utrensningar under åren 1940 och 1941 dömdes Farbtuhs för brott mot mänskligheten och folkmord. Straffet bestämdes först till sju års fängelse men sattes av Högsta domstolen ner till fem års fängelse. Farbtuhs var 84 år gammal och svårt sjuk. Han fick emellertid avtjäna ett år och nio månader av sitt straff innan han frigavs. Frågan var om detta utgjorde förnedrande behandling och därmed stred mot artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen konstaterade att Farbtuhs under fängelsevistelsen led att svåra och delvis kroniska och obotliga sjukdomar. Han var i behov av ständig tillsyn, hjälp och vård, och det kunde betvivlas att vårdbehovet kunde fullt ut tillgodoses under de förhållanden som rådde i fängelset. Med hänsyn till hans ålder, invaliditet och hälsotillstånd fann Europadomstolen att underlåtenheten att frige honom, även under ett års tid efter det att fängelsedirektören rekommenderat hans frigivning, utgjorde ett brott mot artikel 3 i konventionen.

 

54. Kilián mot Tjeckiska republiken (dom 7.12.2004)
Fråga om rätt till domstolsprövning (artikel 6:1 i konventionen)
Kilián ansökte om tillstånd att bygga en bensinstation på sin mark. Hans begäran avvisades av en förvaltningsmyndighet på grund av formella brister i ansökningen. Detta beslut fastställdes av en högre förvaltningsmyndighet. Kilián överklagade beslutet till regiondomstolen i Brno, som förklarade sig inte vara behörig att ompröva det administrativa beslutet. Kiliáns författningsbesvär avslogs av Författningsdomstolen som uppenbart ogrundade.
    Europadomstolen konstaterade att Kilián haft rätt enligt artikel 6:1 i konventionen att få det administrativa beslutet omprövat av domstol. Emellertid hade regiondomstolen funnit sig inte vara behörig att göra en sådan omprövning, och Författningsdomstolen hade endast prövat frågan om beslutet överensstämde med författningen, vilket var alltför begränsat för att motsvara kraven i artikel 6:1 i konventionen. Europadomstolen konkluderade att rätten till domstolsprövning enligt artikel 6:1 i konventionen hade kränkts.

 

55. Van Rossem mot Belgien (dom 9.12.2004)
Fråga om rätt till respekt för hem (artikel 8 i konventionen)
Van Rossem var misstänkt för urkundsförfalskning och bedrägeri. Enligt beslut av undersökningsdomaren utfördes husrannsakningar i hans hem, i hans hustrus hem och i hans tre bolag. Han åtalades senare och dömdes till fängelse.
    Vid Europadomstolen klagade Van Rossem över omständigheterna kring husrannsakningarna som han ansåg strida mot artikel 8 i konventionen.

Europadomstolen konstaterade att besluten om husrannsakan hade formulerats i allmänna ordalag och att syftet endast angetts vara att undersöka och beslagta sådana handlingar som kunde antas vara till hjälp i utredningen. Enligt Europadomstolens mening måste det emellertid, särskilt när det gäller husrannsakan i en persons hem, finnas begränsningar av åtgärdens omfattning och preciseringar av vilka föremål eller handlingar som eftersöks, eftersom det annars kan bli omöjligt att i efterhand pröva om de polismän som verkställt åtgärden handlat inom ramen för sina befogenheter. I det aktuella fallet hade Van Rossem visserligen, på grund av att han förhörts före husrannsakningarna, viss kännedom om syftet med tvångsmedlen, men han hade inte själv varit närvarande vid någon av husrannsakningarna, och när det gällde husrannsakningarna i två av hans bolag hade det inte upprättats någon förteckning över de föremål som tagits i beslag, vilket hade försvårat eller omöjliggjort varje efterföljande kontroll av åtgärderna.
    Sammantaget fann Europadomstolen att det inte funnits en rimlig balans mellan åtgärdernas legitima syfte och de metoder som använts för att tillgodose detta syfte. Konklusionen blev att Van Rossems rätt enligt artikel 8 i konventionen till respekt för hemmet hade kränkts.

 

56. Gelfmann mot Frankrike (dom 14.12.2004)
Fråga om omänsklig behandling (artikel 3 i konventionen)
Gelfmann, som sedan lång tid lidit av AIDS, dömdes 1996 och 1998 till långa fängelsestraff. Han begärde med hänvisning till sin sjukdom att bli frigiven i förtid men fick inte bifall till sina framställningar. Han gjorde vid Europadomstolen gällande att frihetsberövandet på grund av hans hälsotillstånd utgjorde omänsklig behandling och stred mot artikel 3 i konventionen.
    Europadomstolen framhöll att artikel 3 i konventionen inte innefattar en allmän skyldighet att frige en intagen av hälsoskäl ens om den intagne lider av en allvarlig sjukdom. I det aktuella fallet hade Gelfmann inte klagat över att han under fängelsevistelsen behandlats på ett sätt som var olämpligt med hänsyn till hans hälsotillstånd eller behandlingsbehov. Utredningen visade också att han fått vård och att hans tillstånd övervakats med bistånd från ett allmänt sjukhus. Sammantaget fann Europadomstolen omständigheterna vara sådana att Gelfmann inte kunde, genom att nödgas avtjäna sitt straff, anses ha utsatts för behandling i strid med artikel 3 i konventionen.

 

57. Supreme Holy Council of the Muslim Community mot Bulgarien (dom 16.12.2004)
Fråga om religionsfrihet (artikel 9 i konventionen)
Högsta heliga rådet för det muslimska samfundet var en av två rivaliserande grupper som båda gjorde anspråk på att vara ledare för muslimerna i Bulgarien. Främste företrädare för detta råd var Nedim

Gendzhev, som valdes till mufti. I januari 1992 förklarade det statliga direktoratet för religiösa samfund detta val ogiltigt och utsåg en interimsstyrelse för muslimerna. Denna interimsstyrelse avsatte Gendzhev och erkände den andra rivaliserande gruppen som ledare för muslimerna. Sedan Bulgarien fått en ny regering 1995, återinsattes emellertid Gendzhev och hans grupp i sin tidigare ställning.
    Efter allmänna val i Bulgarien 1997 vädjade regeringen till de rivaliserande grupperna att sluta sig samman och finna en kompromiss. Det beslöts att sammankalla en nationell konferens för detta ändamål, och varje lokal grupp av muslimer som besökte en och samma moské skulle ha rätt att utse två representanter till konferensen.
    Gendzhev och hans grupp beslöt emellertid att inte medverka vid konferensen, eftersom tjänstemän och politiker hade ingripit i valproceduren och statliga myndigheter hade hjälpt till att organisera konferensen. Vid konferensen valdes en ny ledning för muslimerna från den andra rivaliserande gruppen, och den nya ledningen tog över administrationen av muslimerna och det muslimska samfundets tillgångar.
    Europadomstolen konstaterade att bulgariska staten efter regeringsskiften hade vidtagit åtgärder för att ersätta religiösa ledare och ge erkännande åt en av de två muslimska grupperna. Den statliga politiken hade gått ut på att alla muslimer skulle organiseras i en sammanhållen struktur med ett enda ledarskap utan möjlighet för de muslimer som hade en avvikande mening att bilda en egen självständig organisation och kontrollera sina egna tillgångar. Det var inte osannolikt att ett antal tjänstemän och politiker hade befattat sig med valet av kandidater till den nationella konferensen, och det var anmärkningsvärt att staten insisterat på en enhetlig organisation av muslimer även efter det att Gendzhev och hans anhängare beslutat att inte medverka vid konferensen.
    Europadomstolen fann att staten hade ingripit i Gendzhevs och hans grupps rätt till religionsfrihet. Genom att inte medverka till att de rivaliserande grupperna kunde verka vid sidan av varandra och genom att ta ställning för en grupp och mot en annan grupp hade staten inte visat den neutralitet och opartiskhet som krävdes av en demokratisk stat i förhållande till religiösa samfund. Några omständigheter som hade gjort ingreppet i religionsfriheten nödvändigt i ett demokratiskt samhälle förelåg inte. Europadomstolen konkluderade därför att statens handlande kränkte den i artikel 9 i konventionen skyddade religionsfriheten.

 

58. Cumpana och Mazare mot Rumänien (dom 17.12.2004)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Genom domen omprövades i en stor kammare ett mål som tidigare avgjorts av Europadomstolen i vanlig sammansättning. Beträffande omständigheterna hänvisas till referatet i SvJT 2003 s. 702. Medan

Europadomstolen i den tidigare domen konkluderat att klagandenas genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet inte hade kränkts, kom domstolen i sin större sammansättning till motsatt slut. Europadomstolen godtog i och för sig att det kunde anses ha funnits legitima skäl för de rättsliga myndigheterna att inskrida mot den artikel som klagandena hade publicerat. Däremot ansåg Europadomstolen att dessa hade drabbats av oproportionerligt stränga påföljder. Fängelse som påföljd för journalistisk verksamhet var en sanktion som endast under exceptionella förhållanden kunde anses legitim, och förbudet för klagandena att utöva sitt yrke stred mot intresset av att pressen skulle informera om missförhållanden i samhället. Dessutom hade klagandena förbjudits utöva vissa medborgerliga rättigheter, vilket var en oproportionerlig sanktion. Med hänsyn till påföljdernas art och stränghet fann Europadomstolen att klagandenas yttrandefrihet enligt artikel 10 i konventionen hade kränkts.

 

59. Pedersen och Baadsgaard mot Danmark (dom 17.12.2004)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Genom domen omprövades i en stor kammare ett mål som tidigare avgjorts av Europadomstolen i vanlig sammansättning. Beträffande omständigheterna hänvisas till referatet i SvJT 2003 s. 708. Med 9 röster mot 8 fastställde Europadomstolen slutsatsen i den tidigare domen att Pedersens och Baadsgaards genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet inte hade kränkts.

 

60. Makaratzis mot Grekland (dom 20.12.2004)
Fråga om rätt till liv (artikel 2 i konventionen)
Sedan Makaratzis med bil kört genom rött ljus i Athens centrum, försökte polisen stoppa honom, men han stannade inte utan accelererade. Han förföljdes då av poliser i bil och på motorcykel, varvid hans bil kolliderade med andra fordon och två personer skadades. Sedan han kört genom flera vägspärrar, öppnade poliserna eld mot hans bil. Han stannade bilen vid en bensinstation men låste dörrarna och vägrade lämna bilen. Poliserna fortsatte att skjuta, men det var i målet tvistigt om de sköt mot bilen eller om det var fråga om varningsskott i luften. En av polismännen, som lyckats bryta sig in i bilen, arresterade Makaratzis, som hade skadats genom skottlossningen och som fördes till sjukhus där han fick kvarstanna i nio dagar.
    Vid Europadomstolen hävdade Makaratzis att polismännen hade använt oproportionerligt våld mot honom och i strid med artikel 2 i konventionen äventyrat hans liv.
    Europadomstolen konstaterade att Makaratzis, oavsett om polismännen haft för avsikt att döda honom, hade utsatts för åtgärder som satt hans liv i fara. Europadomstolen fann att poliserna med hänsyn till Makaratzis framfart och eventuella risker för terrordåd kunde ha haft fog för att använda skjutvapen, men de hade handlat på ett god-

tyckligt och oorganiserat sätt. De bestämmelser om polisens användning av skjutvapen som hade gällt vid den aktuella tiden härrörde från andra världskriget då Grekland varit ockuperat av tysk militär, och det hade inte i lag eller praxis funnits några klara regler om polisens användning av skjutvapen i fredstid. Slutsatsen blev att Grekland inte fullgjort sin positiva skyldighet enligt artikel 2 i konventionen att utforma föreskrifter som reglerade användningen av vapen på ett sätt som innefattade rimligt skydd för människoliv. Med 12 röster mot 5 fann Europadomstolen därför att Grekland brutit mot artikel 2 i konventionen.
    Därtill kom att den utredning som företagits efter händelserna enligt Europadomstolens mening inte hade varit tillfredsställande. Bland annat hade myndigheterna inte identifierat alla de poliser som deltagit i jakten på Makaratzis bil. Inte heller hade alla de vapen som använts rapporterats, och några av de kulor som avfyrats hade inte tillvaratagits. En följd var att ingen av polismännen hade kunnat fällas till ansvar för sitt handlande. Europadomstolens konklusion var att det förelåg en separat kränkning av artikel 2 i konventionen på grund av den bristfälliga utredningen av händelserna.

 

61. Busuioc mot Moldova (dom 21.12.2004)
Fråga om yttrandefrihet (artikel 10 i konventionen)
Busuioc dömdes för ärekränkning att betala skadestånd på grund av en artikel som han publicerat om ett antal befattningshavare vid den internationella flygplatsen i Chisinau. I denna artikel hade han anklagat tjänstemän för bristande kompetens eller för olämpligt uppträdande eller missbruk av sin tjänsteställning.
    Europadomstolen fann att vissa av de uppgifter Busuioc publicerat hade varit felaktiga och att han publicerat dem utan att först ha sökt verifiera dem. Såvitt gällde dessa delar av artikeln utgjorde därför domen mot honom ett godtagbart ingrepp i hans genom artikel 10 i konventionen skyddade yttrandefrihet. I andra hänseenden fick Busuioc däremot anses ha handlat i god tro, eftersom han haft tillräckligt underlag för de påståenden och misstankar han framfört om tjänstemännen. I dessa hänseenden hade därför artikel 10 i konventionen kränkts genom att Busoioc dömts för ärekränkning.

 

62. Merger och Cros mot Frankrike (dom 22.12.2004)
Fråga om diskriminering (artikel 14 i konventionen) med avseende på rätt till egendom (artikel 1 i första tilläggsprotokollet) och rätt till respekt för privatliv och familjeliv (artikel 8 i konventionen)
Klagande var Hermance Merger och hennes mor Clémentine Cros. Hermance var född i ett förhållande mellan Clémentine och en gift man vid namn Merger, som hade fyra barn i sitt äktenskap med en annan kvinna. Efter Mergers död väckte hans fyra äktenskapliga barn och deras mor talan mot Hermance och Clémentine med yrkande att

en gåva till Clémentine och testamentariska förordnanden till förmån för Hermance skulle förklaras ogiltiga. De franska domstolarna förklarade att gåvan till Clémentine, vilken ansågs i realiteten vara en gåva till Hermance, var ogiltig och förklarade att Hermance, eftersom hon var en s.k. enfant adultérin (ett barn avlat genom äktenskapsbrott), inte kunde erhålla mer än 10 % av kvarlåtenskapen, dvs. hälften av vad hon skulle ha erhållit om kvarlåtenskapen fördelats lika mellan de fem barnen.
    Europadomstolen fann, under hänvisning till ett tidigare avgörande (Mazurek mot Frankrike, SvJT 2000 s. 367 f.), att Hermance hade utsatts för diskriminering på grund av börd med avseende på fördelningen av kvarlåtenskapen och att detta stred mot artikel 14 i konventionen (förbud mot diskriminering) i förening med artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen (rätt till respekt för egendom).
    Europadomstolen framhöll vidare att artikel 1 i första tilläggsprotokollet skyddar enbart existerande egendom och inte innefattar en rätt att förvärva egendom genom gåva eller testamente och att Hermance och Clémentine därför, när det gällde de begränsningar som förelegat för dem att motta gåvor och testamentariska förordnanden, inte diskriminerats med avseende på äganderättsskyddet. Något brott mot artikel 14 i konventionen i förening med artikel 1 i första tilläggsprotokollet förelåg alltså inte i detta hänseende.
    Europadomstolen fann emellertid att Hermance, hennes far och Clémentine hade levt tillsammans och utgjort en familj enligt artikel 8 i konventionen och att det i rätten till respekt för familjelivet ingick en rätt att inom familjen överföra egendom genom gåvor och testamentariska förordnanden. Regeln i fransk rätt att en enfant adultérin inte kunde genom gåva eller testamente erhålla mer än hälften av vad han eller hon kunde erhålla som barn i äktenskap utgjorde därför, när den tillämpades på Hermance, hennes far och Clémentine, ett diskriminerande ingrepp i deras familjeliv i strid med artikel 14 i förening med artikel 8 i konventionen.