En kompletterande, verkansbaserad definition av narkotika

 

 

Av JONAS HARTELIUS1

Dagens svenska definition av narkotika bygger på en uppräkning av enskilda ämnen (f.n. över 240) i särskilda narkotikaförteckningar. Förekomsten på den internationella marknaden av åtskilliga droger som har tydligt narkotikalika effekter men som står utanför formell narkotikakontroll riskerar dock att göra definitionssättet obsolet. Ett sätt att möta hotet är att komplettera narkotikastrafflagens definition med ett verkanskriterium med samma lydelse som i Förenta Nationernas psykotropkonvention (1971), så att ämnen som har uppenbart narkotikalika effekter jämställs med narkotika utan att behöva genomgå särskild administrativ klassning.

 

Inledning
”Narkotika” (eller motsvarande benämning, t.ex. ”controlled substance” i USA, ”Rauschgift” i Tyskland eller ”stupefiante” i Frankrike) är i de flesta länder ett juridiskt begrepp som betecknar en rad beroendeframkallande varor (ämnen) som ställts under särskild administrativ och straffrättslig kontroll.
    Den nu gällande folkrättsliga grunden för narkotikakontrollen är Förenta Nationernas narkotikakonventioner, i detta sammanhang främst 1961 års allmänna narkotikakonvention (Single Convention on Narcotic Drugs) och 1971 års psykotropkonvention (Convention on Psychotropic Substances). Konventionerna ålägger de anslutna länderna att begränsa användningen av en rad ämnen till medicinska eller vetenskapliga ändamål. Ämnena förtecknas i bilagor till konventionerna. Anslutna länder har rätt att reglera ytterligare ämnen som narkotika eller psykotropa medel. Vissa skillnader förekommer mellan olika länder då det gäller det exakta innehållet på narkotikaförteckningarna vid ett visst tillfälle. Skillnaderna kan skapa problem i kontrollsamarbete eller vid polis- och tullinsatser.
    I Sverige har narkotika enligt 8 § narkotikastrafflagen (1968:64, denna paragraf ändrad genom SFS 1999:43) följande definition:

 

”Med narkotika förstås i denna lag läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller varor som med lätthet kan omvandlas till varor med sådana egenskaper eller effekter och som 1. på sådan grund är föremål för kontroll enligt en internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, eller 2. av regeringen har förklarats vara att anse som narkotika enligt lagen.”

 

 

1 Styrelseordförande i stiftelsen Svenska Carnegie Institutet.

Narkotika anges i Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar (I–V), oavsett om de regleras genom allmänna narkotikakonventionen, psykotropkonventionen, annan konvention eller särskilt beslut av regeringen. Särskilda regeringsbeslut har i Sverige förekommit i fråga om bl.a. KAT (1989). Specificeringen av enskilda narkotika är i de flesta fall baserad på kemisk nomenklatur. Enstaka narkotika, som cannabis, har botaniska definitioner. Totalt rör det sig om ca 240 ämnen samt ett icke närmare känt antal svampar som innehåller psilocin eller psilocybin. Antalet reglerade svampar har uppskattats till omkring 50.
    Sverige har tidigare varit ett föregångsland då det gällt att klassa nya droger som narkotika, t.ex. fenmetrazin (1959) och LSD (1966). Under senare år har dock Sverige släpat efter i fråga om kontroll av en rad substanser som missbrukas i russyfte och som kontrolleras som narkotika i andra länder. Det gäller t.ex. ketamin (varumärke: Ketalar® m.fl.), som narkotikaklassades i USA redan 1999 men först 2005 i Sverige.
    Frågan är nu om dagens system med uppräkningsdefinitioner för narkotika är ändamålsenligt för att möta produktionen av nya narkotikalika rusmedel.

 

Spår av den historiska utvecklingen
Den internationella narkotikakontrollens nuvarande struktur visar tydliga spår av den historiska utvecklingen.
    Som beteckning för de reglerade medlen har svensk lag behållit begreppet ”narkotika”, även om begreppet sedan 1950-talet omfattar en rad medel (bl.a. amfetamin) som ej är ”narkotiska” i betydelsen att de framkallar sömn. Omkring 1960 förekom också en diskussion bland läkare om att man heller borde tala om ”eufomani” än ”narkomani”, då de nya medlen framkallade en tydligare eufori än sömn.2 Användandet av uppräkningsdefinitioner i konventionerna kommer ur ansträngningarna att skapa klarhet i vilka ämnen som skulle regleras, så att de anslutna länderna åläggs att ta med åtminstone dessa medel i sin inhemska kontroll.
    Regleringen av vissa ämnen har en historisk bakgrund: endast sådana medel som varit föremål för omfattande missbruk har reglerats. Allmänna narkotikakonventionen (1961) reglerar bara tre grupper av ämnen: opiater (som opium och heroin), coca-beredningar (cocablad och kokain) samt cannabis (marijuana och haschisch). Orsaken var att endast dessa tre grupper var föremål för ett omfattande missbruk vid slutet av 1950-talet. Diplomatiska framstötar från bl.a. Sverige under 1960-talet att få moderna syntetiska centralstimulantia (som amfetamin och fenmetrazin) reglerade som internationella narkotika enligt denna konvention stötte på så stora formella problem att För-

 

2 Se t.ex. Bejerot N (1968): Narkotikafrågan och samhället, Stockholm: Aldus/Bonniers; ssk. s. 472, med vidare ref. till Frey (1960).

enta Nationerna i stället utarbetade en ny konvention, psykotropkonventionen (1971), för att reglera dessa medel samt en lång rad andra.
    Förenta Nationernas narkotikakonventioner och de flesta länders narkotikadefinitioner och narkotikalagstiftning reglerar endast utbudet av narkotika, dvs. produktion och distribution av narkotika. Narkotikakontrollen i dess helhet har, som Bejerot3 påpekat, vuxit fram på ”kliniska, empiriska och pragmatiska grunder”, dvs. allt eftersom det visat sig nödvändigt att utvidga och förstärka kontrollen även i enskilda detaljer. Narkotikakontrollen har alltjämt karaktären av en förstärkt apotekarstadga: narkotika anses vara farliga ämnen som inte skall få falla i orätta händer. Skyddsobjekt, dvs. det objekt som straffhotet i ett lagbud avser att skydda, har främst varit ”en ordnad och kontrollerad hantering av narkotika för vissa begränsade och specificerade ändamål”4, dvs. den lagliga hanteringen av narkotika inom forskning och sjukvård. Hela efterfrågesidan, dvs. missbrukarnas beteenden kring narkotika, har ägnats väsentligen mindre uppmärksamhet. Själva introduktionen i narkotikamissbruk, dvs. detta att initiera en annan person i ett missbruk som ytterst kan få fatala effekter, har i svensk lag ej högre straffvärde än okomplicerad överlåtelse. Det finns inte heller någon etablerad juridisk analys av narkotikaepidemiernas sociala dynamik och de sociala skyddsintressena som grund för narkotikalagstiftningen.5 Det gör att hoten från de nya drogerna inte beaktas i lika hög grad.

 

Svagheter
Det hittills använda förfarandet med en uppräkningsdefinition för narkotika har haft betydande fördelar. Frågan om ett visst ämne varit narkotika har enkelt kunnat besvaras, och det har ytterst sällan rått oklarheter i tillämpningen.6 Drogutvecklingen under de senaste årtiondena har emellertid visat på betydande svagheter i det rådande systemet med uppräkningsdefinitioner för narkotika.
    I takt med att allt fler ämnen missbrukas i russyfte på samma sätt som traditionella narkotika, har allt fler ämnen noterats på narkotikaförteckningarna. Förenta Nationernas narkotikaavdelning i Wien (UNODC) uppför nästan varje år nya ämnen på de internationella narkotikaförteckningarna, som därmed blir bindande för de konven-

 

3 Bejerot N (1975): Narkotikamissbruk och narkotikapolitik, Stockholm: Sober, s. 28. 4 Översynen av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet: Narkotikabrott, BRÅ PM 1982:2, sid. 72. 5 För en första översikt över skyddsintressen bakom narkotikakontrollen, se Jadestig T & Hartelius J (1995): Narkotikan, friheten & välfärden, Stockholm: Hägglunds, ssk. s. 57 ff. 6 Här må dock nämnas två domar som belyser dylika gränsdragningsproblem. Stockholms tingsrätt (avd. 16, dom DB 190, 1986-08-28) ansåg ecstasyvarianten MDMA vid det tillfället icke vara narkotika. MDMA klassades som narkotika genom SOSFS 1987:18. Genom NJA 1999 s. 485 befanns den radioaktiva varianten deuterioamfetamin vara narkotika.

tionsanslutna länderna. De senaste tio åren har det gällt bl.a. en rad fenetylaminer (vanligtvis kallade ecstasy-varianter).
    Antalet kända rusmedel med starkt narkotikalika effekter, dvs. ämnen som etablerade narkotikamissbrukare kan använda för att ersätta sina invanda droger, har ökat kraftigt på den internationella marknaden. Idag finns omfångsrika volymer publicerade med detaljerade beskrivningar av hundratals droger av fenetylamin- resp. tryptamintyp (det är svårt att ange exakt antal, eftersom en del varianter endast omnämns som möjliga och ej är utprovade). 7 Information om ytterligare droger finns allmänt tillgänglig på Internet. Kategorin fentanyler, som är extremt starka syntetiska opiater (de starkaste är ca 4 000 gånger starkare än heroin), har uppskattats innehålla mer än 1 400 varianter. 8 Många varianter är ej prövade som rusmedel, och de flesta är ofullständigt undersökta i fråga om beroenderisk eller skadepanorama. I Sverige är endast omkring ett dussin reglerade som narkotika.
    Ett särskilt hot mot den traditionella narkotikakontrollen utgöres av s.k. ”designade droger” (eng. ”designer drugs”). Begreppet infördes 1985 av den amerikanske farmakologen Henderson9 för att beskriva droger med en kemisk struktur som formgivits (”designats”) för att dels ge narkotikalika rus dels ock ha en sammansättning som ej finns upptagen på narkotikaförteckningarna. Efterhand kan sådana droger klassas som narkotika genom sedvanligt administrativt förfarande, vilket under senare år varit fallet med några ecstasyvarianter, som MDEA. Förfarandet är dock långsamt, och det förmår ej att hålla jämna steg med utvecklingen och utprovandet av nya varianter. Totalt torde det finnas tusentals ämnen med varierande grad av narkotikalika effekter.10 Om denna utveckling accelererar, riskerar den traditionella narkotikalagstiftningen att förvandlas till ett droghistoriskt kuriosakabinett, som endast innesluter de ämnen som en gång varit föremål för omfattande missbruk och sträng kontroll samtidigt som den drogkemiska utvecklingen gjort att helt nya ämnen kan bli allt vanligare som rusmedel. Idag finns totalt i världen hundratals (möjligen tusentals) kemister med tillräckligt god kompetens och tillräckligt rymligt samvete för att fortlöpande kunna utveckla nya varianter av designade droger. I sitt arbete drar de ofta nytta av aktuella rön från forskning inom bl.a. universitet och läkemedelsföretag.

 

7 Shulgin A, Shulgin A (1991): PiHKAL — A Chemical Love Story, Berkeley (CA): Transform Press; Shulgin A, Shulgin A (1997): TiHKAL — The Continuation, Berkeley (CA): Transform Press. 8 Valter K, Arrizabalaga P (1998): Designer Drugs Directory, Amsterdam: Elsevier, s. 7. 9 Valter & Arrizabalaga (1998) s. 5. 10 Skattningar för antalet ämnen inom de viktigaste grupperna finns hos t.ex. Valter & Arrizabalaga (1998) s. 7.

Narkotikamissbrukare av epidemisk typ11, vilka utgör den primära problemgruppen för rättsväsendet i de flesta länder, har en påtaglig benägenhet att byta preparat eller intagningssätt när nya blir tillgängliga. De är ”modekänsliga”, vilket gör de som regel växlar till nya droger, allteftersom det lokala drogpanoramat skiftar. I Europa har under senare år många nya designade droger, bl.a. ecstasyvarianter, först introducerats på platser som redan tidigare haft en yppig drogkultur, t.ex. i Nederländerna eller på turistorter vid Medelhavet.

 

Tendenser till vidgning av narkotikabegreppet
Förfarandet med traditionell klassning av narkotika genom uppförande på särskilda förteckningar kan knappast längre sägas utgöra ett ändamålsenligt system för samhället då det gäller att hindra farliga rusmedel från att hota folkhälsa, allmän ordning m.m. Vissa rörelser i riktning mot en vidgning av begreppet narkotika (samt på liknande sätt även för dopningsmedel) har redan förekommit.
    Sedan länge räknas även salter m.m. av narkotika till narkotika12. Detta sker av praktisk nödvändighet, eftersom många salter har samma effekter som den ursprungliga narkotikan. I en del fall, som för amfetamin, är salterna dessutom enklare att hantera. Amfetamin i reducerad form är en vätska, medan dess viktigaste salter, som amfetaminsulfat, är pulver som lätt kan lösas i vatten för t.ex. injektion. Kokain framställs som lokalbedövningsmedel i hydrokloridform. Exemplen kan mångfaldigas. Frågan om att införa en verkansbaserad definition av narkotika diskuterades kortfattat 1982 av en arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet. Som en möjlig väg att komma åt bl.a. tillverkning och överlåtelse av beroendeframkallande medel som inte faller under narkotikadefinitionen pekade gruppen på möjligheten att använda begreppet ”vara som med hänsyn till sina starkt vanebildande egenskaper eller lättheten att kunna omvandlas i varor med sådana egenskaper uppenbart är att jämställa med narkotika”. Gruppen preciserade dock inte något juridiskt eller vetenskapligt förfaringssätt för avgörande av vilka droger som skulle omfattas av kriteriet ”uppenbart är att jämställa med narkotika”, och den lade ej heller fram något formellt förslag.13 Sedan den 1 augusti 1999 skall enligt regeringsbeslut14 all svamp innehållande psilocybin och/eller psilocin anses vara narkotika i lagens mening. Tidigare gällde detta endast två arter, Psilocybe cubensis och Psilocybe semilanceata. Huruvida en viss svamp (ett visst exemplar) är narkotika kan i många fall ej avgöras förrän genom kemisk analys.

 

11 Bejerot N (1984): Att förebygga och bekämpa missbruksepidemier — en nödvändighet för välfärdssamhället, i: SCI — de två första verksamhetsåren, Carnegie Dokumentationsserie 2, Stockholm: Svenska Carnegie Institutet, s. 53–59. 12 LVFS 2000:7, dock finns vissa specificerade undantag. 13 BRÅ 1982:2, s. 77 f. 14 LVFS 1999:6.

Narkotikastrafflagen (8 §) hade tidigare kriterierna ”läkemedel eller hälsofarliga varor med starkt vanebildande egenskaper eller varor …” som grund för klassning av ett särskilt ämne som narkotika. Detta har från den 1 april 1999 ersatts av kriterierna ”läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter …”.15 Ändringen skedde för att det skulle bli enklare att bedöma om ett nytt ämne skulle anses uppfylla kriterierna för att klassas som narkotika. Det traditionella förfaringssättet med klassning genom särskilt i beslut för varje ämne — av FN, annan internationell instans eller regeringen — kvarstår dock.
    I fråga om dopningsmedel (bl.a. anabola steroider, testosteron och humant tillväxthormon), som numera är ställda under samma grad av kontroll som narkotika (dock med lägre straffmaximum), finns ett inslag av verkanskriterium i definitionen. Sammantaget rör det sig här om uppskattningsvis 200 substanser i närmare 2 000 beredningar. Först i februari 2006 utfärdade Folkhälsoinstitutet, som är administrativ kontrollmyndighet för dopningsmedel, en förteckning över ämnen (kemiskt definierade substanser), som skulle anses vara dopningsmedel i lagens mening.16 På förteckningen noterades dock att substanser som inte fanns upptagna på förteckningen ändå kunde utgöra dopningsmedel enligt lagen.

 

Olika slag av definitioner
Definitioner kan utformas på många olika sätt.17 Några av de i detta sammanhang viktigaste är: Aristoteliska definitioner anger ett överordnat begrepp (genus proximum) samt särskiljande (artskapande) egenskaper (ex. en bil är ”ett motorfordon som är försett med tre eller flera hjul eller medar eller med band och som inte är att anse som en motorcykel eller en moped”; lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner). Operationella definitioner anger hur en viss egenskap skall prövas. Så skall inbrottssäkra dörrar av viss klass motstå noggrant angivna belastningsförsök. Stipulativa definitioner anger att det definierade begreppet skall användas i viss betydelse. Det gäller t.ex. läkemedel (enligt 1 § läkemedelslagen [1992:253], denna paragraf ändrad genom SFS 2006:859). Där sägs att

 

15 Definitionerna av narkotika i narkotikastrafflagen (1968:64) resp. hälsofarlig vara i lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor leder till den kuriösa legalsemantiska situationen att narkotika kan vara en hälsofarlig vara men att en hälsofarlig vara inte kan vara narkotika. Orsaken är att narkotikastrafflagen ger en allmän (semantisk) beskrivning av hälsofarlig vara medan lagen om förbud mot hälsofarliga varor ger en formell definition. 16 http://www.fhi.se/upload/ar2006/Ovrigt/Dopningslistanfnl060203.pdf 17 För en översikt av olika typer, se t.ex. Filosofilexikonet (1988), Stockholm: Forum, samt Ahlberg A (1963): Filosofiskt lexikon, 4:e omarbetade upplagan, Stockholm: Natur och Kultur; uppslagsord ”definitioner”.

”Med läkemedel avses i denna lag varje substans eller kombination av substanser 1. som tillhandahålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor eller djur, eller 2. som kan användas på eller tillföras människor eller djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos.”

 

Uppräkningsdefinitioner anger vilka företeelser som skall räknas in under begreppet, t.ex. ”Planeterna är Merkurius, Venus …” Klusterdefinitioner bygger på att en företeelse skall uppvisa ett lägsta antal av element ur en lista, t.ex. fem av åtta. Definitionstypen används bl.a. vid psykiatrisk diagnostik enligt den amerikanska handboken DSM-IV-TR.18 I denna förekommer dock vissa exklusionskriterier, som att störningen inte förklaras bättre med annan diagnos. Den svenska narkotikadefinitionen har element från flera definitionstyper: 1. aristotelisk definition med genus proximum (överordnat begrepp) i detta fall ”läkemedel eller hälsofarliga varor”, 2. operationell definition med beskrivningen ”beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter”, samt 3. stipulativ definition med angivande av att någon (internationell överenskommelse eller regeringen) skall ange att ämnet skall räknas som narkotika.
    I praktiken blir den svenska narkotikadefinitionen en uppräkningsdefinition, genom att alla narkotika anges på Läkemedelsverkets narkotikaförteckningar.
    För den fortsatta analysen här skall införas en skillnad mellan sluten och öppen definitionsmängd. Att en definitionsmängd är sluten innebär att den mängd företeelser som definitionen åsyftar är bestämd och känd vid ett visst givet tillfälle. Man kan alltså ange alla element i definitionsmängden. Ofta sker det genom uppräkning. Inga nya element kan tillfogas mängden, som inte kan växa i omfång med mindre än att definitionen ändras. Slutna definitionsmängder förekommer i svensk lag i fråga om t.ex. associationsformer (stiftelse, ekonomisk förening, aktiebolag m.fl.) Att en definitionsmängd är öppen innebär att den kan tillfogas nya element som motsvarar definitionens kriterier. En öppen definitionsmängd kan växa i omfång utan att definitionen behöver ändras. Öppna definitionsmängder förekommer i svensk lag i fråga om bl.a. explosiva varor, skjutvapen och dopningsmedel.

 

 

18 American Psychiatric Association (APA) (2000): Diagnostic and Statistical Manual
IV Text revision (DMS-IV-TR), svensk upplaga: Mini-D IV — Diagnostiska kriterier enligt DSM-IV-TR, Danderyd: Pilgrim Press, 2002.

Exempel på öppna definitionsmängder i svensk lagtext
Inte minst mot bakgrund av allt fler oreglerade droger på den internationella marknaden finns idag ett stort behov av en generell definition av narkotika. Likafullt kan väsentliga invändningar resas mot tanken på att införa en sådan. Syntetdroggruppen19, som hade uppdraget att se över narkotikadefinitionen och systemet för narkotikaklassning, avvisade tämligen kortfattat tanken på att införa en generell narkotikadefinition med hänvisning till rättssäkerhetsskäl. Syntetdroggruppen gjorde ingen analys av hur lagstiftaren hanterat verkansbaserade definitioner inom andra områden, t.ex. explosiva varor.
    En väsentlig rättssäkerhetsfråga är att en individ som står i begrepp att vidtaga en gärning skall ha en rimlig chans att förutsäga om den är straffri eller ej (legalitetsprincipen). Denna princip har dock väsentliga undantag i svensk lag. Explosiva varor (ofta kallade ”sprängmedel”) är varor som består av eller innehåller explosivämnen. Explosivämnen definieras enligt förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva varor (8 §) såsom ”fasta eller flytande ämnen eller blandningar av sådana ämnen som kan bringas till snabb kemisk reaktion, varvid energi frigörs i form av tryckvolymarbete eller värme”. Sprängämnesinspektionen meddelar beslut om att ett ämne är att anse som explosivämne. I och för sig skulle man kunna tänka sig att använda uppräkningsdefinitioner och ta med alla kända ämnen från nitroglycerin till Semtex®. En sådan lista skulle erfarenhetsmässigt bli mycket lång, eftersom genom mänsklighetens tekniska, militära och kriminella historia en lång rad kemikalier och blandningar nyttjats för sin sprängkraft. I praktiken nöjer man sig med att ämnet eller blandningen har förmåga att utlösa tillräckligt med gas och värme för att utöva sprängkraft. Kraftfulla sprängmedel med högre sprängkraft än t.ex. trotyl kan också framställas genom blandning av allmänt tillgängliga handelskemikalier. Om det i ett rättsfall med okomplicerat innehav (dvs. utan uppenbart syfte att vålla skadegörelse el. dyl.) skulle beslagtas ett misstänkt parti skulle en empirisk undersökning hos Totalförsvarets Forskningsinstitut, Räddningsverket eller annan myndighet med laboratorieresurser (i sista hand genom provsprängning) få avgöra om ämnet skall räknas som sprängmedel i lagens mening. Skjutvapen definieras enligt 2 § vapenlagen (1996:67) som ”vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra liknande utskjutningsmedel”. I vapenlagens 3 § anges att ”Vad som sägs om skjutvapen gäller också — a) anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med skjutvapen […]”. Detta är en öppen definition baserad på funktion eller verkan. Formellt skulle det emellertid vara möjligt — om än administrativt svårhanterligt — att nyttja en uppräkningsdefinition för skjutvapen. Denna skulle då base-

 

19 Ds 1997:70 Kontroll av syntetiska droger.

ras på en lista över alla kända skjutvapen, som Colt .45, Smith & Wesson .357 osv. Ett forensiskt viktigt försök i den riktningen gjordes av den legendariske svenske kriminalteknikern Harry Söderman, som publicerade en encyklopedi20 med på den tiden kända skjutvapen av olika modeller. Ett uppräkningsförfarande för skjutvapen skulle dock ha den kännbara nackdelen att en modell eller kaliber som ej funnes med på förteckningen skulle då vara fri att inneha, t.ex. ”hembyggen” (”Kalle Kula .999 Special”). Vid tillämpning av dagens verkansdefinition för skjutvapen på ”hembyggen” eller modifierade vapen uppstår sällan tveksamheter: ett föremål är ett skjutvapen om det fungerar och kan användas som skjutvapen. Om någon i framtiden skulle uppfinna ett vapen med t.ex. en effektiv elektromagnetisk framdrivning av projektilen skulle detta stå under lagens kontroll. Det skulle gälla även om konstruktionen ej tidigare är känd för lagstiftare eller myndigheter. Däremot skulle med nu gällande avgränsning en framtida fungerande laserpistol (av det slag som brukar förekomma i science fiction-filmer) ej räknas som skjutvapen eftersom en sådan ej avlossar projektiler.
    Varken i fråga om sprängmedel eller skjutvapen har det veterligen förekommit några invändningar mot att använda verkansbaserade definitioner.
    I diskussionen om att förbjuda bärandet av nazistiska symboler redovisade Justitiedepartementet 1996 en promemoria21 med förslag till förbud mot att offentligen bruka hakkors eller liknande symboler. Promemorian hade kunnat åtföljas av en lista med de symboler som skulle bli straffbara att bruka, förutom hakkorset t.ex. SS-runan, varghaken och järnkorset (Mantua-korset). I stället gavs i promemorian en beskrivning om ”hakkors eller andra symboler eller kännetecken som kan förknippas med allvarlig förföljelse av folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse”.
    Formuleringen ”kan förknippas med” skapade otydligheter vid avgränsningen av de straffvärda gärningarna, alltså vilka symboler vars bärande skulle vara straffbara. Förslaget mötte också nedgörande kritik, bl.a. från f.d. riksdagsmannen Thure Jadestig (s). I sin bok Kamp för åsiktsfrihet och debatthygien22 visade han hur svårt det skulle bli att avgränsa de symboler som lagstiftaren avsett att förbjuda bärandet av. Som del i argumentationen reproducerade han en rad symbolen med eller utan känd koppling till extremistiska organisationer. Många av de symboler som använts av nazistiska eller liknande partier och or-

 

20 Söderman H (1928): L'expertise des armes à feu courtes avec une préface de Edmond Locard: Ouvrage orné de 8 gravures. 21 Förbud mot rasistiska symboler m.m. Ds 1996:33. 22 Jadestig T (1997): Kamp för åsiktsfrihet och debatthygien, Stockholm: Sober. Se särskilt kapitlet ”Dåligt förbud mot nazistiska symboler” (s. 19–25). Där finns ett enkelt diagnostiskt ”test” för att pröva läsarens förmåga att urskilja symboler som ”kan förknippas med” nazistisk verksamhet.

ganisationer har även haft en rent ”opolitisk” användning. Så var den statliga koncernen Vasakronans logotyp, vasakärven, under andra världskriget partisymbol för svenska nazister. Promemorians förslag blev aldrig lag.
    Även om det är en angelägen norm i lagstiftningsarbete att skapa exakta gränser för straffbara gärningar, förbjudna symboler, reglerade ämnen osv. visar aktuell och föreslagen lagstiftning att lagstiftaren varit beredd att acceptera eller åtminstone diskutera öppna definitioner, dvs. begreppsmässigt vag avgränsning i lagtexten, för att nå vissa skyddssyften, t.ex. allmän säkerhet (i fråga om sprängmedel) eller mänskliga rättigheter (det föreslagna symbolförbudet).

 

En kompletterande, verkansbaserad definition av narkotika
Genom att den svenska narkotikadefinitionen bygger på en uppräkningsdefinition med en sluten definitionsmängd, kan svensk narkotikalagstiftning inte tillämpas på andra ämnen oavsett vilka narkotikalika effekter de kan ha i ifråga om ruseffekter, missbruksmönster eller beroenderisker.
    Ett ämnes neuropsykofarmakologiska effekter (verkan på centrala nervsystemet) har betydelse för beslut av FN, EU eller regeringen att förklara ett ämne för narkotika. Som underlag för beslut måste finnas en vetenskaplig eller klinisk dokumentation som visar att ämnet är starkt vanebildande (beroendeframkallande) samt skadar missbrukarens hälsa. I praktiken måste det med dagens förfarande gå viss tid från det att ett ämne börjar missbrukas som rusmedel för sina narkotikalika effekter till dess att den nödvändiga dokumentationen kan samlas som grund för beslut om narkotikaklassning. Här kan olika länders myndigheter ha olika bedömning av risker.
    Den avgörande nackdelen med dagens uppräkningsdefinition för narkotika är att dess definitionsmängd är sluten. Inga nya ämnen kan räknas in som narkotika utan ett omständligt administrativt förfarande.
    För att på ett enkelt sätt få kontroll över det stora antalet rusmedel med narkotikalik verkan kan man skapa en verkansbaserad definition av narkotika på basen av ett nytt kriterium. Enligt detta skulle en viss, närmare specificerad verkan på centrala nervsystemet vara avgörande. Ty det är för denna verkan som medlen framställs, avyttras och konsumeras. Medel som saknar centralnervösa effekter, t.ex. bakpulver, kan ej missbrukas som rusmedel, men däremot användas för att förfalska droger genom utblandning före försäljning på den illegala marknaden.
    I FN:s psykotropkonvention (1971, art. 2, para. 4; ”förteckning I, II, III eller IV” avser konventionens förteckningar över reglerade medel) används följande kriterier för att nya droger skall underkastas kontroll som psykotropa substanser. Det handlar i varje enskilt fall om ett medel som har

”den egenskapen att framkalla I. 1) beroendetillstånd och 2) stimulerande eller lugnande effekter på centrala nervsystemet, som leder till hallucinationer eller störningar i motoriska funktioner eller tankeverksamhet eller beteende eller varseblivning eller sinnesstämning eller II. liknande missbruk och liknande skadeverkningar som ett ämne i förteckning I, II, III eller IV.”

 

I sista hand är det dock ett beslut av FN:s narkotikakontrollorgan som avgör om ett nytt medel skall uppföras på konventionens förteckningar över psykotropa medel. Till grund för ett sådant beslut ligger vetenskaplig dokumentation i form av epidemiologiska kartläggningar av missbruk, kliniska observationer om att medlen kan ersätta traditionella narkotika vid missbruk eller djurexperimentella studier av farmakologiska effekter, särskilt beroendeutveckling.
    De första och flitigaste att tillämpa dessa kriterier i praktisk verksamhet är missbrukarna själva. De märker snabbt om ett nytt ämne går att använda som rusmedel. Många nya droger upptäcks som rusmedel av tillfälligheter, t.ex. metkatinon (efedron). Om ett rusmedel har attraktiva effekter kan det snabbt få stor spridning, inte minst genom att missbrukare personligen introducerar kamrater och närstående i konsumtionen av de nya drogerna.
    Psykotropkonventionens verkanskriterier skulle kunna inarbetas i en svensk öppen narkotikadefinition. Förfarandet skulle inte hindra fortsatt formell klassning genom uppförande på särskilda förteckningar. Det skulle dock innebära att även en domstol får möjligheter att förklara att en ny drog skall anses vara narkotika i lagens mening.
    Man skulle då få följande tillägg till 8 § narkotikastrafflagen:

 

”Som narkotika räknas även varor som genom att ha egenskapen att framkalla I. 1) beroendetillstånd och 2) stimulerande eller lugnande effekter på centrala nervsystemet, som leder till hallucinationer eller störningar i motoriska funktioner eller tankeverksamhet eller beteende eller varseblivning eller sinnesstämning eller II. liknande missbruk och liknande skadeverkningar som narkotika uppenbart är att jämställa med narkotika. Utan hinder av föregående stycke får regeringen i fråga om vara som ej är reglerad enligt av Sverige biträdd konvention förklara att varan ej skall anses vara narkotika i lagens mening.”

 

Tillägget ”uppenbart” utgör en tröskel mot en allt för vid tillämpning av det nya begreppet. Tillägget i det andra stycket kan likaledes utgöra en tröskel mot allt för stor utvidgning av de medel som skulle räknas som narkotika.
    Även med en kompletterande verkansbaserad narkotikadefinition av här skisserat slag bör samhällets narkotikakontrollorgan så långt möjligt arbeta vidare med den traditionella metoden att förklara äm-

nen som narkotika genom att ange dem på särskilda förteckningar. Det kan ha betydelse även för offentlig upplysning om faror med nya medel samt för farlighetsbedömningar av enskilda narkotika. Förfarandet torde kunna påskyndas genom att uppgifter regelbundet inhämtas från andra länder om vilka nya ämnen som dessa förklarat vara narkotika eller liknande.