Den nya lagstiftningen om påföljder för unga lagöverträdare

 

 

Av hovrättslagmannen MARTIN BORGEKE och hovrättsassessorn CATHARINA MÅNSSON

I artikeln redovisar författarna bakgrunden till och grunddragen i den nya lagstiftningen rörande unga lagöverträdare och diskuterar olika tillämpningsfrågor som den aktualiserar. Författarna hävdar att idén att man samtidigt skall hylla två olika grundprinciper för påföljdsbestämningen leder till att systemet i vissa delar blir otydligt och svårtillämpat. Dessutom pekar författarna på ett par frågeställningar där de menar att man med fog kan undra om den beslutade ordningen är lämplig.

 

1 Bakgrund
Frågan om hur unga, som överträder de regler som gäller för den mänskliga samvaron, skall bemötas har diskuterats i alla tider. Det är inte vår avsikt att här göra en exposé över vilka olika inställningar som genom århundradena har funnits till barnuppfostran och till behovet av och metoderna för tillrättaförande av ungdomar som nonchalerar gällande normer. Däremot skall vi något redovisa de resonemang och principer som har legat till grund för de senare årens förändringar av det straffrättsliga regelsystemet i denna del.
    Som en bakgrund kan väl dock sägas att det påföljdsbestämningssystem — avseende både vuxna och unga lagöverträdare — som infördes genom brottsbalksreformen år 1965, och som faktiskt i stora stycken hade genomförts genom successiva reformer under strafflagens giltighetstid, var utpräglat individualpreventivt inriktat. Det gällde alltså för domstolen att, visserligen inom ramen för vad hänsynen till den allmänna laglydnaden ansågs kräva, välja den påföljd som ansågs bäst ägnad att främja den tilltalades anpassning i samhället. Som bekant, och som vi återkommer till i det följande, har detta på preventionsteorier baserade påföljdsbestämningssystem varit föremål för en omfattande kritik och därför i viktiga avseenden övergivits. På ett område har det emellertid i huvudsak fått stå kvar och det är det som gäller hanteringen av unga lagöverträdare. Medan reglerna avseende vuxna lagöverträdare fick en utformning som i ökad grad stöder sig på vad den kriminologiska forskningen kommit fram till angående påföljdernas verkningar för den dömde och på mera realistiska uppfattningar om möjligheterna att med det straffrättsliga systemet komma till rätta med brottsligheten, vilar påföljdssystemet avseende unga, och då tänker vi i huvudsak på det som avser de som begått brott in-

nan de fyllt arton år, i betydande utsträckning fortfarande på tankar av nu ganska gammalt datum.
    Vi skall i det följande beskriva innebörden av de nya regler som trädde i kraft den 1 januari 2007. Innan dess skall vi emellertid lämna en kortfattad redogörelse för det system som infördes år 1999 och för den utvärdering av detta som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) utförde åren 2001–2002. Vi skall också något beröra de förslag till förändringar som i ett tidigare skede lämnades av Ungdomsbrottskommittén (betänkande SOU 1993:35), vilken kommitté inte skall förväxlas med Ungdomsbrottsutredningen (betänkande SOU 2004:122), vars förslag ligger till grund för den nya lagstiftningen.

 

2 1999 års reform
Ungdomsbrottskommittén, som tillsattes år 1990, lämnade år 1993 sina förslag till nytt påföljdssystem för ungdomar i betänkandet Reaktion mot ungdomsbrott (SOU 1993:35).
    Ungdomsbrottskommittén ställde sig bakom den kritik som hade riktats mot brottsbalkens påföljdssystem och som hade lett till 1989 års påföljdsbestämningsreform. Kommittén ansåg att påföljdssystemet för unga lagöverträdare borde anpassas till de principer som gäller för vuxna som begått brott. Samtidigt framhöll kommittén vikten av att påföljdssystemet vilar på en humanitär grund och att den tilltalades ungdom och bristande mognad beaktas vid påföljdsbestämningen.
    En viktig del av Ungdomsbrottskommitténs förslag var avskaffandet av överlämnande till vård inom socialtjänsten. Kommittén menade att de vanliga påföljderna böter, villkorlig dom, skyddstillsyn och fängelse skulle användas även för unga lagöverträdare. För tillämpningen av villkorlig dom, som föreslogs bli utvidgad, skulle det vara av betydelse om socialtjänsten hade ingripit mot den unge med stöd av socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga. Fängelse skulle undvikas så långt som möjligt. För att säkerställa detta föreslog kommittén en ny påföljd benämnd ”särskild tillsyn” som skulle verkställas i s.k. § 12hem.
    Ungdomsbrottskommitténs förslag lades till grund för viss lagstiftning avseende handläggningen av ungdomsmål. Kommitténs huvudförslag kom emellertid inte att genomföras. Däremot utgjorde de en utgångspunkt för det arbete på området som utfördes inom Justitiedepartementet. Arbetet redovisades i en promemoria med titeln Påföljder för unga lagöverträdare (Ds 1997:32). Promemorian remissbehandlades och kom sedan att utgöra grundvalen för 1999 års reform.
    Huvudtankarna bakom 1999 års reform (se prop. 1997/98:96) var att socialtjänsten skulle behålla ansvaret för ungdomar i åldrarna 15– 17 år som begått brott. Samtidigt var avsikten att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten skulle göras tydligare. Vidare skulle de grundläggande principerna om rättvisa, proportionalitet och

förutsebarhet i ökad utsträckning prägla påföljdsbestämningen också för unga lagöverträdare. Detta skulle emellertid inte leda till ett ökat bruk av frihetsberövande påföljder för unga. En särskild påföljd, sluten ungdomsvård, skulle införas. Detta skulle leda till att möjligheterna att döma ungdomar till fängelse skulle minska ytterligare.
    För att öka förutsebarheten var det en målsättning att det vid tidpunkten för huvudförhandlingen skulle vara möjligt att i rimlig utsträckning förutse vilken vård eller vilka åtgärder som den unge skulle komma att bli föremål för efter ett överlämnande. Detta, var det tanken, skulle åstadkommas genom utförligare yttranden från socialnämnderna. Dessa yttranden skulle innehålla en vårdplan med en redogörelse för huvuddragen i de åtgärder som socialnämnden planerade att vidta.
    Principen om proportionalitet innebär enligt propositionen (prop. s. 148) att det skall finnas en balans mellan brottet och samhällets reaktion på detta. Visserligen insåg lagstiftaren att överlämnandepåföljden vård inom socialtjänsten är svår att förena med denna princip. För att trots allt tillgodose proportionalitetsprincipen så långt som möjligt anges i propositionen att domstolen kan beakta brottets svårhet när den tar ställning till om den unge över huvud taget bör överlämnas till vård inom socialtjänsten. Ett annat sätt att beakta kravet på proportionalitet är, fortfarande enligt propositionen (s. 149), att använda tilläggssanktioner av olika slag såsom böter eller föreskrift om ungdomstjänst (vilket var en nyhet). Hur innehållet i vårdplanen skulle vägas mot kravet på proportionalitet i det enskilda fallet var emellertid inte lätt att säga. I denna del uttalade regeringen (prop. s. 151) följande.

 

Frågan om i vilken utsträckning överlämnande till vård inom socialtjänsten bör kombineras med dagsböter eller med ungdomstjänst får avgöras efter en avvägning mellan brottets straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brottslighet å ena sidan och hans personliga förhållanden och de av socialnämnden planerade åtgärderna å andra sidan. Det är inte möjligt att närmare ange hur denna bedömning skall ske.

 

Även när det gäller kravet på konsekvens var det regeringens uppfattning att påföljden vård inom socialtjänsten är behäftad med särskilda svårigheter. Som en åtgärd för att trots allt möta intresset av konsekvens innebar 1999 års reform att vårdplanen skall fogas till domen på överlämnande till vård inom socialtjänsten och att den unge, om han eller hon bryter mot planen, skall bli föremål för en reaktion från samhällets sida. Ytterst bör denna reaktion vara att överlämnandepåföljden undanröjs och ersätts av en annan påföljd.
    När det gäller tillämpningen av den slutna ungdomsvården, som alltså liksom ungdomstjänsten var en nyhet år 1999, skulle de regler som gäller för användandet av fängelse för unga lagöverträdare tilllämpas. Även längden av det frihetsberövande, som den slutna ung-

domsvården innebär, skulle styras av samma regler som fängelsestraffet. Något vård- eller behovstänkande skulle således inte förekomma här. Dock skulle hänsyn vid straffmätningen tas till att villkorlig frigivning inte kommer i fråga från sluten ungdomsvård. Mot bakgrund av dessa regler, som fortfarande gäller och som enligt vår mening i och för sig är välgrundade, har nog mer än en frågat sig varför den slutna ungdomsvården placerades i 31 kap. brottsbalken bland överlämnandepåföljderna och varför den inte nämns i 29 kap. brottsbalken, som ju avser straffmätning. Vår gissning är närmast att detta skedde av utpräglat politiska skäl.

 

3 BRÅ:s utvärdering
I augusti 2001 gavs BRÅ i uppdrag av regeringen att följa upp och utvärdera 1999 års reform. BRÅ redovisade resultatet av sitt arbete i två rapporter, varav den ena hade rubriken Vad händer med unga lagöverträdare? (BRÅ Rapport 2002:19).
    Enligt BRÅ-rapporten 2002:19 hade 1999 års reform inte realiserats fullt ut, även om vissa effekter hade uppnåtts. BRÅ pekade bl.a. på att en majoritet av yttrandena från kommunernas socialnämnder fortfarande hade brister i fråga om beskrivningen av vilken vård som planerades för den unge, om domstolen beslutade om ett överlämnande. Ett annat förhållande som BRÅ lyfte fram var det, att endast hälften av kommunerna hösten 2000, dvs. drygt ett och ett halvt år efter införandet av ungdomstjänsten, kunde verkställa ungdomstjänst. Dessutom pekade BRÅ i rapporten på att det inte fanns enhetliga rutiner för när vården skulle anses ändrad eller avbruten på ett sådant sätt att detta skulle återrapporteras till åklagaren. Vidare framhöll BRÅ att det rådde oenighet bland domare och åklagare om vilket ansvar som socialtjänsten har för att beakta proportionalitetskravet i förslaget till vårdplan. Det kan tilläggas att i en tredjedel av kommunerna hade socialsekreterarna som arbetade med ungdomsärenden inte fått någon utbildning om 1999 års lagändring.
    BRÅ gjorde i sin rapport det konstaterandet, att det inte är någon enkel uppgift att i påföljdssystemet för unga förena principen om sociala hänsyn och individuellt behovsbetingade lösningar med ”de mer straffrättsligt orienterade principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens”. Någon helt perfekt lösning på hur detta skall ske går det enligt BRÅ-rapporten troligen inte att finna. Enligt rapporten ligger problemen på två plan. Det kan finnas skäl att citera rapporten i denna del. I rapporten uttalas (s. 41):

 

Det kan vara svårt för kommunerna att tillgodose kravet på tydliga och konkreta yttranden, eftersom det tenderar att kollidera med den behovsprincip, som är socialtjänstens ledstjärna. Behovsprincipen innebär t.ex. när det gäller varaktighet, att insatsen skall pågå så länge den behövs — och inte längre. Att med bestämdhet förutse dettaär sällan möjligt.

Ett annat problem som framkommit i undersökningen är svårigheten för socialtjänsten att förutsevilken vård som faktiskt är lämplig för den unge. Det gäller särskilt de fall där man bara haft ett kort möte med den unge innan man skriver vårdplanen. Många kommenterar att det inte är möjligt att skriva en rättvisande, genomtänkt och avstämd vårdplan under de arbetsförhållanden och tidsfrister som råder i dag.

 

Det i rapporten i denna del först redovisade problemet, att det inte är möjligt att förutse hur länge en insats behöver pågå, innebär att det i många fall blir så att de åtgärder som socialtjänsten företar i ett visst fall blir antingen mindre ingripande eller mera ingripande än man tänkt sig enligt den till domstolen inlämnade planen. I sin undersökning (s. 35 f.) kom BRÅ fram till att cirka hälften av ungdomarna i de undersökta fallen inte fått exakt den vård som angavs i socialtjänstens yttrande till domstolen. Det vanligaste var att de i stället fått fler eller mer ingripande insatser. Så många som 20% av de dömda hade emellertid fått mindre vård än domstolen hade förutsatt vid sin påföljdsbestämning.
    När det gäller det andra av de nyss redovisade problemen, att det är svårt för socialtjänsten att bedöma vilken vård som är lämplig, framhåller rapportförfattarna (s. 45) att det saknas en tradition inom socialtjänsten att forskningsbasera och effektutvärdera insatserna och att de insatser, som dominerar för unga lagöverträdare, i stor utsträckning har vuxit fram främst utifrån ”beprövad erfarenhet”. Vidare sägs i rapporten att det saknas en ”gemensam kunskapsbas, som att enighet råder om vilka problem bland unga som skall åtgärdas med vilka insatser”. Med ett fåtal undantag har inte de insatser som vanligen används för unga lagöverträdare utvärderats när det gäller dess ”återfallspreventiva” effekt.
    Vad som här har redovisats är bara en del av den kritik mot det dåvarande systemet som framförs i BRÅ-rapporten. Mot bakgrund av innehållet i rapporten är det knappast någon överdrift att påstå, att det påföljdssystem som gällde före den 1 januari 2007 från kriminologiska utgångspunkter vilade på en rätt osäker grund.

 

4 Ungdomsbrottsutredningens betänkande
I betänkandet Ingripanden mot unga lagöverträdare (SOU 2004:122) lade Ungdomsbrottsutredningen fram ett förslag till nya regler på området. Betänkandet har, efter remissbehandling, legat till grund för den lagstiftning på området som trädde i kraft vid årsskiftet.
    Ungdomsbrottsutredningens uppdrag var att följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform. Uppdraget avsåg frågan om hur påföljdsvalet skall gå till men också skilda spörsmål rörande verkställigheten av olika påföljder. På utredningens bord låg därmed, som utredningen uppfattade det, både att överväga möjligheterna att utveckla påföljderna och att skapa nya påföljdsalternativ.

Direktiven för utredningen innebar att de grundläggande principer som redovisades i samband med 1999 års förändringar skulle vara vägledande för utredningens arbete. Detta innebar att påföljdssystemet för unga lagöverträdare även fortsättningsvis skulle bygga på principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Syftet med utredningens uppdrag var alltså att, med upprätthållande av de grundläggande straffrättsliga principerna om proportionalitet, förutsebarhet och konsekvens, gå vidare i arbetet med att utveckla ett påföljdssystem för unga som har ett pedagogiskt och tydligt innehåll och som utifrån den unges behov skapar bättre förutsättningar för ett återförande till ett socialt välfungerande liv och på så sätt åstadkommer en positiv förändring.
    Ungdomsbrottsutredningens betänkande är synnerligen omfångsrikt, noga räknat 775 sidor om statsrådsskrivelse, innehållsförteckning m.m. och bilagor räknas med. Det finns inte anledning att här närmare gå in på betänkandet som sådant. Det har remissbehandlats i vanlig ordning och den intresserade får hänvisas till betänkandet och till remissvaren. Så mycket kan väl dock sägas som att propositionen i mångt och mycket bygger på förslagen i betänkandet.

 

5 Allmänt om propositionen 2005/06:165
Propositionen 2005/06:165 är omfångsmässigt avsevärt mera lätthanterlig än betänkandet. På 147 sidor går regeringen igenom de olika förslagen och förklarar varför man lagt upp reformen som man gjort, hur systemet ser ut och hur de olika reglerna skall tillämpas. Av särskilt intresse att mera inledningsvis uppehålla sig vid är utgångspunkterna för den reform som nu genomförts. En central målsättning med (den förra) regeringens politik på området var att ett barnperspektiv skall genomsyra alla de åtgärder från samhällets sida som rör barn. Detta innebär att vid alla de åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet (artikel 3 i barnkonventionen). Således skall barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt till brott behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och grundläggande friheter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstruktiv roll i samhället (artikel 40.1). Vidare skall påföljdssystemet för barn och unga enligt konventionen vara inriktat på rehabilitering av den unge lagöverträdaren med anpassning till samhället som slutligt mål.
    Regeringen anger mot denna bakgrund (prop. s. 42) att det övergripande syftet med reformen är att utveckla påföljdssystemet för unga lagöverträdare så att det tydligare än enligt tidigare regler inrik-

tas på att motverka fortsatt kriminalitet. En strävan är att påföljderna för unga skall ta i beaktande principerna om förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens, men också anpassas till den unges behov samt vara tydliga och pedagogiska.
    Den framgångsväg som regeringen ser är att även fortsättningsvis låta påföljdssystemet för unga lagöverträdare bygga på principen att barn och ungdomar som har begått brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Enligt regeringen bör emellertid påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten utformas så att intentionerna med 1999 års reform ”får fullt genomslag”. För detta krävs enligt regeringen att socialtjänstens roll när det gäller unga lagöverträdare tydliggörs. Det är också, fortfarande enligt regeringen, viktigt att samarbetet mellan ”berörda aktörer” stärks för att den unge skall kunna återföras till ett socialt välfungerande liv.
    Som särskilda delmål i det nya påföljdsbygget gäller följande (i den ordning regeringen anger dem).
    1. Bötesstraffen skall minska och också fängelsestraffen, särskilt de korta fängelsestraffen.
    2. Principerna om förutsebarhet och likabehandling skall få större genomslag i påföljdssystemet för unga.
    3. Tiden mellan brott och straffrättslig reaktion skall förkortas för unga lagöverträdare.
    4. Möjligheterna att ingripa tidigt för att motverka att personer under 15 år utvecklar en kriminell livsstil skall förbättras.
    5. Medling med anledning av brott skall användas i större utsträckning för unga lagöverträdare.
    6. Reformerna skall inte leda till någon generell straffskärpning när det gäller unga lagöverträdare.
    Beträffande den grundläggande uppläggningen av påföljdssystemet för unga, dvs. att insatser inom socialtjänsten är det primära, uttalar regeringen bl.a. följande (prop. s. 43).

 

Gällande ordning innebär att det är brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde som skall utgöra grunden för påföljdsbestämningen. Straffrättsliga principer om bl.a. förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens tillmäts avgörande betydelse. För att motverka återfall i brott anses det dock inte vara tillräckligt att fokusera på de brottsliga gärningarna som sådana, utan hela gärningsmannens situation måste beaktas. Denna tanke bör vara särskilt framträdande när det gäller behandlingen av unga lagöverträdare. En utgångspunkt är att rätt vård och behandling är bättre ägnade att motverka att den unge fortsätter att begå brott än samhällsreaktioner som har straffvärdet som enda grund.

 

Det kan finnas skäl att något stanna upp och analysera detta resonemang. Detta gäller särskilt som det får genomslag i hela lagstiftningen och rätt starkt påverkar dess utformning i olika detaljer.

Den gamla strafflagen byggde på att ett brott skulle mötas med en reaktion, ett straff, som stod i proportion till brottets allvar. Visserligen fanns det även andra faktorer som hade betydelse för straffbestämningen, t.ex. den tilltalades tidigare brottslighet. Proportionalitetstanken får dock sägas ha varit grundläggande. I inte ringa mån ansågs det också att straffet skulle utformas så att det fick allmänpreventiva effekter, dvs. att det förhållandet att lagöverträdare straffades för sina gärningar skulle leda till att andra personer avstod från att begå brott. Under strafflagens giltighetstid växte emellertid insikten fram, att brottsligheten hade orsaker som det kunde finnas anledning att fokusera på. Efter hand tog vad som kom att kallas behandlingstanken form. Denna innebar att straffet i viss utsträckning borde ersättas av vård och behandling. Med skapandet och införandet av brottsbalken i mitten av förra århundradet fick behandlingstanken ett betydande genomslag. I den för påföljdsbestämningen grundläggande bestämmelsen i 1 kap. 7 § i den nya balken angavs att rätten, vid val av påföljd, skulle, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skulle vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället. Regeln innebar att individualpreventivt motiverade påföljdsalternativ skulle väljas i första hand men inte i sådan utsträckning att allmänpreventiva intressen åsidosattes i för hög grad eller att påföljden blev för sträng i förhållande till brottets allvar.
    När brottsbalken beslutades hade man en relativt stor tilltro till möjligheterna att med olika typer av vård- och behandlingsinsatser komma till rätta med brottsligheten. Alldeles säker på sin sak var man emellertid inte. Regeringen var medveten om att man inte kunde stödja reformerna på forskningsresultat eller annars på någon mera fast grund. Detta ledde till en viss försiktighet när det gällde systemets utformning samtidigt som man var angelägen om att satsa på den kriminologiska forskningen för att höja kunskapsnivån på området.
    Vad som sedan hände är väl känt och skall inte utvecklas här. Så mycket kan emellertid konstateras som att forskningen på området inte kom att ge något särskilt stöd för antagandet att det var möjligt att nå resultat, exempelvis i form av lägre återfallstal, genom att utforma vården eller behandlingen på något särskilt sätt. Rent generellt kan man säga att det ur individualpreventiv synvinkel inte spelar någon större roll vilken åtgärdstyp som man väljer att sätta in. Detta hindrar naturligtvis inte att behandling på grund av kriminalitet i olika situationer kan leda till minskad risk för fortsatt brottslighet från den dömdes sida. Att hitta modeller för sådan behandling som mera generellt kan användas på ett framgångsrikt sätt i kampen mot brottsligheten har emellertid visat sig vara mycket svårt.
    Denna erfarenhet var en viktig faktor när brottsbalkens påföljdsbestämningssystem reformerades i slutet av 1980-talet. Den nya lagstiftningen innebar att den gamla bestämmelsen i 1 kap. 7 § brottsbalken

utmönstrades. I stället för att avväga betydelsen av olika preventionsteorier i de enskilda fallen skulle domstolarna tydligare än tidigare grunda påföljdsbestämningen på brottslighetens straffvärde. Därigenom fick sådana faktorer som proportionalitet mellan brott och påföljd, förutsebarhet och rättslig likabehandling ett större genomslag. Att påstå att straffvärdet skulle vara den enda grunden för påföljdsbestämningen enligt gällande rätt, något som skulle kunna läsas in i det nyss citerade stycket i propositionen, är emellertid inte riktigt. Åtskilliga andra faktorer skall enligt 29 och 30 kap. brottsbalken beaktas, inte minst sådana som har anknytning till den tilltalades person eller personliga förhållanden (se t.ex. 29 kap. 5 och 7 §§ brottsbalken). Skillnaden i förhållande till vad som gällde tidigare är närmast att beaktandet inte skall ha sin utgångspunkt i olika preventionsteorier utan i att det är rimligt och skäligt att ta hänsyn till olika individuella omständigheter i ett straffsystem som är präglat av en humanitetsprincip.
    Dessa goda tankar har man, både i 1999 års reform och i den lagstiftning som nyss trätt i kraft, lagt till grund för ett påföljdssystem för unga, som samtidigt skall bygga på ett vård- och behovstänkande. Lagstiftningen som trädde i kraft den 1 januari 1999 kan dock knappast sägas ha lyckats med att tydliggöra vilken vikt dessa i grunden olika tankegångar skall tillmätas i skilda fall. Frågan man ställer sig är om man har lyckats bättre nu.

 

6 Närmare om de nya reglerna och deras tillämpning
För att göra regelverket angående särskilda påföljder för ungdomar mer överskådligt har bestämmelserna samlats i ett nytt kapitel i brottsbalken, det tidigare upphävda 32 kap., som har fått rubriken ”Om överlämnande till särskild vård för unga”.
    Som framgått av det föregående är det ett viktigt inslag i reformen att tillämpningen av böter för unga lagöverträdare skall minska. Visserligen framhålls i motiven (prop. s. 47 f.) att bötesstraffet som sådant är väl förenligt med de straffrättsliga kraven på förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens. Men nackdelen med böter är, framhålls det, bl.a. att böterna antingen kan leda till skuldsättning, med de negativa följder en sådan kan få, eller betalas av anhöriga och därmed få minskad betydelse som en reaktion på den unges brott. Som en del i ett system som syftar till rehabilitering och tillrättaförande i samhället passar därför bötesstraffet dåligt, i vart fall om det rör sig om högre böter.
    Ett annat viktigt inslag är att tillämpningen av i vart fall korta fängelsestraff för unga skall minska. Även om det inte framgår klart förefaller det vara en ambition med den nya lagstiftningen att minska bruket också av sluten ungdomsvård. (Se härom formuleringen på s. 48 i propositionen där det talas om att bruket av ”frihetsberövande påföljder” för unga bör minska; se också motsvarande formuleringar överst på s. 64, nederst på s. 72 och strax under mitten på s. 76.)

En central förändring som de nya reglerna innebär är att man har snävat av tillämpningsområdet för när unga skall kunna komma i fråga för vård och behandling inom socialtjänstens ram (32 kap. 1 § brottsbalken) och gett överlämnandepåföljden en ny benämning — ungdomsvård. Samtidigt har förutsättningarna för användandet av ungdomstjänst vid tillrättaförandet av de unga lagöverträdarna vidgats väsentligt genom att ungdomstjänsten har ändrat karaktär från att ha varit en föreskrift vid överlämnande till vård inom socialtjänsten till att nu vara en ”egen” påföljd, som kan dömas ut fristående eller i förening med ungdomsvård. Vidare är det nu en för kommunerna obligatorisk uppgift att administrera ungdomstjänst.
    Enligt tidigare reglering har även unga lagöverträdare som inte haft något egentligt vårdbehov kunnat dömas till vård inom socialtjänsten. Insatserna för dessa unga har många gånger varit begränsade till en samtalskontakt, förordnande av kontaktperson och deltagande i någon form av programverksamhet. Enligt regeringens mening bör påföljden ungdomsvård i större utsträckning än tidigare reserveras för dem med ett ”egentligt” vårdbehov och de ungdomar som snarare är i behov av enbart gränssättning bör dömas till andra påföljder (i propositionen s. 55 används just uttrycket ”egentligt” vårdbehov; i lagtexten sägs dock ”särskilt” behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen”. Rent språkligt finns det en skillnad mellan egentligt vårdbehov och särskilt vårdbehov. Det kan därför vara problematiskt att avgöra vad lagstiftaren egentligen menat. Ett rimligt förhållningssätt är väl dock att fokusera på uttryckssättet i lagtexten, som innebär att högre krav på vårdbehovet skall ställas än att detta skall vara ”egentligt”). Typiska tecken på att det föreligger ett särskilt behov av insatser enligt socialtjänstlagen eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga är att den unge är brottsaktiv eller har missbruksproblem. Ett mer begränsat vårdbehov är inte tillräckligt för att den unge skall dömas till ungdomsvård om vårdbehovet kan tillgodoses t.ex. inom ramen för ungdomstjänst. Påföljden ungdomstjänst kan nämligen, förutom att den består av oavlönat arbete, innehålla samtalskontakt med socialsekreterare samt viss programverksamhet.
    Enligt regeringen skall risken för att den unge fortsätter att begå brott lyftas fram vid tillämpningen av påföljden ungdomsvård. Samtidigt uttalar regeringen att det dock bör undvikas att detta sker på ett sätt som medför att det krävs att det görs en konkret riskbedömning i varje enskilt fall ”eftersom det är förenat med stora svårigheter att göra sådana bedömningar på individnivå”. Inte heller får det enligt regeringen bli frågan om att utesluta en ung person med ett särskilt behov av vård eller andra åtgärder från påföljden i de fall en risk för fortsatt brottslighet inte kan befaras (se prop. s. 56).
    De i vart fall delvis nya kriterierna för ungdomsvården är inte avsedda att innebära någon ändring av det tidigare gällande kravet på

att de av socialnämnden planerade åtgärderna skall stå i proportion till det eller de brott som den tilltalade har begått. De grundkriterier som i övrigt gäller för påföljdsbestämningen, dvs. brottslighetens straffvärde, dess art och eventuell tidigare brottslighet, skall alltså även fortsättningsvis vägas mot innehållet i den tänkta påföljden så att det inte uppstår någon obalans mellan ”brottet och samhällets reaktion på detta” (prop. s. 58). Detta utvecklar regeringen ytterligare enligt följande.

 

Såsom framhålls i förarbetena till 1999 års reform skall vårdinsatserna planeras utifrån den unges vårdbehov (prop. 1997/98:96 s. 147 ff.). Därefter skall domstolen pröva om den planerade insatsen är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Att det skall finnas en jämvikt mellan brottet och den tidigare brottsligheten och samhällets reaktion innebär t.ex. att om de planerade insatserna är begränsade bör ett överlämnande till vård ske endast vid brottslighet av förhållandevis lindrigt slag. Är det i stället tänkt att den unge skall placeras i t.ex. familjehem eller ett hem för vård eller boende, kan ett överlämnande komma i fråga även vid allvarligare eller mer omfattande brottslighet. Ju yngre den tilltalade är, desto större är dock utrymmet för att välja ett överlämnande till vård inom socialtjänsten [döma till ungdomsvård; vår anm.] som påföljd även för allvarlig brottslighet. I syfte att åstadkomma bättre proportionalitet skall vid denna bedömning även vägas in de eventuella tilläggssanktioner som kan komma i fråga. Det är domstolen som gör den slutliga bedömningen av detta. Finner domstolen att socialtjänstens insatser, i förekommande fall i förening med dagsböter eller ungdomstjänst, inte kan anses tillräckligt ingripande får domstolen inte besluta att den unge skall överlämnas till vård [dömas till ungdomsvård; vår anm.]. Att påföljden bör kunna användas i större utsträckning än i dag vid exempelvis allvarligare brott framgår av förslagen i avsnitt 7 [som handlar om ungdomsvård i förening med ungdomstjänst eller böter; vår anm.].

 

Skall ungdomsvården ske med stöd av socialtjänstlagen skall de planerade åtgärderna, som socialnämnden kommit överens med den unge om, redovisas i ett ungdomskontrakt. Domstolen skall meddela den unge en föreskrift om att följa det upprättade kontraktet. Innehållet i kontraktet, som den unge inte behöver ha undertecknat (ett muntligt samtycke räcker), skall följa av domen. Någon saklig förändring av vad som tidigare gällt enligt ordningen med vårdplan är inte avsedd med den nya regleringen. I stället grundar sig den ändrade benämningen på en idé att termen kontrakt tydliggör både att det är frågan om en reaktion på brott och vad som förväntas av den unge.
    Är det aktuellt med tvångsvård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga skall den planerade vården framgå av en vårdplan, som skall fogas till domen. Några föreskrifter i anslutning till vårdplanen skall dock domstolen inte meddela.
    Förutsättningarna för att rätten skall kunna döma till ungdomstjänst som (fristående) påföljd anges i 32 kap. 2 § brottsbalken. Liksom ungdomsvård kan påföljden ungdomstjänst ådömas ungdomar under

21 år, men tanken är att det normalt är ungdomar i gruppen 15–17 år som skall komma i fråga för ungdomstjänst. Detta uttrycks på så sätt att det krävs särskilda skäl för att döma den som är över 18 år till påföljden. Ett sådant särskilt skäl kan vara att brottet begåtts före 18 års ålder och den unge nyss fyllt 18 år när lagföringen sker. Antalet timmar ungdomstjänst som kan dömas ut är 20–150. Detta gäller även när ungdomstjänst är tilläggspåföljd till ungdomsvård (se 32 kap. 3 § brottsbalken). Enligt tidigare reglering kunde maximalt 100 timmar ungdomstjänst beslutas. Syftet med förslaget om ungdomstjänst som en fristående påföljd är att denna påföljd skall kunna användas för unga lagöverträdare som inte har ett särskilt behov av vård eller andra insatser enligt socialtjänstlagen eller lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.
    Påföljden ungdomstjänst kräver den unges samtycke och att denne bedöms lämplig att utföra ungdomstjänst. Det är rätten som ytterst gör lämplighetsbedömningen och det förutsätts inte att socialnämnden uttalat sig i frågan, även om det torde bli det normala.
    Liksom vid ställningstagandet i frågan, om ungdomsvård skall ådömas, skall en proportionalitetsbedömning göras när det gäller ungdomstjänst. Beträffande den nedre gränsen för tillämpningsområdet konstaterar regeringen (prop. s. 73) att om brottsligheten inte är allvarligare än att den, såvitt vi förstår efter beaktande av de övriga omständigheter som inverkar på straffmätningen, bör föranleda endast penningböter så blir ungdomstjänst alltför ingripande och skall då inte ådömas. Men inte heller de lindrigaste dagsbotsstraffen, i det här fallet de som ligger under 60 dagsböter, bör enligt propositionen kunna ersättas med ungdomstjänst (se prop. s. 74 och 132).
    Vad gäller den övre gränsen för tillämpningen av ungdomstjänst ges det i förarbetena i någon mån oklara besked. Regeringen uttalar nämligen följande i propositionen på s. 74 f.

 

Regeringen anser [därför] att det är lämpligast att ungdomstjänst vanligtvis inte kommer i fråga för brottslighet med ett straffvärde, med beaktande av bl.a. 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken, som överstiger fängelse i ett år. För allvarligare brottslighet torde det ofta finnas skäl för att döma till ungdomsvård, om så är motiverat i förening med ungdomstjänst. Skulle det i ett enskilt fall inte finnas anledning att döma till ungdomsvård och är det inte aktuellt med en frihetsberövande påföljd kan villkorlig dom eller skyddstillsyn komma i fråga.

 

Något senare, på s. 75 f., sägs detta:

 

Tanken är att ungdomstjänst skall kunna användas för brottslighet som har ett straffvärde, med beaktande av bl.a. 29 kap. 3 § första stycket 3 brottsbalken, på upp till omkring ett års fängelse. Särskilda omständigheter, främst den tilltalades ungdom enligt 29 kap. 7 § första stycket brottsbalken, skall beaktas vid straffmätningen. Dessa omständigheter gör normalt att unga skall dömas till ett lindrigare straff än vad som motiveras av straffvärdet.

Med hänsyn till detta bör 150 timmars ungdomstjänst kunna användas för brott med ett straffvärde, efter beaktande av nämnda särskilda omständigheter, på omkring sex månaders fängelse.

 

Som framgår laborerar regeringen här med, som det förefaller, två olika gränser, både ett år och sex månader. Dessutom talar man om ”straffvärdet” när man avser det straff som bör dömas ut efter reduktion med stöd av föreskriften i 29 kap. 7 § brottsbalken (ungdomsreduktionen). Detta kan knappast vara riktigt, eftersom beaktandet av den tilltalades ungdom ”rent allmänt” inte påverkar straffvärdet. Propositionsuttalandena leder till problem med hänsyn till att ungdomsreduktionen enligt domstolarnas praxis är större exempelvis för en femtonåring än för en sextonåring, för vilken i sin tur reduktionen är större än för en sjuttonåring osv. Läser man propositionen bokstavligt kan ungdomstjänst, i förhållande till det fängelsestraff (eller den slutna ungdomsvård) som annars skulle ha dömts ut, tillämpas i mindre utsträckning för en femtonåring än för en sextonåring och i mindre utsträckning för en sextonåring än för en sjuttonåring osv. Detta innebär att man för exempelvis en femtonåring skulle få stanna på en förhållandevis låg nivå i fråga om antalet timmar ungdomstjänst innan man måste gå över till villkorlig dom, skyddstillsyn eller sluten ungdomsvård medan man för en sjuttonåring som närmar sig arton år skulle kunna tillämpa ungdomstjänsten fullt ut, dvs. hela vägen upp till övre gränsen 150 timmar. I fråga om tillämpningen av samhällstjänst gäller en annan linje. I princip är det här längden av det alternativa fängelsestraffet som blir avgörande (se NJA 2000 s. 314, särskilt s. 323). En rimligare ordning borde därför vara att domstolen först bedömer vilket straffmätningsvärdet är och sedan tillämpar ungdomstjänst som påföljd om detta värde inte överstiger fängelse sex månader. Visserligen har det hävdats att regeringen använt termen ”straffvärde” alldeles medvetet i propositionen, men att HD skulle anlägga en annan syn i nu aktuellt hänseende på ungdomstjänsten än man gjorde på samhällstjänsten i NJA 2000 s. 314 är enligt vår bedömning inte särskilt sannolikt. Detta gäller i all synnerhet som man i propositionen inte utvecklat denna, tämligen viktiga, problematik på sådant sätt att det gjorts alldeles klart hur man resonerat.
    Under rubriken När skall ungdomstjänst väljas som påföljd? på s. 76 i propositionen ger regeringen några ytterligare anvisningar rörande tillämpningen av påföljden ungdomstjänst. Först uttalar regeringen att om valet står mellan ungdomstjänst och ungdomsvård så skall utgångspunkten vara att ungdomsvård skall väljas i första hand. Detta innebär att rätten först — om böter inte är en tillämplig påföljd och brottsligheten eller den unges tidigare brottslighet inte leder till att en frihetsberövande påföljd skall väljas — skall pröva om förutsättningarna för ungdomsvård föreligger. Är så fallet blir ungdomsvård den rätta påföljden. Detta gäller emellertid inte utan undantag. Ung-

domstjänst kan nämligen väljas framför ungdomsvård om ungdomstjänst ”framstår som den lämpligaste påföljden”.
    Om valet står mellan ungdomstjänst och villkorlig dom skall utgångspunkten vara att ungdomstjänsten har företräde om inte ”en mer ingripande påföljd än ungdomstjänst fordras”. Vad som skall förstås härmed är inte helt klart. Men regeringen förefaller ge uttryck för uppfattningen att villkorlig dom (med böter) är en mera ingripande påföljd än 150 timmar ungdomstjänst.
    Avser påföljdsbestämningen ett brott där det finns anledning till ett kort frihetsberövande på grund av brottets art bör det enligt regeringen finnas ett förhållandevis stort utrymme för domstolen att i stället bestämma påföljden till ungdomstjänst. Dock bör även i dessa fall, fortfarande enligt regeringen, påföljden i första hand bestämmas till ungdomsvård om det finns förutsättningar för denna påföljd. På ungefär motsvarande sätt beskriver regeringen påföljdsvalet när det är fråga om återfall i brott. I denna situation anser regeringen dock att det ofta bör finnas förutsättningar för att döma till ungdomsvård, eventuellt i förening med tilläggspåföljd.
    Att brottsligheten är av sådan art att skäl talar för fängelse skall alltså — i motsats till vad som enligt lagtexten i 32 kap. 1 § andra stycket brottsbalken gäller för användandet av ungdomsvård — inte utgöra något hinder mot tillämpningen av ungdomstjänst, utan bedömningen av om ungdomstjänst är en möjlig påföljd skall grunda sig enbart på brottslighetens straffvärde och tidigare brottslighet. Skälet till att hänsyn inte skall tas till brottslighetens art är att man med den nya påföljden avser att uppnå det delmål med reformen som innebär att de korta frihetsberövandena skall minskas. Således framhålls i motiven att det bör finnas ett förhållandevis stort utrymme för domstolen att välja ungdomstjänst som påföljd när det är frågan om ett brott vars art är sådan att det annars finns anledning till ett kort frihetsberövande (prop. s. 76). Genom en hänvisning i motiven (prop. s. 132) till rättsfallet NJA 2001 s. 913 lyfts mened som brottstyp fram särskilt i detta sammanhang.
    Ungdomstjänstens huvudsakliga innehåll skall vara oavlönat arbete. I detta avseende finns det således ingen egentlig skillnad i förhållande till föreskriften samhällstjänst, förutom att kommunerna ansvarar för verkställigheten av ungdomstjänst och Kriminalvården ansvarar för verkställigheten av samhällstjänst. Inom ramen för ungdomstjänst skall dock även rymmas en skyldighet att delta i ”annan särskilt anordnad verksamhet” (32 kap. 2 § första stycket brottsbalken). Kommunerna ges frihet att bestämma det närmare innehållet i den verksamheten, som dock bör avse endast en mindre del av timmarna ungdomstjänst. I motiven ges som exempel inledande och avslutande samtal med anledning av ungdomstjänsten samt möjligheten för den unge att reflektera över sin livssituation och diskutera den aktuella brottsligheten (prop. s. 67).

Ungdomstjänst som fristående påföljd har inte rangordnats efter svårhetsgrad i förhållande till övriga påföljder. Om valet står mellan ungdomsvård, ungdomstjänst och dagsböter skall ungdomsvård emellertid väljas i första hand. Dock skall ungdomstjänst väljas om ungdomstjänst framstår som ”den lämpligaste påföljden” (prop. s. 76). I valet mellan ungdomstjänst och böter skall, enligt 32 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, ungdomstjänst väljas om den påföljden inte är alltför ingripande.
    Den vägledning som förarbetena ger i frågan om hur antalet timmar ungdomstjänst skall mätas ut vid ungdomstjänst som fristående påföljd är att området från och med 20 till ca 50 timmar förbehålls fall där alternativet är ett bötesstraff om minst omkring 60 dagsböter och att området från och med 50 timmar förbehålls fall som bör ge anledning till en strängare påföljd än böter (prop. s. 75). Något närmare besked huruvida det skall ske en proportionerlig fördelning av antalet timmar ungdomstjänst, utifrån straffmätningsvärdet, inom dessa ramar eller om omständigheter som brottslighetens art och återfall skall påverka i sammanhanget ges inte. Dock har det, vid undervisning på området i vilken personer som medverkat vid lagstiftningen har deltagit, angivits att följande omräkningstabell mellan ett tänkt bötesstraff eller fängelsestraff och ungdomstjänst skulle kunna tjäna som utgångspunkt.1

Straff- (mätnings-) värde 60 db 80 db 100 db 120 db 150 db

Timmar ungdoms- tjänst 20 tim 25 tim 30 tim 35 tim 40 tim

 

Straff- (mätnings-) värde

fä 1 mån fä 2 män fä 3 mån fä 4 mån fä 5 mån fä 6 mån

Timmar ungdoms- tjänst

50 tim 70 tim 90 tim 110 tim 130 tim 150 tim

 

Är det aktuellt att förena ungdomsvård med ungdomstjänst eller dagsböter gäller, i likhet med vid valet mellan dessa påföljder som fristående sådana, att ungdomstjänst skall väljas om den påföljden inte är alltför ingripande (32 kap. 3 § brottsbalken). Väljs ungdomstjänst som tilläggspåföljd kan vidare de principer som gäller för mätning av antalet timmar vid ungdomstjänst som fristående påföljd tjäna som vägledning (prop. s. 132).
    I 32 kap. 4 § brottsbalken regleras reaktioner vid misskötsamhet av ungdomsvård och ungdomstjänst. Bestämmelsen innehåller också regler om hur det skall förfaras när en påföljd av detta slag annars

 

1 Uppgift från rådmannen Hjalmar Forsberg vid straffrättsseminarium på Bergendal kurs & konferens den 23–25 januari 2007.

inte kan genomföras på avsett sätt. Vidare återfinns i 32 kap. 5 § i balken bestämmelser om sluten ungdomsvård. Föreskriften i 32 kap. 5 § brottsbalken motsvarar vad som tidigare gällde enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken. Vi avser inte att här närmare kommentera dessa bestämmelser.
    Varken ungdomsvård, ungdomstjänst eller dagsböter omfattas av bestämmelserna i 34 kap. 1 § brottsbalken. Således kan en tidigare utdömd påföljd av dessa slag inte förklaras avse även brott som begåtts före domen eller efter domen men innan påföljden har upphört. Inte heller kan domstolen undanröja en sådan påföljd vid nyupptäckt brottslighet eller vid återfall i brott och i stället döma till annan gemensam påföljd för den samlade brottsligheten.
    I 34 kap. 8 § brottsbalken har emellertid införts en ny bestämmelse som gäller den situationen, att den som dömts till ungdomstjänst har begått annat brott innan påföljden börjat verkställas. Bestäms påföljden även för det eller de nya brotten till ungdomstjänst skall rätten, vid bestämmandet av antalet timmar, så långt möjligt iaktta att det sammanlagda antalet timmar ungdomstjänst inte blir högre än det antal timmar som skulle ha bestämts som gemensam påföljd för brotten. Bestämmelsen är tillämplig både när ungdomstjänst döms ut som fristående påföljd och när den utgör en tilläggspåföljd till ungdomsvård. Även om inriktningen är att det sammanlagda antalet timmar ungdomstjänst inte skall överstiga 150 ges domstolarna alltså en möjlighet att i denna situation gå utöver det maximala antalet timmar ungdomstjänst som kan dömas ut vid ett tillfälle. I förarbetena framhålls dock att detta mer sällan bör komma i fråga och då främst i situationer där påföljden i den senare domen skall bestämmas till ungdomsvård under förutsättning att denna förenas med ungdomstjänst och brottslighetens straffvärde är sådant att antalet timmar ungdomstjänst måste sättas högt. Att denna fakultativa bestämmelse till sin ordalydelse, om än med ett modernare språkbruk, har stora likheter med vad som enligt 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken skall iakttas vid straffmätningen av fängelsestraff för brott, som begåtts innan verkställighet av ett tidigare ådömt fängelsestraff påbörjats, omnämns inte propositionen. Inte heller berörs frågan, huruvida det finns anledning att vid tillämpningen av bestämmelsen göra skillnad mellan nyupptäckt brottslighet och återfall i brott efter den tidigare domen.
    Efter att nu något närmare ha beskrivit den nya lagstiftningen om påföljder för unga lagöverträdare och den vägledning som i motiven ges i frågan om hur denna skall tillämpas vill vi i sammanhanget nämna den självklarheten, att domstolen vid lagföringen av unga givetvis har en möjlighet att välja bland även andra påföljder än de särskilda ungdomspåföljderna. Den ”katalog” av påföljder för ungdomar, eventuellt i kombination med varandra eller förenade med särskilda föreskrifter, som därmed står till buds, kan något förenklat sammanfattas enligt följande.

Penningböter 200–4 000 (vid flerbrottslighet 10 000) kr

Dagsböter 30–150 (vid flerbrottslighet 200) stycken

Ungdomsvård

Ungdomsvård + ungdomstjänst 20–150 timmar

Ungdomsvård + 30–200 dagsböter

Ungdomstjänst 20–150 timmar

Villkorlig dom/skyddstillsyn

Villkorlig dom/skyddstillsyn + kombinationspåföljd eller föreskrift

Fängelse/sluten ungdomsvård

Vilka påföljder som sedan i det enskilda fallet kan vara möjliga vid olika straffvärden eller ”straffmätningsstationer” kan åskådliggöras med nedanstående bild. De särskilda ungdomspåföljderna har inordnats i denna ”påföljdstrappa för ungdomar” utifrån de utgångspunkter för påföljdsvalet som lagstiftaren har angett enligt vår redovisning i det föregående. Med termen straffmätningsvärde avses det straff (böter eller fängelse) som den tilltalade skulle ha dömts till om straff hade valts som påföljd, närmare bestämt vilket straffet skulle ha blivit sedan, förutom straffvärdet, även eventuella billighetsskäl enligt 29 kap. 5 § brottsbalken och den tilltalades ålder enligt 29 kap. 7 § brottsbalken har beaktats (att man i straffmätningsvärdet inte bör räkna in verkan av tidigare brottslighet vid straffmätningen — se 29 kap. 4 § brottsbalken — kan motiveras av att beaktandet av återfall lämpligen sker efter nästa steg vid påföljdsbestämningen, dvs. efter det att påföljdsvalet har gjorts. Vi vill påminna om att det i propositionen beträffande den övre gränsen för tillämpningen av ungdomstjänst talas om straffvärde och inte om det som vi betecknar som straffmätningsvärde och att det får bedömas som i viss mån osäkert vilken väg som rättstillämpningen kommer att slå in på, se ovan).

 

Straffmätningsvärde fä 1 år -

fä >6 mån - <1 år

fä 6 månungdomstjänst/db

60 - 150 d(200) dbungdomstjänst/db ungdomsvård 30 - 55 dbungdomstjänst/db

pbungdomstjänst/db ungdomstjänst (50) tim ungdomstjänstkontraktsvård

(200) dbundomsvårdungdomsvård Påföljd

 

Domstolens uppgift blir alltså att först avgöra vilket krav på ingripande som brottslighetens straffvärde och art och den tilltalades tidigare brottslighet ställer och sedan, med ledning av lagtexten och de anvis-

ningar som lämnas i motiven samt yttrandet från socialtjänsten välja ”rätt” påföljd. Att detta inte i alla situationer är en enkel uppgift inses lätt. Vad som emellertid är viktigt att hålla i minnet är att påföljdssystemet för ungdomar är klart individualpreventivt inriktat och att domstolen således i varje enskilt fall — med de begränsningar som kravet på proportionalitet mellan brott och påföljd innebär — skall försöka hitta den påföljd som är mest lämplig från brottspreventiva utgångspunkter.

 

7 Frågeställningar med anledning av den nya lagstiftningen
I det föregående har vi något berört de problem som lätt uppstår när man försöker grunda ett påföljdssystem på motstridiga principer. Vi skall här något återkomma till problematiken.
    Det påföljdssystem som gäller för vuxna lagöverträdare är i grunden uppbyggt för att tillgodose de klassiska straffrättsliga kraven på att det skall råda proportionalitet mellan brottsligheten och den straffrättsliga reaktionen och att man därmed också skall kunna tillgodose intressena av förutsebarhet och rättslig likabehandling. Det är emellertid viktigt att framhålla att systemet tillåter även andra beslutsskäl än sådana som har att göra med proportionalitet i mera inskränkt bemärkelse. Vissa av dessa är alldeles nödvändiga i ett straffsystem som vill hylla en humanitetsprincip. Detta gäller t.ex. reglerna om inverkan av s.k. billighetsskäl i 29 kap. 5 § brottsbalken. Andra är kanske inte lika nödvändiga utan skulle t.o.m. med fördel kunna undvaras och ersättas av andra, men kan finna sin plats ändå. Vad vi närmast tänker på är de kriterier som i 30 kap. 7 respektive 9 § brottsbalken ställs upp för tillämpningen av villkorlig dom och skyddstillsyn. Men vad som då är viktigt är att det klargörs vid vilka olika beslutssteg som de olika (och motstridiga) beslutsskälen skall användas. Enligt vår mening har man inte gjort det i den nya lagstiftningen om ungdomspåföljder på ett tillräckligt tydligt sätt. I stället har man, såvitt vi kan förstå, överlämnat åt rättstillämpningen att i varje enskilt fall bedöma vilken eller vilka principer som väger tyngst och vilken eller vilka som just för tillfället får stå tillbaka. En sådan lagstiftningsmetod är riskabel därigenom att den öppnar för olika behandling av fall som borde ha behandlats lika och ställer domstolarna och andra inblandade inför problem.
    Att det blir särskilt svårt att på ett konformt sätt tillämpa den nya lagstiftningen hänger till viss del samman också med det sätt på vilket propositionen är skriven. Även för en tränad brottmålsdomare är det förenat med svårigheter att få en överblick över hur regeringen har tänkt sig att reglerna skall tillämpas i olika situationer. Det förekommer också att frågor hanteras under rubriker där man inte föreställt sig att man kunde hitta det aktuella svaret. Samtidigt saknas det en sammanfattande beskrivning av systemets struktur. Som en ”instruk-

tionsbok” för domstolarna rörande påföljdsbestämning i ungdomsmål fungerar propositionen därmed dåligt.
    Även andra svårigheter vid tillämpningen av lagstiftningen kan förutses. En sådan har att göra med att det inte alltid är så lätt att avgöra vad som menas med ett särskilt vårdbehov. För att domstolen skall få ett tillräckligt gott underlag för sin bedömning krävs det fylliga yttranden från socialnämnderna. Med de snäva tidsramar som gäller i ungdomsmål kan det befaras att socialnämnderna inte alltid hinner med att utföra sin del av arbetet på ett tillfredsställande sätt.
    Ett annat problem som uppstår för socialnämnderna är att bedöma vilken grad av ingripande i form av behandling som är rimlig för att så att säga matcha kravet på straffrättsligt ingripande. Visserligen är det primärt varken Kriminalvårdens eller socialtjänstens uppgift att göra straffvärdebedömningar utan i stället att bedöma vilken vård eller behandling som krävs för att den tilltalade inte på nytt skall begå brott. Vid utformandet av behandlingsplanen eller ungdomskontraktet bör det emellertid vara en fördel om den som handlägger frågan har en hygglig uppfattning om vilket krav på ingripande som gäller utifrån brottsligheten och de övriga faktorer som påverkar påföljdsbestämningen. Domstolen kan ju inte döma till ungdomsvård om inte vårdplanen innefattar ett i någon mening lagom ingripande. För närvarande kan problem av nu angivet slag uppstå när Kriminalvården skall göra upp förslag till s.k. kontraktsvård. Av och till inträffar det att Kriminalvårdens tjänstemän, trots att de är mycket väl insatta i det straffrättsliga systemet, har haft svårt att rätt bedöma vilken grad av ingripande en kontraktsvårdsplan måste innefatta för att kunna ersätta det fängelsestraff som annars hade varit aktuellt. Nu skall, i vart fall i någon mån, motsvarande bedömningar göras av tjänstemän som inte alls har samma insikter eller erfarenheter av brottmålshanteringen. Vår bedömning är, även om nödvändiga utbildningsinsatser görs, att kvaliteten kommer att skifta rätt avsevärt mellan olika socialnämndsyttranden.
    Sedan kan man naturligtvis fråga sig hur domstolen skall ställa sig till förslag till vårdplaner som är alldeles för omfattande med hänsyn till kravet på straffrättsligt ingripande. Utgångspunkten får väl i sådana fall vara att den unge är i behov av den föreslagna vården och att domstolen får acceptera den i form av det ungdomskontrakt som skall utformas eller den vårdplan enligt lagen om vård av unga som skall bli påföljden i det aktuella fallet. Detta gäller även om man i en sådan situation får konstatera att endast en del av ”påföljden” avser den aktuella brottsligheten.
    Ett särskilt problem rör vilken inverkan brottslighetens art skall ha i olika lägen. Exempelvis kan man fundera över det förhållandet att brottslighetens art, om man läser lagtexten strikt, i ett enskilt fall skulle kunna utesluta ungdomsvård, även sådan som har förenats med böter eller med ungdomstjänst, men inte ungdomstjänst som fristående

påföljd. Lagstiftningen kan väl dock inte förstås så. En modell som innebär att ungdomsvård och ungdomstjänst tillsammans inte är tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens art samtidigt som ungdomstjänst som ensam påföljd skulle vara det, framstår ju som orimlig. Lösningen bör vara att brottslighetens art inte kan utesluta tillämpningen av påföljdskombinationen ungdomsvård med ungdomstjänst.
    När det gäller inverkan av brottslighetens art vid påföljdsbestämningen kan man för övrigt undra om inte regeringen alldeles vänt på systematiken i förhållande till vad som gäller för vuxna lagöverträdare. I de fall som det föreligger ett verkligt vårdbehov kan en tilltalad inte sällan ådömas skyddstillsyn med kontraktsvård. I ett sådant läge torde brottslighetens art normalt inte tillmätas någon betydelse, dvs. domstolen kan döma till skyddstillsyn med kontraktsvård även för brott som är av sådan art att det föreligger en presumtion för fängelse. Samtidigt utgör brottslighetens art i vissa fall en inskränkande faktor för möjligheten att döma till villkorlig dom eller skyddstillsyn med samhällstjänst. För ungdomar förefaller propositionen inta motsatta positioner. Man kan undra om det är lämpligt att laborera med betydelsen av brottslighetens art på detta sätt.
    En annan sak som faktiskt bör tas upp beträffande inverkan av brottslighetens art på påföljdsbestämningen, är om denna faktor har definierats genom lagstiftning och rättstillämpning på sådant sätt att det är försvarbart att utan vidare använda den för att styra domstolarnas påföljdsbestämning. Så här i efterhand kan man nämligen konstatera att de tankar kring brottslighetens art som presenterades i propositionen 1987/88:120, som låg till grund för påföljdsbestämningsreformen, inte fullt ut var tänkta i botten. Dessutom presenterades de i propositionen tämligen kortfattat och utan någon mera ingående diskussion. Den hantering frågan därefter fått i rättspraxis har knappast inneburit att den mera grundläggande problematiken har klargjorts i någon högre grad. HD har haft uppe både frågan om vilken betydelse brottslighetens art bör tillmätas i olika sammanhang och spörsmålet, vilka omständigheter som i skilda fall bör leda till att brottet eller brottsligheten är av sådan art att det finns anledning att låta ”arten” påverka påföljdsbestämningen. Det kvarstående intrycket är emellertid att det inte finns någon riktigt klar linje i frågan. Det kan diskuteras om det är förenligt med de krav man bör ställa på viktig lagstiftning att i ett sådant läge låta brottslighetens art få betydelse på olika sätt utan att den grundläggande problematiken reds ut.
    När det gäller straffmätningen av ungdomstjänst, dvs. frågan, hur många timmar ungdomstjänst som skall dömas ut i olika fall, ger förarbetena i och för sig viss vägledning (se prop. s. 132), även om en del lämnas öppet. En fråga man kan ställa sig är, som vi delvis varit inne på tidigare, om brottslighetens art skall ges någon betydelse vid straffmätningen, dvs. skall ett menedsbrott sonas med samma antal

timmar ungdomstjänst som en stöld med motsvarande straffvärde eller straffmätningsvärde? Visserligen förhåller det sig på det sättet när antalet timmar samhällstjänst skall beräknas (en ordning som det faktiskt finns skäl att diskutera). Men är det rimligt mot bakgrund av att det tidigare vid mened inte har räckt med överlämnande till vård inom socialtjänsten i förening med ungdomstjänst, utan påföljden enligt praxis har bestämts till fängelse eller sluten ungdomsvård? Skall inte brottslighetens art spela någon roll vid straffmätningen av ungdomstjänst finns det en risk för att strängare ingripanden behöver tilllämpas vid brott med högt artvärde (dvs. vid brott av sådan art att mycket starka skäl talar för fängelse), såsom exempelvis mened, trots att möjligheten att använda ungdomstjänst inte utnyttjats på långt när i enlighet med de formella ramar som finns. Vår slutsats är emellertid att en sådan tillämpning är den som har mest fog för sig. Hade lagstiftaren tänkt sig en annan ordning än den som gäller vid samhällstjänst hade lagstiftaren fått ange detta på ett tydligt sätt. Brottslighetens art bör alltså inte påverka antalet timmar ungdomstjänst. I stället bör straffmätningen i princip gå till på det sätt som anges i de tidigare redovisade tabellerna.
    Lagstiftningen innebär att ungdomstjänst inte får dömas ut om inte den dömde samtycker till det. Härigenom ansluter den (även) på denna punkt till vad som gäller beträffande samhällstjänst. Det finns inte mycket att säga om det i sig. Att försöka verkställa ungdomstjänst utan att den unge är med på det framstår som tämligen meningslöst. Men det finns ett annat problem. Vid samhällstjänst innebär ett bristande samtycke att den tilltalade, om brottsligheten nu är så allvarlig att det är aktuellt med samhällstjänst, på goda grunder kan emotse ett fängelsestraff om han eller hon inte lämnar sitt samtycke till samhällstjänst. Motsvarande gäller om den dömde missköter en ålagd samhällstjänst. Vid ungdomstjänst är läget inte alls detsamma, även om det kan finnas fall där alternativet till ungdomstjänsten är fängelse eller snarare sluten ungdomsvård. Det absolut vanligaste är emellertid att alternativet till ungdomstjänst är böter, villkorlig dom eller skyddstillsyn (utan samhällstjänst eller kontraktsvård). Vad den unge, som inte har ett tillräckligt vårdbehov för ungdomsvård, kan göra är alltså att säga nej tack till ungdomstjänst och därigenom bli dömd till böter, villkorlig dom, eventuellt med böter, eller till skyddstillsyn. En ordning av detta slag, där den tilltalade har möjlighet att styra påföljdsvalet till en påföljd — vi tänker då närmast på villkorlig dom — som verkställighetsmässigt är avsevärt lindrigare än den påföljd som annars hade legat närmare till hands, är olämplig. Det kan tilläggas att ett bristfälligt pliktuppfyllande av den som döms till ungdomstjänst kan leda till motsvarande resultat. I stället för ungdomstjänsten, som undanröjs, bestäms påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn.
    En annan fråga har koppling till den nya bestämmelsen i 34 kap. 8 § brottsbalken som innebär att, om den tilltalade tidigare har dömts

till ungdomstjänst och sådan påföljd är aktuell för nya brott, rätten vid bestämmandet av antalet timmar ungdomstjänst skall beakta det antal timmar ungdomstjänst som den tidigare domen löd på. I förarbetena anges inte huruvida tillämpningen i rättspraxis av motsvarande bestämmelse i 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken rörande fängelsestraffet skall tjäna som förebild när det gäller den nya bestämmelsen. Bestämmelsen måste dock rimligen förstås som en fakultativ regel som bör ges den tillämpning som 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken fått i underrättspraxis2. Det innebär att det i sammanhanget finns anledning att skilja mellan ny brottslighet efter den tidigare domen på ungdomstjänst och vad som brukar beskrivas som nyupptäckt brottslighet, dvs. brott som begicks före den tidigare domen men som upptäckts och utretts först efter den domen. I det förstnämnda fallet är skälen för ett lindrigare straffrättsligt ingripande klart svagare än i det sistnämnda.

 

8 Avslutande synpunkter
Det kan säkert pekas på även andra punkter i den nya lagstiftningen som är värda att diskutera närmare. Vi stannar emellertid med vad vi sålunda tagit upp. Däremot kan det finnas anledning att från ett mera allmänt perspektiv begrunda lagstiftningen, tankarna bakom den och hur den kommer att tillämpas. När det gäller den sistnämnda frågan, dvs. hur tillämpningen kommer att utvecklas, finns det nog inte anledning att tro på en så mycket större enhetlighet i framtiden än den som har rått fram till nu. Risken för lokala olikheter är fortsatt stor och även framöver kommer det att vara förenat med svårigheter att skapa tillräckligt många och tillräckligt bra prejudikat på området. Sannolikheten är alltså betydande för att, om BRÅ efter något år gör om sin utvärdering, resultatet inte i någon högre grad skiljer sig från det som redovisas i 2002 års rapport. Detta stämmer naturligtvis till eftertanke.
    Något som man också kan fundera över är om det nya regelverket verkligen motsvarar de krav som man måste kunna ställa på viktig straffrättslig lagstiftning i fråga om klarhet och ändamålsenlighet. Visserligen finns det inte anledning att utgå från annat än att domstolarna — som i första hand kommer att få uttolka innebörden av de nya reglerna — kommer att göra ett gott arbete. Men det rör sig om ett besvärligt område och lagstiftningen är inte lättillämpad. Vad som också måste tas med i bedömningen är att åtskilliga aktörer utan någon grundläggande straffrättslig utbildning eller erfarenhet från det straffrättsliga området kommer att få ett inflytande över det slutliga resultatet.
    Vi har i det föregående berört de svårigheter som lätt uppstår om man försöker bygga ett system på olika grundtankar. Regelverket riskerar att bli otydligt, komplicerat och motstridigt. Det är naturligtvis

 

2 Se t.ex. RH 2004:87

inte nödvändigt att vi har det så. Men som det förefaller har den svenska lagstiftaren, ännu trettio år efter det att BRÅ-rapporten Nytt Straffsystem (1977:7) publicerades, inte på ett tydligt sätt tagit ställning för vilka grundtankar som bör gälla för bestämmandet av påföljd för brott och hur dessa olika grundtankar förhåller sig till varandra. Det är faktiskt hög tid att man sätter i gång ett arbete som syftar till att reda ut vad som skall gälla.
    Slutligen måste man fråga sig på ett mera allmänt plan om inte ett nytt regelverk av det här aktuella slaget måste introduceras på ett helt annat sätt än som skett inom Sveriges domstolar. Visserligen har viss utbildningsverksamhet bedrivits, men denna har nått bara en del av domarkåren. Och att på egen hand på kammaren ”läsa in” lagstiftningen är en besvärlig uppgift. Som vi ser det hade det varit angeläget att alla de som skall hantera lagstiftningen i tid fått genomgå erforderlig utbildning. Och då räcker det inte med ett föredrag på en eller annan timme. Det är helt andra insatser som behövs.