Om arvinges rätt att föra talan om ogiltighet av faderskapsbekräftelse

 

 

Av f.d. justitierådet OLLE HÖGLUND

Beträffande barn, för vilket faderskapspresumtionen i FB 1:1 inte gäller, fastställs faderskapet genom bekräftelse (förut erkännande) eller dom. Om det senare visas att den som lämnat bekräftelse inte är fader till barnet, skall rätten förklara att bekräftelsen saknar verkan mot honom (FB 1:4 tredje st.).
Lagen innehåller inte några begränsningar för talan om ogiltighet av faderskapsbekräftelse, vare sig talan förs av mannen själv eller av hans arvingar. Genom rättsfallet NJA 1988 s. 525 har emellertid slagits fast, att mannens arvingar inte äger föra talan om ogiltighet av erkännandet, när detta avgivits efter barnets födelse. Domen grundas på en analogi från bestämmelserna i FB 3:1 om hävande av faderskapspresumtionen beträffande barn vars moder är gift. Denna rättstillämpning kan numera ifrågasättas. Det sammanhänger både med den utveckling som genom åren skett i fråga om motsvarande talerätt rörande barn, vars moder är gift, och med den nya teknik för faderskapsundersökning som tillkommit genom DNA-analys. För att få en bild av läget synes det nödvändigt att efter en kort erinran om gällande bestämmelser på området gå tillbaka till tiden för barnlagarnas tillkomst år
1917. Till underlättande av framställningen används i det följande de äldre termerna äktenskaplig börd, barn i äktenskap (i.ä.) och barn utom äktenskap (u.ä.).

 


1. Gällande ordning i huvuddrag
1.1 Faderskapet
Enligt FB 1:1 gäller att, om modern är gift vid barns födelse, mannen i äktenskapet skall anses som barnets fader. Enligt 1:2 skall rätten förklara att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet, om vissa angivna omständigheter föreligger.
    I annat fall än som avses i 1 § eller om rätten har meddelat förklaring enligt 2 §, fastställs faderskapet genom bekräftelse eller dom.
    FB 1:4 innehåller bestämmelser om faderskapsbekräftelse. Vissa formföreskrifter gäller för sådan bekräftelse. I tredje st. av paragrafen stadgas att, om det senare visas att den som har lämnat bekräftelse inte är fader till barnet, rätten skall förklara att bekräftelsen saknar verkan.
    Beträffande både barn i och barn utom äktenskapet gäller således att, för den händelse antagandet om faderskapet är oriktigt, rätten skall förklara att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet respektive att faderskapsbekräftelsen saknar verkan mot mannen. Det krävs sålunda dom i frågan, vilket betyder att talan måste föras vid rätten.

912 Olle Höglund SvJT 2006 För en sådan talan finns lagbestämmelser när det gäller talan om hävande av faderskapspresumtionen men inte beträffande talan om ogiltighet av faderskapsbekräftelse.

 

1.2 Bördstalan
Talan om att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet kan enligt FB 3:1 föras av mannen själv eller av hans arvingar.
    För mannens talan gäller inga begränsningar vare sig genom bestämmelse om viss talefrist eller genom bestämmelser om andra villkor.
    För arvinges talan gäller däremot vissa begränsningar. För det första krävs för arvingens rätt att föra talan att mannen inte varaktigt sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse bekräftat att barnet är hans. Vidare är rätt till talan utesluten, om vid mannens död mer än ett år har förflutit från det att talan, som grundats på att mannen är fader till barnet, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än ett år har förflutit sedan anspråk på samma grund framställts mot mannens dödsbo.

 

2. Tillbakablick
2.1 FB:s tillkomst
Vid FB:s tillkomst år 1949 övertogs bestämmelserna angående talan om att barnet saknar äktenskaplig börd, d.v.s. att mannen i äktenskapet ej är fader till barnet, från 1917 års lag om äktenskaplig börd. De har därefter bestått i princip. Vissa ändringar har gjorts främst i fråga om frister för talan.
    Från början stadgade FB i fråga om mannens talan (2:1), att den skulle väckas mot barnet eller, om barnet avlidit, dess arvingar inom tre år från det han fick kunskap om barnets födelse. Hade han ej sammanbott med barnet, förlorade han inte sin rätt till talan förrän ett år förflutit från det talan, som grundades på att barnet hade äktenskaplig börd, väckts mot honom och han erhållit del därav. Talan fick över huvud inte föras av mannen om han, sedan han fått kunskap om att modern haft samlag med annan under tid då barnet kunde vara avlat, efter barnets födelse erkänt barnet som sitt.
    Beträffande arvinges talan gällde vid FB:s tillkomst (2:2) att talan fick väckas inom ett år från det arvingen fått kännedom om barnets födelse och om mannens död. Hade mannen ej varaktigt sammanbott med barnet förlorade dock arvingen inte sin rätt till talan förrän ett år förflutit från det att anspråk, som grundats på att barnet hade äktenskaplig börd, framställts mot dödsboet. Som villkor för talan över huvud gällde att mannen varken försuttit tid till talan enligt 1 § eller efter barnets födelse erkänt barnet som sitt.
    Bestämmelserna för mannens respektive arvinges talan var som synes i huvudsak överensstämmande. Skillnaden gällde talefristens längd, för mannen tre år och för arvingen ett år.

SvJT 2006 Om arvinges rätt att föra talan om ogiltighet av faderskap 913 2.2 1976 års lagändring
Genom lagändring år 1976 slopades alla begränsningar av mannens talerätt. Han kan numera väcka talan mot barnet eller dess arvingar hur sent som helst och utan bundenhet av bekräftelse eller annat erkännande. Han äger således väcka talan även om han tidigare erkänt barnet som sitt.
    I fråga om rätten för arvinge att föra talan infördes — vid sidan av förbudet mot talan när mannen efter barnets födelse erkänt barnet som sitt — en ny begränsning sålunda att talan inte fick föras om mannen varaktigt sammanbott med barnet. Vidare saknades rätt till talan om vid mannens död mer än ett år förflutit från det att talan, som grundats på att mannen var fader till barnet, väckts mot honom och han fått del därav eller om mer än ett år förflutit sedan anspråk på samma grund framställts mot mannens dödsbo.

 

2.3 Ang. skillnaderna i talerätt beträffande barn i.ä. respektive barn u.ä.
I fråga om mannens egen talerätt förelåg sålunda fram till 1976 års lagändring en klar principiell skillnad mellan hans talerätt beträffande barn i.ä. och hans talerätt beträffande barn u.ä. I det förra fallet förelåg begränsningar i talerätten, i det senare ingen begränsning alls. Nämnda skillnad hade sin grund i att regleringen över huvud var så utformad att den tjänade som skydd för barn födda i äktenskap. Historiskt sett sammanhängde olikheten mellan barn i och barn utom äktenskap med den ställning familjen intog i samhällsordningen. Samhället var byggt på familjen och denna hade sin grund i äktenskapet. Endast den förbindelse mellan man och kvinna som fick formen av äktenskap erkändes av samhället som legitim. I 1917 års lag om äktenskaplig börd var som följd av detta synsätt rätten för mannen att föra talan om att barnet saknade äktenskaplig börd ännu mera inskränkt än den blev i samband med FB:s införande. Talefristen var sex månader i stället för tre år. I lagmotiven till bestämmelsen anfördes att frågan om barnets börd borde om möjligt inte hållas svävande. Att barnet efter en längre tids förlopp frånkändes äktenskaplig börd innebar en synnerlig hårdhet mot detsamma. Det var kanske inte längre möjligt för barnet att vända sig mot den utomäktenskapliga fadern och göra sin rätt gällande eller också var detta förbundet med stora svårigheter. Om makarna sammanlevde med varandra ansågs det även för deras förhållande inbördes vara bäst om talan inte stod öppen under en alltför lång tid. Härtill kom även de svårigheter i bevisningsväg som yppade sig efter det att en längre tid förflutit. (NJA II 1917 s. 464).
    I fråga om barn utom äktenskap innehöll 1917 års lag om barn utom äktenskap endast regeln (i 20 §) att, om en man i föreskriven form erkänt sig vara fader till barn, det skulle vara gällande ”där ej visas att han ej är barnets fader”. Inte någon bestämmelse gavs till re-

914 Olle Höglund SvJT 2006 glering av talan om ogiltighet av sådant erkännande. Vid tillkomsten av lagen synes meningen ha varit att det saknades behov av en reglering, tydligen därför att man räknade med att det endast mycket sällan skulle lyckas att förebringa bevisning om att erkännandet var oriktigt. I lagmotiven sägs sålunda att sådan bevisning i regel inte kunde ske på annat sätt än genom utredning om att den erkännande på grund av bortovaro eller annan sådan omständighet inte kunde ha haft samlag med modern å konceptionstiden eller att på grund av impotens hos honom eller redan förut inträtt havandeskap hos modern barnet inte kunde vara avlat vid samlag som han kunde ha haft med modern. I lagrådets utlåtande nämndes också villfarelse, tvång och förledande. (NJA II 1917 s. 422 f.) Någon ändring i denna avsaknad av reglering har inte skett.
    Utvecklingen har i stället lett till lagändringar beträffande barn i äktenskap och där gått i riktning mot vidgade möjligheter att angripa faderskapet. Ett undantag kan synas ligga i den förut nämnda ändringen av talerätten för arvinge genom 1976 års lagändring. Då uteslöts sådan talerätt så snart mannen varaktigt sammanbott med barnet. Denna ändring innebar visserligen en ny begränsning i talerätten, men den var också nödvändig som ersättning för den tidigare bestämmelsen, att talan var utesluten i det fall då mannen försuttit tid till talan enligt 2:1. När alla frister för mannens talan slopats, måste någon annan bestämmelse till begränsning av arvinges talerätt införas. Det förefaller därför vara någon överdrift när det i motiven till 1976 års lagändring sägs att ”arvingarnas rätt att väcka talan om mannens faderskap har begränsats väsentligt i förhållande till vad som gäller f.n.” (NJA II 1976 s. 446).
    Av de återgivna bestämmelserna framgår att arvinges talerätt i fråga om barn i äktenskap från början varit och fortfarande är utesluten, så snart mannen i äktenskapet efter barnets födelse erkänt barnet som sitt. Detta gällde före 1976 års ändring även för talan av mannen själv med den skärpningen att erkännandet skulle vara avgivet efter det att mannen fått kunskap om att modern haft samlag med annan under tid då barnet kunde vara avlat. Beträffande barn utom äktenskap har erkännande av faderskapet inte i någon mån hindrat att talan fått väckas. Denna skillnad blev särskilt påtaglig i det fallet då barnet fått äktenskaplig börd genom att mannen först erkänt faderskapet och därefter ingått äktenskap med modern. I sådant fall var han inte bunden av sitt erkännande utan var fri att föra talan om att erkännandet var oriktigt, med påföljd att barnet kom att berövas sin äktenskapliga börd (se t.ex. Walin, Föräldrabalken, 1:a uppl. 1952 s. 28; även i senare upplagor).

 

3. Angående rättsfallet
I förhållande till utvecklingen genom åren innebär rättsfallet NJA 1988 s. 525 ett steg i motsatt riktning. Med analogi från bestämmel-

SvJT 2006 Om arvinges rätt att föra talan om ogiltighet av faderskap 915 serna om hävande av faderskapspresumtionen beträffande barn i.ä. har genom rättsfallet slagits fast, att arvinges rätt till talan om ogiltighet av faderskapserkännande beträffande barn utom äktenskap är utesluten, om erkännandet avgivits efter barnets födelse. I domsmotiveringen anförs bl.a. att en sådan begränsning av talerätten i fråga om ogiltigförklaring av ett faderskapserkännande, i likhet med begränsningen av talerätten i bördsmål, ligger helt i linje med den utveckling som pågår mot minskade skillnader både i faktiskt och i rättsligt hänseende mellan barn vilkas föräldrar är gifta med varandra och barn vilkas föräldrar inte är det.
    Om en jämförelse som nu nämnts skall göras är det inte säkert att den skall leda till den slutsats domstolen kom till. Den kan lika gärna slå i motsatt riktning, d.v.s. i en utvidgning av talerätten i bördsmål (vilket finge ske lagstiftningsvägen) i stället för en inskränkning av talerätten rörande ogiltigförklaring av faderskapserkännande. Under förarbetena till 1976 års lagändring uttalades sålunda bl.a. (av familjelagssakkunniga) att barnets intresse av att få utrett vem som i själva verket är dess far när faderskapet sätts i fråga måste anses väga tyngre än dess intresse av att anses som barn i äktenskap (NJA II 1976 s. 445 f). Denna synpunkt har ingalunda försvagats med åren utan känns om möjligt starkare nu. I dag upplevs sålunda ett stort intresse hos människor att lära känna sina rötter. Med en sådan utveckling är det inte förenligt att inskränka möjligheten att få faderskap till barn rätt fastställt.
    I nu angiven riktning talar också ett avgörande av Högsta Domstolen helt nyligen i ett fall rörande rätt för arvingar att föra talan om hävande av faderskapspresumtionen beträffande ett barn till gifta föräldrar, NJA 2006 s. 283. Tvistefrågan i fallet gällde huruvida arvingarnas talerätt blivit utesluten genom att mannen varaktigt sammanbott med barnet. Av rättsfallsreferatet framgår bl.a., att mannen sammanbott med barnet från dess födelse till dess föräldrarna efter c:a 18 månader separerade, att han därefter i samband med äktenskapsskillnad åtagit sig att betala underhåll till barnet samt att han i samband med separationen låtit ett australiensiskt företag utföra en DNA-undersökning avseende hans faderskap till barnet. Han avled drygt ett år efter separationen i en allvarlig sjukdom. Högsta Domstolen ansåg, till skillnad från tingsrätt och hovrätt, omständigheterna vara sådana att sammanboendet inte kunde betraktas som varaktigt i den mening som avsågs i FB 3:1 andra st. och följaktligen inte hindrade arvingarna från rätten att föra talan om hävande av faderskapspresumtionen.
    Det allmänna intresset att faderskap blir rätt fastställt har också lett till att i fall då faderskapet fastställts genom dom resning beviljats, när det efter domen genom blodprov eller annat bevis blivit styrkt att den utpekade mannen inte är far till barnet. Redan en rad äldre sådana avgöranden efter resning föreligger (se Beckman-Höglund, Svensk

916 Olle Höglund SvJT 2006 familjerättspraxis B II h 3). Från senare tid, åren 2002 och 2003, kan nämnas flera fall där av den utpekade mannen sökt resning beviljats i mål som avdömts så pass långt tillbaka i tiden som åren 1949, 1952 och 1970, se resp. NJA 2003 s. 22 samt notisfallen NJA 2003 C 26, C 12 och 2002 C 9.
    Eftersom erkännande av faderskap till barn utom äktenskap praktiskt taget alltid lämnats efter barnets födelse, innebär rättsfallet i själva verket stopp för all talan av arvinge om ogiltigförklaring av erkännandet. Olägenheterna härav kan väl sägas ha varit inte alltför stora vid tiden för rättsfallet, då ännu bevissvårigheter rådde för en talan om ogiltighet av ett erkännande, låt vara att möjligheten att visa att erkännandet var oriktigt vidgats genom blodprovsundersökningar. Det är nämligen att märka att det krävs fullt bevis för att kullkasta ett erkännande. Det räcker således inte, såsom vid själva faderskapstalan, att det är osannolikt att mannen är fader till barnet, det skall vara uteslutet.

 

4. Nytt bevisläge
Numera är bevisläget ett helt annat. Sedan HD hade att pröva frågan i 1988 års fall, har snart sagt en revolution inträtt i fråga om faderskapsbestämningar genom införandet av DNA-tekniken. Sedan år 1994 utförs sålunda blodundersökningar i faderskapsärenden regelmässigt med sådan teknik (se Rättsmedicinalverkets yttrande i fallet NJA 1998 s. 184). Därigenom är det möjligt att utesluta praktiskt taget alla män som felaktigt utpekats som biologisk far till ett barn. Säkerheten är så stor att det kan sägas att man med tillämpning av DNA-tekniken kan positivt fastställa att en utpekad man är far till barnet. Tekniken har också tillmätts sådan betydelse att den fått sätta spår i själva faderskapsregeln i FB 1:5. Genom lagändring år 2005 infördes sålunda som en första punkt i paragrafen, att rätten skall förklara en man vara far, om det genom en genetisk undersökning är utrett att han är barnets far.
    Det ändrade bevisläget innebär således att man numera kan komma fram inte bara till att det är osannolikt att en utpekad man är far till barnet utan också till att det är uteslutet. Tekniken är tillämplig även i fall då den utpekade mannen är avliden (jfr rättsfallet NJA 1999 s. 598, även prop. 2004/05:137 s. 52).
    När nu en sådan säkerhet i faderskapsbestämning vunnits, saknas skäl att till lagtexten, som innebär obegränsad talerätt, analogivis tillfoga en begränsning av talerätten. Den olägenhet som en obegränsad talerätt för arvinge kan sägas innebära genom att frågan om faderskapet därmed kan bli föremål för talan långt efter barnets födelse är inte mycket större än den olägenhet som redan föreligger genom den utpekade mannens obegränsade talerätt. Jfr också de här förut nämnda resningsfallen.

SvJT 2006 Om arvinges rätt att föra talan om ogiltighet av faderskap 917 Att en strikt tillämpning av den korthuggna lagtexten medför en vidare talerätt i förhållande till den som gäller beträffande barn, vars moder är gift, behöver inte kännas stötande som en avvikelse från strävandena mot likställighet mellan barn i och barn utom äktenskap. Principiellt sett föreligger en viss skillnad mellan ett erkännande av faderskap inom ett äktenskap och, frånsett samboförhållanden, ett erkännande utanför. Det förra är tillkommet i en social samhörighet, som omsluter barnet och skapar en känslomässig gemenskap mellan mannen och barnet. Det senare medför däremot inte samma känslomässiga bindningar. Det kan därför sägas vara lättare att bryta ett erkännande av det senare slaget än av det förra.

 

5. Slutsats
Den utveckling som enligt det anförda skett i fråga om talerätten i bördsärenden och den säkerhet med vilken faderskapsundersökning numera kan göras utgör synnerliga skäl för en ändring av rättstillämpningen på det oreglerade område som nu är i fråga sålunda, att talan av arvinge inte hindras av att faderskapserkännandet avgivits efter barnets födelse.