Avgöranden från EG-domstolen — första halvåret 2005

 

 

Av FREDRIK SCHALIN, ÅSA WEBBER och ULF ÖBERG

Här redovisas i sammanfattning ett urval av de domar som EGdomstolen har meddelat under första halvåret 2005.1

Refererade avgöranden:
1. Dom av den 16 juni 2005 i mål C-105/03, Pupino. Rambeslut. EGdomstolens behörighet. Lojalitetsprincipen inom tredje pelaren. Principen om konform tolkning.
2. Dom av den 3 maj 2005 i förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02, Berlusconi m.fl. Förhållandet mellan EG-rätt och nationell straffrätt. Principen om tillämpning av förmånligare strafflagstiftning.
3. Dom av den 12 juli 2005 i mål C-304/02, kommissionen mot Frankrike. Artikel 228 EG. Kumulering av böter och vite mot en medlemsstat som underlåtit att efterfölja en tidigare dom om fördragsbrott.
4. Dom av den 15 mars 2005 i mål C-209/03, Bidar. Unionsmedborgarskapet. Rätt till studiestöd.
5. Dom av den 12 juli 2005 i mål C-403/03, Schempp. Unionsmedborgarskapet. Inkomstskatt.
6. Dom av den 31 maj 2005 i mål C-438/02, Hanner. Apoteket AB:s detaljhandelsmonopol för läkemedel ansågs strida mot artikel 31.1 EG.
7. Dom av den 21 juli 2005 i mål C-231/03, Coname. Koncessionsavtal. Fri rörlighet för tjänster. Etableringsfrihet.
8. Dom av den 5 juli 2005 i mål C-376/03, D. Förmögenhetsskatt. Rätt till grundavdrag. Åtskillnad mellan i landet bosatta respektive i landet ej bosatta personer.
9. Dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C202/02 P, C-205/02 P - C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen. Konkurrens. Artikel 81 EG. Riktlinjer för beräkning av böter. Principerna om berättigade förväntningar och förbud mot retroaktiv tillämpning.

 

1 Tidigare sammanställningar har varit införda i SvJT 2004 s. 949 ff och 2005 s. 291 ff. Referaten avser den första delen av domstolens verksamhetsår, vilket omfattar även juli månad. I den mån hänvisningar förekommer till referat i SvJT av domar från EG-domstolen och förstainstansrätten som avkunnats under åren 1997–2003, avses rättschefen Olle Abrahamssons sammanställningar i denna tidskrift.

10. Domar av den 15 februari 2005 i mål C-12/03 P och C-13/03 P, kommissionen mot Tetra Laval. Konkurrens. Företagskoncentrationer. Kriterier för domstolsprövning.
11. Dom av den 21 april 2005 i mål C-267/03, Lindberg. Lagstiftning om spelautomater. Omfattning av anmälningsplikt avseende tekniska föreskrifter.
12. Dom av den 1 mars 2005 i mål C-281/02, Owusu. Brysselkonventionen. Tvist som har anknytning till enbart en konventionsstat och en tredjestat. Forum non conveniens.
13. Dom av den 20 januari 2005 i mål C-464/01, Gruber. Brysselkonventionen. Definitionen av avtal som ingås av konsument. Blandade avtal som hänför sig till verksamhet som delvis är yrkesmässig, delvis privat.
14. Förstainstansrättens dom av den 26 april 2005 i de förenade målen T-110/03, T-150/03 och T-405/03, Sison mot rådet. Tillgång till handlingar. Partsinsyn. Sekretess för känsliga handlingar vid terroristbekämpning.

 

1. Dom av den 16 juni 2005 i mål C-105/03, Pupino
I denna vägledande dom, som är en av de första som gäller det rättsliga och inrikes samarbetet i tredje pelaren, målar EG-domstolen några breda drag med integrationspenseln. Domen innebär att ett rambeslut i tredje pelaren har motsvarande verkningar som ett direktiv i första pelaren när det gäller kravet på konform tolkning.
    Målet har sitt ursprung i en italiensk domstol som hade att ta ställning till ett brottmål mot förskolelärarinnan Maria Pupino. Lärarinnan anklagades för att ha skadat vissa av sina elever som vid den aktuella tidpunkten var yngre än fem år. Hon påstods bland annat ha slagit dem, hotat med att ge dem lugnande medel och att sätta plåster för munnen på dem. Enligt italiensk rätt måste bevis som åklagaren inhämtat under förundersökningen som huvudregel tas upp på nytt vid huvudförhandlingen. Undantagsvis kan bevisupptagning ske enbart under förundersökningsstadiet efter beslut av förundersökningsdomaren. Sådan bevisupptagning utom huvudförhandling kan, när det gäller målsägandeförhör med personer som är yngre än 16 år, ske i vissa typer av brottmål.
    I målet vid nationella domstolen, som befann sig på förundersökningsstadiet, hade åklagaren begärt att förundersökningsdomaren skulle förordna om vittnes- och målsägandeförhör utom huvudförhandlingen med åtta barn som varit vittnen till eller offer för de påstådda brotten. Maria Pupino motsatte sig denna begäran med hänvisning till att bevisupptagningen inte rörde den typ av brott som avsågs i den italienska strafflagen. Enligt den hänskjutande domstolen ger de italienska bestämmelserna inte stöd för att bifalla åklagarens begäran när det handlar om brottsmisstankar av det aktuella slaget, även om det inte finns något som hindrar att dessa bestämmelser om-

fattar även andra fall än dem som uttryckligen anges. För att klargöra huruvida den italienska lagstiftningen var förenlig med rambeslutet om brottsoffer2 begärdes ett förhandsavgörande. Flera regeringar yttrade sig i målet och pekade på skillnaderna mellan rambeslut och direktiv. De menade att ett rambeslut inte medför samma skyldighet till konform tolkning av nationell rätt som direktiv. Den svenska regeringen hörde till dem som framhöll att samarbetet i tredje pelaren är av mellanstatlig art. Domstolen slog utan omsvep fast att rambeslutens tvingande karaktär medför en skyldighet för nationella myndigheter att göra en konform tolkning av nationell rätt. Domstolen ansåg inte att avsaknaden av en uttrycklig lojalitetsprincip i EU-fördraget skulle vara någon avgörande skillnad i jämförelse med EG-fördraget. I stället underströk domstolen att ”det skulle vara svårt för unionen att fullgöra sin uppgift på ett effektivt sätt om principen om lojalt samarbete, som bland annat innebär att medlemsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att deras skyldigheter enligt unionsrätten fullgörs, inte också gällde inom ramen för det polisiära och straffrättsliga samarbetet” (punkt 42). En nationell domstol är således skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av rambeslutets ordalydelse och syfte för att uppnå det avsedda resultatet.
    Samtidigt som den slog fast skyldigheten till konform tolkning erinrade EG-domstolen om att denna tolkningsprincip begränsas av allmänna rättsprinciper. Dessa principer utgör hinder mot att det straffrättsliga ansvaret för dem som bryter mot bestämmelserna i rambeslutet fastställs eller skärps. I det aktuella fallet rörde det sig emellertid om tolkning av bestämmelser om förfarandets gång och inte om det straffrättsliga ansvarets omfattning. Kravet på konform tolkning innebär inte att nationell rätt skall tolkas contra legem. Däremot krävs att den nationella domstolen ”beaktar hela den nationella rätten för att bedöma i vilken mån den kan tillämpas utan att det leder till ett resultat som strider mot det som eftersträvas med rambeslutet” (punkt 47). I denna del bekräftar domstolen en utveckling av principen om konform tolkning som redan kunde skönjas i Pfeiffer-målet.3 Huruvida det är möjligt att tolka den nationella rätten i överensstämmelse med rambeslutet är visserligen en fråga för den nationella domstolen, men EG-domstolen noterade att den inte ansåg detta uppenbart omöjligt. Trots att de aktuella bestämmelserna i rambeslutet inte är särskilt konkreta, ansåg domstolen att rambeslutet kräver att en nationell domstol har möjlighet att använda ett särskilt förfarande för särskilt utsatta brottsoffer, såsom bevisupptagning utom huvudförhandlingen. Vidare skall rambeslutet tolkas så att det respekterar

 

2 Rådets rambeslut 2001/220/RIF av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (EGT L 82, s. 1). 3 Dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C-397/01–C-403/01, Pfeiffer m.fl., REG 2004, s. I-0000, SvJT 2005, s. 292 ff.

de grundläggande rättigheter som garanteras enligt Europakonventionen4 och som följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Domstolen erinrade särskilt om rätten till en rättvis rättegång och att den nationella domstolen skall försäkra sig om att tillämpningen inte kan innebära att det straffrättsliga förfarandet blir orättvist i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen.
    De medlemsstater som invände att domstolen inte var behörig att uttala sig i målet fick svar på tal. Domstolen bortser i domen helt från de skillnader som föreligger mellan EG- och EU-fördraget. Istället för att ta fasta på bristen av en uttrycklig lojalitetsprincip och andra särdrag i EU-fördraget — till exempel när det gäller domstolens behörighet — skapar domen nya förutsättningar för rambeslut i tredje pelaren.
    Det kan till och med hävdas att EG-domstolen härigenom föregriper vissa av de fördragsändringar som förutses i EU:s konstitutionella fördrag. Vidare kan man fråga sig vad det tjänar till att artikel 34.2 b) i EU-fördraget förnekar rambesluten direkt effekt. Det vore kanske till och med viktigare för enskilda att till sin fördel kunna åberopa direkt effekt inom ramen för det straffrättsliga samarbetet än på andra områden. Steget till andra radikala slutsatser avseende EU-fördraget förefaller inte långt efter denna dom.

 

2. Dom av den 3 maj 2005 i förenade målen C-387/02, C-391/02 och C-403/02, Berlusconi m.fl.
Målet rör frågeställningar om EG-rättens förhållande till nationell straffrätt och de nationella, EG-rättsliga och grundläggande principer som utgör hinder mot en skärpning av det straffrättsliga ansvaret för en tilltalad.
    En av de tre personer som stod inför rätta i en italiensk domstol var ingen mindre än Silvio Berlusconi. Enligt åtalet hade han i sin egenskap av styrelseordförande upprättat falska handlingar i samband med årsbokslut för bolaget Fininvest SpA och andra bolag i koncernen. Vid ändring av den italienska civillagens straffbestämmelser mildrades straffskalan för de aktuella gärningarna. Enligt den nya lagstiftningen gällde kortare preskriptionsfrister och vissa gärningar var inte längre straffbara. De gärningar som åtalet avsåg hade begåtts när den äldre italienska lagstiftningen fortfarande var i kraft. Berlusconi gjorde gällande att de nya lindrigare straffbestämmelserna skulle tillämpas och att det skulle strida mot principen om retroaktiv tillämpning av den strafflag som är mest förmånlig för den tilltalade att tillämpa den strängare äldre lagstiftningen. Kommissionen menade däremot att gärningarna var straffbelagda enligt den tidigare civillagen och att den nationella domstolen kunde bli tvungen att underlåta att tillämpa de senare tillkomna mildare straffbestämmelserna. Så skulle enligt

 

4 Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som undertecknades i Rom den 4 november 1950.

kommissionen vara fallet om de senare bestämmelserna var oförenliga med första och fjärde bolagsdirektivet på grund av att de inte föreskrev lämpliga påföljder för överträdelser av direktivens bestämmelser.5 Enligt begäran om förhandsavgörande skulle tillämpning av de nya bestämmelserna innebära att gärningarna inte skulle kunna ligga till grund för åtal, bland annat därför att lagöverträdelsen enligt den nya italienska bestämmelsen skulle vara preskriberad samt att de aktuella gärningarna bara kunde åtalas med stöd av denna regel om de anmälts av en bolagsman eller en borgenär som ansåg sig ha lidit skada till följd av de falska handlingarna. EG-domstolen ombads därför bedöma huruvida de nya påföljderna i civillagen kunde anses ”lämpliga” i enlighet med kraven i artikel 6 i det första bolagsdirektivet, och huruvida de kunde anses uppfylla kraven för påföljder för överträdelse av gemenskapsrättsliga bestämmelser.
    När det gäller innebörden av kravet i artikel 6 i det första bolagsdirektivet på att påföljder skall vara lämpliga hänvisade domstolen till sin praxis enligt vilken medlemsstaterna skall ombesörja att överträdelser av gemenskapsrätten beivras enligt regler motsvarande de materiella och processuella bestämmelser som gäller för överträdelser av liknande art och svårhetsgrad enligt nationell rätt. Medlemsstaterna har möjlighet att välja påföljder men dessa skall under alla omständigheter vara effektiva, stå i rimlig proportion till överträdelsen samt vara avskräckande.
    Därefter slog domstolen utan omskrivning fast att de nya bestämmelserna i den italienska civillagen skulle tillämpas med stöd av den allmänna principen i italiensk rätt om tillämpning av lindrigare strafflagstiftning. Domstolen konstaterade att principen om retroaktiv tilllämpning av lindrigare strafflagstiftning utgör en del av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och de allmänna gemenskapsrättsliga principer som den nationella domstolen måste respektera när den tillämpar nationell rätt som antagits för att genomföra gemenskapsrätten.
    Domstolen noterade visserligen att det kan ifrågasättas om denna princip är tillämplig när den strider mot andra gemenskapsrättsliga bestämmelser. Frågan behövde dock inte prövas, eftersom den relevanta gemenskapsrättsliga bestämmelsen ingick i ett direktiv som hade åberopats gentemot en enskild i ett brottmål. För det fall de nationella domstolarna skulle finna att de nyare bestämmelserna inte uppfyller det gemenskapsrättsliga kravet att påföljderna skall vara

 

5 Rådets första direktiv 68/151/EEG av den 9 mars 1968 om samordning av de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen (EGT L 65, s. 8; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 3) och rådets fjärde direktiv 78/660/EEG av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag (EGT L 222, s. 11; svensk specialutgåva, område 17, volym 1, s. 17).

lämpliga, följer det av praxis att de nationella domstolarna är skyldiga att underlåta att tillämpa dem. Ett direktiv kan dock enligt fast rättspraxis inte i sig medföra skyldigheter för en enskild och kan således inte som sådant åberopas gentemot denne. Om ett direktiv åberopas av myndigheterna i en medlemsstat gentemot en enskild i ett brottmål, kan det inte i sig utgöra grundval för straffrättsligt ansvar eller en skärpning av det straffrättsliga ansvaret. Om ett åberopande av direktivet skulle medföra att de lindrigare senare italienska bestämmelserna inte skulle kunna tillämpas på grund av att de är oförenliga med bestämmelsen i första bolagsdirektivet, skulle det kunna leda till ett strängare straff i enlighet med de tidigare gällande nationella bestämmelserna. Det skulle enligt domstolen strida mot de nämnda gränserna för ett direktivs verkan.
    I detta fall tvekade inte domstolen att uttala sig om tillämpningen av nationell rätt i ett enskilt fall, som dessutom rörde en sittande premiärminister i ett brottmål. Domstolen undvek däremot att ta ställning till det svåra spörsmålet hur principen om retroaktiv tilllämpning av lindrigare strafflagstiftning förhåller sig till principen om EG-rättens företräde. Den regel som domstolen hänvisade till utgör en standardformulering i slutbestämmelserna till direktiv, som anger att påföljder vid överträdelse av direktivets bestämmelser skall vara lämpliga. Detta krav har emellertid sin motsvarighet i domstolens rättspraxis som grundar sig på fördraget, vilka i sin tur kan tillämpas oavsett om det är fråga om åberopande mot en enskild eller inte. Den senare utgångspunkten valde dock domstolen att bortse från.

 

3. Dom av den 12 juli 2005 i mål C-304/02, kommissionen mot Frankrike
I detta mycket uppmärksammade mål dömde domstolen för första gången en medlemsstat, Frankrike, att betala ett engångsbelopp i böter med stöd av artikel 228 EG för att inte ha följt en tidigare dom i ett mål om fördragsbrott.
    I en dom den 11 juni 19916 konstaterade domstolen att Frankrike hade underlåtit att uppfylla sina förpliktelser genom att (under åren 1984–1987) inte se till att det utfördes kontroller för att säkerställa efterlevnaden av gemenskapens åtgärder för bevarande av fiskeresurserna. Vid ett flertal inspektioner som genomfördes i franska hamnar under de efterföljande åren konstaterade kommissionen att förhållandena visserligen hade förbättrats men att kontrollerna fortfarande var bristfälliga.
    I motiverade yttranden 1996 och 2000 gjorde kommissionen gällande att de franska myndigheterna underlåtit att följa domen från 1991, dels genom att inte genomföra tillräckliga kontroller, vilket möjliggjorde försäljning av fisk av för liten storlek, dels genom att vid-

 

6 Dom av den 11 juni 1991 i mål C-64/88, kommissionen mot Frankrike, REG 1991, s. I-2727.

ta otillräckliga rättsliga åtgärder för att beivra överträdelserna. Mot denna bakgrund yrkade kommissionen att domstolen skulle förplikta Frankrike att till kommissionen betala ett löpande vite om 316 500 euro för varje dags försening av genomförandet av den ovannämnda domen.
    Domstolen konstaterade att Frankrike inte hade vidtagit alla åtgärder som krävdes för att följa domen från 1991 i de hänseenden som kommissionen hade gjort gällande i sin talan. Härefter undersökte domstolen vilka sanktioner som fördragsbrottet föranledde.
    Domstolen erinrade om att den under förfarandets gång hade upplyst parterna och ett mycket stort antal intervenerande medlemsstater om att den, vid fällande dom, hade för avsikt att undersöka förutsättningarna för att döma Frankrike att betala ett engångsbelopp vid sidan av det yrkade vitet.
    Frankrike och ett stort antal av de intervenerande medlemsstaterna gjorde gällande att fastställande av både ett engångsbelopp och ett vite stred mot ordalydelsen av artikel 228 EG, som föreskriver att domstolen kan fastställa ett engångsbelopp eller ett vite. Frankrike och flera andra medlemsstater hävdade dessutom att tillvägagångssättet stred mot ett antal allmängiltiga rättsprinciper såsom förbudet mot att döma någon flera gånger för samma gärning (ne bis in idem), rättssäkerhetsprincipen och likabehandlingsprincipen. De ifrågavarande medlemsstaterna hävdade vidare att domstolen, enligt en i tvistemål allmängiltig rättsprincip, var bunden av kommissionens yrkande.
    Domstolen fann emellertid att tillvägagångssättet var förenligt med artikel 228 EG. Domstolen angav att konjunktionen eller ur språkvetenskaplig synvinkel kunde ha alternativ eller kumulativ betydelse, beroende på sammanhanget i vilket konjunktionen används. Enligt domstolen skulle användningen av eller i artikel 228.2 EG anses ha en kumulativ betydelse. Domstolen fann inte heller att fastställandet av ett vite och av ett engångsbelopp kunde anses strida mot principen om ne bis in idem. Domstolen erinrade om att de två åtgärder som föreskrivs i artikel 228.2 EG har till syfte att förmå en medlemsstat att följa en dom om fördragsbrott och att tillämpningen av den ena eller andra av dessa åtgärder beror på hur lämplig var och en av dem är för att uppnå detta syfte i det enskilda fallet.
    Ett vitesföreläggande kunde, enligt domstolen, vara särskilt lämpligt för att förmå en medlemsstat att upphöra med ett fördragsbrott som annars tenderar att bestå. Ett föreläggande att betala ett engångsbelopp grundade sig snarare på ”bedömningen av de konsekvenser den berörda medlemsstatens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter har för privata och offentliga intressen, särskilt när fördragsbrottet har pågått under lång tid”. Domstolen uttalade vidare att det inte var uteslutet att tillämpa de två typerna av sanktioner när fördragsbrottet har pågått under lång tid och tenderar att bestå. Domstolen fann inte heller att utdömande av ett engångsbelopp och föreläg-

gande av ett vite rent allmänt eller i det enskilda fallet kunde anses strida mot någon annan allmängiltig rättsprincip.
    Mot bakgrund av överträdelsens varaktighet, dess svårighetsgrad och den berörda medlemsstatens betalningsförmåga ansåg domstolen att det av kommissionen yrkade vitesbeloppet var rimligt. Med hänsyn till att de åtgärder som krävdes inte genast kunde genomföras eller få märkbar effekt, fann domstolen att vitet inte borde utdömas på dagsbasis men på halvårsbasis, vilket innebar ett belopp om sammanlagt nästan 58 miljoner euro per halvår. Med hänsyn till att fördragsbrottet pågått under en lång tid, och med hänsyn till de offentliga och privata intressen som var i fråga i målet, fann domstolen vidare att Frankrike skulle föreläggas att betala ett engångsbelopp uppgående till 20 miljoner euro.
    Den här domen är den tredje domen i vilken domstolen tillämpar artikel 228 EG sedan artikeln infördes genom Maastrichtfördraget år 1993.7 Vid de två tidigare tillfällena meddelade domstolen enbart vitesförelägganden mot Grekland respektive Spanien. I den nu aktuella domen dömde domstolen, som redan nämnts, för första gången en medlemsstat att betala ett engångsbelopp i böter och meddelade samtidigt ett vitesföreläggande.
    Domstolens uttalande i domen om när det är lämpligt att döma en medlemsstat att betala ett engångsbelopp framstår emellertid inte som kristallklart och lämnar knappast någon klar vägledning för den framtida tillämpningen av artikel 228 EG.
    En noggrann läsning av domen, i ljuset av generaladvokat Geelhoeds förslag till avgörande,8 ger dock viss ledning. Till skillnad från vite, som bara tar sikte på att hindra en pågående överträdelse, bör engångsbelopp utdömas i avskräckande syfte för att signalera till medlemsstaterna att de inte kan avvakta med att vidta åtgärder till dess att fördragsbrottet blir föremål för en ny domstolsprövning, utan att detta får negativa konsekvenser för dem. Det av domstolen fastställda engångsbeloppet framstår emellertid inte som särskilt avskräckande. Ett belopp i nivå med det av generaladvokat Geelhoed föreslagna — drygt 115 miljoner euro — framstår som mer lämpligt i förhållande till det förelagda vitet och till det angivna syftet.

 

4. Dom av den 15 mars 2005 i mål C-209/03, Bidar
Domen klargör att rätten till studiestöd, efter införandet av unionsmedborgarskapet, omfattas av fördragets tillämpningsområde och därmed förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet.
    Den franske medborgaren Dany Bidar fick avslag av brittiska myndigheter på sin ansökan om studielån. Han hade sedan några år bott

 

7 Domar av den 4 juli 2000 i mål C-387/97, kommissionen mot Grekland, REG 2000, s. I-5047, och av den 25 november 2003 i mål C-278/01, kommissionen mot Spanien, REG 2003, s. I-14141. 8 Förslag till avgörande av generaladvokat L. A. Geelhoed, av den 29 april 2004 i mål C-304/02, kommissionen mot Frankrike, särskilt punkterna 81 ff.

hos sin mormor och fullföljt sin gymnasieutbildning i Storbritannien. När han började studera vid University College of London beviljades han bistånd till kursavgifterna men däremot inte något subventionerat studielån. Sådana lån beviljades endast studerande med hemvist inom Förenade kungariket. Dany Bidar hävdade i sin talan mot avslagsbeslutet att de brittiska bestämmelserna för studiestöd medför diskriminering på grund av nationalitet som är otillåten enligt artikel 12 EG. Den ansvariga myndigheten gjorde gällande att bistånd till uppehälle, oavsett om det sker i form av bidrag eller lån, faller utanför fördragets tillämpningsområde.
    För att fastställa fördragets tillämpningsområde i den mening som avses i artikel 12 EG ansåg domstolen det nödvändigt att jämföra med fördragsbestämmelserna om unionsmedborgarskap.
     Unionsmedborgarskapet innebär att medborgare som befinner sig i samma situation skall kunna åtnjuta samma behandling i rättsligt hänseende, oberoende av nationalitet, när det inte föreskrivs några uttryckliga undantag. Domstolen erinrade om att en unionsmedborgare som är lagligt bosatt i värdmedlemsstaten enligt fast rättspraxis kan åberopa förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i alla situationer som i materiellt hänseende faller inom gemenskapsrättens tillämpningsområde. Det omfattar bland annat utövandet av grundläggande friheter som följer av fördraget och utövandet av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier som föreskrivs i artikel 18 EG. Det finns enligt domen ingenting i fördragstexten som tyder på att rättigheterna i detta avseende för studerande skulle vara beskurna när de flyttar till en annan medlemsstat för att studera där. Med hänvisning till domen i målet Trojani,9 underströk domstolen att en icke ekonomiskt aktiv unionsmedborgare kan åberopa förbudet mot diskriminering när det gäller socialt bistånd, förutsatt att han har uppehållit sig lagligt i värdmedlemsstaten under en viss period eller att han har uppehållstillstånd.
    Domstolen påpekade att unionsmedborgarskapet hade införts efter avkunnandet av domarna i målen Lair och Brown,10 i vilka den tidigare slagit fast att rätten till studiestöd, på gemenskapsrättens dåvarande utvecklingsstadium, inte omfattades av fördragets tillämpningsområde. Domstolen drog slutsatsen att en unionsmedborgare som lagligt uppehåller sig i en annan medlemsstat och som ansöker om studiestöd numera befinner sig i en situation som faller inom tillämpningsområdet för EG-fördraget. Direktiv 2004/38 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier11 bekräftar enligt domstolen att

 

9 Dom av den 7 september 2004 i mål C-456/02, Trojani, REG 2004, s. I-7573, SvJT 2005 s. 301 ff. 10 Domar av den 21 juni 1988 i mål 39/86, Lair, REG 1988, s. 3161 svensk specialutgåva, volym 9, s.475 och i mål 197/86, Brown, REG 1988, s. 3205 svensk specialutgåva volym 9, s.489 11 EUT L 158, s. 77.

lagstiftaren anser att beviljandet av sådant bistånd numera faller inom fördragets tillämpningsområde. Den som beger sig till en annan medlemsstat för att studera, och som för detta ändamål har rätt att uppehålla sig i den staten, kan visserligen inte åberopa det direktivet som grund för rätt till bistånd till uppehället. Det hindrar dock inte den som i enlighet med artikel 18 EG och direktiv 90/364 lagligt uppehåller sig i en annan medlemsstat i syfte att studera, att åberopa likabehandlingsprincipen. Sammanfattningsvis innebär detta att studiestöd, oavsett om det utgår i form av lån eller bidrag, omfattas av fördragets tillämpningsområde i den mening som avses i artikel 12 EG.
    Enligt den brittiska regeringen måste medlemsstaterna kunna försäkra sig om att det finns ett samband mellan enskilda personers skatteinbetalningar och sociala transfereringar. Trots att domstolen fann att bestämmelser av det aktuella slaget strider mot likabehandlingsprincipen, gick den delvis medlemsstaterna till mötes på denna punkt. Även om medlemsstaterna skall iaktta ”en viss ekonomisk solidaritet” med medborgarna i andra medlemsstater när de utformar och tillämpar sitt socialhjälpssystem, erkände domstolen att varje medlemsstat har rätt att förvissa sig om att biståndet till uppehälle för studerande från andra medlemsstater inte blir en orimlig börda som kan få betydelse för nivån på det bistånd som staten totalt kan ge (punkt 56). Det är således legitimt att en medlemsstat endast beviljar sådant bistånd till studerande som kan påvisa ”en viss grad av samhällsintegration i denna stat”, vilket föreligger när den studerande i fråga har varit bosatt i värdmedlemsstaten under en viss tid (punkt 59).
    Domstolen ansåg inte att det förelåg särskild anledning att begränsa rättsverkningarna av sin dom i tiden med hänsyn till de finansiella konsekvenser den skulle kunna medföra för medlemsstaterna.
    Domen är ett exempel på hur unionsmedborgarskapet förändrar rättsläget genom att ge rätt till likabehandling på områden som ligger i utkanten av gemenskapsrättens tillämpningsområde. Det kan tyckas vara snubblande nära ett cirkelresonemang, när domstolen hänvisar till unionsmedborgarskapet för att fastställa fördragets tillämpningsområde såvitt avser likabehandlingsprincipen.
    Den tolkning som domstolen gör i en dom innebär att gemenskapsrättens innebörd från och med sitt ikraftträdande klargörs. Det var rimligtvis inte lätt för någon att förutse vilken innebörd unionsmedborgarskapet skulle få genom domstolens praxis, vilken skulle kunna jämföras med Pandoras ask. Att domstolen inte medgav att det fanns anledning att begränsa domens rättsverkningar i tiden i detta fall är dock knappast förvånande, med tanke på att motsvarande reservation annars skulle behövas i flera av de fall där unionsmedborgarskapets innehåll utmejslas.

 

5. Dom av den 12 juli 2005 i mål C-403/03, Schempp
I denna dom konstaterade EG-domstolen att principen om fri rörlighet för EU-medborgare i artikel 18 EG, i kombination med diskrimineringsförbudet i artikel 12 EG, kan åberopas av en person som inte själv utnyttjat rätten till fri rörlighet för EU-medborgare i artikel 18 EG, men vars rättsliga ställning påverkats av att en annan person utnyttjat den rätten.
    Egon Schempp är tysk medborgare och bosatt i Tyskland. Efter sin skilsmässa betalade han underhållsbidrag till sin före detta hustru som hade lämnat Tyskland och bosatt sig i Österrike. Enligt tysk rätt är underhållsbidrag i princip skattepliktiga för mottagaren och avdragsgilla för utbetalaren. Även underhållsbidrag som betalas till personer med hemvist i en annan medlemsstat är i princip avdragsgilla under förutsättning att de beskattas i den medlemsstaten. I sin inkomstdeklaration i Tyskland yrkade Egon Schempp skatteavdrag för det utbetalade underhållsbidraget. Med hänsyn till att underhållsbidrag inte var skattepliktiga i Österrike medgav skattemyndigheterna emellertid inte det yrkade avdraget. Egon Schempp överklagade beslutet vid domstol. Bundesfinanzhof som prövade målet i sista instans beslutade att fråga EG-domstolen om skattemyndighetens beslut kunde anses strida mot artiklarna 12 EG eller 18 EG.
    Domstolen undersökte inledningsvis huruvida den situation som var föremål för prövning vid den nationella domstolen omfattades av gemenskapsrättens tillämpningsområde. Domstolen konstaterade att även om Egon Schempp inte hade utövat rätten till fri rörlighet, var det ostridigt att hans före detta hustru hade gjort detta genom att bosätta sig i Österrike. Domstolen påpekade vidare att de tyska skattemyndigheterna, vid bedömningen av om ett avdrag fick göras av en i Tyskland skatteskyldig person till en mottagare i ett annat medlemsland, beaktade den skattemässiga behandlingen av underhållsbidraget i det sistnämnda landet. Härav följde, enligt domstolen, att Egon Schempps före detta hustru hade utnyttjat en gemenskapsrättighet som hade inverkat på Egon Schempps avdragsrätt. Situationen i målet vid den nationella domstolen kunde därför inte anses vara en rent intern situation utan minsta anknytning till gemenskapsrätten.
    Domstolen undersökte därefter huruvida den tyska lagstiftningen kunde anses strida mot artikel 12 EG. Domstolen konstaterade därvid att den ogynnsamma behandlingen av Egon Schempp berodde på att skattelagstiftningen i den medlemsstat där hans före detta hustru var bosatt skiljde sig från den tyska lagstiftningen. Domstolen erinrade om att eventuella skillnader i behandling som kan följa av olikheter mellan de olika medlemsländernas lagstiftning inte omfattas av artikel 12 EG, så länge som lagstiftningen tillämpas på samtliga personer som omfattas av den, enligt objektiva kriterier och utan hänsyn till natio-

nalitet.12 Någon otillåten särbehandling av Egon Schempp i strid med artikel 12 EG förekom således inte.
    Domstolen konstaterade, beträffande artikel 18 EG, att Egon Schempps före detta hustrus flytt till Österrike visserligen hade medfört negativa skattemässiga konsekvenser för honom. Domstolen erinrade emellertid om att EG-fördraget inte garanterar att en överföring av verksamhet från en medlemsstat till en annan skall vara neutral i skattehänseende.13 Enligt domstolen var denna princip a fortiori tilllämplig på en sådan situation som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, där den berörda personen inte själv hade utövat sin rätt till fri rörlighet utan påstod sig vara föremål för särbehandling på grund av att hans före detta hustru hade flyttat till en annan medlemsstat. Mot bakgrund härav konstaterade domstolen att den tyska lagstiftningen inte stred mot artikel 18 EG.
    Domstolens avgörande i detta mål bekräftar att fördraget, genom införandet av unionsmedborgarskapet i artikel 17 EG och den därmed sammanhängande rätten till fri rörlighet i artikel 18 EG, kan göras gällande i situationer som har ett mycket begränsat samband med gemenskapsrätten och som tidigare föll utanför fördragets tillämpningsområde.
    När det gäller frågan om det förelåg en otillåten särbehandling eller ett hinder mot den fria rörligheten gjorde domstolen däremot en försiktig bedömning. Med hänsyn till den speciella och svårbedömbara situation som var föremål för prövning vid den nationella domstolen är detta begripligt.
    Den rättspraxis som domstolen hänvisar till framstår emellertid inte som helt relevant. Domen i Lindfors-målet avsåg det förhållandet att en person som flyttar från en medlemsstat till en annan medlemsstat i princip kan bli tvungen att acceptera att lagstiftningen i den nya medlemsstaten är mindre förmånlig än lagstiftningen i den gamla medlemsstaten. I det nu aktuella målet var det emellertid samma lagstiftning, den tyska, som föreskrev olika regler beroende på om mottagaren var skattskyldig i Tyskland eller i ett annat medlemsland.

 

6. Dom av den 31 maj 2005 i mål C-438/02, Hanner
I detta mål konstaterade EG-domstolen att det svenska apoteksmonopolet, i sin tidigare utformning, stred mot artikel 31.1 EG.
    Krister Hanner, VD för bolaget Bringwell International AB, sålde receptfria nikotinplåster och nikotintuggummi i strid med den svenska läkemedelslagstiftningen i det uttalade syftet att utmana apoteks-

 

12 Domstolen hänvisade till ett liknande resonemang i domen av den 9 september 2003 i mål C-137/00, Milk Marque och National Farmers' Union, REG 2003, s. I-7975, punkt 124). 13 Domstolen hänvisade till ett liknande resonemang i domen av den 15 juli 2004 i mål C-365/02, Lindfors, REG 2004, s. I-7183, punkt 34. Se även SvJT 2004 s. 974.

monopolets laglighet. På grund härav väcktes åtal mot honom vid Stockholms tingsrätt.
    I 4 § lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m. föreskrivs att detaljhandel med receptfria och receptbelagda läkemedel får bedrivas endast av staten eller av juridisk person i vilken staten äger ett bestämmande inflytande. Regeringen bestämmer av vem och på vilka villkor sådan handel får bedrivas. Av 11 § i samma lag framgår att den som bryter mot 4 § i lagen skall dömas till böter eller fängelse i högst två år.
    Till sitt försvar gjorde Hanner gällande att denna ordning innebar att det inrättats ett statligt monopol som stod i strid med artiklarna 28, 31 och 43 EG. Stockholms tingsrätt beslutade därför att vilandeförklara målet och hänsköt ett antal frågor till EG-domstolen för förhandsavgörande.
    Enligt artikel 31.1 första stycket EG skall medlemsstaterna säkerställa att statliga handelsmonopol anpassas på så sätt att ingen diskriminering föreligger mellan medlemsstaternas medborgare med avseende på anskaffnings- och saluföringsvillkor. Artikel 86.2 EG föreskriver dessutom att ”[f]öretag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse eller som har karaktären av fiskala monopol skall vara underkastade reglerna i detta fördrag, särskilt konkurrensreglerna, i den mån tillämpningen av dessa regler inte rättsligt eller i praktiken hindrar att de särskilda uppgifter som tilldelats dem fullgörs. Utvecklingen av handeln får inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.” Generaladvokaten Léger hävdade i sitt yttrande i målet att artiklarna 31 EG och 86.2 EG skulle tolkas så, att de utgör hinder för att Apoteket AB ges ensamrätt till detaljhandel med läkemedel i syfte att säkerställa en lämplig försörjning av läkemedel till enhetliga priser i hela Sverige. Yttrandet är djärvt. Generaladvokaten ansåg att EGdomstolens dom i Franzén-målet14 om det svenska detaljhandelsmonopolet med alkoholdrycker var feldömt, och därför borde frångås. Enligt Léger strider nämligen en ensamrätt till detaljhandel i sig mot artikel 31 EG.
    Generaladvokat Léger fann vidare att de svenska myndigheterna inte i tillräcklig grad hade motiverat en tillämpning av artikel 86.2 EG. Bibehållandet av ensamrätten till detaljhandel med läkemedel var enligt hans uppfattning inte nödvändigt för att Apoteket AB skulle kunna fullgöra sitt särskilda uppdrag. Denna ensamrätt var under alla omständigheter oproportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet.
    EG-domstolens dom måste läsas i ljuset av generaladvokatens yttrande. Domen utgör nämligen ett principiellt underkännande av ett flertal bärande idéer i generaladvokatens yttrande.

 

14 Dom av den 23 oktober 1997 i mål C-189/95, Franzén, REG 1997, s. I-5909.

EG-domstolen bekräftade inledningsvis sin dom i Franzén-målet. Enligt fast rättspraxis kräver inte artikel 31.1 EG att statliga handelsmonopol avskaffas. Bestämmelsen föreskriver endast att monopolen skall utformas på ett sådant sätt att ingen diskriminering föreligger mellan medlemsstaternas medborgare, såvitt gäller anskaffnings- och saluföringsvillkor.
    Enligt EG-domstolen syftar denna bestämmelse till att förena den inre marknadens krav med medlemsstaternas möjlighet att upprätthålla vissa handelsmonopol, i syfte att uppnå vissa mål av allmänintresse. Avsikten är att undanröja alla hinder för den fria rörligheten för varor, med undantag för de begränsningar i handeln som utgör en nödvändig följd av att det föreligger ett sådant monopol. Med andra ord är det endast de monopol som rättsligt eller faktiskt missgynnar handeln med varor från andra medlemsstater som är förbjudna.
    Domstolen prövade därefter om det svenska apoteksmonopolet var utformat på ett sådant sätt att all diskriminering av läkemedel från andra medlemsstater var utesluten. Riskerade Apoteket AB:s organisation och funktionssätt att missgynna läkemedel från andra medlemsstater, eller missgynnade monopolet i praktiken sådana läkemedel? Som EG-domstolen redan hade framhållit i sin dom i Franzén, skall ett statligt försäljningsmonopols urvalssystem vara grundat på kriterier som är oberoende av produkternas ursprung och ge möjlighet till insyn genom att det ställs upp krav på såväl motivering av beslut som ett oberoende kontrollförfarande. Vidare framhöll EG-domstolen att ett försäljningsmonopols försäljningsnät måste utformas på så sätt att antalet försäljningsställen inte är så begränsat att konsumenternas tillgång till läkemedel äventyras. Slutligen måste marknadsföringen och produktinformationen vara opartisk, icke-diskriminerande och vara ägnade att göra nya produkter kända för konsumenterna.
    I sak ansåg domstolen att Apoteket AB:s monopol inte var utformat på ett sådant sätt att all diskriminering av läkemedel från andra medlemsstater var utesluten. Det avtal som år 1996 ingåtts mellan staten och Apoteket AB innehöll inga krav på en produktplan eller ett system för upphandling, varigenom missgynnade tillverkare hade en rätt att få en redogörelse för skälen till Apotekets beslut om urval av läkemedel. Inte heller föreskrevs någon möjlighet att överklaga detta beslut till en oberoende kontrollinstans. Tvärtom föreföll Apoteket, enligt detta avtal, i princip ha fria händer när det väljer ut sitt sortiment.
    Dessa omständigheter ansåg domstolen vara tillräckliga för att slå fast att Apotekets organisation och funktionssätt — och närmare bestämt dess system för urval av läkemedel — kunde missgynna handeln med läkemedel från andra medlemsstater i förhållande till handeln med svenska läkemedel. Domstolen fann på denna grund att monopolet stred mot artikel 31.1 EG, utan att domstolen fann skäl att pröva

om Apoteket i praktiken missgynnar läkemedel från andra medlemsstater.
    Slutligen konstaterade domstolen att det framgår av dess rättspraxis att en medlemsstat kan åberopa artikel 86.2 EG för att motivera att ett företag som tillhandahåller allmännyttiga tjänster beviljas exklusiva rättigheter som strider mot artikel 31.1 EG. Förutsättningarna är att fullgörandet av de särskilda uppgifter som tilldelats företaget inte kan fullgöras på annat sätt och att utvecklingen av handeln inte påverkas i en omfattning som strider mot gemenskapens intresse.15 Sådana exklusiva rättigheter kan emellertid endast rättfärdigas på denna grund, om det finns ett urvalssystem som utesluter all diskriminering av läkemedel från andra medlemsstater.
    För att uppfylla de krav som EG-domstolen ställt i sin dom, beslutade regeringen den 22 juni 2005 om ändringar i verksamhetsavtalet med Apoteket AB. Apoteket ska upprätta produktplan, leverantörer ska få motiverade beslut om lagerhållning på lokala apotek, och leverantörer ska få information om möjligheterna till överprövning av Apoteket AB:s beslut när det gäller lagerhållningen. För att inrätta en oberoende kontrollinstans utökades mandatet för Alkoholsortimentsnämnden till att även omfatta läkemedelsfrågor. Lösningen liknar därmed den ordning som gäller för Systembolaget. Regeringen har även tillsatt en utredning med uppdrag att analysera om detaljhandeln med receptfria nikotinläkemedel bör släppas fri16. Den principiellt intressanta fråga som svenska domstolar fortfarande har att ta ställning till, är om Krister Hanners gärning skall föranleda straffansvar, trots att Apotekets monopol vid tidpunkten för försäljningen ansågs strida mot artikel 31.1 EG. Den EG-rättsliga doktrinen är oense om Hanner skall frias eller fällas; vad den straffrättsliga expertisen anser i frågan har ännu inte framkommit i debatten.
    Stockholms tingsrätt har i dom 2005-07-05 (målnr. B-5703/01) tolkat EG-domstolens förhandsavgörande som att domstolen gått längre i sitt underkännande av apoteksmonopolet än vad som var fallet i sin bedömning av detaljhandelsmonopolet i Franzén-målet. Eftersom EG-domstolen inte tagit ställning till apoteksmonopolet även i andra delar än de ovan angivna strider mot EG-rätten — och med beaktande av generaladvokat Légers yttrande i målet — är tingsrätten av uppfattningen att svårigheten ökar att bryta ut en del av lagstiftningen om apoteksmonopolet och upprätthålla den, medan andra delar underkänns. Enligt tingsrätten kan straffbestämmelsen i 11 § läkemedelslagen därför inte tillämpas och tingsrätten drog således slutsatsen att åtalet skulle ogillas.

 

15 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 1997 i mål C-157/94, kommissionen mot Nederländerna, REG 1997, s. I-5699, punkt 32, i mål C158/94, kommissionen mot Italien, REG 1997, s. I-5789, punkt 43, och i mål C159/94, kommissionen mot Frankrike, REG 1997, s. I-5815, punkt 49. 16 Dir. 2005:107

Klart är att EG-domstolen inte uttalat att 4 § lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m. eller straffstadgandet i 11 § i samma lag i sig strider mot EG-rätten. Frågan är därmed om den straffrättsliga legalitetsprincipen eller principen om EG-rättens företräde utgör hinder mot att Hanner döms till ansvar, på samma sätt som Harry Franzén fälldes för brott mot alkohollagen (1994:1738) och den då gällande lagen om handel med alkoholdrycker.
    Det bör även framhållas att EG-domstolen inte heller prövat den av tingsrätten ställda frågan om en stat kan upprätthålla ett detaljhandelsmonopol för receptfria läkemedel.
    Vi torde emellertid få vänta på ett vägledande avgörande i dessa principiella frågor. Om regering och riksdag hinner släppa handeln av nikotinplåster och nikotintuggummin fri innan målet slutligen avgjorts, uppstår nämligen frågan om inte den straffrättsliga principen som var aktuell i det ovan refererade Berlusconi-målet om retroaktiv tillämpning av mildare strafflag även gäller i Krister Hanners fall.

 

7. Dom av den 21 juli 2005 i mål C-231/03, Coname
I den här domen behandlade EG-domstolen den principiellt viktiga frågan om hur avtal mellan offentliga myndigheter och företag som inte faller inom upphandlingsdirektivens tillämpningsområden skall bedömas i ljuset av fördragets regler om fri rörlighet och fri konkurrens. Fakta i målet kan i korthet beskrivas enligt följande. Kommunen Cingia de’ Botti hade slutit ett avtal med företaget Coname om underhåll, drift och övervakning av metangasnätet. Kommunen upphävde därefter avtalet och uppdrog istället åt företaget Padania att utföra de ifrågavarande tjänsterna. Padania var ett till övervägande del offentligt företag som skötte leveransen av metangas till ett stort antal kommuner i regionen. De ifrågavarande kommunerna var Padanias huvudägare. Företaget var dessutom i viss utsträckning öppet för privata investeringar.
    Coname väckte talan vid italiensk domstol mot kommunens beslut att upplåta rätten att sköta metangasnätet till Padania utan upphandling. Den ifrågavarande domstolen ansåg det vara nödvändigt att fråga EG-domstolen om beslutet stred mot fördragets regler om fri rörlighet och förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i artikel 81 EG.
    EG-domstolen konstaterade inledningsvis att målet syntes röra avtal om koncession av kvalificerade tjänster som inte föll inom upphandlingsdirektivens tillämpningsområde.17

 

17 Rådets direktiv 92/50/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av tjänster (EGT L 209, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 139) och rådets direktiv 93/38/EEG av den 14 juni 1993 om samordning av upphandlingsförfarandet för enheter som har verksamhet inom vatten-, energi-, transport och telekommunikationssektorerna (EGT L 199, s. 84; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 177).

Domstolen erinrade vidare om att förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i artikel 81 EG inte är tillämpligt på avtal om koncession mellan en kommun, som handlar i egenskap av offentlig myndighet, och en koncessionsinnehavare.18 Därefter undersökte domstolen om kommunens beslut stred mot etableringsfriheten i artikel 43 EG eller mot den fria rörligheten för tjänster i artikel 49 EG. Domstolen konstaterade att företag i andra medlemsstater, i avsaknad av all insyn, inte hade någon verklig möjlighet erhålla den ifrågavarande koncessionen. Enligt domstolen innebar kommunens beslut därför en indirekt diskriminering av utländska företag.
    Slutligen behandlade EG-domstolen frågan om den ifrågavarande diskrimineringen kunde rättfärdigas. Domstolen konstaterade att det inte framgick av handlingarna i målet att beslutet skulle kunna rättfärdigas på grund av att koncessionen var av så begränsad ekonomisk betydelse att den saknade intresse för företag i andra medlemsländer och därför inte utgjorde ett hinder för de grundläggande friheterna.
    Utan att ta ställning till om kommunens behov av att kunna kontrollera koncessionsinnehavaren i princip kunde rättfärdiga en sådan negativ särbehandling som var i fråga i målet vid den nationella domstolen konstaterade EG-domstolen att kommunen, som innehade 0,97 % av kapitalet i Padania, inte kunde utöva en sådan kontroll.
    Med hänsyn till dessa förhållanden fann domstolen att den negativa särbehandlingen av företag i andra medlemsländer stred mot den etableringsfriheten i artikel 43 EG och den fria rörligheten för tjänster i artikel 49 EG.
    Domen i det här målet är av stor principiell betydelse. Redan i en tidigare dom som meddelades för ett par år sedan, Telaustria och Telefonadress,19 förklarade domstolen att upphandlande myndigheter, vid slutande av avtal som faller utanför upphandlingsdirektivens tilllämpningsområde, är skyldiga att lämna insyn så att de kan försäkra sig om att principen om förbud mot diskriminering iakttas.20 Genom domen i Coname står det klart att fördragets regler om fri rörlighet måste beaktas i ett sådant fall. Även om båda domarna gäller koncessionsavtal, måste rimligen detsamma gälla andra avtal mellan myndigheter och företag, t.ex. avtal som rör belopp som understiger de i upphandlingsdirektiven angivna lägsta beloppen för att direktiven skall vara tillämpliga, förutsatt att beloppen inte är så begränsade att de saknar allt intresse för utländska företag.
    Det är intressant att notera att domstolen fann att det överklagade beslutet utgjorde en indirekt diskriminering av utländska företag. Man skulle kunna hävda att beslutet drabbar inhemska och utländska

 

18 Dom den 4 maj 1988 i mål 30/87, Bodson, REG s. 2479, punkt 18. 19 Dom av den 7 december 2000 i mål C-324/98, Telaustria och Telefonadress, REG 2000, s. I-10745. 20 Domen i Telaustria och Telefonadress, punkterna 61 och 62.

företag i lika hög grad. Beslutet, som ju innebär en begränsning av den relevanta marknaden genom att det hindrar såväl inhemska som utländska företag från att delta i ett anbudsförfarande, framstår i högre utsträckning som en inskränkning av den fria rörligheten.
    Frågan är även om EG-domstolen genom sin dom i Coname infört en de minimis-regel i fråga om inskränkningar i den grundläggande principen om fri rörlighet när den hänvisar till avtal ”av mycket ringa betydelse i ekonomiskt avseende”.

 

8. Dom av den 5 juli 2005 i mål C-376/03, D
I denna dom uttalade EG-domstolen att den grundläggande principen enligt vilken en medlemsstat i viss utsträckning kan behandla skattskyldiga olika i fråga om inkomstbeskattning, beroende på om de har hemvist i medlemsstaten eller inte, även skall gälla beträffande förmögenhetsbeskattning.
    D var bosatt i Tyskland. Av hans förmögenhet var en mindre del, tio procent, belägen i Nederländerna och återstoden i Tyskland. Med hänsyn till dessa omständigheter beslutade de nederländska skattemyndigheterna att han skulle förmögenhetsbeskattas som en i utlandet bosatt person. Han hade därför inte rätt till det grundavdrag som i Nederländerna bosatta personer kunde göra gällande. D väckte talan mot beslutet vid nederländsk domstol. Den nederländska domstolen frågade EG-domstolen om den nederländska lagstiftningen stred mot den fria rörligheten för kapital i artiklarna 56 och 58 EG.
    Domstolen erinrade inledningsvis om sin fasta rättspraxis enligt vilken personer som är bosatta i en medlemsstat normalt sett inte befinner sig i en situation som i inkomstskattehänseende är jämförbar med andra skattskyldiga. Medlemsstaterna är därför normalt sett inte skyldiga att bevilja den sistnämnda kategorin samma skattemässiga förmåner som den beviljar de egna invånarna.21 Om den skattskyldige inte har någon nämnvärd inkomst i den stat där han eller hon bor och får huvuddelen av sin skattepliktiga inkomst i den stat där han eller hon arbetar skall emellertid den senare staten behandla den skattskyldige på samma sätt som de som är bosatta där.
    Domstolen fann mot bakgrund av likheterna mellan inkomstskatt och förmögenhetsskatt — bl. a. det förhållandet att inte bara de huvudsakliga inkomsterna, men även huvuddelen av en skattskyldigs förmögenhet, normalt sett är samlad till hemvistlandet — att den ifrågavarande rättspraxisen borde vara tillämplig även beträffande förmögenhetsbeskattningen.
    Enligt domstolen var de nederländska myndigheterna därför i princip inte skyldiga att bevilja en person i D:s situation samma skattemässiga förmåner som den beviljade personer som var bosatta i landet.

 

21 Se framförallt dom av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker, REG 1995, s I-225.

Domstolen konstaterade att det förhållandet att Tyskland, det land i vilket D var bosatt och hade sin huvudsakliga förmögenhet, hade avskaffat förmögenhetsskatten och inte kunde beakta hans personliga förhållanden och familjesituation saknade betydelse, även med beaktande av domstolens avgörande i Wallentin-målet.22 Domstolen ansåg inte heller att den omständigheten att belgiska medborgare med stöd av dubbelbeskattningsavtalet mellan Nederländerna och Belgien i motsvarande situation skulle ha rätt till det nederländska grundavdraget, föranledde någon annan bedömning.
    Domstolens slutsats, att medlemsstater även i förmögenhetsskattehänseende i viss utsträckning kan behandla skattskyldiga olika beroende på om de är bosatta i staten eller inte och på var deras förmögenhet är belägen, framstår knappast som oväntad. Domstolens principiella ställningstagande framstår som naturligt i ljuset av domstolens rättspraxis i fråga om inkomstbeskattning.
    Domen väcker emellertid frågor om den konkreta tillämpningen av denna princip. I och med att D:s egendom i Tyskland inte beskattades (på grund av att den skatten hade avskaffats i Tyskland) förmögenhetsbeskattades D endast i Nederländerna. I domen i det ovannämnda Wallentin-målet, som gällde inkomstbeskattning, var situationen snarlik. Wallentin erhöll sin huvudsakliga men skattefria inkomst i Tyskland och beskattades endast för en blygsam inkomst i Sverige. Med hänsyn härtill ansåg domstolen att Sverige skulle beakta hans personliga förhållanden och familjesituation genom att bevilja honom grundavdrag. Varför inte Nederländerna, i ljuset av domen i Wallentin-målet, var skyldig att bevilja D det yrkade grundavdraget, framgår inte klart och tydligt. Möjligen skall domen i D-målet ses som en ändring av domstolens praxis i detta hänseende.
    Domen väcker även frågor om dubbelbeskattningsavtalens ställning i förhållande till EG-rätten. Med hänsyn till att domstolen i två tidigare avgöranden23 kommit fram till att bestämmelserna i ett dubbelbeskattningsavtal skulle tillämpas beträffander personer som inte omfattades av de ifrågavarande avtalens tillämpningsområde, framstår domstolens skäl inte heller i detta hänseende som särskilt klargörande.

 

9. Dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C202/02 P, C-205/02 P - C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen
I denna dom undersökte domstolen bl.a. om kommissionen hade brutit mot principerna om berättigade förväntningar och om förbud mot retroaktiv tillämpning genom att tillämpa nya riktlinjer om fastställande av böter för överträdelse av förbudet mot konkurrensbegränsande avtal i artikel 81 EG.

 

22 Dom av den 1 juli 2004 i mål C-169/03, Wallentin, REG 2004, s. I-6443 och SvJT 2004 s. 972 f. 23 Domar av den 21 september 1999 i mål C-307/97, Saint Gobain ZN, REG 1999, s. I-6161 och av den 15 januari 2002 i mål C-55/00, Gottardo, REG 2002, s. I-413.

Kommissionen beslutade den 21 oktober 1998 att Dansk Rørindustri, ABB och ett antal andra tillverkare av fjärrvärmerör skulle betala kraftiga böter för att under den första hälften av 1990-talet i strid med artikel 85 i EG-fördraget (nu artikel 81 EG) ha delat upp den europeiska marknaden mellan sig, fastställt priser, manipulerat olika anbudsförfaranden och för att ha vidtagit samordnade åtgärder mot den enda viktiga konkurrenten utanför kartellen.24 Bötesbeloppen hade beräknats enligt riktlinjerna för beräkning av böter som offentliggjordes i januari 1998, vilkautgår från vissa i förväg fastställda grundbelopp som återspeglar hur allvarlig överträdelsen är.25 Kommissionen hänvisade emellertid inte till riktlinjerna i sitt beslut och företagen hade inte informerats under det administrativa förfarandet om att den metod som anges i dessa riktlinjer skulle tillämpas. Företagen gjorde vid förstainstansrätten och vid EG-domstolen i huvudsak gällande att kommissionen hade åsidosatt principerna om skydd för berättigade förväntningar och om förbud mot retroaktiv tilllämpning. Företagen ansåg att kommissionen borde ha tillämpat den beslutspraxis som gällde då överträdelserna begicks beträffande beräkningen av böter, som bestod i att beräkna ett bötesbelopp på grundval av omsättningen av den berörda produkten på den relevanta geografiska marknaden.
    Gemenskapsdomstolarna fann emellertid att företagen inte med fog kunde förvänta sig att en viss bötesnivå eller metod för beräkning av böter skulle bestå när kommissionen, mot bakgrund av sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning inom konkurrenspolitiken, kunde höja nivån och ändra beräkningsmetoden inom ramen för de gränser och de kriterier som anges i förordning nr 17.26 Kommissionen hade således inte brutit mot principen om berättigade förväntningar.
    Förstainstansrätten fann att tillämpningen av riktlinjerna inte heller kunde anses utgöra ett åsidosättande av förbudet mot retroaktiv tillämpning av rättsregler eftersom den rättsliga ramen vid fastställande av bötesbeloppet uteslutande utgjordes av artikel 15 i förordning nr 17.
    Domstolen kom fram till samma slutsats men med ett annat resonemang. Till skillnad från förstainstansrätten ansåg domstolen att riktlinjerna utgjorde del av den rättsliga ramen som kunde ha betydelse vid bedömningen av om förbudet mot retroaktiv tillämpning hade respekterats. I ljuset av förbudet mot retroaktiv tillämpning i artikel 7 i Europakonventionen var, enligt domstolen, den avgörande frågan om den nya metoden för beräkning av böter i rimlig grad hade

 

24 Kommissionens beslut 1999/60/EG av den 21 oktober 1998 (EGT 1999 L 24, s. 1). 25 Riktlinjer för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 14 januari 1998 (EGT C 9, s. 3). 26 Förordning nr 17, första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, s. 204-211; svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 8).

kunnat förutses vid den tidpunkt då överträdelserna begicks.27 Med hänvisning till att företag inte kan ha berättigade förväntningar på att kommissionen inte skall höja en tidigare tillämpad bötesnivå eller tilllämpa en ny metod för beräkning av dessa böter, ansåg domstolen att den nya metoden i rimlig grad var förutsebar för företagen när överträdelserna begicks. Följaktligen konstaterade domstolen att kommissionen inte heller hade åsidosatt förbudet mot retroaktiv tillämpning när den tillämpade riktlinjerna beträffande överträdelser som begicks innan riktlinjerna antogs. Domstolen har i sin dom klargjort förhållandet mellan kommissionens tillämpning av riktlinjer vid fastställande av böter i konkurrensärenden och förbudet i artikel 7 i Europakonventionen mot retroaktiv tillämpning av strafflagstiftning. Vid tillämpning av nya riktlinjer inom ramen för en straffbestämmelse blir förutsägbarheten av den praxisändring som riktlinjerna medför avgörande för om förbudet mot retroaktiv tillämpning har respekterats. Domstolen har vidare konstaterat att det föreligger ett direkt samband mellan förbudet mot retroaktiv tillämpning och principen om berättigade förväntningar. Enligt domstolen är en praxisändring nämligen förutsägbar om den inte strider mot principen om berättigade förväntningar. Domstolen har genom sitt avgörande godtagit en flexibel tillämpning av bötesreglerna i artikel 15 i förordning nr 17 i ljuset av de särskilda omständigheterna i varje fall.

 

10. Domar av den 15 februari 2005 i mål C-12/03 P och C-13/03 P, kommissionen mot Tetra Laval
I de här domarna preciserade domstolen vilken typ av domstolskontroll som skall företas av förstainstansrätten i mål om företagskoncentrationer. Domstolen klargjorde även relevanta kriterier för konkurrensrättsliga prognoser vid bedömningar av koncentrationer av s.k. konglomerattyp.
    I oktober 2001 förbjöd kommissionen en företagssammanslagning mellan Tetra Laval BV och Sidel SA, ett marknadsledande företag inom marknadssegmentet för PET-förpackningar.
    Enligt kommissionen skulle denna koncentration ge Tetra Laval incitament att använda sin dominerande ställning på marknaden för kartongförpackningar, för att övertala sina kunder som vill övergå till PET-förpackningar att välja utrustning från Sidel. Inom konkurrensrätten kallas detta fenomen för en hävstångseffekt. Sidels ledande ställning på sin marknad skulle även förvandlas till en dominerande ställning. Dessutom ansåg kommissionen att Tetra Lavals domineran-

 

27 Domstolen hänvisade till Europadomstolens domar av den 22 november 1995 i målet S.W och C.R mot Förenade kungariket, serie A, nr 335-B och nr 335-C, 34– 36 §§ och 32–34 §§, av den 15 november 1996 i målet Cantoni mot Frankrike, Recueil des arrêts et décisions, 1996-V, 29-32 §§, och av den 22 juni 2000 i målet Coëme m.fl. mot Belgien, Recueil des arrêts et décisions, 2000-VII, 145 §.

de ställning på marknaderna för kartongförpackningar skulle förstärkas genom förvärvet.
    Trots att Tetra Laval gjort vissa åtaganden för att hålla bolagen åtskilda under tio år, fann kommissionen att dessa åtaganden var otillräckliga för att lösa de strukturella konkurrensproblem som skulle uppstå till följd av den anmälda koncentrationen. Kommissionen beslutade därför i ett nytt beslut i januari år 2002 att koncentrationen var oförenlig med den gemensamma marknaden.
    Tetra Laval väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet vid förstainstansrätten. Denna slog fast att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning i sina slutsatser om hävstångseffekten och förstärkandet av Tetras Lavals dominerande ställning inom kartongsektorn. Förstainstansrätten ogiltigförklarade därför beslutet.28 Den huvudsakliga rättsfråga som EG-domstolen hade att ta ställning till var om förstainstansrätten korrekt tillämpat de kriterier för domstolsprövning som enligt domstolens praxis gäller i mål om företagskoncentrationer.29 Domstolen konstaterade att så var fallet, och erinrade om att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning avseende ekonomiska frågor. Detta utesluter inte att gemenskapsdomstolarna skall pröva kommissionens tolkning av ekonomiska uppgifter. Domstolen redogjorde därefter för den domstolskontroll som skall utövas i denna typ av mål.
    Förstainstansrätten skall inte bara pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga. Den skall även pröva om dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som skall beaktas för att bedöma en komplicerad situation, och om de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits. Därmed godkände EGdomstolen förstainstansrättens mer långtgående domstolsprövning på detta område.
    Domstolen underkände däremot att förstainstansrätten inte godtagit kommissionens slutsatser att vissa beteenden från den nya enhetens sida skulle kunna skapa en hävstångseffekt. Detta räckte dock inte för att upphäva den överklagade domen, eftersom förstainstansrätten med rätta hade slagit fast att kommissionen borde ha beaktat Tetra Lavals åtaganden avseende enhetens framtida beteende.
    EG-domstolens dom bekräftar således förstainstansrättens mer aktiva hållning i mål om företagskoncentrationer, vilket bl.a. även kommit till uttryck genom förstainstansrättens dom i målet Schneider/Legrand.30

 

28 Förstainstansrättens dom av den 25 oktober 2002 i mål T-5/02, Tetra Laval mot kommissionen, REG 2002, s. II-4381. 29 Dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C-68/94 och C-30/95, Frankrike m.fl. mot kommissionen, även kallad “Kali & Salz”, REG 1998, s. I-1375. 30 Förstainstansrättens dom av den 22 oktober 2002 i mål T-310/01, Schneider Electric mot kommissionen, REG 2002, s. II-4071.

Missnöjet med denna mer aktivistiska hållning jäser uppenbarligen bland förstainstansrättens ledamöter. Den franske domaren i förstainstansrätten, Hubert Légal, har i en ledare i en fransk konkurrenstidskrift riktat långtgående kritik mot denna rättsutveckling som han bl.a. tillskriver överambitiösa rättssekreterare i förstainstansrätten.31 Domare Légal förespråkar, inte helt oväntat, en återgång till en mer begränsad legalitetsprövning av fransk modell. Förfarandet att EGdomstolens och förstainstansrättens ledamöter publicerar sina rättspolitiska uppfattningar i doktrinen utgör en säkerhetsventil för deras yttrandefrihet, som kan förklaras av att gemenskapsdomstolarna fortfarande inte redovisar skiljaktiga meningar i sina domar.

 

11. Dom av den 21 april 2005 i mål C-267/03, Lindberg
EG-domstolen konfronterades i detta mål med den svenska följetongen som utgörs av lagstiftningen om spelautomater av typen lyckohjul och frågan huruvida sådan lagstiftning omfattas av anmälningsplikt enligt direktivet om tekniska föreskrifter.
    Staffan Lindberg hade utan tillstånd anordnat lotterier för allmänheten i form av spel på lyckohjul i en kiosk i Älmhult. Till följd av anordnandet av dessa spel åtalades och dömdes han för dobbleri enligt brottsbalken. Vid överklagandet till Högsta domstolen yrkade Staffan Lindberg i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att gärningen skulle bedömas som brott mot lotterilagen. Han gjorde bland annat gällande att de bestämmelser som innebär förbud mot att anordna spel på lyckohjul utgör tekniska föreskrifter i den mening som avses i direktiv 83/189 (nedan direktivet).32 Bestämmelserna hade inte anmälts till kommissionen enligt det erforderliga förfarandet innan de trädde i kraft och kunde därför inte göras gällande mot honom.
    Högsta domstolen ställde mot bakgrund av de spörsmål som aktualiserades i brottmålet ett antal frågor om tolkningen av begreppet ”teknisk föreskrift” i direktiv 83/189 och omfattningen av anmälningsskyldigheten enligt detta direktiv.
    EG-domstolen konstaterade att detta begrepp omfattar tre kategorier. Den ansåg att bestämmelser såsom de ifrågasatta inte kunde kvalificeras som ”tekniska specifikationer” enligt den första kategorin. Detta begrepp förutsätter att den nationella bestämmelsen avser produkten eller dess förpackning, snarare än verksamheten för företag som tillhandahåller tjänster som rör spelautomater. Däremot skulle de nationella bestämmelserna kunna omfattas av den andra katego-

 

31 Légal, Hubert, Le contentieux communautaire de la concurrence entre contrôle restreint et pleine juridiction, Concurrences no 2, 2005, s. 1–2, tillgänglig på www.concurrences.fr. 32 Rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (EGT L 109, s. 8; svensk specialutgåva, område 13, volym 12, s. 154), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 94/10/EG av den 23 mars 1994 (EGT L 100, s. 30; svensk specialutgåva, område 13, volym 26, s. 32.

rin, ”annat krav”. För att höra till denna kategori krävs att bestämmelserna utgör ett rättsligt tvingande ”villkor” avseende användningen av produkten i fråga som på ett väsentligt sätt kan påverka produktens sammansättning, natur eller saluföring. Huruvida det aktuella förbudet skall kvalificeras som ett villkor som rör användningen av produkten eller omfattas av den tredje kategorin, dvs. ”medlemsstaternas lagar (…) som förbjuder (…) användning av produkten”, beror enligt domstolen på omfattningen av det förbud som föreskrivs. Förbudet kan utgöra en teknisk föreskrift i direktivets mening om det har en sådan omfattning att användning för ändamål som rimligen kan förväntas för produkten bara medges i marginell utsträckning, eller om det visas att förbudet på ett väsentligt sätt kan påverka produktens sammansättning, natur eller saluföring.
    Domstolen uttalade att ny lagstiftning inte behöver anmälas om den enbart innebär att tidigare lagstiftning återges eller ersätts utan att några nya eller ytterligare tekniska specifikationer eller andra krav läggs till. Det förutsätter emellertid att de redan befintliga tekniska föreskrifterna som ersätts har anmälts. Vidare uttalade domstolen att tillståndskrav för anordnande av spel på spelautomater inte utgör en teknisk föreskrift i direktivets mening, eftersom det utgör villkor för etablering av företag snarare än specifikationer för själva spelautomaternas egenskaper. Slutligen konstaterade domstolen att den verkan som en teknisk föreskrift får för handeln mellan medlemsstaterna inte har någon betydelse för medlemsstaternas anmälningsskyldighet enligt direktivet.
    Mot bakgrund av domstolens acceptans av ett de minimis krav vid fastställandet av huruvida det föreligger en handelsrestriktion vid tilllämpning av fördragets regler om fri rörlighet i den ovan refererade domen i målet C-231/03 Coname, borde det finnas utrymme för gemenskapslagstiftaren att i framtiden föreskriva ett motsvarande de minimis undantag från kravet på anmälan av tekniska föreskrifter till EGkommissionen. Det i sekundärlagstiftningen alltmer vanligt förekommande systemet med anmälningsplikt riskerar annars att utvecklas till ett byråkratiskt monster, där nationella myndigheter och lagstiftare tar det säkra för det osäkra och anmäler minsta föreskrift till kommissionen, oavsett dess inverkan på den inre marknaden.

 

12. Dom av den 1 mars 2005 i mål C-281/02, Owusu
Brysselkonventionens huvudregel om behörigt forum vid svarandens hemvist är enligt domen i detta mål tillämplig även när tvisten rör enbart en konventionsstat och en tredje stat. Av domen framgår vidare att tillämpning av teorin forum non conveniens inte är förenlig med konventionen.
    Andrew Owusu är en brittisk medborgare med hemvist i Förenade kungariket som råkade ut för en dykolycka på Jamaica och blev förlamad från nacken och ned. Efter olyckan väckte han skadeståndsta-

lan i Förenade kungariket mot N.B. Jackson samt mot flera jamaicanska bolag. Svarandebolagen invände att den engelska domstolen saknade behörighet och anförde att tvisten hade starkare samband med Jamaica och därför borde prövas där. Den nationella domstolen konstaterade att för det fall huvudregeln i konventionen skulle tilllämpas, måste talan mot N.B. Jackson väckas i Förenade kungariket där han har hemvist. Eftersom Jamaica inte är en konventionsstat vore det inte möjligt att med stöd av konventionen väcka talan där skadan inträffade.
    Enligt engelsk rätt kan en nationell domstol avvisa en talan om den med hänsyn till samtliga parters intressen och syftena med rättskipningen anser att en behörig domstol i en annan stat objektivt sett är bättre lämpad att pröva tvisten. Den engelska domstolen frågade sig om den med stöd av en sådan nationellt grundad undantagsbestämmelse, enligt teorin forum non conveniens, skulle kunna avstå sin behörighet i den del som gällde N. B. Jackson, om den ansåg att en domstol i en tredjestat var bättre lämpad att döma i målet.
    Vid besvarandet av den engelska domstolens begäran om förhandsavgörande drog EG-domstolen inledningsvis slutsatsen att Brysselkonventionens huvudregel är tillämplig, även när fallet avser förhållandet mellan en konventionsstat och en tredje stat. Den generella behörighetsregeln i artikel 2 kan visserligen bara tillämpas när rättsförhållandet har internationell karaktär, men förutsätter inte att flera konventionsstater berörs. Att fastställa den internationella behörigheten för domstolar i en konventionsstat är ett av syftena med Brysselkonventionen som uppfylls även i fall som det aktuella. Domstolen ansåg inte att det faktum att konventionens bestämmelser om litispendens och om erkännande och verkställighet av domar är tillämpliga på förhållanden mellan olika konventionsstater eller den omständigheten att konventionen syftar till att säkerställa fri rörlighet för domar mellan konventionsstaterna ledde till en annan slutsats. Domstolen fastslog även att artikel 2 i konventionen hindrar en nationell domstol att tillämpa undantagsbestämmelsen forum non conveniens och därmed avstå från sin behörighet. Den konstaterade att artikel 2 är av tvingande karaktär och att det redan av artikelns lydelse framgår att undantag från denna huvudregel bara är möjliga när de uttryckligen medges i konventionen. Om det vore tillåtet att tillämpa forum non conveniens skulle enligt domstolen det rättsliga skyddet för personer som är etablerade i gemenskapen påverkas negativt och den enhetliga tillämpningen av behörighetsreglerna i konventionen hotas. Domen måste anses ytterligare stärka Brysselkonventionens genomslag och det skydd den ger svarande med hemvist inom Europeiska unionen. Samtidigt är det lätt att föreställa sig att detta skydd också kan uppfattas som alltför starkt i situationer där det med hänsyn till det övergripande syftet med rättskipningen finns domstolar belägna utanför EU:s gränser som vore bättre lämpade att bedöma tvisten.

13. Dom av den 20 januari 2005 i mål C-464/01, Gruber
I detta mål sökte EG-domstolen dra upp gränsen för tillämpningsområdet av de särskilda forumreglerna i Brysselkonventionen till skydd för konsumenter vid köp av en vara, som delvis är avsedd för yrkesmässigt bruk och delvis är avsedd för privata ändamål.
    Tvisten stod mellan Johann Gruber, en österrikisk lantbrukare som lagt om taket på sin gård, och Bay Wa AG, en i Tyskland etablerad gör-det-själv-butik som levererat takpannor till Gruber.
    Enligt Gruber uppvisade de levererade tegelpannorna betydande färgskillnader, trots säljarens utfästelse om att färgen skulle vara enhetlig. Taket skulle därför behöva läggas om på nytt. Gruber stämde därför Bay Wa vid österrikisk domstol och begärde ersättning för köpeskillingen för takpannorna, för kostnaderna för att avlägsna de gamla pannorna och lägga nytt tegel på taket, samt för eventuella framtida kostnader. Bay Wa gjorde vid österrikiska domstolar en foruminvändning och hävdade att gården i ett lantbruk framför allt är en arbetsplats och att inköp som avser denna verksamhet normalt inte kan räknas som konsumentavtal. Den del av Grubers gård som används privat uppgår till lite drygt 60 procent av byggnadens totala bruksyta.
    Österrikiska Oberster Gerichtshof begärde därför ett förhandsavgörande från EG-domstolen för att få klarhet om ett avtal som hänför sig till verksamhet som delvis är yrkesmässig och delvis privat, skall anses ha ingåtts av en konsument i den mening som avses i artikel 13 första stycket i Brysselkonventionen.
    EG-domstolen slog i sin dom fast att en person som ingår avtal om köp av en vara, som delvis är avsedd för yrkesmässigt bruk och delvis är avsedd för privata ändamål, inte kan göra gällande de särskilda fördelaktiga behörighetsbestämmelserna till skydd för konsumenter i Brysselkonventionen. Motsatt förhållande gäller om den yrkesmässiga användningen är så marginell att den i sammanhanget har minimal betydelse för transaktionen i fråga. Domstolen uttalade sig även om de omständigheter som nationella domstolar har att beakta, när de tar ställning till om ett avtal avser att i icke försumbar utsträckning tillgodose behov i den berörda personens yrkesverksamhet eller ej.
    Domstolen bekräftade i detta mål att definitionen av konsumentavtal i Brysselkonventionen skall tolkas strikt. Fördelen av att kunna åberopa bestämmelserna i konventionen till skydd för konsumenter tillkommer därför i princip inte en person som ingår ett avtal för ett ändamål som delvis rör dennes yrkesverksamhet.

 

14. Förstainstansrättens dom av den 26 april 2005 i de förenade målen T-110/03, T-150/03 och T-405/03, Sison mot rådet
I detta mål prövade förstainstansrätten för första gången de särskilda bestämmelserna för känsliga handlingar i EG:s offentlighetsförordning nr 1049/2001.33 Jose Maria Sison, grundare av och tidigare ordförande i Filippinernas kommunistparti, har status som politisk flykting i Nederländerna. I augusti år 2002 förde det amerikanska utrikesdepartementet upp det filippinska kommunistpartiet på sin lista över terroristorganisationer. Det amerikanska finansdepartementet förde den 12 augusti samma år upp både Sison och kommunistpartiet på sin lista över terrorister och frös dennes och partiets tillgångar. Dagen därpå, den 13 augusti 2002, förde även holländska myndigheter upp det filippinska kommunistpartiet och Sison på sin sanktionslista mot terrorism, frös den sistnämndes tillgångar och drog in hans socialbidrag. Den 28 oktober 2002 följde Europeiska unionens råd efter och förde upp Sisons namn på EU:s förteckning över personer vars tillgångar och finansiella medel skall spärras som ett led i kampen mot terrorism.34 Detta beslut bekräftades genom nya rådsbeslut i december 2002 och i juni 2003. Sison har fört talan mot dessa beslut i särskild ordning i mål T-47/03.
    Sison ansökte med stöd av EG:s offentlighetsförordning nr 1049/2001 om att få tillgång till de handlingar som föranlett rådet att föra upp och bibehålla hans namn på EU:s terroristlista och om uppgifter om vilka stater som tillhandahållit handlingar i detta hänseende.
    Rådet vägrade att ge tillgång till någon av de begärda handlingarna, bl.a. med motiveringen att utlämnandet av dessa skulle ge de berörda personerna m.fl. en möjlighet att undergräva myndigheternas åtgärder vid terroristbekämpning, och därmed allvarligt skada det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet. Utlämnandet skulle även skada det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella relationer, eftersom de åtgärder som vidtas inom ramen för kampen mot terrorism även rör myndigheter i tredje land. Rådet meddelade inte heller vilka medlemsstater som tillhandahållit de uppgifter som legat till grund för rådets beslut, eftersom de berörda myndigheterna efter samråd inte gett sitt samtycke till att lämna ut de begärda uppgifterna.
    Förstainstansrätten inledde sitt resonemang med att konstatera att dess domstolskontroll är begränsad i offentlighetsmål som rör sekre-

 

33 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, s. 43). 34 Rådets beslut 2002/848/EG av den 28 oktober 2002 om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2002/460/EG (EGT L 295, s. 12).

tess på grund av skyddet för allmän säkerhet och för internationella förbindelser.
    I frågan om rådet åsidosatt de allmänna rättsprinciper avseende rätten till försvar som fastslås i artikel 6 i Europakonventionen, ansåg domstolen att denna fråga skulle prövas inom ramen för processen mot själva besluten i sak i mål T-47/03. Det särskilda intresse som en enskild kan ha, vid begäran om tillgång till en handling som särskilt berör honom eller henne, skall således inte beaktas vid tillämpningen av undantaget för allmän säkerhet och internationella förbindelser i artikel 4.1 a i förordning nr 1049/2001.
    I sak ansåg förstainstansrätten att det är en förutsättning för en effektiv kamp mot terrorismen att de uppgifter, som innehas av offentliga myndigheter och som avser personer eller enheter som är misstänkta för terrorism, förblir hemliga så att uppgifterna förblir relevanta och möjliggör effektiva åtgärder. Att lämna ut den begärda handlingen till allmänheten skulle således ovillkorligen ha skadat det allmänna samhällsintresset i fråga om allmän säkerhet.
    Vidare ansåg förstainstansrätten att det internationella samarbetet i fråga om terrorism förutsätter att staterna har förtroende för att de uppgifter som de lämnar till rådet behandlas konfidentiellt. Med beaktande av den begärda handlingens karaktär, kunde således rådet med rätta anse att ett utlämnande av denna handling skulle kunna skada Europeiska unionens ställning inom det internationella samarbetet på området för kampen mot terrorism.
    I fråga om tillämpningen av den s.k. upphovsmannaregeln i artikel 9.3 i förordning nr 1049/2001, fann förstainstansrätten att rådet inte hade någon skyldighet att lämna ut de ifrågavarande handlingarna som upprättats av stater och som avsåg antagandet av beslutet att upprätta EU:s terroristlista. Enligt förstainstansrätten hade rådet inte heller skyldighet att lämna ut uppgifter om vilka dessa stater var.
    Förstainstansrättens dom i Sison-målet bekräftar de farhågor som kom till uttryck under det svenska ordförandeskapet, när särregleringen för känsliga handlingar i förordning 1049/2001 förhandlades fram.
    I efterhand har det framkommit att denna reglering, tillsammans med rådets säkerhetsbestämmelser, utgjorde ett införlivande med EGrätten av försvarsalliansen NATO:s hemliga säkerhetsföreskrifter.35 Sverige har även förbundit sig att följa denna NATO:s s.k. hemliga sekretessbibel i ett likaledes hemligt samarbetsavtal med försvarsalliansen NATO. Hur dessa NATO-bestämmelser och samarbetsavtal förhåller sig till den svenska offentlighetsprincipen är tyvärr omöjligt att bedöma, eftersom handlingarna har sekretessbelagts av regeringen

 

35 NATO UNCLASSIFIED Document C-M(55) 15 (final), Security Within the North Atlantic Treaty Organization,som sedermera ersatts av det likaledes hemliga dokumentet NATO C-M(2002)49.

och av svenska myndigheter, vilket även har bekräftats av förvaltningsdomstolarna.
    Genom denna mellanstatliga och överstatliga sekretessreglering har de västerländska demokratierna skapat ett i princip vattentätt system för hemligt utbyte av information. I viss utsträckning och i vissa avseenden kan detta möjligtvis rättfärdigas i kampen mot terrorismen. Sison-målet visar dock hur detta system för informationsutbyte används för att inskränka enskildas grundläggande rättigheter. Man kan därför bara hoppas att rätten till partsinsyn och rätten till försvar upprätthålls i förstainstansrättens kommande prövning om lagligheten av själva sanktionsåtgärderna.